Eftersom det ursprungliga syftet med den här platsen var att lotsa er genom morgondagens tungviktsmästare, ska vi kika närmare på om de olympiska spelen i Peking erbjöd några nya heta namn att lägga i framtidshatten. Från OS 2004 begav sig guldmedaljören i supertungvikt Alexander Povetkin ut i proffslivet och än så länge har allt gått på räls eftersom Povetkin är obesegrad och i höst ska gå en titelmatch mot tungviktens nummer ett för närvarande, Wladimir Klitschko. Utöver Povetkin har amerikanen Jason Estrada, puertoricanen Victor Bisbal, ukrainaren Alexey Mazikin, kamerunesen Carlos Takam, nigerianen Gbenga Oloukun och tysken Sebastian Kober tagit steget över till proffslivet av "Class of 2004". Takam, Oloukun och Kober är fortfarande obesegrade, men har inte riktigt blivit testade än. Estrada och Bisbal har varsin förlust, medan Mazikin har flera och redan blivit degraderad till en slags "journeyman". Av 2004 års tungviktare är naturligtvis guldmedaljören kubanen Odlanier Solis det hetaste namnet. Solis är fortfarande obesegrad och det största hindret mellan Solis och den absoluta toppen är nog hans egen (trivsel)vikt. Wilmer Vasquez från Venezuela, amerikanen Devin Vargas och Adam Forsyth från Australien har också blivit proffs i den tyngsta klassen, men trots att de är obesegrade ses dom knappast som några mästarämnen. Den som kommit längst av tungviktarna från Aten är nog ryssen Alexander Alekseev som satsat på den lättare cruiservikten där han redan anses som en av de absolut bästa i klassen.
Ännu mer intressant kan det vara att se vad som hände med de tyngsta boxarna från Sydney-OS 2000. De flesta är väl bekanta med guldmedaljören i supertungvikt, Audley Harrisons mindre lyckade försök att även bli professionell världsmästare i tungvikt. Inte heller bronsmedaljören Paolo Vidoz har lyckats något vidare som proffs. Amerikanen Calvin Brock fick i alla fall gå en titelmatch, även om det där var tvärstopp mot Wladimir Klitschko. Den som lyckats bäst är nigerianen Samuel Peter, som idag tillhör den absoluta toppen och i oktober ska gå en titelmatch mot Vitali Klitschko. Art Binkowski, Cengiz Koc och Konstantin Onofrei blev också proffs utan att lyckas, medan polacken Gregorz Kielsas karriär fortfarande är i sin linda.
Då har nog tungviktarna från Sydney ett bättre facit. Uzbeken Ruslan Chagaev och ryssen Sultan Ibragimov nådde ända upp och blev världsmästare. Chagaev är fortfarande obesegrad, medan Ibragimov förlorade sin titel till den yngre Klitschkobrodern i vintras. Polacken Bartnik, algerien Azzaoui, fransmannen Chanet och amerikanen Bennett blev också proffs utan att ge ifrån sig några speciella avtryck. Georgien Chanturia är fortfarande obesegrad, men har inte stött på nåt motstånd att skryta med ännu.
OM den nykrönte guldmedaljören i supertungvikt, italienaren Roberto Cammarelle har den rätta ambitionen att bli proffs kan han nog gå hur långt som helst. Hans kombination av explosivitet och snabbhet är det inte många tungviktare som besitter. Sättet han avfärdade Price och Zhilei på var minst sagt imponerande och frågan är om han någonsin har sett vassare ut än nu. Ett litet frågetecken bör kanske resas kring hans stryktålighet, då han under vissa matcher i sin karriär blivit lite skotträdd när det hettat till om öronen. Ryktet säger också att han inte alls har lust att bli proffs. Vilket i sådana fall är ytterst ovanligt. Under efterkrigstiden har det faktiskt aldrig hänt att guldmedaljören (kubaner undantagna) i tungvikt eller supertungvikt inte blivit proffs.
Även om ryssen Islam Timurziev blev stoppad i den första omgången av britten Price tror jag att han kan gå långt som proffs. Hans största problem är nog den egna hälsan, då han visat sig en aning skadebenägen genom åren. Men om hans kropp inte sätter käppar i hjulet kan han nog bli ett allvarligt hot mot den professionella tungviktstoppen vad det lider.
En framgångsrik proffskarriär tror jag även att colombianen Oscar Rivas kan få. Rivas är en tuffing med "full fart framåt" som paroll. Så länge Rivas valde att attackera var bulgaren Pulev chanslös i den första omgången. Dessutom var Rivas den enda som inte blev utklassad av Cammarelle.
Silvermedaljören, kinesen Zhang Zhilei kan nog också gå långt om han matchas rätt. En kinesisk tungviktare med potential har naturligtvis marknadsandelar att hämta och Zhilei är heller ingen oäven boxare. Han är rörlig och smidig för att vara så stor. Roberto Cammarelle visade dock att en så öppen boxare som Zhilei måste vara ännu kvickare eller tajta till garden en aning om man inte vill syna canvasen.
Britten David Price kommer säkert också att få proffsanbud, även om naturligtvis OS i London 2012 lockar. Jag tror dock inte att Price är ett självklart val inför London. Han är just nu nationens främsta, men visade i Peking, återigen att han inte riktigt räcker till. Segern över Timurziev kan nog skrivas på "sånt som händer"-kontot och mot Cammarelle blev han helt överkörd. Så Price står inför ett litet dilemma. Blir han proffs är det inte med buller och bång, alá Audley Harrison eller David Haye. Väljer han istället att satsa på London 2012 är det långt ifrån säkert att han kvalificerar sig.
Ukrainaren och bronsmedaljören Vyacheslav Glazkov är en skicklig allroundboxare och visade än en gång att han tillhör de främsta amatörerna inom supertungvikten. Blir han proffs kan han säkert gå längre än företrädaren Mazikin, även om den absoluta toppen nog blir svår att nå. Kubanen Robert Alfonso kan säkert också nå en bit som proffs, även om jag tror att det är lite för mycket handbroms i, för att nå de stora framgångarna. Venezuelas Jose Payares, Bulgariens Kubrat Pulev och Algeriets Newfel Ouatah kan säkert också nå vissa framgångar, men knappast topp-10.
Bland tungviktarna tror jag att den med störst potential är ukrainaren Oleksandr Usyk, vars boxning mot kinesen Nijiati imponerade stort. Att han sedan förlorade mot italienaren Russo i kvarten kan nog "skyllas" på amatörboxningens poängräkning. Russo är ju expert på att hålla sig på avstånd för att sedan svinga in slagen en åt gången, som en fäktare. Usyks avslapnande boxning baseras på snabbhet i både nävar och fötter, till skillnad från Russo som främst använder fötterna. Usyk är dessutom ovanligt rörlig i överkroppen vilket gör honom till ett ett mycket svårtfräffat mål.
Jag tror dock att italienaren Clemente Russo kommer att få svårt att lyckas om han mot förmodan går upp i den allra tyngsta klassen som proffs. Han är i kortaste laget och det som är lyckosamt i amatörringen kommer inte att vara det i proffsringen. Russo är en decimeter kortare än Usyk och baserar till skillnad från Usyk så gott som hela sitt framgångskoncept på distansboxning.
Guldmedaljören, ryssen Rakhim Chakhiev har alla förutsättningar att bli en publikfavorit med sin offensiva kraftboxning. Han är dock ganska kort och inte allt för snabb, vilket förmodligen kommer att göra det svårt för honom att nå ända upp. Bronsmedaljören, kubanen Osmay Acosta är mer av en allroundboxare och dessutom snabbare än Chakhiev, men han saknar spetskvaliteter och är inte i samma klass som företrädaren Solis.
Många amerikaner hoppas naturligtvis på bronsmedaljören Deontay Wilder, men jag är ganska skeptisk. Wilder är i och för sig lång och stark, men det finns en kantighet och klumpighet som blir svår att få bort för Wilder. Han kommer förmodligen att promotas hårt, men jag skulle bli överaskad om han en dag står överst på världsrankingen... Då tror jag mer på deras supertungviktare som med minsta möjliga marginal missade båten till Kina, Michael Hunter.
Ska jag välja ut tre namn från årgången 2008 att lägga mina pengar på i sökandet efter framtidens tungviktsmästare får det bli Roberto Cammarelle, Islam Timurziev och Oleksandr Usyk.
onsdag 27 augusti 2008
måndag 25 augusti 2008
OS-sammanfattning
Skillnaden mellan amatörboxning och proffsdito har nog aldrig varit så stor som nu. Boxningarna i Peking hade mer gemensamt med fäktning än om den boxning som belönas i den professionella ringen. De som lyckades bäst i OS var de som avlossade slagen mot huvudet, ett och ett åt gången. Kroppslag och kombinationer premierades så gott som aldrig. Att knapptryckeriet sedan var ojämnt och partiskt i hemmanationens favör gjorde knappast saken bättre, även om det såg lite bättre ut i finalerna än tidigare i turneringen. Det bör kanske också tilläggas att klagandet på domarna lätt blir till ett mantra. OS i Peking var varken första eller sista gången som hemmanationen gynnades av domarna. Exempelvis hade USA ett fantastiskt boxningslandslag i Los Angeles-OS 1984, men de hade inte tagit nio guld om spelen hade gått någon annanstans.
I Peking blev det inga nio guld till en och samma nation. Faktum är att det var ytterst nära att ingen nation hade fått fler än en guldmedalj. Om kinesen Xiaoping och ryssen Tishchenko förlorat sina finaler, vilket många faktiskt ansåg att de gjorde, skulle det ha delats ut elva guld till elva olika nationer.
Den tidigare dominanten Kuba visade med sina åtta medaljer att de fortfarande är att räkna med, men att ingen av medaljerna var av ädlaste valör visade också att avsaknaden av deras avhoppade stjärnor var stor.
Storfavoriten Ryssland visade med sina tre medaljer att man missat formtoppen. Visst blev en eller möjligen två ryssar bortdömda, men att hela åtta stycken blev utslagna före semifinalerna kan inte ses som något annat än ett lagfiasko. Dessutom fick man i finalerna igen lite av det tidigare missflytet med poängbedömningen. Deras två guld kunde lika gärna ha blivit två silver, utan att allt för många hade klagat.
Att USA inte längre tillhör de bästa amatörnationerna visste vi sedan tidigare, men att komma hem med endast en bronsmedalj får nog anses vara en smärre katastrof för amerikansk amatörboxning.
Och så var det då guldmedaljörerna, från bäst till sämst i mina ögon.
(1) Vasyl Lomachenko - Ukrainas 20-årige guldmedajlör i fjädervikt som verkar vara närmast komplett som boxare.
(2) Badar-Uugan Enkhbat - 23-åring från Mongoliet som smidig som en katt och kvick som en kobra utklassade allt motstånd i bantamvikten.
(3) Roberto Cammarelle - Italiens 28-årige veteran inom supertungvikten som visade med eftertryck vem som är bäst bland de tyngsta. Efter en lite trevande inledning var han fullständigt lysande i semifinal och final, där jättarna, britten David Price och kinesen Zhang Zhilei inte alls hängde med i svängarna.
(4) Somjit Jongjohor som med sina 33 år var den äldste guldmedaljören i fältet. Thailändaren fick sina motståndare att jaga luft och visade i flugviktsfinalen mot kubanen Andris Laffita Hernandez upp en defensivboxning i absoluta toppklass.
(5) Bakhyt Sarsekbayev från Kazakstan smög sig fram till welterviktsfinalen där han överaskade med att enkelt boxa ut en av de bästa kubanerna, Carlos Banteuax.
(6) Felix Diaz från Dominikanska republiken gick till final i den lätta weltervikten på ett mycket kontroversiellt sätt när fransmannen Vastine fick två tveksamma varningar som vände matchen i Diaz favör. Allt detta förläts när han sopade banan med thailändaren Manus Boonjumnong i finalen. Thailändaren hade, både i kvartsfinalen och semifinalen varit på "rätt" sida av mycket tveksamma domslut. Det var med andra ord rätt många som ville se den självsäkra thailandändaren bli besegrad, vilket den agressive och stentuffe Diaz verkställde på ett sätt som ingen trodde var möjligt. Knapptryckarna kunde helt enkelt inte blunda när thailändaren flög omkring som en vante i ringen med en rasande dominikan efter sig.
(7) James De Gale är vid sidan av Diaz den stora skrällen bland guldmedaljörerna. Få om ens någon hade väl trott att Storbritanniens enda boxningsguld skulle tas av en ganska oerfaren 22-årig mellanviktare på lätta fötter och med en kaxig attityd.
(8) Rakhim Chakhiev, en av Rysslands två guldmedaljörer, är ett kraftpaket som i tungviktsfinalen fick revansch på italienaren Clemente Russo för förlusten i VM förra året.
(9) Zou Shiming från Kina gjorde det hela Kina krävde och förväntade, vann guld i den lätta flugvikten. Men han var inte lika dominant som vi trodde.
(10) Alexey Tishchenko såg inte lika vass ut i lättvikten som han gjorde i fjädervikt för fyra år sedan. Han kunde dessutom lika gärna ha förlorat den helt jämna finalen mot fransmannen Daouda Sow.
(11) Zhang Ziaoping fick fler poäng för omfamningar än vad motståndarna fick för rena träffar. Kinesen borde ha åkt ut den lätta tungvikten redan i första omgången mot en tunisier. När han sedan FICK segern i åttondelen mot ryssen Artur Beterbiev var det många som skrek högt om korruption och mygel. Xiaoping fortsätter sedan i samma stil med en seger som enbart knapptryckarna vid ringside såg, när kazaken Shynaliyev fick åka hem efter semin och att han till slut även vinner finalen på ett tveksamt sätt mot irländaren Kenny Egan var bara logiskt. Nej, den lätta tungviktens guldemedaljör placerar vi i samma påse som sydkoreanen Si-Hun Park (ni vet han som "besegrade" Roy Jones i Sydkorea 88).
Vilka av guldmedaljörerna har då en gyllene framtid som proffs framför sig? Att Lomachenko kommer att lyckas vågar jag nästan ta gift på. Dominikanen Felix Diaz kommer säkerligen också gå mycket långt när handskarna blir tunnare och matcherna längre. Italienaren Cammarelle kan nog bli en tungviktsattraktion OM han tar steget över och i så fall har den rätta motivationen. Mongolen Enkhbat kan också bli mycket sevärd och lyckosam som proffs. Engelsmannen De Gale kommer naturligtvis ha enorma förväntningar på sig när han tar av sig tröjan. Det är dock inte alltid de främsta amatörerna blir de mest lyckosamma som proffs. Tre förlorare som jag tror kommer att låta tala om sig är:
(1) Oleksandr Usyk - 21-årig tungviktare från Ukraina vars still påminner mer om Roy Jones jr än landsmannen Wladimir Klitschko. Med en ovanligt rörlig överkropp gör han sig svårtfräffad samtididigt som han pepprar på med slagserier från alla håll och kanter. Usyk förlorade knappt mot italienske fäktningsspecialisten Russo i kvarten, men hade det varit en proffsmatch hade utgången förmodligen varit en annan.
(2) Roniel Iglesias - Kubas främste man visade upp en härlig boxning i den lätta weltervikten, bara för att bli bortdömd i semifinalen mot domarfavoriten Manus Boonjumnong. Iglesias är endast 20 år och kan gå hur långt som helst, både som amatör eller som proffs.
(3) McWilliams Arroyo - 23-årig flugviktare från Puerto Rico som slår snabbt och hårt i varje duell. Fick en lektion i amatörboxningens poängsystem av kubanen Laffita Hernandez i kvartsfinalen, men jag är ganska säker på att puertoricanen kommer att bli ett stort namn i den professionella världen vad det lider.
I Peking blev det inga nio guld till en och samma nation. Faktum är att det var ytterst nära att ingen nation hade fått fler än en guldmedalj. Om kinesen Xiaoping och ryssen Tishchenko förlorat sina finaler, vilket många faktiskt ansåg att de gjorde, skulle det ha delats ut elva guld till elva olika nationer.
Den tidigare dominanten Kuba visade med sina åtta medaljer att de fortfarande är att räkna med, men att ingen av medaljerna var av ädlaste valör visade också att avsaknaden av deras avhoppade stjärnor var stor.
Storfavoriten Ryssland visade med sina tre medaljer att man missat formtoppen. Visst blev en eller möjligen två ryssar bortdömda, men att hela åtta stycken blev utslagna före semifinalerna kan inte ses som något annat än ett lagfiasko. Dessutom fick man i finalerna igen lite av det tidigare missflytet med poängbedömningen. Deras två guld kunde lika gärna ha blivit två silver, utan att allt för många hade klagat.
Att USA inte längre tillhör de bästa amatörnationerna visste vi sedan tidigare, men att komma hem med endast en bronsmedalj får nog anses vara en smärre katastrof för amerikansk amatörboxning.
Och så var det då guldmedaljörerna, från bäst till sämst i mina ögon.
(1) Vasyl Lomachenko - Ukrainas 20-årige guldmedajlör i fjädervikt som verkar vara närmast komplett som boxare.
(2) Badar-Uugan Enkhbat - 23-åring från Mongoliet som smidig som en katt och kvick som en kobra utklassade allt motstånd i bantamvikten.
(3) Roberto Cammarelle - Italiens 28-årige veteran inom supertungvikten som visade med eftertryck vem som är bäst bland de tyngsta. Efter en lite trevande inledning var han fullständigt lysande i semifinal och final, där jättarna, britten David Price och kinesen Zhang Zhilei inte alls hängde med i svängarna.
(4) Somjit Jongjohor som med sina 33 år var den äldste guldmedaljören i fältet. Thailändaren fick sina motståndare att jaga luft och visade i flugviktsfinalen mot kubanen Andris Laffita Hernandez upp en defensivboxning i absoluta toppklass.
(5) Bakhyt Sarsekbayev från Kazakstan smög sig fram till welterviktsfinalen där han överaskade med att enkelt boxa ut en av de bästa kubanerna, Carlos Banteuax.
(6) Felix Diaz från Dominikanska republiken gick till final i den lätta weltervikten på ett mycket kontroversiellt sätt när fransmannen Vastine fick två tveksamma varningar som vände matchen i Diaz favör. Allt detta förläts när han sopade banan med thailändaren Manus Boonjumnong i finalen. Thailändaren hade, både i kvartsfinalen och semifinalen varit på "rätt" sida av mycket tveksamma domslut. Det var med andra ord rätt många som ville se den självsäkra thailandändaren bli besegrad, vilket den agressive och stentuffe Diaz verkställde på ett sätt som ingen trodde var möjligt. Knapptryckarna kunde helt enkelt inte blunda när thailändaren flög omkring som en vante i ringen med en rasande dominikan efter sig.
(7) James De Gale är vid sidan av Diaz den stora skrällen bland guldmedaljörerna. Få om ens någon hade väl trott att Storbritanniens enda boxningsguld skulle tas av en ganska oerfaren 22-årig mellanviktare på lätta fötter och med en kaxig attityd.
(8) Rakhim Chakhiev, en av Rysslands två guldmedaljörer, är ett kraftpaket som i tungviktsfinalen fick revansch på italienaren Clemente Russo för förlusten i VM förra året.
(9) Zou Shiming från Kina gjorde det hela Kina krävde och förväntade, vann guld i den lätta flugvikten. Men han var inte lika dominant som vi trodde.
(10) Alexey Tishchenko såg inte lika vass ut i lättvikten som han gjorde i fjädervikt för fyra år sedan. Han kunde dessutom lika gärna ha förlorat den helt jämna finalen mot fransmannen Daouda Sow.
(11) Zhang Ziaoping fick fler poäng för omfamningar än vad motståndarna fick för rena träffar. Kinesen borde ha åkt ut den lätta tungvikten redan i första omgången mot en tunisier. När han sedan FICK segern i åttondelen mot ryssen Artur Beterbiev var det många som skrek högt om korruption och mygel. Xiaoping fortsätter sedan i samma stil med en seger som enbart knapptryckarna vid ringside såg, när kazaken Shynaliyev fick åka hem efter semin och att han till slut även vinner finalen på ett tveksamt sätt mot irländaren Kenny Egan var bara logiskt. Nej, den lätta tungviktens guldemedaljör placerar vi i samma påse som sydkoreanen Si-Hun Park (ni vet han som "besegrade" Roy Jones i Sydkorea 88).
Vilka av guldmedaljörerna har då en gyllene framtid som proffs framför sig? Att Lomachenko kommer att lyckas vågar jag nästan ta gift på. Dominikanen Felix Diaz kommer säkerligen också gå mycket långt när handskarna blir tunnare och matcherna längre. Italienaren Cammarelle kan nog bli en tungviktsattraktion OM han tar steget över och i så fall har den rätta motivationen. Mongolen Enkhbat kan också bli mycket sevärd och lyckosam som proffs. Engelsmannen De Gale kommer naturligtvis ha enorma förväntningar på sig när han tar av sig tröjan. Det är dock inte alltid de främsta amatörerna blir de mest lyckosamma som proffs. Tre förlorare som jag tror kommer att låta tala om sig är:
(1) Oleksandr Usyk - 21-årig tungviktare från Ukraina vars still påminner mer om Roy Jones jr än landsmannen Wladimir Klitschko. Med en ovanligt rörlig överkropp gör han sig svårtfräffad samtididigt som han pepprar på med slagserier från alla håll och kanter. Usyk förlorade knappt mot italienske fäktningsspecialisten Russo i kvarten, men hade det varit en proffsmatch hade utgången förmodligen varit en annan.
(2) Roniel Iglesias - Kubas främste man visade upp en härlig boxning i den lätta weltervikten, bara för att bli bortdömd i semifinalen mot domarfavoriten Manus Boonjumnong. Iglesias är endast 20 år och kan gå hur långt som helst, både som amatör eller som proffs.
(3) McWilliams Arroyo - 23-årig flugviktare från Puerto Rico som slår snabbt och hårt i varje duell. Fick en lektion i amatörboxningens poängsystem av kubanen Laffita Hernandez i kvartsfinalen, men jag är ganska säker på att puertoricanen kommer att bli ett stort namn i den professionella världen vad det lider.
onsdag 20 augusti 2008
Inför semifinalerna i Peking
De väntade tronskiftet kom av sig. Inför OS troddes det lite till mans att Ryssland med buller och bång skulle ta över positionen som amatörboxningens främsta nation från Kuba. Men redan nu kan det lugnt sägas att så inte blev fallet. När det nu har blivit dags att boxas om medaljerna kan konstateras att Kuba har åtta man klara för semifinal, medan Ryssland bara har tre kvar i turneringen. Ryssarna är med det inte ens näst bäst. Kina har fyra klara för semi och förutom Ryssland har även Italien, Frankrike, Irland och Storbritannien tre man kvar i turneringen. Två man kvar har Ukraina, Kazakstan, Mongoliet och Thailand. Medan Turkiet, Korea, Dominikanska republiken, Mauritius, Moldavien, Azerbadjan, Armenien, Indien och USA har varsin boxare kvar i turneringen.
I supertungvikten såg vi en riktig skräll när storfavoriten, ryssen Islam Timurziev fick respass redan i den första omgången, där britten David Price lyckades däcka ryssen med en snygg kontring. Tyvärr stoppades matchen lite för tidigt vilket naturligtvis blev omdiskuterat. Britten Price stoppade även Litauens Jaktso (via skada) i kvarten och får i semin möta världsmästaren, italienaren Roberto Cammarelle, vilket jag tror kan bli en för britten övermäktig uppgift. Cammarelle lär dock inte få en lika enkel resa här som i EM 2004, när italienaren utklassade engelsmannen. Price är i dag en bättre boxare än för fyra år sedan, medan Cammarelle snarare har passerat sin peak som amatörboxare. Trots det får ändå grundtipset gå till den regerande världsmästaren från Italien. I den andra semin möts ukrainaren Vyacheslav Glazkov och kinesen Zhang Zhilei, där jag misstänker att kinesen med lite hjälp av domarna tar sig till final. Glazkov är inte tillräckligt överlägsen Zhang, vilket verkar krävas för att besegra en kines i Peking.
I tungvikten har vi två intressanta semifinaler, där åtminstone mötet mellan kubanen Osmay Acosta och ryssen Rakhim Chakhiev känns helt öppet. Kubanen är den snabbare och mer tekniskt skolade av de två, medan ryssen erbjuder en mer primitiv och skoningslös boxning. Stil mot råstyrka i en mycket svårtippad match, där jag tror ryssens hårdhet avgör. I den andra semifinalen misstänker jag att (den sista) amerikanen Deontay Wilder kommer att få mycket svårt att komma åt italienaren Clemente Russo. Russos stil med kvicka fötter och snabba poänggivande nävar är skräddarsydda för amatörboxningen, vilket han framförallt visade i kvartsfinalen där den tekniskt briljante publikfavoriten, ukrainaren Olexander Usyk fick se sig besegrad. Och om Usyk, som jag tror vi kommer att få höra mycket om i proffsringen vad det lider, hade svårt att komma åt Russo ser jag inte hur den klumpigare och långsammare Wilder ska lyckas med det. Tror nog också att Russo sedan får gälla som knapp favorit i en eventuell final.
I den lätta tungvikten blev det inte inte ens en tumme av den väntade Sovjetdominansen. Atoev, Beterbiev och Kurbanov åkte ut, en efter en. Istället får vi se ett riktigt derby mellan britten Tony Jeffries och irländaren Kenny Egan i den ena semifinalen. Den mer rutinerade Egan har imponerat stort hittills och får nog gälla som favorit mot Jeffries. I den andra semin möts kinesen Zhang Xiaoping och kazaken Yerkebulan Shynaliyev. Shynaliyev vann på diskvalikation över Kurbanov från Tajikistan i kvarten och finns det någon rättvisa i Peking ska han även slå den kramglada kinesen som borde ha åkt ut redan i den första omgången.
Likt den lätta tungvikten har mellanvikten bjudit på en hel del favoritfall. Först åkte kilo-för-kilo-kungen, ryssen Matvey Korobov ut mot kazaken Artayev. Artayev som i sin tur fick se sig besegrad i kvartsfinalen av britten James DeGale. DeGale får nu i semin mäta sina krafter med grannen, irländaren Darren Sutherland i en helt öppen historia. Trots att Sutherland har 4-1 i matcher mot DeGale, både tror och hoppas jag att den mer stilfullt boxandes engelsmannen tar sig till lördagens final. I den andra semin får vi se Badou Jacks baneman, indiern Vijender Kumar boxas mot kubanen Emilio Correa. Correa som i det här läget får ses som favorit till guldet, ska dock normalt sett inte ha några problem med den krånglige indiern.
I weltervikten möts kubanen Carlos Banteaux och kinesen Hanati Silamu. I vilket annat land som helst hade kubanen varit storfavorit, men med tanke på domarnas insatser hittills vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Man kan bara hoppas på att de som sker i ringen kommer att spegla resultatet och då bör kubanen vinna.
I den andra semin gör kazaken Bakhyt Sarsekbayev och koreanen Jungjoo Kim upp om en plats i finalen. Kim besegrade överaskande amerikanen Andrade i kvartsfinalen men jag tror inte att han räcker till mot kazaken.
I den lätta weltervikten har vi ytterligare en kuban, Roniel Iglesias som i sin semifinal får möta thailändaren Manus Boonjumnong. Boonjumnong vann en mycket kontroversiell seger över favoriten, kazaken Sapiyev i sin kvartsfinal. De flesta hade kazaken som segrare där. Om domarna är opartiska tror jag att kubanen Iglesias kommer att gå till final, där han i så fall får möta segraren mellan fransmannen Alexis Vastine och dominikanen Felix Diaz. Men oavsett vem som vinner mellan Vastine och Diaz tror jag att den skönboxande Iglesias, om han besegrar Boonjumnong, blir för svår i finalen.
I lättvikten tar sig armeniern Hrachik Javakhyan an den ryske storstjärnan Alexey Tishchenko i den ena semin, medan kubanen Yurdenis Ugas och fransmannen Daouda Sow möts i den andra. Det är alltså upplagt för en drömfinal mellan klassens giganter Tishchenko och Ugas.
I fjädervikten gör turken Yakup Kilic och ukrainaren Vasyl Lomachenko upp i den första semifinalen och allt annat än en klar seger för turneringens hittills bästa boxare Lomachenko skulle vara en skräll. Lomachenko inledde turneringen med att ganska enkelt besegra min favoritryss, världsmästaren Albert Selimov och sedan har han bara rullat på. Turken är duktig men inte i den 20-årige ukrainarens klass. I den andra semin går fransmannen Khedafi Djelkhir upp i ringen mot Shanir Imranov från Azerbadjan. Imranov besegrade kubanen Torriente i kvarten och får mitt tips mot fransmannen, men inte heller Imranov bör ha nåt att hämta mot den komplette Lomachenko i en final.
I bantamvikten boxas kubanen Yankiel Leon mot den lurige Bruno Jolie från Mauritius i den ena semifinalen och hur charmigt den än vore med en boxare från Mauritius i finalen tror jag kubanen blir honom övermäktig. I den andra semin möts moldaven Veaceslav Gojan och mongolen Badar-Uugan Enkhbat där mongolen nog får gälla som knapp favorit.
I flugviktsklassen tror jag den slutlige guldmedaljören går att finna i den första semin där den kubanske veteranen Andris Laffita Hernandez boxas mot ryssen Georgy Balakshin. Möjligen kan den 33-årige defensivboxaren, thailändaren Somjit Jongjohor sätta käppar i hjulet om han besegrar italienaren Vincenzo Picardi i den andra semin.
I den lätta flugvikten får irländaren Paddy Barnes den otacksamma uppgiften att ta sig an den stora hemmafavoriten Zou Shiming. Kinesen som ansågs närmast oslagbar före turneringen har inte imponerat hittills, men det ska mycket till för att Barnes ska klå Zou så tydligt att poängdomarna trycker till irländarens fördel... tyvärr. I den andra semin gör mongolen Serdamba Purevdorj och kubanen Yampier Hernandez upp om en finalplats. Mongolen har fått kämpa för sin plats bland de fyra, medan kubanen har lekt hem sina matcher, så det skulle vara en stor skräll om inte Hernandez står som ena part i finalen på söndag. Och om finalen får avgöras i ringen tror jag även att Hernandez kan ha en god chans mot förhandsfavoriten Zou Shiming.
Så vad kommer då guldmedaljerna till slut att hamna någonstans? Draget från höften tror jag på fem guldmedaljer för Kuba, genom Correa, Banteaux, Iglesias, Leon och Laffita Hernandez, två guldmedaljer till Italien genom Cammarelle och Russo, och ett guld vardera till Kazakstan, Ryssland, Ukraina och Kina genom Shynaliyev, Tishchenko, Lomachenko och Zou. Trofén till turneringens bästa boxare tror jag kommer att hamna hos ukrainaren Vasyl Lomachenko.
I supertungvikten såg vi en riktig skräll när storfavoriten, ryssen Islam Timurziev fick respass redan i den första omgången, där britten David Price lyckades däcka ryssen med en snygg kontring. Tyvärr stoppades matchen lite för tidigt vilket naturligtvis blev omdiskuterat. Britten Price stoppade även Litauens Jaktso (via skada) i kvarten och får i semin möta världsmästaren, italienaren Roberto Cammarelle, vilket jag tror kan bli en för britten övermäktig uppgift. Cammarelle lär dock inte få en lika enkel resa här som i EM 2004, när italienaren utklassade engelsmannen. Price är i dag en bättre boxare än för fyra år sedan, medan Cammarelle snarare har passerat sin peak som amatörboxare. Trots det får ändå grundtipset gå till den regerande världsmästaren från Italien. I den andra semin möts ukrainaren Vyacheslav Glazkov och kinesen Zhang Zhilei, där jag misstänker att kinesen med lite hjälp av domarna tar sig till final. Glazkov är inte tillräckligt överlägsen Zhang, vilket verkar krävas för att besegra en kines i Peking.
I tungvikten har vi två intressanta semifinaler, där åtminstone mötet mellan kubanen Osmay Acosta och ryssen Rakhim Chakhiev känns helt öppet. Kubanen är den snabbare och mer tekniskt skolade av de två, medan ryssen erbjuder en mer primitiv och skoningslös boxning. Stil mot råstyrka i en mycket svårtippad match, där jag tror ryssens hårdhet avgör. I den andra semifinalen misstänker jag att (den sista) amerikanen Deontay Wilder kommer att få mycket svårt att komma åt italienaren Clemente Russo. Russos stil med kvicka fötter och snabba poänggivande nävar är skräddarsydda för amatörboxningen, vilket han framförallt visade i kvartsfinalen där den tekniskt briljante publikfavoriten, ukrainaren Olexander Usyk fick se sig besegrad. Och om Usyk, som jag tror vi kommer att få höra mycket om i proffsringen vad det lider, hade svårt att komma åt Russo ser jag inte hur den klumpigare och långsammare Wilder ska lyckas med det. Tror nog också att Russo sedan får gälla som knapp favorit i en eventuell final.
I den lätta tungvikten blev det inte inte ens en tumme av den väntade Sovjetdominansen. Atoev, Beterbiev och Kurbanov åkte ut, en efter en. Istället får vi se ett riktigt derby mellan britten Tony Jeffries och irländaren Kenny Egan i den ena semifinalen. Den mer rutinerade Egan har imponerat stort hittills och får nog gälla som favorit mot Jeffries. I den andra semin möts kinesen Zhang Xiaoping och kazaken Yerkebulan Shynaliyev. Shynaliyev vann på diskvalikation över Kurbanov från Tajikistan i kvarten och finns det någon rättvisa i Peking ska han även slå den kramglada kinesen som borde ha åkt ut redan i den första omgången.
Likt den lätta tungvikten har mellanvikten bjudit på en hel del favoritfall. Först åkte kilo-för-kilo-kungen, ryssen Matvey Korobov ut mot kazaken Artayev. Artayev som i sin tur fick se sig besegrad i kvartsfinalen av britten James DeGale. DeGale får nu i semin mäta sina krafter med grannen, irländaren Darren Sutherland i en helt öppen historia. Trots att Sutherland har 4-1 i matcher mot DeGale, både tror och hoppas jag att den mer stilfullt boxandes engelsmannen tar sig till lördagens final. I den andra semin får vi se Badou Jacks baneman, indiern Vijender Kumar boxas mot kubanen Emilio Correa. Correa som i det här läget får ses som favorit till guldet, ska dock normalt sett inte ha några problem med den krånglige indiern.
I weltervikten möts kubanen Carlos Banteaux och kinesen Hanati Silamu. I vilket annat land som helst hade kubanen varit storfavorit, men med tanke på domarnas insatser hittills vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Man kan bara hoppas på att de som sker i ringen kommer att spegla resultatet och då bör kubanen vinna.
I den andra semin gör kazaken Bakhyt Sarsekbayev och koreanen Jungjoo Kim upp om en plats i finalen. Kim besegrade överaskande amerikanen Andrade i kvartsfinalen men jag tror inte att han räcker till mot kazaken.
I den lätta weltervikten har vi ytterligare en kuban, Roniel Iglesias som i sin semifinal får möta thailändaren Manus Boonjumnong. Boonjumnong vann en mycket kontroversiell seger över favoriten, kazaken Sapiyev i sin kvartsfinal. De flesta hade kazaken som segrare där. Om domarna är opartiska tror jag att kubanen Iglesias kommer att gå till final, där han i så fall får möta segraren mellan fransmannen Alexis Vastine och dominikanen Felix Diaz. Men oavsett vem som vinner mellan Vastine och Diaz tror jag att den skönboxande Iglesias, om han besegrar Boonjumnong, blir för svår i finalen.
I lättvikten tar sig armeniern Hrachik Javakhyan an den ryske storstjärnan Alexey Tishchenko i den ena semin, medan kubanen Yurdenis Ugas och fransmannen Daouda Sow möts i den andra. Det är alltså upplagt för en drömfinal mellan klassens giganter Tishchenko och Ugas.
I fjädervikten gör turken Yakup Kilic och ukrainaren Vasyl Lomachenko upp i den första semifinalen och allt annat än en klar seger för turneringens hittills bästa boxare Lomachenko skulle vara en skräll. Lomachenko inledde turneringen med att ganska enkelt besegra min favoritryss, världsmästaren Albert Selimov och sedan har han bara rullat på. Turken är duktig men inte i den 20-årige ukrainarens klass. I den andra semin går fransmannen Khedafi Djelkhir upp i ringen mot Shanir Imranov från Azerbadjan. Imranov besegrade kubanen Torriente i kvarten och får mitt tips mot fransmannen, men inte heller Imranov bör ha nåt att hämta mot den komplette Lomachenko i en final.
I bantamvikten boxas kubanen Yankiel Leon mot den lurige Bruno Jolie från Mauritius i den ena semifinalen och hur charmigt den än vore med en boxare från Mauritius i finalen tror jag kubanen blir honom övermäktig. I den andra semin möts moldaven Veaceslav Gojan och mongolen Badar-Uugan Enkhbat där mongolen nog får gälla som knapp favorit.
I flugviktsklassen tror jag den slutlige guldmedaljören går att finna i den första semin där den kubanske veteranen Andris Laffita Hernandez boxas mot ryssen Georgy Balakshin. Möjligen kan den 33-årige defensivboxaren, thailändaren Somjit Jongjohor sätta käppar i hjulet om han besegrar italienaren Vincenzo Picardi i den andra semin.
I den lätta flugvikten får irländaren Paddy Barnes den otacksamma uppgiften att ta sig an den stora hemmafavoriten Zou Shiming. Kinesen som ansågs närmast oslagbar före turneringen har inte imponerat hittills, men det ska mycket till för att Barnes ska klå Zou så tydligt att poängdomarna trycker till irländarens fördel... tyvärr. I den andra semin gör mongolen Serdamba Purevdorj och kubanen Yampier Hernandez upp om en finalplats. Mongolen har fått kämpa för sin plats bland de fyra, medan kubanen har lekt hem sina matcher, så det skulle vara en stor skräll om inte Hernandez står som ena part i finalen på söndag. Och om finalen får avgöras i ringen tror jag även att Hernandez kan ha en god chans mot förhandsfavoriten Zou Shiming.
Så vad kommer då guldmedaljerna till slut att hamna någonstans? Draget från höften tror jag på fem guldmedaljer för Kuba, genom Correa, Banteaux, Iglesias, Leon och Laffita Hernandez, två guldmedaljer till Italien genom Cammarelle och Russo, och ett guld vardera till Kazakstan, Ryssland, Ukraina och Kina genom Shynaliyev, Tishchenko, Lomachenko och Zou. Trofén till turneringens bästa boxare tror jag kommer att hamna hos ukrainaren Vasyl Lomachenko.
måndag 4 augusti 2008
OS-boxningarna
I de flestas ögon är friidrotten de olympiska spelens 'creme de la creme', men själv har jag alltid trivts som bäst när natt blir till tidig morgon och kommentatorn har tagit sin Mats till baren för att lämna oss ensamma vid ringside med en tuff kenyan och en kaxig kanadensare.
Vad kan vi då vänta oss för godbitar från Peking? Hur ser konkurrensen ut i den tyngsta klassen och finns det några spännande namn att kika lite extra på bland de lättare gossarna.
Supertungvikten ser i år mycket intressant ut, även om jag naturligtvis saknar amerikanen Michael Hunter. Hunter föll på målsnöret tre gånger i rad i jakten på en OS-biljett. Personligen håller jag Hunter som den mest spännande tungviktaren/supertungviktaren från USA på den här sidan millennieskiftet. Men det gäller att vara som bäst när det smäller ... så därför ingen Hunter i år.
Favorit i klassen är ryssen Islam Timurziev. Det enda som står mellan Timurziev och guldemedaljen är i mina ögon hans egen kropp. Den stentuffe ryssen har visat sig en smula skadebenägen de senaste åren. Men om han är frisk genom hela turneringen är han mitt givna guldtips. Främste utmanare är förmodligen den kvicke och explosive italienaren Roberto Cammarelle. För den 28-årige Cammarelle är troligen OS i Peking hans sista stora chans som amatör.
Bakom Timurziev och Cammarelle finns ett sjok av kompetenta boxare som kan ta medalj. Ukrainaren Vyacheslav Glazkov vandrar en traditionsenlig östeuropeisk stig med en upprättstående ganska mekanisk boxning baserad på raka slag och hög gard. Bulgaren Kubrat Pulev är en snabb och skicklig boxare som kan gå långt. Det som talar mot Pulev är att hans bästa resultat alltid kommit på hemmaplan. Kubanen Robert Alfonso anses strået vassare än företrädarna Michel Lopez och Alexis Rubalcaba, och skall naturligtvis bli mycket intressant att följa. Hemmanationen Kina ståtar också med ett intressant namn i klassen. Zhang Zhilei är över två meter lång och tog brons i fjolårets världsmästerskap. Han lär knappast vara sämre i år, så se upp. En annan tvåmetersman är britten David Price. Price har i ett pars års tid befunnit sig precis bakom de främsta i klassen och med rätt lottning är en medalj helt klart inom räckhåll. Colombianen Oscar Rivas är också en man att hålla ett öga på. En riktig tuffing vars stil förmodligen kommer locka till sig proffsuppköpare efter OS. Möjligen är han lite för "professionell" för att kunna utmana de främsta. Till sist kanske man också bör nämna nigerianen Onorede Ehwareme. För mig en okänd herre, men nigerianerna brukar inte göra bort sig i den tyngsta klassen. Övriga sju - Jose Payares från Venezuela, Jaroslav Jaktso från Litauen, Daniel Beehan från Australien, Ruslan Myrsatayev från Kasakstan, Newfel Ouate från Algeriet, Mohamed Amanissi från Marocko och Marko Tomasovic från Kroatien skall normalt inte kunna konkurrera om medaljerna i den tyngsta klassen.
En snabb odyssé genom startfältet i de lättare klasserna ger vid handen att tungviktsklassen i år håller en ovanlig låg standard. Kubanen Osmay Acosta håller inte alls samma klass som företrädaren Odlanier Solis. Men i den skrala konkurrensen tillhör han toppfavoriterna. Vitryssen Viktar Zuyev är inte lika vass som när han tog silver i Aten och amerikanen Deontay Wilder ser ganska så oskolad ut. Ryssen Rakhim Chakhiev är en riktig hårding men kan bli utboxad, vilket italienaren Clemente Russo visade i fjolårets VM-final. Den tidigare lättungviktaren Russo blir nog svår att besegra i år också. Ukrainaren Olexander Usyk är ett annat namn som avancerat uppåt i viktklasserna och kan bli ett namn att räkna med när medaljerna skall fördelas.
Den lätta tungvikten ser ut att bli en uppgörelse mellan boxare från det forna sovjetblocket. Ryssen Artur Beterbiev, uzbeken Abbos Atoev och Djakhon Kurbanov från Tajikistan förväntas göra upp om guldet. Naturligtvis håller vi här tummarna för att vår representant Kennedy Katende kan överaska. En annan kille som kan överaska är puertoricanen Carlos Negron. Varken USA eller Kuba är representerade i den här klassen.
Mellanviktsklassen håller en mycket hög standard, så våra svenska hopp Naim Terbunja och Badou Jack (som iofs tävlar för Gambia) får det mycket svårt. Många håller ryssen Matvey Korobov som den främsta boxaren alla kategorier i Peking, vilket naturligtvis gör honom till mannen att slå inom mellanvikten. De främsta hoten kommer från mellanamerika där kubanen Emilio Correra och venuzuelaren Alfonso Blanco kan vara värda att notera. 19-årige Carlos Gongora från Ecuador är också ett mycket hett namn som spås en lysande framtid i proffsringen. Sen kan man naturligtvis inte heller räkna bort kazaken Bakhitayar Artayev som 2004 blev vald till hela OS-turneringens bästa boxare.
För den som vill se USA:s kommande superstjärna är weltervikten klassen att besöka. Demetrius Andrade är en extremt talangfull herre som spås guld och gröna skogar när han blir proffs. I den här viktklassen hoppas också britterna på att 18-årige Billy Joe Saunders skall kunna upprepa Amir Khans framgångssaga från Aten. Kubanen Carlos Banteuax är ytterligare ett namn att lägga i hatten för den som vill ha medaljtips.
I den lätta weltervikten heter favoriterna Serik Sapiyev från Kazakstan, Manus Boonjumnong från Thailand och Rosniel Iglesias från Kuba. Ett varningens finger skall också höjas för den offensivt lagde, 19-årige hemmaboxaren Maimaitituersun Qiong.
Lättvikten förväntas göras upp av trion Alexey Tishchenko från Ryssland, britten Frankie Gavin och kubanen Yordenis Ugas. Tishchenko ansågs fram till VM 2007 som en av de allra bästa boxarna 'pound-for-pound', men efter att ha blivit finalbesegrad av Gavin hamnade glorian lite på sned. Lita på att ryssen kommer att vara revanchsugen. Jag är också säker på att Pekings bästa kuban, Ugas kommer göra allt för att lättvikten inte enbart ska handla om två män. Så även om lättvikten möjligen saknar lite djup saknar den knappast kvalitet på toppen.
I fjädervikten tros allmänt att ryssen Albert Selimov och ukrainaren Vasyl Lomachenko skall göra upp om guldet. Selimov är också värt ett extra öga för oss som tror oss veta hur en öststatsboxare beter sig i ringen. Kubanen Idel Torrente och amerikanen Raynell Williams bidrar också till divisionens höga klass.
Bantamvikten är en av de svagare klasserna och guldet tippas gå till ryssen Sergey Vodopyanov. Möjligen kan amerikanen Gary Russell utmana.
I flugvikten hittar vi USA:s andra guldfavorit. Rau'Shee Warren var med redan som 17-åring i Aten, där han åkte ut i första omgången, men i Peking ses Warren som den stora favoriten i en av turneringens tuffasste viktklasser. De främsta hoten anses ryssen Georgi Balakshin och Samir Mammadov från Azerbadjan vara, men jag vill också nämna högoddsaren puertoricanen McWilliams Arroyo.
I den lättaste klassen, lätt flugvikt är det få som tippar någon annan än kinesen Zou Shiming som guldmedaljör. Det enda hotet skulle möjligen kunna vara ryssen David Ayrapetyan.
Sammantaget är det tydligt att Kuba inte längre förväntas dominera som de tidigare gjort. Frånvaron av Solis, Rigondeaux, Kindelan och Gamboa är tydlig hos Castros landslag. Man ska dock ha i åtanke att få kan som kubanska boxare lyfta sig ett snäpp när det vankas OS. Trots detta är det en riktig lågoddsare att ryssarna kommer att ståta som amatörboxningens främsta nation när OS ska summeras om ett par veckor.
Vad kan vi då vänta oss för godbitar från Peking? Hur ser konkurrensen ut i den tyngsta klassen och finns det några spännande namn att kika lite extra på bland de lättare gossarna.
Supertungvikten ser i år mycket intressant ut, även om jag naturligtvis saknar amerikanen Michael Hunter. Hunter föll på målsnöret tre gånger i rad i jakten på en OS-biljett. Personligen håller jag Hunter som den mest spännande tungviktaren/supertungviktaren från USA på den här sidan millennieskiftet. Men det gäller att vara som bäst när det smäller ... så därför ingen Hunter i år.
Favorit i klassen är ryssen Islam Timurziev. Det enda som står mellan Timurziev och guldemedaljen är i mina ögon hans egen kropp. Den stentuffe ryssen har visat sig en smula skadebenägen de senaste åren. Men om han är frisk genom hela turneringen är han mitt givna guldtips. Främste utmanare är förmodligen den kvicke och explosive italienaren Roberto Cammarelle. För den 28-årige Cammarelle är troligen OS i Peking hans sista stora chans som amatör.
Bakom Timurziev och Cammarelle finns ett sjok av kompetenta boxare som kan ta medalj. Ukrainaren Vyacheslav Glazkov vandrar en traditionsenlig östeuropeisk stig med en upprättstående ganska mekanisk boxning baserad på raka slag och hög gard. Bulgaren Kubrat Pulev är en snabb och skicklig boxare som kan gå långt. Det som talar mot Pulev är att hans bästa resultat alltid kommit på hemmaplan. Kubanen Robert Alfonso anses strået vassare än företrädarna Michel Lopez och Alexis Rubalcaba, och skall naturligtvis bli mycket intressant att följa. Hemmanationen Kina ståtar också med ett intressant namn i klassen. Zhang Zhilei är över två meter lång och tog brons i fjolårets världsmästerskap. Han lär knappast vara sämre i år, så se upp. En annan tvåmetersman är britten David Price. Price har i ett pars års tid befunnit sig precis bakom de främsta i klassen och med rätt lottning är en medalj helt klart inom räckhåll. Colombianen Oscar Rivas är också en man att hålla ett öga på. En riktig tuffing vars stil förmodligen kommer locka till sig proffsuppköpare efter OS. Möjligen är han lite för "professionell" för att kunna utmana de främsta. Till sist kanske man också bör nämna nigerianen Onorede Ehwareme. För mig en okänd herre, men nigerianerna brukar inte göra bort sig i den tyngsta klassen. Övriga sju - Jose Payares från Venezuela, Jaroslav Jaktso från Litauen, Daniel Beehan från Australien, Ruslan Myrsatayev från Kasakstan, Newfel Ouate från Algeriet, Mohamed Amanissi från Marocko och Marko Tomasovic från Kroatien skall normalt inte kunna konkurrera om medaljerna i den tyngsta klassen.
En snabb odyssé genom startfältet i de lättare klasserna ger vid handen att tungviktsklassen i år håller en ovanlig låg standard. Kubanen Osmay Acosta håller inte alls samma klass som företrädaren Odlanier Solis. Men i den skrala konkurrensen tillhör han toppfavoriterna. Vitryssen Viktar Zuyev är inte lika vass som när han tog silver i Aten och amerikanen Deontay Wilder ser ganska så oskolad ut. Ryssen Rakhim Chakhiev är en riktig hårding men kan bli utboxad, vilket italienaren Clemente Russo visade i fjolårets VM-final. Den tidigare lättungviktaren Russo blir nog svår att besegra i år också. Ukrainaren Olexander Usyk är ett annat namn som avancerat uppåt i viktklasserna och kan bli ett namn att räkna med när medaljerna skall fördelas.
Den lätta tungvikten ser ut att bli en uppgörelse mellan boxare från det forna sovjetblocket. Ryssen Artur Beterbiev, uzbeken Abbos Atoev och Djakhon Kurbanov från Tajikistan förväntas göra upp om guldet. Naturligtvis håller vi här tummarna för att vår representant Kennedy Katende kan överaska. En annan kille som kan överaska är puertoricanen Carlos Negron. Varken USA eller Kuba är representerade i den här klassen.
Mellanviktsklassen håller en mycket hög standard, så våra svenska hopp Naim Terbunja och Badou Jack (som iofs tävlar för Gambia) får det mycket svårt. Många håller ryssen Matvey Korobov som den främsta boxaren alla kategorier i Peking, vilket naturligtvis gör honom till mannen att slå inom mellanvikten. De främsta hoten kommer från mellanamerika där kubanen Emilio Correra och venuzuelaren Alfonso Blanco kan vara värda att notera. 19-årige Carlos Gongora från Ecuador är också ett mycket hett namn som spås en lysande framtid i proffsringen. Sen kan man naturligtvis inte heller räkna bort kazaken Bakhitayar Artayev som 2004 blev vald till hela OS-turneringens bästa boxare.
För den som vill se USA:s kommande superstjärna är weltervikten klassen att besöka. Demetrius Andrade är en extremt talangfull herre som spås guld och gröna skogar när han blir proffs. I den här viktklassen hoppas också britterna på att 18-årige Billy Joe Saunders skall kunna upprepa Amir Khans framgångssaga från Aten. Kubanen Carlos Banteuax är ytterligare ett namn att lägga i hatten för den som vill ha medaljtips.
I den lätta weltervikten heter favoriterna Serik Sapiyev från Kazakstan, Manus Boonjumnong från Thailand och Rosniel Iglesias från Kuba. Ett varningens finger skall också höjas för den offensivt lagde, 19-årige hemmaboxaren Maimaitituersun Qiong.
Lättvikten förväntas göras upp av trion Alexey Tishchenko från Ryssland, britten Frankie Gavin och kubanen Yordenis Ugas. Tishchenko ansågs fram till VM 2007 som en av de allra bästa boxarna 'pound-for-pound', men efter att ha blivit finalbesegrad av Gavin hamnade glorian lite på sned. Lita på att ryssen kommer att vara revanchsugen. Jag är också säker på att Pekings bästa kuban, Ugas kommer göra allt för att lättvikten inte enbart ska handla om två män. Så även om lättvikten möjligen saknar lite djup saknar den knappast kvalitet på toppen.
I fjädervikten tros allmänt att ryssen Albert Selimov och ukrainaren Vasyl Lomachenko skall göra upp om guldet. Selimov är också värt ett extra öga för oss som tror oss veta hur en öststatsboxare beter sig i ringen. Kubanen Idel Torrente och amerikanen Raynell Williams bidrar också till divisionens höga klass.
Bantamvikten är en av de svagare klasserna och guldet tippas gå till ryssen Sergey Vodopyanov. Möjligen kan amerikanen Gary Russell utmana.
I flugvikten hittar vi USA:s andra guldfavorit. Rau'Shee Warren var med redan som 17-åring i Aten, där han åkte ut i första omgången, men i Peking ses Warren som den stora favoriten i en av turneringens tuffasste viktklasser. De främsta hoten anses ryssen Georgi Balakshin och Samir Mammadov från Azerbadjan vara, men jag vill också nämna högoddsaren puertoricanen McWilliams Arroyo.
I den lättaste klassen, lätt flugvikt är det få som tippar någon annan än kinesen Zou Shiming som guldmedaljör. Det enda hotet skulle möjligen kunna vara ryssen David Ayrapetyan.
Sammantaget är det tydligt att Kuba inte längre förväntas dominera som de tidigare gjort. Frånvaron av Solis, Rigondeaux, Kindelan och Gamboa är tydlig hos Castros landslag. Man ska dock ha i åtanke att få kan som kubanska boxare lyfta sig ett snäpp när det vankas OS. Trots detta är det en riktig lågoddsare att ryssarna kommer att ståta som amatörboxningens främsta nation när OS ska summeras om ett par veckor.
måndag 30 juni 2008
The Great white hype
Ända sedan den briljante, svarte teknikern Jack Johnson ställdes mot skogshuggarna James Jeffries och Jess Willard i början av det förra seklet har det funnits en tveeggad aura kring det stora vita hoppet inom tungviktsboxningen. Den vita boxaren, med rötter långt ifrån storstadsdjungeln som boxas som en äkta cowboy, utan flashig storstadsteknik men med en rejäl dos slagstyrka.
Senast i raden av vita hopp med cowboyboots istället för basketkängor är en före detta basketspelare på en bit över två meter från Missoula, Montana i den amerikanska mellanvästern. Walter Tyeson Fields började 1999 gå matcher på galor i sina hemtrakter. 17 raka knockoutvinster varav endast en som gick in i den andra ronden blev det innan en kickboxare vid namn Jeff Ford, med en förstarondsknockout i januari 2001, tillfälligt satte käppar i hjulet för Fields. Tye "Big Sky" Fields fortsatte dock som ingenting hänt att rada upp snabba knockoutsegrar, inklusive en seger över hans tidigare baneman Ford.
Trots detta sågs han fortfarande som ett skämt och ett bevis på den pinsamt låga nivån som galorna i mellanvästern höll. Men i september 2003 damp en notis ner i brevlådan som i alla fall fick mig att höja på ögonbrynen. Fields hade vunnit en tolvrondare på poäng mot Sherman Williams från Bahamas. Williams är ingen världsboxare på något sätt, men den som följde med "Heavyweight explosions" som brukade visas på Eurosport runt sekelskiftet känner igen honom som en offensivt lagd tuffing som man inte besegrar utan vissa baskunskaper i mörbultandets ädla konst.
Efter segern mot Williams följer sedan segrar mot erkända boxare som Saul Montana, Bruce Seldon, Ed Mahone, Maurice Harris, Kendrick Releford och Domonic Jenkins. Inga topp 10-boxare, men helt klart namn man inte bara går in och blåser bort helt utan vidare. Saul Montana är exempelvis en mexikansk tuffing som innan matchen mot Fields hade knockat den tuffe ryssen Denis Bakhtov i den femte ronden. Seldon, Mahone och Harris hade i och för sig passerat bäst före datum, men ändå. Själv var jag övertygad om att i alla fall den oslipade talangen Maurice Harris skulle dansa cirklar runt Tye Fields och i alla fall bjuda den otekniske sluggern på en boxningslektion. Men gemensamt för dessa veteraner som alla plockat isär betydligt skickligare boxare än Fields var att de såg närmast paralyserade ut när Fields kom vevandes med sina armar. Själv började jag undra om det var nåt jag inte kunde upptäcka med blotta ögat. Fanns det en död vinkel i Fields boxning som åskådaren inte kunde se, var han i själva verket inte så långsam som han gav sken av? Det kanske bara var Fields vedhuggarstil som bröt med vår gängse uppfattning om hur begåvad boxning skall se ut. Att Fields i ringen såg ut som en drängfull, kärlekskrank bondlurk som inte vill gå hem trots att klockan passerat stängningsdags med bred marginal, kanske bara var en synvilla. Nånting måste ju finnas där eftersom kvalitetsboxare efter kvalitetsboxare viker ner sig.
Så när före detta titelutmanaren Monte Barrett sattes upp på motståndarlistan passade han ju rätt bra in i mönstret. Återigen en boxare som på pappret "borde" ge Fields en rejäl boxningslektion, men som passerat zenit för länge sedan och kanske behöver en extra hacka inför pensionen. Å andra sidan har Barrett en historia som "prospectkiller" i klassen. Eric Kirkland, Dominic Guinn och Owen Beck är bara några exempel på favoriter som blivit blottlagda av den mer erfarne gatekeepern Barrett. Men ju närmare matchstart vi kom började man ana att Barrett förmodligen var handplockad som ytterligare ett namnkunnigt offer, och sent på kvällen den 28 juni kliver också en mycket självsäker cowboy in i ringen. Redan från start går Fields till verket med sin patenterade armfäktning. Barrett avvaktar och ser till en början måttligt engagerad ut. Men så händer nåt som "borde" ha skett för många matcher sedan. Det var ungefär som om Barrett tänkte att "va f-n", det här kan inte få fortsätta, nån måste avslöja att kejsaren saknar kläder. Som så många gånger förr, lufsade en vidöppen Fields in i en närkamp och började veva med armarna, som det vore basebollträn. Den enda skillnaden var att den här gången flyttade motståndaren på sig för att sedan brutalt avslöja bristerna i defensiven hos den väldige Fields. Via en snabb slagserie föll Fields som en fura till marken och när han sedan försökte resa på sig märkte han att benen inte ville vara med längre. Förmodligen var detta slutet på sagan om det stora vita hoppet Tye Fields. Det enda som är kvar är en stilla undran över varför ingen tidigare hade avslöjat, det hela boxningsvärlden "egentligen" såg, nämligen att kejsaren faktiskt saknade kläder.
Senast i raden av vita hopp med cowboyboots istället för basketkängor är en före detta basketspelare på en bit över två meter från Missoula, Montana i den amerikanska mellanvästern. Walter Tyeson Fields började 1999 gå matcher på galor i sina hemtrakter. 17 raka knockoutvinster varav endast en som gick in i den andra ronden blev det innan en kickboxare vid namn Jeff Ford, med en förstarondsknockout i januari 2001, tillfälligt satte käppar i hjulet för Fields. Tye "Big Sky" Fields fortsatte dock som ingenting hänt att rada upp snabba knockoutsegrar, inklusive en seger över hans tidigare baneman Ford.
Trots detta sågs han fortfarande som ett skämt och ett bevis på den pinsamt låga nivån som galorna i mellanvästern höll. Men i september 2003 damp en notis ner i brevlådan som i alla fall fick mig att höja på ögonbrynen. Fields hade vunnit en tolvrondare på poäng mot Sherman Williams från Bahamas. Williams är ingen världsboxare på något sätt, men den som följde med "Heavyweight explosions" som brukade visas på Eurosport runt sekelskiftet känner igen honom som en offensivt lagd tuffing som man inte besegrar utan vissa baskunskaper i mörbultandets ädla konst.
Efter segern mot Williams följer sedan segrar mot erkända boxare som Saul Montana, Bruce Seldon, Ed Mahone, Maurice Harris, Kendrick Releford och Domonic Jenkins. Inga topp 10-boxare, men helt klart namn man inte bara går in och blåser bort helt utan vidare. Saul Montana är exempelvis en mexikansk tuffing som innan matchen mot Fields hade knockat den tuffe ryssen Denis Bakhtov i den femte ronden. Seldon, Mahone och Harris hade i och för sig passerat bäst före datum, men ändå. Själv var jag övertygad om att i alla fall den oslipade talangen Maurice Harris skulle dansa cirklar runt Tye Fields och i alla fall bjuda den otekniske sluggern på en boxningslektion. Men gemensamt för dessa veteraner som alla plockat isär betydligt skickligare boxare än Fields var att de såg närmast paralyserade ut när Fields kom vevandes med sina armar. Själv började jag undra om det var nåt jag inte kunde upptäcka med blotta ögat. Fanns det en död vinkel i Fields boxning som åskådaren inte kunde se, var han i själva verket inte så långsam som han gav sken av? Det kanske bara var Fields vedhuggarstil som bröt med vår gängse uppfattning om hur begåvad boxning skall se ut. Att Fields i ringen såg ut som en drängfull, kärlekskrank bondlurk som inte vill gå hem trots att klockan passerat stängningsdags med bred marginal, kanske bara var en synvilla. Nånting måste ju finnas där eftersom kvalitetsboxare efter kvalitetsboxare viker ner sig.
Så när före detta titelutmanaren Monte Barrett sattes upp på motståndarlistan passade han ju rätt bra in i mönstret. Återigen en boxare som på pappret "borde" ge Fields en rejäl boxningslektion, men som passerat zenit för länge sedan och kanske behöver en extra hacka inför pensionen. Å andra sidan har Barrett en historia som "prospectkiller" i klassen. Eric Kirkland, Dominic Guinn och Owen Beck är bara några exempel på favoriter som blivit blottlagda av den mer erfarne gatekeepern Barrett. Men ju närmare matchstart vi kom började man ana att Barrett förmodligen var handplockad som ytterligare ett namnkunnigt offer, och sent på kvällen den 28 juni kliver också en mycket självsäker cowboy in i ringen. Redan från start går Fields till verket med sin patenterade armfäktning. Barrett avvaktar och ser till en början måttligt engagerad ut. Men så händer nåt som "borde" ha skett för många matcher sedan. Det var ungefär som om Barrett tänkte att "va f-n", det här kan inte få fortsätta, nån måste avslöja att kejsaren saknar kläder. Som så många gånger förr, lufsade en vidöppen Fields in i en närkamp och började veva med armarna, som det vore basebollträn. Den enda skillnaden var att den här gången flyttade motståndaren på sig för att sedan brutalt avslöja bristerna i defensiven hos den väldige Fields. Via en snabb slagserie föll Fields som en fura till marken och när han sedan försökte resa på sig märkte han att benen inte ville vara med längre. Förmodligen var detta slutet på sagan om det stora vita hoppet Tye Fields. Det enda som är kvar är en stilla undran över varför ingen tidigare hade avslöjat, det hela boxningsvärlden "egentligen" såg, nämligen att kejsaren faktiskt saknade kläder.
torsdag 26 juni 2008
Fredagen den 13:e
När vi här i Sverige vakade in midsommarnatten, äntrade en Las Vegas-baserad nigerian boxningsringen i ett av alla de överdådiga palats som svämmar över i mannens hemstad. Som så många gånger förr var han anlitad som grindvakt eller "gatekeeper" som man säger i den engelskspråkiga världen. En gatekeepers roll är att sålla agnarna från vetet, avgöra om den oftast yngre och obesegrade boxaren på andra sidan ringen har vad som krävs för att ta ytterligare ett steg upp på karriärstegen.
Friday Ahunanya som den nigerianske tungviktsboxaren heter är en välkänd gymråtta i Las Vegas med omnejd. Han är också en av de mest ansedda och anlitade sparringpartnerna i landet. Mike Tyson och Ruslan Chagaev är två exempel på herrar som fått syna canvasen i gymdueller med den stentuffe nigerianen, som utöver sin hårdhet behärskar så gott som hela registret av boxningskunnande. Han inledde sin profesionella bana 1998, då han på vännen och landsmannen Ike Ibeabuchis inrådan flyttade från Nigeria till USA. Han vann sina sexton första matcher inklusive en seger över den då obesegrade, amerikanske olympiern Nate Jones. Första förlusten kom i en jämn tolvrondare mot den obesegrade, sedemera världsmästaren Sergey Lyakhovich. Ahunanya revancherade sig ett halvår senare genom att poängbesegra den dittills obesegrade franske olympiern och knockoutspecialisten Josue Blocus.
I april 2004 råkade han ut för en ögonskada i den fjärde ronden mot den väldige Lance Whitaker. Även om Ahunanya faktiskt boxat ut den långe amerikanen fram till dess att han tvingades kasta in handduken var "förlusten" inledningen på en svit med fem segerlösa matcher för nigerianen, som under den här tiden degraderades från en potentiell utmanare till en "journeyman". Möjligen kan sviten skyllas på framgångarna som sparring. Friday "The 13th" Ahunanya var alltså för bra i träningslokalen, en plats där man håller igen lite lagom mycket. Likt många andra som mer eller mindre livnär sig som sparringpartners blir Ahunanya gärna en aning inaktiv i ringen. Man har blivit så van vid att reagera att man glömmer att agera när läget är skarpt. Matcher mot på pappret sämre motståndare blir därför också gärna jämnare än vad de borde vara.
Men även vid förluster har Ahunanya aldrig varit underlägsen sin motståndare. Framförallt ryssarna Sultan Ibraghimov och Alexander Povetkin kan vittna om stentuffa matcher där de fick gå igenom både blod, svett och tårar innan segern var i hamn. I matchen mot Ibraghimov höll vår nigerian på att ta över initiativet när ögonbrynet sprack så mycket att domaren var tvungen att bryta matchen. Povetkin har också många gånger vittnat om att mötet med Ahunanya var hans tuffaste match som proffs. Sedan förlusten mot klassens kommande superstjärna i april 2006 är Ahunanya obesegrad och framförallt knockoutviktorian i november 2007 mot den då obesegrade nyzeeländaren Shane Cameron överaskade många.
Och när midsommarafton blev midsommardag här i Sverige var det alltså dags igen. Den obesegrade uppkomlingen i den andra ringhörnan hette den här gången Alonzo Butler. Butler tillhörde före matchen inte den absoluta eliten av unga prospects, men det skulle naturligtvis en övertygande seger mot vår nigerianske vän ändra på. Att så inte blev fallet har ni naturligtvis redan listat ut. Ytterligare en gång plockade Friday Ahunanya gadden av en obesegrad, yngre boxare. Den här gången fick Ahunanya nöja sig med en odiskutabel poängseger. Efter en pigg inledning och tre ronders bra boxning från Butlers sida var det aldrig något snack om saken. Sakta men säkert började veteranen demontera den åtta år yngre uppkomlingen, så att det till slut bara var överlevnad som gällde för Butler, som vid flera tillfällen var riktigt illa ute. Förhoppningsvis innebär segern att den snart 37-årige Ahunanya, på karriärens höst, i alla fall tillfälligtvis kan ta tjänstledigt från jobbet som gatekeeper. Nigerianen vore värd en stormatch där han har samma möjligheter till optimala förberedelser som motståndaren och även om Ahunanya förmodligen inte räcker ända fram, bör han inte underskattas, för likt ett bra vin verkar Friday "The 13th" Ahunanya, bara bli bättre med åren.
Friday Ahunanya som den nigerianske tungviktsboxaren heter är en välkänd gymråtta i Las Vegas med omnejd. Han är också en av de mest ansedda och anlitade sparringpartnerna i landet. Mike Tyson och Ruslan Chagaev är två exempel på herrar som fått syna canvasen i gymdueller med den stentuffe nigerianen, som utöver sin hårdhet behärskar så gott som hela registret av boxningskunnande. Han inledde sin profesionella bana 1998, då han på vännen och landsmannen Ike Ibeabuchis inrådan flyttade från Nigeria till USA. Han vann sina sexton första matcher inklusive en seger över den då obesegrade, amerikanske olympiern Nate Jones. Första förlusten kom i en jämn tolvrondare mot den obesegrade, sedemera världsmästaren Sergey Lyakhovich. Ahunanya revancherade sig ett halvår senare genom att poängbesegra den dittills obesegrade franske olympiern och knockoutspecialisten Josue Blocus.
I april 2004 råkade han ut för en ögonskada i den fjärde ronden mot den väldige Lance Whitaker. Även om Ahunanya faktiskt boxat ut den långe amerikanen fram till dess att han tvingades kasta in handduken var "förlusten" inledningen på en svit med fem segerlösa matcher för nigerianen, som under den här tiden degraderades från en potentiell utmanare till en "journeyman". Möjligen kan sviten skyllas på framgångarna som sparring. Friday "The 13th" Ahunanya var alltså för bra i träningslokalen, en plats där man håller igen lite lagom mycket. Likt många andra som mer eller mindre livnär sig som sparringpartners blir Ahunanya gärna en aning inaktiv i ringen. Man har blivit så van vid att reagera att man glömmer att agera när läget är skarpt. Matcher mot på pappret sämre motståndare blir därför också gärna jämnare än vad de borde vara.
Men även vid förluster har Ahunanya aldrig varit underlägsen sin motståndare. Framförallt ryssarna Sultan Ibraghimov och Alexander Povetkin kan vittna om stentuffa matcher där de fick gå igenom både blod, svett och tårar innan segern var i hamn. I matchen mot Ibraghimov höll vår nigerian på att ta över initiativet när ögonbrynet sprack så mycket att domaren var tvungen att bryta matchen. Povetkin har också många gånger vittnat om att mötet med Ahunanya var hans tuffaste match som proffs. Sedan förlusten mot klassens kommande superstjärna i april 2006 är Ahunanya obesegrad och framförallt knockoutviktorian i november 2007 mot den då obesegrade nyzeeländaren Shane Cameron överaskade många.
Och när midsommarafton blev midsommardag här i Sverige var det alltså dags igen. Den obesegrade uppkomlingen i den andra ringhörnan hette den här gången Alonzo Butler. Butler tillhörde före matchen inte den absoluta eliten av unga prospects, men det skulle naturligtvis en övertygande seger mot vår nigerianske vän ändra på. Att så inte blev fallet har ni naturligtvis redan listat ut. Ytterligare en gång plockade Friday Ahunanya gadden av en obesegrad, yngre boxare. Den här gången fick Ahunanya nöja sig med en odiskutabel poängseger. Efter en pigg inledning och tre ronders bra boxning från Butlers sida var det aldrig något snack om saken. Sakta men säkert började veteranen demontera den åtta år yngre uppkomlingen, så att det till slut bara var överlevnad som gällde för Butler, som vid flera tillfällen var riktigt illa ute. Förhoppningsvis innebär segern att den snart 37-årige Ahunanya, på karriärens höst, i alla fall tillfälligtvis kan ta tjänstledigt från jobbet som gatekeeper. Nigerianen vore värd en stormatch där han har samma möjligheter till optimala förberedelser som motståndaren och även om Ahunanya förmodligen inte räcker ända fram, bör han inte underskattas, för likt ett bra vin verkar Friday "The 13th" Ahunanya, bara bli bättre med åren.
tisdag 24 juni 2008
"The Nightmare"
Statusen på amerikansk tungviktsboxning har nog aldrig varit lägre, så varje litet halmstrå är värt att belysa. Under midsommarhelgen klev en ung prospect fram ur dimman genom att detronisera en annan ung obesegrad herre. Mexikanamerikanen från Los Angeles, tungviktens Arturo Gatti, Chris Arreola visade då att skolning inte är allt. Den mer polerade Chazz Witherspoon blev ganska snabbt avväpnad i en match som tyvärr fick ett kontroversiellt slut. I slutet av tredje ronden klev räddarna i Witherspoon hörna in i ringen för att ta hand om sin adept någon hundradel för tidigt, vilket ledde till en mycket petig diskning. En diskning som jag tror Arreola trots allt är mest besviken över i slutändan. För efter två ganska jämna ronder, där Arreola stod för aggresiviteten och slagstyrkan, och Witherspoon visade upp den mer skolade boxningen, tog Chris Arreola över helt i den tredje med vilda slagserier som fick Tim Witherspoons unga kusin att syna canvasen två gånger. Den andra golvningen var riktigt hård och det är tveksamt om Witherspoon hade fått fortsätta om nedslagningen hade skett tidigare i ronden.
Är då Chris Arreola det stora amerikanska hoppet som på allvar kan ta upp konkurrensen med de forna sovjetboxarna? Helt klart är att Arreolas stil gör honom till en publikfavorit, men jag är mer skeptisk till att bara hjärta kan besegra en Klitschko eller Povetkin. Arreola har visat att han kan bli utboxad av ganska mediokert motstånd. Å andra sidan har han trots detta alltid vänt matcherna till sin egen fördel. Mexamerikanen med smeknamnet "The Nightmare" är som ett häftplåster som inte vill släppa taget och om hans haka står pall på allvar, kan den egenskapen bli en mardröm även för de allra främsta.
Arreola blev efter matchen utmanad av Jason Estrada. Personligen är jag tveksam till att Arreola plockar upp den utslängda handsken eftersom det finns större fiskar i sjön för tuffingen från LA, en match mot David Tua sägs nämligen också vara på gång. Stilmässigt skulle en match mellan vildavästernsluggern Arreola och den snabbe poängboxaren Estrada bli intressant, men jag tror ändå att Arreola föredrar en ärlig sluggerkamp mot likasinnade Tua.
Är då Chris Arreola det stora amerikanska hoppet som på allvar kan ta upp konkurrensen med de forna sovjetboxarna? Helt klart är att Arreolas stil gör honom till en publikfavorit, men jag är mer skeptisk till att bara hjärta kan besegra en Klitschko eller Povetkin. Arreola har visat att han kan bli utboxad av ganska mediokert motstånd. Å andra sidan har han trots detta alltid vänt matcherna till sin egen fördel. Mexamerikanen med smeknamnet "The Nightmare" är som ett häftplåster som inte vill släppa taget och om hans haka står pall på allvar, kan den egenskapen bli en mardröm även för de allra främsta.
Arreola blev efter matchen utmanad av Jason Estrada. Personligen är jag tveksam till att Arreola plockar upp den utslängda handsken eftersom det finns större fiskar i sjön för tuffingen från LA, en match mot David Tua sägs nämligen också vara på gång. Stilmässigt skulle en match mellan vildavästernsluggern Arreola och den snabbe poängboxaren Estrada bli intressant, men jag tror ändå att Arreola föredrar en ärlig sluggerkamp mot likasinnade Tua.
"The Equalizer"
Lite i skymundan gjorde en favorit till mig, nicaraguanen Evans "The Equalizer" Quinn comeback under midsommarhelgen. Som en av förmatcherna till Chris Arreolas viktoria över Chazz Witherspoon sågs den kvicke nicaraguanen vinna en ganska konfortabel poängseger över Andrew Greeley. Greeley brukar kallas in när den unge hemmaboxaren på väg upp, ska få sitt första riktigt tuffa test. Han går nästan alltid tiden ut men saknar oftast offensiva kvaliteter till att konkurrera på allvar om segern. Greeley är dock inte helt ofarlig, vilket han visade i april när Sverigebekantingen Joey Abell blev uträknad i den fjärde ronden. Matchen mot Quinn följde dock ungefär samma mönster som det brukar när Greeley är i ringen. Den lätt överviktige boxaren från Louisiana bjöd upp till kamp utan att på allvar kunna hota den snabbare och explosivare nicaraguanen. Quinn gjorde sin första match sedan i november, efter att ha suttit häktad en tid, misstänkt för inblandning i en fritagningshistoria av colombianska knarksmugglare i Quinns hemstad Bluefields på den nicaraguanska östkusten. Efter några månaders ovisshet blev Quinn släppt på grund av brist på bevis. Möjligen är inte sista ordet sagt i den här sörjan men om Evans Quinn kände sig lite ringrostig är han i alla fall ursäktad. Quinn skapade sig ett namn i fjol genom två imponerande förstarondsknockouter där han visade upp en kombination av snabbhet och slagstyrka som är mycket ovanlig i den tyngsta klassen.
Sådan far, sådan son
Midsommarhelgen bjöd också på en intressant debut i den professionella tungviktsklassen. En ung och oerfaren Elijah McCall hade inga som helst problem med att slå ut en Darion Moss i den första ronden. McCall saknar helt amatörbakgrund men som kompensation har han "boxningen i blodet". Elijahs pappa är nämligen en av de absolut tuffaste tungviktarna de senaste 30 åren. Den gamle världsmästaren Oliver McCall är kanske inte den mest tekniskt fulländade boxaren, men få kan som honom ta en smäll för att ge en. Och nu la han ut mattan för sin 20-årige son. Det ska bli mycket intressant att följa McCall jrs utveckling i tungvikten.
söndag 11 maj 2008
Amatördraft
Att knyta till sig en kommande superstjärna inom den professionella tungvikten är varje promotors våta dröm. Så om jag för en stund iklär mig rollen som talangscout på drift i amatörboxningens tyngre klasser, hur skulle min lista över intressanta amatörer med potential att klättra högt på den professionella tungviktsrankingen se ut?
Resultaten som amatör är naturligtvis viktiga, men de är inte det enda man går på när talang scoutas. Åldern spelar naturligtvis in, en 20-åring har mer tid på sig att utvecklas än en 30-åring. Finns det utrymme att förfina talangen eller har vi att göra med en färdig produkt, en färdig produkt har kanske svårare att ta in att det är skillnad på proffsboxning och amatörboxning. Stilen är naturligtvis också viktig och då inte bara för den egna smakens skull, utan även för att kunna avgöra om boxaren har en stil som passar proffsboxningen bra eller dåligt.
Vissa boxare har fulländat amatörstilen där raka slag och ständig aktivitet i fyra ronder prisas. Raka slag, eftersom träffen måste vara tydlig för poängdomarna. Aktivitet, eftersom det gäller att hinna med så mycket som möjligt på kort tid. I proffsboxning är det längre matcher och tunnare handskar, vilket gör att du förmodligen inte blir en riktigt bra proffsboxare om du anammat amatörstilen för bra. Slagstyrka, kroppslag, defensiva kvaliteter och kontringsboxning belönas mycker mer inom proffsboxingen än inom amatörboxningen. De tjockare handskarna och kortare matcherna gör att kraften i slagen inte blir lika avgörande när amatörer gör upp. Av samma skäl blir inte defensivboxningen lika viktig. Att undvika att bli träffad handlar mer om att inte ge motståndaren poäng, än att inte bli knockad eller att göra motståndaren trött och frustrerad. Kroppsslag registreras inte heller lika tydligt. Så det är inte bara att kika på amatörrankingen och tro att de främsta amatörerna även blir de bästa när tröjan ryker. Som talangscout ägnar jag mig alltså inte åt att ranka de bästa amatörerna, utan de som kan ha mest att erbjuda i en proffsring.
För en proffsboxningens talangscout blir naturligtvis OS i Peking ett välputsat skyltfönster för vad som erbjuds bland potentiella stjärnor som ännu ej tagit steget över till proffslivet. Ett år som detta vimlar dessutom amatörvärlden av besvikna och revanschsugna boxare som av ett eller annat skäl inte fick plats på tåget till Kina. Och bakom dom som siktar på ädla medaljer i år finns det även en uppsjö av unga, hungriga män som har siktet inställt på OS 2012. Så för en talangscout finns det mycket att tipsa en potentiell proffsuppköpare om. Om man ser på amatörvärlden på samma sätt som NHL-lagen i ishockey ser på spelare utanför NHL inför den årliga draften, skulle min lista över de hetaste aspiranterna på en plats i den professionella tungviktens finrum se ut som följer:
(1) Islam Timurziev
Världens bäste supertungviktare på amatörsidan borde naturligtvis vara ett hett namn för proffsboxningen. Och likt sin företrädare, Alexander Povetkin, har den 25-årige ryssen Timurziev en stil som egentligen borde vara bättre anpassad för proffsringen. Han rör sig ekonomiskt, utan att för den skull vara klumpfotad. Lägg till detta ett imponerande knockoutslag, så har du en så gott som komplett proffsboxare. Efter vissa hälsoproblem har han dock visat sviktande ork och viss skadebenägenhet på sistone.
(2) Michael Hunter
Trots att Hunter inte ens tog sig till OS är han mitt andraval. Den inte än fyllda 20 år unga amerikanen missade biljetten med minsta möjliga marginal tre gånger på raken. I VM 2007 blev de fyra främsta direktkvalificerade. Hunter som dittils hade imponerat drog nitlotten i kvartsfinalen då klassens etta, Timurziev stod för motståndet. Den oerfarne Hunter gjorde en mycket bra match men förlorade knappt och jag tror säkert att Hunter hade kvalificerat sig redan där om motståndet hade varit ett annat (möjligen hade Cammarelle också varit för tuff). I VM 2007 bojkottade Kuba, som var rädda för avhopp. Det fick till följd att kubanen Robert Alfonso, som anses vara ett mycket starkare kort än företrädarna Michel Lopez och Alexis Rubalcaba, fick ställa upp i de första amerikanska uttagningarna, till Hunters stora förtret. Supertungvikten var den enda klass där enbart en kvalificerade sig. Hunter föll åter igen på målsnöret när han förlorade finalen mot kubanen. I de andra amerikanska uttagningarna delades det däremot ut två biljetter till supertungviktarna, men då var Hunter magsjuk och kunde inte göra sig själv rättvisa. Trots detta föll han åter igen på sista hindret. Efter att en stukad Hunter hade besegrat tuffe kanadensaren Didier Bence i kvarten orkade han inte längre i semin där duktige Jose Payares blev för svår. Till saken hör att den andra biljetten gick till colombianen Oscar Rivas. Rivas hade i de första uttagningarna blivit utklassad av Hunter... så kan det gå. Hunter är en ovanligt snabb tungviktare som är kvick både i nävar och fötter. Dessutom besitter han goda reflexer vilket gör honom mycket svårträffad. Att sätta Hunter som nummer två är naturligtvis en risktagning eftersom han är en ganska oerfaren boxare som dessutom saknar lite bett i slagen, han lever mer på snabbhet än råstyrka. Men bara det faktum att han förmodligen är den största amerikanska tungviktstalangen sedan Riddick Bowe gör naturligtvis "Son of the bounty Hunter" glödhet.
(3) Roberto Cammarelle
Meritmässigt är Cammarelle överlägsen Hunter och även boxningsmässigt är nog italienaren ett nummer större än den unge amerikanen i dagsläget. I ringen är han snabb, explosiv och rörlig och har tillhört amatöreliten i många år ... kanske för många år. Hade han verkligen varit sugen på en professionell titel kanske han borde blivit proffs som 24-åring efter OS i Aten. Nu är han fyra år äldre, men knappast fyra år bättre. Cammarelle såg nog sin chans att bli amatörvärldens nummer ett när Povetkin blev proffs, men Povetkin byttes ut mot Timurziev och Cammarelle får fortfarande finna sig i att spela andrafiolen. Lyckas han mobilisera den rätta motivationen för ett liv som proffs kan han dock ändå gå långt.
(4) Robert Alfonso
Alfonso är likt många andra i dagens kubanska landslag lite av en doldis, men den defensivt skicklige, 21 år unge kubanen anses allmänt som ett starkare kort än sina företrädare Michel Lopez och Alexis Rubalcaba.
(5) Tyson Fury
Fury är en 19 år ung bjässe från brittiska öarna som utklassade allt motstånd i det senaste ABA-mästerskapens supertungviktsklass. Fury har likt flera andra på listan boxningen med sig från födseln eftersom fadern John Fury var en respekterad journeyman. För att vara en yngling på två meter är han också anmärkningsvärt rörlig, så jag kan tänka mig att brittiska promotorer står på kö den dagen Fury hintar om en karriär i proffsringen
(6) Maxim Babanin
Världens främste junior bland supertungviktarna de senaste året, som förväntas axla den ryska manteln när Timurziev blir proffs.
(7) Vyacheslav Glazkov
Landsman till bröderna Klitschko som tog silver i VM 2007. Boxas på ett traditionellt europeiskt vis, med hög gard och raka slag. Ser snäppet vassare ut än företrädaren Oleg Mazikin.
(8) Tor Hamer
Hamer har på mycket kort tid etablerat sig som den främste tungviktaren efter Hunter i USA. Den 25-årige New York-bon vann nyligen Golden Gloves i stor stil där han visade upp en ovanligt varierad boxning som imponerade. Kan såväl stilboxas som tuffboxas.
(9) Jeremiah Graziano
Den 20 år unge Graziano har både namnet och stilen som doftar historia. Stilmässigt påminner han nämligen inte så lite om en ung Mike Tyson. Med överkroppen ständigt i rörelse skjuter Graziano för att döda med varje slag, på samma skoningslösa sätt som Tyson en gång gjorde, vilket precis som för Tyson inneburit en osedvanligt hög knockoutprocent bland viktoriorna.
(10) Isiah Thomas
Ett underbarn som redan som 15-åring fick Manny Steward att utropa framtidens tungviktsvärldsmästare. Steget från junior till senior har dock inte varit så enkelt. Å andra sidan har kraven varit nästan utomjordiskt höga på honom. Att som 17-åring gå till semi i Golden Gloves och där förlora med minsta möjliga marginal mot USA:s blivande man i Peking är ju inte katastrofalt på något sätt. Senaste livstecknet från Thomas, som fyller 19 i år, var som sparringpartner åt Wladimir Klitschko.
(11) Didier Bence
Har under kvalificerigsåret till OS varit skadad, så den unge tuffe kanadensaren har inte riktigt fått en ärlig chans. Men som skadefri kan han gå mycket långt som professionell. Han är bara 20 år och har en proffsig stil.
(12) Kubrat Pulev
Skicklig bulgar som har varit med ett tag med viss framgång. De största framgångarna har dock skett på hemmaplan...
(13) Zhang Zhilei
En kines på över två meter som överaskande tog brons i VM 2007, kan det vara nåt?
(14) Osmay Acosta
Kubas tungviktshopp i Peking som är bländande i sina bästa stunder men också en aning ojämn.
(15) Keith Tapia
Som nybliven 17-åring drog Tapia fram sitt purtoricanska pass för att få delta i VM 2007. Många anser att denna färgstarka yngling skulle dominera amatörtungvikten 2012 om han behöll tröjan på sig ytterligare några år, men det sägs att både han själv och hans hejaklack förespråkar förr snarare än senare. På minuskontot har han ibland hamnat i dåligt sällskap, vilket i bästa fall innebär ofokuserad boxning, men i värsta fall kan innebära klammeri med rättvisan.
(16) Oscar Rivas
20-årig hårding från Colombia som anses vara den bästa supertungviktaren söder om Kuba.
(17) Roman Romanchuk
Tuff ryss som kan beskrivas som en något kortare men mer hämningslös Wladimir Klitschko. På minuskontot får man dock sätta att han snart fyller 30
(18) David Price
Supertungviktare på över två meter som är Storbritanniens man i Peking. Price tillhör kopplet precis bakom de allra bästa i klassen.
(19) David Arshba
Ryskt "underbarn" som det viskades mycket om för ett par år sedan. Arshba har inte riktigt förvaltat lovorden, men endast 22 år gammal är han fortfarande ung och han hade kvalificerat sig för Peking under Azerbadjansk flagga om det nu inte var så att det nya passet inte riktigt var klart. Men med ett rykte om sig som stentuff kan han säkert bli ett proffsnamn att räkna med.
(20) Deontay Wilder
USA:s hopp i tungvikten i Peking är nästan två meter lång och har bra löd i nävarna. Om han lär sig att använda sin räckvidd bättre kan han bli mycket intressant som proffs.
(21) Rakhim Chakhiyev
Rysslands tungviktshopp i Peking som är en tuff, offensivt lagd herre.
(22) Evgeny Romanov
Hårdslående ryss som blev juniorvärldsmästare i tungvikt 2004 och bjöd amerikanen Deontay Wilder på en riktig pärla i en landskamp 2008.
(23) Kimbo Bethel
24-åring från New York med en ganska lurig stil som jag tror passar bättre när ronderna blir fler. Bethel var förstereserv för Michael Hunter i kvalificeringarna inför OS.
(24) Mike Wilson
Var USA:s nummer ett innan unge Hunter slog igenom. Han är 25 år och har tillhört toppen i USA ganska länge. Självförtroendet kan dock ha fått sig en knäck när Hunter tog hand om Wilsons "givna" plats som USA:s man på väg till OS. Dessutom har han till skillnad från Hunter blivit rejält akterseglad de gånger han mött de absolut främsta i klassen.
(25) Nate James
Lång kraftfull southpaw som vann Golden Gloves 2007 och också anses ha en professionell stil.
(26) Newfel Ouatah
Franskalgerier på 23 år som är nästan två meter lång och Afrikas främsta supertungviktshopp i Peking.
(27) Jose Payares
Venezuelas man bland Pekings supertungviktare.
(28) Warren Baister
22 år gammal tungviktare som från ingenstans, dominerade fullständigt i de engelska ABA-mästerskapen.
(29) Denis Sergeyev
Ryssarnas nummer två inom supertungvikten. Sergeyev är en ganska traditionenligt boxandes östeuropé, som rak i ryggen och med raka slag går på utan krusiduller.
(30) Lenroy Thompson
Född 1988 och med en stil som bygger på ständig rörlighet kan han säkert bli en frustration för många.
(31) Cristian Ciocan
Juniorvärldsmästare 2006 inom supertungvikten som i år missade biljetten till Peking på målsnöret.
(32) Sergey Kalchugin
Juniorvärldsmästare i tungvikt 2006 och klassens dominant i flera år. Har nu tagit steget upp i seniorklassen.
(33) Paul Koon
En av USA:s främsta tungviktare som har gått framåt med stora kliv det senaste året.
(34) Craig Lewis
Amerikansk tungviktare som nyligen vann Golden Gloves.
(35) Erislandy Savon
Kubansk tonåring som boxat jämnt med Osmay Acosta vid några tillfällen. Lägg hans efternamn till det och vi har en mycket intressant nykomling.
(36) Andrey Volkov
En av de bästa ryssarna på juniorsidan inom supertungvikten under de senaste åren.
(37) Clayton Laurent
Född 1990 och med en mycket begränsad erfarenhet har han visat framfötterna i den karibiska tungviktsvärlden
(38) Nicholas Kisner
Född 1991, men redan mogen att ge betydligt erfarnare herrar tufft motstånd. Trots sin ringa ålder är han lurig och svårträffad som få. Målet är i första hand guldmedaljen i OS 2012
(39) Hasim Rahman jr
Född 1991 och son till den gamle världsmästaren. Publiciteten kommer naturligtvis som ett brev på posten, men likt Kisner är Rahman jr väldigt mycket spekulation. Även Hasim säger sig sikta på OS 2012.
(40) Mustafa El-Molla
Trelleborgs egen Tyson är också född 1991 och får avsluta mitt jobb som talangscout. Man ska kanske akta sig för att lägga ett för stort ok på El-Mollas axlar, men helt klart ett namn att lägga på minnet.
Resultaten som amatör är naturligtvis viktiga, men de är inte det enda man går på när talang scoutas. Åldern spelar naturligtvis in, en 20-åring har mer tid på sig att utvecklas än en 30-åring. Finns det utrymme att förfina talangen eller har vi att göra med en färdig produkt, en färdig produkt har kanske svårare att ta in att det är skillnad på proffsboxning och amatörboxning. Stilen är naturligtvis också viktig och då inte bara för den egna smakens skull, utan även för att kunna avgöra om boxaren har en stil som passar proffsboxningen bra eller dåligt.
Vissa boxare har fulländat amatörstilen där raka slag och ständig aktivitet i fyra ronder prisas. Raka slag, eftersom träffen måste vara tydlig för poängdomarna. Aktivitet, eftersom det gäller att hinna med så mycket som möjligt på kort tid. I proffsboxning är det längre matcher och tunnare handskar, vilket gör att du förmodligen inte blir en riktigt bra proffsboxare om du anammat amatörstilen för bra. Slagstyrka, kroppslag, defensiva kvaliteter och kontringsboxning belönas mycker mer inom proffsboxingen än inom amatörboxningen. De tjockare handskarna och kortare matcherna gör att kraften i slagen inte blir lika avgörande när amatörer gör upp. Av samma skäl blir inte defensivboxningen lika viktig. Att undvika att bli träffad handlar mer om att inte ge motståndaren poäng, än att inte bli knockad eller att göra motståndaren trött och frustrerad. Kroppsslag registreras inte heller lika tydligt. Så det är inte bara att kika på amatörrankingen och tro att de främsta amatörerna även blir de bästa när tröjan ryker. Som talangscout ägnar jag mig alltså inte åt att ranka de bästa amatörerna, utan de som kan ha mest att erbjuda i en proffsring.
För en proffsboxningens talangscout blir naturligtvis OS i Peking ett välputsat skyltfönster för vad som erbjuds bland potentiella stjärnor som ännu ej tagit steget över till proffslivet. Ett år som detta vimlar dessutom amatörvärlden av besvikna och revanschsugna boxare som av ett eller annat skäl inte fick plats på tåget till Kina. Och bakom dom som siktar på ädla medaljer i år finns det även en uppsjö av unga, hungriga män som har siktet inställt på OS 2012. Så för en talangscout finns det mycket att tipsa en potentiell proffsuppköpare om. Om man ser på amatörvärlden på samma sätt som NHL-lagen i ishockey ser på spelare utanför NHL inför den årliga draften, skulle min lista över de hetaste aspiranterna på en plats i den professionella tungviktens finrum se ut som följer:
(1) Islam Timurziev
Världens bäste supertungviktare på amatörsidan borde naturligtvis vara ett hett namn för proffsboxningen. Och likt sin företrädare, Alexander Povetkin, har den 25-årige ryssen Timurziev en stil som egentligen borde vara bättre anpassad för proffsringen. Han rör sig ekonomiskt, utan att för den skull vara klumpfotad. Lägg till detta ett imponerande knockoutslag, så har du en så gott som komplett proffsboxare. Efter vissa hälsoproblem har han dock visat sviktande ork och viss skadebenägenhet på sistone.
(2) Michael Hunter
Trots att Hunter inte ens tog sig till OS är han mitt andraval. Den inte än fyllda 20 år unga amerikanen missade biljetten med minsta möjliga marginal tre gånger på raken. I VM 2007 blev de fyra främsta direktkvalificerade. Hunter som dittils hade imponerat drog nitlotten i kvartsfinalen då klassens etta, Timurziev stod för motståndet. Den oerfarne Hunter gjorde en mycket bra match men förlorade knappt och jag tror säkert att Hunter hade kvalificerat sig redan där om motståndet hade varit ett annat (möjligen hade Cammarelle också varit för tuff). I VM 2007 bojkottade Kuba, som var rädda för avhopp. Det fick till följd att kubanen Robert Alfonso, som anses vara ett mycket starkare kort än företrädarna Michel Lopez och Alexis Rubalcaba, fick ställa upp i de första amerikanska uttagningarna, till Hunters stora förtret. Supertungvikten var den enda klass där enbart en kvalificerade sig. Hunter föll åter igen på målsnöret när han förlorade finalen mot kubanen. I de andra amerikanska uttagningarna delades det däremot ut två biljetter till supertungviktarna, men då var Hunter magsjuk och kunde inte göra sig själv rättvisa. Trots detta föll han åter igen på sista hindret. Efter att en stukad Hunter hade besegrat tuffe kanadensaren Didier Bence i kvarten orkade han inte längre i semin där duktige Jose Payares blev för svår. Till saken hör att den andra biljetten gick till colombianen Oscar Rivas. Rivas hade i de första uttagningarna blivit utklassad av Hunter... så kan det gå. Hunter är en ovanligt snabb tungviktare som är kvick både i nävar och fötter. Dessutom besitter han goda reflexer vilket gör honom mycket svårträffad. Att sätta Hunter som nummer två är naturligtvis en risktagning eftersom han är en ganska oerfaren boxare som dessutom saknar lite bett i slagen, han lever mer på snabbhet än råstyrka. Men bara det faktum att han förmodligen är den största amerikanska tungviktstalangen sedan Riddick Bowe gör naturligtvis "Son of the bounty Hunter" glödhet.
(3) Roberto Cammarelle
Meritmässigt är Cammarelle överlägsen Hunter och även boxningsmässigt är nog italienaren ett nummer större än den unge amerikanen i dagsläget. I ringen är han snabb, explosiv och rörlig och har tillhört amatöreliten i många år ... kanske för många år. Hade han verkligen varit sugen på en professionell titel kanske han borde blivit proffs som 24-åring efter OS i Aten. Nu är han fyra år äldre, men knappast fyra år bättre. Cammarelle såg nog sin chans att bli amatörvärldens nummer ett när Povetkin blev proffs, men Povetkin byttes ut mot Timurziev och Cammarelle får fortfarande finna sig i att spela andrafiolen. Lyckas han mobilisera den rätta motivationen för ett liv som proffs kan han dock ändå gå långt.
(4) Robert Alfonso
Alfonso är likt många andra i dagens kubanska landslag lite av en doldis, men den defensivt skicklige, 21 år unge kubanen anses allmänt som ett starkare kort än sina företrädare Michel Lopez och Alexis Rubalcaba.
(5) Tyson Fury
Fury är en 19 år ung bjässe från brittiska öarna som utklassade allt motstånd i det senaste ABA-mästerskapens supertungviktsklass. Fury har likt flera andra på listan boxningen med sig från födseln eftersom fadern John Fury var en respekterad journeyman. För att vara en yngling på två meter är han också anmärkningsvärt rörlig, så jag kan tänka mig att brittiska promotorer står på kö den dagen Fury hintar om en karriär i proffsringen
(6) Maxim Babanin
Världens främste junior bland supertungviktarna de senaste året, som förväntas axla den ryska manteln när Timurziev blir proffs.
(7) Vyacheslav Glazkov
Landsman till bröderna Klitschko som tog silver i VM 2007. Boxas på ett traditionellt europeiskt vis, med hög gard och raka slag. Ser snäppet vassare ut än företrädaren Oleg Mazikin.
(8) Tor Hamer
Hamer har på mycket kort tid etablerat sig som den främste tungviktaren efter Hunter i USA. Den 25-årige New York-bon vann nyligen Golden Gloves i stor stil där han visade upp en ovanligt varierad boxning som imponerade. Kan såväl stilboxas som tuffboxas.
(9) Jeremiah Graziano
Den 20 år unge Graziano har både namnet och stilen som doftar historia. Stilmässigt påminner han nämligen inte så lite om en ung Mike Tyson. Med överkroppen ständigt i rörelse skjuter Graziano för att döda med varje slag, på samma skoningslösa sätt som Tyson en gång gjorde, vilket precis som för Tyson inneburit en osedvanligt hög knockoutprocent bland viktoriorna.
(10) Isiah Thomas
Ett underbarn som redan som 15-åring fick Manny Steward att utropa framtidens tungviktsvärldsmästare. Steget från junior till senior har dock inte varit så enkelt. Å andra sidan har kraven varit nästan utomjordiskt höga på honom. Att som 17-åring gå till semi i Golden Gloves och där förlora med minsta möjliga marginal mot USA:s blivande man i Peking är ju inte katastrofalt på något sätt. Senaste livstecknet från Thomas, som fyller 19 i år, var som sparringpartner åt Wladimir Klitschko.
(11) Didier Bence
Har under kvalificerigsåret till OS varit skadad, så den unge tuffe kanadensaren har inte riktigt fått en ärlig chans. Men som skadefri kan han gå mycket långt som professionell. Han är bara 20 år och har en proffsig stil.
(12) Kubrat Pulev
Skicklig bulgar som har varit med ett tag med viss framgång. De största framgångarna har dock skett på hemmaplan...
(13) Zhang Zhilei
En kines på över två meter som överaskande tog brons i VM 2007, kan det vara nåt?
(14) Osmay Acosta
Kubas tungviktshopp i Peking som är bländande i sina bästa stunder men också en aning ojämn.
(15) Keith Tapia
Som nybliven 17-åring drog Tapia fram sitt purtoricanska pass för att få delta i VM 2007. Många anser att denna färgstarka yngling skulle dominera amatörtungvikten 2012 om han behöll tröjan på sig ytterligare några år, men det sägs att både han själv och hans hejaklack förespråkar förr snarare än senare. På minuskontot har han ibland hamnat i dåligt sällskap, vilket i bästa fall innebär ofokuserad boxning, men i värsta fall kan innebära klammeri med rättvisan.
(16) Oscar Rivas
20-årig hårding från Colombia som anses vara den bästa supertungviktaren söder om Kuba.
(17) Roman Romanchuk
Tuff ryss som kan beskrivas som en något kortare men mer hämningslös Wladimir Klitschko. På minuskontot får man dock sätta att han snart fyller 30
(18) David Price
Supertungviktare på över två meter som är Storbritanniens man i Peking. Price tillhör kopplet precis bakom de allra bästa i klassen.
(19) David Arshba
Ryskt "underbarn" som det viskades mycket om för ett par år sedan. Arshba har inte riktigt förvaltat lovorden, men endast 22 år gammal är han fortfarande ung och han hade kvalificerat sig för Peking under Azerbadjansk flagga om det nu inte var så att det nya passet inte riktigt var klart. Men med ett rykte om sig som stentuff kan han säkert bli ett proffsnamn att räkna med.
(20) Deontay Wilder
USA:s hopp i tungvikten i Peking är nästan två meter lång och har bra löd i nävarna. Om han lär sig att använda sin räckvidd bättre kan han bli mycket intressant som proffs.
(21) Rakhim Chakhiyev
Rysslands tungviktshopp i Peking som är en tuff, offensivt lagd herre.
(22) Evgeny Romanov
Hårdslående ryss som blev juniorvärldsmästare i tungvikt 2004 och bjöd amerikanen Deontay Wilder på en riktig pärla i en landskamp 2008.
(23) Kimbo Bethel
24-åring från New York med en ganska lurig stil som jag tror passar bättre när ronderna blir fler. Bethel var förstereserv för Michael Hunter i kvalificeringarna inför OS.
(24) Mike Wilson
Var USA:s nummer ett innan unge Hunter slog igenom. Han är 25 år och har tillhört toppen i USA ganska länge. Självförtroendet kan dock ha fått sig en knäck när Hunter tog hand om Wilsons "givna" plats som USA:s man på väg till OS. Dessutom har han till skillnad från Hunter blivit rejält akterseglad de gånger han mött de absolut främsta i klassen.
(25) Nate James
Lång kraftfull southpaw som vann Golden Gloves 2007 och också anses ha en professionell stil.
(26) Newfel Ouatah
Franskalgerier på 23 år som är nästan två meter lång och Afrikas främsta supertungviktshopp i Peking.
(27) Jose Payares
Venezuelas man bland Pekings supertungviktare.
(28) Warren Baister
22 år gammal tungviktare som från ingenstans, dominerade fullständigt i de engelska ABA-mästerskapen.
(29) Denis Sergeyev
Ryssarnas nummer två inom supertungvikten. Sergeyev är en ganska traditionenligt boxandes östeuropé, som rak i ryggen och med raka slag går på utan krusiduller.
(30) Lenroy Thompson
Född 1988 och med en stil som bygger på ständig rörlighet kan han säkert bli en frustration för många.
(31) Cristian Ciocan
Juniorvärldsmästare 2006 inom supertungvikten som i år missade biljetten till Peking på målsnöret.
(32) Sergey Kalchugin
Juniorvärldsmästare i tungvikt 2006 och klassens dominant i flera år. Har nu tagit steget upp i seniorklassen.
(33) Paul Koon
En av USA:s främsta tungviktare som har gått framåt med stora kliv det senaste året.
(34) Craig Lewis
Amerikansk tungviktare som nyligen vann Golden Gloves.
(35) Erislandy Savon
Kubansk tonåring som boxat jämnt med Osmay Acosta vid några tillfällen. Lägg hans efternamn till det och vi har en mycket intressant nykomling.
(36) Andrey Volkov
En av de bästa ryssarna på juniorsidan inom supertungvikten under de senaste åren.
(37) Clayton Laurent
Född 1990 och med en mycket begränsad erfarenhet har han visat framfötterna i den karibiska tungviktsvärlden
(38) Nicholas Kisner
Född 1991, men redan mogen att ge betydligt erfarnare herrar tufft motstånd. Trots sin ringa ålder är han lurig och svårträffad som få. Målet är i första hand guldmedaljen i OS 2012
(39) Hasim Rahman jr
Född 1991 och son till den gamle världsmästaren. Publiciteten kommer naturligtvis som ett brev på posten, men likt Kisner är Rahman jr väldigt mycket spekulation. Även Hasim säger sig sikta på OS 2012.
(40) Mustafa El-Molla
Trelleborgs egen Tyson är också född 1991 och får avsluta mitt jobb som talangscout. Man ska kanske akta sig för att lägga ett för stort ok på El-Mollas axlar, men helt klart ett namn att lägga på minnet.
söndag 20 april 2008
Söder om tungvikten
Ibland händer det att även en "heavyholic" vidgar sina vyer och reser söderut bland viktklasserna i sitt letande efter riktigt bra boxning. Vilka står i farstun och andas kalluft i väntan på att dagens superstjärnor ska lämna över tronen? Vilka kan vara värda att lägga ett litet extra öga på i framtiden och vilka har inga som helst planer på att abdikera? Kort sagt, hur mår boxningen söder om tungvikten anno 2008? Ända sedan Sugar Ray Robinson, boxaren vars överlägsenhet initierade begreppet "pound-for-pound" fram till 00-talets stora stjärna Floyd Mayweather har boxare från USA, med få och kortlivade undantag, prenumererat på titeln som världens bästa boxare, kilo för kilo. Mayweather ser inte ut att kliva av tronen än på ett tag, men bakom honom ser det ganska magert ut på amerikaner med det där lilla extra som gör en boxare historisk. Förutom Mayweather återfinns amerikanerna Bernard Hopkins och Kelly Pavlik på The Rings tio i topp, kilo-för-kilo. Lättungviktaren Hopkins är naturligtvis en legend men som 43-åring är han ingen framtidsman. Framtidsman är inte heller Hopkins baneman Joe Calzaghe, som lämnade supermellanvikten för att bli lätt tungviktskung på B-Hops bekostnad. Walesaren cementerade i och för sig sin position som en av de främsta kilo-för-kilo, men med sina välfyllda 36 år är Calzaghe inte någon som kommer att sitta på tronen för evigt. WBC-mästaren Chad Dawson är en kvick och tekniskt driven, obesegrad amerikan som av många spås bli mannen att besegra inom den lätta tungvikten. Efter en tveksam insats mot veteranen Glen Johnson häromsistens har glorian dock hamnat lite på sned, men klassen har knappast något överflöd av unga talanger så Dawson sitter trots allt rätt säkert i sadeln, även om jag inte tror att han i nuläget räcker till mot Calzaghe. Man får nog gå ner i supermellanvikt för att hitta de riktigt intressanta utmanarna på väg upp. I den här regionen hittar vi flera hungriga amerikaner. OS-mästaren i lätt tungvikt från Aten, Andre Ward är kanske det hetaste namnet, men även defensivboxaren Andre Dirrell gjorde med en bronsmedalj bra i från sig i nämnda OS och spås en lysande framtid utan tröja. En annan supermellanviktare med amerikanskt pass och lysande amatörmeriter är Daniel Jacobs. "Kid Chocolate" är ett smeknamn som förpliktigar och utan sina ovan nämnda landsmäns amatörmeriter har Chicagoboxaren Peter Quillin lastat sina axlar med en hel del tyngd. Hittils har han sett riktigt elak ut, men frågan är om hans skolning räcker när det vankas titelmatcher.
I den här viktklassen hör också Skandinaviens för närvarande främste boxare, dansken Mikkel Kessler hemma och tillsammans med den snabbe och slagkraftige IBF-mästaren, rumänen Lucian Bute är de förmodligen Europas största hopp i skvalpet efter Calzaghe. Southpawn Bute är baserad i Kanada där även de granithårda uppkomlingarna Jean Pascal och Adonis Stevenson hör hemma. Vill man se supermellanviktare i värdsklass är med andra ord Kanada ett hett restips.
26-årige Kelly Pavlik anses efter sina två segrar över Jermain Taylor som mannen att slå inom mellanvikten och åtminstone amerikanarna hoppas att så ska vara fallet under en lång tid framöver. Ett av de intressantaste namnen under Pavlik är hans landsman Joe Greene. Kvicke och explosive Greene har många förespråkare och kommer säkert att fortsätta sin klättring uppåt på rankingen även om jag i nuläget inte ser honom som en framtida superstar. Obesegrad och ytterst kompetent är även mellanviktaren och kazaken Gennady Golovkin. Golovkin tog silver i Aten där han bland andra besegrade ovan nämnde Andre Dirrell i semifinalen. Golovkin är en riktig tuffing men jag har en känsla av att han kan bli frustrerad om motståndet är för halt.
Den lätta mellanvikten är ett riktigt seniorboende med gubbarna Oscar De La Hoya och Vernon Forrest i topp. Inte många under 30 här, men en ungtupp att kolla upp kan James Kirkland vara som öser på friskt med rappa och explosiva nävar.
Weltervikten domineras naturligtvis av Floyd Mayweather jr. Nummer två och den främste utmanaren i klassen är den tuffe purtoricanen Miguel Angel Cotto. Ett möte mellan dessa två herrar är förmodligen boxningsvärldens just nu mest emotsedda drabbning. Den pilsnabbe och extremt svårtfräffade Mayweather visade i sin viktoria över britten Ricky Hatton att obesegrade tuffingar kan se tämligen enkla ut när världens främste boxare kommer på besök. Cotto kombinerar dock Hattons tuffhet med en teknik som Hatton inte besitter. Om eller när Cotto och Mayweather kliver upp i samma ring kan vi nog förvänta oss någonting alldeles speciellt och även om Mayweather i dagsläget får anses som favorit kan nog Cotto erbjuda ett motstånd som den obesegrade "Pretty Boy Floyd" får gräva djupt efter för att bemästra. I skuggan av klassens giganter lurar också den stenhårde uppkomlingen Andre Berto som en bricka inför framtiden. Ett intressant NAMN lite längre bak i klassen är Ray Robinson, jo han är faktiskt döpt till det. Den profesionella karriären för "The new Ray Robinson" är fortfarande på sin startsträcka, men han kommer naturligtvis få svårt att leva upp till sitt namn. Inledningsvis kan det vara positivt med en hel del extra publicitet, men när eller om han närmar sig toppen kommer namnet nog bara vara i vägen. Den unge Robinson, som hellre nämner den andre "Sugar Ray", "Sugar Ray" Leonard, som förebild har klarat alla test så här långt och ska bli intressant att följa i framtiden
Två unga amerikaner att hålla ögonen på strax under weltervikten är Victor Ortiz och Devon Alexander. De kamperar för närvarande i den lätta weltervikten och spås allmänt en lysande framtid. Två intressanta bröder att kolla upp är Lamont och Anthony Peterson. Lamont, som anses vara den bättre skolade men mindre explosive av de två konkurrerar med Ortiz och Alexander i den lätta weltervikten, medan lillebror Anthony för det mesta tävlar i klassen under, lättvikt.
I lättviktsklassen hittar vi också en av de absolut hetaste nykomlingarna de senaste åren, den engelske silvermedaljören från Aten-OS, Amir Khan. Ni kanske minns att Paolo Roberto gick bananer i studion när Khan klev upp i ringen. Den profesionella karriären har gått som på räls hittils, även om det där spektakulära inslaget kanske saknats. När han blev proffs var det många som jämförde honom med en ung Naseem Hamed. Och visst finns talangen där, men Khan är mycket mer tradionell i sitt boxande och har väl inte riktigt visat upp de utomjordiska egenskaper som en ung Naz bjöd på i mitten av 90-talet. För att vara lättviktare är den unge britten väldigt stor så jag skulle tippa att han vandrar uppåt i viktklasserna var det lider.
I närheten av Khan på viktkartan har vi också ett nytt intressant ansikte i form av 17-årige jättetalangen Hylon Williams jr. Williams förlorade med minsta möjliga marginal i de amerikanska OS-uttagningarna och valde en karriär utan tröja istället för att vänta fyra år på nästa tåg. Rätt eller fel beslut kan enbart tiden utvisa.
Mayweather och weltervikten får ursäkta men den absolut hetaste viktklassen har på senare tid superfjädervikten varit. På The Rings lista är filipinen Manny Pacquiao tvåa och mexikanen Juan Manuel Marquez trea. Båda två är superfjäderviktare och har bjudit på två klassiska möten, där Pacquaio har stått för explosiviteten och Marquez för tekniken. "Pacman" har antytt ett klassbyte till lättvikten, där det ryktas om ett möte med ovan nämnde Amir Khan, men även utan Pacman är superfjädervikten en av de vassaste divisionerna. Som nummer tre i klassen hittar vi exempelvis den obesegrade och mycket spektakuläre WBO-mästaren, dominikanen Joan Guzman. Ett möte mellan Guzman och Marquez vore nåt om Pacman beslutar sig för att gå upp i vikt.
Kazaktysken Vitali Tajbert är ett annat spännande namn i klassen. Han är en bländande boxningskonstnär som besitter en fantastisk snabbhet i både huvud, nävar och fötter. Tajbert saknar dock slagstyrka i världsklass, vilket naturligtvis kan ligga honom i fatet när ronderna blir längre och motståndet vägrar sluta pressa. Det absolut största framtidshoppet inom superfjädervikten och kanske även inom boxningen i stort är annars kubanen Yuriorkis Gamboa. Det var länge sedan en nykomling har charmat en så gott som enig boxningsexpertis såsom den närmast komplette kubanen har gjort. Han har all den teknik som Tajbert har, men visar därtill upp en explosivitet och slagstyrka i absoluta världsklass. Det största hotet mot Gamboa är förmodligen han själv. Blir han för kaxig och börjar slarva innanför eller utanför ringen kan han få sig en läxa. Men än så länge syns inga sådana tecken, så har du möjlighet är det är bara att luta sig tillbaka och njuta av en extraordinär talang i arbete.
Några få kilo lättare har vi också WBA-mästaren i fjädervikt indonesen Chris John som mycket väl kan gå upp och röra om i den glödheta superfjädervikten. Annars kan han alltid ta sig an vinnaren i kampen om WBC-bältet i fjädervikt i början av maj. Då tar nämligen titelinnehavaren, den stentuffe och obesegrade Jorge Linares sig an ett annat intressant framtidshopp, australiern och Naseen Hamed-kopian Billy Dib. Få tror att Billy "The Kid" Dib ska ha någon chans mot Linares, men jag tror inte att man skall satsa hela sitt bohag på venezuelaren. Naz stil är naturligtvis i stort sett omöjlig att kopiera, men Dibs självförtroende verkar orubbligt. Även om Linares bör vara favorit har Dib tillräckligt med konstnummer i ryggäcken för att göra det intressant.
Ytterligare söderut hittar vi superbantamvikt som likt superfjädervikten ståtar med två namn på The Rings tio i topp. Dagens stjärnor är mexikanerna Israel Vazquez och Rafael Marquez. I morgon spås en ytterligare mexikan, tuffingen Abner Mares dominera tillsammans den minst lika hårdföre puertoricanen Juan Manuel Lopez. Som kontrast vilar också den kubanske stilboxaren Yan Barthelemy i vassen. Barthelemy lämnade Kuba tillsammans med Gamboa och tungviktaren Odlanier Solis och hittils har väl Bathelemy inte lämnat lika många hängande hakor efter sig som Gamboa gjort, mycket beroende på att han saknar landsmannens slagstyrka. Den kubanske bantamviktaren väntar faktiskt fortfarande på sin första vinst före full tid.
De allra lättaste viktklasserna ignoreras gärna av den stora massan och det är synd för då missar man en massa godis. Exempelvis har vi mexikanaren och superflugviktaren Cristian Mijares som redan är en av världens främsta boxare. Mijares är också en undebar anomali bland mexikanska machomän. Han har mer gemensamt med Pernell Whitaker än Julio Cesar Chavez. Dom av er som var med när engelska ligan i fotboll bestod av leråkrar och tuffa hamnarbetare, kanske minns den argentinske aristokraten Osvaldo Ardiles som var den totala motsatsen mot allt vad engelsk "sparka och spring-fotboll" stod för. På samma sätt är Mijares den hale stilboxaren i ett mexikanskt hav av hårdföra sluggers. För Mijares är det som för alla andra boxare söder om fjädervikten svårt att få uppmärksamhet utanför den innersta kretsen, men för den som har möjlighet är han värd det där lilla extra ögat. I maj skall WBC-mästaren Mijares upp mot WBA-mästaren Alexander Munoz och jag skulle bli förvånad om den svårträffade mexikanen inte går hem med två bälten runt midjan den kvällen. Om Munoz besegras väntar förhoppningsvis ett supermöte med landsmannen och WBO-mästaren Fernando Montiel. Det stora framtidshoppet i klassen anses annars allmänt filipinen AJ Banal vara.
För den som vågar sig ännu längre ner väntar den kanske främste "puristen" inom dagens boxning. Puertoricanen och lätte flugviktaren Ivar Calderon hade förmodligen varit topp tre, kilo-för-kilo om han hade vägt tio kilo mer. Men för den som struntar i vilken division som "självförsvartes ädla konst" utövas, är den kvicke och svårträffade Calderon en ren njutning för ögat.
Så även en som håller tungvikten varmt om hjärtat måste erkänna att det rent talangmässigt ser mycket ljusare ut i de lättare klasserna. En sista liten iaktagelse är att viktgeografin stämmer ganska bra överens med världskartan. Europa och Nordamerika dominerar norr om lättvikten, medan Asien och Centralamerika håller i taktpinnen längre söderut.
I den här viktklassen hör också Skandinaviens för närvarande främste boxare, dansken Mikkel Kessler hemma och tillsammans med den snabbe och slagkraftige IBF-mästaren, rumänen Lucian Bute är de förmodligen Europas största hopp i skvalpet efter Calzaghe. Southpawn Bute är baserad i Kanada där även de granithårda uppkomlingarna Jean Pascal och Adonis Stevenson hör hemma. Vill man se supermellanviktare i värdsklass är med andra ord Kanada ett hett restips.
26-årige Kelly Pavlik anses efter sina två segrar över Jermain Taylor som mannen att slå inom mellanvikten och åtminstone amerikanarna hoppas att så ska vara fallet under en lång tid framöver. Ett av de intressantaste namnen under Pavlik är hans landsman Joe Greene. Kvicke och explosive Greene har många förespråkare och kommer säkert att fortsätta sin klättring uppåt på rankingen även om jag i nuläget inte ser honom som en framtida superstar. Obesegrad och ytterst kompetent är även mellanviktaren och kazaken Gennady Golovkin. Golovkin tog silver i Aten där han bland andra besegrade ovan nämnde Andre Dirrell i semifinalen. Golovkin är en riktig tuffing men jag har en känsla av att han kan bli frustrerad om motståndet är för halt.
Den lätta mellanvikten är ett riktigt seniorboende med gubbarna Oscar De La Hoya och Vernon Forrest i topp. Inte många under 30 här, men en ungtupp att kolla upp kan James Kirkland vara som öser på friskt med rappa och explosiva nävar.
Weltervikten domineras naturligtvis av Floyd Mayweather jr. Nummer två och den främste utmanaren i klassen är den tuffe purtoricanen Miguel Angel Cotto. Ett möte mellan dessa två herrar är förmodligen boxningsvärldens just nu mest emotsedda drabbning. Den pilsnabbe och extremt svårtfräffade Mayweather visade i sin viktoria över britten Ricky Hatton att obesegrade tuffingar kan se tämligen enkla ut när världens främste boxare kommer på besök. Cotto kombinerar dock Hattons tuffhet med en teknik som Hatton inte besitter. Om eller när Cotto och Mayweather kliver upp i samma ring kan vi nog förvänta oss någonting alldeles speciellt och även om Mayweather i dagsläget får anses som favorit kan nog Cotto erbjuda ett motstånd som den obesegrade "Pretty Boy Floyd" får gräva djupt efter för att bemästra. I skuggan av klassens giganter lurar också den stenhårde uppkomlingen Andre Berto som en bricka inför framtiden. Ett intressant NAMN lite längre bak i klassen är Ray Robinson, jo han är faktiskt döpt till det. Den profesionella karriären för "The new Ray Robinson" är fortfarande på sin startsträcka, men han kommer naturligtvis få svårt att leva upp till sitt namn. Inledningsvis kan det vara positivt med en hel del extra publicitet, men när eller om han närmar sig toppen kommer namnet nog bara vara i vägen. Den unge Robinson, som hellre nämner den andre "Sugar Ray", "Sugar Ray" Leonard, som förebild har klarat alla test så här långt och ska bli intressant att följa i framtiden
Två unga amerikaner att hålla ögonen på strax under weltervikten är Victor Ortiz och Devon Alexander. De kamperar för närvarande i den lätta weltervikten och spås allmänt en lysande framtid. Två intressanta bröder att kolla upp är Lamont och Anthony Peterson. Lamont, som anses vara den bättre skolade men mindre explosive av de två konkurrerar med Ortiz och Alexander i den lätta weltervikten, medan lillebror Anthony för det mesta tävlar i klassen under, lättvikt.
I lättviktsklassen hittar vi också en av de absolut hetaste nykomlingarna de senaste åren, den engelske silvermedaljören från Aten-OS, Amir Khan. Ni kanske minns att Paolo Roberto gick bananer i studion när Khan klev upp i ringen. Den profesionella karriären har gått som på räls hittils, även om det där spektakulära inslaget kanske saknats. När han blev proffs var det många som jämförde honom med en ung Naseem Hamed. Och visst finns talangen där, men Khan är mycket mer tradionell i sitt boxande och har väl inte riktigt visat upp de utomjordiska egenskaper som en ung Naz bjöd på i mitten av 90-talet. För att vara lättviktare är den unge britten väldigt stor så jag skulle tippa att han vandrar uppåt i viktklasserna var det lider.
I närheten av Khan på viktkartan har vi också ett nytt intressant ansikte i form av 17-årige jättetalangen Hylon Williams jr. Williams förlorade med minsta möjliga marginal i de amerikanska OS-uttagningarna och valde en karriär utan tröja istället för att vänta fyra år på nästa tåg. Rätt eller fel beslut kan enbart tiden utvisa.
Mayweather och weltervikten får ursäkta men den absolut hetaste viktklassen har på senare tid superfjädervikten varit. På The Rings lista är filipinen Manny Pacquiao tvåa och mexikanen Juan Manuel Marquez trea. Båda två är superfjäderviktare och har bjudit på två klassiska möten, där Pacquaio har stått för explosiviteten och Marquez för tekniken. "Pacman" har antytt ett klassbyte till lättvikten, där det ryktas om ett möte med ovan nämnde Amir Khan, men även utan Pacman är superfjädervikten en av de vassaste divisionerna. Som nummer tre i klassen hittar vi exempelvis den obesegrade och mycket spektakuläre WBO-mästaren, dominikanen Joan Guzman. Ett möte mellan Guzman och Marquez vore nåt om Pacman beslutar sig för att gå upp i vikt.
Kazaktysken Vitali Tajbert är ett annat spännande namn i klassen. Han är en bländande boxningskonstnär som besitter en fantastisk snabbhet i både huvud, nävar och fötter. Tajbert saknar dock slagstyrka i världsklass, vilket naturligtvis kan ligga honom i fatet när ronderna blir längre och motståndet vägrar sluta pressa. Det absolut största framtidshoppet inom superfjädervikten och kanske även inom boxningen i stort är annars kubanen Yuriorkis Gamboa. Det var länge sedan en nykomling har charmat en så gott som enig boxningsexpertis såsom den närmast komplette kubanen har gjort. Han har all den teknik som Tajbert har, men visar därtill upp en explosivitet och slagstyrka i absoluta världsklass. Det största hotet mot Gamboa är förmodligen han själv. Blir han för kaxig och börjar slarva innanför eller utanför ringen kan han få sig en läxa. Men än så länge syns inga sådana tecken, så har du möjlighet är det är bara att luta sig tillbaka och njuta av en extraordinär talang i arbete.
Några få kilo lättare har vi också WBA-mästaren i fjädervikt indonesen Chris John som mycket väl kan gå upp och röra om i den glödheta superfjädervikten. Annars kan han alltid ta sig an vinnaren i kampen om WBC-bältet i fjädervikt i början av maj. Då tar nämligen titelinnehavaren, den stentuffe och obesegrade Jorge Linares sig an ett annat intressant framtidshopp, australiern och Naseen Hamed-kopian Billy Dib. Få tror att Billy "The Kid" Dib ska ha någon chans mot Linares, men jag tror inte att man skall satsa hela sitt bohag på venezuelaren. Naz stil är naturligtvis i stort sett omöjlig att kopiera, men Dibs självförtroende verkar orubbligt. Även om Linares bör vara favorit har Dib tillräckligt med konstnummer i ryggäcken för att göra det intressant.
Ytterligare söderut hittar vi superbantamvikt som likt superfjädervikten ståtar med två namn på The Rings tio i topp. Dagens stjärnor är mexikanerna Israel Vazquez och Rafael Marquez. I morgon spås en ytterligare mexikan, tuffingen Abner Mares dominera tillsammans den minst lika hårdföre puertoricanen Juan Manuel Lopez. Som kontrast vilar också den kubanske stilboxaren Yan Barthelemy i vassen. Barthelemy lämnade Kuba tillsammans med Gamboa och tungviktaren Odlanier Solis och hittils har väl Bathelemy inte lämnat lika många hängande hakor efter sig som Gamboa gjort, mycket beroende på att han saknar landsmannens slagstyrka. Den kubanske bantamviktaren väntar faktiskt fortfarande på sin första vinst före full tid.
De allra lättaste viktklasserna ignoreras gärna av den stora massan och det är synd för då missar man en massa godis. Exempelvis har vi mexikanaren och superflugviktaren Cristian Mijares som redan är en av världens främsta boxare. Mijares är också en undebar anomali bland mexikanska machomän. Han har mer gemensamt med Pernell Whitaker än Julio Cesar Chavez. Dom av er som var med när engelska ligan i fotboll bestod av leråkrar och tuffa hamnarbetare, kanske minns den argentinske aristokraten Osvaldo Ardiles som var den totala motsatsen mot allt vad engelsk "sparka och spring-fotboll" stod för. På samma sätt är Mijares den hale stilboxaren i ett mexikanskt hav av hårdföra sluggers. För Mijares är det som för alla andra boxare söder om fjädervikten svårt att få uppmärksamhet utanför den innersta kretsen, men för den som har möjlighet är han värd det där lilla extra ögat. I maj skall WBC-mästaren Mijares upp mot WBA-mästaren Alexander Munoz och jag skulle bli förvånad om den svårträffade mexikanen inte går hem med två bälten runt midjan den kvällen. Om Munoz besegras väntar förhoppningsvis ett supermöte med landsmannen och WBO-mästaren Fernando Montiel. Det stora framtidshoppet i klassen anses annars allmänt filipinen AJ Banal vara.
För den som vågar sig ännu längre ner väntar den kanske främste "puristen" inom dagens boxning. Puertoricanen och lätte flugviktaren Ivar Calderon hade förmodligen varit topp tre, kilo-för-kilo om han hade vägt tio kilo mer. Men för den som struntar i vilken division som "självförsvartes ädla konst" utövas, är den kvicke och svårträffade Calderon en ren njutning för ögat.
Så även en som håller tungvikten varmt om hjärtat måste erkänna att det rent talangmässigt ser mycket ljusare ut i de lättare klasserna. En sista liten iaktagelse är att viktgeografin stämmer ganska bra överens med världskartan. Europa och Nordamerika dominerar norr om lättvikten, medan Asien och Centralamerika håller i taktpinnen längre söderut.
onsdag 16 april 2008
Klassens clown
I den ena ringhörnan, den 25-årige obesegrade och fokuserade cruiserviktaren på väg upp. I hans senaste match fullkomligt blåste han en före detta titelutmanare av banan redan i den första ronden, på ett sätt som fick svältfödda amerikaner att börja viska om en arvtagare till Evander Holyfield. Den unge talangen saknar heller inte amatörmeriter med två Golden Glove-titlar i tungvikt som toppar, så när han nu ska upp mot en tämligen okänd herre som dessutom inte har gått en match på över två och ett halvt år, är det inte många som tror något annat än att det hela ska vara över ganska snabbt. Motståndaren, i dubbel bemärkelse, verkar inte heller speciellt fokuserad på uppgifter. Han visar olika dansrörelser, samtidigt som han glatt småpratar med kreti och pleti på väg upp i ringen. Att han skall möta den kanske mest fruktade cruiserviktaren i världen verkar inte bekomma honom, på ett sätt som får publiken att misstänka en snabb sorti i väntan på checken.
Den unge påläggskalven med de stora förväntningarna på sina axlar går genast till arbete när gonggongen ljuder, medan den sorglöse motståndaren fortsätter att småprata med alla som vill lyssna, samtidigt som han ställer sig vid ringrepen på ett sätt som får en att tro att "The rumble in the jungle" har singlat in i den gladlynte boxarens video, både en och två gånger. Alla de inledande ronderna följer samma mönster. Den hårdföre uppkomlingen levererar slagserie efter slagserie mot den ständigt snackande och leende motståndaren. En del träffar men de flesta slagen missar målet, eftersom målet visar sig vara ovanligt halt och rörligt. Så även om han vinner ronderna är det en mycket frustrerad kommande superstjärna som går och sätter sig i rondpauserna. Det var inte riktigt så här det var tänkt att se ut. Motståndaren får honom att se ganska enkel ut. Ständigt babblande och undanglidande får mannen mittemot "USA:s nästa, stora tungviktshopp" att se mer ut som en ovanligt påflugen festminglare än världens tuffaste boxare. Att mannen mittemot kan sin "rumble in the jungle" visade sig i åttonde ronden när "motståndaren" inte längre nöjde sig med att vara ett svårfångat mål, utan också kunde vara en man med tryck i nävarna. En frustrerad och inte fullt lika oslagbar talang fick då för första gången i sin profesionella gärning syna canvasen. Och i den tionde och sista ronden var matchen över. Den unga stjärnan låg utslagen i ringen, klassens clown hade gjort honom till ett åtlöje.
Eric "Danger" Fields, som den unge cruiserviktaren heter, är inte slut som boxare med detta. Det går fler tåg, men uppenbart är att någon i Fieldslägret inte gjort sin hemläxa ordentligt.
Clownen i den andra rinhörnan, Ola Afolabi må ha varit okänd för den stora publiken men för de som följt hans karriär känner mycket väl till hans konster. Allan Green som tidigare ansågs vara en av de stora hoppen inom lätt tungvikt tjatade länge och väl om vem han ansåg vara hans utan konkurrens tuffaste motstånd i karriären. En ung Londonbo med nigerianska rötter och gummi i lederna kommer ni att få höra mycket av i framtiden sa Green till den som ville lyssna. Men trots hyllningarna från Green hände inte mycket med Afolabis karriär. Han blandade strömatcher med välbetalda sparringuppdrag åt några av de främsta boxarna i viktklassena norr om mellanvikt. Inte ens när han effektivt satte punkt för exmästaren Orlin Norris karriär i november 2005 fick han nåt erkännande, så karriären blev likson vilande tills dess att chansen att möta Fields dök upp. Jag misstänker att Fields såg sig lite blind på det faktum att Afolabi inte hade gått en match sedan 2005 och att engelsmannens meritlista inte såg allt för skräckinjagande ut. Visst hade han slagit ut Orlin Norris, men Norris var väl ändå bara en skugga av sitt forna jag vid det laget. Den då nyss fyllde 40-åringen Norris befann sig naturligtvis inte på sin topp hösten 2005, men han hade ändå i matchen före boxats oavgjort mot den tuffe kazaken Vassilij Jirov. Dessutom borde någon ha ringt upp någon av de sparringpartners som Afolabi jobbat med under sin frånvaro från ringen. Det samtalet hade gett vid handen att Afolabi fullständigt gjort narr av en av cruiserviktens främsta nykomlingar, Matt Godfrey och att kanske USA:s största hopp inom tungvikten Chris Arreola fått sig en rejäl omgång av den gapige och lurige engelsmannen. Dessutom sägs det att självaste James Toney fått sina fiskar varma i sparring mot Afolabi. Naturligtvis är sparring inte samma sak som när det är match på allvar, men uppgifterna om Afolabis sparringar visade i alla fall att "klassens clown" inte kan underskattas.
Afolabis framfart i ringen påminner mycket om en boxare som var som bäst under det tidiga 90-talet. För drygt femton år sedan fick den gamle OS-mästaren Tyrell Biggs bittert lära sig samma läxa som Fields blev varse mot Alofabi - ta aldrig en clown för givet. Biggs var på väg tillbaka mot tungviktstoppen och skulle möta Tony Tubbs i en mindre titelmatch. Tubbs fick med en dag kvar till match lämna återbud och den enda som kunde ställa upp på så kort varsel var den irrationelle clownen Mike "The Bounty" Hunter. I dag är familjen Hunters stolthet det amerikanska hoppet i supertungvikt Michael Hunter jr, men i skarven 80- 90-tal satte Hunter den äldre skräck i många machomän som hellre såg sig golvas av en riktigt pärla än att bli bortlurade av en skitsnackande defensivspecialist. Likt Afolabi hade Hunter ett rykte om sig att vara en gymråtta av rang. Bland annat var han en av Mike Tysons favoriter när riktigt bra sparring skulle anställas. Får man tag på honom, får man tag på vem som helst, lär "Iron Mike" ha sagt. Och när Hunter en gång fick frågan om hur det kändes att bli träffad av Tyson, svarade han frankt - vet inte. Förutom en osedvanligt lurig stil hade Hunter kynnet gemensamt med Afolabi. Jovialisk som få och ständigt med ett garv på lur, drev han motståndare, sparringpartners och promotorer till vansinne emellanåt. Disciplin var aldrig hans starka sida så karriären fick aldrig det lyft hans talang var värd.
Så när den pånyttfödde Biggs accepterade den sent inhoppande Hunter, trodde han nog på en ganska enkel affär. Hunter hade ju trots allt förlorat mot den då ganska missaktade nykomlingen Franz Botha i matchen innan. Dessutom var Biggs känd som en kvick boxare som dittils enbart hade blivit fälld av de explosivaste nävarna i klassen. Visst hade Hunter rykte om sig som en lurig jäkel med segrar över Oliver McCall, Pinklon Thomas och Jimmy Thunder till exempel, men ingen av dessa var någon virvelvind i ringen. Hunter var också en tungviktare med slagstyrka som en fjäderviktare så det var en segerviss Bigggs som klev upp i ringen den kvällen. 12 ronder senare lunkade Biggs tillbaka till sin ringhörna, förnedrad och totalt utboxad av en sen inhoppare som i allmänhetens ögon var mer en gimmickboxare i mask och cowboyhatt, ivrigt påhejad av skådisen James Caan (Sonny Corleone) än en seriös sportsman.
Trots den imponerande segern fick Hunters karriär ingen riktigt skjuts. Hans struliga liv utanför ringen satte till det alltför många käppar i hjulet och det sista vi såg av Mike "The Bounty" Hunter som profesionell boxare var en majkväll i Köpenhamn 1996 då han lallade omkring i fem ronder med dansken Brian Nielsen för att sedan utan förvarning kasta in handskarna ... för gott. Knappt tio år senare sattes också en tragisk punkt på Hunters liv, då han i februari 2006 blev ihjälskjuten av en polis när han viftat med en pistolatrapp framför dennes ansikte.
När Hunter var som bäst var han spellevinken som med oortoxa rörelser fick motståndaren att tugga luft samtidigt som han själv småpratade med publiken och prickskjöt från höften.
Underskatta alltså aldrig en clown ...
Den unge påläggskalven med de stora förväntningarna på sina axlar går genast till arbete när gonggongen ljuder, medan den sorglöse motståndaren fortsätter att småprata med alla som vill lyssna, samtidigt som han ställer sig vid ringrepen på ett sätt som får en att tro att "The rumble in the jungle" har singlat in i den gladlynte boxarens video, både en och två gånger. Alla de inledande ronderna följer samma mönster. Den hårdföre uppkomlingen levererar slagserie efter slagserie mot den ständigt snackande och leende motståndaren. En del träffar men de flesta slagen missar målet, eftersom målet visar sig vara ovanligt halt och rörligt. Så även om han vinner ronderna är det en mycket frustrerad kommande superstjärna som går och sätter sig i rondpauserna. Det var inte riktigt så här det var tänkt att se ut. Motståndaren får honom att se ganska enkel ut. Ständigt babblande och undanglidande får mannen mittemot "USA:s nästa, stora tungviktshopp" att se mer ut som en ovanligt påflugen festminglare än världens tuffaste boxare. Att mannen mittemot kan sin "rumble in the jungle" visade sig i åttonde ronden när "motståndaren" inte längre nöjde sig med att vara ett svårfångat mål, utan också kunde vara en man med tryck i nävarna. En frustrerad och inte fullt lika oslagbar talang fick då för första gången i sin profesionella gärning syna canvasen. Och i den tionde och sista ronden var matchen över. Den unga stjärnan låg utslagen i ringen, klassens clown hade gjort honom till ett åtlöje.
Eric "Danger" Fields, som den unge cruiserviktaren heter, är inte slut som boxare med detta. Det går fler tåg, men uppenbart är att någon i Fieldslägret inte gjort sin hemläxa ordentligt.
Clownen i den andra rinhörnan, Ola Afolabi må ha varit okänd för den stora publiken men för de som följt hans karriär känner mycket väl till hans konster. Allan Green som tidigare ansågs vara en av de stora hoppen inom lätt tungvikt tjatade länge och väl om vem han ansåg vara hans utan konkurrens tuffaste motstånd i karriären. En ung Londonbo med nigerianska rötter och gummi i lederna kommer ni att få höra mycket av i framtiden sa Green till den som ville lyssna. Men trots hyllningarna från Green hände inte mycket med Afolabis karriär. Han blandade strömatcher med välbetalda sparringuppdrag åt några av de främsta boxarna i viktklassena norr om mellanvikt. Inte ens när han effektivt satte punkt för exmästaren Orlin Norris karriär i november 2005 fick han nåt erkännande, så karriären blev likson vilande tills dess att chansen att möta Fields dök upp. Jag misstänker att Fields såg sig lite blind på det faktum att Afolabi inte hade gått en match sedan 2005 och att engelsmannens meritlista inte såg allt för skräckinjagande ut. Visst hade han slagit ut Orlin Norris, men Norris var väl ändå bara en skugga av sitt forna jag vid det laget. Den då nyss fyllde 40-åringen Norris befann sig naturligtvis inte på sin topp hösten 2005, men han hade ändå i matchen före boxats oavgjort mot den tuffe kazaken Vassilij Jirov. Dessutom borde någon ha ringt upp någon av de sparringpartners som Afolabi jobbat med under sin frånvaro från ringen. Det samtalet hade gett vid handen att Afolabi fullständigt gjort narr av en av cruiserviktens främsta nykomlingar, Matt Godfrey och att kanske USA:s största hopp inom tungvikten Chris Arreola fått sig en rejäl omgång av den gapige och lurige engelsmannen. Dessutom sägs det att självaste James Toney fått sina fiskar varma i sparring mot Afolabi. Naturligtvis är sparring inte samma sak som när det är match på allvar, men uppgifterna om Afolabis sparringar visade i alla fall att "klassens clown" inte kan underskattas.
Afolabis framfart i ringen påminner mycket om en boxare som var som bäst under det tidiga 90-talet. För drygt femton år sedan fick den gamle OS-mästaren Tyrell Biggs bittert lära sig samma läxa som Fields blev varse mot Alofabi - ta aldrig en clown för givet. Biggs var på väg tillbaka mot tungviktstoppen och skulle möta Tony Tubbs i en mindre titelmatch. Tubbs fick med en dag kvar till match lämna återbud och den enda som kunde ställa upp på så kort varsel var den irrationelle clownen Mike "The Bounty" Hunter. I dag är familjen Hunters stolthet det amerikanska hoppet i supertungvikt Michael Hunter jr, men i skarven 80- 90-tal satte Hunter den äldre skräck i många machomän som hellre såg sig golvas av en riktigt pärla än att bli bortlurade av en skitsnackande defensivspecialist. Likt Afolabi hade Hunter ett rykte om sig att vara en gymråtta av rang. Bland annat var han en av Mike Tysons favoriter när riktigt bra sparring skulle anställas. Får man tag på honom, får man tag på vem som helst, lär "Iron Mike" ha sagt. Och när Hunter en gång fick frågan om hur det kändes att bli träffad av Tyson, svarade han frankt - vet inte. Förutom en osedvanligt lurig stil hade Hunter kynnet gemensamt med Afolabi. Jovialisk som få och ständigt med ett garv på lur, drev han motståndare, sparringpartners och promotorer till vansinne emellanåt. Disciplin var aldrig hans starka sida så karriären fick aldrig det lyft hans talang var värd.
Så när den pånyttfödde Biggs accepterade den sent inhoppande Hunter, trodde han nog på en ganska enkel affär. Hunter hade ju trots allt förlorat mot den då ganska missaktade nykomlingen Franz Botha i matchen innan. Dessutom var Biggs känd som en kvick boxare som dittils enbart hade blivit fälld av de explosivaste nävarna i klassen. Visst hade Hunter rykte om sig som en lurig jäkel med segrar över Oliver McCall, Pinklon Thomas och Jimmy Thunder till exempel, men ingen av dessa var någon virvelvind i ringen. Hunter var också en tungviktare med slagstyrka som en fjäderviktare så det var en segerviss Bigggs som klev upp i ringen den kvällen. 12 ronder senare lunkade Biggs tillbaka till sin ringhörna, förnedrad och totalt utboxad av en sen inhoppare som i allmänhetens ögon var mer en gimmickboxare i mask och cowboyhatt, ivrigt påhejad av skådisen James Caan (Sonny Corleone) än en seriös sportsman.
Trots den imponerande segern fick Hunters karriär ingen riktigt skjuts. Hans struliga liv utanför ringen satte till det alltför många käppar i hjulet och det sista vi såg av Mike "The Bounty" Hunter som profesionell boxare var en majkväll i Köpenhamn 1996 då han lallade omkring i fem ronder med dansken Brian Nielsen för att sedan utan förvarning kasta in handskarna ... för gott. Knappt tio år senare sattes också en tragisk punkt på Hunters liv, då han i februari 2006 blev ihjälskjuten av en polis när han viftat med en pistolatrapp framför dennes ansikte.
När Hunter var som bäst var han spellevinken som med oortoxa rörelser fick motståndaren att tugga luft samtidigt som han själv småpratade med publiken och prickskjöt från höften.
Underskatta alltså aldrig en clown ...
Vem älskar en cruiserviktare?
Amatörboxningen består av 11 hyfsat likvärdiga viktklasser, medan proffsboxningen i mångt och mycket är uppdelad i två ganska väsenskilda discipliner, tungvikt och inte tungvikt. Fysiskt går gränsen vid 90 kilo där du på ena sidan har den obegränsade "egentliga" divisionen och på den andra har du mängder av tydligt begränsade och definierade divisioner. För tungviktsfantasten är den tyngsta viktklassen vad seniorfotboll är för fotbollssupporten. De lägre viktklasserna är tydligt avgränsande på samma sätt som fotboll på pojklagsnivå. I icke tungviktens värld är de fysiska skillnaderna bortraderade. Du möter enbart boxare i din egen storlek, vilket naturligtvis är mer "rättvist", om nu rättvisa har något med sport att göra. Tungviktsboxning eller icke tungviktsboxning kan på ett djupare plan ses som två vitt skilda perspektiv på sport. Ur det ena perspektivet är skapandet av myten det centrala och därför hyllas rekordet, att vara bäst, som sportens viktigaste ingrediens. En bra och spännande tävling är sekundärt. Fysiska skillnader anses möjligen orättvist, men vem har påstått att idrott ska vara rättvist. Det vi vill ha fram är herren på täppan, inte bara här och nu utan universellt. Tungviktsmästaren och rekordhållaren motsvarar myten om den som är absolut bäst på det han gör. Så när man i bland möts av åsikten att tungvikten bör delas upp i flera viktklasser eftersom en 90 kilo tung man inte har samma fysiska förutsättningar som en 140 kilo tung man, känner jag att man inte riktigt har förstått poängen med tungvikt. Tungvikten är den enda viktklassen som inte är rättvis. Poängen med tungvikt är myten om "the baddest man on the planet", och alla som vill eller i alla fall har en rimlig möjlighet bör få chansen att pröva sina vingar.
Ur det andra perspektivet har tävlingen, själva kampen i sig ett egenvärde på ett helt annat sätt. Vi är mer intresserade av spelet framför ögonen på oss än den universella jämförelsen. Känslan av rättvisa blir också viktigare eftersom vi vill se en så jämbördig kamp som möjligt. Att sedan en match mellan två lättare världsboxare oftast är mer händelserik och mer fylld av briljans än en match i tungvikt gör inte saken sämre för den som hyllar de lägre viktklasserna.
I proffsboxningens värld går det alltså en knivskarp gräns, som då inte enbart är fysisk mellan tungvikt och icke tungvikt. Gränsen är så gott som alla nöjda med. Tungviktsfantasterna vårdar ömt sin sport utifrån sitt perspektiv, medan kritikerna söker sig neråt i viktklasserna, allt utifrån sitt perspektiv. Men det finns en viktklass som hamnar i kläm, som är varken tungvikt eller icke tungvikt. En division där identiteten inte är tydlig. Befinner du dig på behörigt avstånd från tungvikten har du ett värde i sig. Men den som boxas i viktklassen strax söder om tungvikten blir alltid bedömd som en potentiell tungviktare. Cruiserviktarens lott är därmed den otacksammaste inom boxningen. Ur det ena perspektivet kommer cruiserviktaren alltid att vara en potentiell tungviktare. Närheten till tungvikt gör att en duktig cruiserviktare ofta får finna sig i att bli granskad som en potentiell tungviktare. På samma sätt som en duktig junior i fotboll blir sedd som en potentiell senior eller en stjärna i superettan bedöms för sina allsvenska kvaliteter. Och om man istället utgår från perspektivet där den "rättvisa" kampen är det centrala, betraktas cruiservikten som en viktklass dränerad på kvalitet, eftersom de främsta talangerna inte kan värja sig för tungviktens dragningskraft. Så hur du än vänder och vrider på det blir cruiservikten en förlorad viktklass.
Att den framgångsrika cruiserviktaren förr eller senare har doppat tårna i den tyngsta klassen har också historiskt sett visat sig vara mer regel än undantag. Antingen som obestridd cruiserviktsmästare eller när karriären börjar dala som ett sätt att tjäna lite mer pengar. En "journeyman" inom tungvikten tjänar mycket mer än inom cruiservikten. Evander Holyfield brukar räknas som tidernas främste cruiserviktare, men jag är ytterst tveksam till om han hade blivit belönad med den utmärkelsen om han inte också hade gått upp och blivit en framgångsrik tungviktsmästare. Landsmannen Al Cole hade en nästan lika framgångsrik karriär som cruiserviktare, men han är idag hågkommen mer som journeyman inom tungvikten och knappt någon skulle nämna honom i samma andetag som Holyfield när cruiserviktare genom tiderna diskuteras. Orlin Norris är en annan cruiserviktsmästare som vi mer kommer i håg som mindre framgångsrik tungviktsboxare. Och vem minns idag Anaclet Wamba och Marcello Dominguez för att nämna två andra framgångsrika cruiserviktsmästare. Cruiserviktare vi minns har så gott som alla gått upp i tungvikt och där fått sitt avgångsbetyg. Punkten på kubanen Juan Carlos Gomez kapitel är inte satt än. Men nånting säger mig att hans exemplariska cruiserviktsmeriter kommer bli färgade av om han till slut får till det i den tyngsta klassen. Det senaste hoppet upp till tungvikt stod David Haye för och vill han ha en framskjuten plats i historieböckerna bör han nog lyckas även som tungviktare.
Så när jag betraktar cruiserviktare som potentiella tungviktare, är det för att de historiskt sett varit just potentiella tungviktare. Att bli cruiserviktsmästare är inte fy skam men för att bli hågkommen av fler än de närmast sörjande bör man nog se vad man duger till bland de tyngsta pojkarna. Naturligtvis orättvist, men det ända som kan få cruiserviktaren att bli bedömd enbart som cruiserviktare är att skapa en ny viktklass mellan cruiservikten och tungvikten. Som man en gång skapade cruiservikten för att lättungviktarna skulle få ett egenvärde. Klassen just under tungvikten kommer alltid att bli en boxningens superetta.
Så vad erbjuds för närvarande i proffsboxningens division 1, cruiservikten, efter David Haye. Finns det flera kanditater som kan lyfta sig ut ur de hemlösas division? Jag tror inte att någon på topp tio besitter potentialen att gå upp i tungvikt och lyckas. Lite längre bak i ledet har nyligen två hyperintressanta unga talanger under loppet av ett par veckor gått rejält på pumpen. Både kubanen Yoan Pablo Hernandez och amerikanen Eric Fields har tidigare sett otroligt vassa ut på ett sätt som har fått folk att inte bara prata om cruiserviktstitlar, utan även om tungviktsframgångar i vardande. Att man inte ska sälja skinnet förrän björnen är skjuten påminde först exmästaren Wayne Braitwaite och sedan den defensivt skicklige clownen Ola Afolabi om. Nyttiga väckarklockor eller bevis på att någonting saknades får framtiden utvisa, men glorian halkade i alla fall lite snett. Kvar på scenen för cruiserviktare med högre ambitioner har vi framförallt två intressanta namn. Ryssen och amatörvärlsmästaren Alexander Alekseev är lite grann av cruiserviktens Povetkin. Han är likt sin tyngre landsman enormt allroundkunnig. Han kombinerar explosivitet med stilboxning på ett sätt som kommer att göra honom mycket svårslagen som cruiserviktare. En amerikan som kombinerar slagkraft med teknik på ett sätt som imponerar är Aaron Williams Williams rör sig som en smidig welterviktare i ringen och ses av många som en stilistisk arvtagare till James Toney. Möjligen kan det bli så att Alekseev och Williams illusterar det orättvisa i att vara cruiserviktare. Alekseev har i mina ögon alla förutsättningar att bli en dominerande cruiserviktsmästare men som tungviktare kan han visa sig numret för litet. Williams är inte fysikt större än ryssen men han har spetskvaliteter som kan bli en faktor inom tungvikten. Den stilistiska föregångaren James Toney är förmodligen den mest framgångsrika viktresenären vi sett de senaste 20 åren. Toney tillhörde eliten i alla viktklasser från lätt mellanvikt till tungvikt och en av hans främsta egenskaper var en föredömlig defensiv. Med en extraordinär känsla för boxning och med små rörelser fick han motståndaren att missa för att sedan kontraslå, snabbt och explosivt. Den lediga och luriga stil som Toney och även Williams representerar kan jobba inom ett större viktspektra än många andra. Alekseevs närmast kompletta stil är komplett enbart i sin egen viktklass. Lurighet och defensiv är lättare att ta med sig upp än slagstyrka exempelvis. Och det som är komplett i en viktklass kan visa sig vara allround utan spets i nästa. Självklart kan det visa sig att Williams säckar ihop vid första bästa tungviktsträff och det som hittils har varit effektiva kontringar blir dammvippor när motståndet blir tyngre. Resonemanget är naturligtvis ren spekulation och bygger mer på en känsla än kalla fakta. Men om jag skulle ha rätt i att Williams har fler plus än Alekssev som potentiell tungviktare trots att styrkeförhållanderna då skulle vara de omvända som cruiserviktare, tror jag tyvärr att Williams kommer att gå till historien som den mycket bättre boxaren.
Rent boxningsmässigt skulle cruiservikten kunna vara mycket mer än vad den är idag. Många "lätta" tungviktare skulle kunna med lätthet kunna gå ner i cruiservikten för att öka konkurensen och då skulle vi ha en division där tungviktens fördelar kombineras med mellanviktens fördelar. Nu är inte sanningen så enkel. Åskådaren vill inte bara se bra boxning utan vill också ha en mätsticka för vem som är bäst ... egentligen. Även en låst och händelsefattig VM-final i fotboll är mer "underhållande" än en sprudlande korpmatch. Det är naturligtvis en hårt dragen retorisk jämförelse, men tungviktens höga status beror inte på "underhållningsvärdet" i själva matcherna, utan på att de helt enkelt är de "bästa" boxarna som tävlar där. Bästa för att de är tyngst naturligtvis, men likt förbannat bäst - och vill nån ifrågasätta det är det bara att gå upp i tungvikten och se efter. För de lättare boxarna är de inga problem att skapa sig en egen hierarki, men för en cruiserviktare finns alltid tungvikten bakom hörnet som en påminnelse om sin egen framtid - gå upp eller fall i glömska.
Ur det andra perspektivet har tävlingen, själva kampen i sig ett egenvärde på ett helt annat sätt. Vi är mer intresserade av spelet framför ögonen på oss än den universella jämförelsen. Känslan av rättvisa blir också viktigare eftersom vi vill se en så jämbördig kamp som möjligt. Att sedan en match mellan två lättare världsboxare oftast är mer händelserik och mer fylld av briljans än en match i tungvikt gör inte saken sämre för den som hyllar de lägre viktklasserna.
I proffsboxningens värld går det alltså en knivskarp gräns, som då inte enbart är fysisk mellan tungvikt och icke tungvikt. Gränsen är så gott som alla nöjda med. Tungviktsfantasterna vårdar ömt sin sport utifrån sitt perspektiv, medan kritikerna söker sig neråt i viktklasserna, allt utifrån sitt perspektiv. Men det finns en viktklass som hamnar i kläm, som är varken tungvikt eller icke tungvikt. En division där identiteten inte är tydlig. Befinner du dig på behörigt avstånd från tungvikten har du ett värde i sig. Men den som boxas i viktklassen strax söder om tungvikten blir alltid bedömd som en potentiell tungviktare. Cruiserviktarens lott är därmed den otacksammaste inom boxningen. Ur det ena perspektivet kommer cruiserviktaren alltid att vara en potentiell tungviktare. Närheten till tungvikt gör att en duktig cruiserviktare ofta får finna sig i att bli granskad som en potentiell tungviktare. På samma sätt som en duktig junior i fotboll blir sedd som en potentiell senior eller en stjärna i superettan bedöms för sina allsvenska kvaliteter. Och om man istället utgår från perspektivet där den "rättvisa" kampen är det centrala, betraktas cruiservikten som en viktklass dränerad på kvalitet, eftersom de främsta talangerna inte kan värja sig för tungviktens dragningskraft. Så hur du än vänder och vrider på det blir cruiservikten en förlorad viktklass.
Att den framgångsrika cruiserviktaren förr eller senare har doppat tårna i den tyngsta klassen har också historiskt sett visat sig vara mer regel än undantag. Antingen som obestridd cruiserviktsmästare eller när karriären börjar dala som ett sätt att tjäna lite mer pengar. En "journeyman" inom tungvikten tjänar mycket mer än inom cruiservikten. Evander Holyfield brukar räknas som tidernas främste cruiserviktare, men jag är ytterst tveksam till om han hade blivit belönad med den utmärkelsen om han inte också hade gått upp och blivit en framgångsrik tungviktsmästare. Landsmannen Al Cole hade en nästan lika framgångsrik karriär som cruiserviktare, men han är idag hågkommen mer som journeyman inom tungvikten och knappt någon skulle nämna honom i samma andetag som Holyfield när cruiserviktare genom tiderna diskuteras. Orlin Norris är en annan cruiserviktsmästare som vi mer kommer i håg som mindre framgångsrik tungviktsboxare. Och vem minns idag Anaclet Wamba och Marcello Dominguez för att nämna två andra framgångsrika cruiserviktsmästare. Cruiserviktare vi minns har så gott som alla gått upp i tungvikt och där fått sitt avgångsbetyg. Punkten på kubanen Juan Carlos Gomez kapitel är inte satt än. Men nånting säger mig att hans exemplariska cruiserviktsmeriter kommer bli färgade av om han till slut får till det i den tyngsta klassen. Det senaste hoppet upp till tungvikt stod David Haye för och vill han ha en framskjuten plats i historieböckerna bör han nog lyckas även som tungviktare.
Så när jag betraktar cruiserviktare som potentiella tungviktare, är det för att de historiskt sett varit just potentiella tungviktare. Att bli cruiserviktsmästare är inte fy skam men för att bli hågkommen av fler än de närmast sörjande bör man nog se vad man duger till bland de tyngsta pojkarna. Naturligtvis orättvist, men det ända som kan få cruiserviktaren att bli bedömd enbart som cruiserviktare är att skapa en ny viktklass mellan cruiservikten och tungvikten. Som man en gång skapade cruiservikten för att lättungviktarna skulle få ett egenvärde. Klassen just under tungvikten kommer alltid att bli en boxningens superetta.
Så vad erbjuds för närvarande i proffsboxningens division 1, cruiservikten, efter David Haye. Finns det flera kanditater som kan lyfta sig ut ur de hemlösas division? Jag tror inte att någon på topp tio besitter potentialen att gå upp i tungvikt och lyckas. Lite längre bak i ledet har nyligen två hyperintressanta unga talanger under loppet av ett par veckor gått rejält på pumpen. Både kubanen Yoan Pablo Hernandez och amerikanen Eric Fields har tidigare sett otroligt vassa ut på ett sätt som har fått folk att inte bara prata om cruiserviktstitlar, utan även om tungviktsframgångar i vardande. Att man inte ska sälja skinnet förrän björnen är skjuten påminde först exmästaren Wayne Braitwaite och sedan den defensivt skicklige clownen Ola Afolabi om. Nyttiga väckarklockor eller bevis på att någonting saknades får framtiden utvisa, men glorian halkade i alla fall lite snett. Kvar på scenen för cruiserviktare med högre ambitioner har vi framförallt två intressanta namn. Ryssen och amatörvärlsmästaren Alexander Alekseev är lite grann av cruiserviktens Povetkin. Han är likt sin tyngre landsman enormt allroundkunnig. Han kombinerar explosivitet med stilboxning på ett sätt som kommer att göra honom mycket svårslagen som cruiserviktare. En amerikan som kombinerar slagkraft med teknik på ett sätt som imponerar är Aaron Williams Williams rör sig som en smidig welterviktare i ringen och ses av många som en stilistisk arvtagare till James Toney. Möjligen kan det bli så att Alekseev och Williams illusterar det orättvisa i att vara cruiserviktare. Alekseev har i mina ögon alla förutsättningar att bli en dominerande cruiserviktsmästare men som tungviktare kan han visa sig numret för litet. Williams är inte fysikt större än ryssen men han har spetskvaliteter som kan bli en faktor inom tungvikten. Den stilistiska föregångaren James Toney är förmodligen den mest framgångsrika viktresenären vi sett de senaste 20 åren. Toney tillhörde eliten i alla viktklasser från lätt mellanvikt till tungvikt och en av hans främsta egenskaper var en föredömlig defensiv. Med en extraordinär känsla för boxning och med små rörelser fick han motståndaren att missa för att sedan kontraslå, snabbt och explosivt. Den lediga och luriga stil som Toney och även Williams representerar kan jobba inom ett större viktspektra än många andra. Alekseevs närmast kompletta stil är komplett enbart i sin egen viktklass. Lurighet och defensiv är lättare att ta med sig upp än slagstyrka exempelvis. Och det som är komplett i en viktklass kan visa sig vara allround utan spets i nästa. Självklart kan det visa sig att Williams säckar ihop vid första bästa tungviktsträff och det som hittils har varit effektiva kontringar blir dammvippor när motståndet blir tyngre. Resonemanget är naturligtvis ren spekulation och bygger mer på en känsla än kalla fakta. Men om jag skulle ha rätt i att Williams har fler plus än Alekssev som potentiell tungviktare trots att styrkeförhållanderna då skulle vara de omvända som cruiserviktare, tror jag tyvärr att Williams kommer att gå till historien som den mycket bättre boxaren.
Rent boxningsmässigt skulle cruiservikten kunna vara mycket mer än vad den är idag. Många "lätta" tungviktare skulle kunna med lätthet kunna gå ner i cruiservikten för att öka konkurensen och då skulle vi ha en division där tungviktens fördelar kombineras med mellanviktens fördelar. Nu är inte sanningen så enkel. Åskådaren vill inte bara se bra boxning utan vill också ha en mätsticka för vem som är bäst ... egentligen. Även en låst och händelsefattig VM-final i fotboll är mer "underhållande" än en sprudlande korpmatch. Det är naturligtvis en hårt dragen retorisk jämförelse, men tungviktens höga status beror inte på "underhållningsvärdet" i själva matcherna, utan på att de helt enkelt är de "bästa" boxarna som tävlar där. Bästa för att de är tyngst naturligtvis, men likt förbannat bäst - och vill nån ifrågasätta det är det bara att gå upp i tungvikten och se efter. För de lättare boxarna är de inga problem att skapa sig en egen hierarki, men för en cruiserviktare finns alltid tungvikten bakom hörnet som en påminnelse om sin egen framtid - gå upp eller fall i glömska.
måndag 31 mars 2008
Attila Levin
I fredags gjorde Attila Levin comeback efter mer än tre års frånvaro från ringen. Motståndaren Willie Perryman erbjöd inte mycket till test, men Attila gjorde det förväntade med en knockoutvinst i första ronden. Vi trodde nog lite till mans att svensken gjort sitt i ringen när han fick ge sig i tredje ronden mot den väldige Nikolaj Valuev i februari 2005. Men man ska inte glömma att Levin åren 2001 till 2004 tillhörde toppskiktet av unga tungviktare på väg upp på världsrankingen. När han i juli 2001 knockade Ray Austin blev han ett Namn att räkna med inom tungviktsboxningen. Attila var både kvick och hårdslående vilket imponerade på många experter och i april 2004 stod enbart den ojämne Jeremy Williams ivägen mellan "The Hun" och en riktigt stor match. Tyvärr visade sig Williams från sin bästa sida medan Levin inte riktigt gick att känna igen. Matchen stoppades i den åttonde ronden och svensken började ganska omgående tala om att lägga handskarna på hyllan. När han tio månader senare gick upp mot Valuev verkade det inte heller som att gnistan riktigt infann sig och även om Attila boxades väl i två ronder kändes utgången ganska förutbestämd.
31 år är ingen ålder för en tungviktare så om Attila känner att han har det rätta självförtroendet är det bara att önska honom lycka till. Kan han få tillbaka rytmen han hade innan debaclet mot Williams har Attila Levin mycket kvar att ge. Om det främsta skälet till comebacken är obetalda räkningar är jag däremot rädd att återstoden av hans boxningskarriär kommer att vara som ett "namn" på meritförteckningen för dagens unga tungviktare på väg upp.
31 år är ingen ålder för en tungviktare så om Attila känner att han har det rätta självförtroendet är det bara att önska honom lycka till. Kan han få tillbaka rytmen han hade innan debaclet mot Williams har Attila Levin mycket kvar att ge. Om det främsta skälet till comebacken är obetalda räkningar är jag däremot rädd att återstoden av hans boxningskarriär kommer att vara som ett "namn" på meritförteckningen för dagens unga tungviktare på väg upp.
YouTube
Fram till och med 90-talets mitt var det nästan en omöjlighet att hålla sig ajour med det senaste inom proffsboxningen. Till skillnad från exempelvis fotboll där resultat och kommentarer från världens alla hörn presenterades dagligen i dagspresen fick vi med ett intresse för boxning hålla till godo med "The Ring" eller "Boxing Illustrated". Förvisso välmatade magasin, men med en månatlig utgivning och ytterligare en månad innan vi i Sverige fick lägga vantarna på det "nya" numret, kan man inte säga att man var uppdaterad direkt.
Den första revolutionen kom med internets genombrott. Helt plötsligt var det bara att sätta sig framför datorn, där resultat och kommentarer av de mest obskyra matcher damp ner "as we speak". Lägg till detta en ständigt växande flora av diskussionsforum så befann man sig helt plötsligt i händelsernas centrum.
Den andra revolutionen kom med YouTube. Att följa boxning via svensk tv har de senaste åren inte varit en uppmuntrande resa. Men med youtubes spridning kunde alla med en internetuppkoppling både få tillgång till klassiska matcher med Willie Pep och Jack Jonsson, som den gångna nattens gala i Atlantic City. Bildkvalitén är naturligtvis inte den bästa, men för den som i många år fått nöja sig med tyska efterhandssändningar är det naturligtvis av sekundär betydelse.
Att ta del av boxning är idag en helt annan sak än för femton år sedan. Från att vänta i flera månader på relevanta resultatredovisningar till att i dag kunna se så gott som vilka matcher du vill, när du vill. På ett allmännare plan kan man naturligtvis alltid diskutera huruvida ständig tillgång till så gott som all information enbart är av godo. Man blir lätt offer för "överflödets förbannelse" och beroendet av att vara ständigt uppdaterad. Dessutom kan jag ibland sakna känslan av att slå mig ner i läderlappsfåtöljen med senaste "Boxing illustrated" framför mig och faktiskt få mig lite nyheter till livs - låt vara två månader för sent men ändå.
Å andra sidan är nyfunna rikedomar i den fattiges ögon inte så dumt, trots allt. Så för den som ännu inte botaniserat i YouTubes trädgård har jag lite tips i marginalen till höger.
Den första revolutionen kom med internets genombrott. Helt plötsligt var det bara att sätta sig framför datorn, där resultat och kommentarer av de mest obskyra matcher damp ner "as we speak". Lägg till detta en ständigt växande flora av diskussionsforum så befann man sig helt plötsligt i händelsernas centrum.
Den andra revolutionen kom med YouTube. Att följa boxning via svensk tv har de senaste åren inte varit en uppmuntrande resa. Men med youtubes spridning kunde alla med en internetuppkoppling både få tillgång till klassiska matcher med Willie Pep och Jack Jonsson, som den gångna nattens gala i Atlantic City. Bildkvalitén är naturligtvis inte den bästa, men för den som i många år fått nöja sig med tyska efterhandssändningar är det naturligtvis av sekundär betydelse.
Att ta del av boxning är idag en helt annan sak än för femton år sedan. Från att vänta i flera månader på relevanta resultatredovisningar till att i dag kunna se så gott som vilka matcher du vill, när du vill. På ett allmännare plan kan man naturligtvis alltid diskutera huruvida ständig tillgång till så gott som all information enbart är av godo. Man blir lätt offer för "överflödets förbannelse" och beroendet av att vara ständigt uppdaterad. Dessutom kan jag ibland sakna känslan av att slå mig ner i läderlappsfåtöljen med senaste "Boxing illustrated" framför mig och faktiskt få mig lite nyheter till livs - låt vara två månader för sent men ändå.
Å andra sidan är nyfunna rikedomar i den fattiges ögon inte så dumt, trots allt. Så för den som ännu inte botaniserat i YouTubes trädgård har jag lite tips i marginalen till höger.
torsdag 27 mars 2008
Tungviktens Hamed
Under den andra halvan av 90-talet hette den stora fixstjärnan och vattendelaren inom proffsboxningen Naseem Hamed. Ena halvan av befolkningen avskydde hans arroganta sätt och totala avsaknad av "normalt" boxningskunnande, medan den andra halvan villigt lät sig förföras. Hameds stil saknade nämligen hela registret av boxningens ABC, däremot var han en naturbegåving utan motstycke. Istället för normal gard litade han fullt ut på sina snabba reflexer. Nävarna fladdrade omkring lite här och var. Och likt en kobra på ecstacy kunde han när som helst, utan förvarning hugga till. Stilen var i mångt och mycket tränaren Brendan Ingles baby. Alla hans boxare fick lära sig den något oortodoxa (o)-stilen. Och även om det var mellanviktaren Herol Graham som blev den förste att anamma stilen med framgång var det Naz som brukade tekniken till sin fulländning. Enda felet med Naz var att han inte var tungviktare. För hur stor den unge yemenbritten än var, var det ingenting mot hur stor han kunde ha blivit som tungviktare. Så när en stor, atletisk och explosiv kickboxare från Birmingham med ett förnamn som antydde en fotbollsälskande fader, steg ner i gymet för att lära sig lite traditionell boxning plockade Ingle snabbt fram mejseln.
Kickboxaren lärde sig fort hur man slog hårt från alla tänkbara vinklar samtidigt som man med en rörlig överkropp blev ett svårtfräffat mål för motståndaren. Efter tiotalet matcher som proffsboxare hade han redan skaffat sig ett rykte om att vara tungviktens svar på Prince Naseem Hamed. Höjdpunkten kom när han i juni 1998 totalt körde över den obesegrade Wayne Llewellyn. Sommaren 1998 var den unge tungviktaren glödhet och det verkade inte finnas några gränser för vad han i fortsättningen skulle åstadkomma. Men redan i september samma år började de första varningsklockorna ringa. Efter att ha dominerat kongolesen Biko Botowamungu i nästan tre ronder blev den forne kickboxaren ordentligt träffad och faktiskt räddad av gonggongen. Den otränade Botowamungu gav efter detta upp med ursäkten att han hade slagit sig utmattad och Ingles unge adept gick därmed segrande ur ringen ytterligare en gång, men nu var expertisen inte lika övertygad. Hans reflexer var inte av den lättare stallkamratens kaliber och hans käke verkade inte heller vara av något vidare virke ansågs det. Ingle viftade bort kritiken och menade att en nedslagning enbart gör hans oortodoxe kämpe starkare. Men när den muskulösa "bombaren från Birmingham" i matchen efter mot landsmannen Julius Francis inledde på samma sätt, med nävarna fladdrande vid sidan, utan en tanke på att skydda sig var det många som anade oråd. Och när Francis inte gick i däck vid den inledande anstormingen kom mycket riktigt den ordentliga dikeskörningen för Ingles tungviktare. I den tredje ronden blev han hårt träffad och det som antyddes i den föregående matchen blev här i fet stil uppenbart för alla som såg på. Den forne kickboxaren hade inte en susning om vad han skulle göra när han blev hårt träffad och slutet var oundvikligt. Brendan Ingle slängde efter nederlaget sitt stora tungviktshopp åt vargarna när den forne cruiserviktsvärldsmästaren Orlin Norris med en förstarondsknockout för alltid? släckte alla förhoppningar om en tungviktens Hamed. Boxningskarriären vacklade sedan skadeskjutet på i ett par års tid innan Pele Reid, som han heter, bestämde sig för att söka lyckan inom K1. Framgångarna uteblev även där vilket innebär att Reid sedan drygt ett år tillbaka är tillbaka i boxningsringen. Men nu som en helt vanlig boxare och den 18 april skall han upp i ringen igen mot en annan tungviktare vars karriär inte heller blivit som det var tänkt, John McDermott.
Kickboxaren lärde sig fort hur man slog hårt från alla tänkbara vinklar samtidigt som man med en rörlig överkropp blev ett svårtfräffat mål för motståndaren. Efter tiotalet matcher som proffsboxare hade han redan skaffat sig ett rykte om att vara tungviktens svar på Prince Naseem Hamed. Höjdpunkten kom när han i juni 1998 totalt körde över den obesegrade Wayne Llewellyn. Sommaren 1998 var den unge tungviktaren glödhet och det verkade inte finnas några gränser för vad han i fortsättningen skulle åstadkomma. Men redan i september samma år började de första varningsklockorna ringa. Efter att ha dominerat kongolesen Biko Botowamungu i nästan tre ronder blev den forne kickboxaren ordentligt träffad och faktiskt räddad av gonggongen. Den otränade Botowamungu gav efter detta upp med ursäkten att han hade slagit sig utmattad och Ingles unge adept gick därmed segrande ur ringen ytterligare en gång, men nu var expertisen inte lika övertygad. Hans reflexer var inte av den lättare stallkamratens kaliber och hans käke verkade inte heller vara av något vidare virke ansågs det. Ingle viftade bort kritiken och menade att en nedslagning enbart gör hans oortodoxe kämpe starkare. Men när den muskulösa "bombaren från Birmingham" i matchen efter mot landsmannen Julius Francis inledde på samma sätt, med nävarna fladdrande vid sidan, utan en tanke på att skydda sig var det många som anade oråd. Och när Francis inte gick i däck vid den inledande anstormingen kom mycket riktigt den ordentliga dikeskörningen för Ingles tungviktare. I den tredje ronden blev han hårt träffad och det som antyddes i den föregående matchen blev här i fet stil uppenbart för alla som såg på. Den forne kickboxaren hade inte en susning om vad han skulle göra när han blev hårt träffad och slutet var oundvikligt. Brendan Ingle slängde efter nederlaget sitt stora tungviktshopp åt vargarna när den forne cruiserviktsvärldsmästaren Orlin Norris med en förstarondsknockout för alltid? släckte alla förhoppningar om en tungviktens Hamed. Boxningskarriären vacklade sedan skadeskjutet på i ett par års tid innan Pele Reid, som han heter, bestämde sig för att söka lyckan inom K1. Framgångarna uteblev även där vilket innebär att Reid sedan drygt ett år tillbaka är tillbaka i boxningsringen. Men nu som en helt vanlig boxare och den 18 april skall han upp i ringen igen mot en annan tungviktare vars karriär inte heller blivit som det var tänkt, John McDermott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)