Klassens clown

I den ena ringhörnan, den 25-årige obesegrade och fokuserade cruiserviktaren på väg upp. I hans senaste match fullkomligt blåste han en före detta titelutmanare av banan redan i den första ronden, på ett sätt som fick svältfödda amerikaner att börja viska om en arvtagare till Evander Holyfield. Den unge talangen saknar heller inte amatörmeriter med två Golden Glove-titlar i tungvikt som toppar, så när han nu ska upp mot en tämligen okänd herre som dessutom inte har gått en match på över två och ett halvt år, är det inte många som tror något annat än att det hela ska vara över ganska snabbt. Motståndaren, i dubbel bemärkelse, verkar inte heller speciellt fokuserad på uppgifter. Han visar olika dansrörelser, samtidigt som han glatt småpratar med kreti och pleti på väg upp i ringen. Att han skall möta den kanske mest fruktade cruiserviktaren i världen verkar inte bekomma honom, på ett sätt som får publiken att misstänka en snabb sorti i väntan på checken.

Den unge påläggskalven med de stora förväntningarna på sina axlar går genast till arbete när gonggongen ljuder, medan den sorglöse motståndaren fortsätter att småprata med alla som vill lyssna, samtidigt som han ställer sig vid ringrepen på ett sätt som får en att tro att "The rumble in the jungle" har singlat in i den gladlynte boxarens video, både en och två gånger. Alla de inledande ronderna följer samma mönster. Den hårdföre uppkomlingen levererar slagserie efter slagserie mot den ständigt snackande och leende motståndaren. En del träffar men de flesta slagen missar målet, eftersom målet visar sig vara ovanligt halt och rörligt. Så även om han vinner ronderna är det en mycket frustrerad kommande superstjärna som går och sätter sig i rondpauserna. Det var inte riktigt så här det var tänkt att se ut. Motståndaren får honom att se ganska enkel ut. Ständigt babblande och undanglidande får mannen mittemot "USA:s nästa, stora tungviktshopp" att se mer ut som en ovanligt påflugen festminglare än världens tuffaste boxare. Att mannen mittemot kan sin "rumble in the jungle" visade sig i åttonde ronden när "motståndaren" inte längre nöjde sig med att vara ett svårfångat mål, utan också kunde vara en man med tryck i nävarna. En frustrerad och inte fullt lika oslagbar talang fick då för första gången i sin profesionella gärning syna canvasen. Och i den tionde och sista ronden var matchen över. Den unga stjärnan låg utslagen i ringen, klassens clown hade gjort honom till ett åtlöje.

Eric "Danger" Fields, som den unge cruiserviktaren heter, är inte slut som boxare med detta. Det går fler tåg, men uppenbart är att någon i Fieldslägret inte gjort sin hemläxa ordentligt.

Clownen i den andra rinhörnan, Ola Afolabi må ha varit okänd för den stora publiken men för de som följt hans karriär känner mycket väl till hans konster. Allan Green som tidigare ansågs vara en av de stora hoppen inom lätt tungvikt tjatade länge och väl om vem han ansåg vara hans utan konkurrens tuffaste motstånd i karriären. En ung Londonbo med nigerianska rötter och gummi i lederna kommer ni att få höra mycket av i framtiden sa Green till den som ville lyssna. Men trots hyllningarna från Green hände inte mycket med Afolabis karriär. Han blandade strömatcher med välbetalda sparringuppdrag åt några av de främsta boxarna i viktklassena norr om mellanvikt. Inte ens när han effektivt satte punkt för exmästaren Orlin Norris karriär i november 2005 fick han nåt erkännande, så karriären blev likson vilande tills dess att chansen att möta Fields dök upp. Jag misstänker att Fields såg sig lite blind på det faktum att Afolabi inte hade gått en match sedan 2005 och att engelsmannens meritlista inte såg allt för skräckinjagande ut. Visst hade han slagit ut Orlin Norris, men Norris var väl ändå bara en skugga av sitt forna jag vid det laget. Den då nyss fyllde 40-åringen Norris befann sig naturligtvis inte på sin topp hösten 2005, men han hade ändå i matchen före boxats oavgjort mot den tuffe kazaken Vassilij Jirov. Dessutom borde någon ha ringt upp någon av de sparringpartners som Afolabi jobbat med under sin frånvaro från ringen. Det samtalet hade gett vid handen att Afolabi fullständigt gjort narr av en av cruiserviktens främsta nykomlingar, Matt Godfrey och att kanske USA:s största hopp inom tungvikten Chris Arreola fått sig en rejäl omgång av den gapige och lurige engelsmannen. Dessutom sägs det att självaste James Toney fått sina fiskar varma i sparring mot Afolabi. Naturligtvis är sparring inte samma sak som när det är match på allvar, men uppgifterna om Afolabis sparringar visade i alla fall att "klassens clown" inte kan underskattas.

Afolabis framfart i ringen påminner mycket om en boxare som var som bäst under det tidiga 90-talet. För drygt femton år sedan fick den gamle OS-mästaren Tyrell Biggs bittert lära sig samma läxa som Fields blev varse mot Alofabi - ta aldrig en clown för givet. Biggs var på väg tillbaka mot tungviktstoppen och skulle möta Tony Tubbs i en mindre titelmatch. Tubbs fick med en dag kvar till match lämna återbud och den enda som kunde ställa upp på så kort varsel var den irrationelle clownen Mike "The Bounty" Hunter. I dag är familjen Hunters stolthet det amerikanska hoppet i supertungvikt Michael Hunter jr, men i skarven 80- 90-tal satte Hunter den äldre skräck i många machomän som hellre såg sig golvas av en riktigt pärla än att bli bortlurade av en skitsnackande defensivspecialist. Likt Afolabi hade Hunter ett rykte om sig att vara en gymråtta av rang. Bland annat var han en av Mike Tysons favoriter när riktigt bra sparring skulle anställas. Får man tag på honom, får man tag på vem som helst, lär "Iron Mike" ha sagt. Och när Hunter en gång fick frågan om hur det kändes att bli träffad av Tyson, svarade han frankt - vet inte. Förutom en osedvanligt lurig stil hade Hunter kynnet gemensamt med Afolabi. Jovialisk som få och ständigt med ett garv på lur, drev han motståndare, sparringpartners och promotorer till vansinne emellanåt. Disciplin var aldrig hans starka sida så karriären fick aldrig det lyft hans talang var värd.

Så när den pånyttfödde Biggs accepterade den sent inhoppande Hunter, trodde han nog på en ganska enkel affär. Hunter hade ju trots allt förlorat mot den då ganska missaktade nykomlingen Franz Botha i matchen innan. Dessutom var Biggs känd som en kvick boxare som dittils enbart hade blivit fälld av de explosivaste nävarna i klassen. Visst hade Hunter rykte om sig som en lurig jäkel med segrar över Oliver McCall, Pinklon Thomas och Jimmy Thunder till exempel, men ingen av dessa var någon virvelvind i ringen. Hunter var också en tungviktare med slagstyrka som en fjäderviktare så det var en segerviss Bigggs som klev upp i ringen den kvällen. 12 ronder senare lunkade Biggs tillbaka till sin ringhörna, förnedrad och totalt utboxad av en sen inhoppare som i allmänhetens ögon var mer en gimmickboxare i mask och cowboyhatt, ivrigt påhejad av skådisen James Caan (Sonny Corleone) än en seriös sportsman.

Trots den imponerande segern fick Hunters karriär ingen riktigt skjuts. Hans struliga liv utanför ringen satte till det alltför många käppar i hjulet och det sista vi såg av Mike "The Bounty" Hunter som profesionell boxare var en majkväll i Köpenhamn 1996 då han lallade omkring i fem ronder med dansken Brian Nielsen för att sedan utan förvarning kasta in handskarna ... för gott. Knappt tio år senare sattes också en tragisk punkt på Hunters liv, då han i februari 2006 blev ihjälskjuten av en polis när han viftat med en pistolatrapp framför dennes ansikte.

När Hunter var som bäst var han spellevinken som med oortoxa rörelser fick motståndaren att tugga luft samtidigt som han själv småpratade med publiken och prickskjöt från höften.

Underskatta alltså aldrig en clown ...