Det är inte ens säkert att han är världens främste tungviktsboxare genom alla tider men han är definitivt tidernas främste idrottsman.
Han hade turen att vara nummer ett när boxningssporten och framförallt tungviktsklassen var nummer ett. Han blev också nummer ett på ett sätt som blåste folk av stolarna. Att dansa som en fjäril var inget idiom som någon tungviktare gått till val på. Men Ali inte bara gjorde det, han stack som ett bi också. Den unika stilen kombinerades med en lika vass tunga. Det tidigare kejsardömet nöjde sig med att väsa fram enstaviga och smått buttra hummanden men Ali, eller Cassius Clay som han då hette, nöjde sig inte med det sportsliga, han dikterade även villkoren vid sidan av ringen. Han inte bara rörde sig graciöst han uttryckte sig också graciöst. Likt en dåtidens estradpoet beskrev han i minsta detalj vad som skedde och vad som skulle ske. Fullt förståerligt betraktades han som en clown av de cigarrpimplande kännarna runt ringen. Det fanns alltid en god förklaring till varje liten framgång. OS-guldet i lätt tungvikt var trots allt i lätt tungvikt och amatörboxing är något helt annat än proffsboxning. Rykten om att han under sparring gjort narr av professionella världsmästare i både lätt tungvikt och tungvikt viftades bort med att det trots allt bara var sparring. Att han skulle ha någon som helst chans mot klassens hårding Sonny Liston var det få som trodde.
Knappt hade den besegrade Sonny Liston lämnat ringen förrän estradpoeten och stilboxaren lagt till politik till sitt CV. Nations of Islam var hans nya kall och några år senare deklarerade han på sitt typiska aliska sätt att han inte såg några skäl att gå i krig mot några som han inte hade nått otalt med.
Ali revolutionerade också politiskt sett, bananrepubliken Proffsboxning. Innan Ali klev in i ringen styrdes sporten främst av vita kostymklädda män iförda mörka solglasögon. Ali ville annat och lät sina vänner ta över rodret. En revolution i det lilla och likt alla revolutioner ersätts ofta en tyrann av en annan tyrann när krutröken lagt sig. Likt en Josef Stalin lyckades till slut Don King kryssa sig fram till makten.
Huruvida Ali skulle besegra Joe Louis eller en Mike Tyson årgång 88 kan man alltid tvista om, men ingen annan boxare har med sin stil revolutionerat sporten som Ali. Han förstod inte varför man skulle sluta stilboxas vid en viss vikt. Det borde snarare vara lättare att undvika slag från en tungviktare än en lättviktare och om man aldrig blev träffad behövde man heller aldrig bekymra sig om motståndarens slagkraft. Han var med andra ord en boxare som bara råkade vara tungviktare.
Han var också en politisk ambassadör som hade boxningen som plattform. En boxare av idag hade naturligtvis inte lyckats med det eftersom vi som överhuvudtaget bryr oss om boxningen av idag är försvinnande få.
Många är de som gått i Alis fotspår och försökt efterlikna kejsaren men eftersom boxningen idag inte utgör samma estrad som den en gång gjorde gör det av naturliga skäl svårt för en nutida arvinge att nå ut på samma sätt som Ali gjorde. Ali som stilmässigt och estradpoetiskt fenomen landade i en tid när ingen idrottsgren var större än den professionella tungviktsboxningen. Han landade också i en tid när politik hade transformerats från en byråkratisk elitsyssla till en populärkulturell massrörelse.
