Börjar bli mer och mer övertygad om att det professionella sättet att räkna poäng kommer bli amatörboxningens död. Det var många som gjorde vågen när det gamla poängsystemet, där enbart träffar räknades, kastades på sophögen. Boxning hade förvandlats till nåt i stil med nävfäktning och avståndet till professionell, riktig, boxning hade aldrig varit större muttrades det. Därför mottogs förändringen till ett mer professionellt sätt att räkna poäng med röda mattan av de flesta. Istället för att poängdomarna skulle sitta och markera träff, skulle en helhetsbedömning göras efter varje rond. Allt efter professionell förebild.
Med årets OS-turnering och fjolårets världsmästerskap i färskt minne känns det som bytet enbart varit negativt. Allt för många tveksamma domslut i bästa fall och uppenbart felaktiga domslut i värsta fall helt enkelt. Möjligen har bytet lett till en mer professionell typ av boxning men trovärdighetsmässigt har skiftet varit en katastrof. Visst fanns det nackdelar med det gamla träfftryckarsystemet, men sett till det nuvarande alternativet var det himmelriket. Det är trots allt svårare att komma undan med riggade matcher när tittaren direkt ser om en träff blir registrerad eller inte. Att kroppsslag inte registeras efter förtjänst kanske vi måste leva med om vi vill att amatörboxningen ska överleva. Om vi nu bortser från korruptionsproblematiken är problemet med det professionella poängsystemet i en amatörring att tveksamma rondsiffror har en tendens att jämna ut sig under tio eller tolv ronder, medan det i en trerondersmatch ofta blir matchavgörande. Dessutom ser det ganska märkligt ut när en boxare teoretiskt sett, av samtliga domare, kan vinna två helt jämna ronder för att sedan bli fullständigt utklassad i den sista ronden, men ändå stå som slutsegrare, utan att fel har begåtts.
Så snälla amatörboxning, ta tillbaka det gamla nävfäktarsystemet. Jo, jag vet att fel vinnare kunde koras även på det sättet. Men då var det mer på en nivå som kan liknas vid en feldömd straff eller nåt. Som det är nu, förstår jag överhuvud taget inte att nån vill vara med längre. Fyra års väntan som spolieras av saker som till synes inte har med det som händer i ringen att göra.
måndag 29 augusti 2016
torsdag 18 augusti 2016
Riggade ryssmatcher
Egentligen skulle jag vilja skriva om hur jag njutit av Kazakstans framfart i den olympiska boxningsringen eller en hyllning till den kubanske lättungviktaren Julio La Cruz som kanske mer än nån annan boxare, såväl amatör som proffs, lever upp till Alis motto; att dansa som en fjäril och sticka som ett bi.
Men istället är det misstanken om korruption och riggade resultat som stjäl uppmärksamheten den här gången. Och i de misstänktas bås sitter än en gång Ryssland. Efter de senaste årens dopningsskandaler i Ryssland var det på det berömda håret att nationen ens fick med sig någon idrottare till Rio. Men efter en del trixande fick man i alla med sig sina boxare. Med facit i hand borde de för boxningens skull inte varit här. Inte på grund av doping den här gången utan på grund av förutbestämda resultat där det som hände i ringen knappast hade med utgången att göra. För det har inte bara varit frågan om de klassiska domsluten i hemmanationens eller stornationernas favör. Att hemmaboxaren alltid har en viss fördel är svårt att komma runt. Anthony Joshua hade exempelvis aldrig blivit olympisk mästare om spelen inte hade avgjorts i London 2012. USA i Los Angeles 1984 och Kina i Peking 2008 är två andra exempel där hemmanationen blev premierad i överkant. Och att de etablerade boxarna från de dominerande nationerna också får ett och annat tveksamt domslut med sig är naturligtvis irriterande men i de stora hela ganska mänskligt. Boxning är en bedömningssport och den mänskliga faktorn går inte att helt bortse från. Men när kazaken Vassilij Levit vinner varje minut av varje rond i tungviktsfinalen mot ryssen Evgeny Tishschenko för att sedan få se ryssens arm i luften efter matchen är det frågan om något annat än inkompetens. Att just irländaren Michael Gallagher, colombianen Armando Carbonel Alvarado och algeren Kheira Sidi Yakoub som de enda på vårt boxningsklot som hade ryssen som segrare också var de enda som var satta att officiellt bestämma segrare i matchen är naturligtvis mer än en slump. När dessutom Gallagher och Alvarado har lika efter två ronder men ger den sista ronden, en rond där ryssen enbart försökte hålla sig på benen, till Tishschenko måste man fråga sig vad det är frågan om. Alla tre domare ger Tishchenko segern med 29-28 men den enda som ger den sista ronden till Levit är Sidi Yakoub, en rondseger han kunde kosta på sig eftersom Tiscchenko på hans papper redan bärgat segern i och med att han redan givit Tishchenko de två första ronderna.
Ett liknade mönster kunde man se i ryssen Misha Aloians "seger" över colombianen Ceiber Avila i flugviktens kvartsfinal. En match där ryssen vinner den första ronden vilket också speglar sig i domarsiffrorna. I den andra ronden tar Avila över helt, vilket också visar sig i vietnamesen Trong Vuongs och greken Evangelos Bougioukas protokoll. Den som avviker är marockanen Hassan Moudrikah. Han har alltså 20-18 till ryssen efter två ronder. Mycket märkligt men inget man reflekterar närmare över i det läget. På samma sätt som i tungviktsfinalen har alltså domarna tämligen jämnt efter två ronden. En ställning som är mer motiverad mellan Aloian och Avila än det var mellan Tiscshenko och Levit. I den tredje ronden fortsätter Avila trycka på och är än mer överlägsen nu än han var i den andra. Domslutet borde med andra ord vara en formalitet men när speakern basunerar ut "unanimous decision" förstår vi att vi än en gång blivit lurade. Tittar vi sedan närmare på siffrorna ser vi att även denna gång hade alla domarna 29-28 till ryssen och även denna gång var det enbart domaren som hade 20-18 efter två ronder som gav den sista ronden till ryssens motståndare. De två som hade jämnt efter två ronder gav mao den sista ronden till ryssen, en rondseger som i princip enbart dessa två herrar såg. Resten av boxningsvärlden såg en klar och tydlig rondseger för Avila.
Det ska naturligtvis sägas att Levits "förlust" mot Tiscshenko sett till hela matchen var mer absurd än Avilas "förlust" mot Aiolan. Men även om den senare matchen var jämnare tyder domarprotokollen i bägge fallen på att det inte enbart var inkompetens som låg bakom bortdömningarna. Till dessa märkliga domslut kan vi även lägga den ryske bantamviktaren Vladimir Nikotins två mycket kontroversiella segrar över thailändaren Chatchai Butdee och irländaren Michael Conlan, två "segrar" som ringdomarna, varav vår vän Vuong från Vietnam var inblandad i bägge, återigen var ganska ensamma om att se. De här fyra ryssmatcherna var naturligtvis inte de enda där domsluten var ifrågasatta. Att jämna matcher föranleder diskussion och att den förlorande parten känner sig förfördelad hör lite till spelet. Vår svenska mellanviktare Anna Laurell Nash ansåg sig exempelvis bortdömd mot brittiskan Savannah Marshall. Visst kunde domarsiffrorna varit lite jämnare, men någon bortdömning tyckte jag inte att det var.
Men att den värsta domarskandalen sedan Roy Jones "förlust" i Seoul 1988 och åtminstone tre andra mycket märkliga siffror i boxningsringen, alla gynnade samma land borde vara tillräckligt för en rejäl torktumling av AIBA. För det här var inte kul för nån.
Men istället är det misstanken om korruption och riggade resultat som stjäl uppmärksamheten den här gången. Och i de misstänktas bås sitter än en gång Ryssland. Efter de senaste årens dopningsskandaler i Ryssland var det på det berömda håret att nationen ens fick med sig någon idrottare till Rio. Men efter en del trixande fick man i alla med sig sina boxare. Med facit i hand borde de för boxningens skull inte varit här. Inte på grund av doping den här gången utan på grund av förutbestämda resultat där det som hände i ringen knappast hade med utgången att göra. För det har inte bara varit frågan om de klassiska domsluten i hemmanationens eller stornationernas favör. Att hemmaboxaren alltid har en viss fördel är svårt att komma runt. Anthony Joshua hade exempelvis aldrig blivit olympisk mästare om spelen inte hade avgjorts i London 2012. USA i Los Angeles 1984 och Kina i Peking 2008 är två andra exempel där hemmanationen blev premierad i överkant. Och att de etablerade boxarna från de dominerande nationerna också får ett och annat tveksamt domslut med sig är naturligtvis irriterande men i de stora hela ganska mänskligt. Boxning är en bedömningssport och den mänskliga faktorn går inte att helt bortse från. Men när kazaken Vassilij Levit vinner varje minut av varje rond i tungviktsfinalen mot ryssen Evgeny Tishschenko för att sedan få se ryssens arm i luften efter matchen är det frågan om något annat än inkompetens. Att just irländaren Michael Gallagher, colombianen Armando Carbonel Alvarado och algeren Kheira Sidi Yakoub som de enda på vårt boxningsklot som hade ryssen som segrare också var de enda som var satta att officiellt bestämma segrare i matchen är naturligtvis mer än en slump. När dessutom Gallagher och Alvarado har lika efter två ronder men ger den sista ronden, en rond där ryssen enbart försökte hålla sig på benen, till Tishschenko måste man fråga sig vad det är frågan om. Alla tre domare ger Tishchenko segern med 29-28 men den enda som ger den sista ronden till Levit är Sidi Yakoub, en rondseger han kunde kosta på sig eftersom Tiscchenko på hans papper redan bärgat segern i och med att han redan givit Tishchenko de två första ronderna.
Ett liknade mönster kunde man se i ryssen Misha Aloians "seger" över colombianen Ceiber Avila i flugviktens kvartsfinal. En match där ryssen vinner den första ronden vilket också speglar sig i domarsiffrorna. I den andra ronden tar Avila över helt, vilket också visar sig i vietnamesen Trong Vuongs och greken Evangelos Bougioukas protokoll. Den som avviker är marockanen Hassan Moudrikah. Han har alltså 20-18 till ryssen efter två ronder. Mycket märkligt men inget man reflekterar närmare över i det läget. På samma sätt som i tungviktsfinalen har alltså domarna tämligen jämnt efter två ronden. En ställning som är mer motiverad mellan Aloian och Avila än det var mellan Tiscshenko och Levit. I den tredje ronden fortsätter Avila trycka på och är än mer överlägsen nu än han var i den andra. Domslutet borde med andra ord vara en formalitet men när speakern basunerar ut "unanimous decision" förstår vi att vi än en gång blivit lurade. Tittar vi sedan närmare på siffrorna ser vi att även denna gång hade alla domarna 29-28 till ryssen och även denna gång var det enbart domaren som hade 20-18 efter två ronder som gav den sista ronden till ryssens motståndare. De två som hade jämnt efter två ronder gav mao den sista ronden till ryssen, en rondseger som i princip enbart dessa två herrar såg. Resten av boxningsvärlden såg en klar och tydlig rondseger för Avila.
Det ska naturligtvis sägas att Levits "förlust" mot Tiscshenko sett till hela matchen var mer absurd än Avilas "förlust" mot Aiolan. Men även om den senare matchen var jämnare tyder domarprotokollen i bägge fallen på att det inte enbart var inkompetens som låg bakom bortdömningarna. Till dessa märkliga domslut kan vi även lägga den ryske bantamviktaren Vladimir Nikotins två mycket kontroversiella segrar över thailändaren Chatchai Butdee och irländaren Michael Conlan, två "segrar" som ringdomarna, varav vår vän Vuong från Vietnam var inblandad i bägge, återigen var ganska ensamma om att se. De här fyra ryssmatcherna var naturligtvis inte de enda där domsluten var ifrågasatta. Att jämna matcher föranleder diskussion och att den förlorande parten känner sig förfördelad hör lite till spelet. Vår svenska mellanviktare Anna Laurell Nash ansåg sig exempelvis bortdömd mot brittiskan Savannah Marshall. Visst kunde domarsiffrorna varit lite jämnare, men någon bortdömning tyckte jag inte att det var.
Men att den värsta domarskandalen sedan Roy Jones "förlust" i Seoul 1988 och åtminstone tre andra mycket märkliga siffror i boxningsringen, alla gynnade samma land borde vara tillräckligt för en rejäl torktumling av AIBA. För det här var inte kul för nån.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)