I fredags gjorde Attila Levin comeback efter mer än tre års frånvaro från ringen. Motståndaren Willie Perryman erbjöd inte mycket till test, men Attila gjorde det förväntade med en knockoutvinst i första ronden. Vi trodde nog lite till mans att svensken gjort sitt i ringen när han fick ge sig i tredje ronden mot den väldige Nikolaj Valuev i februari 2005. Men man ska inte glömma att Levin åren 2001 till 2004 tillhörde toppskiktet av unga tungviktare på väg upp på världsrankingen. När han i juli 2001 knockade Ray Austin blev han ett Namn att räkna med inom tungviktsboxningen. Attila var både kvick och hårdslående vilket imponerade på många experter och i april 2004 stod enbart den ojämne Jeremy Williams ivägen mellan "The Hun" och en riktigt stor match. Tyvärr visade sig Williams från sin bästa sida medan Levin inte riktigt gick att känna igen. Matchen stoppades i den åttonde ronden och svensken började ganska omgående tala om att lägga handskarna på hyllan. När han tio månader senare gick upp mot Valuev verkade det inte heller som att gnistan riktigt infann sig och även om Attila boxades väl i två ronder kändes utgången ganska förutbestämd.
31 år är ingen ålder för en tungviktare så om Attila känner att han har det rätta självförtroendet är det bara att önska honom lycka till. Kan han få tillbaka rytmen han hade innan debaclet mot Williams har Attila Levin mycket kvar att ge. Om det främsta skälet till comebacken är obetalda räkningar är jag däremot rädd att återstoden av hans boxningskarriär kommer att vara som ett "namn" på meritförteckningen för dagens unga tungviktare på väg upp.
måndag 31 mars 2008
YouTube
Fram till och med 90-talets mitt var det nästan en omöjlighet att hålla sig ajour med det senaste inom proffsboxningen. Till skillnad från exempelvis fotboll där resultat och kommentarer från världens alla hörn presenterades dagligen i dagspresen fick vi med ett intresse för boxning hålla till godo med "The Ring" eller "Boxing Illustrated". Förvisso välmatade magasin, men med en månatlig utgivning och ytterligare en månad innan vi i Sverige fick lägga vantarna på det "nya" numret, kan man inte säga att man var uppdaterad direkt.
Den första revolutionen kom med internets genombrott. Helt plötsligt var det bara att sätta sig framför datorn, där resultat och kommentarer av de mest obskyra matcher damp ner "as we speak". Lägg till detta en ständigt växande flora av diskussionsforum så befann man sig helt plötsligt i händelsernas centrum.
Den andra revolutionen kom med YouTube. Att följa boxning via svensk tv har de senaste åren inte varit en uppmuntrande resa. Men med youtubes spridning kunde alla med en internetuppkoppling både få tillgång till klassiska matcher med Willie Pep och Jack Jonsson, som den gångna nattens gala i Atlantic City. Bildkvalitén är naturligtvis inte den bästa, men för den som i många år fått nöja sig med tyska efterhandssändningar är det naturligtvis av sekundär betydelse.
Att ta del av boxning är idag en helt annan sak än för femton år sedan. Från att vänta i flera månader på relevanta resultatredovisningar till att i dag kunna se så gott som vilka matcher du vill, när du vill. På ett allmännare plan kan man naturligtvis alltid diskutera huruvida ständig tillgång till så gott som all information enbart är av godo. Man blir lätt offer för "överflödets förbannelse" och beroendet av att vara ständigt uppdaterad. Dessutom kan jag ibland sakna känslan av att slå mig ner i läderlappsfåtöljen med senaste "Boxing illustrated" framför mig och faktiskt få mig lite nyheter till livs - låt vara två månader för sent men ändå.
Å andra sidan är nyfunna rikedomar i den fattiges ögon inte så dumt, trots allt. Så för den som ännu inte botaniserat i YouTubes trädgård har jag lite tips i marginalen till höger.
Den första revolutionen kom med internets genombrott. Helt plötsligt var det bara att sätta sig framför datorn, där resultat och kommentarer av de mest obskyra matcher damp ner "as we speak". Lägg till detta en ständigt växande flora av diskussionsforum så befann man sig helt plötsligt i händelsernas centrum.
Den andra revolutionen kom med YouTube. Att följa boxning via svensk tv har de senaste åren inte varit en uppmuntrande resa. Men med youtubes spridning kunde alla med en internetuppkoppling både få tillgång till klassiska matcher med Willie Pep och Jack Jonsson, som den gångna nattens gala i Atlantic City. Bildkvalitén är naturligtvis inte den bästa, men för den som i många år fått nöja sig med tyska efterhandssändningar är det naturligtvis av sekundär betydelse.
Att ta del av boxning är idag en helt annan sak än för femton år sedan. Från att vänta i flera månader på relevanta resultatredovisningar till att i dag kunna se så gott som vilka matcher du vill, när du vill. På ett allmännare plan kan man naturligtvis alltid diskutera huruvida ständig tillgång till så gott som all information enbart är av godo. Man blir lätt offer för "överflödets förbannelse" och beroendet av att vara ständigt uppdaterad. Dessutom kan jag ibland sakna känslan av att slå mig ner i läderlappsfåtöljen med senaste "Boxing illustrated" framför mig och faktiskt få mig lite nyheter till livs - låt vara två månader för sent men ändå.
Å andra sidan är nyfunna rikedomar i den fattiges ögon inte så dumt, trots allt. Så för den som ännu inte botaniserat i YouTubes trädgård har jag lite tips i marginalen till höger.
torsdag 27 mars 2008
Tungviktens Hamed
Under den andra halvan av 90-talet hette den stora fixstjärnan och vattendelaren inom proffsboxningen Naseem Hamed. Ena halvan av befolkningen avskydde hans arroganta sätt och totala avsaknad av "normalt" boxningskunnande, medan den andra halvan villigt lät sig förföras. Hameds stil saknade nämligen hela registret av boxningens ABC, däremot var han en naturbegåving utan motstycke. Istället för normal gard litade han fullt ut på sina snabba reflexer. Nävarna fladdrade omkring lite här och var. Och likt en kobra på ecstacy kunde han när som helst, utan förvarning hugga till. Stilen var i mångt och mycket tränaren Brendan Ingles baby. Alla hans boxare fick lära sig den något oortodoxa (o)-stilen. Och även om det var mellanviktaren Herol Graham som blev den förste att anamma stilen med framgång var det Naz som brukade tekniken till sin fulländning. Enda felet med Naz var att han inte var tungviktare. För hur stor den unge yemenbritten än var, var det ingenting mot hur stor han kunde ha blivit som tungviktare. Så när en stor, atletisk och explosiv kickboxare från Birmingham med ett förnamn som antydde en fotbollsälskande fader, steg ner i gymet för att lära sig lite traditionell boxning plockade Ingle snabbt fram mejseln.
Kickboxaren lärde sig fort hur man slog hårt från alla tänkbara vinklar samtidigt som man med en rörlig överkropp blev ett svårtfräffat mål för motståndaren. Efter tiotalet matcher som proffsboxare hade han redan skaffat sig ett rykte om att vara tungviktens svar på Prince Naseem Hamed. Höjdpunkten kom när han i juni 1998 totalt körde över den obesegrade Wayne Llewellyn. Sommaren 1998 var den unge tungviktaren glödhet och det verkade inte finnas några gränser för vad han i fortsättningen skulle åstadkomma. Men redan i september samma år började de första varningsklockorna ringa. Efter att ha dominerat kongolesen Biko Botowamungu i nästan tre ronder blev den forne kickboxaren ordentligt träffad och faktiskt räddad av gonggongen. Den otränade Botowamungu gav efter detta upp med ursäkten att han hade slagit sig utmattad och Ingles unge adept gick därmed segrande ur ringen ytterligare en gång, men nu var expertisen inte lika övertygad. Hans reflexer var inte av den lättare stallkamratens kaliber och hans käke verkade inte heller vara av något vidare virke ansågs det. Ingle viftade bort kritiken och menade att en nedslagning enbart gör hans oortodoxe kämpe starkare. Men när den muskulösa "bombaren från Birmingham" i matchen efter mot landsmannen Julius Francis inledde på samma sätt, med nävarna fladdrande vid sidan, utan en tanke på att skydda sig var det många som anade oråd. Och när Francis inte gick i däck vid den inledande anstormingen kom mycket riktigt den ordentliga dikeskörningen för Ingles tungviktare. I den tredje ronden blev han hårt träffad och det som antyddes i den föregående matchen blev här i fet stil uppenbart för alla som såg på. Den forne kickboxaren hade inte en susning om vad han skulle göra när han blev hårt träffad och slutet var oundvikligt. Brendan Ingle slängde efter nederlaget sitt stora tungviktshopp åt vargarna när den forne cruiserviktsvärldsmästaren Orlin Norris med en förstarondsknockout för alltid? släckte alla förhoppningar om en tungviktens Hamed. Boxningskarriären vacklade sedan skadeskjutet på i ett par års tid innan Pele Reid, som han heter, bestämde sig för att söka lyckan inom K1. Framgångarna uteblev även där vilket innebär att Reid sedan drygt ett år tillbaka är tillbaka i boxningsringen. Men nu som en helt vanlig boxare och den 18 april skall han upp i ringen igen mot en annan tungviktare vars karriär inte heller blivit som det var tänkt, John McDermott.
Kickboxaren lärde sig fort hur man slog hårt från alla tänkbara vinklar samtidigt som man med en rörlig överkropp blev ett svårtfräffat mål för motståndaren. Efter tiotalet matcher som proffsboxare hade han redan skaffat sig ett rykte om att vara tungviktens svar på Prince Naseem Hamed. Höjdpunkten kom när han i juni 1998 totalt körde över den obesegrade Wayne Llewellyn. Sommaren 1998 var den unge tungviktaren glödhet och det verkade inte finnas några gränser för vad han i fortsättningen skulle åstadkomma. Men redan i september samma år började de första varningsklockorna ringa. Efter att ha dominerat kongolesen Biko Botowamungu i nästan tre ronder blev den forne kickboxaren ordentligt träffad och faktiskt räddad av gonggongen. Den otränade Botowamungu gav efter detta upp med ursäkten att han hade slagit sig utmattad och Ingles unge adept gick därmed segrande ur ringen ytterligare en gång, men nu var expertisen inte lika övertygad. Hans reflexer var inte av den lättare stallkamratens kaliber och hans käke verkade inte heller vara av något vidare virke ansågs det. Ingle viftade bort kritiken och menade att en nedslagning enbart gör hans oortodoxe kämpe starkare. Men när den muskulösa "bombaren från Birmingham" i matchen efter mot landsmannen Julius Francis inledde på samma sätt, med nävarna fladdrande vid sidan, utan en tanke på att skydda sig var det många som anade oråd. Och när Francis inte gick i däck vid den inledande anstormingen kom mycket riktigt den ordentliga dikeskörningen för Ingles tungviktare. I den tredje ronden blev han hårt träffad och det som antyddes i den föregående matchen blev här i fet stil uppenbart för alla som såg på. Den forne kickboxaren hade inte en susning om vad han skulle göra när han blev hårt träffad och slutet var oundvikligt. Brendan Ingle slängde efter nederlaget sitt stora tungviktshopp åt vargarna när den forne cruiserviktsvärldsmästaren Orlin Norris med en förstarondsknockout för alltid? släckte alla förhoppningar om en tungviktens Hamed. Boxningskarriären vacklade sedan skadeskjutet på i ett par års tid innan Pele Reid, som han heter, bestämde sig för att söka lyckan inom K1. Framgångarna uteblev även där vilket innebär att Reid sedan drygt ett år tillbaka är tillbaka i boxningsringen. Men nu som en helt vanlig boxare och den 18 april skall han upp i ringen igen mot en annan tungviktare vars karriär inte heller blivit som det var tänkt, John McDermott.
söndag 9 mars 2008
Tempen på tungvikten
Det är idag den 9 mars och gårdagens internationella kvinnodag fick med en ny WBC-världsmästare och ett löfte om förstärkning från cruiservikten sätta punkt för ytterligare ett kapitel i tungviktsboxningens ständigt pågående berättelse. Sedan årsskiftet har de fyra stora bälterna satts på spel, den stora prospectfinalen gått av stapeln och den odiskutabla cruiserviktsmästaren gick sin sista match i den lättare klassen. Det är alltså dags för lite eftertanke.
Ett mantra som boxningsjournalister, och då framförallt äldre amerikanska journalister hävdar med emfas är att tungviktsboxningen befinner sig i den största svackan någonsin. Att den mediala uppmärksamheten aldrig varit sämre är nog sant, men är även kvalitén på boxarna sämre än någonsin? För att ta reda på det hoppar vi ner i tungviktsbassängen för att analysera titelhållarna, utmanarna och påläggskalvarna i klassen.
Herre på täppan för närvarande är IBF- och WBO-mästaren Wladimir Klitschko men många trodde säkert att hans saga som tungviktsstjärna var över när Lamon Brewster stoppade honom i femte ronden en aprilnatt 2004. Pratet om glaskäke fick ny fart, samtidigt som brodern Vitali gick från klarhet till klarhet. Vändningen kom ungefär samtidigt som Vitalis skadeproblem började göra sig påminda. Lillebrodern verkade växa när storebrodern la handskarna (tillfälligt?) på hyllan. Vändningen illustreras kanske bäst i hans segermatch mot Samuel Peter i september 2005. Klitschko blev nedslagen tre gånger, men reste sig, skakade av sig dammet och vann en klar poängseger mot den tuffe nigerianen. Efter det har Klitschko varit ganska ohotad och få om ens någon har någon annan än den nästan två meter långe ukrainaren som nummer ett i världen.
Som det ser ut i dag är WBO:s försteutmanare amerikanen Tony Thompson näste man till rakning. Thompson är även han en gänglig karl, men ingen tror på allvar att han ska rå på den yngre Klitschko, då han även om han förtjänat sin plats i rampljuset helt saknar Wladimirs offensiva arsenal. Thompsons styrka är snarare en svårgenomtränglig defensiv. Han är inte speciellt bra på något specifikt, men han har en förmåga att neutralisera motståndarens styrka.
Om Klitschko försvarar sin WBO-titel står IBF:s förste utmanare Alexander Povetkin på tur. Om Klitschko hade varit engelsman och Povetkin amerikan skulle denna match vara på allas läppar vid det här laget. För rent boxningsmässigt har matchen alla de rätta förutsättningarna. I den ena ringhörnan har vi den så gott som odiskutabla mästaren och i den andra ringhörnan hittar vi den obesegrade utmanaren och hetaste uppkomlingen på mycket länge. Ett klassiskt möte alltså, mellan den sittande kungen och den unge hungrige pretendenten. Det enda felet i sammanhanget är att vi har att göra med två boxare utan utstrålning. Till råga på allt är den ena ukrainare och den andra ryss. Det finns inte ens några geografiska eller etniska trådar att dra i. Men om man för en stund fokuserar på det som sker innaför ringen är Povetkin förmodligen den mest kompletta tungviktsboxaren av idag. En tekniskt skicklig attackboxare som sällan släpper taget när motståndet är fastklistrad i ringhörnan. Han lämnar dessutom inte många luckor i defensiven, vilket gör honom tämligen svårträffad och därmed svårbesegrad. Povetkin är kanske också den mest meriterade supertungviktaren någonsin inom amatörboxningen, med OS-guld, VM-guld och EM-guld på sitt CV. Nu dateras den viktklassen endast tillbaka till 80-talet, men ändå. Den 28-årige ryssen är inte bara obesegrad som proffs, utan han radade även upp idel segrar som amatör de sista åren. Så när Povetkin kliver upp i ringen är det en boxare sprängfylld av självförtroende som möter den äldre och större ukrainaren.
WBA-bältet innehas för närvarande av uzbeken Ruslan Chagaev som han erövrade i en titelmatch mot den väldige ryssen Nikolay Valuev i april 2007. Chagaev är en relativt kort tungviktare som gillar att sätta press på sina motståndare. Men trots att han är en offensivt lagd boxare och har en hel del knockoutsegrar på sitt samvete har han inget renodlat knockoutslag. De har handlat mer om nedbrytning av motståndet än enstaka bomber. Näste utmanare om WBA-bältet är faktiskt mannen han tog det av, Nikolay Valuev som nu har arbetat sig fram till en returmatch. Den jättelike Valuev får andra mer normala tungviktare att se ut som lättviktare i jämförelse och han är en inte helt oäven boxare. Ryssen imponerade på många när han i februari enkelt besgrade vitryssen och förre WBO-mästaren Sergej Lyakvovich.
Den nye WBC-mästaren är Samuel Peter som tog titeln av Oleg Maskaev. Peter är annars den endimensionelle kraftkarlen från Nigeria som överaskade en hel boxningsvärld när han faktiskt boxade ut den tekniskt överlägsne veteranen James Toney i januari 2007. Peter bjöd till och med på några "Ali-shuffles" mot den forne mellanviktsmästaren. Efter viktorian mot Maskaev ryktas det nu att Vitali Klitschko är redo att utmana Peter om sin gamla WBC-titel igen, men f-n trot.
I en utmnanarmatch beordrad av WBC skall i höst Vladimir Virchis och Juan Carlos Gomez göra upp. Vinnaren skall då förhoppningsvis få gå en match om WBC-titeln. Ukrainaren Virchis är ganska långsam men extremt slagkraftig och ganska avig med sin skogshuggarstil. Får han fäste är det inte många som reser sig upp.
Gomez är i mångt och mycket motsatsen som boxare. Han besitter en bländade teknik som är få förunnade bland de tyngsta boxarna. Exilkubanen arbetade sig under slutet av 90-talet och med Tyskland som bas upp som den ledande cruiserviktaren i världen. När han i oktober 2003 lekte med turken Sinan Samil Sam i sitt första eldprov som tungviktare var vi många som trodde att Gomez skulle bli minst lika lyckosam som Holyfield drygt tio år tidigare hade blivit i sitt byte från cruiservikt till tungvikt. Men det odisciplinerade livet utanför ringen hann till slut ikapp Gomez som efter en avstickare till Miami blev knockad av den mycket begränsade landsmannen Yanqui Diaz. Nu säger den skicklige stilboxaren att han är hel och ren och motiverad som aldrig förr, vilket nog är säkrast eftersom jag tror att den granithårde Virchis kan vara rätt man att ta reda på om Gomez har gjort sin läxa ordentligt. Vinnaren av Virchis och Gomez ska om allt går enligt tidtabllen upp mot segraren av Peter och Klitschko (även om jag ställer mig skeptisk till att vi kommer att få se Vitali i ringen igen)
Sammanfattningsvis kan med med fog fastslå att bälterna för en gång skull sitter på de bästa boxarna. Dessutom tycker jag inte heller att man kan klaga på utmanarna, de är där för att de har förtjänat det. Det är inte ofta en top10-ranking rimmar så bra med titelhållare och officiella utmanare.
Som vi ser är det också en kraftfull dominans från det gamla Sovjetunionen och den enda amerikanen på spelschemat får nog anses vara det svagaste kortet i sällskapet. Att Ryssland och deras grannar när muren föll skulle få ett genombrott inom proffsboxningen är ingen sensation, men att man på tungviktsboxningen skulle lägga sig som en tjock, grå filt var det knappast någon som förutspådde. På gott och ont tillhör de gamla sovjetiska boxarna en helt annan skola, och då menar jag inte bara boxningsmässigt utan också attitydmässigt. Klitschko och Povetkin är artiga idrottsmän som uttrycker sig mer i stil med svenska fotbollspelare än som Ali, Tyson eller James Toney. De går inte ens att placera in i det iskalla Ivan Drago-facket. Många av boxarna från öst är istället goda hantverkare och som goda hantverkare låter de arbetet tala för sig själv. De är duktiga idrottmän helt enkelt, varken mer eller mindre. När dessutom hemmastjärnorna lyser med sin frånvaro är det kanske inte så konstigt att intresset från "väst" svalnar.
Hur ser då återväxten ut? Vilka är framtidens titelutmanare, och finns det bland dom några kommande hjältar att engagera sig i? Kommer det forna Sovjetunionen fortsätta att dominera tungviktsboixningen, och finns det något amerikanskt framtidshopp som kan få buttra journalister med huvudet fyllt av Joe Louis att le en smula? Få saker inom boxningen har samma magi som tungviktens unga män på väg upp. Det är alltid lite extra spännande att följa med på det oprövade kortets resa. De flesta når inte ens de femtio bästa i världen, medan andra, betydligt färre, närmast är predestinerde för världstoppen.
Jag inledde med ett mantra och här kommer ett till. En framgångsrik amatörkarriär är ingen garanti för en framgångsrik proffskarriär. Det är naturligtvis sant, men det är också sant att utan en gedigen amatörbakgrund har du väldigt svårt att nå den absoluta toppen. Det är bara att titta på tungviktsmästarna de senaste 50 åren för att få den tesen bekräftat. Det kan vara värt att ha i bakhuvudet när vi nu går igenom tungviktens framtid.
Utanför den direkta titelkarusellen är engelsmannen, den obestridde cruiserviktsmästaren David Hayes entré det hetaste i tungviktsvärlden. Efter engelsmannens värdiga sorti ur cruiservikten med en imponerande knockoutseger över walesaren Enzo Macciranelli sägs nu Haye vara redo att ta steget upp. Den kaxige Haye kommer bli en välgörande vitamininjektion för en något grå, men kompetent division. Det är inte alls säkert att han kopierar Evander Holyfields bravad, att som cruiserviktsmästre gå upp i tungvikt och bli mästare även där, men han har i alla fall en bra grund att stå på. Mentalt verkar Haye ha mognat på sistone. Likt sin landsman Lennox Lewis ser han ut att växa med uppgiften. När pressen är som störst presterar han som bäst. Annat var det för ett par år sedan. Rent fysiskt är engelsmannen redan en naturlig tungviktare både längd- och viktmässigt. Han slår både snabbt och hårt och rör sig smidigt som en katt i ringen. Det enda stora frågetecknet är hans haka, som inte verkar vara gjord av hårdaste material.
Närmast en titelmatch bland påläggskalvarna är annars förmodligen just en östboxare, Alexander Dimitrenko . Den två meter långe ukrainaren är högt rankad av alla organisationer och kommer säkert bli officiell utmanare snart. Jag kan mycket väl tänka mig att WBO-bältet är vikt för honom om Wladimir Klitschko väljer att ge i från sig den. Om valet står mellan IBF och WBO tror jag Klitschko väljer att behålla IBF-bältet. Det är det han haft längst. Dessutom har WBO-titeln lägst rang bland de fyra stora organisationerna. Dimitrenko blev proffs i Tyskland 2001 efter att året innan ha blivit juniorvärldsmästare i supertungvikt för amatörer. Jämförelserna med Klitschkobröderna var oundvikliga, speciellt det faktum att Alexander hade en yngre bror, Anton, hemma i Ukraina som tydligen också var framgångsrik. Broderns boxningskunskaper var nog mest skrönor och boxningsmässigt saknar Dimitrenko lite av Klitchkobrödernas styrka. Han är inte lika skräckinjagande i ringen som sina mer kända landsmän. Däremot är Dimitrenko ganska smidig och rörlig för sin längd och hans slagkraft ska heller inte underskattas.
En av mina personliga favoriter från öst är Dimitrenkos landsman Taras Bidenko. Bidenko är en av de mest välboxande tungviktarna i världen, men tyvärr saknar han lite explosivitet i nävarna. Han ser också ut att ha blivit lite skotträdd sedan han åkte på en pärla av Vladimir Virchis i mars 2005. Bidenko hade då boxat ut Virchis under 11 ronder när han i den sista ronden slappnde av för en sekund och blev brutalt nedslagen. Bidenko är obesegrad sedan dess, men en del av hans självförtroende dog nog den kvällen.
När ryssen Denis Boytsov som artonåring i december 2004 gjorde sin profesionella debut var vi många som drog paralleller till en ung Mike Tyson. Boytsov hade nämligen några månader tidigare knockat alla sina motståndare när han enkelt blev juniorvärldsmästare för amatörer i supertungvikt. Den första tiden som proffs var han också skoningslös i ringen och visade upp en härlig snabbhet och explosivitet. Men nu mer än tre år senare har han ännu inte mött något motstånd av klass. Till ryssens försvar skall säjas att han varit skadad till och från, men man undrar ändå om folket runt Boytsov vet nåt som vi andra inte vet.
Två år yngre är Boytsovs landsman Vladimir Tereshkin som är ytterligare en i raden av ryska tungviktare som söker lyckan i Tyskland. Boxningsmässigt är han inte av samma explosiva kaliber som Boytsov, utan anammar en mer traditionell europeisk stil.
En vitryss som bröderna Klitschko har tagit under sina vingar är den före detta kickboxaren Alexander Ustinov. Ustinov är en väldigt stor herre som slår både hårt och vilt omkring sig. Det ser lite odisciplinerat ut där han far fram, men nåde den inte flyttar på sig.
De flesta från det forna imperiet söker lyckan utomlands och det är naturligtvis de vi främst hör talas om, men fem som fortfarande boxas på hemmaplan är ryssarna Artur Marabyan, Rudolf Abramyan, Andrej Fedosov och ukrainarnara Andrey Rudenko och Maksym Pedyura.
Dominansen från det forna Sovjetunionen i allmänhet och Ryssland i synnerhet blir inte mindre av nästa dominant inom cruiservikten tippas bli Alexander Alexeev och att den för närvarande bästa supertungviktaren inom amatörboxningen är den 25-årige ryssen Islam Timurziev. Alexeev var ju framgångsrik tungviktare som amatör och han kommer säkert vilja pröva lyckan hos de tyngsta pojkarna var det lider och jag skulle bli mycket förvånad om inte Timurziev tar steget över efter OS i Peking.
Hur var det nu med amerikanska tungviktare? Generellt kan nog sägas att det känns lite jämntjockt. Ingen sticker riktigt ut. Längst fram i ledet om man får tro rankinglistorna står i alla fall Chris Arreola. Den Kalifornien-baserade mexikan/amerikanen Arreola är exempelvis rankad sexa av WBC och sluggern bland de annars så försiktigt boxandes amerikanerna på listan. Han kommer förmodligen bli den stora publikfavoriten bland herrarna vid ringside eftersom "alla" älskar en fighter, men frågan är om han kommer att räcka till när mannen i den motsatta ringhörnan inte nöjer sig med att växla slag, utan erbjuder ett mer svårfångat mål. Arreola har redan haft problem med rörliga motståndare som Damian Norris och Domonic Jenkins och ingen av dessa är någon världsboxare. Å andra sidan så gäller det för motståndaren att hålla stilen tiden ut, vilket inte är det lättaste när Chris Arreola inte ger dig en lugn stund. En tungviktens Arturo Gatti i vardande kanske. Ryktet säger att David Tua kan var nästa motståndare för Arreola. Ett riktigt "toughman"-möte där det inte lär bli mycket stilboxning.
Obesegrad och högt rankad är också J D Chapman. Chapman är en vit amerikan från mellanvästern som inte varit i närheten av någon bland världens hundra bästa tungviktare. Trots detta är han högt rankad ... Chapmans plan är förmodligen att försöka få till en titelmatch, dra iväg till banken och lägga handskarna på hyllan. Jag kan mycket väl tänka mig att WBO, som har Chapman som nummer sex för närvarande, låter honom möta Dimitrenko om den vakanta titeln, när Klitschko bestämmer sig för att lämna från sig bältet
Ett mer genuint alternativ på den amerikanska prospecthimlen är Kevin Johnson. Johnson är en välboxande, försiktig herre som gärna styr sina matcher med jabben. Själv ser han sig gärna som en arvtagare till Muhammed Ali, vilket kanske inte riktigt rimmar så väl med verkligheten. Den mer välvilligt inställda pressen jämför honom i bästa fall med Larry Holmes, även om mer än en välsmakande jabb krävs för att Kevin Johnson skall nå fram till målet. Skulle gärna vilja se honom mot en boxare av typ Chris Arreola, så att vi får se hur "Kingpin" klarar en rejäl press. Har en känsla av att Johnson är en boxare som kan växa med uppgiften.
Malik Scott är en annan amerikan som knappast kan anklagas för att vilja dra från höften. Försiktighet präglar hans boxning och påståendet att Scott skyndat långsamt är knappast någon överdrift. Han tillhör OS 2000-generationen och medan de övriga från den generationen börjar närma sig slutstationerna på sin resa, håller Scott fortfarande till på startsträckan. En tekniskt skicklig boxare är han, men i den här takten kommer han fortfarnde vara obesegrad om fem år utan att vara i närheten av någon titelmatch.
Från OS-generationen efter hämtar vi Jason Estrada som med sitt framträdande i Aten 2004 inte gjorde många glada. Estrada var före turneringen en av de stora medaljfavoriterna i den tyngsta klassen, men blev i kvartsfinalen ganska enkelt utboxad av kubanen Michel Lopez. När Estrada i en intervju efteråt deklarerade att det inte var hela världen, gick många amerikaner i taket och tog sin hand ifrån den snabbe men något överviktige landsmannen. En konsekvens av detta är att Jason Estrada har kunnat träda in i proffsvärlden, utan den hype som ofta följer med de amerikanska olympierna. Estrada är både snabb och rörlig, men för att vara tungviktare är han ganska kort och eftersom han också saknar riktig slagstyrka är det inte många som tror att han kommer att nå de ädlaste trofeerna. När han dessutom i sin hittils viktigaste match, mot Travis Walker hösten 2006, dök upp kraftigt överviktig och följaktligen förlorade mot en större men mycket mer tekniskt begränsad motståndare var det en hel del som räknade bort honom som tungviktshopp. Förlusten verkar dock ha varit en väckarklocka för Estrada, eftersom han sedan dess har gått ner en hel del i vikt.
Om Jason Estradas förlust mot Travis Walker var en väckarklocka för Estrada, kan det samma sägas om Walkers förlust mot TJ Wilson. I deras första möte bröt domaren matchen till Wilsons favör redan efter 15 sekunder. När de möttes igen på skottdagen var det en mycket mer skärpt Travis Walker som tackade för senast med att stoppa Wilson i den andra ronden. Möjligen var det vad som behövdes för den i vanliga fall ganska intetsägande Walker, vars stil i många matcher varit den passive sluggerns. Nu kanske vi får se en mycket mer aggresiv boxare i framtiden, vilket nog är ett måste för Travis Walker om han ska nå så mycket längre.
Fram till förlusten mot Povetkin var Eddie Chambers det största amerikanska hoppet bland den nya generationens tungviktare. Jag tror inte att förlusten var så bedövande för den klurige defensivboxaren Chambers som mycket väl kan ha en framtid som den nya generationens Chris Byrd eller Jimmy Young, för att nämna två andra defensivspecialister som gjorde livet surt för större och tuffare grabbar.
Den gamle mästaren Tim Witherspoons kusin Chazz Witherspoon är en annan amerikan med högt ställda målsättningar. Han har både det rätta släktskapet och en amatörbakgrund av hög klass. Jag är dock tveksam till att Chazz når sin äldre kusins framgångar. Han är en habil hantverkare som kan grunderna bra men saknar spetskvaliteter som sticker ut. Det mesta Chazz Witherspoon gör i ringen är kompetent utfört men eftersom han varken dansar som en fjäril eller sticker som ett bi tror jag att inte på något mästarbälte för honom i framtiden.
Dansar som en fjäril gör knappast heller det över två meter långa "vita hoppet" Tye Fields. Fields är en ganska svårbedömd boxare. Trots sin storlek och en stil som påminner om en flyttgubbe i färd med att välta ett kylskåp är han förvånansvärt aktiv i ringen, vilket naturligtvis gör honom svårboxad. Resultaten på sistone har också imponerat, även om en del av motståndarna inte riktigt levt upp till förväntningarna. Domonic Jenkins som har en del imponerande skrällsegrar på sin meritlista, verkade exempelvis inte alls intresserad av att ge Fields något motstånd i deras match i augusti 2007. Det samma kan sägas om Maurice Harris, som när de möttes i juli 2006 enbart verkade vara intresserad av lite lättförtjänta pengar. Det kan naturligtvis vara så att Fields gör motståndet dåligt, men vissa av hans segrar har trots allt något dunkelt över sig.
En riktig doldis är amerikanen Devin Vargas som tävlade i tungvikt i Aten 2004. Trots sina amatörmeriter är det få som nämner Vargas som en kommande framgångssaga. Generellt anses han vara lite för vek för att nå allra högst upp, men han har bra teknik och gör det mesta rätt i ringen. Sämre boxare har kramats ihjäl.
Ytterligare en amerikan som smyger lite bakom Arreola och kompani är Johnnie White. White var av många tippad som en av de främsta kandidaterna för en OS-biljett till Peking när han istället valde den profesionella stigen. Hittils har han gått fram som en slåttermaskin bland sina motståndare. Problemet är att motståndet har varit på en sådan nivå att allt annat skulle varit förvånande.
Motståndet har heller inte tagit sig över vattenytan för den offensivt lagda Eugene Hill. Hill tillhörde toppskiktet bland USA:s amatörer men ansågs ha en stil som var bättre lämpad för den profesionella ringen. En och annan har jämfört hans stil med Mike Tyson och visst finns det likheter även om Hill saknar furiositeten och snabbheten hos en ung Tyson.
En vanlig förklaring i USA till deras kräftgång inom tungviktsboxningen är att de bästa stora atleterna väljer andra sporter istället. En stor atlet som innan han satsade helhjärtat på boxningen både varit framgångsrik friidrottare och basketspelare är Kelvin Price Trots att Price redan är 32 år gammal har han många som tror på honom som en framtida stjärna inom sporten. Anledningen heter Roy Jones sr som utbildade Price i boxningens ABC, dagligen under fem års tid innan det var dags för proffsdebut. Och frågar du läraren, är han övertygat om att hans adept är en tungviktsvärldsmästare i vardande. Den gamle basketspelaren som är över två meter lång kombinerar enligt Jones sr storlek, räckvidd och slagstyrka med snabbhet och smidighet på ett sätt som kommer att göra honom mycket svårslagen i framtiden. Pappa Jones är naturligtvis part i målet och få har lyckats göra ett framgångsrikt byte till "självförsvarets ädla konst" men få har också gått lika grundligt till väga som Kelvin Price. Det ska i alla fall bli spännande att följa hans resa eftersom det lite grann ger svar på frågan om huruvida vilken atlet som helst med de rätta fysiska förutsättningarna kan bli en framgångsrik boxare bara han får den rätta träningen.
Sverigebekantingen Joey Abell är en annan uppåtgående boxare som har bytt sport. Abell är en allroundkunnig kämpe som tidigare var lovande i amerikansk fotboll.
Andra amerikanska påläggskalvar som på grund av sina amatörmeriter kan vara värda att nämna är Jonte Willis, som under en period var rankad etta bland USA:s amatörer, Kasim Howard, Justin Jones och Darrel Madison.
Möjligen kan även någon av Joe Hanks, Mitch Williams eller Seth Mitchell göra lite väsen av sig i framtiden. Även om deras profesionella karriärer knappt har startat har de alla tre sin beskärda del av förespråkare.
Många amerikaner har också ställt sitt hopp till två av de snabbast klättrande boxarna på cruiserviktsrankingen, Eric Fields och Aaron Williams. Både den snabbe och explosive, dubble Golden Gloves-mästaren i tungvikt Fields och den tekniskt lysande Williams som brukar liknas vid en större version av James Toney förmodas ta steget upp till den profesionella tungvikten om allt går enligt tidtabellen.
De amerikaner jag hittils nämnt är alla kompetenta och det finns säkert en och annan med potential att nå de tio främsta i världen, men jag ser ingen med den där speciella auran omkring sig.
Förmodligen är det största amerikanska tungviktshoppet fortfarande amatör. USA har inte haft någon riktig framgång inom tungvikten eller supertungvikten sedan Ray Mercer och Riddick Bowes medaljer i Söul 1988. Nu är det många som hoppas att den golgatavandringen är över i och med den nittonårige Michael Hunters framfart i ringen. Hunter har den rätta bakgrundshistorien, en stil som imponerar och en utvecklingskurva som går spikrakt uppåt. Han är snabb och smidig som ett lättviktare i ringen och med lite mer tyngd i slagen kan Hunter vara svaret på letandet efter nästa amerikanska tungviktsstjärna.
USA är inte det enda landet med boxaranor på den amerikanska dubbelkontinenten. Världens bästa amatörnation har i många år varit den svårtämjda grannen Kuba, och nu har fler och fler kubaner lämnat landet för att söka lyckan som yrkesboxare. Det kan också mycket väl vara så att nästa stora tungviktsstjärna kommer därifrån. Den största talangen av alla tungviktare av i dag är nog Odlanier Solis. Solis har en naturlig snabbhet, smidighet och precision som få kan matcha. Nu vet vi alla att bra råvaror är bara en bra början för en lyckad måltid. Den måste tillagas också, och det är där fallgroparna finns för Solis.
Han slog som amatör igenom i slutet av 90-talet när han som tonåring gjorde livet surt för legenden Felix Savon. Många ansåg också att Savons biljett till Sydney-OS egentligen skulle tilldelats Solis. När Savon till slut la handskarna på hyllan fick i alla fall arvtagaren Solis sin chans, vilket ledde till tre VM-guld och ett OS-guld innan han för ungefär ett år sedan hoppade av den kubanska amatörboxningen för ett lukrativt proffskontrakt i Tyskland. Som amatör var Solis en fantastisk boxare som med kvicka händer och snabba fötter fick sina motståndare att se väldigt tröga och långsamma ut. Trots sin relativa korthet hade han heller inga problem att framgångsrikt gå upp från tungvikt till supertungvikt. Sin profesionella debut gjorde han 2007 och det är länge sedan en tungviktare har haft en sådan tuff matchning i inledningen av sin karriär. Trots denna framgångssaga finns det moln på himlen. Likt många andra exilkubaner har Solis en fallenhet för det glada livet, vilket bland annat visat sig i en trivselvikt långt över den perfekta. Jag är heller inte helt säker på att hans promoter Ahmet Öner vet vilken boxartyp han har att göra med. Öner missar inte en chans att presentera Solis som en kubansk Tyson och även om det ser ut som Solis har blivit mer slagkraftig på senare tid är han allt annat än en endimensionell knockoutboxare. För att lyckas bör nog Solis börja dansa mer så att hans kvicka händer, precision och snabba reflexer får mer utrymme. En överviktig Odlanier Solis som fokuserar allt för mycket på snabba knockoutvinster kommer förmodligen inte att vinna några stora titlar i framtiden.
En annan kuban att hålla utkik efter är Mike Perez. Han var tungviktare som amatör, och som sådan knapp tvåa i Kuba efter Osmay Acosta. Som proffs landade han på Irland i januari, där han under loppet av en vecka inledde sin karriär med två snabba knockoutvinster. Stilmässigt är Mike Perez en både slagkraftig och rörlig southpawboxare, så även om det är väldigt tidigt kan han vara värd att lägga på minnet.
I Kubas närhet, närmare bestämt från Nicaragua kommer Evans Quinn som kan vara en dark horse. Han rör sig smidigt på lätta fötter, samtidigt som hans nävar är både snabba och explosiva. Nicaragua som boxningsnation är annars begåvat med framgångar i de lättare klasserna, så en framgångsrik tungviktare från dessa breddgrader är lite udda. 24-årige Quinn är annars tämligen okänd och har även två tidiga förluster på sitt samvete. Två förluster som han i och för sig senare har han fått revansch för. Men de kommer alltid ligga där som ett klibbigt frågetecken. Karriären har sedan han lämnade Nicaragua för först Costa Rica och sedan USA och Kalifornien, fått luft under vingarna. Och det var speciellt hans seger mot JJ McAllister sommaren 2007 som fick många att öppna ögonen. Där visade han nämligen upp en boxning som fick branchfolk att stilla undra om inte en viss Muhammad Ali hade vägarna förbi Nicaragua hösten 1982. Tyvärr verkar det som Quinn nyligen har syltat in sig med den colombianska knarkmaffian. Ett långt fängelsestraff skulle förmodligen innebära slutet på boxningskarriären för den spektakuläre nicaraguanen. Vi vet ännu inte om Evans Quinn är skyldig till något brott, men om han hamnar i fängelse är han långt i från den första boxaren som kastar bort sin talang på det sättet.
Det har tidigare ryktats om en match mellan Quinn och den obesgrade costaricanen Carl Davis Drumond. En centralamerikansk grannfejd alltså, där Drumond är den mer traditionellt boxande pugilisten. Han är en habil, allroundboxare, men har i mina ögon inte riktigt samma potential som Quinn.
Lite längre söderut, från Venezuela kommer den muskulöse Wilmer Vazquez. Vazquez tävlade i Aten-OS där han blev utslagen av Odlanier Solis. Sedan dess har Vazquez lagt på sig många kilo och skall man jämföra honom stilmässigt med någon är det George Foreman.
Från Dominikanska republiken kommer New York-bon och dubble New York Golden Gloves-vinnaren Nagy Aguilera. Den gamle tungviktsboxaren Lou Savarese har tagit sig an Aguilera och säger att han sällan sett en tungviktare som kombinerar snabbhet, tuffhet och lugn på ett så imponerande sätt. "Dominican Dynamites" har ännu inte blivit riktigt testad men så här långt ser allt bra ut.
En annan öboxare med förhoppningar är Trinidad&Tobago-boxaren Kertson Manswell. Manswell var en duktig amatör, men har haft lite för långa avbrott som proffsboxare för att man riktigt vill tro på honom.
Kanadensaren Bermane Stiverne ansågs vara den bästa supertungviktaren som inte kom med på planet till OS i Aten 2004. Hans kombination av lugn och explosivitet är förmodligen också bättre anpassad för proffsringen, där du har mer tid på dig. Kanadensarens proffskarriär gick under Don Kings vingar på räls med idel knockoutsegrar tills han i juli 2007 stötte på den oberäknelige Demetrice King. King gick nästan direkt i golvet, men kämpade sig sedan tillbaka till Stivernes fasa, som inte hade räknat med detta och därmed saknade en plan B. Istället stoppade domaren matchen i fjärde ronden när en frustrerad Stiverne tog emot slag efter slag från den pånyttfödde King. Förhoppningsvis var matchen en väckarklocka för Stiverne som för att lyckas på en högre nivå måste kunna anpassa sin boxning bättre.
"Down under", i Australien med omnejd drömmer man om en värdig arvtagare till David Tua och två aspiranter är Bowie Tupou
och Solomon Haumono. Likt Tua är det två hårdslående herrar, där Tupou är den sju år yngre. Han har dessutom tagit steget över till Kalifornien som numera utgör bas för hans verksamhet. Om den gamle rugbyspelaren Haumono skall hålla jämna steg med Tupou bör han nog också lämna Australien.
En riktig globetrotter i tiden är 25-årige israelen Roman Greenberg. Han föddes i Ryssland, växte upp i Israel och har sin profesionella bas i England. När Greenberg gjode sin profesionella debut i november 2001 var det ivrigt påhejad av sajten Secondsout som framställde honom som den mest talangfulle tungviktaren sedan Ali. När Greenberg inte riktigt levde upp till hyllningarna, blev han snabbt en hackkyckling utan motsvarighet på diskussionsforumen på internet. Sant är att Greenberg, nu mer än sex år senare, fortfarande inte lämnat tungviktens "journeymen" bakom sig när motståndare plockas fram, men det är också sant att Greenberg har en naturlig talang för boxning som de flesta andra i sällskapet inte är i närheten av. Han rör sig mjukt och smidigt i ringen och kan dela ut träffar i snabb takt från alla tänkbara vinklar. Tyvärr ser det ut som Greenberg kan bli ännu en i raden av talanger som aldrig fick till det. Utvecklingskurvan har knappast gått uppåt de senaste åren och han ger ett mer och mer oinspirerat intryck i ringen. Låt oss hoppas att den negativa trenden vänder, för talanger som Greenberg är tungviktsklassen inte bortskämda med.
Tungvikt i Afrika har traditionellt sett, varit något som främst vita sydafrikaner och nu på senare tid även nigerianer har skött med viss framgång. Från Sydafrika har vi sett tungviktare som Gerrie Coetzee, Kallie Knoetze och på senare år Franz Botha och Corrie Sanders hålla till på tio i topp. Nigerianer vi minns är naturligtvis den mytomspunne Ike Ibeabuchi, som i takt med att åren gått sedan han hamnade i fängelset fått en närmast oslagbar aura omkring sig. Idag är naturligtvis Samuel Peter den store hjälten.
Möjligen såg vi ett trendbrott i Sydafrika när gårdagens stjärna, den vite Corrie Sanders blev fälld av landsmannen, den svarte Osborne Machimana. Det är tveksamt hur mycket man skall lägga just i den segern, då Sanders vek ner sig ganska enkelt, men Machimana kanske ändå är någon att lägga i hatten. Hans karriär har inte riktigt blivit det han hoppades på när han i sin proffsdebut 2000 skrevs upp som det svarta Sydafrikas stora tungviktshopp. Istället har karriären fyllts av dålig träningsdisciplin följt av loja framträdanden i ringen. Men det sägs att Machimana har gått igenom ett kraftigt stålbad efter sin förlust mot nya zeeländske hoppet Shane Cameron i december 2006. Den i Sydafrika legendariske tränaren Nick Durandt tog då hand om Machimana och satte honom direkt i hård träning, vilket ganska snabbt visade sig i en lättare och mycket mer vältränad Machimana. Resultaten i ringen lät inte heller vänta på sig då han under andra halvan av 2007 utklassade landsmännen Jake Els och Pieter Cronje, inga boxare i värdsklass, men enligt rapporterna var det ändå en helt ny Machimana som visade upp sig och kanske en fingervisning om att segern över Sanders inte var en slump. "Pånyttfödda" boxare brukar lova runt och hålla tunt, men Machimana kan i alla fall vara värt att kasta ett getöga på.
Kamerun har den senaste tiden vaskat fram en hel del hyfsade tungviktare och förmodligen passerat Nigeria som tungviktsnation nummer ett i Afrika. Den mest lovande är Carlos Takam som till vardags håller till i Frankrike. Takam är en talangfull och tekniskt skicklig allroundboxare som blev bortdömd i Aten-OS mot en egyptier. Frankrike har tyvärr inget bra facit vad gäller hanterandet av tungviktare. De som dykt upp har oftast fått agera förmatcher mot samma truckförare som de besegrade sex månader tidigare. Talande för den märkliga matchningen av Takam är att hans mest meriterade seger kom i debuten mot den kompetente landsmannen Zinedine Benharkouf. Så han bör nog vidga sina vyer om han inte skall tappa gnistan.
Den tidigare tungviktsdominanten i Afrika, Nigeria tappar alltså mark till lillebror i sydost. En av de få lovande nigerianerna är den i Tyskland stationerade Gbenga Oloukun. Oloukun slår hårt, men är inte lika tekniskt slipad som exempelvis Takam.
Tyska tungviktare har inte rosat marknaden på senare år. De har visat sig för endimensionella, när klättringen börjat närma sig toppen. Två som skall försöka vända den trenden är Steffen Kretschmann och Sebastian Kober. De är två ganska jämngoda boxare som hunnit ungefär lika långt utan tröja och som dessutom har liknande amatörmeriter. Att de sedan också stilmässigt påminner om varandra gör inte saken sämre. De är båda goda tekniker med frågetecken kring hårdeheten på hakan. Kober tillhör Universumstallet, medan Kretschmann håller till hos det konkurerande, Kubadominerade Arenastallet. En av Kretchmanns stallkamrater är kazaktysken Konstantin Airich. Airich är allroundkunnig, men får nog räknas som nummer tre bland tyskar på väg upp.
Polen har de senaste decennierna vaskat fram en del bra tungviktare. Den vi minns bäst är den något ojämne Andre Golota, vars psyke inte riktigt levde upp till den talang han bar på. En arvatagare till Golota att hålla ett öga på kan vara Albert Sosnowski som sommaren 2007 gjorde comeback på prospectradarn, när han i rond 9 stoppade skicklige fransmannen Steeve Herelius. Han ansågs väldigt lovande i slutet av 90-talet, tills han stötte på patrull i form av kanadensaren Arthur Cook. Efter den snytingen ville det inte riktigt lyfta för Sosnowski som i och för sig vann sina matcher, men utan att imponera, förrän nu, i somras, då han såg riktigt vass ut igen.
Tvåmetersmannen Mariusz Wach och den unge Andrzej Wawrzyk kan också vara polacker värda ett extra öga.
Med David Hayes entré bland tungviktarna kanske britterna får en chans att glömma fadäsen med Audley Harrison. Bakom Haye ser det dock ganska magert ut. Två som vill bevisa motsatsen är den kvicke engelsmannen Chris Burton och skotten Ian Millarvie
Det är naturligtvis omöjligt att sia om hur många av påläggskalvarna ovan som kommer att lyckas. De enda vi vet med säkerhet att de flestas resa kommer hamna i diket långt innan slutstationen. Och även för de som "borde" lyckas kan mycket hända på vägen. En onödig knockoutförlust kan sätta sig på psyket, konstig matchning kan släcka inspirationen och fel sällskap utanför ringen kan innebära ofrivillig frånvaro från boxningen under ett par års tid.
Att tungviktsklassen ur ett amerikanskt perspektiv befinner sig så nära botten man kan komma för närvarande är närmast ett understatement, men annars tycker jag att tungvikten mår ganska bra. Det finns ingen Ali eller Tyson naturligtvis, men Klitschko håller fanan lika högt som Lennox Lewis gjorde vid millennieskiftet eller som Larry Holmes gjorde i början av 80-talet. Vi har dessutom en hyperintressant utmanare i Alexander Povetkin, en kaxig cruiseviktsmästare utöver det vanliga i David Haye och en av de största talangerna på mycket länge i Odlanier Solis. Och om unge Hunter fortsätter att utvecklas i samma takt som hittils kanske även de kräsmagade journalisterna "där över" får nåt att dra på smilbanden åt om ett par år. Så även om tungviktsklassen av idag saknar magin den en gång utstrålade är ryktet om dess död kraftigt överdrivet.
Ett mantra som boxningsjournalister, och då framförallt äldre amerikanska journalister hävdar med emfas är att tungviktsboxningen befinner sig i den största svackan någonsin. Att den mediala uppmärksamheten aldrig varit sämre är nog sant, men är även kvalitén på boxarna sämre än någonsin? För att ta reda på det hoppar vi ner i tungviktsbassängen för att analysera titelhållarna, utmanarna och påläggskalvarna i klassen.
Herre på täppan för närvarande är IBF- och WBO-mästaren Wladimir Klitschko men många trodde säkert att hans saga som tungviktsstjärna var över när Lamon Brewster stoppade honom i femte ronden en aprilnatt 2004. Pratet om glaskäke fick ny fart, samtidigt som brodern Vitali gick från klarhet till klarhet. Vändningen kom ungefär samtidigt som Vitalis skadeproblem började göra sig påminda. Lillebrodern verkade växa när storebrodern la handskarna (tillfälligt?) på hyllan. Vändningen illustreras kanske bäst i hans segermatch mot Samuel Peter i september 2005. Klitschko blev nedslagen tre gånger, men reste sig, skakade av sig dammet och vann en klar poängseger mot den tuffe nigerianen. Efter det har Klitschko varit ganska ohotad och få om ens någon har någon annan än den nästan två meter långe ukrainaren som nummer ett i världen.
Som det ser ut i dag är WBO:s försteutmanare amerikanen Tony Thompson näste man till rakning. Thompson är även han en gänglig karl, men ingen tror på allvar att han ska rå på den yngre Klitschko, då han även om han förtjänat sin plats i rampljuset helt saknar Wladimirs offensiva arsenal. Thompsons styrka är snarare en svårgenomtränglig defensiv. Han är inte speciellt bra på något specifikt, men han har en förmåga att neutralisera motståndarens styrka.
Om Klitschko försvarar sin WBO-titel står IBF:s förste utmanare Alexander Povetkin på tur. Om Klitschko hade varit engelsman och Povetkin amerikan skulle denna match vara på allas läppar vid det här laget. För rent boxningsmässigt har matchen alla de rätta förutsättningarna. I den ena ringhörnan har vi den så gott som odiskutabla mästaren och i den andra ringhörnan hittar vi den obesegrade utmanaren och hetaste uppkomlingen på mycket länge. Ett klassiskt möte alltså, mellan den sittande kungen och den unge hungrige pretendenten. Det enda felet i sammanhanget är att vi har att göra med två boxare utan utstrålning. Till råga på allt är den ena ukrainare och den andra ryss. Det finns inte ens några geografiska eller etniska trådar att dra i. Men om man för en stund fokuserar på det som sker innaför ringen är Povetkin förmodligen den mest kompletta tungviktsboxaren av idag. En tekniskt skicklig attackboxare som sällan släpper taget när motståndet är fastklistrad i ringhörnan. Han lämnar dessutom inte många luckor i defensiven, vilket gör honom tämligen svårträffad och därmed svårbesegrad. Povetkin är kanske också den mest meriterade supertungviktaren någonsin inom amatörboxningen, med OS-guld, VM-guld och EM-guld på sitt CV. Nu dateras den viktklassen endast tillbaka till 80-talet, men ändå. Den 28-årige ryssen är inte bara obesegrad som proffs, utan han radade även upp idel segrar som amatör de sista åren. Så när Povetkin kliver upp i ringen är det en boxare sprängfylld av självförtroende som möter den äldre och större ukrainaren.
WBA-bältet innehas för närvarande av uzbeken Ruslan Chagaev som han erövrade i en titelmatch mot den väldige ryssen Nikolay Valuev i april 2007. Chagaev är en relativt kort tungviktare som gillar att sätta press på sina motståndare. Men trots att han är en offensivt lagd boxare och har en hel del knockoutsegrar på sitt samvete har han inget renodlat knockoutslag. De har handlat mer om nedbrytning av motståndet än enstaka bomber. Näste utmanare om WBA-bältet är faktiskt mannen han tog det av, Nikolay Valuev som nu har arbetat sig fram till en returmatch. Den jättelike Valuev får andra mer normala tungviktare att se ut som lättviktare i jämförelse och han är en inte helt oäven boxare. Ryssen imponerade på många när han i februari enkelt besgrade vitryssen och förre WBO-mästaren Sergej Lyakvovich.
Den nye WBC-mästaren är Samuel Peter som tog titeln av Oleg Maskaev. Peter är annars den endimensionelle kraftkarlen från Nigeria som överaskade en hel boxningsvärld när han faktiskt boxade ut den tekniskt överlägsne veteranen James Toney i januari 2007. Peter bjöd till och med på några "Ali-shuffles" mot den forne mellanviktsmästaren. Efter viktorian mot Maskaev ryktas det nu att Vitali Klitschko är redo att utmana Peter om sin gamla WBC-titel igen, men f-n trot.
I en utmnanarmatch beordrad av WBC skall i höst Vladimir Virchis och Juan Carlos Gomez göra upp. Vinnaren skall då förhoppningsvis få gå en match om WBC-titeln. Ukrainaren Virchis är ganska långsam men extremt slagkraftig och ganska avig med sin skogshuggarstil. Får han fäste är det inte många som reser sig upp.
Gomez är i mångt och mycket motsatsen som boxare. Han besitter en bländade teknik som är få förunnade bland de tyngsta boxarna. Exilkubanen arbetade sig under slutet av 90-talet och med Tyskland som bas upp som den ledande cruiserviktaren i världen. När han i oktober 2003 lekte med turken Sinan Samil Sam i sitt första eldprov som tungviktare var vi många som trodde att Gomez skulle bli minst lika lyckosam som Holyfield drygt tio år tidigare hade blivit i sitt byte från cruiservikt till tungvikt. Men det odisciplinerade livet utanför ringen hann till slut ikapp Gomez som efter en avstickare till Miami blev knockad av den mycket begränsade landsmannen Yanqui Diaz. Nu säger den skicklige stilboxaren att han är hel och ren och motiverad som aldrig förr, vilket nog är säkrast eftersom jag tror att den granithårde Virchis kan vara rätt man att ta reda på om Gomez har gjort sin läxa ordentligt. Vinnaren av Virchis och Gomez ska om allt går enligt tidtabllen upp mot segraren av Peter och Klitschko (även om jag ställer mig skeptisk till att vi kommer att få se Vitali i ringen igen)
Sammanfattningsvis kan med med fog fastslå att bälterna för en gång skull sitter på de bästa boxarna. Dessutom tycker jag inte heller att man kan klaga på utmanarna, de är där för att de har förtjänat det. Det är inte ofta en top10-ranking rimmar så bra med titelhållare och officiella utmanare.
Som vi ser är det också en kraftfull dominans från det gamla Sovjetunionen och den enda amerikanen på spelschemat får nog anses vara det svagaste kortet i sällskapet. Att Ryssland och deras grannar när muren föll skulle få ett genombrott inom proffsboxningen är ingen sensation, men att man på tungviktsboxningen skulle lägga sig som en tjock, grå filt var det knappast någon som förutspådde. På gott och ont tillhör de gamla sovjetiska boxarna en helt annan skola, och då menar jag inte bara boxningsmässigt utan också attitydmässigt. Klitschko och Povetkin är artiga idrottsmän som uttrycker sig mer i stil med svenska fotbollspelare än som Ali, Tyson eller James Toney. De går inte ens att placera in i det iskalla Ivan Drago-facket. Många av boxarna från öst är istället goda hantverkare och som goda hantverkare låter de arbetet tala för sig själv. De är duktiga idrottmän helt enkelt, varken mer eller mindre. När dessutom hemmastjärnorna lyser med sin frånvaro är det kanske inte så konstigt att intresset från "väst" svalnar.
Hur ser då återväxten ut? Vilka är framtidens titelutmanare, och finns det bland dom några kommande hjältar att engagera sig i? Kommer det forna Sovjetunionen fortsätta att dominera tungviktsboixningen, och finns det något amerikanskt framtidshopp som kan få buttra journalister med huvudet fyllt av Joe Louis att le en smula? Få saker inom boxningen har samma magi som tungviktens unga män på väg upp. Det är alltid lite extra spännande att följa med på det oprövade kortets resa. De flesta når inte ens de femtio bästa i världen, medan andra, betydligt färre, närmast är predestinerde för världstoppen.
Jag inledde med ett mantra och här kommer ett till. En framgångsrik amatörkarriär är ingen garanti för en framgångsrik proffskarriär. Det är naturligtvis sant, men det är också sant att utan en gedigen amatörbakgrund har du väldigt svårt att nå den absoluta toppen. Det är bara att titta på tungviktsmästarna de senaste 50 åren för att få den tesen bekräftat. Det kan vara värt att ha i bakhuvudet när vi nu går igenom tungviktens framtid.
Utanför den direkta titelkarusellen är engelsmannen, den obestridde cruiserviktsmästaren David Hayes entré det hetaste i tungviktsvärlden. Efter engelsmannens värdiga sorti ur cruiservikten med en imponerande knockoutseger över walesaren Enzo Macciranelli sägs nu Haye vara redo att ta steget upp. Den kaxige Haye kommer bli en välgörande vitamininjektion för en något grå, men kompetent division. Det är inte alls säkert att han kopierar Evander Holyfields bravad, att som cruiserviktsmästre gå upp i tungvikt och bli mästare även där, men han har i alla fall en bra grund att stå på. Mentalt verkar Haye ha mognat på sistone. Likt sin landsman Lennox Lewis ser han ut att växa med uppgiften. När pressen är som störst presterar han som bäst. Annat var det för ett par år sedan. Rent fysiskt är engelsmannen redan en naturlig tungviktare både längd- och viktmässigt. Han slår både snabbt och hårt och rör sig smidigt som en katt i ringen. Det enda stora frågetecknet är hans haka, som inte verkar vara gjord av hårdaste material.
Närmast en titelmatch bland påläggskalvarna är annars förmodligen just en östboxare, Alexander Dimitrenko . Den två meter långe ukrainaren är högt rankad av alla organisationer och kommer säkert bli officiell utmanare snart. Jag kan mycket väl tänka mig att WBO-bältet är vikt för honom om Wladimir Klitschko väljer att ge i från sig den. Om valet står mellan IBF och WBO tror jag Klitschko väljer att behålla IBF-bältet. Det är det han haft längst. Dessutom har WBO-titeln lägst rang bland de fyra stora organisationerna. Dimitrenko blev proffs i Tyskland 2001 efter att året innan ha blivit juniorvärldsmästare i supertungvikt för amatörer. Jämförelserna med Klitschkobröderna var oundvikliga, speciellt det faktum att Alexander hade en yngre bror, Anton, hemma i Ukraina som tydligen också var framgångsrik. Broderns boxningskunskaper var nog mest skrönor och boxningsmässigt saknar Dimitrenko lite av Klitchkobrödernas styrka. Han är inte lika skräckinjagande i ringen som sina mer kända landsmän. Däremot är Dimitrenko ganska smidig och rörlig för sin längd och hans slagkraft ska heller inte underskattas.
En av mina personliga favoriter från öst är Dimitrenkos landsman Taras Bidenko. Bidenko är en av de mest välboxande tungviktarna i världen, men tyvärr saknar han lite explosivitet i nävarna. Han ser också ut att ha blivit lite skotträdd sedan han åkte på en pärla av Vladimir Virchis i mars 2005. Bidenko hade då boxat ut Virchis under 11 ronder när han i den sista ronden slappnde av för en sekund och blev brutalt nedslagen. Bidenko är obesegrad sedan dess, men en del av hans självförtroende dog nog den kvällen.
När ryssen Denis Boytsov som artonåring i december 2004 gjorde sin profesionella debut var vi många som drog paralleller till en ung Mike Tyson. Boytsov hade nämligen några månader tidigare knockat alla sina motståndare när han enkelt blev juniorvärldsmästare för amatörer i supertungvikt. Den första tiden som proffs var han också skoningslös i ringen och visade upp en härlig snabbhet och explosivitet. Men nu mer än tre år senare har han ännu inte mött något motstånd av klass. Till ryssens försvar skall säjas att han varit skadad till och från, men man undrar ändå om folket runt Boytsov vet nåt som vi andra inte vet.
Två år yngre är Boytsovs landsman Vladimir Tereshkin som är ytterligare en i raden av ryska tungviktare som söker lyckan i Tyskland. Boxningsmässigt är han inte av samma explosiva kaliber som Boytsov, utan anammar en mer traditionell europeisk stil.
En vitryss som bröderna Klitschko har tagit under sina vingar är den före detta kickboxaren Alexander Ustinov. Ustinov är en väldigt stor herre som slår både hårt och vilt omkring sig. Det ser lite odisciplinerat ut där han far fram, men nåde den inte flyttar på sig.
De flesta från det forna imperiet söker lyckan utomlands och det är naturligtvis de vi främst hör talas om, men fem som fortfarande boxas på hemmaplan är ryssarna Artur Marabyan, Rudolf Abramyan, Andrej Fedosov och ukrainarnara Andrey Rudenko och Maksym Pedyura.
Dominansen från det forna Sovjetunionen i allmänhet och Ryssland i synnerhet blir inte mindre av nästa dominant inom cruiservikten tippas bli Alexander Alexeev och att den för närvarande bästa supertungviktaren inom amatörboxningen är den 25-årige ryssen Islam Timurziev. Alexeev var ju framgångsrik tungviktare som amatör och han kommer säkert vilja pröva lyckan hos de tyngsta pojkarna var det lider och jag skulle bli mycket förvånad om inte Timurziev tar steget över efter OS i Peking.
Hur var det nu med amerikanska tungviktare? Generellt kan nog sägas att det känns lite jämntjockt. Ingen sticker riktigt ut. Längst fram i ledet om man får tro rankinglistorna står i alla fall Chris Arreola. Den Kalifornien-baserade mexikan/amerikanen Arreola är exempelvis rankad sexa av WBC och sluggern bland de annars så försiktigt boxandes amerikanerna på listan. Han kommer förmodligen bli den stora publikfavoriten bland herrarna vid ringside eftersom "alla" älskar en fighter, men frågan är om han kommer att räcka till när mannen i den motsatta ringhörnan inte nöjer sig med att växla slag, utan erbjuder ett mer svårfångat mål. Arreola har redan haft problem med rörliga motståndare som Damian Norris och Domonic Jenkins och ingen av dessa är någon världsboxare. Å andra sidan så gäller det för motståndaren att hålla stilen tiden ut, vilket inte är det lättaste när Chris Arreola inte ger dig en lugn stund. En tungviktens Arturo Gatti i vardande kanske. Ryktet säger att David Tua kan var nästa motståndare för Arreola. Ett riktigt "toughman"-möte där det inte lär bli mycket stilboxning.
Obesegrad och högt rankad är också J D Chapman. Chapman är en vit amerikan från mellanvästern som inte varit i närheten av någon bland världens hundra bästa tungviktare. Trots detta är han högt rankad ... Chapmans plan är förmodligen att försöka få till en titelmatch, dra iväg till banken och lägga handskarna på hyllan. Jag kan mycket väl tänka mig att WBO, som har Chapman som nummer sex för närvarande, låter honom möta Dimitrenko om den vakanta titeln, när Klitschko bestämmer sig för att lämna från sig bältet
Ett mer genuint alternativ på den amerikanska prospecthimlen är Kevin Johnson. Johnson är en välboxande, försiktig herre som gärna styr sina matcher med jabben. Själv ser han sig gärna som en arvtagare till Muhammed Ali, vilket kanske inte riktigt rimmar så väl med verkligheten. Den mer välvilligt inställda pressen jämför honom i bästa fall med Larry Holmes, även om mer än en välsmakande jabb krävs för att Kevin Johnson skall nå fram till målet. Skulle gärna vilja se honom mot en boxare av typ Chris Arreola, så att vi får se hur "Kingpin" klarar en rejäl press. Har en känsla av att Johnson är en boxare som kan växa med uppgiften.
Malik Scott är en annan amerikan som knappast kan anklagas för att vilja dra från höften. Försiktighet präglar hans boxning och påståendet att Scott skyndat långsamt är knappast någon överdrift. Han tillhör OS 2000-generationen och medan de övriga från den generationen börjar närma sig slutstationerna på sin resa, håller Scott fortfarande till på startsträckan. En tekniskt skicklig boxare är han, men i den här takten kommer han fortfarnde vara obesegrad om fem år utan att vara i närheten av någon titelmatch.
Från OS-generationen efter hämtar vi Jason Estrada som med sitt framträdande i Aten 2004 inte gjorde många glada. Estrada var före turneringen en av de stora medaljfavoriterna i den tyngsta klassen, men blev i kvartsfinalen ganska enkelt utboxad av kubanen Michel Lopez. När Estrada i en intervju efteråt deklarerade att det inte var hela världen, gick många amerikaner i taket och tog sin hand ifrån den snabbe men något överviktige landsmannen. En konsekvens av detta är att Jason Estrada har kunnat träda in i proffsvärlden, utan den hype som ofta följer med de amerikanska olympierna. Estrada är både snabb och rörlig, men för att vara tungviktare är han ganska kort och eftersom han också saknar riktig slagstyrka är det inte många som tror att han kommer att nå de ädlaste trofeerna. När han dessutom i sin hittils viktigaste match, mot Travis Walker hösten 2006, dök upp kraftigt överviktig och följaktligen förlorade mot en större men mycket mer tekniskt begränsad motståndare var det en hel del som räknade bort honom som tungviktshopp. Förlusten verkar dock ha varit en väckarklocka för Estrada, eftersom han sedan dess har gått ner en hel del i vikt.
Om Jason Estradas förlust mot Travis Walker var en väckarklocka för Estrada, kan det samma sägas om Walkers förlust mot TJ Wilson. I deras första möte bröt domaren matchen till Wilsons favör redan efter 15 sekunder. När de möttes igen på skottdagen var det en mycket mer skärpt Travis Walker som tackade för senast med att stoppa Wilson i den andra ronden. Möjligen var det vad som behövdes för den i vanliga fall ganska intetsägande Walker, vars stil i många matcher varit den passive sluggerns. Nu kanske vi får se en mycket mer aggresiv boxare i framtiden, vilket nog är ett måste för Travis Walker om han ska nå så mycket längre.
Fram till förlusten mot Povetkin var Eddie Chambers det största amerikanska hoppet bland den nya generationens tungviktare. Jag tror inte att förlusten var så bedövande för den klurige defensivboxaren Chambers som mycket väl kan ha en framtid som den nya generationens Chris Byrd eller Jimmy Young, för att nämna två andra defensivspecialister som gjorde livet surt för större och tuffare grabbar.
Den gamle mästaren Tim Witherspoons kusin Chazz Witherspoon är en annan amerikan med högt ställda målsättningar. Han har både det rätta släktskapet och en amatörbakgrund av hög klass. Jag är dock tveksam till att Chazz når sin äldre kusins framgångar. Han är en habil hantverkare som kan grunderna bra men saknar spetskvaliteter som sticker ut. Det mesta Chazz Witherspoon gör i ringen är kompetent utfört men eftersom han varken dansar som en fjäril eller sticker som ett bi tror jag att inte på något mästarbälte för honom i framtiden.
Dansar som en fjäril gör knappast heller det över två meter långa "vita hoppet" Tye Fields. Fields är en ganska svårbedömd boxare. Trots sin storlek och en stil som påminner om en flyttgubbe i färd med att välta ett kylskåp är han förvånansvärt aktiv i ringen, vilket naturligtvis gör honom svårboxad. Resultaten på sistone har också imponerat, även om en del av motståndarna inte riktigt levt upp till förväntningarna. Domonic Jenkins som har en del imponerande skrällsegrar på sin meritlista, verkade exempelvis inte alls intresserad av att ge Fields något motstånd i deras match i augusti 2007. Det samma kan sägas om Maurice Harris, som när de möttes i juli 2006 enbart verkade vara intresserad av lite lättförtjänta pengar. Det kan naturligtvis vara så att Fields gör motståndet dåligt, men vissa av hans segrar har trots allt något dunkelt över sig.
En riktig doldis är amerikanen Devin Vargas som tävlade i tungvikt i Aten 2004. Trots sina amatörmeriter är det få som nämner Vargas som en kommande framgångssaga. Generellt anses han vara lite för vek för att nå allra högst upp, men han har bra teknik och gör det mesta rätt i ringen. Sämre boxare har kramats ihjäl.
Ytterligare en amerikan som smyger lite bakom Arreola och kompani är Johnnie White. White var av många tippad som en av de främsta kandidaterna för en OS-biljett till Peking när han istället valde den profesionella stigen. Hittils har han gått fram som en slåttermaskin bland sina motståndare. Problemet är att motståndet har varit på en sådan nivå att allt annat skulle varit förvånande.
Motståndet har heller inte tagit sig över vattenytan för den offensivt lagda Eugene Hill. Hill tillhörde toppskiktet bland USA:s amatörer men ansågs ha en stil som var bättre lämpad för den profesionella ringen. En och annan har jämfört hans stil med Mike Tyson och visst finns det likheter även om Hill saknar furiositeten och snabbheten hos en ung Tyson.
En vanlig förklaring i USA till deras kräftgång inom tungviktsboxningen är att de bästa stora atleterna väljer andra sporter istället. En stor atlet som innan han satsade helhjärtat på boxningen både varit framgångsrik friidrottare och basketspelare är Kelvin Price Trots att Price redan är 32 år gammal har han många som tror på honom som en framtida stjärna inom sporten. Anledningen heter Roy Jones sr som utbildade Price i boxningens ABC, dagligen under fem års tid innan det var dags för proffsdebut. Och frågar du läraren, är han övertygat om att hans adept är en tungviktsvärldsmästare i vardande. Den gamle basketspelaren som är över två meter lång kombinerar enligt Jones sr storlek, räckvidd och slagstyrka med snabbhet och smidighet på ett sätt som kommer att göra honom mycket svårslagen i framtiden. Pappa Jones är naturligtvis part i målet och få har lyckats göra ett framgångsrikt byte till "självförsvarets ädla konst" men få har också gått lika grundligt till väga som Kelvin Price. Det ska i alla fall bli spännande att följa hans resa eftersom det lite grann ger svar på frågan om huruvida vilken atlet som helst med de rätta fysiska förutsättningarna kan bli en framgångsrik boxare bara han får den rätta träningen.
Sverigebekantingen Joey Abell är en annan uppåtgående boxare som har bytt sport. Abell är en allroundkunnig kämpe som tidigare var lovande i amerikansk fotboll.
Andra amerikanska påläggskalvar som på grund av sina amatörmeriter kan vara värda att nämna är Jonte Willis, som under en period var rankad etta bland USA:s amatörer, Kasim Howard, Justin Jones och Darrel Madison.
Möjligen kan även någon av Joe Hanks, Mitch Williams eller Seth Mitchell göra lite väsen av sig i framtiden. Även om deras profesionella karriärer knappt har startat har de alla tre sin beskärda del av förespråkare.
Många amerikaner har också ställt sitt hopp till två av de snabbast klättrande boxarna på cruiserviktsrankingen, Eric Fields och Aaron Williams. Både den snabbe och explosive, dubble Golden Gloves-mästaren i tungvikt Fields och den tekniskt lysande Williams som brukar liknas vid en större version av James Toney förmodas ta steget upp till den profesionella tungvikten om allt går enligt tidtabellen.
De amerikaner jag hittils nämnt är alla kompetenta och det finns säkert en och annan med potential att nå de tio främsta i världen, men jag ser ingen med den där speciella auran omkring sig.
Förmodligen är det största amerikanska tungviktshoppet fortfarande amatör. USA har inte haft någon riktig framgång inom tungvikten eller supertungvikten sedan Ray Mercer och Riddick Bowes medaljer i Söul 1988. Nu är det många som hoppas att den golgatavandringen är över i och med den nittonårige Michael Hunters framfart i ringen. Hunter har den rätta bakgrundshistorien, en stil som imponerar och en utvecklingskurva som går spikrakt uppåt. Han är snabb och smidig som ett lättviktare i ringen och med lite mer tyngd i slagen kan Hunter vara svaret på letandet efter nästa amerikanska tungviktsstjärna.
USA är inte det enda landet med boxaranor på den amerikanska dubbelkontinenten. Världens bästa amatörnation har i många år varit den svårtämjda grannen Kuba, och nu har fler och fler kubaner lämnat landet för att söka lyckan som yrkesboxare. Det kan också mycket väl vara så att nästa stora tungviktsstjärna kommer därifrån. Den största talangen av alla tungviktare av i dag är nog Odlanier Solis. Solis har en naturlig snabbhet, smidighet och precision som få kan matcha. Nu vet vi alla att bra råvaror är bara en bra början för en lyckad måltid. Den måste tillagas också, och det är där fallgroparna finns för Solis.
Han slog som amatör igenom i slutet av 90-talet när han som tonåring gjorde livet surt för legenden Felix Savon. Många ansåg också att Savons biljett till Sydney-OS egentligen skulle tilldelats Solis. När Savon till slut la handskarna på hyllan fick i alla fall arvtagaren Solis sin chans, vilket ledde till tre VM-guld och ett OS-guld innan han för ungefär ett år sedan hoppade av den kubanska amatörboxningen för ett lukrativt proffskontrakt i Tyskland. Som amatör var Solis en fantastisk boxare som med kvicka händer och snabba fötter fick sina motståndare att se väldigt tröga och långsamma ut. Trots sin relativa korthet hade han heller inga problem att framgångsrikt gå upp från tungvikt till supertungvikt. Sin profesionella debut gjorde han 2007 och det är länge sedan en tungviktare har haft en sådan tuff matchning i inledningen av sin karriär. Trots denna framgångssaga finns det moln på himlen. Likt många andra exilkubaner har Solis en fallenhet för det glada livet, vilket bland annat visat sig i en trivselvikt långt över den perfekta. Jag är heller inte helt säker på att hans promoter Ahmet Öner vet vilken boxartyp han har att göra med. Öner missar inte en chans att presentera Solis som en kubansk Tyson och även om det ser ut som Solis har blivit mer slagkraftig på senare tid är han allt annat än en endimensionell knockoutboxare. För att lyckas bör nog Solis börja dansa mer så att hans kvicka händer, precision och snabba reflexer får mer utrymme. En överviktig Odlanier Solis som fokuserar allt för mycket på snabba knockoutvinster kommer förmodligen inte att vinna några stora titlar i framtiden.
En annan kuban att hålla utkik efter är Mike Perez. Han var tungviktare som amatör, och som sådan knapp tvåa i Kuba efter Osmay Acosta. Som proffs landade han på Irland i januari, där han under loppet av en vecka inledde sin karriär med två snabba knockoutvinster. Stilmässigt är Mike Perez en både slagkraftig och rörlig southpawboxare, så även om det är väldigt tidigt kan han vara värd att lägga på minnet.
I Kubas närhet, närmare bestämt från Nicaragua kommer Evans Quinn som kan vara en dark horse. Han rör sig smidigt på lätta fötter, samtidigt som hans nävar är både snabba och explosiva. Nicaragua som boxningsnation är annars begåvat med framgångar i de lättare klasserna, så en framgångsrik tungviktare från dessa breddgrader är lite udda. 24-årige Quinn är annars tämligen okänd och har även två tidiga förluster på sitt samvete. Två förluster som han i och för sig senare har han fått revansch för. Men de kommer alltid ligga där som ett klibbigt frågetecken. Karriären har sedan han lämnade Nicaragua för först Costa Rica och sedan USA och Kalifornien, fått luft under vingarna. Och det var speciellt hans seger mot JJ McAllister sommaren 2007 som fick många att öppna ögonen. Där visade han nämligen upp en boxning som fick branchfolk att stilla undra om inte en viss Muhammad Ali hade vägarna förbi Nicaragua hösten 1982. Tyvärr verkar det som Quinn nyligen har syltat in sig med den colombianska knarkmaffian. Ett långt fängelsestraff skulle förmodligen innebära slutet på boxningskarriären för den spektakuläre nicaraguanen. Vi vet ännu inte om Evans Quinn är skyldig till något brott, men om han hamnar i fängelse är han långt i från den första boxaren som kastar bort sin talang på det sättet.
Det har tidigare ryktats om en match mellan Quinn och den obesgrade costaricanen Carl Davis Drumond. En centralamerikansk grannfejd alltså, där Drumond är den mer traditionellt boxande pugilisten. Han är en habil, allroundboxare, men har i mina ögon inte riktigt samma potential som Quinn.
Lite längre söderut, från Venezuela kommer den muskulöse Wilmer Vazquez. Vazquez tävlade i Aten-OS där han blev utslagen av Odlanier Solis. Sedan dess har Vazquez lagt på sig många kilo och skall man jämföra honom stilmässigt med någon är det George Foreman.
Från Dominikanska republiken kommer New York-bon och dubble New York Golden Gloves-vinnaren Nagy Aguilera. Den gamle tungviktsboxaren Lou Savarese har tagit sig an Aguilera och säger att han sällan sett en tungviktare som kombinerar snabbhet, tuffhet och lugn på ett så imponerande sätt. "Dominican Dynamites" har ännu inte blivit riktigt testad men så här långt ser allt bra ut.
En annan öboxare med förhoppningar är Trinidad&Tobago-boxaren Kertson Manswell. Manswell var en duktig amatör, men har haft lite för långa avbrott som proffsboxare för att man riktigt vill tro på honom.
Kanadensaren Bermane Stiverne ansågs vara den bästa supertungviktaren som inte kom med på planet till OS i Aten 2004. Hans kombination av lugn och explosivitet är förmodligen också bättre anpassad för proffsringen, där du har mer tid på dig. Kanadensarens proffskarriär gick under Don Kings vingar på räls med idel knockoutsegrar tills han i juli 2007 stötte på den oberäknelige Demetrice King. King gick nästan direkt i golvet, men kämpade sig sedan tillbaka till Stivernes fasa, som inte hade räknat med detta och därmed saknade en plan B. Istället stoppade domaren matchen i fjärde ronden när en frustrerad Stiverne tog emot slag efter slag från den pånyttfödde King. Förhoppningsvis var matchen en väckarklocka för Stiverne som för att lyckas på en högre nivå måste kunna anpassa sin boxning bättre.
"Down under", i Australien med omnejd drömmer man om en värdig arvtagare till David Tua och två aspiranter är Bowie Tupou
och Solomon Haumono. Likt Tua är det två hårdslående herrar, där Tupou är den sju år yngre. Han har dessutom tagit steget över till Kalifornien som numera utgör bas för hans verksamhet. Om den gamle rugbyspelaren Haumono skall hålla jämna steg med Tupou bör han nog också lämna Australien.
En riktig globetrotter i tiden är 25-årige israelen Roman Greenberg. Han föddes i Ryssland, växte upp i Israel och har sin profesionella bas i England. När Greenberg gjode sin profesionella debut i november 2001 var det ivrigt påhejad av sajten Secondsout som framställde honom som den mest talangfulle tungviktaren sedan Ali. När Greenberg inte riktigt levde upp till hyllningarna, blev han snabbt en hackkyckling utan motsvarighet på diskussionsforumen på internet. Sant är att Greenberg, nu mer än sex år senare, fortfarande inte lämnat tungviktens "journeymen" bakom sig när motståndare plockas fram, men det är också sant att Greenberg har en naturlig talang för boxning som de flesta andra i sällskapet inte är i närheten av. Han rör sig mjukt och smidigt i ringen och kan dela ut träffar i snabb takt från alla tänkbara vinklar. Tyvärr ser det ut som Greenberg kan bli ännu en i raden av talanger som aldrig fick till det. Utvecklingskurvan har knappast gått uppåt de senaste åren och han ger ett mer och mer oinspirerat intryck i ringen. Låt oss hoppas att den negativa trenden vänder, för talanger som Greenberg är tungviktsklassen inte bortskämda med.
Tungvikt i Afrika har traditionellt sett, varit något som främst vita sydafrikaner och nu på senare tid även nigerianer har skött med viss framgång. Från Sydafrika har vi sett tungviktare som Gerrie Coetzee, Kallie Knoetze och på senare år Franz Botha och Corrie Sanders hålla till på tio i topp. Nigerianer vi minns är naturligtvis den mytomspunne Ike Ibeabuchi, som i takt med att åren gått sedan han hamnade i fängelset fått en närmast oslagbar aura omkring sig. Idag är naturligtvis Samuel Peter den store hjälten.
Möjligen såg vi ett trendbrott i Sydafrika när gårdagens stjärna, den vite Corrie Sanders blev fälld av landsmannen, den svarte Osborne Machimana. Det är tveksamt hur mycket man skall lägga just i den segern, då Sanders vek ner sig ganska enkelt, men Machimana kanske ändå är någon att lägga i hatten. Hans karriär har inte riktigt blivit det han hoppades på när han i sin proffsdebut 2000 skrevs upp som det svarta Sydafrikas stora tungviktshopp. Istället har karriären fyllts av dålig träningsdisciplin följt av loja framträdanden i ringen. Men det sägs att Machimana har gått igenom ett kraftigt stålbad efter sin förlust mot nya zeeländske hoppet Shane Cameron i december 2006. Den i Sydafrika legendariske tränaren Nick Durandt tog då hand om Machimana och satte honom direkt i hård träning, vilket ganska snabbt visade sig i en lättare och mycket mer vältränad Machimana. Resultaten i ringen lät inte heller vänta på sig då han under andra halvan av 2007 utklassade landsmännen Jake Els och Pieter Cronje, inga boxare i värdsklass, men enligt rapporterna var det ändå en helt ny Machimana som visade upp sig och kanske en fingervisning om att segern över Sanders inte var en slump. "Pånyttfödda" boxare brukar lova runt och hålla tunt, men Machimana kan i alla fall vara värt att kasta ett getöga på.
Kamerun har den senaste tiden vaskat fram en hel del hyfsade tungviktare och förmodligen passerat Nigeria som tungviktsnation nummer ett i Afrika. Den mest lovande är Carlos Takam som till vardags håller till i Frankrike. Takam är en talangfull och tekniskt skicklig allroundboxare som blev bortdömd i Aten-OS mot en egyptier. Frankrike har tyvärr inget bra facit vad gäller hanterandet av tungviktare. De som dykt upp har oftast fått agera förmatcher mot samma truckförare som de besegrade sex månader tidigare. Talande för den märkliga matchningen av Takam är att hans mest meriterade seger kom i debuten mot den kompetente landsmannen Zinedine Benharkouf. Så han bör nog vidga sina vyer om han inte skall tappa gnistan.
Den tidigare tungviktsdominanten i Afrika, Nigeria tappar alltså mark till lillebror i sydost. En av de få lovande nigerianerna är den i Tyskland stationerade Gbenga Oloukun. Oloukun slår hårt, men är inte lika tekniskt slipad som exempelvis Takam.
Tyska tungviktare har inte rosat marknaden på senare år. De har visat sig för endimensionella, när klättringen börjat närma sig toppen. Två som skall försöka vända den trenden är Steffen Kretschmann och Sebastian Kober. De är två ganska jämngoda boxare som hunnit ungefär lika långt utan tröja och som dessutom har liknande amatörmeriter. Att de sedan också stilmässigt påminner om varandra gör inte saken sämre. De är båda goda tekniker med frågetecken kring hårdeheten på hakan. Kober tillhör Universumstallet, medan Kretschmann håller till hos det konkurerande, Kubadominerade Arenastallet. En av Kretchmanns stallkamrater är kazaktysken Konstantin Airich. Airich är allroundkunnig, men får nog räknas som nummer tre bland tyskar på väg upp.
Polen har de senaste decennierna vaskat fram en del bra tungviktare. Den vi minns bäst är den något ojämne Andre Golota, vars psyke inte riktigt levde upp till den talang han bar på. En arvatagare till Golota att hålla ett öga på kan vara Albert Sosnowski som sommaren 2007 gjorde comeback på prospectradarn, när han i rond 9 stoppade skicklige fransmannen Steeve Herelius. Han ansågs väldigt lovande i slutet av 90-talet, tills han stötte på patrull i form av kanadensaren Arthur Cook. Efter den snytingen ville det inte riktigt lyfta för Sosnowski som i och för sig vann sina matcher, men utan att imponera, förrän nu, i somras, då han såg riktigt vass ut igen.
Tvåmetersmannen Mariusz Wach och den unge Andrzej Wawrzyk kan också vara polacker värda ett extra öga.
Med David Hayes entré bland tungviktarna kanske britterna får en chans att glömma fadäsen med Audley Harrison. Bakom Haye ser det dock ganska magert ut. Två som vill bevisa motsatsen är den kvicke engelsmannen Chris Burton och skotten Ian Millarvie
Det är naturligtvis omöjligt att sia om hur många av påläggskalvarna ovan som kommer att lyckas. De enda vi vet med säkerhet att de flestas resa kommer hamna i diket långt innan slutstationen. Och även för de som "borde" lyckas kan mycket hända på vägen. En onödig knockoutförlust kan sätta sig på psyket, konstig matchning kan släcka inspirationen och fel sällskap utanför ringen kan innebära ofrivillig frånvaro från boxningen under ett par års tid.
Att tungviktsklassen ur ett amerikanskt perspektiv befinner sig så nära botten man kan komma för närvarande är närmast ett understatement, men annars tycker jag att tungvikten mår ganska bra. Det finns ingen Ali eller Tyson naturligtvis, men Klitschko håller fanan lika högt som Lennox Lewis gjorde vid millennieskiftet eller som Larry Holmes gjorde i början av 80-talet. Vi har dessutom en hyperintressant utmanare i Alexander Povetkin, en kaxig cruiseviktsmästare utöver det vanliga i David Haye och en av de största talangerna på mycket länge i Odlanier Solis. Och om unge Hunter fortsätter att utvecklas i samma takt som hittils kanske även de kräsmagade journalisterna "där över" får nåt att dra på smilbanden åt om ett par år. Så även om tungviktsklassen av idag saknar magin den en gång utstrålade är ryktet om dess död kraftigt överdrivet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)