Post-Klitschko

När finländaren Robert Helenius i lördags natt blev ny europamästare i tungvikt, sjönk också hans aktier som framtidsman i den absoluta tungviktstoppen. För trots den tidiga julklappen från poängdomarna, blev han trots allt utboxad av den betydligt kvickare engelsmannen Dereck Chisora. Framförallt upplevde jag att det saknades en plan B när den förväntade knockouten aldrig ville komma. Förhoppningsvis var detta en väckarklocka för Helenius och om han börjar jabba mer frekvent tror jag trots allt att framtiden är ljus för honom. Robert Helenius har annars setts som en av de främsta att ta över tungviktskronan efter Klitschkobröderna.

Inte för att någon av bröderna har hintat om någon abdikation den närmaste tiden. Men eftersom den rådande situationen med två helt överlägsna tungviktsvärlsmästare som dessutom inte kommer att mötas är fullständig unik är det föga förvånande att publiken börjar tröttna på titelutmaningar som enbart är kamper på pappret. Det är ju inte heller så att bröderna undviker några utmanare. David Haye, Tomasz Adamek, Odlanier Solis, Chris Arreola, Tony Thompson, Eddie Chambers och Kevin Johnson har alla fått bita i det sura äpplet.

Många hoppades säkert på att exempelvis engelsmannen David Haye skulle ha något i bakfickan åt Wladimir Klitschko när de möttes i somras. Men med sin sedavnligt metodiska boxning höll sig Wladimir på tryggt avstånd samtidigt som raka slag pumpades in. Den betdligt mer karismatiske Haye klarade sig tiden ut och lyckades faktiskt med konststycket att vinna en och annan rond. Men det rådde aldrig några tvivel om vad segern skulle hamna. Ett annat hopp om tronskifte stod kubanen Odlanier Solis för. Men en rond och en skadad fot in på matchen mot Vitali Klitschko tog den sagan slut. Solis bör trots "förlusten" mot Vitali inte räknas bort. Tar han sin boxning seriöst och kroppen står pall kan han mycket väl nå enda fram. Det lilla vi såg mot Vitali visade trots allt en Solis i något så när form, som dessutom rörde lite på fötterna. Har han utnyttjat sin konvalescens rätt, kan vi kanske hoppas på ytterligare lite lättare och därmed kvickare kuban som i så fall garanterat bör få en plats långt fram i kön när framtidens utmanare skall ropas upp.

Men den i nuläget främste utmanaren till dominansen från Ukraina är förmodligen ryssen Alexander Povetkin. Lite i skymundan försvarade WBA-mästaren Alexander Povetkin sin titel på galan i Helsingfors i lördags. Ganska enkelt slogs amerikanen Cedric Boswell ut. Annars har inte Povetkin riktigt levt upp till de enorma förväntningar som ställdes på honom för några år sedan. Ryssen är en skicklig allroundboxare med snabbhet, styrka och teknik i sin arsenal. När han blev proffs var jag ganska övertygad om att Povetkin inom några år skulle stå ensam i toppen på klassen. Men det är bara att ställa hans seger mot Ruslan Chagaev jämte Wladimirs seger mot samma Chagaev för ett par år sedan för att inse att Povetkin skulle få det knivigt i en riktig titelmatch mot Klitschko den yngre. Att han skulle ha en lättare resa mot Vitali är inte heller troligt.

Om vi lyfter på locket till resten av klassens utmanare av i dag och i morgon, ser vi att öst även i framtiden förväntas dominera. I farstun till att utmana på allvar har vi exempelvis bulgaren Kubrat Pulev. Pulev har en gedigen amatörbakgrund på högsta nivå bakom sig och är närmast komplett som boxare. Det samma kan nog sagas om ukrainaren Vyacheslav Glazkov, som även han har amatörmeriter i värdsklass och dessutom är mer bred än spetsig i sin boxning. Både Pulev och Glazkov kan säkerligen nå långt men frågan är om inte frånvaron av det där lilla extra gör att det stora Mästarbältet blir svårt att bärga.

Mer explosiva är ryssarna Denis Boytsov och Magomed Abdusalamov. Boytsov sågs länge som den ryske Tyson, men har de senaste åren haft efterhängsna skadeproblem. OM han får bukt med dessa kan han mycket väl gå långt. Abdusalamov är en tuff hårdslående herre som gått ner en del i vikt på sistone. Han är dessutom kusin med amatörvärldsmästaren i supertungvikt, Magomedrasul Medzhidov. Har en känsla av att kusinerna kan komma att bli ett skräckinjagande radarpar i proffsringen i framtiden...

En dark horse från den forna Warszawapakten är Artur Szpilka, en polsk fotbollshulligan som fick sitta 18 månader i fängelset för sin inblandning i ett slagsmål mellan Wizla Krakowfans (hans lag) och Craiovafans. Med fängelsevistelsen bytte han inte bara viktklass från cruiservikt till tungvikt utan lämnade även det vilda hulliganlivet bakom sig... Den 22-årige Szpilka är attitydmässigt så långt från de välkammade Klitschkobröderna man kan komma. In i ringen kommer han iklädd den oranga fängelseoverallen, flankerad av två kvinnliga poliser... Väl inne i ringen har han en stil som påminner ganska mycket om engelsmannen David Haye. Med en låg gard bygger han sin boxning på rörlighet i överkroppen kombinierat med snabbhet i nävarna. Han drar från höften och slår hårt från alla håll och kanter. OM han kan disciplinera sig en aning i ringen och variera sin boxning mer - nu är det lite väl mycket knockoutjagande - och hålla sig från trubbel utanför ringen kan den unge polacken vara ett hett framtidsnamn. Szpilka är, bland alla bleka östeuropeer, kanske vad tungvikten behöver. De flesta tungvikatrna från öst är hövliga, fåordiga och allmänt reko. Skickliga yrkesmän men utan den karisma vi så gärna vill ha hos en tungviktsmästare. Artur Szpilka är däremot nåt helt annat.

Tid bakom galler har även en snart 40-årig, amerikansk tungviktare på sitt CV. En tungviktare som i slutet av 90-talet bland hardcorefansen ansågs lovande. Tyvärr hamnade den lovande tungviktaren i klammeri med rättvisan vilket innebar åtta års ofrivillig frånvaro från den professionella boxningsringen. När han som 38-åring äntligen muckade var det inte många som tog hans återkomst till boxningen på allvar. Men sakta men säkert har tungviktaren låtit tala om sig. Ett drygt år senare är det många som på fullt allvar ser honom som det största hoppet bland tungviktarna i USA. Amir Mansour, som han heter, kan vara en askungesaga i vardande.

Vill man ha ytterligare en amerikansk tungviktare att hålla i handen kan möjligen Seth Mitchell vara något. Mitchell spåddes en lysande framtid inom amerikansk fotboll när han en god bit över tjugo testade på boxning. Det gick så bra att boxningen blev hans kall. Fem år senare fortsätter han att utvecklas med varje match och möjligen, möjligen kan Mitchell vara ett namn för den absoluta toppen inom nåt år. Att en snart 30-årig före detta amerikansk fotbollspelare och en snart 40-årig gammal kåkfarare ses som de största framtidshoppen i USA säger kanske en del om standarden bland de amerikanska tungviktarna i övrigt.

Desto bättre verkar återväxten i Storbritannien vara. Ett påstående som styrktes av Dereck Chisoras fina insats mot Helenius i helgen. Chisora blev ju i somras själv utboxad av landsmannen Tyson Fury. Fury som är både ung och stor utvecklas med varje match. Och ett framtida stormöte på de brittiska öarna förväntas en match mellan Fury och David Price vara. Price är nästan lika stor som Fury och med en fin boxningsstil, kombinerat med ett tungt knockoutslag förväntas han gå långt. Det enda molnet på de väldiga britternas himmel är hakor som inte verkar gjorda av granit.

Både Fury och Price har i omgångar ryktats vara aktuella för match mot den i Irland stationerade kubanen Mike Perez. Perez har i svallvågorna efter den mer beryktade landsmannen Solis placerat sin kappsäck i Irland och hans största bedrift så här långt är segern i Prizefighter Tournament tidigare i år. Relativt kortväxt men snabb och explosiv är kubanens signum, vilket även stilmässigt gör en potentiell match mot någon av jättarna från England intressant. En annan kuban att lägga på minnet är Luis Ortiz. Han är längre än landsmännen Solis och Perez och besitter en glimrande teknik. Har dock en känsla av att han är lite väl självgod och det är inte enbart en rolig frisyr som påminner om Jorge Luis Gonsalez.

Möjligen är det så att de största framtidshoppen inom tungviktsboxningen fortfarande är amatörer. Naturligtvis är amatörerna ännu mer spekulation, men lägg gärna namnen nedan i en hatt som du lägger på hyllan några år.

Oleksandr Usyk, den nyblivne amatörvärldsmästaren i tungviktsboxning, är möjligen den största talangen av de alla. Med en fysik och stil som påminner om en ung Muhammad Ali och ett pass han delar med Klitschkobröderna, har han alla rätt hittills. Magomedrasul Medzhidov, amatörvärldsmästaren i supertungvikt är Usyks motsats. Om Usyk är Ali är Medzhidov Foreman. Stenhård som få kastade han bomber genom så gott som alla motståndare i VM.

Supertungviktaren Filip Hrgovic är en 19-årig kroat som kombinerar tyngd med teknik på ett föredömligt vis, medan kazaken Ivan Dychko är en 21-årig supertungviktare på över två meter men med en mellanviktares rörelsemönster.

Anthony Joshua är en ung engelsman som både är stor, snabb och hårdslående. Att han dessutom endast är 22 år gör att man kan förstå britternas förhoppningar om en arvtagare till Lennox Lewis. Att Felix Savons brorson skulle lämna Kuba för proffslivet är det kanske få som tror, men om Erislandy Savon skulle göra detta har han alla förutsättningar att bli en attraktion i proffsringen.

Tungviktaren Teymur Mammadov är endast 18 år gammal och det var bara Usyk som stog ivägen för ett guld på hemmaplan. Gasan Gimbatov är en annan 18-årig supertungviktare från Ryssland som både slår snabbt och hårt.

Michael Hunter är förmodligen det största hoppet från USA. Tyvärr fick han aldrig chansen i VM eftersom fel sorts tobak hade nyttjats. Likt sin fader är han en kvicknävad och svårtfräffad herre.

Haveriet i Helsingfors

Att vinna är inte allt. Det blev vi, sent i lördags kväll, bryskt påminda om. I vad som skulle bli den finländske tungviktaren Robert Helenius stora hemvändarfest, blev istället en kladdig påminnelse om boxningens allra sämsta sidor. Efter två imponerande knockoutsegrar i Tyskland över Samuel Peter och Sergei Liakhovich var det nu tänkt att den store Stockholmsfödde tungviktaren skulle, i en på pappret enklare match, visa upp hela sitt kunnande för sin hemmapublik.

Motståndaren, engelsmannen Dereck Chisora hade nämligen i slutet av juli blivit ganska rejält utboxad av sin landsman Tyson Fury. Likt Helenius är Fury en lång herre och eftersom Fury ganska enkelt höll Chisora på avstånd, var det få som trodde att Chisora skulle ha någon chans mot finländaren. Att Helenius, till skillnad från Fury, dessutom förfogade över ett tungt knockoutslag och inte heller visat några som helst tendenser till att vika ner sig när han blivit rejält träffad gjorde inte saken sämre.

Så när en kaxig engelsman, maskerad med Union Jack, äntrade ringen möttes han av en blandning av burop och högdragna fnysningar. Självklart var det bara ett spel för galleriet i väntan på en närmast förutbestämd knockoutförlust. Även när Chisora piggt attackerade i de första ronderna var den allmäna känslan att han bara fick leka rommen av sig innan den väldige Helenius skulle lägga in en överväxel och avgöra matchen. För så hade det sett ut i matcherna mot Peter och Liakhovich. I de två första ronderna var det också tydligt att Chisora emellanåt fick känna på Helenius slagstyrka. Möjligen kunde också dessa två ronder ges till Helenius eftersom hans träffar var hårdare och tydligare. Men i den tredje ronden började Chisora röra sig mer i sidled än tidigare. Och det som vid första anblicken kunde tolkas som en ren överlevnadsinstinkt, förbyttes snabbt till en känsla av att Chisora faktiskt började boxa ut våran hjälte från Finland. I takt med att ronderna förlöpte blev det mer och mer tydligt att den stora kanonen lyste med sin frånvaro denna afton och när matchen var slut hade jag Chisora som klar och tydlig segrare. Trots att ringdomaren Adrio Zannoni gjorde sitt yttersta för att störa rytmen hos besökaren från London, hade Chisora ändå lyckats med att både bestämma tempot i matchen och leverera ungefär dubbelt så många rena träffar som den finländske värden. Att Helenius träffar från och med rond tre, knappast verkade bekomma Chisora gjorde segern i mina ögon ännu tydligare.

Att Dereck Chisora inte fick den seger han borde ha fått vet ni säkert. Istället utropades Robert Helenius som den nye europamästaren i tungvikt. Ett domslut som bara gav förlorare egentligen. Först och främst naturligtvis Dereck Chisora, mannen som vid det här laget borde vara den nye europamästaren i tungvikt. Men även Helenius är på sätt och vis en förlorare. För få fans har så gott minne som boxningsfans. Få saker har så svårt att falla i glömska som gamla bortdömningar och att för alltid hamna i detta "hall of shame" är inget jag unnar den sympatiske Robert Helenius. Dessutom är Finland som boxningsvärd en stor förlorare. För vem vill efter detta åka till Finland och möta en hyllad hemmaboxare.