The Great white hype

Ända sedan den briljante, svarte teknikern Jack Johnson ställdes mot skogshuggarna James Jeffries och Jess Willard i början av det förra seklet har det funnits en tveeggad aura kring det stora vita hoppet inom tungviktsboxningen. Den vita boxaren, med rötter långt ifrån storstadsdjungeln som boxas som en äkta cowboy, utan flashig storstadsteknik men med en rejäl dos slagstyrka.

Senast i raden av vita hopp med cowboyboots istället för basketkängor är en före detta basketspelare på en bit över två meter från Missoula, Montana i den amerikanska mellanvästern. Walter Tyeson Fields började 1999 gå matcher på galor i sina hemtrakter. 17 raka knockoutvinster varav endast en som gick in i den andra ronden blev det innan en kickboxare vid namn Jeff Ford, med en förstarondsknockout i januari 2001, tillfälligt satte käppar i hjulet för Fields. Tye "Big Sky" Fields fortsatte dock som ingenting hänt att rada upp snabba knockoutsegrar, inklusive en seger över hans tidigare baneman Ford.

Trots detta sågs han fortfarande som ett skämt och ett bevis på den pinsamt låga nivån som galorna i mellanvästern höll. Men i september 2003 damp en notis ner i brevlådan som i alla fall fick mig att höja på ögonbrynen. Fields hade vunnit en tolvrondare på poäng mot Sherman Williams från Bahamas. Williams är ingen världsboxare på något sätt, men den som följde med "Heavyweight explosions" som brukade visas på Eurosport runt sekelskiftet känner igen honom som en offensivt lagd tuffing som man inte besegrar utan vissa baskunskaper i mörbultandets ädla konst.
Efter segern mot Williams följer sedan segrar mot erkända boxare som Saul Montana, Bruce Seldon, Ed Mahone, Maurice Harris, Kendrick Releford och Domonic Jenkins. Inga topp 10-boxare, men helt klart namn man inte bara går in och blåser bort helt utan vidare. Saul Montana är exempelvis en mexikansk tuffing som innan matchen mot Fields hade knockat den tuffe ryssen Denis Bakhtov i den femte ronden. Seldon, Mahone och Harris hade i och för sig passerat bäst före datum, men ändå. Själv var jag övertygad om att i alla fall den oslipade talangen Maurice Harris skulle dansa cirklar runt Tye Fields och i alla fall bjuda den otekniske sluggern på en boxningslektion. Men gemensamt för dessa veteraner som alla plockat isär betydligt skickligare boxare än Fields var att de såg närmast paralyserade ut när Fields kom vevandes med sina armar. Själv började jag undra om det var nåt jag inte kunde upptäcka med blotta ögat. Fanns det en död vinkel i Fields boxning som åskådaren inte kunde se, var han i själva verket inte så långsam som han gav sken av? Det kanske bara var Fields vedhuggarstil som bröt med vår gängse uppfattning om hur begåvad boxning skall se ut. Att Fields i ringen såg ut som en drängfull, kärlekskrank bondlurk som inte vill gå hem trots att klockan passerat stängningsdags med bred marginal, kanske bara var en synvilla. Nånting måste ju finnas där eftersom kvalitetsboxare efter kvalitetsboxare viker ner sig.

Så när före detta titelutmanaren Monte Barrett sattes upp på motståndarlistan passade han ju rätt bra in i mönstret. Återigen en boxare som på pappret "borde" ge Fields en rejäl boxningslektion, men som passerat zenit för länge sedan och kanske behöver en extra hacka inför pensionen. Å andra sidan har Barrett en historia som "prospectkiller" i klassen. Eric Kirkland, Dominic Guinn och Owen Beck är bara några exempel på favoriter som blivit blottlagda av den mer erfarne gatekeepern Barrett. Men ju närmare matchstart vi kom började man ana att Barrett förmodligen var handplockad som ytterligare ett namnkunnigt offer, och sent på kvällen den 28 juni kliver också en mycket självsäker cowboy in i ringen. Redan från start går Fields till verket med sin patenterade armfäktning. Barrett avvaktar och ser till en början måttligt engagerad ut. Men så händer nåt som "borde" ha skett för många matcher sedan. Det var ungefär som om Barrett tänkte att "va f-n", det här kan inte få fortsätta, nån måste avslöja att kejsaren saknar kläder. Som så många gånger förr, lufsade en vidöppen Fields in i en närkamp och började veva med armarna, som det vore basebollträn. Den enda skillnaden var att den här gången flyttade motståndaren på sig för att sedan brutalt avslöja bristerna i defensiven hos den väldige Fields. Via en snabb slagserie föll Fields som en fura till marken och när han sedan försökte resa på sig märkte han att benen inte ville vara med längre. Förmodligen var detta slutet på sagan om det stora vita hoppet Tye Fields. Det enda som är kvar är en stilla undran över varför ingen tidigare hade avslöjat, det hela boxningsvärlden "egentligen" såg, nämligen att kejsaren faktiskt saknade kläder.

Fredagen den 13:e

När vi här i Sverige vakade in midsommarnatten, äntrade en Las Vegas-baserad nigerian boxningsringen i ett av alla de överdådiga palats som svämmar över i mannens hemstad. Som så många gånger förr var han anlitad som grindvakt eller "gatekeeper" som man säger i den engelskspråkiga världen. En gatekeepers roll är att sålla agnarna från vetet, avgöra om den oftast yngre och obesegrade boxaren på andra sidan ringen har vad som krävs för att ta ytterligare ett steg upp på karriärstegen.

Friday Ahunanya som den nigerianske tungviktsboxaren heter är en välkänd gymråtta i Las Vegas med omnejd. Han är också en av de mest ansedda och anlitade sparringpartnerna i landet. Mike Tyson och Ruslan Chagaev är två exempel på herrar som fått syna canvasen i gymdueller med den stentuffe nigerianen, som utöver sin hårdhet behärskar så gott som hela registret av boxningskunnande. Han inledde sin profesionella bana 1998, då han på vännen och landsmannen Ike Ibeabuchis inrådan flyttade från Nigeria till USA. Han vann sina sexton första matcher inklusive en seger över den då obesegrade, amerikanske olympiern Nate Jones. Första förlusten kom i en jämn tolvrondare mot den obesegrade, sedemera världsmästaren Sergey Lyakhovich. Ahunanya revancherade sig ett halvår senare genom att poängbesegra den dittills obesegrade franske olympiern och knockoutspecialisten Josue Blocus.

I april 2004 råkade han ut för en ögonskada i den fjärde ronden mot den väldige Lance Whitaker. Även om Ahunanya faktiskt boxat ut den långe amerikanen fram till dess att han tvingades kasta in handduken var "förlusten" inledningen på en svit med fem segerlösa matcher för nigerianen, som under den här tiden degraderades från en potentiell utmanare till en "journeyman". Möjligen kan sviten skyllas på framgångarna som sparring. Friday "The 13th" Ahunanya var alltså för bra i träningslokalen, en plats där man håller igen lite lagom mycket. Likt många andra som mer eller mindre livnär sig som sparringpartners blir Ahunanya gärna en aning inaktiv i ringen. Man har blivit så van vid att reagera att man glömmer att agera när läget är skarpt. Matcher mot på pappret sämre motståndare blir därför också gärna jämnare än vad de borde vara.

Men även vid förluster har Ahunanya aldrig varit underlägsen sin motståndare. Framförallt ryssarna Sultan Ibraghimov och Alexander Povetkin kan vittna om stentuffa matcher där de fick gå igenom både blod, svett och tårar innan segern var i hamn. I matchen mot Ibraghimov höll vår nigerian på att ta över initiativet när ögonbrynet sprack så mycket att domaren var tvungen att bryta matchen. Povetkin har också många gånger vittnat om att mötet med Ahunanya var hans tuffaste match som proffs. Sedan förlusten mot klassens kommande superstjärna i april 2006 är Ahunanya obesegrad och framförallt knockoutviktorian i november 2007 mot den då obesegrade nyzeeländaren Shane Cameron överaskade många.

Och när midsommarafton blev midsommardag här i Sverige var det alltså dags igen. Den obesegrade uppkomlingen i den andra ringhörnan hette den här gången Alonzo Butler. Butler tillhörde före matchen inte den absoluta eliten av unga prospects, men det skulle naturligtvis en övertygande seger mot vår nigerianske vän ändra på. Att så inte blev fallet har ni naturligtvis redan listat ut. Ytterligare en gång plockade Friday Ahunanya gadden av en obesegrad, yngre boxare. Den här gången fick Ahunanya nöja sig med en odiskutabel poängseger. Efter en pigg inledning och tre ronders bra boxning från Butlers sida var det aldrig något snack om saken. Sakta men säkert började veteranen demontera den åtta år yngre uppkomlingen, så att det till slut bara var överlevnad som gällde för Butler, som vid flera tillfällen var riktigt illa ute. Förhoppningsvis innebär segern att den snart 37-årige Ahunanya, på karriärens höst, i alla fall tillfälligtvis kan ta tjänstledigt från jobbet som gatekeeper. Nigerianen vore värd en stormatch där han har samma möjligheter till optimala förberedelser som motståndaren och även om Ahunanya förmodligen inte räcker ända fram, bör han inte underskattas, för likt ett bra vin verkar Friday "The 13th" Ahunanya, bara bli bättre med åren.

"The Nightmare"

Statusen på amerikansk tungviktsboxning har nog aldrig varit lägre, så varje litet halmstrå är värt att belysa. Under midsommarhelgen klev en ung prospect fram ur dimman genom att detronisera en annan ung obesegrad herre. Mexikanamerikanen från Los Angeles, tungviktens Arturo Gatti, Chris Arreola visade då att skolning inte är allt. Den mer polerade Chazz Witherspoon blev ganska snabbt avväpnad i en match som tyvärr fick ett kontroversiellt slut. I slutet av tredje ronden klev räddarna i Witherspoon hörna in i ringen för att ta hand om sin adept någon hundradel för tidigt, vilket ledde till en mycket petig diskning. En diskning som jag tror Arreola trots allt är mest besviken över i slutändan. För efter två ganska jämna ronder, där Arreola stod för aggresiviteten och slagstyrkan, och Witherspoon visade upp den mer skolade boxningen, tog Chris Arreola över helt i den tredje med vilda slagserier som fick Tim Witherspoons unga kusin att syna canvasen två gånger. Den andra golvningen var riktigt hård och det är tveksamt om Witherspoon hade fått fortsätta om nedslagningen hade skett tidigare i ronden.

Är då Chris Arreola det stora amerikanska hoppet som på allvar kan ta upp konkurrensen med de forna sovjetboxarna? Helt klart är att Arreolas stil gör honom till en publikfavorit, men jag är mer skeptisk till att bara hjärta kan besegra en Klitschko eller Povetkin. Arreola har visat att han kan bli utboxad av ganska mediokert motstånd. Å andra sidan har han trots detta alltid vänt matcherna till sin egen fördel. Mexamerikanen med smeknamnet "The Nightmare" är som ett häftplåster som inte vill släppa taget och om hans haka står pall på allvar, kan den egenskapen bli en mardröm även för de allra främsta.

Arreola blev efter matchen utmanad av Jason Estrada. Personligen är jag tveksam till att Arreola plockar upp den utslängda handsken eftersom det finns större fiskar i sjön för tuffingen från LA, en match mot David Tua sägs nämligen också vara på gång. Stilmässigt skulle en match mellan vildavästernsluggern Arreola och den snabbe poängboxaren Estrada bli intressant, men jag tror ändå att Arreola föredrar en ärlig sluggerkamp mot likasinnade Tua.

"The Equalizer"

Lite i skymundan gjorde en favorit till mig, nicaraguanen Evans "The Equalizer" Quinn comeback under midsommarhelgen. Som en av förmatcherna till Chris Arreolas viktoria över Chazz Witherspoon sågs den kvicke nicaraguanen vinna en ganska konfortabel poängseger över Andrew Greeley. Greeley brukar kallas in när den unge hemmaboxaren på väg upp, ska få sitt första riktigt tuffa test. Han går nästan alltid tiden ut men saknar oftast offensiva kvaliteter till att konkurrera på allvar om segern. Greeley är dock inte helt ofarlig, vilket han visade i april när Sverigebekantingen Joey Abell blev uträknad i den fjärde ronden. Matchen mot Quinn följde dock ungefär samma mönster som det brukar när Greeley är i ringen. Den lätt överviktige boxaren från Louisiana bjöd upp till kamp utan att på allvar kunna hota den snabbare och explosivare nicaraguanen. Quinn gjorde sin första match sedan i november, efter att ha suttit häktad en tid, misstänkt för inblandning i en fritagningshistoria av colombianska knarksmugglare i Quinns hemstad Bluefields på den nicaraguanska östkusten. Efter några månaders ovisshet blev Quinn släppt på grund av brist på bevis. Möjligen är inte sista ordet sagt i den här sörjan men om Evans Quinn kände sig lite ringrostig är han i alla fall ursäktad. Quinn skapade sig ett namn i fjol genom två imponerande förstarondsknockouter där han visade upp en kombination av snabbhet och slagstyrka som är mycket ovanlig i den tyngsta klassen.

Sådan far, sådan son

Midsommarhelgen bjöd också på en intressant debut i den professionella tungviktsklassen. En ung och oerfaren Elijah McCall hade inga som helst problem med att slå ut en Darion Moss i den första ronden. McCall saknar helt amatörbakgrund men som kompensation har han "boxningen i blodet". Elijahs pappa är nämligen en av de absolut tuffaste tungviktarna de senaste 30 åren. Den gamle världsmästaren Oliver McCall är kanske inte den mest tekniskt fulländade boxaren, men få kan som honom ta en smäll för att ge en. Och nu la han ut mattan för sin 20-årige son. Det ska bli mycket intressant att följa McCall jrs utveckling i tungvikten.