Söder om tungvikten

Ibland händer det att även en "heavyholic" vidgar sina vyer och reser söderut bland viktklasserna i sitt letande efter riktigt bra boxning. Vilka står i farstun och andas kalluft i väntan på att dagens superstjärnor ska lämna över tronen? Vilka kan vara värda att lägga ett litet extra öga på i framtiden och vilka har inga som helst planer på att abdikera? Kort sagt, hur mår boxningen söder om tungvikten anno 2008? Ända sedan Sugar Ray Robinson, boxaren vars överlägsenhet initierade begreppet "pound-for-pound" fram till 00-talets stora stjärna Floyd Mayweather har boxare från USA, med få och kortlivade undantag, prenumererat på titeln som världens bästa boxare, kilo för kilo. Mayweather ser inte ut att kliva av tronen än på ett tag, men bakom honom ser det ganska magert ut på amerikaner med det där lilla extra som gör en boxare historisk. Förutom Mayweather återfinns amerikanerna Bernard Hopkins och Kelly Pavlik på The Rings tio i topp, kilo-för-kilo. Lättungviktaren Hopkins är naturligtvis en legend men som 43-åring är han ingen framtidsman. Framtidsman är inte heller Hopkins baneman Joe Calzaghe, som lämnade supermellanvikten för att bli lätt tungviktskung på B-Hops bekostnad. Walesaren cementerade i och för sig sin position som en av de främsta kilo-för-kilo, men med sina välfyllda 36 år är Calzaghe inte någon som kommer att sitta på tronen för evigt. WBC-mästaren Chad Dawson är en kvick och tekniskt driven, obesegrad amerikan som av många spås bli mannen att besegra inom den lätta tungvikten. Efter en tveksam insats mot veteranen Glen Johnson häromsistens har glorian dock hamnat lite på sned, men klassen har knappast något överflöd av unga talanger så Dawson sitter trots allt rätt säkert i sadeln, även om jag inte tror att han i nuläget räcker till mot Calzaghe. Man får nog gå ner i supermellanvikt för att hitta de riktigt intressanta utmanarna på väg upp. I den här regionen hittar vi flera hungriga amerikaner. OS-mästaren i lätt tungvikt från Aten, Andre Ward är kanske det hetaste namnet, men även defensivboxaren Andre Dirrell gjorde med en bronsmedalj bra i från sig i nämnda OS och spås en lysande framtid utan tröja. En annan supermellanviktare med amerikanskt pass och lysande amatörmeriter är Daniel Jacobs. "Kid Chocolate" är ett smeknamn som förpliktigar och utan sina ovan nämnda landsmäns amatörmeriter har Chicagoboxaren Peter Quillin lastat sina axlar med en hel del tyngd. Hittils har han sett riktigt elak ut, men frågan är om hans skolning räcker när det vankas titelmatcher.

I den här viktklassen hör också Skandinaviens för närvarande främste boxare, dansken Mikkel Kessler hemma och tillsammans med den snabbe och slagkraftige IBF-mästaren, rumänen Lucian Bute är de förmodligen Europas största hopp i skvalpet efter Calzaghe. Southpawn Bute är baserad i Kanada där även de granithårda uppkomlingarna Jean Pascal och Adonis Stevenson hör hemma. Vill man se supermellanviktare i värdsklass är med andra ord Kanada ett hett restips.

26-årige Kelly Pavlik anses efter sina två segrar över Jermain Taylor som mannen att slå inom mellanvikten och åtminstone amerikanarna hoppas att så ska vara fallet under en lång tid framöver. Ett av de intressantaste namnen under Pavlik är hans landsman Joe Greene. Kvicke och explosive Greene har många förespråkare och kommer säkert att fortsätta sin klättring uppåt på rankingen även om jag i nuläget inte ser honom som en framtida superstar. Obesegrad och ytterst kompetent är även mellanviktaren och kazaken Gennady Golovkin. Golovkin tog silver i Aten där han bland andra besegrade ovan nämnde Andre Dirrell i semifinalen. Golovkin är en riktig tuffing men jag har en känsla av att han kan bli frustrerad om motståndet är för halt.

Den lätta mellanvikten är ett riktigt seniorboende med gubbarna Oscar De La Hoya och Vernon Forrest i topp. Inte många under 30 här, men en ungtupp att kolla upp kan James Kirkland vara som öser på friskt med rappa och explosiva nävar.

Weltervikten domineras naturligtvis av Floyd Mayweather jr. Nummer två och den främste utmanaren i klassen är den tuffe purtoricanen Miguel Angel Cotto. Ett möte mellan dessa två herrar är förmodligen boxningsvärldens just nu mest emotsedda drabbning. Den pilsnabbe och extremt svårtfräffade Mayweather visade i sin viktoria över britten Ricky Hatton att obesegrade tuffingar kan se tämligen enkla ut när världens främste boxare kommer på besök. Cotto kombinerar dock Hattons tuffhet med en teknik som Hatton inte besitter. Om eller när Cotto och Mayweather kliver upp i samma ring kan vi nog förvänta oss någonting alldeles speciellt och även om Mayweather i dagsläget får anses som favorit kan nog Cotto erbjuda ett motstånd som den obesegrade "Pretty Boy Floyd" får gräva djupt efter för att bemästra. I skuggan av klassens giganter lurar också den stenhårde uppkomlingen Andre Berto som en bricka inför framtiden. Ett intressant NAMN lite längre bak i klassen är Ray Robinson, jo han är faktiskt döpt till det. Den profesionella karriären för "The new Ray Robinson" är fortfarande på sin startsträcka, men han kommer naturligtvis få svårt att leva upp till sitt namn. Inledningsvis kan det vara positivt med en hel del extra publicitet, men när eller om han närmar sig toppen kommer namnet nog bara vara i vägen. Den unge Robinson, som hellre nämner den andre "Sugar Ray", "Sugar Ray" Leonard, som förebild har klarat alla test så här långt och ska bli intressant att följa i framtiden

Två unga amerikaner att hålla ögonen på strax under weltervikten är Victor Ortiz och Devon Alexander. De kamperar för närvarande i den lätta weltervikten och spås allmänt en lysande framtid. Två intressanta bröder att kolla upp är Lamont och Anthony Peterson. Lamont, som anses vara den bättre skolade men mindre explosive av de två konkurrerar med Ortiz och Alexander i den lätta weltervikten, medan lillebror Anthony för det mesta tävlar i klassen under, lättvikt.

I lättviktsklassen hittar vi också en av de absolut hetaste nykomlingarna de senaste åren, den engelske silvermedaljören från Aten-OS, Amir Khan. Ni kanske minns att Paolo Roberto gick bananer i studion när Khan klev upp i ringen. Den profesionella karriären har gått som på räls hittils, även om det där spektakulära inslaget kanske saknats. När han blev proffs var det många som jämförde honom med en ung Naseem Hamed. Och visst finns talangen där, men Khan är mycket mer tradionell i sitt boxande och har väl inte riktigt visat upp de utomjordiska egenskaper som en ung Naz bjöd på i mitten av 90-talet. För att vara lättviktare är den unge britten väldigt stor så jag skulle tippa att han vandrar uppåt i viktklasserna var det lider.

I närheten av Khan på viktkartan har vi också ett nytt intressant ansikte i form av 17-årige jättetalangen Hylon Williams jr. Williams förlorade med minsta möjliga marginal i de amerikanska OS-uttagningarna och valde en karriär utan tröja istället för att vänta fyra år på nästa tåg. Rätt eller fel beslut kan enbart tiden utvisa.

Mayweather och weltervikten får ursäkta men den absolut hetaste viktklassen har på senare tid superfjädervikten varit. På The Rings lista är filipinen Manny Pacquiao tvåa och mexikanen Juan Manuel Marquez trea. Båda två är superfjäderviktare och har bjudit på två klassiska möten, där Pacquaio har stått för explosiviteten och Marquez för tekniken. "Pacman" har antytt ett klassbyte till lättvikten, där det ryktas om ett möte med ovan nämnde Amir Khan, men även utan Pacman är superfjädervikten en av de vassaste divisionerna. Som nummer tre i klassen hittar vi exempelvis den obesegrade och mycket spektakuläre WBO-mästaren, dominikanen Joan Guzman. Ett möte mellan Guzman och Marquez vore nåt om Pacman beslutar sig för att gå upp i vikt.

Kazaktysken Vitali Tajbert är ett annat spännande namn i klassen. Han är en bländande boxningskonstnär som besitter en fantastisk snabbhet i både huvud, nävar och fötter. Tajbert saknar dock slagstyrka i världsklass, vilket naturligtvis kan ligga honom i fatet när ronderna blir längre och motståndet vägrar sluta pressa. Det absolut största framtidshoppet inom superfjädervikten och kanske även inom boxningen i stort är annars kubanen Yuriorkis Gamboa. Det var länge sedan en nykomling har charmat en så gott som enig boxningsexpertis såsom den närmast komplette kubanen har gjort. Han har all den teknik som Tajbert har, men visar därtill upp en explosivitet och slagstyrka i absoluta världsklass. Det största hotet mot Gamboa är förmodligen han själv. Blir han för kaxig och börjar slarva innanför eller utanför ringen kan han få sig en läxa. Men än så länge syns inga sådana tecken, så har du möjlighet är det är bara att luta sig tillbaka och njuta av en extraordinär talang i arbete.

Några få kilo lättare har vi också WBA-mästaren i fjädervikt indonesen Chris John som mycket väl kan gå upp och röra om i den glödheta superfjädervikten. Annars kan han alltid ta sig an vinnaren i kampen om WBC-bältet i fjädervikt i början av maj. Då tar nämligen titelinnehavaren, den stentuffe och obesegrade Jorge Linares sig an ett annat intressant framtidshopp, australiern och Naseen Hamed-kopian Billy Dib. Få tror att Billy "The Kid" Dib ska ha någon chans mot Linares, men jag tror inte att man skall satsa hela sitt bohag på venezuelaren. Naz stil är naturligtvis i stort sett omöjlig att kopiera, men Dibs självförtroende verkar orubbligt. Även om Linares bör vara favorit har Dib tillräckligt med konstnummer i ryggäcken för att göra det intressant.

Ytterligare söderut hittar vi superbantamvikt som likt superfjädervikten ståtar med två namn på The Rings tio i topp. Dagens stjärnor är mexikanerna Israel Vazquez och Rafael Marquez. I morgon spås en ytterligare mexikan, tuffingen Abner Mares dominera tillsammans den minst lika hårdföre puertoricanen Juan Manuel Lopez. Som kontrast vilar också den kubanske stilboxaren Yan Barthelemy i vassen. Barthelemy lämnade Kuba tillsammans med Gamboa och tungviktaren Odlanier Solis och hittils har väl Bathelemy inte lämnat lika många hängande hakor efter sig som Gamboa gjort, mycket beroende på att han saknar landsmannens slagstyrka. Den kubanske bantamviktaren väntar faktiskt fortfarande på sin första vinst före full tid.

De allra lättaste viktklasserna ignoreras gärna av den stora massan och det är synd för då missar man en massa godis. Exempelvis har vi mexikanaren och superflugviktaren Cristian Mijares som redan är en av världens främsta boxare. Mijares är också en undebar anomali bland mexikanska machomän. Han har mer gemensamt med Pernell Whitaker än Julio Cesar Chavez. Dom av er som var med när engelska ligan i fotboll bestod av leråkrar och tuffa hamnarbetare, kanske minns den argentinske aristokraten Osvaldo Ardiles som var den totala motsatsen mot allt vad engelsk "sparka och spring-fotboll" stod för. På samma sätt är Mijares den hale stilboxaren i ett mexikanskt hav av hårdföra sluggers. För Mijares är det som för alla andra boxare söder om fjädervikten svårt att få uppmärksamhet utanför den innersta kretsen, men för den som har möjlighet är han värd det där lilla extra ögat. I maj skall WBC-mästaren Mijares upp mot WBA-mästaren Alexander Munoz och jag skulle bli förvånad om den svårträffade mexikanen inte går hem med två bälten runt midjan den kvällen. Om Munoz besegras väntar förhoppningsvis ett supermöte med landsmannen och WBO-mästaren Fernando Montiel. Det stora framtidshoppet i klassen anses annars allmänt filipinen AJ Banal vara.

För den som vågar sig ännu längre ner väntar den kanske främste "puristen" inom dagens boxning. Puertoricanen och lätte flugviktaren Ivar Calderon hade förmodligen varit topp tre, kilo-för-kilo om han hade vägt tio kilo mer. Men för den som struntar i vilken division som "självförsvartes ädla konst" utövas, är den kvicke och svårträffade Calderon en ren njutning för ögat.

Så även en som håller tungvikten varmt om hjärtat måste erkänna att det rent talangmässigt ser mycket ljusare ut i de lättare klasserna. En sista liten iaktagelse är att viktgeografin stämmer ganska bra överens med världskartan. Europa och Nordamerika dominerar norr om lättvikten, medan Asien och Centralamerika håller i taktpinnen längre söderut.