Rapport från tungviktsklassen

Medan bröderna Vitali och Wladimir Klitschko med en lätt gäspning försvarar sina titlar en eller två gånger per år slåss utmanarna längre bak i fältet om uppmärksamheten.

Lillebror Wladimir försvarade pinsamt enkelt sina titlar (WBA(super)/IBF/WBO) i mars mot fransmannen Jean Marc Mormeck. Att Mormeck överhuvudtaget fick gå en titelmatch var naturligtvis ett skämt. Hans tid som världsboxare tog slut en sen höstkväll 2007 när den yngre och hungrigare David Haye ganska enkelt tog Mormecks WBC-bälte i cruiservikt. Som tungviktare är Mormeck inget annat än en "journeyman" och sällan har väl en titelmatch i boxning varit så på förhand förutbestämd som när Wladimir Klitschko utan att ta av sig morgonrocken enkelt förpassade Mormeck tillbaka till cruiservikten.

Betydligt intressantare visade sig storebror Vitalis titelmatch några veckor tidigare vara. Mer på grund av det som hände utanför ringen än innanför men ändå. Den engelske utmanaren Dereck Chisora visade sig vara allt annat än en gentleman som äntrar ringen. Först lappade han till Vitali rejält under invägningen. I ringen sekunderna innan gonggongen gav han Wladimir en väl tilltagen loska. Och om inte detta räckte började han slåss med landsmannen David Haye under presskonferensen efter matchen. Chisoras beteende före och efter matchen tog tyvärr fokus från det faktum att han faktiskt gjorde en riktigt bra match mot mästaren.För första gången sedan comebacken 2008 förlorade nämligen Vitali några ronder. Det var aldrig någon fara på taket men Chisora visade åtminstone att det finns fog för en förhoppning om ett tronskifte snart.Vitali fyller trots allt 41 år i sommar och jag skulle inte bli förvånad om han lägger av snart. Max två matcher till är mitt tips.

Lite i skymundan av de ukrainska superbröderna försvarade ryssen Alexander Povetkin sin WBA-titel mot Marco Huck i februari. Povetkin har inte riktigt levt upp till de höga förväntningarna som ställdes på honom när han blev proffs. Han är förvisso obesegrad, men har inte riktigt övertygat på det sättet man hade hoppats ännu. Och hans aktier stärktes knappast efter matchen mot Huck. Många tyckte till och med att Huck förtjänade segern i den matchen. Själv tyckte jag att "cruiserviktens John Ruiz" såg bättre ut än någonsin mot Povetkin men någon bortdömning var det i mina ögon inte.

Bland utmanarna går bulgaren Kubrat Pulev från klarhet till klarhet och cementerade sin position i tätklungan i och med sin knockoutseger över Alexander Dimitrenko om europamästarbältet  i början av maj. Pulev är en skicklig allroundboxare och efter några ronder var det aldrig något snack. På köpet blev han även IBF:s internationella mästare vilket skulle öppna dörren för en match mot Wladimir Klitschko inom kort. Tror dock att Pulev skulle tjäna på några kvalificerade titelförsvar av europatiteln först. Det skulle vara intressant att se honom mot någon av de hårdslående ryssarna Magomed Abdusalamov eller Denis Boytsov. Boytsovs karriär har annars stått och stampat på samma fläck de senaste åren. I april besegrade han amerikanen Dominick Guinn enkelt  på poäng. Men det var väl ingen seger som gav eko runt om i tungviktsvärlden. En match mot Pulev skulle bli hyperintressant. Magomed Abdusalamov är kanske inte riktigt redo för en stormatch av den kalibern ännu. Jason Pettaway och Pedro Rodriguez, hans två senaste skalper, var i och för sig obesegrade men trots detta tveksamma som lackmustest. En annan östeurope och möjlig utmanare om europatiteln är ukrainaren Vyacheslav Glaskov. Glaskov, som är en mer tekniskt lagd boxare än de bägge ryssarna, slog senast ut nigerianen Gbenga Oloukun i den sjunde ronden. Stilmässigt är Pulev och Glazkov ganska lika varandra och jag skulle bli förvånad om en match herrarna emellan inte gick tiden ut.

Andra potentiella utmanare till Pulev är britterna David Price och Tyson Fury, två rejäla herrar på en bit över två meter. Fury besegrade i april  Martin Rogan om den irländska titeln och under Manny Stewards vaksamma öga går han stadigt framåt. Men trots detta undrar jag om inte de största framstegen av en britt den senaste tiden gjorts av David Price. Under 2012 har landsmännen John McDermott och Sam Sexton varit helt chanslösa mot den gänglige Price. Price ser ut som en basketspelare men är både snabb och dynamitnävad, vilket gör honom svår att försvara sig emot.

I USA har främst två tungviktsboxare utmärkt sig den senaste tiden. Först och främst Seth Mitchell som låg risigt till i första ronden mot Chazz Witherspoon i slutet av april. Men efter  den vingliga inledningen vände han formidabelt på steken och slog i den tredje ronden ut den gamle mästaren Tims unge kusin. En annan amerikan som låtit tala om sig under 2012 är Bryant Jennings. Likt Mitchell är Jennings ingen stor tungviktare, men efter sin  imponerande viktoria över  exmästaren Sergey Liakhovich är det många amerikaner som drömmer om en ljus morgondag. Mitchell är mer av en bombkastare medan Jennings är lite mer tekniskt skolad och ett möte mellan dessa skulle säkerligen bli något extra. Om Jennings och Mitchell inte duckat för tufft motsånd måste man tyvärr tillstå att så är fallet med bronsmedaljören från Peking 2008, Deontay Wilder. 22 raka knockoutsegrar låter naturligtvis imponerande, men tittar man närmare på Wilders CV som proffs ser man att inte en enda boxare bland världens kanske 200 främsta tungviktare bjudit upp till dans. Och man kan inte fortsätta slå ut motståndare som kollegorna kalasar på i sina debuter hur länge som helst utan att det börjar funderas lite till mans på vad det är man döljer.

Kubanen Odlanier Solis gjorde i maj en efterlängtad? comeback efter sin snöpliga förlust mot Vitali Klitschko i mars 2011. Tyvärr såg han tyngre och långsammare ut än någonsin och jag undrar om han någonsin kommer att leva upp till sin fantastiska talang i proffsringen. Då undrar jag om inte kubanernas hopp om ära och berömmelse i tungviktsklassen bör riktas mot Mike Perez eller Luis Ortiz. Tyvärr har den Irlandsbaserade Perez varit tämligen inaktiv på sistone. Man hade ju hoppats att den imponerande segern i Prizefighterturneringen, våren 2011, skulle tas till vara på ett bättre vis. En seger mot den tuffe Friday Ahunanya är inte tillräckligt för att jag ska börja hoppa av förtjusning. Landsmannen Luis Ortiz har å andra sidan varit ganska aktiv men ändå inte ställts mot det kvalificerade motståndet vi önskar. Ortiz och Perez befann sig i gruppen bakom Solis som amatörer men är nu på god väg att passera honom i klungan bakom Klitschkobröderna.

Vad jag skulle vilja se mer av i fortsättningen är lite kvalificerade utmanarmatcher. Nu är det som att alla går och väntar på sin chans utan att förtjäna den i ringen. Matcher som i framtiden skulle skingra lite rök är exempelvis Kubrat Pulev mot Denis Boytsov om EM-titeln och David Price mot Tyson Fury om det brittiska bältet. Det skulle dessutom vara kul att se Povetkin försvara sitt WBA-bälte mot finländaren Robert Helenius.

OS i London

Knappt tre månader innan första knytnävsslaget utdelas i London är alla platser, utom ett wild card i varje klass, fyllda. Nedan tittar jag lite närmare på vad som kan tänkas hända hos de tyngre gossarna.

I supertungvikten ser det ovissare ut än på länge. I dagsläget är det helt öppet mellan åtminstone sex stycken. Om kroaten Filip Hrgovic, som åkte ut hårfint mor ryssen Omarov, skulle norpa åt sig extraplatsen, vill jag påstå att de är sju.

Eftersom OS går i London och hemmaplan trots allt är ett bonusvapen, blir silvermedaljören från VM, den 22-årige Anthony Joshua svårslagen. Att vara engelsman och en av de vassaste favoriterna i den tyngsta klassen förpliktigar naturligtvis och frågan är om han kan leva upp till alla de förväntningar som läggs på hans axlar. Joshua påminner både i stil och storlek om sin engelske föregångare Lennox Lewis. I VM förra hösten förlorade han med minsta möjliga marginal mot den då hemmaboxande sluggern Magomedrasul Medzhidov, så visst finns det fog för ett visst favorittryck.  Jag skulle heller inte bli förvånad om vi någonstans på vägen får se ett returmöte i London mellan fjolårets finalister. Bulldozern Medzhidov från Azerbajdzjan är nog den aggressivaste och tuffaste i startfältet så det gäller att inte slappna av för en sekund för den som vill besegra honom.

För den som söker en stilmässig motsats till Medzhidov är Kazaken, den 22-årige, Ivan Dychko värd ett extra öga. Trots sina två meter är han smidig som en katt och kvick som en welterviktare.

OS-mästaren från Peking, Roberto Cammarelle må ha puttats ner ett snäpp från sin tron, men kan inte räknas bort. De få förluster han har på sitt konto de senaste åren har alla varit med minsta möjliga marginal. En av de som besegrat Cammarelle är ryssen och europamästaren Magomed Omarov som naturligtvis också kan gå hela vägen.

Ytterligare ett namn att slå ett slag för är kubanen och Felix Savons brorson, Erislandy Savon. Savon som bland annat blev juniorvärldsmästare 2010 är en kvick och hårdslående herre som kan slå vem som helst.

Har svårt att se att någon annan än ovanstående sex kan blanda sig i kampen om guldet. Men utav de övriga brukar den store kinesen Zhang Zhilei gå långt.

Vi har även tysken Erik Pfeifer som är en skicklig allroundboxare men knappast räcker till mot de främsta.

Den blott tjugo år fyllda fransmannen Tony Yoka är ett namn för framtiden och bygger sin boxning på rörlighet. Med rätt lottning kan han ta sig till kvarten men troligen inte längre.

Att amerikanen Dominic Breazeale tog Lenroy Thompsons plats är nog en överaskning för många. Breazeale är en före detta amerikansk fotbollsspelare som sadlat om. Och till skillnad från många andra som gjort samma byte, tar Breazeale inga genvägar. Han kan säkert bli en attraktion som proffs, men jag har svårt att se honom gå längre än till kvartsfinal i London. I det amerikanska kvalet förlorade Breazeale knappt till 18-årige Italo Perea från Equador. Perea, som hunnit fylla nitton innan gonggongen i London ljuder, är en framtidsman som i detta OS förmodligen är ett nummer för litet.

Från Australien kvalificerade sig Johan Linde som i alla fall fick mig att lyfta på ögonbrynen när han knockade Tonga-boxaren Uaine Fa. Fa hade övertygat stort i World Series of Boxing och var storfavorit att ta sig till London. Misstänker dock att Lindes seger mot Fa var en lyckträff och han därmed får det svårt i London.

I övrigt deltar marockanen Mohamed Arjaoui som också kan ta sig till kvartsfinalen med rätt lottning. Blaise Yepmou från Kamerun och Simon Kean från Kanada tror jag däremot får det svårt att ta sig förbi första omgången.

Toppen i den näst tyngsta klassen är inte riktigt lika bred och mycket talar för att det står mellan två personer som möttes redan i Peking. Möts de igen har ukrainaren Oleksandr Usyk revansch att utkräva. Under fjolårets VM-turnering  närmast utklassade han allt motstånd med  kvicka kombinationer och rörliga fötter.

Dock var inte hans gamle baneman italienaren Clemente Russo med den gången. Russo har istället fokuserat på WSB, där han har gått obesegrad genom (nästan) två säsonger. Trots att Russo tävlat med de allra tyngsta är han alltså obesegrad och en match mellan Usyk och Russo kan bli något extra. Det är två boxare som lever högt på snabbhet och en fantastisk känsla i ringen.Usyk är rörligare och mer varierad i sin slagarsenal, medan Russo mer lever på att utnyttja motståndarens misstag.

Om någon av dessa skulle fallera kan kanske ryssen Artur Beterbiev blanda sig i toppstriden. Till skillnad från Russo och Usyk är Beterbiev mer av en slugger som anser att anfall är bästa försvar.

Teymur Mammadov tog endast 18 år gammal silver vid hemma-VM i fjol och spås en lysande framtid. Kubanerna är alltid bra, men i tungviktsklassen tror jag att "fel" kuban är med. José  Larduet som är Kubas man i London är allroundskicklig och kan säkert nå semifinal, men på hemmaplan har dom den 19-årige Leinier Perot som förmodligen skulle vara ett större guldhopp för Kuba.

Amerikanen Michael Hunter har efter fyra års väntan äntligen fått sin OS-biljett och förhoppningsvis lämnar han inget åt slumpen den här gången. Tyvärr har han annars inte riktigt levt upp till sin enorma talang. Ryktet säger att han emellanåt  inte riktigt tar sin boxning seriöst, vilket väl blev verifierat när han på träningslägret inför VM i fjol hade kopplat av med fel sorts tobak i pipan. Men den kvicke och stilboxande Hunter har trots allt varit mannen att slå inom de två tyngsta klasserna i USA under de fem senaste åren och med rätt lottning kan han ta medalj.

Ett intressant namn att lägga på lagring några år är australiensaren Jai Opetaia. Opetaia fyller sjutton i sommar och är naturligtvis främst med för att se och lära. Men med tanke på att hans utvecklingskurva gått spikrakt uppåt det senaste året kan det vara på sin plats att hissa en varningsflagga för honom. Likt Usyk och Russo bygger han sin boxning mer på snabbhet och känsla än kraft och styrka.

I övrigt bjuder klassen på bulgaren Tervel Pulev och vitryssen Sergei Karneyeu, två europeer som skulle kunna nå kvarten men knappast längre. Av de återstående tror jag inte att någon av Ali Mazehari, Yamil Peralta, Julio Castillo, Wang Xuanxuan, Chouaib Bouloudinats eller Maxwell Amponsah ska kunna hota någon av värde.