Ända sedan den briljante, svarte teknikern Jack Johnson ställdes mot skogshuggarna James Jeffries och Jess Willard i början av det förra seklet har det funnits en tveeggad aura kring det stora vita hoppet inom tungviktsboxningen. Den vita boxaren, med rötter långt ifrån storstadsdjungeln som boxas som en äkta cowboy, utan flashig storstadsteknik men med en rejäl dos slagstyrka.
Senast i raden av vita hopp med cowboyboots istället för basketkängor är en före detta basketspelare på en bit över två meter från Missoula, Montana i den amerikanska mellanvästern. Walter Tyeson Fields började 1999 gå matcher på galor i sina hemtrakter. 17 raka knockoutvinster varav endast en som gick in i den andra ronden blev det innan en kickboxare vid namn Jeff Ford, med en förstarondsknockout i januari 2001, tillfälligt satte käppar i hjulet för Fields. Tye "Big Sky" Fields fortsatte dock som ingenting hänt att rada upp snabba knockoutsegrar, inklusive en seger över hans tidigare baneman Ford.
Trots detta sågs han fortfarande som ett skämt och ett bevis på den pinsamt låga nivån som galorna i mellanvästern höll. Men i september 2003 damp en notis ner i brevlådan som i alla fall fick mig att höja på ögonbrynen. Fields hade vunnit en tolvrondare på poäng mot Sherman Williams från Bahamas. Williams är ingen världsboxare på något sätt, men den som följde med "Heavyweight explosions" som brukade visas på Eurosport runt sekelskiftet känner igen honom som en offensivt lagd tuffing som man inte besegrar utan vissa baskunskaper i mörbultandets ädla konst.
Efter segern mot Williams följer sedan segrar mot erkända boxare som Saul Montana, Bruce Seldon, Ed Mahone, Maurice Harris, Kendrick Releford och Domonic Jenkins. Inga topp 10-boxare, men helt klart namn man inte bara går in och blåser bort helt utan vidare. Saul Montana är exempelvis en mexikansk tuffing som innan matchen mot Fields hade knockat den tuffe ryssen Denis Bakhtov i den femte ronden. Seldon, Mahone och Harris hade i och för sig passerat bäst före datum, men ändå. Själv var jag övertygad om att i alla fall den oslipade talangen Maurice Harris skulle dansa cirklar runt Tye Fields och i alla fall bjuda den otekniske sluggern på en boxningslektion. Men gemensamt för dessa veteraner som alla plockat isär betydligt skickligare boxare än Fields var att de såg närmast paralyserade ut när Fields kom vevandes med sina armar. Själv började jag undra om det var nåt jag inte kunde upptäcka med blotta ögat. Fanns det en död vinkel i Fields boxning som åskådaren inte kunde se, var han i själva verket inte så långsam som han gav sken av? Det kanske bara var Fields vedhuggarstil som bröt med vår gängse uppfattning om hur begåvad boxning skall se ut. Att Fields i ringen såg ut som en drängfull, kärlekskrank bondlurk som inte vill gå hem trots att klockan passerat stängningsdags med bred marginal, kanske bara var en synvilla. Nånting måste ju finnas där eftersom kvalitetsboxare efter kvalitetsboxare viker ner sig.
Så när före detta titelutmanaren Monte Barrett sattes upp på motståndarlistan passade han ju rätt bra in i mönstret. Återigen en boxare som på pappret "borde" ge Fields en rejäl boxningslektion, men som passerat zenit för länge sedan och kanske behöver en extra hacka inför pensionen. Å andra sidan har Barrett en historia som "prospectkiller" i klassen. Eric Kirkland, Dominic Guinn och Owen Beck är bara några exempel på favoriter som blivit blottlagda av den mer erfarne gatekeepern Barrett. Men ju närmare matchstart vi kom började man ana att Barrett förmodligen var handplockad som ytterligare ett namnkunnigt offer, och sent på kvällen den 28 juni kliver också en mycket självsäker cowboy in i ringen. Redan från start går Fields till verket med sin patenterade armfäktning. Barrett avvaktar och ser till en början måttligt engagerad ut. Men så händer nåt som "borde" ha skett för många matcher sedan. Det var ungefär som om Barrett tänkte att "va f-n", det här kan inte få fortsätta, nån måste avslöja att kejsaren saknar kläder. Som så många gånger förr, lufsade en vidöppen Fields in i en närkamp och började veva med armarna, som det vore basebollträn. Den enda skillnaden var att den här gången flyttade motståndaren på sig för att sedan brutalt avslöja bristerna i defensiven hos den väldige Fields. Via en snabb slagserie föll Fields som en fura till marken och när han sedan försökte resa på sig märkte han att benen inte ville vara med längre. Förmodligen var detta slutet på sagan om det stora vita hoppet Tye Fields. Det enda som är kvar är en stilla undran över varför ingen tidigare hade avslöjat, det hela boxningsvärlden "egentligen" såg, nämligen att kejsaren faktiskt saknade kläder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar