OS-sammanfattning

Skillnaden mellan amatörboxning och proffsdito har nog aldrig varit så stor som nu. Boxningarna i Peking hade mer gemensamt med fäktning än om den boxning som belönas i den professionella ringen. De som lyckades bäst i OS var de som avlossade slagen mot huvudet, ett och ett åt gången. Kroppslag och kombinationer premierades så gott som aldrig. Att knapptryckeriet sedan var ojämnt och partiskt i hemmanationens favör gjorde knappast saken bättre, även om det såg lite bättre ut i finalerna än tidigare i turneringen. Det bör kanske också tilläggas att klagandet på domarna lätt blir till ett mantra. OS i Peking var varken första eller sista gången som hemmanationen gynnades av domarna. Exempelvis hade USA ett fantastiskt boxningslandslag i Los Angeles-OS 1984, men de hade inte tagit nio guld om spelen hade gått någon annanstans.

I Peking blev det inga nio guld till en och samma nation. Faktum är att det var ytterst nära att ingen nation hade fått fler än en guldmedalj. Om kinesen Xiaoping och ryssen Tishchenko förlorat sina finaler, vilket många faktiskt ansåg att de gjorde, skulle det ha delats ut elva guld till elva olika nationer.

Den tidigare dominanten Kuba visade med sina åtta medaljer att de fortfarande är att räkna med, men att ingen av medaljerna var av ädlaste valör visade också att avsaknaden av deras avhoppade stjärnor var stor.

Storfavoriten Ryssland visade med sina tre medaljer att man missat formtoppen. Visst blev en eller möjligen två ryssar bortdömda, men att hela åtta stycken blev utslagna före semifinalerna kan inte ses som något annat än ett lagfiasko. Dessutom fick man i finalerna igen lite av det tidigare missflytet med poängbedömningen. Deras två guld kunde lika gärna ha blivit två silver, utan att allt för många hade klagat.

Att USA inte längre tillhör de bästa amatörnationerna visste vi sedan tidigare, men att komma hem med endast en bronsmedalj får nog anses vara en smärre katastrof för amerikansk amatörboxning.

Och så var det då guldmedaljörerna, från bäst till sämst i mina ögon.

(1) Vasyl Lomachenko - Ukrainas 20-årige guldmedajlör i fjädervikt som verkar vara närmast komplett som boxare.

(2) Badar-Uugan Enkhbat - 23-åring från Mongoliet som smidig som en katt och kvick som en kobra utklassade allt motstånd i bantamvikten.

(3) Roberto Cammarelle - Italiens 28-årige veteran inom supertungvikten som visade med eftertryck vem som är bäst bland de tyngsta. Efter en lite trevande inledning var han fullständigt lysande i semifinal och final, där jättarna, britten David Price och kinesen Zhang Zhilei inte alls hängde med i svängarna.

(4) Somjit Jongjohor som med sina 33 år var den äldste guldmedaljören i fältet. Thailändaren fick sina motståndare att jaga luft och visade i flugviktsfinalen mot kubanen Andris Laffita Hernandez upp en defensivboxning i absoluta toppklass.

(5) Bakhyt Sarsekbayev från Kazakstan smög sig fram till welterviktsfinalen där han överaskade med att enkelt boxa ut en av de bästa kubanerna, Carlos Banteuax.

(6) Felix Diaz från Dominikanska republiken gick till final i den lätta weltervikten på ett mycket kontroversiellt sätt när fransmannen Vastine fick två tveksamma varningar som vände matchen i Diaz favör. Allt detta förläts när han sopade banan med thailändaren Manus Boonjumnong i finalen. Thailändaren hade, både i kvartsfinalen och semifinalen varit på "rätt" sida av mycket tveksamma domslut. Det var med andra ord rätt många som ville se den självsäkra thailandändaren bli besegrad, vilket den agressive och stentuffe Diaz verkställde på ett sätt som ingen trodde var möjligt. Knapptryckarna kunde helt enkelt inte blunda när thailändaren flög omkring som en vante i ringen med en rasande dominikan efter sig.

(7) James De Gale är vid sidan av Diaz den stora skrällen bland guldmedaljörerna. Få om ens någon hade väl trott att Storbritanniens enda boxningsguld skulle tas av en ganska oerfaren 22-årig mellanviktare på lätta fötter och med en kaxig attityd.

(8) Rakhim Chakhiev, en av Rysslands två guldmedaljörer, är ett kraftpaket som i tungviktsfinalen fick revansch på italienaren Clemente Russo för förlusten i VM förra året.

(9) Zou Shiming från Kina gjorde det hela Kina krävde och förväntade, vann guld i den lätta flugvikten. Men han var inte lika dominant som vi trodde.

(10) Alexey Tishchenko såg inte lika vass ut i lättvikten som han gjorde i fjädervikt för fyra år sedan. Han kunde dessutom lika gärna ha förlorat den helt jämna finalen mot fransmannen Daouda Sow.

(11) Zhang Ziaoping fick fler poäng för omfamningar än vad motståndarna fick för rena träffar. Kinesen borde ha åkt ut den lätta tungvikten redan i första omgången mot en tunisier. När han sedan FICK segern i åttondelen mot ryssen Artur Beterbiev var det många som skrek högt om korruption och mygel. Xiaoping fortsätter sedan i samma stil med en seger som enbart knapptryckarna vid ringside såg, när kazaken Shynaliyev fick åka hem efter semin och att han till slut även vinner finalen på ett tveksamt sätt mot irländaren Kenny Egan var bara logiskt. Nej, den lätta tungviktens guldemedaljör placerar vi i samma påse som sydkoreanen Si-Hun Park (ni vet han som "besegrade" Roy Jones i Sydkorea 88).

Vilka av guldmedaljörerna har då en gyllene framtid som proffs framför sig? Att Lomachenko kommer att lyckas vågar jag nästan ta gift på. Dominikanen Felix Diaz kommer säkerligen också gå mycket långt när handskarna blir tunnare och matcherna längre. Italienaren Cammarelle kan nog bli en tungviktsattraktion OM han tar steget över och i så fall har den rätta motivationen. Mongolen Enkhbat kan också bli mycket sevärd och lyckosam som proffs. Engelsmannen De Gale kommer naturligtvis ha enorma förväntningar på sig när han tar av sig tröjan. Det är dock inte alltid de främsta amatörerna blir de mest lyckosamma som proffs. Tre förlorare som jag tror kommer att låta tala om sig är:

(1) Oleksandr Usyk - 21-årig tungviktare från Ukraina vars still påminner mer om Roy Jones jr än landsmannen Wladimir Klitschko. Med en ovanligt rörlig överkropp gör han sig svårtfräffad samtididigt som han pepprar på med slagserier från alla håll och kanter. Usyk förlorade knappt mot italienske fäktningsspecialisten Russo i kvarten, men hade det varit en proffsmatch hade utgången förmodligen varit en annan.

(2) Roniel Iglesias - Kubas främste man visade upp en härlig boxning i den lätta weltervikten, bara för att bli bortdömd i semifinalen mot domarfavoriten Manus Boonjumnong. Iglesias är endast 20 år och kan gå hur långt som helst, både som amatör eller som proffs.

(3) McWilliams Arroyo - 23-årig flugviktare från Puerto Rico som slår snabbt och hårt i varje duell. Fick en lektion i amatörboxningens poängsystem av kubanen Laffita Hernandez i kvartsfinalen, men jag är ganska säker på att puertoricanen kommer att bli ett stort namn i den professionella världen vad det lider.