Tungviktsklassen har av naturliga skäl alltid varit proffsboxningens skyltfönster, men efter ett mer än ett decennium av total dominans från två bröder från Ukraina som hade lovat sin mamma att aldrig möta varandra har glansen falnat en aning. Men för nästan ett år sedan hände nåt som fick många att svälja cigarren. Den yngre Klitsckhobrodern Wladimir, som utan att förta sig inte hade varit i närheten av en förlust på många år, blev av med sin titel till den tolv år yngre Tyson Fury.
Den 29 oktober ska vi få reda på om Wladimir Klitschko hade en dålig dag på jobbet eller om Tyson Fury helt enkelt hade hittat nyckeln till ukrainarens kassaskåp. Ett tredje alternativ är naturligtvis att det var Fader Tid som hann ikapp Klitschko för nästan ett år sedan. Ukrainaren är nu fyrtio år och exemplen är många på toppboxare som på kort tid blivit mycket äldre. Jämför exempelvis Roy Jones briljanta uppvisning mot tungviktsvärldsmästaren John Ruiz i mars 2003 med hans högst mediokra insats dryga halvåret senare mot Antonio Tarver. Jones dagar som boxningsvirtuos var med detta räknade. Jämför även Alis returmatch mot Leon Spinks hösten 1978 där han fortfarande dansade som en fjäril och pepprade Spinks med underbara kombinationer samtidigt som den yngre världsmästaren slog stora hål i luften, med den störstes match mot Larry Holmes två år senare. Allt var som bortblåst och kvar var en tung och trött "slagpåse".
Fury visade förra gången att det går att säkerhetsboxa ut Klitschko om man har snabbheten och storleken. Så OM (ett ganska stort OM) han är lika väl förberedd som då måste nog Klitschko byta taktik och ta större risker nu. Bli mer som han var innan Manny Steward tog över med andra ord. Det innebär naturligtvis en större risk att åka i backen men förmodligen hans kanske enda chans att rå på Fury i Manchester. Klitschko kan naturligtvis också ha turen på sin sida och få möta en överviktig Fury som inte alls förberett sig lika minutiöst som fjol. Om Klitschko återtar titeln mot en taggad Fury har han i alla fall visat mig att hans plats inom tungviktens kanon är säkrad för all framtid.
Länge såg det ut som Tyson Furus yngre kusin Hughie Fury skulle gå en utmanarmatch om WBO-titeln mot mexikanen Andy Ruiz. Tyvärr verkar drabbningen inte bli av, inte den här gången i alla fall. Tyvärr, eftersom det i aå fall skulle varit två obesegrade herrar på väg upp som skulle göra upp. Hughie är inte lika tung och hårdslående som sin sju år äldre kusin, men har en fin boxarstil som bygger på rörlighet och kvickhet. Mexikanska tungviktare är en raritet i sammanhanget och Andy Ruiz har ganska snabba nävar som rimmar ganska illa mot hans lätt överviktiga gestalt. Hughie Fury väger mindre men är huvudet högre än Ruiz. Nu cirkulerar det rykten om att Hughie Fury skulle vara aktuell för en match om IBF-titeln, mot Anthony Joshua, den 26 november istället. En titelmatch mellan två britter är naturligtvis kul, men jag undrar om inte Joshua är lite i tuffaste laget för Hughie. Ett annat och kanske ännu intressantare rykte är att nyazeeländaren Joseph Parker ska stå för motståndet i november. Parker är även han obesegrad och besitter en imponerande snabbhet och slagstyrka, vilket skulle borga för en spännande kamp mot Joshua. Varken Joshua eller Parker har hittills behövt visa upp någon defensiv att tala om, så att matchen skulle gå tiden ut är en högoddsare. Tyvärr för Parkers del tror jag att den större britten slår hårdare.
I kulissena har vi även WBC-mästaren, amerikanen Deontay Wilder. Det senaste ryktet gör gällande att ett returmöte mot kanadicken Bermane Stiverne är i vardande. Stiverne är förmodligen bättre än Wilders tidigare utmanare, men så särskilt spännande låter det inte. Wilder vann ganska enkelt på poäng i januari 2015 och Stivernes enda framträdande sedan dess var en tolvrondersvals mot journeymannen Derrick Rossy. Nej, då skulle det vara intressantare med Alexander Povetkin eller David Haye i den andra ringhörnan.
Samtliga titelhållare är i nuläget obesegrade och med en ny obesegrad kung på cruiservikthimlen i Oleksandr Usyk, som förhoppningsvis inte väntar allt för länge med sin attack mot den tyngre klassen, ser den professionella tungviktsboxningen mer spännande ut än på mycket länge.
fredag 23 september 2016
torsdag 22 september 2016
Oleksandr Usyk
Att i sin tionde match som professionell åka till Polen och besegra WBO-mästaren, den obesegrade hemmaboxaren Krzysztof Glowacki är inget som vem som helst gör. Glowacki hade i sina två föregående matcher på ett imponerande vis detroniserat de rutinerade herrarna, Marco Huck och Steve Cunningham. Men efter ett par något så när jämna ronder var det aldrig något snack om saken. Där Glowacki jagade med bomber levererade en och en, attackerade hans motståndare ukrainaren Oleksandr Usyk med slagserier man ytterst sällan ser norr om mellanvikt. Det i kombination med rörliga fötter och en smidig överkropp som gjorde att Usyk alltid var steget före och aldrig på plats där Glowackis slag landade ledde i slutändan till en komfortabel poängseger för ukrainaren. När en cruiserviktare så enkelt kryssar sig fram till täten är den självklara frågan om det här finns nåt att krydda tungviktsklassen med. Hur mycket man än krattar för att cruiservikten ska få ett egenvärde är den bistra sanningen att klassen närmast tungvikten alltid kommer att få leva med en stämpel som inkörsport till boxningens formel 1.
Av många anses Evander Holyfield vara den främste cruiserviktaren i historien. Holyfield blev världsmästare i sin tolfte match för att något år senare ta steget upp i tungvikt för att där bli en av 90-talets främsta. Att som framgångsrik cruiserviktare gå upp i den tyngsta viktklassen och där förvänta sig fortsatt framgång är naturligtvis enklare sagt än gjort men nånting säger mig att Usyk i alla fall har potentialen att även lyckas som tungviktare. Han har stilen och storleken. Han ses som en stor cruiserviktare med en stil som påminner om betydligt lättare viktklasser. Han har dessutom boxats mot supertungviktare i den semiprofessionella WSB, där han imponerade stort och utklassade allt motstånd. Jag tror dessutom att han som WBO-mästare har en fin lucka in i tungvikten. I slutet av oktober ska returmatchen mellan Tyson Fury och Wladmir Klitschko gå av stapeln i en match som på pappret gäller WBA-titeln och WBO-titeln. Oavsett utgång är det mycket som talar för att vinnaren inom kort måste göra sig av med ett av bältena. Varken IBF-mästaren Anthony Joshua eller WBC-mästaren Deontay Wilder har exempelvis erövrat sina titlar genom att besegra den tidigare mästaren. Mycket talar därför för att Fury eller Klitschko, när krutröken lagt sig, får nöja sig med ett titelbälte i byrålådan. Och OM det då skulle bli WBO-bältet som lämnas vind för våg tror jag Usyk skulle känna sig mer än lockad av att gå upp. Högst rankad utmanare är nyazeeländaren Joseph Parker, men i nuläget är det mycket som talar för att han istället väljer att möta Anthony Joshua i en match om IBF-titeln. Bakom Parker har vi mexikanen Andy Ruiz och Tyson Furys yngre kusin Hughie Fury. Tanken var också att dessa två, i en förmatch till Fury-Klitschko, skulle göra upp i en utmanarmatch. En match som i nuläget verkar ha stött på patrull. OM Usyk skulle vilja gå upp är det alltså ganska troligt att Ruiz eller lillkusin Fury skulle stå på andra sidan i en eventuell titelmatch. I sådana fall ett ganska smidigt sätt att vinna en titel även i den tyngsta klassen med andra ord.
Av många anses Evander Holyfield vara den främste cruiserviktaren i historien. Holyfield blev världsmästare i sin tolfte match för att något år senare ta steget upp i tungvikt för att där bli en av 90-talets främsta. Att som framgångsrik cruiserviktare gå upp i den tyngsta viktklassen och där förvänta sig fortsatt framgång är naturligtvis enklare sagt än gjort men nånting säger mig att Usyk i alla fall har potentialen att även lyckas som tungviktare. Han har stilen och storleken. Han ses som en stor cruiserviktare med en stil som påminner om betydligt lättare viktklasser. Han har dessutom boxats mot supertungviktare i den semiprofessionella WSB, där han imponerade stort och utklassade allt motstånd. Jag tror dessutom att han som WBO-mästare har en fin lucka in i tungvikten. I slutet av oktober ska returmatchen mellan Tyson Fury och Wladmir Klitschko gå av stapeln i en match som på pappret gäller WBA-titeln och WBO-titeln. Oavsett utgång är det mycket som talar för att vinnaren inom kort måste göra sig av med ett av bältena. Varken IBF-mästaren Anthony Joshua eller WBC-mästaren Deontay Wilder har exempelvis erövrat sina titlar genom att besegra den tidigare mästaren. Mycket talar därför för att Fury eller Klitschko, när krutröken lagt sig, får nöja sig med ett titelbälte i byrålådan. Och OM det då skulle bli WBO-bältet som lämnas vind för våg tror jag Usyk skulle känna sig mer än lockad av att gå upp. Högst rankad utmanare är nyazeeländaren Joseph Parker, men i nuläget är det mycket som talar för att han istället väljer att möta Anthony Joshua i en match om IBF-titeln. Bakom Parker har vi mexikanen Andy Ruiz och Tyson Furys yngre kusin Hughie Fury. Tanken var också att dessa två, i en förmatch till Fury-Klitschko, skulle göra upp i en utmanarmatch. En match som i nuläget verkar ha stött på patrull. OM Usyk skulle vilja gå upp är det alltså ganska troligt att Ruiz eller lillkusin Fury skulle stå på andra sidan i en eventuell titelmatch. I sådana fall ett ganska smidigt sätt att vinna en titel även i den tyngsta klassen med andra ord.
måndag 29 augusti 2016
Kom tillbaka nävfäktning, allt är förlåtet
Börjar bli mer och mer övertygad om att det professionella sättet att räkna poäng kommer bli amatörboxningens död. Det var många som gjorde vågen när det gamla poängsystemet, där enbart träffar räknades, kastades på sophögen. Boxning hade förvandlats till nåt i stil med nävfäktning och avståndet till professionell, riktig, boxning hade aldrig varit större muttrades det. Därför mottogs förändringen till ett mer professionellt sätt att räkna poäng med röda mattan av de flesta. Istället för att poängdomarna skulle sitta och markera träff, skulle en helhetsbedömning göras efter varje rond. Allt efter professionell förebild.
Med årets OS-turnering och fjolårets världsmästerskap i färskt minne känns det som bytet enbart varit negativt. Allt för många tveksamma domslut i bästa fall och uppenbart felaktiga domslut i värsta fall helt enkelt. Möjligen har bytet lett till en mer professionell typ av boxning men trovärdighetsmässigt har skiftet varit en katastrof. Visst fanns det nackdelar med det gamla träfftryckarsystemet, men sett till det nuvarande alternativet var det himmelriket. Det är trots allt svårare att komma undan med riggade matcher när tittaren direkt ser om en träff blir registrerad eller inte. Att kroppsslag inte registeras efter förtjänst kanske vi måste leva med om vi vill att amatörboxningen ska överleva. Om vi nu bortser från korruptionsproblematiken är problemet med det professionella poängsystemet i en amatörring att tveksamma rondsiffror har en tendens att jämna ut sig under tio eller tolv ronder, medan det i en trerondersmatch ofta blir matchavgörande. Dessutom ser det ganska märkligt ut när en boxare teoretiskt sett, av samtliga domare, kan vinna två helt jämna ronder för att sedan bli fullständigt utklassad i den sista ronden, men ändå stå som slutsegrare, utan att fel har begåtts.
Så snälla amatörboxning, ta tillbaka det gamla nävfäktarsystemet. Jo, jag vet att fel vinnare kunde koras även på det sättet. Men då var det mer på en nivå som kan liknas vid en feldömd straff eller nåt. Som det är nu, förstår jag överhuvud taget inte att nån vill vara med längre. Fyra års väntan som spolieras av saker som till synes inte har med det som händer i ringen att göra.
Med årets OS-turnering och fjolårets världsmästerskap i färskt minne känns det som bytet enbart varit negativt. Allt för många tveksamma domslut i bästa fall och uppenbart felaktiga domslut i värsta fall helt enkelt. Möjligen har bytet lett till en mer professionell typ av boxning men trovärdighetsmässigt har skiftet varit en katastrof. Visst fanns det nackdelar med det gamla träfftryckarsystemet, men sett till det nuvarande alternativet var det himmelriket. Det är trots allt svårare att komma undan med riggade matcher när tittaren direkt ser om en träff blir registrerad eller inte. Att kroppsslag inte registeras efter förtjänst kanske vi måste leva med om vi vill att amatörboxningen ska överleva. Om vi nu bortser från korruptionsproblematiken är problemet med det professionella poängsystemet i en amatörring att tveksamma rondsiffror har en tendens att jämna ut sig under tio eller tolv ronder, medan det i en trerondersmatch ofta blir matchavgörande. Dessutom ser det ganska märkligt ut när en boxare teoretiskt sett, av samtliga domare, kan vinna två helt jämna ronder för att sedan bli fullständigt utklassad i den sista ronden, men ändå stå som slutsegrare, utan att fel har begåtts.
Så snälla amatörboxning, ta tillbaka det gamla nävfäktarsystemet. Jo, jag vet att fel vinnare kunde koras även på det sättet. Men då var det mer på en nivå som kan liknas vid en feldömd straff eller nåt. Som det är nu, förstår jag överhuvud taget inte att nån vill vara med längre. Fyra års väntan som spolieras av saker som till synes inte har med det som händer i ringen att göra.
torsdag 18 augusti 2016
Riggade ryssmatcher
Egentligen skulle jag vilja skriva om hur jag njutit av Kazakstans framfart i den olympiska boxningsringen eller en hyllning till den kubanske lättungviktaren Julio La Cruz som kanske mer än nån annan boxare, såväl amatör som proffs, lever upp till Alis motto; att dansa som en fjäril och sticka som ett bi.
Men istället är det misstanken om korruption och riggade resultat som stjäl uppmärksamheten den här gången. Och i de misstänktas bås sitter än en gång Ryssland. Efter de senaste årens dopningsskandaler i Ryssland var det på det berömda håret att nationen ens fick med sig någon idrottare till Rio. Men efter en del trixande fick man i alla med sig sina boxare. Med facit i hand borde de för boxningens skull inte varit här. Inte på grund av doping den här gången utan på grund av förutbestämda resultat där det som hände i ringen knappast hade med utgången att göra. För det har inte bara varit frågan om de klassiska domsluten i hemmanationens eller stornationernas favör. Att hemmaboxaren alltid har en viss fördel är svårt att komma runt. Anthony Joshua hade exempelvis aldrig blivit olympisk mästare om spelen inte hade avgjorts i London 2012. USA i Los Angeles 1984 och Kina i Peking 2008 är två andra exempel där hemmanationen blev premierad i överkant. Och att de etablerade boxarna från de dominerande nationerna också får ett och annat tveksamt domslut med sig är naturligtvis irriterande men i de stora hela ganska mänskligt. Boxning är en bedömningssport och den mänskliga faktorn går inte att helt bortse från. Men när kazaken Vassilij Levit vinner varje minut av varje rond i tungviktsfinalen mot ryssen Evgeny Tishschenko för att sedan få se ryssens arm i luften efter matchen är det frågan om något annat än inkompetens. Att just irländaren Michael Gallagher, colombianen Armando Carbonel Alvarado och algeren Kheira Sidi Yakoub som de enda på vårt boxningsklot som hade ryssen som segrare också var de enda som var satta att officiellt bestämma segrare i matchen är naturligtvis mer än en slump. När dessutom Gallagher och Alvarado har lika efter två ronder men ger den sista ronden, en rond där ryssen enbart försökte hålla sig på benen, till Tishschenko måste man fråga sig vad det är frågan om. Alla tre domare ger Tishchenko segern med 29-28 men den enda som ger den sista ronden till Levit är Sidi Yakoub, en rondseger han kunde kosta på sig eftersom Tiscchenko på hans papper redan bärgat segern i och med att han redan givit Tishchenko de två första ronderna.
Ett liknade mönster kunde man se i ryssen Misha Aloians "seger" över colombianen Ceiber Avila i flugviktens kvartsfinal. En match där ryssen vinner den första ronden vilket också speglar sig i domarsiffrorna. I den andra ronden tar Avila över helt, vilket också visar sig i vietnamesen Trong Vuongs och greken Evangelos Bougioukas protokoll. Den som avviker är marockanen Hassan Moudrikah. Han har alltså 20-18 till ryssen efter två ronder. Mycket märkligt men inget man reflekterar närmare över i det läget. På samma sätt som i tungviktsfinalen har alltså domarna tämligen jämnt efter två ronden. En ställning som är mer motiverad mellan Aloian och Avila än det var mellan Tiscshenko och Levit. I den tredje ronden fortsätter Avila trycka på och är än mer överlägsen nu än han var i den andra. Domslutet borde med andra ord vara en formalitet men när speakern basunerar ut "unanimous decision" förstår vi att vi än en gång blivit lurade. Tittar vi sedan närmare på siffrorna ser vi att även denna gång hade alla domarna 29-28 till ryssen och även denna gång var det enbart domaren som hade 20-18 efter två ronder som gav den sista ronden till ryssens motståndare. De två som hade jämnt efter två ronder gav mao den sista ronden till ryssen, en rondseger som i princip enbart dessa två herrar såg. Resten av boxningsvärlden såg en klar och tydlig rondseger för Avila.
Det ska naturligtvis sägas att Levits "förlust" mot Tiscshenko sett till hela matchen var mer absurd än Avilas "förlust" mot Aiolan. Men även om den senare matchen var jämnare tyder domarprotokollen i bägge fallen på att det inte enbart var inkompetens som låg bakom bortdömningarna. Till dessa märkliga domslut kan vi även lägga den ryske bantamviktaren Vladimir Nikotins två mycket kontroversiella segrar över thailändaren Chatchai Butdee och irländaren Michael Conlan, två "segrar" som ringdomarna, varav vår vän Vuong från Vietnam var inblandad i bägge, återigen var ganska ensamma om att se. De här fyra ryssmatcherna var naturligtvis inte de enda där domsluten var ifrågasatta. Att jämna matcher föranleder diskussion och att den förlorande parten känner sig förfördelad hör lite till spelet. Vår svenska mellanviktare Anna Laurell Nash ansåg sig exempelvis bortdömd mot brittiskan Savannah Marshall. Visst kunde domarsiffrorna varit lite jämnare, men någon bortdömning tyckte jag inte att det var.
Men att den värsta domarskandalen sedan Roy Jones "förlust" i Seoul 1988 och åtminstone tre andra mycket märkliga siffror i boxningsringen, alla gynnade samma land borde vara tillräckligt för en rejäl torktumling av AIBA. För det här var inte kul för nån.
Men istället är det misstanken om korruption och riggade resultat som stjäl uppmärksamheten den här gången. Och i de misstänktas bås sitter än en gång Ryssland. Efter de senaste årens dopningsskandaler i Ryssland var det på det berömda håret att nationen ens fick med sig någon idrottare till Rio. Men efter en del trixande fick man i alla med sig sina boxare. Med facit i hand borde de för boxningens skull inte varit här. Inte på grund av doping den här gången utan på grund av förutbestämda resultat där det som hände i ringen knappast hade med utgången att göra. För det har inte bara varit frågan om de klassiska domsluten i hemmanationens eller stornationernas favör. Att hemmaboxaren alltid har en viss fördel är svårt att komma runt. Anthony Joshua hade exempelvis aldrig blivit olympisk mästare om spelen inte hade avgjorts i London 2012. USA i Los Angeles 1984 och Kina i Peking 2008 är två andra exempel där hemmanationen blev premierad i överkant. Och att de etablerade boxarna från de dominerande nationerna också får ett och annat tveksamt domslut med sig är naturligtvis irriterande men i de stora hela ganska mänskligt. Boxning är en bedömningssport och den mänskliga faktorn går inte att helt bortse från. Men när kazaken Vassilij Levit vinner varje minut av varje rond i tungviktsfinalen mot ryssen Evgeny Tishschenko för att sedan få se ryssens arm i luften efter matchen är det frågan om något annat än inkompetens. Att just irländaren Michael Gallagher, colombianen Armando Carbonel Alvarado och algeren Kheira Sidi Yakoub som de enda på vårt boxningsklot som hade ryssen som segrare också var de enda som var satta att officiellt bestämma segrare i matchen är naturligtvis mer än en slump. När dessutom Gallagher och Alvarado har lika efter två ronder men ger den sista ronden, en rond där ryssen enbart försökte hålla sig på benen, till Tishschenko måste man fråga sig vad det är frågan om. Alla tre domare ger Tishchenko segern med 29-28 men den enda som ger den sista ronden till Levit är Sidi Yakoub, en rondseger han kunde kosta på sig eftersom Tiscchenko på hans papper redan bärgat segern i och med att han redan givit Tishchenko de två första ronderna.
Ett liknade mönster kunde man se i ryssen Misha Aloians "seger" över colombianen Ceiber Avila i flugviktens kvartsfinal. En match där ryssen vinner den första ronden vilket också speglar sig i domarsiffrorna. I den andra ronden tar Avila över helt, vilket också visar sig i vietnamesen Trong Vuongs och greken Evangelos Bougioukas protokoll. Den som avviker är marockanen Hassan Moudrikah. Han har alltså 20-18 till ryssen efter två ronder. Mycket märkligt men inget man reflekterar närmare över i det läget. På samma sätt som i tungviktsfinalen har alltså domarna tämligen jämnt efter två ronden. En ställning som är mer motiverad mellan Aloian och Avila än det var mellan Tiscshenko och Levit. I den tredje ronden fortsätter Avila trycka på och är än mer överlägsen nu än han var i den andra. Domslutet borde med andra ord vara en formalitet men när speakern basunerar ut "unanimous decision" förstår vi att vi än en gång blivit lurade. Tittar vi sedan närmare på siffrorna ser vi att även denna gång hade alla domarna 29-28 till ryssen och även denna gång var det enbart domaren som hade 20-18 efter två ronder som gav den sista ronden till ryssens motståndare. De två som hade jämnt efter två ronder gav mao den sista ronden till ryssen, en rondseger som i princip enbart dessa två herrar såg. Resten av boxningsvärlden såg en klar och tydlig rondseger för Avila.
Det ska naturligtvis sägas att Levits "förlust" mot Tiscshenko sett till hela matchen var mer absurd än Avilas "förlust" mot Aiolan. Men även om den senare matchen var jämnare tyder domarprotokollen i bägge fallen på att det inte enbart var inkompetens som låg bakom bortdömningarna. Till dessa märkliga domslut kan vi även lägga den ryske bantamviktaren Vladimir Nikotins två mycket kontroversiella segrar över thailändaren Chatchai Butdee och irländaren Michael Conlan, två "segrar" som ringdomarna, varav vår vän Vuong från Vietnam var inblandad i bägge, återigen var ganska ensamma om att se. De här fyra ryssmatcherna var naturligtvis inte de enda där domsluten var ifrågasatta. Att jämna matcher föranleder diskussion och att den förlorande parten känner sig förfördelad hör lite till spelet. Vår svenska mellanviktare Anna Laurell Nash ansåg sig exempelvis bortdömd mot brittiskan Savannah Marshall. Visst kunde domarsiffrorna varit lite jämnare, men någon bortdömning tyckte jag inte att det var.
Men att den värsta domarskandalen sedan Roy Jones "förlust" i Seoul 1988 och åtminstone tre andra mycket märkliga siffror i boxningsringen, alla gynnade samma land borde vara tillräckligt för en rejäl torktumling av AIBA. För det här var inte kul för nån.
onsdag 8 juni 2016
Att dansa som en fjäril
Det är inte ens säkert att han är världens främste tungviktsboxare genom alla tider men han är definitivt tidernas främste idrottsman.
Han hade turen att vara nummer ett när boxningssporten och framförallt tungviktsklassen var nummer ett. Han blev också nummer ett på ett sätt som blåste folk av stolarna. Att dansa som en fjäril var inget idiom som någon tungviktare gått till val på. Men Ali inte bara gjorde det, han stack som ett bi också. Den unika stilen kombinerades med en lika vass tunga. Det tidigare kejsardömet nöjde sig med att väsa fram enstaviga och smått buttra hummanden men Ali, eller Cassius Clay som han då hette, nöjde sig inte med det sportsliga, han dikterade även villkoren vid sidan av ringen. Han inte bara rörde sig graciöst han uttryckte sig också graciöst. Likt en dåtidens estradpoet beskrev han i minsta detalj vad som skedde och vad som skulle ske. Fullt förståerligt betraktades han som en clown av de cigarrpimplande kännarna runt ringen. Det fanns alltid en god förklaring till varje liten framgång. OS-guldet i lätt tungvikt var trots allt i lätt tungvikt och amatörboxing är något helt annat än proffsboxning. Rykten om att han under sparring gjort narr av professionella världsmästare i både lätt tungvikt och tungvikt viftades bort med att det trots allt bara var sparring. Att han skulle ha någon som helst chans mot klassens hårding Sonny Liston var det få som trodde.
Knappt hade den besegrade Sonny Liston lämnat ringen förrän estradpoeten och stilboxaren lagt till politik till sitt CV. Nations of Islam var hans nya kall och några år senare deklarerade han på sitt typiska aliska sätt att han inte såg några skäl att gå i krig mot några som han inte hade nått otalt med.
Ali revolutionerade också politiskt sett, bananrepubliken Proffsboxning. Innan Ali klev in i ringen styrdes sporten främst av vita kostymklädda män iförda mörka solglasögon. Ali ville annat och lät sina vänner ta över rodret. En revolution i det lilla och likt alla revolutioner ersätts ofta en tyrann av en annan tyrann när krutröken lagt sig. Likt en Josef Stalin lyckades till slut Don King kryssa sig fram till makten.
Huruvida Ali skulle besegra Joe Louis eller en Mike Tyson årgång 88 kan man alltid tvista om, men ingen annan boxare har med sin stil revolutionerat sporten som Ali. Han förstod inte varför man skulle sluta stilboxas vid en viss vikt. Det borde snarare vara lättare att undvika slag från en tungviktare än en lättviktare och om man aldrig blev träffad behövde man heller aldrig bekymra sig om motståndarens slagkraft. Han var med andra ord en boxare som bara råkade vara tungviktare.
Han var också en politisk ambassadör som hade boxningen som plattform. En boxare av idag hade naturligtvis inte lyckats med det eftersom vi som överhuvudtaget bryr oss om boxningen av idag är försvinnande få.
Många är de som gått i Alis fotspår och försökt efterlikna kejsaren men eftersom boxningen idag inte utgör samma estrad som den en gång gjorde gör det av naturliga skäl svårt för en nutida arvinge att nå ut på samma sätt som Ali gjorde. Ali som stilmässigt och estradpoetiskt fenomen landade i en tid när ingen idrottsgren var större än den professionella tungviktsboxningen. Han landade också i en tid när politik hade transformerats från en byråkratisk elitsyssla till en populärkulturell massrörelse.
Han hade turen att vara nummer ett när boxningssporten och framförallt tungviktsklassen var nummer ett. Han blev också nummer ett på ett sätt som blåste folk av stolarna. Att dansa som en fjäril var inget idiom som någon tungviktare gått till val på. Men Ali inte bara gjorde det, han stack som ett bi också. Den unika stilen kombinerades med en lika vass tunga. Det tidigare kejsardömet nöjde sig med att väsa fram enstaviga och smått buttra hummanden men Ali, eller Cassius Clay som han då hette, nöjde sig inte med det sportsliga, han dikterade även villkoren vid sidan av ringen. Han inte bara rörde sig graciöst han uttryckte sig också graciöst. Likt en dåtidens estradpoet beskrev han i minsta detalj vad som skedde och vad som skulle ske. Fullt förståerligt betraktades han som en clown av de cigarrpimplande kännarna runt ringen. Det fanns alltid en god förklaring till varje liten framgång. OS-guldet i lätt tungvikt var trots allt i lätt tungvikt och amatörboxing är något helt annat än proffsboxning. Rykten om att han under sparring gjort narr av professionella världsmästare i både lätt tungvikt och tungvikt viftades bort med att det trots allt bara var sparring. Att han skulle ha någon som helst chans mot klassens hårding Sonny Liston var det få som trodde.
Knappt hade den besegrade Sonny Liston lämnat ringen förrän estradpoeten och stilboxaren lagt till politik till sitt CV. Nations of Islam var hans nya kall och några år senare deklarerade han på sitt typiska aliska sätt att han inte såg några skäl att gå i krig mot några som han inte hade nått otalt med.
Ali revolutionerade också politiskt sett, bananrepubliken Proffsboxning. Innan Ali klev in i ringen styrdes sporten främst av vita kostymklädda män iförda mörka solglasögon. Ali ville annat och lät sina vänner ta över rodret. En revolution i det lilla och likt alla revolutioner ersätts ofta en tyrann av en annan tyrann när krutröken lagt sig. Likt en Josef Stalin lyckades till slut Don King kryssa sig fram till makten.
Huruvida Ali skulle besegra Joe Louis eller en Mike Tyson årgång 88 kan man alltid tvista om, men ingen annan boxare har med sin stil revolutionerat sporten som Ali. Han förstod inte varför man skulle sluta stilboxas vid en viss vikt. Det borde snarare vara lättare att undvika slag från en tungviktare än en lättviktare och om man aldrig blev träffad behövde man heller aldrig bekymra sig om motståndarens slagkraft. Han var med andra ord en boxare som bara råkade vara tungviktare.
Han var också en politisk ambassadör som hade boxningen som plattform. En boxare av idag hade naturligtvis inte lyckats med det eftersom vi som överhuvudtaget bryr oss om boxningen av idag är försvinnande få.
Många är de som gått i Alis fotspår och försökt efterlikna kejsaren men eftersom boxningen idag inte utgör samma estrad som den en gång gjorde gör det av naturliga skäl svårt för en nutida arvinge att nå ut på samma sätt som Ali gjorde. Ali som stilmässigt och estradpoetiskt fenomen landade i en tid när ingen idrottsgren var större än den professionella tungviktsboxningen. Han landade också i en tid när politik hade transformerats från en byråkratisk elitsyssla till en populärkulturell massrörelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)