Morgondagens mästare?

Om vi för ett ögonblick blundar för APB:s vara eller icke vara, utan enbart fokuserar på tungviktsboxningens framtid och tittar på vad OS-turneringen bar med sig i talangväg. De senaste OS-turneringarna har inte direkt innehållit den pool av boxningsfräschör man hoppats på, men nånting säger mig att "Class of 2012" är strået vassare än alla tidigare årgångar på 2000-talet. Så om vi tänder den imaginära cigarren, sätter oss i läderlappsfåtöljen och leker lite proffsuppköpare för en stund, landar vi på följande laguppställning.

Mitt förstaval är kubanen Erislandy Savon. Att lyckas knyta den legendariske Felix Savons brorson till sitt stall är bara det värt grindslanten. Men den 22 år unge Erislandy är inte bara ett marknadsmässigt gångbart efternamn, utan även en ytterst skicklig pugilist. Stilmässigt skiljer han sig en aning från sin farbror. Felix var mer explosiv, men Erislandy är rörligare och smidigare. Och även om han inte besitter den äldres gamla knockoutslag, kan han knappast beskrivas som fjädernävad.

Lika snabb och rörlig som Savon är kazacken Ivan Dychko. Dychko är dessutom en bit över två meter lång, vilket gör honom extremt svår att nå. Män på den höjden brukar oftast stå stilla och enbart sträcka ut armen, men den unge kazacken som likt Savon är född 1990 har alltså även ovanligt bra fart under fötterna.

Och även om jag kritiserat domsluten i några av guldmedaljören Anthony Joshuas matcher, har vi här att göra med en oslipad diamant. Trots att Joshua är ett år äldre än Dychko och Savon saknar han dessas rutin och ser man enbart på hans utvecklingskurva de senaste åren förstår jag att det kommer vara konkurrens om hans underskrift i framtiden. Joshua är en nästan två meter lång tungviktare som slår hårt. Och med tanke på vad Manny Steward har gjort med två liknande tungviktare, skulle jag inte bli förvånad om han en dag står och gapar i den unge brittens ringhörna.

Världens bäste tungviktare under de senaste åren, Oleksandr Usyk, har tidigare i år boxats i supertungvikt med den äran och även om han inte är lika lång som Joshua och Dychko skulle han inte vara en liten tungviktare i proffsringen. 25 år gammal är även tidpunkten perfekt att söka lyckan utan tröja. Usyk är en rörlig herre som även behärskar konsten att utdela snabba slag i kombinationer, vilket är en bristvara inom tungviktsboxningen. Den dansande kosackkrigaren med rävsvansfrisyr har alla förutsättningar att bli en attraktion inom den professionella cirkusen.

Den extremt svårstavade och svåruttalade azeren Magomedrasul Medzhidov är ett annat framtidshopp. Till skillnad från Savon, Dychko och Usyk är råstyrka azerens varumärke. Att han dessutom är kusin till en av de obesegrade noviserna inom tungviktsklassen Magomed Abdusalamov gör ju saken inte sämre. Abdusalamov har vunnit alla sina proffsmatcher på knockout och jag skulle tippa att Medzhidov inte heller kommer att gå tiden ut många gånger som proffs.

Fyra år för sent ryktas nu att Roberto Cammarelle är villig att pröva lyckan som proffs och varför inte. Även om jag inte är lika till mig, som jag skulle vara för fyra år sedan, är italienaren fortfande snabb och explosiv. Vid 32 års ålder har han naturligtvis inte lika mycket tid på sig som de övriga i fältet.

Tid på sig har däremot den just 17 år fyllda australiern Jai Opetaia, som kan bli något alldeles extra. Han bör nog vänta ett OS till innan han tar av sig tröjan. I Rio 2016 är han 21 och om hans utvecklingskurva fortsätter uppåt kan han nog bli mannen högst upp på pallen då. Redan i London bjöds vi på en självsäker och avslappnad boxning, där han visade upp ett svårträffat mål och utdelade slag från alla möjliga vinklar. Lite extra muskler och rutin på det kan ta honom ända fram till podiet vad det lider. Med reservation för att mycket kan hända i en så ung mans liv tror jag att vi kommer att få höra mycket från Opetaia framöver.

Tungviktsboxningen behöver naturligtvis en amerikan att följa och Michael Hunter har mycket som gör honom intressant. Han har historien, med sin boxande pappa, och han har en imponerande stil. Frågan är om han har disciplinen. Mike "The Bounty" Hunter den äldre hade inte disciplinen, vilket gjorde honom till en sevärd journeyman men inte mer. Hunter den yngre har också blandat och gett vad det gäller detta. OM han med rätt uppbackning kan skärpa till sig KAN han bli det som den amerikanska tungviktspubliken har väntat på.

Om jag till detta får nämna två som inte kom med till OS, vill jag slå ett slag för den unge kroatiske supertungviktaren Filip Hrgovic och den kubanske tungviktaren Leinier Perot. Två 92:or som jag också gärna skulle vilja ha i mitt proffsstall av nya tungviktare.

Så sett till detta tror jag faktiskt att ryktet om tungviktsboxningens död är kraftigt överdrivet.

OS-sammanfattning

Så släcktes lampan ner för den här gången och kvar står man som vanligt och undrar vad det var som flög förbi. OS är som ett gigantiskt julbord, där man fyller tallriken med trettio olika rätter och ungefär halvvägs upptäcker att allt smakar ungefär likadant. För i ärlighetens namn är det sällan man upptäcker tjusningen i någon ny sport. Istället är det svenska medaljchanser som styr bland överflödet och då skiter man i hur det smakar. Boxningsturneringen har alltid varit kompassen på min tallrik, men tyvärr har den i det allmänna medvetandet förpassats ut i köket. Något som endast berör de närmast sörjande. Den tiden när i princip alla matcher visades i långa sjok på TV är sedan länge förbi och möjligen har boxningen sig själv att skylla. Men trots att amatörboxning påminner mer om fäktning än proffsboxning nuförtiden sitter jag där och gläds och upprörs. Och bland de tio nykorade mästarna som gladde mest finner vi  två kubaner, två ukraianare, två britter, en ryss, en kazack, en japan och en kines. Från den mest värdige mästaren till den minst värdige följer dom här nedan.

(1) Vasyl Lomachenko (Lättvikt)
Av ukrainaren Lomachenko visste man vad som väntade så även om han därför inte gladde mest befäste han ändå sin position som amatörvärldens främste boxare. Det är därför svårt att placera någon annan på förstaplatsen.

(2) Robeisy Ramirez  (Flugvikt)
Turneringens stora upptäckt var annars den 18-årige kubanen Ramirez som briljerade med en boxning som det var länge sedan en kubansk ungtupp visade upp. Är om möjligt den främste talangen på Kuba sedan Guillermo Rigondeaux slog igenom 2000 i Sydney.

(3) Serik Sapiyev (Weltervikt)
Den stilboxande kazacken Sapiyev fick priset som turneringens bäste boxare.

(4) Roniel Iglesias (Lätt weltervikt)
Likt landsmannen Ramirez kändes det som att han satte i en högre växel när det behövdes.

(5) Oleksandr Usyk (Tungvikt)
Inledde skakigt men visade sedan att det inte råder någon tvekan om vem världens främste tungviktare är.

(6) Egor Mekhontsev (Lätt tungvikt)
Vann finalen på tie-break men var överlägsen i sina tidigare matcher.

(7) Luke Campbell (Bantamvikt)
Överaskade i alla fall mig med att tydligt besegra min personliga favorit John Joe Nevin i finalen.

(8) Ryoto Murata (Mellanvikt)
Såg ut att vara minst två klasser tyngre än sina medtävlare och kan säkert bli ett svårslaget proffs. Tyckte dock att brassen Falcao borde haft segern i finalen.

(9) Zou Zhiming (Lätt flugvikt)
Vid sidan av den italienske tungviktaren Russo, den boxare, som genom åren har haft flest favörer hos domarna.

(10) Anthony Joshua (Supertungvikt)
Engelsmannen Anthony Joshua kommer säkerligen ha en ljus framtid i proffsringen. Han är stor och slår hårt, samtidigt som han inte är färdigutvecklad som boxare. Att det vattnas i munnen på diverse proffsuppköpare är nog ett understatement och det är nog många skickliga tränare som gärna skulle slå klorna i honom för att förädla denna råa talang. Tyvärr verkade det dock som att sagan om den brittiske supertungviktaren var förhandsbestämd. Av fyra matcher var det bara en, den mot kinesen Zhang Zhilei, där han vann en tydlig seger. Semifinalen mot Ivan Dychko var en 50/50-match som kunde ha gått hur som helst, men han förlorade i mina ögon både finalen mot Roberto Cammarelle och inledningsmatchen mot kubanen Erislandy Savon. I matchen mot Savon blev han praktiskt taget utboxad matchen igenom.

Som en slutnot kan nämnas att det går rykten om att några av de främsta har skrivit på för något som heter AIBA Pro Boxing som ska starta om ett år ungefär. Vad jag förstår är detaljerna ännu skrivet i stjärnorna men tydligt är att APB ska vara ett sätt att minska avståndet mellan amatörer och proffs. En slags proffsorganisation under amatörboxningens paraply men med mycket av proffsboxningens regler, med långa matcher utan tröja, egen ranking och egna världsmästartitlar. Som AIBA-proffs ska du också fortsättningsvis kunna få delta i olympiska spel. Har dock inte riktigt fått nån klarhet i om man som AIBA-proffs ska kunna få boxas mot riktiga proffs och här tror jag också att legitimiteten avgörs. En ny liga för semiproffs där man endast tillåts möta andra semiproffs tror jag inte på. Tanken med ett "sundare" alternativ till de traditionella organisationerna är nog god. Framförallt tror jag att APB kan vara början på en boxningsvärld där ett obesegrat CV inte är det viktigaste. Dessutom kan APB vara en bra organisation för boxare från länder i "periferin", som tidigare varit utlämnade att lyckas på en anglosaxiskt eller tysk marknad. Men om APB kommer att vara en sluten värld, där boxarna enbart tillåts möta varandra är jag rädd att man gör boxningen som sport en björntjänst. Poängen med elitidrott  i allmänhet och boxning i synnerhet är ju att de bästa ska få chansen att möta de bästa. Ett kastrerat mästerskap gör knappast någon glad. Det är ju därför ingen bryr sig om OS i fotboll till exempel.

Tummen upp om AIBA med detta påhitt skapar ett humanare alternativ till proffsboxningens alla avarter för en boxare på väg att bli proffs, men tummen ner om man därmed också skapar ett slutet system, där boxarna förbjuds att möta "vanliga" proffsboxare. En stängd proffsliga för amatörer skapar bara ytterligare förvirring inom den redan gravt vimsiga boxningsvärlden.

OS

Efter tungviktens mediokra åttondelsfinaler hade jag trots allt lite förhoppningar om kvalitetshöjning nu när klassens dominanter Oleksandr Usyk och Clemente Russo skulle upp i ringen för första gången. Men ack vad jag bedrog mig. Under de drygt fyra år jag följt ukrainaren Usyk har jag aldrig sett honom så dålig som i gårdagens drabbning mot ryssen Beterbiev. De dansande fötterna, de smidiga undanglidningarna och de snabba kombinationerna var som bortblåsta. De såg faktiskt ut som ukraianaren var sjuk eller nånting. Usyk har ju varit uppe och nosat i supertungvikten under våren och försommaren, vilket möjligen kan vara en förklaring... eller vad vet jag? Det var i alla fall nåt som inte stämde med Usyks uppenbarelse i går. Det lustiga var att Usyk vann gårdagens match mot Beterbiev med exakt samma siffror som han vann över Beterbiev i fjolårets VM-turnering, nämligen 17-13. Ändå var matcherna som natt och dag och i ingen av möterna speglade resultatet matchbilden. I fjol var ukrainaren helt överlägsen och 17-13 kändes som på tok för jämna siffror. I går kändes det som att Beterbiev var den starkare boxaren och han hade helt säkert vunnit om det varit en proffsmatch. Nu var det ju inte det och det är möjligt att Usyk faktiskt träffade fler gången än ryssen även om han knappast såg ut som en vinnare efter matchen. Det enda som talar för Usyk som en framtida guldmedaljör är att ingen av de övriga tre semifinalisterna imponerade. Usyks motståndare i semin blir bulgaren Tervel Pulev som vann en ytterst jämn historia mot argentinaren Peralta. Om jag inte hade sett Usyks ickeframträdande i kvarten skulle allt annat än en utklassning från Usyks sida vara otänkbart men nu vet jag faktiskt inte...

I den andra semin får vi se Teymur Mammadov mot Clemente Russo. Det skulle dock ta ett tag efter sista gonggongen innan vi fick det verifierat. Både vitryssen Karneyeu och kubanen Larduet hade nämligen, på goda grunder, lämnat in protester efter sina kvartsfinalförluster. Mammadov hade vunnit på slagräkning mot Karneyeu efter att ha tillbringat större delen av matchen med att hålla fast vitryssen. Azeren hade också fått två varningar för det och när han trots detta fortsatte med sina omfamningar väntade alla på den sista varningen. Den kom dock aldrig och med minsta möjliga marginal tog han sig därmed till semifinal. Extra bitter blir eftersmaken om man till detta lägger att Mammadov "borde" ha fått respass redan mot underbarnet Jai Opetaia i åttondelen. Brottningen fortsatte sedan när experten på området, italienaren Clemente Russo, höll fast kubanen Jose Larduet i tre ronder utan att tilldelas en enda varning. Att den besvikne Karneyeu efter matchen gick fram till Larduet och till publikens jubel sträckte kubanens näve i luften var väl en symbolhandling som talade för sig själv. Protesterna gick inte igenom och till glädje endast för sig själva har vi nu Russo mot Mammadov i den andra semifinalen.

Som en fotnot kan nämnas en viss inkonsekvens i protestbedömningarna. Tidigare i turneringen har den amerikanske welterviktaren Errol Spence och den japanske bantamviktaren Shimizu fått sina förluster omvärderade efter protester mot inkompetenta ringdomare. Och frågan är om inkonsekvens eller inkompetens är värst ur trovärdighetssynpunkt. Att i efterhand gå in och rätta till vissa felbedömningar men inte andra skapar naturligtvis ytterligare trovärdighetsproblem. Varför rädda den siste amerikanen men inte motståndarna till Russo och Mammadov. Extra känsligt blir det när det inte är första gången som Azerbajdzjan eller Clemente Russo blir förbivinkade med tveksam last i tullen.

Gårdagens räddning, förutom Bolt då, var faktiskt några bantamviktare. Irländaren John Joe Nevins snabbhet i fötter och händer var en fröjd för ögat och den kommande semifinalen mot den kubanske världsmästaren Alvarez kan bli något alldeles extra.

På tal om kubaner känns det som att ryktet om deras död som boxningens toppnation är överdriven och två kubaner som imponerat storligen på mig hittills är den blott 18-årige flugviktaren Robeisy Ramirez och deras lätte tungviktare Julio La Cruz. Två boxare som på lätta fötter och med reptilsnabba nävar gör livet surt för motståndarna. Förhoppningsvis gör domarna sitt jobb i Ramirez kvartsfinal mot hemmafavoriten Andrew Selby och för La Cruz del ser jag fram emot en potentiell semifinal mot ryssen Egor Mekhontsev. En i så fall moralisk final som kan bli en av turneringens bästa matcher. Den lätte welterviktaren Roniel Iglesias är ytterligare en kuban med guldvittring. Lättviktaren Toledo har i och för sig imponerat men har ju amatörboxningens Usain Bolt, Vasyl Lomachenko, att passera i en eventuell semifinal. De tre kubaner som fått åka hem har dessutom gjort det med flaggan i topp. Lättflugviktaren Veitia åkte ut i en 50/50-match mot klassens dominant kinesen Zou Zhiming och de två tyngsta kubanerna drabbades av inkompetens i domarleden. Supertungviktaren Erislandy Savon boxade ut hemmasonen Anthony Joshua men möttes av inkompetenta poängdomare medan tungviktaren Jose Larduet, som tidigare nämnts, drabbades av en inkompetent ringdomare.

Och om jag nu när turneringen hunnit ungefär halvvägs ska våga mig på att, mellan tummen och pekfingret, tippa de tio vinnarna, säger mig något (hjärtat i överläggning med hjärnan) att Zou Zhiming, Robeisy Ramirez, John Joe Nevin, Vasyl Lomachenko, Roniel Iglesias, Serik Sapiev, Anthony Ogogo, Julio La Cruz, Oleksandr Usyk och Ivan Dychko står överst på prispallen när ljuset släcks ner.

OS-tungviktarna

Så äntligen, sist av alla, joggade tungviktarna och supertungviktarna in i ringen under onsdagen. En onsdag som började och slutade i moll. Först ut var tungviktarna och mötet mellan amerikanen Michael Hunter och ryssen Artur Beterbiev. Hunter inledde starkt och visade i den första ronden att han var både snabbare och lurigare än det ryska kraftpaketet. Tyvärr orkade inte riktigt Hunter hålla fast vid sin fina boxning, utan matchen förvandlades ganska snabbt till en rätt gräslig brottningsmatch. Det kändes som att Hunter gav bort en match han borde boxat hem ganska komfortabelt. Den endimensionelle Beterbiev får nu möta Oleksandr Usyk i kvartsfinalen och allt annat än en enkel seger för den stilboxande ukrainaren skulle förvåna mig.

I kvartsfinal nummer två får vi se bulgaren Tervel Pulev möta argentinaren Yamil Peralta. Pulev som inte håller samma klass som storebror Kubrat besegrade kinesen Xuanxuan och Peralta vann förvånansvärt smidigt mot algeren Bouloudinats. Pulev är den mer rutinerade och bör nog ses som knapp favorit men Peralta imponerade i sin match så jag skulle inte bli tagen på sängen av en liten miniskräll här. Ingen av dessa ska dock ha en chans mot Usyk? i semin sedan.

På den undre halvan fick VM-tvåan Teymur Mammadov en betydligt tuffare match än väntat mot den blott 17-årige australiern Jai Opetaia. Den längre Mammadov hade svårt att komma åt den betydligt kvickare och smidigare motståndaren och även om det inte var frågan om nån komplett bortdömning kändes det som att Opetaia hade gjort tillräckligt för att ro hem segern. Men med en poängs marginal tilldömdes boxaren från Azerbajdzjan segern som i sin kvartsfinal får möta den vitryske sluggen Sergei Karneyeu. Karneyeu tog sig dit genom att jaga livet ur den mer tekniskt lagda Julio Castillo från Ecuador. Den konstant attackerande Karneyeu är en mer lättläst boxare än Opetaia, vilket möjligen kan tala för Mammadov.

Om Mammadovs seger över Opetaia gav en antydan till besk eftersmak var det ändå inget mot vad som komma skulle. Först ut var kubanen José Larduet som fick iraniern Ali Mazehari diskvalificerad i en märklig match. Kubanen hade i den första ronden svårt att komma åt den längre iraniern som smidigt parerade Larduets attacker. Larduet är en tuff men ganska långsam kuban och jag hade hellre sett den mer skönboxande Leinier Perot som Kubas man i klassen. I den andra ronden skruvade dock Larduet upp tempot och Mazeheri tvingades hålla en aning. Inget värre än vad som visats upp åtskilliga gånger tidigare i turneringen dock. Trots detta fick han tre snabba varningar, vilket ledde till en extremt lättköpt diskvalificering. Knappast Larduets fel, men det kändes tråkigt att Mazeheri inte fick chansen att fullfölja den fina inledningen. Kubanen får i tungviktens sista kvartsfinal möta den svårboxade italienaren Clemente Russo som vann sin match på WO mot Tumba Silva från Angola.

Med tanke på att ingen av alternativen visade upp sig från sin bästa sida så talar det mesta för en final mellan Usyk mot Russo.

Supertungvikten inleddes med en "mismatch" av rang, när världsmästaren Medzhidov bombade ut stackars Mwemba från Kongo. Kvartsfinalmotståndare blir ryssen Magomed Omarov som i sin tur utmanövrerade amerikanen Dominic Breazeale utan att för den skull imponera. Om Omarov inte höjer sig rejält ska han inte rå på den tuffe världsmästaren från Azerbajdzjan.

I övrigt gick Mohammed Arjaoui vidare genom att besegra Blaise Yepmou i ett afrikanskt "derby". Arjaoui kommer förmodligen få åka hem efter kvarten då han får möta den regerande OS-mästaren Roberto Cammarelle som imponerade mot den unge Italo Perea från Ecuador. Världsmästaren Medzhidov mot den olympiske Cammarelle ser alltså ut att kunna bli den ena semifinalen.

På den undre halvan imponerade annars kazaken Ivan Dychko stort med att enkelt boxa ut tysken Erik Pfeifer. Dychko är både störst och rörligast av supertungvikarna och ser ut att bli en svår nöt att knäcka. Dychko får i sin kvartsfinal möta kanadensaren Simon Kean som lite överaskande besegrade fransmannen Tony Yoka.

OS-tvåan från 2008, kinesen Zhang Zhilei, imponerade också med teknisk knockout över australiensaren Johan Linde. Frågan är dock om han får en ärlig chans att besegra engelsmannen Anthony Joshua, i supertungviktens sista kvartsfinal, som fick en tidig julklapp i sin match mot kubanen Erislandy Savon. För tyvärr var det här en match som placerade London på kartan över OS-städer där hemmaboxarna gynnas på ett illasmakande vis. Hade matchen gått på neutral plan hade kubanen vunnit med åtminstone fem poängs marginal och det såg faktiskt ut som om Joshua skämdes lite när domslutet basunerades ut. För varje slag som Joshua delade ut kontrade Savon med  en kombination av slag. Kubanen var både rörligare, snabbare och mer träffsäker. Att han sedan blev rånad på segern med en poängs marginal var inget annat än en skandal som för alltid kommer att ligga som ett vått täcke över den mycket lovande engelsmannens fortsatta karriär.

Om Joshua tar sig förbi Zhilei, vilket ingalunda är säkert, tror jag han ryker mot Dychko i semin. Förutsatt att det som sker i ringen får avgöra naturligtvis. Engelsmannen hade stora problem med Savons rörlighet och Dychko är om möjligt ännu rörligare. Lägg till detta att kazaken är några centimeter längre än hemmaboxaren, så är det inte mycket som talar för Joshua... Förutom hemmaplan då...

Rapport från tungviktsklassen

Medan bröderna Vitali och Wladimir Klitschko med en lätt gäspning försvarar sina titlar en eller två gånger per år slåss utmanarna längre bak i fältet om uppmärksamheten.

Lillebror Wladimir försvarade pinsamt enkelt sina titlar (WBA(super)/IBF/WBO) i mars mot fransmannen Jean Marc Mormeck. Att Mormeck överhuvudtaget fick gå en titelmatch var naturligtvis ett skämt. Hans tid som världsboxare tog slut en sen höstkväll 2007 när den yngre och hungrigare David Haye ganska enkelt tog Mormecks WBC-bälte i cruiservikt. Som tungviktare är Mormeck inget annat än en "journeyman" och sällan har väl en titelmatch i boxning varit så på förhand förutbestämd som när Wladimir Klitschko utan att ta av sig morgonrocken enkelt förpassade Mormeck tillbaka till cruiservikten.

Betydligt intressantare visade sig storebror Vitalis titelmatch några veckor tidigare vara. Mer på grund av det som hände utanför ringen än innanför men ändå. Den engelske utmanaren Dereck Chisora visade sig vara allt annat än en gentleman som äntrar ringen. Först lappade han till Vitali rejält under invägningen. I ringen sekunderna innan gonggongen gav han Wladimir en väl tilltagen loska. Och om inte detta räckte började han slåss med landsmannen David Haye under presskonferensen efter matchen. Chisoras beteende före och efter matchen tog tyvärr fokus från det faktum att han faktiskt gjorde en riktigt bra match mot mästaren.För första gången sedan comebacken 2008 förlorade nämligen Vitali några ronder. Det var aldrig någon fara på taket men Chisora visade åtminstone att det finns fog för en förhoppning om ett tronskifte snart.Vitali fyller trots allt 41 år i sommar och jag skulle inte bli förvånad om han lägger av snart. Max två matcher till är mitt tips.

Lite i skymundan av de ukrainska superbröderna försvarade ryssen Alexander Povetkin sin WBA-titel mot Marco Huck i februari. Povetkin har inte riktigt levt upp till de höga förväntningarna som ställdes på honom när han blev proffs. Han är förvisso obesegrad, men har inte riktigt övertygat på det sättet man hade hoppats ännu. Och hans aktier stärktes knappast efter matchen mot Huck. Många tyckte till och med att Huck förtjänade segern i den matchen. Själv tyckte jag att "cruiserviktens John Ruiz" såg bättre ut än någonsin mot Povetkin men någon bortdömning var det i mina ögon inte.

Bland utmanarna går bulgaren Kubrat Pulev från klarhet till klarhet och cementerade sin position i tätklungan i och med sin knockoutseger över Alexander Dimitrenko om europamästarbältet  i början av maj. Pulev är en skicklig allroundboxare och efter några ronder var det aldrig något snack. På köpet blev han även IBF:s internationella mästare vilket skulle öppna dörren för en match mot Wladimir Klitschko inom kort. Tror dock att Pulev skulle tjäna på några kvalificerade titelförsvar av europatiteln först. Det skulle vara intressant att se honom mot någon av de hårdslående ryssarna Magomed Abdusalamov eller Denis Boytsov. Boytsovs karriär har annars stått och stampat på samma fläck de senaste åren. I april besegrade han amerikanen Dominick Guinn enkelt  på poäng. Men det var väl ingen seger som gav eko runt om i tungviktsvärlden. En match mot Pulev skulle bli hyperintressant. Magomed Abdusalamov är kanske inte riktigt redo för en stormatch av den kalibern ännu. Jason Pettaway och Pedro Rodriguez, hans två senaste skalper, var i och för sig obesegrade men trots detta tveksamma som lackmustest. En annan östeurope och möjlig utmanare om europatiteln är ukrainaren Vyacheslav Glaskov. Glaskov, som är en mer tekniskt lagd boxare än de bägge ryssarna, slog senast ut nigerianen Gbenga Oloukun i den sjunde ronden. Stilmässigt är Pulev och Glazkov ganska lika varandra och jag skulle bli förvånad om en match herrarna emellan inte gick tiden ut.

Andra potentiella utmanare till Pulev är britterna David Price och Tyson Fury, två rejäla herrar på en bit över två meter. Fury besegrade i april  Martin Rogan om den irländska titeln och under Manny Stewards vaksamma öga går han stadigt framåt. Men trots detta undrar jag om inte de största framstegen av en britt den senaste tiden gjorts av David Price. Under 2012 har landsmännen John McDermott och Sam Sexton varit helt chanslösa mot den gänglige Price. Price ser ut som en basketspelare men är både snabb och dynamitnävad, vilket gör honom svår att försvara sig emot.

I USA har främst två tungviktsboxare utmärkt sig den senaste tiden. Först och främst Seth Mitchell som låg risigt till i första ronden mot Chazz Witherspoon i slutet av april. Men efter  den vingliga inledningen vände han formidabelt på steken och slog i den tredje ronden ut den gamle mästaren Tims unge kusin. En annan amerikan som låtit tala om sig under 2012 är Bryant Jennings. Likt Mitchell är Jennings ingen stor tungviktare, men efter sin  imponerande viktoria över  exmästaren Sergey Liakhovich är det många amerikaner som drömmer om en ljus morgondag. Mitchell är mer av en bombkastare medan Jennings är lite mer tekniskt skolad och ett möte mellan dessa skulle säkerligen bli något extra. Om Jennings och Mitchell inte duckat för tufft motsånd måste man tyvärr tillstå att så är fallet med bronsmedaljören från Peking 2008, Deontay Wilder. 22 raka knockoutsegrar låter naturligtvis imponerande, men tittar man närmare på Wilders CV som proffs ser man att inte en enda boxare bland världens kanske 200 främsta tungviktare bjudit upp till dans. Och man kan inte fortsätta slå ut motståndare som kollegorna kalasar på i sina debuter hur länge som helst utan att det börjar funderas lite till mans på vad det är man döljer.

Kubanen Odlanier Solis gjorde i maj en efterlängtad? comeback efter sin snöpliga förlust mot Vitali Klitschko i mars 2011. Tyvärr såg han tyngre och långsammare ut än någonsin och jag undrar om han någonsin kommer att leva upp till sin fantastiska talang i proffsringen. Då undrar jag om inte kubanernas hopp om ära och berömmelse i tungviktsklassen bör riktas mot Mike Perez eller Luis Ortiz. Tyvärr har den Irlandsbaserade Perez varit tämligen inaktiv på sistone. Man hade ju hoppats att den imponerande segern i Prizefighterturneringen, våren 2011, skulle tas till vara på ett bättre vis. En seger mot den tuffe Friday Ahunanya är inte tillräckligt för att jag ska börja hoppa av förtjusning. Landsmannen Luis Ortiz har å andra sidan varit ganska aktiv men ändå inte ställts mot det kvalificerade motståndet vi önskar. Ortiz och Perez befann sig i gruppen bakom Solis som amatörer men är nu på god väg att passera honom i klungan bakom Klitschkobröderna.

Vad jag skulle vilja se mer av i fortsättningen är lite kvalificerade utmanarmatcher. Nu är det som att alla går och väntar på sin chans utan att förtjäna den i ringen. Matcher som i framtiden skulle skingra lite rök är exempelvis Kubrat Pulev mot Denis Boytsov om EM-titeln och David Price mot Tyson Fury om det brittiska bältet. Det skulle dessutom vara kul att se Povetkin försvara sitt WBA-bälte mot finländaren Robert Helenius.

OS i London

Knappt tre månader innan första knytnävsslaget utdelas i London är alla platser, utom ett wild card i varje klass, fyllda. Nedan tittar jag lite närmare på vad som kan tänkas hända hos de tyngre gossarna.

I supertungvikten ser det ovissare ut än på länge. I dagsläget är det helt öppet mellan åtminstone sex stycken. Om kroaten Filip Hrgovic, som åkte ut hårfint mor ryssen Omarov, skulle norpa åt sig extraplatsen, vill jag påstå att de är sju.

Eftersom OS går i London och hemmaplan trots allt är ett bonusvapen, blir silvermedaljören från VM, den 22-årige Anthony Joshua svårslagen. Att vara engelsman och en av de vassaste favoriterna i den tyngsta klassen förpliktigar naturligtvis och frågan är om han kan leva upp till alla de förväntningar som läggs på hans axlar. Joshua påminner både i stil och storlek om sin engelske föregångare Lennox Lewis. I VM förra hösten förlorade han med minsta möjliga marginal mot den då hemmaboxande sluggern Magomedrasul Medzhidov, så visst finns det fog för ett visst favorittryck.  Jag skulle heller inte bli förvånad om vi någonstans på vägen får se ett returmöte i London mellan fjolårets finalister. Bulldozern Medzhidov från Azerbajdzjan är nog den aggressivaste och tuffaste i startfältet så det gäller att inte slappna av för en sekund för den som vill besegra honom.

För den som söker en stilmässig motsats till Medzhidov är Kazaken, den 22-årige, Ivan Dychko värd ett extra öga. Trots sina två meter är han smidig som en katt och kvick som en welterviktare.

OS-mästaren från Peking, Roberto Cammarelle må ha puttats ner ett snäpp från sin tron, men kan inte räknas bort. De få förluster han har på sitt konto de senaste åren har alla varit med minsta möjliga marginal. En av de som besegrat Cammarelle är ryssen och europamästaren Magomed Omarov som naturligtvis också kan gå hela vägen.

Ytterligare ett namn att slå ett slag för är kubanen och Felix Savons brorson, Erislandy Savon. Savon som bland annat blev juniorvärldsmästare 2010 är en kvick och hårdslående herre som kan slå vem som helst.

Har svårt att se att någon annan än ovanstående sex kan blanda sig i kampen om guldet. Men utav de övriga brukar den store kinesen Zhang Zhilei gå långt.

Vi har även tysken Erik Pfeifer som är en skicklig allroundboxare men knappast räcker till mot de främsta.

Den blott tjugo år fyllda fransmannen Tony Yoka är ett namn för framtiden och bygger sin boxning på rörlighet. Med rätt lottning kan han ta sig till kvarten men troligen inte längre.

Att amerikanen Dominic Breazeale tog Lenroy Thompsons plats är nog en överaskning för många. Breazeale är en före detta amerikansk fotbollsspelare som sadlat om. Och till skillnad från många andra som gjort samma byte, tar Breazeale inga genvägar. Han kan säkert bli en attraktion som proffs, men jag har svårt att se honom gå längre än till kvartsfinal i London. I det amerikanska kvalet förlorade Breazeale knappt till 18-årige Italo Perea från Equador. Perea, som hunnit fylla nitton innan gonggongen i London ljuder, är en framtidsman som i detta OS förmodligen är ett nummer för litet.

Från Australien kvalificerade sig Johan Linde som i alla fall fick mig att lyfta på ögonbrynen när han knockade Tonga-boxaren Uaine Fa. Fa hade övertygat stort i World Series of Boxing och var storfavorit att ta sig till London. Misstänker dock att Lindes seger mot Fa var en lyckträff och han därmed får det svårt i London.

I övrigt deltar marockanen Mohamed Arjaoui som också kan ta sig till kvartsfinalen med rätt lottning. Blaise Yepmou från Kamerun och Simon Kean från Kanada tror jag däremot får det svårt att ta sig förbi första omgången.

Toppen i den näst tyngsta klassen är inte riktigt lika bred och mycket talar för att det står mellan två personer som möttes redan i Peking. Möts de igen har ukrainaren Oleksandr Usyk revansch att utkräva. Under fjolårets VM-turnering  närmast utklassade han allt motstånd med  kvicka kombinationer och rörliga fötter.

Dock var inte hans gamle baneman italienaren Clemente Russo med den gången. Russo har istället fokuserat på WSB, där han har gått obesegrad genom (nästan) två säsonger. Trots att Russo tävlat med de allra tyngsta är han alltså obesegrad och en match mellan Usyk och Russo kan bli något extra. Det är två boxare som lever högt på snabbhet och en fantastisk känsla i ringen.Usyk är rörligare och mer varierad i sin slagarsenal, medan Russo mer lever på att utnyttja motståndarens misstag.

Om någon av dessa skulle fallera kan kanske ryssen Artur Beterbiev blanda sig i toppstriden. Till skillnad från Russo och Usyk är Beterbiev mer av en slugger som anser att anfall är bästa försvar.

Teymur Mammadov tog endast 18 år gammal silver vid hemma-VM i fjol och spås en lysande framtid. Kubanerna är alltid bra, men i tungviktsklassen tror jag att "fel" kuban är med. José  Larduet som är Kubas man i London är allroundskicklig och kan säkert nå semifinal, men på hemmaplan har dom den 19-årige Leinier Perot som förmodligen skulle vara ett större guldhopp för Kuba.

Amerikanen Michael Hunter har efter fyra års väntan äntligen fått sin OS-biljett och förhoppningsvis lämnar han inget åt slumpen den här gången. Tyvärr har han annars inte riktigt levt upp till sin enorma talang. Ryktet säger att han emellanåt  inte riktigt tar sin boxning seriöst, vilket väl blev verifierat när han på träningslägret inför VM i fjol hade kopplat av med fel sorts tobak i pipan. Men den kvicke och stilboxande Hunter har trots allt varit mannen att slå inom de två tyngsta klasserna i USA under de fem senaste åren och med rätt lottning kan han ta medalj.

Ett intressant namn att lägga på lagring några år är australiensaren Jai Opetaia. Opetaia fyller sjutton i sommar och är naturligtvis främst med för att se och lära. Men med tanke på att hans utvecklingskurva gått spikrakt uppåt det senaste året kan det vara på sin plats att hissa en varningsflagga för honom. Likt Usyk och Russo bygger han sin boxning mer på snabbhet och känsla än kraft och styrka.

I övrigt bjuder klassen på bulgaren Tervel Pulev och vitryssen Sergei Karneyeu, två europeer som skulle kunna nå kvarten men knappast längre. Av de återstående tror jag inte att någon av Ali Mazehari, Yamil Peralta, Julio Castillo, Wang Xuanxuan, Chouaib Bouloudinats eller Maxwell Amponsah ska kunna hota någon av värde.