Hösten 2016

Tungviktsklassen har av naturliga skäl alltid varit proffsboxningens skyltfönster, men efter ett mer än ett decennium av total dominans från två bröder från Ukraina som hade lovat sin mamma att aldrig möta varandra har glansen falnat en aning. Men för nästan ett år sedan hände nåt som fick många att svälja cigarren. Den yngre Klitsckhobrodern Wladimir, som utan att förta sig inte hade varit i närheten av en förlust på många år, blev av med sin titel till den tolv år yngre Tyson Fury.

Den 29 oktober ska vi få reda på om Wladimir Klitschko hade en dålig dag på jobbet eller om Tyson Fury helt enkelt hade hittat nyckeln till ukrainarens kassaskåp. Ett tredje alternativ är naturligtvis att det var Fader Tid som hann ikapp Klitschko för nästan ett år sedan. Ukrainaren är nu fyrtio år och exemplen är många på toppboxare som på kort tid blivit mycket äldre. Jämför exempelvis Roy Jones briljanta uppvisning mot tungviktsvärldsmästaren John Ruiz i mars 2003 med hans högst mediokra insats dryga halvåret senare mot Antonio Tarver. Jones dagar som boxningsvirtuos var med detta räknade. Jämför även Alis returmatch mot Leon Spinks hösten 1978 där han fortfarande dansade som en fjäril och pepprade Spinks med underbara kombinationer samtidigt som den yngre världsmästaren slog stora hål i luften, med den störstes match mot Larry Holmes två år senare. Allt var som bortblåst och kvar var en tung och trött "slagpåse".

Fury visade förra gången att det går att säkerhetsboxa ut Klitschko om man har snabbheten och storleken. Så OM (ett ganska stort OM) han är lika väl förberedd som då måste nog Klitschko byta taktik och ta större risker nu. Bli mer som han var innan Manny Steward tog över med andra ord. Det innebär naturligtvis en större risk att åka i backen men förmodligen hans kanske enda chans att rå på Fury i Manchester. Klitschko kan naturligtvis också ha turen på sin sida och få möta en överviktig Fury som inte alls förberett sig lika minutiöst som fjol. Om Klitschko återtar titeln mot en taggad Fury har han i alla fall visat mig att hans plats inom tungviktens kanon är säkrad för all framtid.

Länge såg det ut som Tyson Furus yngre kusin Hughie Fury skulle gå en utmanarmatch om WBO-titeln mot mexikanen Andy Ruiz. Tyvärr verkar drabbningen inte bli av, inte den här gången i alla fall. Tyvärr, eftersom det i aå fall skulle varit två obesegrade herrar på väg upp som skulle göra upp. Hughie är inte lika tung och hårdslående som sin sju år äldre kusin, men har en fin boxarstil som bygger på rörlighet och kvickhet. Mexikanska tungviktare är en raritet i sammanhanget och Andy Ruiz har ganska snabba nävar som rimmar ganska illa mot hans lätt överviktiga gestalt. Hughie Fury väger mindre men är huvudet högre än Ruiz. Nu cirkulerar det rykten om att Hughie Fury skulle vara aktuell för en match om IBF-titeln, mot Anthony Joshua, den 26 november istället. En titelmatch mellan två britter är naturligtvis kul, men jag undrar om inte Joshua är lite i tuffaste laget för Hughie. Ett annat och kanske ännu intressantare rykte är att nyazeeländaren Joseph Parker ska stå för motståndet i november. Parker är även han obesegrad och besitter en imponerande snabbhet och slagstyrka, vilket skulle borga för en spännande kamp mot Joshua. Varken Joshua eller Parker har hittills behövt visa upp någon defensiv att tala om, så att matchen skulle gå tiden ut är en högoddsare. Tyvärr för Parkers del tror jag att den större britten slår hårdare.

I kulissena har vi även WBC-mästaren, amerikanen Deontay Wilder. Det senaste ryktet gör gällande att ett returmöte mot kanadicken Bermane Stiverne är i vardande. Stiverne är förmodligen bättre än Wilders tidigare utmanare, men så särskilt spännande låter det inte. Wilder vann ganska enkelt på poäng i januari 2015 och Stivernes enda framträdande sedan dess var en tolvrondersvals mot journeymannen Derrick Rossy. Nej, då skulle det vara intressantare med Alexander Povetkin eller David Haye i den andra ringhörnan.

Samtliga titelhållare är i nuläget obesegrade och med en ny obesegrad kung på cruiservikthimlen i Oleksandr Usyk, som förhoppningsvis inte väntar allt för länge med sin attack mot den tyngre klassen, ser den professionella tungviktsboxningen mer spännande ut än på mycket länge.

Oleksandr Usyk

Att i sin tionde match som professionell åka till Polen och besegra WBO-mästaren, den obesegrade hemmaboxaren Krzysztof Glowacki är inget som vem som helst gör. Glowacki hade i sina två föregående matcher på ett imponerande vis detroniserat de rutinerade herrarna, Marco Huck och Steve Cunningham. Men efter ett par något så när jämna ronder var det aldrig något snack om saken. Där Glowacki jagade med bomber levererade en och en, attackerade hans motståndare ukrainaren Oleksandr Usyk med slagserier man ytterst sällan ser norr om mellanvikt. Det i kombination med rörliga fötter och en smidig överkropp som gjorde att Usyk alltid var steget före och aldrig på plats där Glowackis slag landade ledde i slutändan till en komfortabel poängseger för ukrainaren. När en cruiserviktare så enkelt kryssar sig fram till täten är den självklara frågan om det här finns nåt att krydda tungviktsklassen med. Hur mycket man än krattar för att cruiservikten ska få ett egenvärde är den bistra sanningen att klassen närmast tungvikten alltid kommer att få leva med en stämpel som inkörsport till boxningens formel 1.

Av många anses Evander Holyfield vara den främste cruiserviktaren i historien. Holyfield blev världsmästare i sin tolfte match för att något år senare ta steget upp i tungvikt för att där bli en av 90-talets främsta. Att som framgångsrik cruiserviktare gå upp i den tyngsta viktklassen och där förvänta sig fortsatt framgång är naturligtvis enklare sagt än gjort men nånting säger mig att Usyk i alla fall har potentialen att även lyckas som tungviktare. Han har stilen och storleken. Han ses som en stor cruiserviktare med en stil som påminner om betydligt lättare viktklasser. Han har dessutom boxats mot supertungviktare i den semiprofessionella WSB, där han imponerade stort och utklassade allt motstånd. Jag tror dessutom att han som WBO-mästare har en fin lucka in i tungvikten. I slutet av oktober ska returmatchen mellan Tyson Fury och Wladmir Klitschko gå av stapeln i en match som på pappret gäller WBA-titeln och WBO-titeln. Oavsett utgång är det mycket som talar för att vinnaren inom kort måste göra sig av med ett av bältena. Varken IBF-mästaren Anthony Joshua eller WBC-mästaren Deontay Wilder har exempelvis erövrat sina titlar genom att besegra den tidigare mästaren. Mycket talar därför för att Fury eller Klitschko, när krutröken lagt sig, får nöja sig med ett titelbälte i byrålådan. Och OM det då skulle bli WBO-bältet som lämnas vind för våg tror jag Usyk skulle känna sig mer än lockad av att gå upp. Högst rankad utmanare är nyazeeländaren Joseph Parker, men i nuläget är det mycket som talar för att han istället väljer att möta Anthony Joshua i en match om IBF-titeln. Bakom Parker har vi mexikanen Andy Ruiz och Tyson Furys yngre kusin Hughie Fury. Tanken var också att dessa två, i en förmatch till Fury-Klitschko, skulle göra upp i en utmanarmatch. En match som i nuläget verkar ha stött på patrull. OM Usyk skulle vilja gå upp är det alltså ganska troligt att Ruiz eller lillkusin Fury skulle stå på andra sidan i en eventuell titelmatch. I sådana fall ett ganska smidigt sätt att vinna en titel även i den tyngsta klassen med andra ord.