Under den andra halvan av 90-talet hette den stora fixstjärnan och vattendelaren inom proffsboxningen Naseem Hamed. Ena halvan av befolkningen avskydde hans arroganta sätt och totala avsaknad av "normalt" boxningskunnande, medan den andra halvan villigt lät sig förföras. Hameds stil saknade nämligen hela registret av boxningens ABC, däremot var han en naturbegåving utan motstycke. Istället för normal gard litade han fullt ut på sina snabba reflexer. Nävarna fladdrade omkring lite här och var. Och likt en kobra på ecstacy kunde han när som helst, utan förvarning hugga till. Stilen var i mångt och mycket tränaren Brendan Ingles baby. Alla hans boxare fick lära sig den något oortodoxa (o)-stilen. Och även om det var mellanviktaren Herol Graham som blev den förste att anamma stilen med framgång var det Naz som brukade tekniken till sin fulländning. Enda felet med Naz var att han inte var tungviktare. För hur stor den unge yemenbritten än var, var det ingenting mot hur stor han kunde ha blivit som tungviktare. Så när en stor, atletisk och explosiv kickboxare från Birmingham med ett förnamn som antydde en fotbollsälskande fader, steg ner i gymet för att lära sig lite traditionell boxning plockade Ingle snabbt fram mejseln.
Kickboxaren lärde sig fort hur man slog hårt från alla tänkbara vinklar samtidigt som man med en rörlig överkropp blev ett svårtfräffat mål för motståndaren. Efter tiotalet matcher som proffsboxare hade han redan skaffat sig ett rykte om att vara tungviktens svar på Prince Naseem Hamed. Höjdpunkten kom när han i juni 1998 totalt körde över den obesegrade Wayne Llewellyn. Sommaren 1998 var den unge tungviktaren glödhet och det verkade inte finnas några gränser för vad han i fortsättningen skulle åstadkomma. Men redan i september samma år började de första varningsklockorna ringa. Efter att ha dominerat kongolesen Biko Botowamungu i nästan tre ronder blev den forne kickboxaren ordentligt träffad och faktiskt räddad av gonggongen. Den otränade Botowamungu gav efter detta upp med ursäkten att han hade slagit sig utmattad och Ingles unge adept gick därmed segrande ur ringen ytterligare en gång, men nu var expertisen inte lika övertygad. Hans reflexer var inte av den lättare stallkamratens kaliber och hans käke verkade inte heller vara av något vidare virke ansågs det. Ingle viftade bort kritiken och menade att en nedslagning enbart gör hans oortodoxe kämpe starkare. Men när den muskulösa "bombaren från Birmingham" i matchen efter mot landsmannen Julius Francis inledde på samma sätt, med nävarna fladdrande vid sidan, utan en tanke på att skydda sig var det många som anade oråd. Och när Francis inte gick i däck vid den inledande anstormingen kom mycket riktigt den ordentliga dikeskörningen för Ingles tungviktare. I den tredje ronden blev han hårt träffad och det som antyddes i den föregående matchen blev här i fet stil uppenbart för alla som såg på. Den forne kickboxaren hade inte en susning om vad han skulle göra när han blev hårt träffad och slutet var oundvikligt. Brendan Ingle slängde efter nederlaget sitt stora tungviktshopp åt vargarna när den forne cruiserviktsvärldsmästaren Orlin Norris med en förstarondsknockout för alltid? släckte alla förhoppningar om en tungviktens Hamed. Boxningskarriären vacklade sedan skadeskjutet på i ett par års tid innan Pele Reid, som han heter, bestämde sig för att söka lyckan inom K1. Framgångarna uteblev även där vilket innebär att Reid sedan drygt ett år tillbaka är tillbaka i boxningsringen. Men nu som en helt vanlig boxare och den 18 april skall han upp i ringen igen mot en annan tungviktare vars karriär inte heller blivit som det var tänkt, John McDermott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar