Om vi för ett ögonblick blundar för APB:s vara eller icke vara, utan enbart fokuserar på tungviktsboxningens framtid och tittar på vad OS-turneringen bar med sig i talangväg. De senaste OS-turneringarna har inte direkt innehållit den pool av boxningsfräschör man hoppats på, men nånting säger mig att "Class of 2012" är strået vassare än alla tidigare årgångar på 2000-talet. Så om vi tänder den imaginära cigarren, sätter oss i läderlappsfåtöljen och leker lite proffsuppköpare för en stund, landar vi på följande laguppställning.
Mitt förstaval är kubanen Erislandy Savon. Att lyckas knyta den legendariske Felix Savons brorson till sitt stall är bara det värt grindslanten. Men den 22 år unge Erislandy är inte bara ett marknadsmässigt gångbart efternamn, utan även en ytterst skicklig pugilist. Stilmässigt skiljer han sig en aning från sin farbror. Felix var mer explosiv, men Erislandy är rörligare och smidigare. Och även om han inte besitter den äldres gamla knockoutslag, kan han knappast beskrivas som fjädernävad.
Lika snabb och rörlig som Savon är kazacken Ivan Dychko. Dychko är dessutom en bit över två meter lång, vilket gör honom extremt svår att nå. Män på den höjden brukar oftast stå stilla och enbart sträcka ut armen, men den unge kazacken som likt Savon är född 1990 har alltså även ovanligt bra fart under fötterna.
Och även om jag kritiserat domsluten i några av guldmedaljören Anthony Joshuas matcher, har vi här att göra med en oslipad diamant. Trots att Joshua är ett år äldre än Dychko och Savon saknar han dessas rutin och ser man enbart på hans utvecklingskurva de senaste åren förstår jag att det kommer vara konkurrens om hans underskrift i framtiden. Joshua är en nästan två meter lång tungviktare som slår hårt. Och med tanke på vad Manny Steward har gjort med två liknande tungviktare, skulle jag inte bli förvånad om han en dag står och gapar i den unge brittens ringhörna.
Världens bäste tungviktare under de senaste åren, Oleksandr Usyk, har tidigare i år boxats i supertungvikt med den äran och även om han inte är lika lång som Joshua och Dychko skulle han inte vara en liten tungviktare i proffsringen. 25 år gammal är även tidpunkten perfekt att söka lyckan utan tröja. Usyk är en rörlig herre som även behärskar konsten att utdela snabba slag i kombinationer, vilket är en bristvara inom tungviktsboxningen. Den dansande kosackkrigaren med rävsvansfrisyr har alla förutsättningar att bli en attraktion inom den professionella cirkusen.
Den extremt svårstavade och svåruttalade azeren Magomedrasul Medzhidov är ett annat framtidshopp. Till skillnad från Savon, Dychko och Usyk är råstyrka azerens varumärke. Att han dessutom är kusin till en av de obesegrade noviserna inom tungviktsklassen Magomed Abdusalamov gör ju saken inte sämre. Abdusalamov har vunnit alla sina proffsmatcher på knockout och jag skulle tippa att Medzhidov inte heller kommer att gå tiden ut många gånger som proffs.
Fyra år för sent ryktas nu att Roberto Cammarelle är villig att pröva lyckan som proffs och varför inte. Även om jag inte är lika till mig, som jag skulle vara för fyra år sedan, är italienaren fortfande snabb och explosiv. Vid 32 års ålder har han naturligtvis inte lika mycket tid på sig som de övriga i fältet.
Tid på sig har däremot den just 17 år fyllda australiern Jai Opetaia, som kan bli något alldeles extra. Han bör nog vänta ett OS till innan han tar av sig tröjan. I Rio 2016 är han 21 och om hans utvecklingskurva fortsätter uppåt kan han nog bli mannen högst upp på pallen då. Redan i London bjöds vi på en självsäker och avslappnad boxning, där han visade upp ett svårträffat mål och utdelade slag från alla möjliga vinklar. Lite extra muskler och rutin på det kan ta honom ända fram till podiet vad det lider. Med reservation för att mycket kan hända i en så ung mans liv tror jag att vi kommer att få höra mycket från Opetaia framöver.
Tungviktsboxningen behöver naturligtvis en amerikan att följa och Michael Hunter har mycket som gör honom intressant. Han har historien, med sin boxande pappa, och han har en imponerande stil. Frågan är om han har disciplinen. Mike "The Bounty" Hunter den äldre hade inte disciplinen, vilket gjorde honom till en sevärd journeyman men inte mer. Hunter den yngre har också blandat och gett vad det gäller detta. OM han med rätt uppbackning kan skärpa till sig KAN han bli det som den amerikanska tungviktspubliken har väntat på.
Om jag till detta får nämna två som inte kom med till OS, vill jag slå ett slag för den unge kroatiske supertungviktaren Filip Hrgovic och den kubanske tungviktaren Leinier Perot. Två 92:or som jag också gärna skulle vilja ha i mitt proffsstall av nya tungviktare.
Så sett till detta tror jag faktiskt att ryktet om tungviktsboxningens död är kraftigt överdrivet.
onsdag 15 augusti 2012
måndag 13 augusti 2012
OS-sammanfattning
Så släcktes lampan ner för den här gången och kvar står man som vanligt och undrar vad det var som flög förbi. OS är som ett gigantiskt julbord, där man fyller tallriken med trettio olika rätter och ungefär halvvägs upptäcker att allt smakar ungefär likadant. För i ärlighetens namn är det sällan man upptäcker tjusningen i någon ny sport. Istället är det svenska medaljchanser som styr bland överflödet och då skiter man i hur det smakar. Boxningsturneringen har alltid varit kompassen på min tallrik, men tyvärr har den i det allmänna medvetandet förpassats ut i köket. Något som endast berör de närmast sörjande. Den tiden när i princip alla matcher visades i långa sjok på TV är sedan länge förbi och möjligen har boxningen sig själv att skylla. Men trots att amatörboxning påminner mer om fäktning än proffsboxning nuförtiden sitter jag där och gläds och upprörs. Och bland de tio nykorade mästarna som gladde mest finner vi två kubaner, två ukraianare, två britter, en ryss, en kazack, en japan och en kines. Från den mest värdige mästaren till den minst värdige följer dom här nedan.
(1) Vasyl Lomachenko (Lättvikt)
Av ukrainaren Lomachenko visste man vad som väntade så även om han därför inte gladde mest befäste han ändå sin position som amatörvärldens främste boxare. Det är därför svårt att placera någon annan på förstaplatsen.
(2) Robeisy Ramirez (Flugvikt)
Turneringens stora upptäckt var annars den 18-årige kubanen Ramirez som briljerade med en boxning som det var länge sedan en kubansk ungtupp visade upp. Är om möjligt den främste talangen på Kuba sedan Guillermo Rigondeaux slog igenom 2000 i Sydney.
(3) Serik Sapiyev (Weltervikt)
Den stilboxande kazacken Sapiyev fick priset som turneringens bäste boxare.
(4) Roniel Iglesias (Lätt weltervikt)
Likt landsmannen Ramirez kändes det som att han satte i en högre växel när det behövdes.
(5) Oleksandr Usyk (Tungvikt)
Inledde skakigt men visade sedan att det inte råder någon tvekan om vem världens främste tungviktare är.
(6) Egor Mekhontsev (Lätt tungvikt)
Vann finalen på tie-break men var överlägsen i sina tidigare matcher.
(7) Luke Campbell (Bantamvikt)
Överaskade i alla fall mig med att tydligt besegra min personliga favorit John Joe Nevin i finalen.
(8) Ryoto Murata (Mellanvikt)
Såg ut att vara minst två klasser tyngre än sina medtävlare och kan säkert bli ett svårslaget proffs. Tyckte dock att brassen Falcao borde haft segern i finalen.
(9) Zou Zhiming (Lätt flugvikt)
Vid sidan av den italienske tungviktaren Russo, den boxare, som genom åren har haft flest favörer hos domarna.
(10) Anthony Joshua (Supertungvikt)
Engelsmannen Anthony Joshua kommer säkerligen ha en ljus framtid i proffsringen. Han är stor och slår hårt, samtidigt som han inte är färdigutvecklad som boxare. Att det vattnas i munnen på diverse proffsuppköpare är nog ett understatement och det är nog många skickliga tränare som gärna skulle slå klorna i honom för att förädla denna råa talang. Tyvärr verkade det dock som att sagan om den brittiske supertungviktaren var förhandsbestämd. Av fyra matcher var det bara en, den mot kinesen Zhang Zhilei, där han vann en tydlig seger. Semifinalen mot Ivan Dychko var en 50/50-match som kunde ha gått hur som helst, men han förlorade i mina ögon både finalen mot Roberto Cammarelle och inledningsmatchen mot kubanen Erislandy Savon. I matchen mot Savon blev han praktiskt taget utboxad matchen igenom.
Som en slutnot kan nämnas att det går rykten om att några av de främsta har skrivit på för något som heter AIBA Pro Boxing som ska starta om ett år ungefär. Vad jag förstår är detaljerna ännu skrivet i stjärnorna men tydligt är att APB ska vara ett sätt att minska avståndet mellan amatörer och proffs. En slags proffsorganisation under amatörboxningens paraply men med mycket av proffsboxningens regler, med långa matcher utan tröja, egen ranking och egna världsmästartitlar. Som AIBA-proffs ska du också fortsättningsvis kunna få delta i olympiska spel. Har dock inte riktigt fått nån klarhet i om man som AIBA-proffs ska kunna få boxas mot riktiga proffs och här tror jag också att legitimiteten avgörs. En ny liga för semiproffs där man endast tillåts möta andra semiproffs tror jag inte på. Tanken med ett "sundare" alternativ till de traditionella organisationerna är nog god. Framförallt tror jag att APB kan vara början på en boxningsvärld där ett obesegrat CV inte är det viktigaste. Dessutom kan APB vara en bra organisation för boxare från länder i "periferin", som tidigare varit utlämnade att lyckas på en anglosaxiskt eller tysk marknad. Men om APB kommer att vara en sluten värld, där boxarna enbart tillåts möta varandra är jag rädd att man gör boxningen som sport en björntjänst. Poängen med elitidrott i allmänhet och boxning i synnerhet är ju att de bästa ska få chansen att möta de bästa. Ett kastrerat mästerskap gör knappast någon glad. Det är ju därför ingen bryr sig om OS i fotboll till exempel.
Tummen upp om AIBA med detta påhitt skapar ett humanare alternativ till proffsboxningens alla avarter för en boxare på väg att bli proffs, men tummen ner om man därmed också skapar ett slutet system, där boxarna förbjuds att möta "vanliga" proffsboxare. En stängd proffsliga för amatörer skapar bara ytterligare förvirring inom den redan gravt vimsiga boxningsvärlden.
(1) Vasyl Lomachenko (Lättvikt)
Av ukrainaren Lomachenko visste man vad som väntade så även om han därför inte gladde mest befäste han ändå sin position som amatörvärldens främste boxare. Det är därför svårt att placera någon annan på förstaplatsen.
(2) Robeisy Ramirez (Flugvikt)
Turneringens stora upptäckt var annars den 18-årige kubanen Ramirez som briljerade med en boxning som det var länge sedan en kubansk ungtupp visade upp. Är om möjligt den främste talangen på Kuba sedan Guillermo Rigondeaux slog igenom 2000 i Sydney.
(3) Serik Sapiyev (Weltervikt)
Den stilboxande kazacken Sapiyev fick priset som turneringens bäste boxare.
(4) Roniel Iglesias (Lätt weltervikt)
Likt landsmannen Ramirez kändes det som att han satte i en högre växel när det behövdes.
(5) Oleksandr Usyk (Tungvikt)
Inledde skakigt men visade sedan att det inte råder någon tvekan om vem världens främste tungviktare är.
(6) Egor Mekhontsev (Lätt tungvikt)
Vann finalen på tie-break men var överlägsen i sina tidigare matcher.
(7) Luke Campbell (Bantamvikt)
Överaskade i alla fall mig med att tydligt besegra min personliga favorit John Joe Nevin i finalen.
(8) Ryoto Murata (Mellanvikt)
Såg ut att vara minst två klasser tyngre än sina medtävlare och kan säkert bli ett svårslaget proffs. Tyckte dock att brassen Falcao borde haft segern i finalen.
(9) Zou Zhiming (Lätt flugvikt)
Vid sidan av den italienske tungviktaren Russo, den boxare, som genom åren har haft flest favörer hos domarna.
(10) Anthony Joshua (Supertungvikt)
Engelsmannen Anthony Joshua kommer säkerligen ha en ljus framtid i proffsringen. Han är stor och slår hårt, samtidigt som han inte är färdigutvecklad som boxare. Att det vattnas i munnen på diverse proffsuppköpare är nog ett understatement och det är nog många skickliga tränare som gärna skulle slå klorna i honom för att förädla denna råa talang. Tyvärr verkade det dock som att sagan om den brittiske supertungviktaren var förhandsbestämd. Av fyra matcher var det bara en, den mot kinesen Zhang Zhilei, där han vann en tydlig seger. Semifinalen mot Ivan Dychko var en 50/50-match som kunde ha gått hur som helst, men han förlorade i mina ögon både finalen mot Roberto Cammarelle och inledningsmatchen mot kubanen Erislandy Savon. I matchen mot Savon blev han praktiskt taget utboxad matchen igenom.
Som en slutnot kan nämnas att det går rykten om att några av de främsta har skrivit på för något som heter AIBA Pro Boxing som ska starta om ett år ungefär. Vad jag förstår är detaljerna ännu skrivet i stjärnorna men tydligt är att APB ska vara ett sätt att minska avståndet mellan amatörer och proffs. En slags proffsorganisation under amatörboxningens paraply men med mycket av proffsboxningens regler, med långa matcher utan tröja, egen ranking och egna världsmästartitlar. Som AIBA-proffs ska du också fortsättningsvis kunna få delta i olympiska spel. Har dock inte riktigt fått nån klarhet i om man som AIBA-proffs ska kunna få boxas mot riktiga proffs och här tror jag också att legitimiteten avgörs. En ny liga för semiproffs där man endast tillåts möta andra semiproffs tror jag inte på. Tanken med ett "sundare" alternativ till de traditionella organisationerna är nog god. Framförallt tror jag att APB kan vara början på en boxningsvärld där ett obesegrat CV inte är det viktigaste. Dessutom kan APB vara en bra organisation för boxare från länder i "periferin", som tidigare varit utlämnade att lyckas på en anglosaxiskt eller tysk marknad. Men om APB kommer att vara en sluten värld, där boxarna enbart tillåts möta varandra är jag rädd att man gör boxningen som sport en björntjänst. Poängen med elitidrott i allmänhet och boxning i synnerhet är ju att de bästa ska få chansen att möta de bästa. Ett kastrerat mästerskap gör knappast någon glad. Det är ju därför ingen bryr sig om OS i fotboll till exempel.
Tummen upp om AIBA med detta påhitt skapar ett humanare alternativ till proffsboxningens alla avarter för en boxare på väg att bli proffs, men tummen ner om man därmed också skapar ett slutet system, där boxarna förbjuds att möta "vanliga" proffsboxare. En stängd proffsliga för amatörer skapar bara ytterligare förvirring inom den redan gravt vimsiga boxningsvärlden.
måndag 6 augusti 2012
OS
Efter tungviktens mediokra åttondelsfinaler hade jag trots allt lite förhoppningar om kvalitetshöjning nu när klassens dominanter Oleksandr Usyk och Clemente Russo skulle upp i ringen för första gången. Men ack vad jag bedrog mig. Under de drygt fyra år jag följt ukrainaren Usyk har jag aldrig sett honom så dålig som i gårdagens drabbning mot ryssen Beterbiev. De dansande fötterna, de smidiga undanglidningarna och de snabba kombinationerna var som bortblåsta. De såg faktiskt ut som ukraianaren var sjuk eller nånting. Usyk har ju varit uppe och nosat i supertungvikten under våren och försommaren, vilket möjligen kan vara en förklaring... eller vad vet jag? Det var i alla fall nåt som inte stämde med Usyks uppenbarelse i går. Det lustiga var att Usyk vann gårdagens match mot Beterbiev med exakt samma siffror som han vann över Beterbiev i fjolårets VM-turnering, nämligen 17-13. Ändå var matcherna som natt och dag och i ingen av möterna speglade resultatet matchbilden. I fjol var ukrainaren helt överlägsen och 17-13 kändes som på tok för jämna siffror. I går kändes det som att Beterbiev var den starkare boxaren och han hade helt säkert vunnit om det varit en proffsmatch. Nu var det ju inte det och det är möjligt att Usyk faktiskt träffade fler gången än ryssen även om han knappast såg ut som en vinnare efter matchen. Det enda som talar för Usyk som en framtida guldmedaljör är att ingen av de övriga tre semifinalisterna imponerade. Usyks motståndare i semin blir bulgaren Tervel Pulev som vann en ytterst jämn historia mot argentinaren Peralta. Om jag inte hade sett Usyks ickeframträdande i kvarten skulle allt annat än en utklassning från Usyks sida vara otänkbart men nu vet jag faktiskt inte...
I den andra semin får vi se Teymur Mammadov mot Clemente Russo. Det skulle dock ta ett tag efter sista gonggongen innan vi fick det verifierat. Både vitryssen Karneyeu och kubanen Larduet hade nämligen, på goda grunder, lämnat in protester efter sina kvartsfinalförluster. Mammadov hade vunnit på slagräkning mot Karneyeu efter att ha tillbringat större delen av matchen med att hålla fast vitryssen. Azeren hade också fått två varningar för det och när han trots detta fortsatte med sina omfamningar väntade alla på den sista varningen. Den kom dock aldrig och med minsta möjliga marginal tog han sig därmed till semifinal. Extra bitter blir eftersmaken om man till detta lägger att Mammadov "borde" ha fått respass redan mot underbarnet Jai Opetaia i åttondelen. Brottningen fortsatte sedan när experten på området, italienaren Clemente Russo, höll fast kubanen Jose Larduet i tre ronder utan att tilldelas en enda varning. Att den besvikne Karneyeu efter matchen gick fram till Larduet och till publikens jubel sträckte kubanens näve i luften var väl en symbolhandling som talade för sig själv. Protesterna gick inte igenom och till glädje endast för sig själva har vi nu Russo mot Mammadov i den andra semifinalen.
Som en fotnot kan nämnas en viss inkonsekvens i protestbedömningarna. Tidigare i turneringen har den amerikanske welterviktaren Errol Spence och den japanske bantamviktaren Shimizu fått sina förluster omvärderade efter protester mot inkompetenta ringdomare. Och frågan är om inkonsekvens eller inkompetens är värst ur trovärdighetssynpunkt. Att i efterhand gå in och rätta till vissa felbedömningar men inte andra skapar naturligtvis ytterligare trovärdighetsproblem. Varför rädda den siste amerikanen men inte motståndarna till Russo och Mammadov. Extra känsligt blir det när det inte är första gången som Azerbajdzjan eller Clemente Russo blir förbivinkade med tveksam last i tullen.
Gårdagens räddning, förutom Bolt då, var faktiskt några bantamviktare. Irländaren John Joe Nevins snabbhet i fötter och händer var en fröjd för ögat och den kommande semifinalen mot den kubanske världsmästaren Alvarez kan bli något alldeles extra.
På tal om kubaner känns det som att ryktet om deras död som boxningens toppnation är överdriven och två kubaner som imponerat storligen på mig hittills är den blott 18-årige flugviktaren Robeisy Ramirez och deras lätte tungviktare Julio La Cruz. Två boxare som på lätta fötter och med reptilsnabba nävar gör livet surt för motståndarna. Förhoppningsvis gör domarna sitt jobb i Ramirez kvartsfinal mot hemmafavoriten Andrew Selby och för La Cruz del ser jag fram emot en potentiell semifinal mot ryssen Egor Mekhontsev. En i så fall moralisk final som kan bli en av turneringens bästa matcher. Den lätte welterviktaren Roniel Iglesias är ytterligare en kuban med guldvittring. Lättviktaren Toledo har i och för sig imponerat men har ju amatörboxningens Usain Bolt, Vasyl Lomachenko, att passera i en eventuell semifinal. De tre kubaner som fått åka hem har dessutom gjort det med flaggan i topp. Lättflugviktaren Veitia åkte ut i en 50/50-match mot klassens dominant kinesen Zou Zhiming och de två tyngsta kubanerna drabbades av inkompetens i domarleden. Supertungviktaren Erislandy Savon boxade ut hemmasonen Anthony Joshua men möttes av inkompetenta poängdomare medan tungviktaren Jose Larduet, som tidigare nämnts, drabbades av en inkompetent ringdomare.
Och om jag nu när turneringen hunnit ungefär halvvägs ska våga mig på att, mellan tummen och pekfingret, tippa de tio vinnarna, säger mig något (hjärtat i överläggning med hjärnan) att Zou Zhiming, Robeisy Ramirez, John Joe Nevin, Vasyl Lomachenko, Roniel Iglesias, Serik Sapiev, Anthony Ogogo, Julio La Cruz, Oleksandr Usyk och Ivan Dychko står överst på prispallen när ljuset släcks ner.
I den andra semin får vi se Teymur Mammadov mot Clemente Russo. Det skulle dock ta ett tag efter sista gonggongen innan vi fick det verifierat. Både vitryssen Karneyeu och kubanen Larduet hade nämligen, på goda grunder, lämnat in protester efter sina kvartsfinalförluster. Mammadov hade vunnit på slagräkning mot Karneyeu efter att ha tillbringat större delen av matchen med att hålla fast vitryssen. Azeren hade också fått två varningar för det och när han trots detta fortsatte med sina omfamningar väntade alla på den sista varningen. Den kom dock aldrig och med minsta möjliga marginal tog han sig därmed till semifinal. Extra bitter blir eftersmaken om man till detta lägger att Mammadov "borde" ha fått respass redan mot underbarnet Jai Opetaia i åttondelen. Brottningen fortsatte sedan när experten på området, italienaren Clemente Russo, höll fast kubanen Jose Larduet i tre ronder utan att tilldelas en enda varning. Att den besvikne Karneyeu efter matchen gick fram till Larduet och till publikens jubel sträckte kubanens näve i luften var väl en symbolhandling som talade för sig själv. Protesterna gick inte igenom och till glädje endast för sig själva har vi nu Russo mot Mammadov i den andra semifinalen.
Som en fotnot kan nämnas en viss inkonsekvens i protestbedömningarna. Tidigare i turneringen har den amerikanske welterviktaren Errol Spence och den japanske bantamviktaren Shimizu fått sina förluster omvärderade efter protester mot inkompetenta ringdomare. Och frågan är om inkonsekvens eller inkompetens är värst ur trovärdighetssynpunkt. Att i efterhand gå in och rätta till vissa felbedömningar men inte andra skapar naturligtvis ytterligare trovärdighetsproblem. Varför rädda den siste amerikanen men inte motståndarna till Russo och Mammadov. Extra känsligt blir det när det inte är första gången som Azerbajdzjan eller Clemente Russo blir förbivinkade med tveksam last i tullen.
Gårdagens räddning, förutom Bolt då, var faktiskt några bantamviktare. Irländaren John Joe Nevins snabbhet i fötter och händer var en fröjd för ögat och den kommande semifinalen mot den kubanske världsmästaren Alvarez kan bli något alldeles extra.
På tal om kubaner känns det som att ryktet om deras död som boxningens toppnation är överdriven och två kubaner som imponerat storligen på mig hittills är den blott 18-årige flugviktaren Robeisy Ramirez och deras lätte tungviktare Julio La Cruz. Två boxare som på lätta fötter och med reptilsnabba nävar gör livet surt för motståndarna. Förhoppningsvis gör domarna sitt jobb i Ramirez kvartsfinal mot hemmafavoriten Andrew Selby och för La Cruz del ser jag fram emot en potentiell semifinal mot ryssen Egor Mekhontsev. En i så fall moralisk final som kan bli en av turneringens bästa matcher. Den lätte welterviktaren Roniel Iglesias är ytterligare en kuban med guldvittring. Lättviktaren Toledo har i och för sig imponerat men har ju amatörboxningens Usain Bolt, Vasyl Lomachenko, att passera i en eventuell semifinal. De tre kubaner som fått åka hem har dessutom gjort det med flaggan i topp. Lättflugviktaren Veitia åkte ut i en 50/50-match mot klassens dominant kinesen Zou Zhiming och de två tyngsta kubanerna drabbades av inkompetens i domarleden. Supertungviktaren Erislandy Savon boxade ut hemmasonen Anthony Joshua men möttes av inkompetenta poängdomare medan tungviktaren Jose Larduet, som tidigare nämnts, drabbades av en inkompetent ringdomare.
Och om jag nu när turneringen hunnit ungefär halvvägs ska våga mig på att, mellan tummen och pekfingret, tippa de tio vinnarna, säger mig något (hjärtat i överläggning med hjärnan) att Zou Zhiming, Robeisy Ramirez, John Joe Nevin, Vasyl Lomachenko, Roniel Iglesias, Serik Sapiev, Anthony Ogogo, Julio La Cruz, Oleksandr Usyk och Ivan Dychko står överst på prispallen när ljuset släcks ner.
torsdag 2 augusti 2012
OS-tungviktarna
Så äntligen, sist av alla, joggade tungviktarna och supertungviktarna in i ringen under onsdagen. En onsdag som började och slutade i moll. Först ut var tungviktarna och mötet mellan amerikanen Michael Hunter och ryssen Artur Beterbiev. Hunter inledde starkt och visade i den första ronden att han var både snabbare och lurigare än det ryska kraftpaketet. Tyvärr orkade inte riktigt Hunter hålla fast vid sin fina boxning, utan matchen förvandlades ganska snabbt till en rätt gräslig brottningsmatch. Det kändes som att Hunter gav bort en match han borde boxat hem ganska komfortabelt. Den endimensionelle Beterbiev får nu möta Oleksandr Usyk i kvartsfinalen och allt annat än en enkel seger för den stilboxande ukrainaren skulle förvåna mig.
I kvartsfinal nummer två får vi se bulgaren Tervel Pulev möta argentinaren Yamil Peralta. Pulev som inte håller samma klass som storebror Kubrat besegrade kinesen Xuanxuan och Peralta vann förvånansvärt smidigt mot algeren Bouloudinats. Pulev är den mer rutinerade och bör nog ses som knapp favorit men Peralta imponerade i sin match så jag skulle inte bli tagen på sängen av en liten miniskräll här. Ingen av dessa ska dock ha en chans mot Usyk? i semin sedan.
På den undre halvan fick VM-tvåan Teymur Mammadov en betydligt tuffare match än väntat mot den blott 17-årige australiern Jai Opetaia. Den längre Mammadov hade svårt att komma åt den betydligt kvickare och smidigare motståndaren och även om det inte var frågan om nån komplett bortdömning kändes det som att Opetaia hade gjort tillräckligt för att ro hem segern. Men med en poängs marginal tilldömdes boxaren från Azerbajdzjan segern som i sin kvartsfinal får möta den vitryske sluggen Sergei Karneyeu. Karneyeu tog sig dit genom att jaga livet ur den mer tekniskt lagda Julio Castillo från Ecuador. Den konstant attackerande Karneyeu är en mer lättläst boxare än Opetaia, vilket möjligen kan tala för Mammadov.
Om Mammadovs seger över Opetaia gav en antydan till besk eftersmak var det ändå inget mot vad som komma skulle. Först ut var kubanen José Larduet som fick iraniern Ali Mazehari diskvalificerad i en märklig match. Kubanen hade i den första ronden svårt att komma åt den längre iraniern som smidigt parerade Larduets attacker. Larduet är en tuff men ganska långsam kuban och jag hade hellre sett den mer skönboxande Leinier Perot som Kubas man i klassen. I den andra ronden skruvade dock Larduet upp tempot och Mazeheri tvingades hålla en aning. Inget värre än vad som visats upp åtskilliga gånger tidigare i turneringen dock. Trots detta fick han tre snabba varningar, vilket ledde till en extremt lättköpt diskvalificering. Knappast Larduets fel, men det kändes tråkigt att Mazeheri inte fick chansen att fullfölja den fina inledningen. Kubanen får i tungviktens sista kvartsfinal möta den svårboxade italienaren Clemente Russo som vann sin match på WO mot Tumba Silva från Angola.
Med tanke på att ingen av alternativen visade upp sig från sin bästa sida så talar det mesta för en final mellan Usyk mot Russo.
Supertungvikten inleddes med en "mismatch" av rang, när världsmästaren Medzhidov bombade ut stackars Mwemba från Kongo. Kvartsfinalmotståndare blir ryssen Magomed Omarov som i sin tur utmanövrerade amerikanen Dominic Breazeale utan att för den skull imponera. Om Omarov inte höjer sig rejält ska han inte rå på den tuffe världsmästaren från Azerbajdzjan.
I övrigt gick Mohammed Arjaoui vidare genom att besegra Blaise Yepmou i ett afrikanskt "derby". Arjaoui kommer förmodligen få åka hem efter kvarten då han får möta den regerande OS-mästaren Roberto Cammarelle som imponerade mot den unge Italo Perea från Ecuador. Världsmästaren Medzhidov mot den olympiske Cammarelle ser alltså ut att kunna bli den ena semifinalen.
På den undre halvan imponerade annars kazaken Ivan Dychko stort med att enkelt boxa ut tysken Erik Pfeifer. Dychko är både störst och rörligast av supertungvikarna och ser ut att bli en svår nöt att knäcka. Dychko får i sin kvartsfinal möta kanadensaren Simon Kean som lite överaskande besegrade fransmannen Tony Yoka.
OS-tvåan från 2008, kinesen Zhang Zhilei, imponerade också med teknisk knockout över australiensaren Johan Linde. Frågan är dock om han får en ärlig chans att besegra engelsmannen Anthony Joshua, i supertungviktens sista kvartsfinal, som fick en tidig julklapp i sin match mot kubanen Erislandy Savon. För tyvärr var det här en match som placerade London på kartan över OS-städer där hemmaboxarna gynnas på ett illasmakande vis. Hade matchen gått på neutral plan hade kubanen vunnit med åtminstone fem poängs marginal och det såg faktiskt ut som om Joshua skämdes lite när domslutet basunerades ut. För varje slag som Joshua delade ut kontrade Savon med en kombination av slag. Kubanen var både rörligare, snabbare och mer träffsäker. Att han sedan blev rånad på segern med en poängs marginal var inget annat än en skandal som för alltid kommer att ligga som ett vått täcke över den mycket lovande engelsmannens fortsatta karriär.
Om Joshua tar sig förbi Zhilei, vilket ingalunda är säkert, tror jag han ryker mot Dychko i semin. Förutsatt att det som sker i ringen får avgöra naturligtvis. Engelsmannen hade stora problem med Savons rörlighet och Dychko är om möjligt ännu rörligare. Lägg till detta att kazaken är några centimeter längre än hemmaboxaren, så är det inte mycket som talar för Joshua... Förutom hemmaplan då...
I kvartsfinal nummer två får vi se bulgaren Tervel Pulev möta argentinaren Yamil Peralta. Pulev som inte håller samma klass som storebror Kubrat besegrade kinesen Xuanxuan och Peralta vann förvånansvärt smidigt mot algeren Bouloudinats. Pulev är den mer rutinerade och bör nog ses som knapp favorit men Peralta imponerade i sin match så jag skulle inte bli tagen på sängen av en liten miniskräll här. Ingen av dessa ska dock ha en chans mot Usyk? i semin sedan.
På den undre halvan fick VM-tvåan Teymur Mammadov en betydligt tuffare match än väntat mot den blott 17-årige australiern Jai Opetaia. Den längre Mammadov hade svårt att komma åt den betydligt kvickare och smidigare motståndaren och även om det inte var frågan om nån komplett bortdömning kändes det som att Opetaia hade gjort tillräckligt för att ro hem segern. Men med en poängs marginal tilldömdes boxaren från Azerbajdzjan segern som i sin kvartsfinal får möta den vitryske sluggen Sergei Karneyeu. Karneyeu tog sig dit genom att jaga livet ur den mer tekniskt lagda Julio Castillo från Ecuador. Den konstant attackerande Karneyeu är en mer lättläst boxare än Opetaia, vilket möjligen kan tala för Mammadov.
Om Mammadovs seger över Opetaia gav en antydan till besk eftersmak var det ändå inget mot vad som komma skulle. Först ut var kubanen José Larduet som fick iraniern Ali Mazehari diskvalificerad i en märklig match. Kubanen hade i den första ronden svårt att komma åt den längre iraniern som smidigt parerade Larduets attacker. Larduet är en tuff men ganska långsam kuban och jag hade hellre sett den mer skönboxande Leinier Perot som Kubas man i klassen. I den andra ronden skruvade dock Larduet upp tempot och Mazeheri tvingades hålla en aning. Inget värre än vad som visats upp åtskilliga gånger tidigare i turneringen dock. Trots detta fick han tre snabba varningar, vilket ledde till en extremt lättköpt diskvalificering. Knappast Larduets fel, men det kändes tråkigt att Mazeheri inte fick chansen att fullfölja den fina inledningen. Kubanen får i tungviktens sista kvartsfinal möta den svårboxade italienaren Clemente Russo som vann sin match på WO mot Tumba Silva från Angola.
Med tanke på att ingen av alternativen visade upp sig från sin bästa sida så talar det mesta för en final mellan Usyk mot Russo.
Supertungvikten inleddes med en "mismatch" av rang, när världsmästaren Medzhidov bombade ut stackars Mwemba från Kongo. Kvartsfinalmotståndare blir ryssen Magomed Omarov som i sin tur utmanövrerade amerikanen Dominic Breazeale utan att för den skull imponera. Om Omarov inte höjer sig rejält ska han inte rå på den tuffe världsmästaren från Azerbajdzjan.
I övrigt gick Mohammed Arjaoui vidare genom att besegra Blaise Yepmou i ett afrikanskt "derby". Arjaoui kommer förmodligen få åka hem efter kvarten då han får möta den regerande OS-mästaren Roberto Cammarelle som imponerade mot den unge Italo Perea från Ecuador. Världsmästaren Medzhidov mot den olympiske Cammarelle ser alltså ut att kunna bli den ena semifinalen.
På den undre halvan imponerade annars kazaken Ivan Dychko stort med att enkelt boxa ut tysken Erik Pfeifer. Dychko är både störst och rörligast av supertungvikarna och ser ut att bli en svår nöt att knäcka. Dychko får i sin kvartsfinal möta kanadensaren Simon Kean som lite överaskande besegrade fransmannen Tony Yoka.
OS-tvåan från 2008, kinesen Zhang Zhilei, imponerade också med teknisk knockout över australiensaren Johan Linde. Frågan är dock om han får en ärlig chans att besegra engelsmannen Anthony Joshua, i supertungviktens sista kvartsfinal, som fick en tidig julklapp i sin match mot kubanen Erislandy Savon. För tyvärr var det här en match som placerade London på kartan över OS-städer där hemmaboxarna gynnas på ett illasmakande vis. Hade matchen gått på neutral plan hade kubanen vunnit med åtminstone fem poängs marginal och det såg faktiskt ut som om Joshua skämdes lite när domslutet basunerades ut. För varje slag som Joshua delade ut kontrade Savon med en kombination av slag. Kubanen var både rörligare, snabbare och mer träffsäker. Att han sedan blev rånad på segern med en poängs marginal var inget annat än en skandal som för alltid kommer att ligga som ett vått täcke över den mycket lovande engelsmannens fortsatta karriär.
Om Joshua tar sig förbi Zhilei, vilket ingalunda är säkert, tror jag han ryker mot Dychko i semin. Förutsatt att det som sker i ringen får avgöra naturligtvis. Engelsmannen hade stora problem med Savons rörlighet och Dychko är om möjligt ännu rörligare. Lägg till detta att kazaken är några centimeter längre än hemmaboxaren, så är det inte mycket som talar för Joshua... Förutom hemmaplan då...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)