Få saker blir så nedgjorda av sin samtid som proffsboxningens tungviktsklass. När Larry Holmes var mästare under 80-talet fick han hela tiden tjäna bevis på tungviksklassens kräftgång. Han skulle inte haft en chans mot de främsta tio år tidigare. Holmes blev efter avslutad karriär upprättad och skulle då enligt förståsigpåarna sopat banan med 90-talsmästarna med Lennox Lewis i spetsen. Nu när Lewis har lagt av skulle han ... naturligtvis ... enbart behöva ställa in skorna mot bröderna Klitschko mfl. Så länge ingen Ali eller Tyson håller intresset uppe kommer nog tungviksboxningen alltid få bära på oket från dåtiden. Dagens tungviktsklass har också ett annat problem... frånvaron av framträdande amerikaner. Det är i USA boxningen har sitt huvudkontor och finns det inga bra amerikaner minskar naturligtvis intresset. Tungviktsboxningen anno 2009 håller kanske inte den klass den gjorde för 30- 40 år sedan men den är inte så urusel som man lätt får för sig om man har på sig amerikanska glasögon.
I dag råder en kraftig dominans från det forna Sovjetunionen och de som leder styrkorna är naturligtvis bröderna Klitschko från Ukraina. Men även om det inte råder någon brist på boxare från öst bland utmanarna och framtidshoppen, finns det några att hålla i handen för den som längtar efter variation till det forna Sovjetunionen på tungviktstronen? Framförallt hittar vi alternativen lite längre ner på rankingen. Där hittar vi exempelvis två europeiska kubaner med kvaliteter utöver det vanliga. Från England har vi en ung man med namn efter Tyson som är större än Klitscko men rör sig som en mellanviktare. Från USA har vi bland andra en Graziano som boxas som Tyson och en "bodypucher" med namn som klingar nordisk mytologi.
Men vi börjar väl uppifrån...
MÄSTARNA
Wladimir Klitschko (IBF/WBO)
Om inte den odiskutable mästaren, så i alla fall nummer ett hos de flesta är ukrainaren Wladmir Klitschko. Hans 2008 har varit som en söndagsutflykt i parken. Inga tvära svängar och inga höga hinder. Utan att egentligen anstränga sig har Wladimir försvarat sina titlar tre gånger. Sultan Ibragimov gav inte det motstånd man hoppats på och att amerikanerna Tony Thompson och Hasim Rahman på allvar skulle kunna hota Wladimir var det få som trodde. Wladimir Klitschko tillhör kanske en av tidernas främsta boxare offensivt sett. Få genom historien kan mäta sig med ukrainarens kombination av storlek, styrka och teknik. Det som alltid varit ukrainarens akilleshäl är hans stryktålighet. De senaste åren har dock Wladimir varit så överlägsen att den inte satts på några prov. I det påminner han lite grann om Lennox Lewis, som också genom sin karriär fick sin krigarmentalitet ifrågasatt. Frågan är dock om det är någon av utmanarna som kan sätta Wladimir Klitschkos stryktålighet på prov. Till det krävs i dagsläget något extraordinärt eftersom det krävs en hel del för att kunna testa den på allvar.
Vitali Klitschko (WBC)
Om Wladimirs 2008 varit som ytterligare en dag på jobbet, gjorde storebror Vitali ett större avtryck när han gjorde sin efterlängtade comeback. Ska jag vara ärlig trodde jag inte att vi skulle få se Vitali i ringen nåt mer efter segern mot Danny Williams i december 2004. Efterhängsna skador i kombination med ett ordnat civilt liv gjorde att jag hela tiden misstänkte att allt prat om comeback, var just bara... prat. Men Vitali inte bara återvände, han såg dessutom mer överlägsen ut än nånsin. Med händerna nere vid höfterna fullkomligt utklassade han den stentuffe nigerianen Samuel Peter. Vitali fyller 38 år i år, så jag undrar hur många fler matcher vi får se honom i. Nu har han visat att han fortfarande kan och skulle han, vilket de flesta tror, besegra utmanaren Juan Carlos Gomez i mars skulle i alla fall inte jag bli förvånad om den äldre brodern Klitschko kastar in handduken för gott. Ett möte med lillebror har bägge två deklarerat som otänkbart. Möjligen skulle en match om WBA-titeln eller ett möte med den kaxige britten David Haye kunna motivera Vitali ett litet tag till.
Nikolay Valuev (WBA)
WBA-mästaren Valuev är en ganska medioker boxare, men det har hittils räckt för den väldige ryssen som är 2.15 lång och väger drygt 140 kilo. "The Russian Giant" släpar runt på tillräckligt med boxningskunnande för att göra sig svärotkomlig för sina betydligt kortare motståndare och även om jag personligen inte är så förtjust i Valuevs boxning kan jag tycka att han blir lite mobbad i pressen. Det verkar som många redan innan hans matcher börjar bestämmer sig för att hans motståndare kommer att bli bestulen på segern. Ta exempelvis matchen mot gamlingen Evander Holyfield i december. Visst såg Holyfield piggare ut än väntat och visst såg Valev inte ut som en "värdig" mästare, men att den gamle skulle ha blivit rånad på segern köper jag inte. I min bok såg vi en tråkig, intetsägande match där väldigt lite hände, och visst kunde Holyfield i en jämn match mycket väl ha fått segern, men någon regelrätt bortdömning var det i min värld inte.
Förmodligen får vi se Valuev gå upp i en returmatch mot Ruslan Chagaev vad det lider. Första gången vann Chagaev en klar men knapp poängseger och om Chagaev inte tappat stinget under sin sjukfrånvaro både tror och hoppas jag på en repris. Man vill gärna tro att storlek besegras av kunnande.
UTMANARNA
Ruslan Chagaev
Ruslan Chagaev har i ett år varit frånvarande på grund av sjukdom, men verkar nu redo att rumbla igen. Under frånvaron har Valuev fått låna? titeln. Huruvida Chagaev ska räknas som mästare eller utmanare verkar inte ens WBA veta, så det enda raka är väl att herrarna får göra upp om det igen. Uzbeken är en relativt kort tungviktare som gillar att sätta press på sina motståndare. Men trots att han är en offensivt lagd boxare och har en hel del knockoutsegrar på sitt samvete har han inget renodlat knockoutslag. Han visade även att han kan "boxas" i matchen mot Valuev.
Juan Carlos Gomez
Den stilboxandes kubanen Juan Carlos Gomez ska i mars upp i ringen mot Vitali Klitschko i en match om WBC:s tungviktstitel. Gomez har under åren gjort sig känd som lite lat och lite för förtjust i det ljuva livet utanför ringen, men nu sägs att kubanen är mer fokuserad än nånsin. Även om Gomez är mer dedikerad än tidigare har han förmodligen vid 35 års ålder tappat lite av sin tidigare snabbhet och är det något han behöver mot Vitali är det snabbhet. Snabba fötter, snabba nävar och en hel del mod tror jag krävs av Gomez för att rå på ukrainaren. Men även om kubanen visar sig från sin allra bästa sida tror jag uppgiften blir honom övermäktig. Den äldre Klitschkobrodern är en kraftigt underskattad "boxare" som är svår att boxa ut. Att Gomez både ska kunna hålla sig undan i tolv ronder, samtidigt som han träffar tillräckligt med slagserier för att vinna matchen blir svårt. Att Gomez ska kunna stoppa Vitali blir ännu svårare.
Alexander Povetkin
Povetkin som var fullständigt överlägsen som amatör inom supertungvikten innan han tog steget över till proffsringen i juni 2005 är försteutmanare hos IBF och även högt rankad av WBO. En titelmatch mot Wladimir Klitschko var inplanerad till december 2008, men en skada satte käppar i hjulet för den drabbningen. Nu hoppas man på ett möte under hösten 2009, men först ska Povetkin bli varm i kläderna. Amerikanen Jason Estrada är ett namn som nämns för en match i april. Personligen förstår jag inte riktigt vitsen, rent karriärmässigt, med att ge sig i kast med den kvicke Estrada. Povetkin har redan avverkat tre snabba defensivspecialister i Eddie Chambers, Chris Byrd och Larry Donald. Att gå upp mot en fjärde av samma sort förbereder honom knappast för den mycket större och framför allt mycket mer hårdslående Klitschko. Som manager skulle jag istället föreslå en Ray Austin eller Mike Grant som motståndare. Två betydligt mer begränsade boxare i jämförelse med de stilboxare som Povetkin livnärt sig på under de senaste åren, men om man ska upp mot Wladimir klitschko kan det väl vara bra med lite motstånd i den häraden. Att den närmast komplette Povetkin visat att han kan klara av rörliga defensivspecialister är gott nog, men han har hittils inte visat klorna inför knockoutboxare av modell större. Personligen tror jag dessutom att Povetkin skulle göra ett betydligt mer spektakulärt intryck mot boxare som inte ständigt glider undan, vilket i sin tur knappast skulle vara negativt när matchen mot Klitschko d y skall säljas till en större publik.
Alexander Dimitrenko
Högt rankad av alla organisationer är också en annan boxare från det forna Sovjet, den två meter långe ukrainaren Alexander Dimitrenko. WBO har honom exempelvis som försteutmanare, vilket skulle innebära ett möte med Wladimir Klitschko vad det lider. Dimitrenko är ganska smidig och rörlig för sin längd och hans slagkraft ska heller inte underskattas, även om han emellanåt ser lite vek ut. Dimitrenko blev proffs i Tyskland 2001 efter att året innan ha blivit juniorvärldsmästare i supertungvikt för amatörer. De första åren tippades han allmänt som en framtida storstjärna, men stjärnan har dalat en aning under de senaste åren. Dimitrenko är fortfarande obesegrad och har väl egentligen inte varit i någon större fara hittils, men spektakulär är han inte riktigt längre. Ett tips är att han gärna väntar på sin chans tills dess att exempelvis WBO-titeln blir vakant. Wladimir Klitschko kommer nog inte kunna behålla båda bälterna i längden och då kan jag tänka mig att han prioriterar det mer aktade IBF-bältet.
David Haye
Den gamle cruiserviktsmästaren David Haye har efter sin entré i den tyngsta klassen blivit belönad med en hög ranking av främst WBO och WBC. WBO har honom till och med som andreutmanare efter Dimitrenko. den kaxige britten är fortfarande lite svårbedömd även om han bemästrade grindvakten Monte Barret på ett imponerande vis. Där visade han att den patenterade snabbheten och även slagstyrkan hade följt med upp en klass. Den inte så hårtslående Barrett var dock inte mannen att avgöra om Haye står pall när 120 kilo går till attack. "Haymaker" ser sig själv som redo att redan ge sig i kast med någon av Klitschkobröderna, något som jag ställer mig aningen tveksam till i nuläget. Ytterligare ett test på vägen vill jag nog se Haye i, innan han ger sig i kast med den absoluta toppen. Varför inte ett "utmanarmöte" mot Dimitrenko eller amerikanen Chris Arreola som också är högt rankad.
Chris Arreola
Längst fram i ledet bland amerikanerna om man får tro rankinglistorna är Chris Arreola. Både IBF och WBC har honom som andreutmanare och ett tag såg det ut som en match mot Wladimir Klitschko var spikad, en match som skulle vara kul att se, för även om Arreola inte är i närheten av Wladimirs boxningskunnande är han den typen av boxare som jag inbillar mig inte ger sig i första taget. En tekniskt underlägsen Arreola skulle förmodligen vara som ett häftplåster på ukrainaren så länge det bara gick. Nu tror jag att klass slår vilja, men är det något Wladimir inte gillar är det press, vilket är sluggern Arreolas främsta styrka. Den planerade matchen mot Wladimir är i dagsläget lagd på is, men en utmanarmatch mot Haye, Dimitrenko eller Povetkin för tungviktens Arturo Gatti skulle inte heller vara fel.
Eddie Chambers
Fram till förlusten mot Povetkin var Eddie Chambers det största amerikanska hoppet bland den nya generationens tungviktare. Jag tror inte att förlusten var så bedövande för den klurige defensivboxaren Chambers som mycket väl kan ha en framtid som den nya generationens Chris Byrd eller Jimmy Young, för att nämna två andra defensivspecialister som gjorde livet surt för större och tuffare grabbar. Högt rankad hos IBF kan han säkert få sin titelmatch vad det lider.
Kali Meehan
Försteutmanare hos WBA är nyazeeländaren, den snart 39-årige Kali Meehan, vilket är en milt sagt märklig ranking. Meehan är i sina bästa stunder en ganska underhållande boxare som slår hårt och snabbt, men även går ner för räkning emellanåt. Hur segrar över slagpåsarna Jeremy Bates och Dominique Alexander kan motivera en förstaranking övergår mitt förstånd. Möjligen sitter han där för att ge Valuev en "enkel" seger i väntan på Chagaev.
Taras Bidenko
Nästan lika märklig som Kali Meehans position som försteutmanare hos WBA är ukrainaren Taras Bidenkos position som andreutmanare hos samma organisation. För även om stilboxaren Bidenko är en av mina personliga favoriter från öst kan jag inte med bästa vilja i världen ranka honom bland världens tio främsta tungviktare. Möjligen har han på grund av sin lite luriga stil en större chans än "Checkmate" Meehan mot Valuev eller Chagaev. Bidenko är annars en boxare som inte ser lika imponerande ut i dag som för några år sedan. En brutal knockoutförlust mot landsmannen Vladimir Virchis i mars 2005 gjorde nog Bidenko lite skotträdd. Han tappade lite linje i sin boxning efter detta. Självförtroendet hos den lurige och kaxige kontringsboxaren dog lite grann efter den smällen.
Kevin Johnson
Högt rankad av WBA är även teknikern Kevin "Kingpin" Johnson som trots sin oerfarenhet känns som ett intressant namn i sammanhanget. WBA känns generellt sett som den svagaste bland tungviktsorganisationerna. Valuev ses som ett mycket svagare kort än Klitschko-bröderna och även om Ruslan Chagaev är obesegrad och en mycket kompetent boxare är det få som tror att han skall ha nåt att hämta i en match mot nämnda Klitschko-bröder. Att sedan Meehan och Bidenko är organisationens två främsta utmanare är knappast något styrkebesked heller. Så vägen ligger faktiskt öppen för en oerfaren herre som Johnson. Hittils har Kevin främst visat upp en jabb i världklass. I övrigt har han inte presterat mer än vad som krävs för att vinna. I korta perioder kan han visa upp en bländande boxning, men för det mesta händer i princip ingenting förutom den där jabben som ofta ligger som fläskläpp i motståndarens ansikte. Amerikanen är därför lite svårbedömd. Han kan vara för vek när det hettar till, men det kan också vara så att Johnson likt en Lennox Lewis växer med uppgiften. Förhoppningsvis får vi se Johnson i några tuffare tester innan det är dags för titelmatch, men även om Kevin "Kingpin" Johnson redan idag skulle få uppgiften att utmana Valuev eller Chagaev skulle jag inte helt räkna bort honom.
PROSPECTS
Odlanier Solis
Solis är den största talangen inom tungvikten på mycket länge, men förmodligen även en av de största talangsumparna på mycket länge. Från den smidige, extremt snabbe och svårtfräffade amatören har blivit en klumpfotad tjockis. När han våren 2007 debuterade som proffs var jag övertygad om att vi här hade ett prospect utöver det vanliga. Jag såg honom som en Chris Byrd med lite krut i nävarna, inte av Tysonsk kaliber, men ändå tillräckligt för att inte bli borträknad som enbart en fjädernävad stilboxare. Att sedan Solis i sina första matcher slog ut sina högt respektabla motståndare istället för att vinna klara poängsegrar gjorde mig bara säkrare på min sak: Solis var en framtida superchamp. Men tiden gick och den viktminskning jag förväntat mig skulle komma, kom aldrig. Dessutom började managern Ahmed Öners ständiga tjat om sin kubanska Tyson låta oroväckande. Visst såg Solis lite starkare ut som professionell men någon Tyson kunde ju vem som helst se att han inte var. Att sedan Solis verkade tro så mycket på beskrivningen själv att hans tidigare så smidiga rörelsemönster nu var som bortblåst gjorde ju inte saken bättre. I ett och ett halvt år har jag nu väntat på att Solis äntligen ska dyka upp i något så när trim och att fötterna återigen ska börja röra på sig. Men varje gång har jag blivit besviken. Visserligen är Solis fortfarande snabb i nävar och tanke, men att se honom stillastående stå och växla slag med motståndaren är som att se en Ferrari på en parkeringsplats. Möjligen går Solis på sparlåga än så länge. Kubanen har trots allt knappt förlorat en rond som proffs, och det utan att förta sig. Förhoppningsvis vässar han knivarna när motståndet skärps till...
Mike Perez
Kubanen Mike Perez har som proffs på Irland smygit fram lite i skymundan av sin mer namnkunnige landsman Odlanier Solis. Stilmässigt påminner Perez mer om Solis stallkamrat, fjäderviktaren Gamboa, och till skillnad från Solis, som bytte ut dansskorna mot ett par slalompjäxor när han lämnade den trygga amatörringen mot ett liv utan tröja, har Perez visat att rörligheten inte försvann på vägen över Atlanten till Cork. På lätta fötter och med kvicka nävar levereras slagserier från alla möjliga vinklar när han är i ringen. Perez är möjligen i kortaste laget (dryga 1.80) och har ännu inte satts på några egentliga prov, men så här långt ser har han sett otroligt imponerande ut.
Denis Boytsov
När ryssen Denis Boytsov som artonåring i december 2004 gjorde sin profesionella debut var vi många som drog paralleller till en ung Mike Tyson. Boytsov hade nämligen några månader tidigare knockat alla sina motståndare när han enkelt blev juniorvärldsmästare för amatörer i supertungvikt. Den första tiden som proffs var han också skoningslös i ringen och visade upp en härlig snabbhet och explosivitet. Tyvärr har utvecklingen inte varit så spikrak som man hade hoppats på. Boytsovs har fortfarande inte mött någon boxare av riktig klass och dessutom har hans uppträdande i ringen blivit lite mer försiktigt med åren. Förhoppningsvis är försiktigheten bara en del i utbildningen. Många knockoutkungar vet inte vad de skall göra när motståndet inte faller direkt.
Tyson Fury
Några veckor efter det att Mike Tyson på den absoluta toppen av sitt kunnande fullkomligt blåste den gamle mästaren Michael Spinks ur ringen... för gott, fick den engelske tungviktsboxaren John Fury en son på knappt två kilo som föddes åtta veckor för tidigt. Det sägs att John Fury gav sin son namnet Tyson, som en slags hyllning till den nyföddes kamp för överlevnad. Nu drygt 20 år senare har Tyson Fury växt upp till en över två meter lång bjässe, som dessutom ägnar sig åt det han med det namnet var predestinerad till, boxning. Och om någon nu skulle få för sig att Tyson Fury bara är yta och inte innehåll, rekomenderas en titt på den unge engländarens CV. Stilmässigt är Fury en annan boxare än sin namne. För trots sina drygt två meter och 120 kilo är Fury en förvånansvärt rörlig boxare i ringen. Snabbheten i nävarna går heller inte att klaga på. Engelsmannen har knappt börjat sin professionella bana, men lägg namnet på minnet.
Tor Hamer
Att det krävs ett namn som Tor Hamer för att USA ska börja drömma om tungvikstitlar igen, ter sig naturligtvis lite lustigt för oss nordbor. Men den 25-årige New York-bon har alla förutsättningar att lyckas. Med en imponerande snabbhet i händer och fötter och med kroppslag som specialitet är det som att se en lättviktare i en tungviktares kropp när Hamer boxas.
Jeremiah Graziano
För den som saknar den gamle Tysons furiositet kanske en Graziano kan lindra saknaden. Den 21-årige Jeremiah Graziano har i sitt gym fått smeknamnet Wyson (White Tyson) och det är lätt att förstå varför när man ser honom boxas. Överkroppsrullningar och pang på är den italienättade ynglingens melodi. Att försöka lyckas med Tysons stil är naturligtvis mycket svårt eftersom det är lite lätt att bli fartblind. Det är lätt att frustrationen sätter in när man inte bombar ut motståndet lika lätt längre. Det är alldeles för tidigt att sia om Grazianos framtida öde i ringen, men var så säkra på att ni kommer att få höra mer om tungviktaren med både namn och stil som doftar historia.
Bermane Stiverne
Den 30-årige kanadensaren Stiverne har rejält med dynamit i nävarna, vilket även ligger honom i fatet en aning. Nästan alla hans matcher slutar nämligen i den första ronden, vilket gör att han inte riktigt är förberedd när matcherna går några ronder. Det hände när Demetrice King inte vek ner sig utan kravlade upp och fajtades tillbaks sommaren 2007. Stiverne hade inte riktigt nån plan B den kvällen och blev själv stoppad i den fjärde ronden. Den kanadensiske bombkastarens problem är att han är för van vid att motståndet faller när slagen sitter. Men med den snabbhet och precission Stivernes slag har borde det inte vara något problem. OM han ställer om och börjar "boxas" i de lägerna tror jag att kanadensaren kan nå stora framgångar i framtiden. Han har trots allt talangen till att vara nåt mer än en endimensionell knockoutboxare.
Evans Quinn
En dark horse och en personlig favorit är Evans Quinn från Nicaragua. På lätta fötter och med snabba och explosia nävar började han sommaren 2007 spridas via ett YouTube-klipp. Där utförde han sin allra bästa Ali-imitation. Han dansade, han duckade och han retades för att till slut leverera en reptilsnabb kombination som förpassade motståndaren JJ McAllister in i drömmarnas land. Den 25-årige Quinn är annars tämligen okänd och har även två tidiga förluster på sitt samvete. Två förluster som han i och för sig senare har han fått revansch för. Men de kommer alltid ligga där som ett klibbigt frågetecken. Frågan är om hans flashiga stil överskuggar det faktum att han faktist är en ganska medioker boxare eller om det är så att han har blivit en mycket bättre boxare sedan sina första år som proffs hemma i Nicaragua.
Malik Scott
I över åtta år har Malik Scott boxats som profesionell och det enda som hänt är att han gått upp 20 kilo i vikt. Rent boxningsmässigt är Scott är en av de främsta talangerna bland påläggskalvarna inom tungvikten. Problemet är att amerikanen både i ringen och i valet av motståndare har både hängslen och livrem på sig. Det skulle vara kul att se Scott bli pressad på allvar. Det är först då vi får se vad han är gjord av. Än så länge har han bara gjort det som krävs för att vinna ronden... Och så länge det räcker är det svårt att riktigt bedöma vad som finns under huven.
Darrel Madison
Att Madison har James Toney som stilistisk förebild märks inte enbart på hans snabba undanglidningar och precisa kontraslag. Madison bjuder också på några överflödskilon runt midjan. Madison som redan är 31 år kanske inte är någon framtida superstjärna i klassen, men likt sin förebild kan han säkert gräva en hel del gropar åt många av de som vill bli framtidens superstjärnor.
Steffen Kretschmann
Kretshmann har i många böcker inklusive min egen klivit förbi landsmannen Sebastian Köber i klass. Kretschmann ser fortfarande mekanisk ut på ett sätt som nästan enbart tyskar i ringen kan göra. Hög gard och raka slag i marschtakt är det som gäller. Om du vill se något som inte lärs ut i skolan skall du skaffa dig en annan favorit, men om du vill se en elev som faktiskt går i takt med läroboken kan Kretschmann vara värt ett extra öga. För det han gör gör han bra. Han rör sig bra, slår tämligen snabbt och hårt och garderar sig också som man bör.
Elijah McCall
Den 20-årige sonen till "Atomic Bull", förmodligen den stryktåligaste tungviktaren den här sidan månlandningen, är ett riktigt långskott i sammmanahnget. Ingen kunde (kan?) som Oliver Mcall gå igenom skurar av slag för att få möjligheten att utdela ett. Och OM sonen Elijah har ärvt ett lillfinger av faderns järnkäke ska han bli mycket intressant att följa. Att den unge McCall är en riktig högoddsare är ingen överdrift eftersom han knappt har börjat sin karriär och dessutom helt saknar amatörbakgrund. Men de som har sett hans framfart bland gymmen i Las Vegas kan vittna om en talang utöver det vanliga och hans korta proffskarriär har dessutom bjudit på en slagstyrka få kan matcha. Riktigt långt bak i ledet står Elijah McCall naturligtvis, men det kan vara värt att lägga honom på minnet.
