Mästaren och morgondagens män

Tungviktens obestridde mästare och klassens unge kursetta har under sommaren cementerat sina positioner på boxningens svarta tavla. Kungakronan hissades upp i taket och prinskostymen har aldrig sett så bekväm ut. Mästaren visade med all önskvärd tydlighet att hans position som världens just nu bästa tungviktsboxare är ohotad och den unge boxaren, på väg upp, visade med all önskvärd tydlighet att hoppet om en morgondag har fått sitt givna epicentrum.

Oleksandr Usyk från Ukraina har gått från klarhet till klarhet sedan han för runt 15 år sedan slog igenom som en ovanligt kvick och rörlig tungviktare i amatörringen. Efter att ha sopat rent inom amatörboxningen tog han av sig tröjan och gjorde det samma som proffs. Först som cruiserviktare och sedan som tungviktare. Likt en Muhammad Ali ersatte han snabbhet i händer och ben med snabbhet i tanken när åldern gjorde att det inte gick lika fort längre. Usyk är fortfarande kvick i nävar och fötter, bara inte riktigt lika kvick som för 10-15 år sedan. Det som istället blivit ukrainarens signum sedan han passerade 30 är förmågan att ändra taktik under resans gång. Mer än en gång har han när det hackat i maskineriet satt sig ned i rondpausen och skruvat till en lösning. En lösning som nästan alltid följts av en klar rondseger för ukrainaren.

Nu senast firade Usyk industrisemester med att ganska enkelt utmanövrera britten Daniel Dubois för andra gången. Att dubbla upp segrar mot just stora britter har för övrigt blivit en trevlig vana för ukrainaren. Först Anthony Joshua sen Tyson Fury och nu Daniel Dubois. 

Även om mycket lite i matchen mot Dubois skvallrade om en kommande pension kan det kanske ändå vara på sin plats att kika in i nästa serieruta. Usyk är trots allt 38 år och han har själv antytt att det inte är många matcher kvar för honom. Förvisso har han även hintat om att han kommer fortsätta boxas så länge Rysslands krig mot Ukraina pågår. Titelmatcherna får omvärlden att inte glömma Ukraina; en tanke som naturligtvis är lovvärd. Däremot skulle ukrainarens renommé knappast ta skada av att han tackar för sig redan i dag. Usyk har ingenting kvar att bevisa och det finns dessutom inget riktigt sus kring någon potentiell match för tillfället. Det största egentliga hotet mot ukrainaren är förmodligen Fader Tid. 

Om Usyk inte lägger handskarna på hyllan verkar det som att nyzeeländaren Joseph Parker är den som står först i kön för en titelmatch. Parker, 33 år gammal, har under de senaste åren visat att han är en värdig utmanare. Efter förlusten mot Finlandsbåten Joe Joyce för ungefär tre år sedan har nyzeeländaren kommit tillbaka i fin stil. Framförallt imponerade de tre senaste segrarna mot Deontay Wilder, Zhilei Zhang och Martin Bakole. Få tror dock att han ska besegra Usyk. Åtminstone så länge Usyk inte blir gammal över en natt. Usyk är lite vassare på det mesta som gör Parker till den toppboxare han är. 

Då tror jag den obesegrade, 32-årige, tysken Agit Kabayel kan vara mer svårtuggad för Usyk. Kabayel, den enda utöver Parker som i dagsläget kan ses som en legitim utmanare, har förmodligen ingen överman i den ädla konsten att gå mot kropp. Något trion Zhilei Zhang, Frank Sanchez och Arslanbek Makhmudov kan intyga. Ryktet om Kabayel som någon att ta på allvar började spridas natten före julafton 2023 då den skräckinjagande ryssen Makhmudov blev rejält tilltufsad. Kabayel tilltänkta roll i det mötet var "motståndaren" som med största sannolikhet skulle bli knockad. Visst hade Kabayel tidigare besegrat den tuffe britten Derek Chisora men det var knockoutkungen Makhmudov som var den tänkta framtidsmannen. Kabayel hade dock inte läst den sidan av manuset utan visade ganska enkelt att det krävs mer än en svingande slägga för att få honom på fall. Istället för rysk dominans blev det Kabayel själv som med en imponerande rörlighet och slagvariation visade upp boxningens ABC från sin bästa sida. Och likt tyskens två kommande viktorior var det kroppslagen som blev spiken i kistan. Så även om jag inte skulle hålla Kabayel som favorit mot Usyk finns det tillräckligt med bränsle för att göra matchen intressant; Usyks tilltagande ålder i kombination med att motstånd som går mot kropp aldrig varit ukrainarens kopp av te.

Bakom Parker och Kabayel har vi de detroniserade britterna Fury, Joshua och Dubois, vilka inte kan räknas bort men har en del att bevisa innan en titelmatch kan bli aktuell igen. Framför allt lär den snart 28-årige Daniel Dubois fortsätta ett tag till. Tyson Fury har, som så många gånger förr, deklarerat sitt avsked, men om erbjudandet är det rätta kan han nog omvärdera sitt beslut. Tror dock inte att en kvalificeringsmatch är det rätta erbjudandet enligt den väldige britten. Han vill nog själv helst få ett tredje möte med Usyk direkt, utan "förmatch". Ett möte som i dagsläget känns ganska poänglöst. Inte för att jag tror att Fury skulle vara chanslös. Utan mer för att det finns andra som står före Fury i kön. Då är det intressantare med ett inkomstbringande sista måltiden-möte mellan Fury och landsmannen Anthony Joshua, snart 36 år gammal. Herrarna har länge vandrat på parallella stigar och deras karriärer börjar närma sig slutet.

I gruppen mellan utmanare och prospects hittar vi britten Fabio Wardley och australiensaren Justis Huni som i juni möttes i en match där vi var på väg att se en stjärna tändas. Men tyvärr fick vi istället se två "förlorare".  I matchen mellan de två obesegrade herrarna var det Huni som, till mångas förvåning, gjorde lite som han ville i nio och en halv rond. Wardley hängde inte alls med i den betydligt kvickare och mer boxningskunnige Hunis dans. Men från ingenstans, i en match där Wardley knappt vunnit en rond, får han in i en kontring som fäller Huni.  Trots knockoutförlusten var det många som här fick upp ögonen för den snabbe och rörlige Huni. Jag kan dock inte låta bli att sörja över att det blev som det blev. Klassen hade mått bra av en övertygande seger för någon av boxarna. Tror eller hoppas att Huni i framtiden, OM han lyckas hålla fokus tiden ut, kan bli en mardröm för vem som helst. Huni kan sin boxning och det vore synd om en skör käke skulle bli hans akilleshäl i fortsättningen. Vad gäller Fabio Wardley, som helt saknar amatörerfarenhet, visade han att trots uppenbara begränsningar är han farlig ända in i kaklet.

Den obestridde cruiserviktsmästaren är en 30-årig australiensare vid namn Jai Opetaia. Lite likt det Usyk gjorde för några år sedan har Opetaia så gott som rensat bort allt motstånd i klassen. Det finns ingen som på allvar hotar australiensaren om kronan längre och Opetaia har själv öppnat upp för att lägga på sig några kilo för att kunna utmana i tungvikt. Huruvida Opetaia skulle vara lyckosam i den tyngsta klassen är naturligtvis än så länge skrivet i stjärnorna. Före Usyk är det egentligen bara Evander Holyfield som lyckats med övergången fullt ut. Opetaia, som stilmässigt ligger närmare Holyfield än Usyk, bör nog inte vänta allt för länge om han ska ha någon chans att följa föregångarnas exempel.

Men för att återgå till den unge kursettan som nämndes i inledningen. Moses Itauma, 20 år, är den mest rosade unga tungviktaren på mycket länge. Auran av något unikt har följt honom sedan han skrev på proffskontraktet bara några slagserier efter 18-årsdagen. Så här långt har han infriat alla högt ställda förväntningar med råge. Med en imponerande snabbhet i kombination med slagstyrka har Itauma inte varit i närheten av att ens förlora en rond. Det gjorde han inte heller den 16 augusti när veteranen Dillian Whyte blåstes bort inom loppet av två minuter. Whyte var annars tänkt att vara det stora testet för den unge Itauma. När mannen från Brixton dessutom visade upp en matchvikt han inte varit nere i på över 10 år var det många som trodde att testet till och med skulle bli övermäktigt för Itauma. Övermäktigt blev det nu inte och eftersnacket har snarare handlat om att Whyte var slut som boxare. Itauma befinner sig lite i ett moment 22 för närvarande. Vinner han enkelt mot en på pappret bra boxare förklaras det med att motståndaren är slut. Skulle Itauma däremot gå tiden ut och kanske t o m förlora några ronder visar det att han är överskattad. Det är inte lätt att vara föremål för en hel boxningsvärlds höga förväntningar. Får jag önska skulle jag nu gärna se honom mot Andy Ruiz eller Filip Hrgovic. Båda är stryktåliga och tekniskt skickliga, vilket borde innebära ett rejält test för den unge Itauma. Många vill se Itauma mot Usyk redan nu, men låt oss hoppas att folket runt den unge britten inte låter sig hetsas till det. Innan det kan bli aktuellt med en titelmatch i allmänhet och en titelmatch mot Usyk i synnerhet måste Itauma testas ordentligt. Även om allt hittills har sett fantastiskt ut har vi ingen aning om hur vår unge man har det med stryktåligheten och uthålligheten. 

Vid sidan av Itauma har det gått lite trögare för det senaste decenniets amatördominant Bakhodir Jalolov. Han har kombinerat sin tid i proffsringen med en framgångsrik amatörkarriär i över sju år och ännu har inget glitter regnat över uzbeken i karriären utan tröja. Frågan om det är uppbackningen som är fel eller om det är den rätta motivationen som saknas har diskuterats flitigt på olika forum. Men helt klart är att han vid det här laget borde ha kommit längre på sin professionella stege. Skulle gärna se honom mot en grindvakt av Derek Chisoras kaliber. Någon som tvingar Jalolov att nå den nivå han besitter. Skulle, i dagsläget, sätta honom som favorit mot samtliga tungviktare förutom Usyk. Problemet med den store uzbeken ligger alltså någon annanstans än i hans kvaliteter som boxare. Han är redan 31 år gammal och bör höja ribban ganska snart om den rätta potentialen ska nås.

En som fick se sig besegrad av Jalolov i OS, men som redan seglat förbi uzbeken på haussemarknaden är 27-årige Teremoana Teremoana från Australien. Teremoana är en lång herre med ett knockoutslag utöver det vanliga. Knockoutkungar utan en plan B brukar få svårt när motståndet inte faller på beställning men nånting säger mig att Australien kan ha något riktigt fint för framtiden här. Om Jalolov påminner om Vitali Klitschko i ringen är Teremoana mer lik Wladimir Klitschko stilmässigt.

Samtidigt som Jalolov ganska enkelt plockade hem fjolårets OS-guld i supertungvikt vann en annan uzbek, Lazizbek Mullojonov, guldet i tungvikt. Med en stil som åtminstone delvis påminner om Usyks har Mullojonov fram till nu sett riktigt lovande ut i proffsringen. En resa som "tyvärr" hamnat i diket då han nyligen åkte fast i en dopingkontroll. Gräver vi ännu djupare i den uzbekiska myllan finner vi den över två meter långe Jakhongir Zokirov och tonåringen, den flyhänte Khalimjon Mamasoliev. Båda två är ytterst lovande och har än så länge fortfarande minst ett ben kvar i amatörringen. Zokirov är i dagsläget steget före men någonting säger mig att den mer variationsrikt boxande Mamasoliev kan vara den som tar det större klivet vad det lider. Med tanke på Uzbekistans anseende i amatörvärlden kommer förmodligen en av dem gå i Jalolovs fotspår och satsa på ett OS-guld i Los Angeles 2028. 

Personligen hoppas jag även på att en annan centralasiat, 26-årige Davlat Boltaev från Tadzjikistan, kan få lite väl förtjänad uppmärksamhet. I fjolårets OS förlorade han semin mot Mullojonov men visade då upp en fin teknik. Det är sällan man ser Mullojonov slå hål i luften på det sättet han gjorde mot Boltaev. Mannen från Tadzjikistan har som proffs gått upp 10-15 kilo i vikt och tävlar främst i den rysskontrollerade IBA Pro. Stilmässigt har han lite av den senare James Toney i sig. Svårträffad och kvicknävad som få är han kanske inget för den blodtörstige, men vår tids Jimmy Young eller Chris Byrd är ingen dum målbild att ha. Låt oss hoppas att man får upp ögonen för honom även utanför IBA:s något begränsade marknad. Som ett centralasiatiskt PS kan tilläggas att en professionell framgång för Jalolov förmodligen har den positiva bieffekten att talanger som Boltaev och Mamasoliev inte fastnar i radioskugga för oss västerlänningar.

Finns det några amerikaner att hoppas på då? Jo Richard Torrez och Joshua Edwards kan, även om de är varandras motsatser i ringen. kanske vara det. Där Torrez, som ser ut som en ung Elliott Gould, är den sluggande, ständigt attackerande är Edwards den mer skönboxande prickskytten. Torrez har klättrat längre upp på stegen men jag tror att det är hos Edwards den större potentialen finns. Ska man ställa sig i en amerikansk ringhörna är alltså den 25-årige Joshua Edwards mitt val. Vill du utöver dessa ha ett långskott från Onkel Sams alltmer tynande hatt lägger vi till den 21-årige Ali Feliz för marinering.

Många unga tungviktare har genom åren fått utstå jämförelsen med en ung Mike Tyson. En jämförelse som så gott som alltid är en björntjänst. Med det sagt går årets björntjänst till italienaren Diego Lenzi. En ganska kort satt ung man med rörlig överkropp och exceptionellt hårda vantar.

Bland exilkubanerna har jag tidigare hyllat Lenier Peros lillebror Dainier Pero. Storebrodern är förvisso även han obesegrad men det är hos lillebror den större talangen finns. Då måste dock Dainier börja boxas på det viset han är bäst på. Som bäst är han mer av en rörlig stilboxare än en stillastående slugger men i sin senaste match var han nere på golvet och vände flera gånger när slagbytarduell var taktiken för dagen. Får Pero inte bukt med den ovanan lär framgångssagan bli ganska kort. En annan kuban i kön är 19-årige Yoandry Rodriguez. Över två meter lång, rörlig och hårdslående har han, i karriärens ingress, alla de rätta attributen för att väcka intresset hos spekulanterna.

Yngst i säcken av möjligheter och den som förväntas följa Itauma i spåren är en 18-årig engelsman vid namn Leo Atang. Precis som sin landsman drog han från höften och hoppade, efter ett par framgångsrika år som junior, över seniornivån för amatörer. Atang är atletisk som få och besitter en fin Roy Jones-likande stil, men vi kanske ska rida ut den värsta hajpen kring Itauma först innan vi höjer Atang till skyarna.

Till sist, innan vi lägger locket på den puttrande grytan saltar vi med kvartetten Aleksei Dronov, Nelvie Tiafack, Karim Crucce och Gurgen Hovmannisyan. Vem vet vad som utvecklas under puttrandets gång?

Nextopia

Utekvällen är alltid som bäst under förfesten när den sista serierutan fortfarande är rosafärgad. Där allt är potential i sin raraste form. Ingen sport är heller så präglad av det som väntar bakom hörnet som boxning. Det är därför stegen upp mot toppen är så välmejslad. Ett snedsteg och drömmen är borta. Så länge du inte är avslöjad är allt möjligt. 

När Larry Holmes i september 1985 förlorade sin tungviktstitel till den förre mästaren i lätt tungvikt Michael Spinks ansågs  boxningens skyltfönster, tungvikten, befinna sig i ett bottenlöst djup. Larry Holmes hade under sin tid på tronen inte setts som något mer än den gamle kungen Muhammad Alis sparringpartner. Och nu när Holmes tid var över fanns det ingen trovärdig arvtagare. Att Michael Spinks skulle axla manteln på riktigt var det ingen som riktigt trodde. Men hoppet om boxningens formel 1 var kanske inte helt ute. Vid den här tidpunkten hade ett rykte om en ovanligt brutal tonåring börjat spridas. Ett rykte som till sin form påminde om hur en annan ung man från Louisville smörjde tungvikts-förstå-sig-påarna med poesi och dans i början av 60-talet.  Den här gången gällde viskleken en kort ung man som kanske inte dansade som en fjäril, men stack gjorde han som en bisvärm på anabola. Året innan hade han som 17-åring med minsta möjliga marginal missat uttagningarna till OS i Los Angeles, och att vänta in OS 1988 var inte att tänka på för den otålige pojken.

Ryktet om den unge mannen var naturligtvis ett växelspel mellan det rådande tomrummet och det ständiga hoppet om en morgondag i dur. Men drömmen var inte bara allmän utan i det här fallet högst specifik. Ett skimmer av det odefinierbara, något oslipat det inte går att sätta fingret på. Att den unge mannen med råge levde upp till allas förväntningar och därmed lämnade Nextopia bakom sig vet ni naturligtvis. Drygt 20 år  gammal tog han WBC-bältet genom att utan att till synes förta sig blåsa bort titelhållaren Trevor Berbick.

Under 2022 blev den 17-årige engelsmannen Moses Itauma både europamästare och världsmästare i supertungvikt för juniorer och han blev det utan att förlora en enda rond hos någon av domarna. Matcherna som gick tiden ut var förvisso i kraftig minoritet eftersom de flesta motståndarna slogs ut redan i den första ronden. Lägger man till detta gymhistorier om hur han som 15-åring gav Anthony Joshua,  Lawrence Okolie och Joe Joyce oväntat hård sparring förstår man att det började mumlas i leden. Och lagom till det nya året visade också Frank Warren upp ett påskrivet proffskontrakt från den just 18 år fyllda supertalangen. Vi hann inte ens säga "ut med det gamla" förrän jämförelsen med en ung Mike Tyson tog fart. I förbifarten hade Itauma nämnt målsättningen att bli den yngste tungviktsvärldsmästaren någonsin. 

Personligen tror jag man gör klokt i att sjuda den målsättningen en smula. Mängden titlar gör iofs inte uppgiften orealistisk, men fokus bör ligga någon annanstans. Har då den unge Moses Itauma vad som krävs? Charmen med Nextopia är att vi aldrig vet, vi kan bara ägna oss åt kvalificerade drömmar. Men Itaumas  kombination av stil och exposivitet gör att det åtminstone i dagsläget finns nog med ved att kasta in i den brasan. 

Under 2000-talet har två juniorvärldsmästare i supertungvikt hoppat över seniornivån för att istället söka sig direkt in i proffsringen. 2004 var det ryssen Denis Boytsov som, efter att ha vunnit junior-VM i lika överlägsen stil som Itauma gjorde 18 år senare, tog tåget till Tyskland för att bli proffs. Boytsovs stil var mer lik Tyson och det var först i sin femtonde match han gick tiden ut. Många var det som 2013 såg fram emot ett möte med Wladimir Klitschko efter det att kvalificeringsmötet mot den på pappret mycket svagare australiensaren Alex Leapai var avklarat. Tyvärr för Boytsovs del hade inte Leapai läst det stycket i sagan utan vann ganska enkelt på poäng mot den för kvällen ganska endimensionella ryssen. Boytsov kom efter detta aldrig tillbaks och två år senare tog hans liv en tragisk vändning efter en brutal misshandel i Berlins tunnelbana. 2012 var det Hughie Fury som hoppade över seniorlivet efter att blivit juniorvärldsmästare i boxningens supertungvikt. Drygt tio år senare har karriären gått hyfsat. Tre knappa förluster mot Alexander Povetkin, Kubrat Pulev och Joseph Parker är ingen katastrof. Pga Hughie Furys lite mjukare poängboxningsstil var haussen heller inte lika stor som den var runt Boytsov. Den hajp som fanns hade mer med Hughies mer kände kusin att göra. 

I jämförelse med dessa två är förväntningarna med rätta större på Itauma och varken Boytsov eller Hughie Fury var några katastrofer i proffsringen. Att Boytsov inte nådde enda fram hade mycket med miljön att göra. Att som 18-åring bryta upp och byta miljö är naturligtvis ingen dans på rosor. Har man dessutom för vana att bomba ut allt motstånd är kanske utrymmet för variation mer begränsad i en situation där alla förväntar sig ständiga knockoutsegrar. Till skillnad från Boytsov har Itauma kvar den miljö han känner sig trygg i och förhoppningsvis kan han då landa mjukt när maskineriet hackar. För det kommer det naturligtvis göra en dag. Itaumas ganska ovanliga kombination av explosiv offensiv och svårfångad defensiv innebär också en potential att bryta mönster på ett sätt som Fury och Boytsov inte riktigt kunde.

Hur ser då konkurrensen ut bland de övriga som väntar på sin chans att plocka upp manteln efter det att Oleksandr Usyk och Tyson Fury lämnat ringen för gott?

Äldst är britten Joe Joyce som likt ett fint vin bara blir bättre med åren och likt en åldrande George Foreman är det många som inte tar honom på allvar förrän det är för sent. Det går inte fort men likt en Finlandsfärja är det svårt att få stopp på honom när han väl fått upp farten.  På samma nivå ligger kroaten Filip Hrgovic som kanske inte helt levt upp till de högt ställda förväntningarna, men han är stor, hyfsat teknisk, hårdslående och obesegrad. Vid deras sida har vi kubanen Frank Sanchez. Han gjorde inte mycket väsen av sig som amatör, även om en skrällseger mot Erislandy Savon piggar upp hans CV. Han är kortare än Joyce och Hrgovic och litar mer till sin teknik än till tyngd och slagstyrka.

En våning ned hittar vi klassens stora hopp så här långt. Uzbeken Bahkodir Jalolov har varit den senaste stora dominanten inom amatörboxningen och påminner lite med sin längd och räckvidd om Vitali Klitschko. Svår att komma åt och kommer man för nära riskerar man att åka i backen. Amerikanen Jared Anderson är den vid sidan av Jalolov som det pratas mest om. Likt Jalolov har han ännu inte utsatt sig för något test att tala om. Med kvicka och explosiva nävar boxas han mer som en mellanviktare än en tungviktare. I Australien hoppas man mycket på den smidige Justis Huni som i stil påminner en smula om den senare James Toney. Mer mjuka rörelser och kvickhet än ren slagstyrka alltså. 

I startfållan har vi utöver Moses Itauma en dansande kuban vid namn Dainier Pero. Pero har precis blivit proffs i samma stall som storebrodern Lenier Pero och i min bok är det lillebror Dainier som är den störrre talangen av de två. Kubanen kan gå långt OM folket runt omkring honom vågar lita på de kvaliteter han faktiskt besitter, dvs, snabba fötter, luriga kombinationer och högoktaniga reflexer. Vi vill inte se en misskötsel alá Odlanier Solis. En av de kvickaste och mest svårträffade tungviktarna genom alla tider som, utan tröja, gick upp 30 kilo och lanserades som den kubanske Tyson. Lite som att sälja in Joe Joyce som "Englands Ali". En sista joker att kasta in i leken är uzbeken Lazibek Mullojonov. Påminner lite om Usyk och är, trots att han har gått några proffsmatcher, fortfarande en av de absolut främsta i amatörringen.

I en boxningsvärld där avståndet mellan nutid och framtid är knappt är Bakhodir Jalolov fortfarande mannen att lägga sina besparingar på, men i världen där förfesten knappt börjat är det Moses Itauma som regerar. I en värld där drömmar är gratis är det svårt att inte ryckas med av en nybliven 18-åring med en aura av det där oförutsägbara man bara hittar några få gånger per generation. Bubblan för en ung, hyllad boxare är naturligtvis tunnare än för exempelvis en fotbollsspelare på väg upp, men så länge vi befinner oss i Nextopia är kejsarens klädval skräddarsytt för guld och gröna skogar.

VM-sammanfattning

Medan resten av sportvärlden har grottat ner sig i silly season har jag den senaste veckan försökt pricka in Viaplays sändningar från världsmästerskapet i amatörboxning. Tyvärr känns det som att jag varit ganska ensam om det. Eller kanske inte tyvärr förresten. Min dragning till boxning har alltid varit den ensammes väg. När fotbollen lockat med sammanhang och kollektiv berusning har boxning alltid varit som bäst när man i sin ensamhet smygit upp om natten, oavsett om det så har varit frågan om OS-boxningar från Los Angeles eller returmötet mellan Riddick Bowe och Evander Holyfield. Att boxning numera endast ger helsidor när det vankas uppvisningsmatch mellan en före detta boxare och en ickeboxare är kanske då helt i sin ordning. Även om "århundradets fajt" sportsligt sett hade mer gemensamt med när TV-laget åkte runt och spelade fotboll mot lokala kändisar än med en VM-final i fotboll. Att se kubanska stilboxare som Andy Cruz, Julio La Cruz och Erislandy Savon visa upp sitt kunnande ger mig bra mycket mer än att se Mayweather och McGregor sparras.  Tyvärr lägger en del tvivelaktiga domslut en viss sordin på stämningen inom amatörboxningen och jag skulle gärna se en återgång till de gamla träfftryckarsystemet. Visst hade det sina brister, men i jämförelse med dagens system där allt för många domslut känns som ett lotteri, var det himmelriket.

Men om vi nu lägger domarharakirin åt sidan för en minut och fokuserar på själva boxningen, har vi trots allt fått se på en hel del underhållande boxning den senaste veckan. Från kubaner med gummi i lederna till amerikaner som äntligen börjar se ljuset i tunneln. Tio klasser där de tio guldmedaljerna i åtminstone majoriteten av fallen lyckades hitta rätt.

(1) Andy Cruz (lätt welter)
Den mest komplette av dagens kubaner var fullständigt överlägsen i Hamburg. Hans defensiv är kanske inte lika teatralisk som hos hans landsman i den lätta tungvikten men med små nätta rörelser får han motståndet att slå stora hål i luften samtidigt som kontraslagen är närmast perfekt tajmade. Den 22-årige Andy Cruz kan vara den störste talangen inom kubansk boxning på den här sidan Rigondeaux.

(2) Julio Cesar La Cruz (lätt tungvikt)
Den 28-årige Julio Cesar La Cruz har fört konsten i att inte bli träffad till en helt ny dimension. Till synes helt i avsaknad av hindrande ben i kroppen ser han ut att på beställning kunna slå knut på sig själv. När han för ovanlighetens skull blir träffad, har han följt med slaget från ax till limpa och därmed mjölkat ur så gott som all kraft ur slaget. När La Cruz nu vann sitt fjärde raka världsmästerskap kändes han mer oåtkomlig och överlägsen än någonsin.

(3) Oleksandr Khyzniak (mellanvikt)
Som motvikt till de ledigt boxande kubanerna hade ukrainaren, den 22-årige Knyzniak, full fart framåt som motto och likt en trimmad lövblåsare blåste han bort allt motstånd från vägarna.

(4) Erislandy Savon (tungvikt)
Att se Savon boxa ut Tishchenko i finalen var ren och skär njutning. Det märktes att Savon var extra tänd den här gången. För två år sedan trodde de flesta att han hade vunnit sitt efterlängtade VM-guld, men poängdomarna tyckte annorlunda och gav segern till Tishchenko istället. Den här gången var han ännu mer överlägsen och vann varje minut av varje rond. Trots detta hade två av domarna ryssen som segrare. Ännu en praktskandal med Tishchenko på fel sida med andra ord. Det skulle vara intressant att veta vad den ryska tungviktaren har för hållhake på domarkåren inom amatörboxningen.

(5) Sofiane Oumiha (lättvikt)
I min bok förlorade den 22-årige fransmannen Oumiha finalen knappt mot Lazaro Alvarez, men bortsett från det är skådisen John Turturos boxande alter ego en stilren defensivspecialist som förtjänar sin plats i solen.

(6) Joahny Argilagos (lätt flugvikt)
20 år gammal är kubanen Argilagos den yngste i samlingen av nykorade världsmästare. På lätta fötter lyckades han till sist med minsta möjliga marginal få den ständigt attackerande Dusmatov på fall.

(7) Yosbany Veitia (flugvikt)
I sin tredje VM-turnering lyckades den 25-årige Veitia äntligen nå enda fram genom att i finalen boxa ut uzbeken Latipov, utan att förta sig alltför mycket.

(8) Shakhram Giyasov (welter)
I fyra av de tio finalerna var det Uzbekistan mot Kuba och i tre av fallen stod Kuba som segrare. Undantaget var den 24-årige Giyasov som drog från höften och förvånansvärt enkelt lyckades detronisera Roniel Iglesias i finalen.

(9) Magomedrasul Majidov (supertungvikt)
Den tunge och hårdslående azeren gjorde en förtjänstfull turnering men eftersom starfältet i den tyngsta klassen höll en mer än lovligt låg klass är det svårt att motivera en högre placering.

(10) Kairat Yeraliyev (bantamvikt)
Har lite svårt för kazakens slå-och-håll-boxning och det är möjligt att jag på ren trots ansåg att den betydligt mer stilrene amerikanen Duke Ragan borde fått segern i finalen.

Apropå Duke Ragan kändes det som att USA gjorde sitt främsta mästerskap på länge. Många unga killar som gick långt. Låt oss se om några av de fortsätter sin satsning över OS eller om proffscirkusen lockar allt för mycket. Några som borde vara hett byte för proffscirkusdirektörer världen över är kubanerna Andy Cruz, Julio Cesar La Cruz och Erislandy Savon. Även ukrainaren Khyzniak borde vara eftertraktad med sin ta-inga-fångar-stil. Och om man får ge ett personligt pris till turneringens "lucky loser" och som sådan ett ytterligare namn att lägga i borde-bli-proffs-hatten är nyazeeländaren David Nyika mitt val. En ganska enig boxningsvärld ansåg att Nyika blev bortdömd mot Tishchenko och det med en boxning man inte ser så ofta från en tungviktare. Jag tror inte att jag är ensam om att vilja följa med på hans tåg mot tungviktstoppen om han skulle välja en karriär utan tröja.

Finaldags

Att domarfavoriten Evgeny Tishchenko skulle passera uzbeken Sanjar Tursunov i tungvikens semifinal var knappast någon skräll. Tursunovs oortodoxt, studsiga stil räckte inte riktigt till den här gången. Tror dock att vi kommer få höra mycket mer från den nyss fyllda 19-åringen från Kazakstan. Tishchenkos motståndare i finalen blir Erislandy Savon som med minsta möjliga marginal fick segern mot Vassiliy Levit  Tishchenko besegrade Savon i VM-finalen 2015 i en match de flesta hade en ganska klar seger för Savon. Inte lika öronbedövande bortdömning som i Tishchenkos "vinst" mot Levit i Rio, men ändå. Tishchenkos CV är ingen vacker syn vid en närmare granskning och vi kan bara hoppas att rätt segrare koras den här gången.

I supertungvikten gjorde Kamshybek Kunkabayev det han skulle och vann en tämligen klar poängseger mot den kamerunske knockoutkungen Fokou Arsene. Men trots att han var tekniskt underlägsen kändes det hela tiden som att Arsenes högerslägga när som helst kunde fälla avgörandet. Nu blev det inte så, men det finns säkert en och annan proffsdirektör som gärna ser honom i sitt stall vad det lider. Även den andra semin gick enligt förhandstipsen. Majidovs tyngd fällde avgörandet i en tät match mot Joseph Goodall. Goodall har kanske varit den stora överraskningen bland supertungviktarna. Segrar mot Vykhryst och Babanin följdes upp med en knapp förlust mot Majidov och det i en match där Goodall var den klart bättre mot slutet. Kunkabayev mot Majidov känns som en på förhand oviss historia, där frågan är om kazakens teknik räcker till mot azerens tyngd.

Söderut får man inte missa matrixmannen Julio Cesar La Cruz uppgörelse mot irländaren Joe Ward i den lätta tungvikten. Har svårt att se nåt annat än en kubansk seger men Ward är tillräckligt skicklig för att göra det intressant. En annan fin kuban att titta lite extra på hittar vi i den lätta weltervikten. Den 22-årige Andy Cruz har om möjligt sett ännu mer imponerande ut än sin 17 kilo tyngre landsman. Uzbeken Kholdarov, som Cruz möter i finalen, vill naturligtvis annorlunda men jag skulle inte bli förvånad om Andy Cruz till slut blir framröstad som främste boxare i turneringen.

Kuba har även representater kvar i weltervikten, lättvikten, flugvikten och den lätta flugvikten. Inte illa med sju av nio möjliga finalister. I den tyngsta klassen hade Kuba ingen representant eftersom Jose Larduet blev skadad strax innan avfärd. I de två lättaste klasserna blir det Kuba mot Uzbekistan. I den lätta flugvikten möter Joahny Argilagos Hasanboy Dusmatov och i den "tyngre" flugvikten gör Yosbany Veitia upp mot Jasurbek Latipov. 1-1 är grundtipset i det dubbelmötet. Dusmatov är kanske den bäste uzbeken kilo-för-kilo och bör vara knapp favorit mot Argilagos. Veitia är lite för ojämn för sitt eget bästa men om han har en bra dag får Latipov det svårt.  Lazaro Alvarez ställs i lättviktsfinalen mot fransosen Sofiane Oumiha och i weltervikten blir det ännu en tvekamp mellan Kuba och Uzbekistan, då veteranen" Roniel Iglesias ställs mot Shakhram Giyasov. Likt Veitia är Iglesias något ojämn, men även han "bör" ta sin uzbek. Jag skulle dock inte satsa några större summor på att både Iglesias och Veitia visar sig från sina bästa sidor i finalen.

I de två resterande finalerna hittar vi bland andra den enda kvarvarande amerikanen. Duke Ragan kommer dock få tufft motstånd i och med kazaken Kairat Yeraliyev. Kanske i tuffaste laget för den amerikanske bantamviktaren. Kazakstan ser vi även i mellanviktsfinalen, där Ablikhan Amankul tar sig an ukrainaren Oleksandr Khyzniak. Grundtipset är att hälften av guldmedaljerna hamnar runt kubanska halsar och att Uzbekistan, Kazakstan, Ukraina, Ryssland och Azerbajdjzan (Sovjet)broderligt får dela på de övriga fem.

Kvartssamtal

Julio Cesar La Cruz, gummimannen utan ben i kroppen, vann naturligtvis sin kvartsfinal i lätt tungvikt utan att behöva landa i de kroppsligas dimension. I klassen norr om La Cruz lyckades jag sorgligt nog pricka in alla fyra semifinalister. Sorgligt eftersom det inkluderade en förväntad bortdömning med ryssen Tishchenko inblandad. Kroppsspråket när matchen var över och domslutet ännu ej förkunnats sa det mesta. Tishchenko såg bedrövad ut och de bistra männen i hans hörna skakade på sina huvuden. I den andra ringhörnan studsade en överlycklig David Nyika omkring och vinkade till publiken. Sällan har väl den långe ryssen slagit så många hål i luften och domslutet skulle väl bara vara en formalitet, trodde den jublande publiken som precis hade fått en ny favorit. Vi luttrade cyniker ville av naturliga skäl vänta med att korka upp champagnen och när speakern ropade upp delat beslut i högtalaren förstod vi att vi återigen blivit lurade. Förföljd av publikens massiva burop fick Evgeny Tishchenko återigen trava iväg till omklädningsrummet som mycket tveksam segrare. Låt oss hoppas att Nyika efter detta slänger amatörhandskarna i soptunnan och går över till den mörka sidan. Den professionella tungviktsboxningen behöver honom.

I den andra kvarten vann uzbeken Sanjar Tursunov ganska enkelt mot holländaren Roy Korving. Tyvärr tar hans resa slut i och med semifinalen eftersom ni vet vem som väntar på andra sidan. På den undre halvan vann Erislandy Savon och Vassily Levit enkelt sina matcher, vilket bådar för en spännande semi i morgon. Kampen om rätten att få bli bortdömd i finalen.

Om tungviktskvartarna gick enligt tidtabell, kännetecknades supertungvikten av hela havet stormar. I frånvaron av de tidigare årens dominanter, som så gott som alla valt att gå vidare utan tröja, känns den tyngsta klassen i Hamburg svagare än nånsin. Bakhodir Jalolov och Kamshybek Kunkabayev bjöd inledningsvis på den kanske bästa boxningen för kvällen och med minsta möjliga marginal belönades kazaken Kunkabayev med segern. I semin får han möta den granitnävade Foukou Arsene från Kamerun. I normala fall skulle jag favorisera Kunkabayev men efter att ha sett Arsene fullständigt köra över colombianen Salcedo i sin kvartsfinal, är jag inte lika säker längre. Får Arsene in en snyting kan det vara dags att tänka på refrängen för Kunkabayev. På den undre halvan fortsatte Joseph Goodall sin skrällmarsch mot toppen. Maxim Babanin visade nämligen upp nackdelen med att gå och bära på alltför mycket trivselvikt. Om han kvällen innan visat upp en stilren boxning vi sällan ser i den tyngsta viktklassen, såg han nu mest ut som ett tröttkört fyllo på väg hem efter en alltför blöt natt. Synd på så rara ärtor. I den sista kvarten lyckades Majidov med nöd och näppe ta sig förbi fransmannen Abadou. Kanske kan mannen som la handskarna på hyllan, men efter en kort ledighet från sporten övertalades till en ny satsning, få sitt tredje VM-guld. Och eftersom den 31-årige azeren inte ser riktigt lika vass ut som tidigare, skulle det vara ett rejält underbetyg till klassen.

Istället för pajig uppvisningsboxning

Efter den upphaussade uppvisningsmatchen mellan en före detta proffsboxare som la vantarna på hyllan för två år sedan och en MMA-fighter som aldrig tidigare boxats professionellt, känns det skönt att sjunka in i ett klassiskt gammalt världsmästerskap i amatörboxning. Det i mina ögon tveksamma poängräknandet till trots bjuds det ändå på en hel del underhållande och högkvalitativ boxning. Min stora favorit, kilo-för-kilo, är den kubanske lättungviktaren Julio Cesar La Cruz. En defensivboxande virvelvind som aldrig befinner sig på samma plats två gånger. Och om inget anmärkningsvärt händer står han förmodligen med sitt fjärde raka VM-guld runt halsen om en vecka. Visst skulle det vara spännande att se honom i proffsringen vad det lider. 28 år gammal har han fortfarande några år kvar på den absoluta toppen och jag har svårt att se hur någon av de främsta professionella lättungviktarna skulle rå på honom.

Eftersom tungviktsboxning är min drog, är det trots La Cruz konster, klasserna norr om den lätta tungvikten som här sätts under lupp. Vi har kommit fram till kvartsfinalerna och tungviksklassen inleds i eftermiddag med ett högintressant möte mellan klassens etta, ryssen Evgeny Tishchenko, och nyazeeländaren David Nyika. Tishchenko är regerande världsmästare och regerande olympisk mästare i klassen. Tyvärr fläckades hans rykte ner ganska rejält efter guldet i Rio där han stod på "rätt" sida av en av de största bortdömningarna i amatörboxningens historia. Få, om någon, utöver poängdomarna vid ringside hade Tishchenko som vinnare av någon rond i finalen mot kazaken Levit. Bitter eftersmak är bara förordet till det som hände i den matchen och nu ska han alltså som förstaseedad upp mot David Nyika. Nyika har på sistone gått från klarhet till klarhet och briljerade rejält, med fina undanglidningar och stilren kontringsboxning i åttondelen mot hemmahoppet Igor Teziev. Hjärtat säger Nyika men hjärnan säger Tishchenko. Motståndarna brukar ha svårt att komma åt den långe ryssen som med raka och tydliga slag brukar vinna sina matcher. Har man dessutom domarna emot sig kommer det krävas nåt extraordinärt av Nyika för att ta sig förbi Tishchenko. Vinnaren kommer sedan ställas mot den nyss fyllde 19-åringen Sanjar Tursunov från Uzbekistan eller holländaren Roy Korving. Korving är den klassiskt skolade boxaren som gör det mesta rätt. Medan Tursunov är den mer oortodoxe som istället förlitar sig på kvickhet och reflexer. Med händerna längs sidan brukar han ägna sig åt att glida undan och ducka för att sedan när tillfälle ges hoppa in slagen. Med viss gardering ger jag tipset till den mer spektakuläre Tursunov. Men oavsett vinnare tror jag att semifinalen blir slutstationen.

På den undre halvan ska kazaken Vassiliy Levit inte ha några som helst problem med australiern Jason Whateley och i en semi får han i så fall förmodligen möta kubanen Erislandy Savon. Savon ska i sin kvartsfinal upp mot engländaren Cheavon Clarke och jag har svårt att se hur Clarke ska komma åt Savon. Savon kan i och för sig vara lite väl inaktiv emellanåt men jag tror inte att Clarke ska kunna utnyttja det. Det tror jag däremot att Levit kan. Om det sedan landar på Levit mot Tishchenko i finalen misstänker jag att en hel boxningsvärld håller tummarna för att Levit där får sin efterlängtade "revansch".

Även den tyngre supertungvikten drar av sitt finaste krut i den första kvarten, där uzbeken Bakhodir Jalolov gör upp med kazaken Kamshybek Kunkabayev. Jalolov stoppade dansken Kem Larsen i åttondelens första rond och Kunkabayev vann en ganska klar poängseger mot tysken Max Keller. Kunkabayev är rörlig och snabbnävad och ska kunna bjuda upp till kamp mot klassens förstaseedade Jalolov. Även här säger hjärtat en sak och hjärnan en annan. Jag är rädd att Jalolov, likt tungviktens Tishchenko, på något vis kommer krångla sig fram till semin. Stilmässigt föredrar jag dock kazaken. Oavsett vinnare tror jag sedan att semin blir en enklare affär. Har svårt att se hur Fokou Arsene från Kamerun eller Cristian Salcedo från Colombia ska kunna ta sig förbi någon av de ovannämnda. Salcedo bör vara den som vinner kvarten men sedan blir det förmodligen stopp med andra ord.

På den nedre halvan skrällde australiern Joseph Goodall rejält genom att via ett rakbladstunnt domslut besegra europamästaren Viktor Vykhryst från Ukraina. I kvarten borde det ta stopp mot ryssen Maxim Babanin. Babanin påminner en smula om James Toney när han boxades i den tyngsta klassen. Rejält överviktig men med en känsla som få av konkurenterna är i närheten av. Detta borde räcka mot den tekniskt sett mer begränsade Goodall. Den sista kvarten går mellan fransmannen Djamili Aboudou och azeren Magomedrasul Majidov. Majidov ser inte riktigt lika skräckinjagande ut som tidigare men mot fransmannen ska det nog räcka. Har sedan på känn att han däremot stöter på lite för stor patrull i och med Babanin. Vilket skulle leda till en helt öppen final mellan Babanin och Jalolov. Känsla mot räckvidd alltså. Med den kroppshydda Babanin har borde det inte räcka till ett VM-guld. Men nånting säger mig att det trots allt gör det.

Joshua vs. Klitschko

När Wladimir Klitschko i november 2015 förlorade sin odiskutabla titel till Tyson Fury, kände jag mig ganska övertygad om att en schemalagd returmatch inte skulle bli av. Nånting skulle hända på vägen. Då var jag också tämligen övertygad om att det skulle vara Wladimir Klitschko som när allt kom till kritan skulle hitta en bakdörr. Men nu står han alltså här; ett dygn från den största titelmatchen i tungviktsboxning på länge. Även om jag hade rätt i att returmatchen mot Fury (hittills) inte blivit av hade jag fel om Klitschko. Anledningen till att jag trodde som jag trodde var att Klitschko helt enkelt blev utboxad av den tolv år yngre Fury. En returmatch skulle med största sannolikhet sluta på samma sätt om inte ukrainaren var beredd att ta lite större risker.

Men nu är det alltså en annan obesegrad britt vi får se i den andra ringhörnan. Och trots att Tyson Fury inte är inblandad känns det som den mest spännande tungviktsdrabbningen på mycket länge. När Fury detronioserade Klitschko var det en skräll av, om inte gigantiska, åtminstone medelstora mått. Nu är det en 50/50-historia där ung möter gammal på fler än ett sätt. Den tretton år yngre Joshua har nämligen mycket gemensamt med en yngre Klitschko. En Klitschko som ännu inte träffat den nu bortgångne Manny Steward. En Steward som införde livlinor i Wladimirs boxning, på samma sätt som han några år tidigare hade gjort med Lennox Lewis. Många ansåg att den mer säkerhetsboxande Klitschko blev något tråkigare än den tidigare knockoutkungen. Tråkigare eller inte var det utan tvekan en mer framgångsrik ukrainare vi såg med Steward i sin hörna. Under drygt tio års tid var han aldrig i närheten av en förlust och den tveksamma haka som tidigare visat upp sig då och då såg vi aldrig röken av under Stewards tid. Mot Fury var dock Steward inte längre med och där och då kändes det som att även hans dittills så framgångsrika stil nådde vägs ände.

Om Fury hade stått på den andra sidan i morgon är jag övertygad om att vi skulle få se en mer aggressiv Klitschko. Nu är jag inte lika säker. Anthony Joshua är inte lika rörlig som Fury och han är dessutom lite kortare. Storleksmässigt är Joshua och Klitschko så gott som identiska. Det skulle kunna innebära att Klitschkos plan blir den vanliga, dvs den något försiktiga generalen. Om Klitschko istället väljer en mer aggressiv plan är en knockoutseger åt endera hållet en lågoddsare i sammanhanget.

Huruvida fader tid står och frustar i farstun är annars det stora frågetecknet för honom. Många är exemplen på karriärer som avslutats i situationer liknande den Klitschko kommer befinna sig i på Wembley i morgon. Om Wladimir Klitschko torde befinna sig i sin karriärs september, torde Anthony Joshua befinna sig på den andra sidan av kalendern. Frågan är bara hur nära sin peak han är. Även här finns det åtskilliga öden att jämföra med. Joshua befinner sig ungefär där Lennox Lewis befann sig när han klev upp mot Razor Ruddock i oktober 1992 eller ungefär där Michael Grant befann sig när samme Lewis stod i den andra ringhörnan i april 2000. I ena fallet det första riktigt stora steget på väg in i en av boxningshistoriens främsta tungviktskarriärer. I det andra fallet avslöjandet av att verkligheten inte riktigt levde upp till ryktet. Med andra ord är det länge sedan en stormatch i tungvikt har så många spännande frågetecken efter sig. Så många om och men att det är nästan omöjligt att med pannan i djupa veck sia om utgången.

Hösten 2016

Tungviktsklassen har av naturliga skäl alltid varit proffsboxningens skyltfönster, men efter ett mer än ett decennium av total dominans från två bröder från Ukraina som hade lovat sin mamma att aldrig möta varandra har glansen falnat en aning. Men för nästan ett år sedan hände nåt som fick många att svälja cigarren. Den yngre Klitsckhobrodern Wladimir, som utan att förta sig inte hade varit i närheten av en förlust på många år, blev av med sin titel till den tolv år yngre Tyson Fury.

Den 29 oktober ska vi få reda på om Wladimir Klitschko hade en dålig dag på jobbet eller om Tyson Fury helt enkelt hade hittat nyckeln till ukrainarens kassaskåp. Ett tredje alternativ är naturligtvis att det var Fader Tid som hann ikapp Klitschko för nästan ett år sedan. Ukrainaren är nu fyrtio år och exemplen är många på toppboxare som på kort tid blivit mycket äldre. Jämför exempelvis Roy Jones briljanta uppvisning mot tungviktsvärldsmästaren John Ruiz i mars 2003 med hans högst mediokra insats dryga halvåret senare mot Antonio Tarver. Jones dagar som boxningsvirtuos var med detta räknade. Jämför även Alis returmatch mot Leon Spinks hösten 1978 där han fortfarande dansade som en fjäril och pepprade Spinks med underbara kombinationer samtidigt som den yngre världsmästaren slog stora hål i luften, med den störstes match mot Larry Holmes två år senare. Allt var som bortblåst och kvar var en tung och trött "slagpåse".

Fury visade förra gången att det går att säkerhetsboxa ut Klitschko om man har snabbheten och storleken. Så OM (ett ganska stort OM) han är lika väl förberedd som då måste nog Klitschko byta taktik och ta större risker nu. Bli mer som han var innan Manny Steward tog över med andra ord. Det innebär naturligtvis en större risk att åka i backen men förmodligen hans kanske enda chans att rå på Fury i Manchester. Klitschko kan naturligtvis också ha turen på sin sida och få möta en överviktig Fury som inte alls förberett sig lika minutiöst som fjol. Om Klitschko återtar titeln mot en taggad Fury har han i alla fall visat mig att hans plats inom tungviktens kanon är säkrad för all framtid.

Länge såg det ut som Tyson Furus yngre kusin Hughie Fury skulle gå en utmanarmatch om WBO-titeln mot mexikanen Andy Ruiz. Tyvärr verkar drabbningen inte bli av, inte den här gången i alla fall. Tyvärr, eftersom det i aå fall skulle varit två obesegrade herrar på väg upp som skulle göra upp. Hughie är inte lika tung och hårdslående som sin sju år äldre kusin, men har en fin boxarstil som bygger på rörlighet och kvickhet. Mexikanska tungviktare är en raritet i sammanhanget och Andy Ruiz har ganska snabba nävar som rimmar ganska illa mot hans lätt överviktiga gestalt. Hughie Fury väger mindre men är huvudet högre än Ruiz. Nu cirkulerar det rykten om att Hughie Fury skulle vara aktuell för en match om IBF-titeln, mot Anthony Joshua, den 26 november istället. En titelmatch mellan två britter är naturligtvis kul, men jag undrar om inte Joshua är lite i tuffaste laget för Hughie. Ett annat och kanske ännu intressantare rykte är att nyazeeländaren Joseph Parker ska stå för motståndet i november. Parker är även han obesegrad och besitter en imponerande snabbhet och slagstyrka, vilket skulle borga för en spännande kamp mot Joshua. Varken Joshua eller Parker har hittills behövt visa upp någon defensiv att tala om, så att matchen skulle gå tiden ut är en högoddsare. Tyvärr för Parkers del tror jag att den större britten slår hårdare.

I kulissena har vi även WBC-mästaren, amerikanen Deontay Wilder. Det senaste ryktet gör gällande att ett returmöte mot kanadicken Bermane Stiverne är i vardande. Stiverne är förmodligen bättre än Wilders tidigare utmanare, men så särskilt spännande låter det inte. Wilder vann ganska enkelt på poäng i januari 2015 och Stivernes enda framträdande sedan dess var en tolvrondersvals mot journeymannen Derrick Rossy. Nej, då skulle det vara intressantare med Alexander Povetkin eller David Haye i den andra ringhörnan.

Samtliga titelhållare är i nuläget obesegrade och med en ny obesegrad kung på cruiservikthimlen i Oleksandr Usyk, som förhoppningsvis inte väntar allt för länge med sin attack mot den tyngre klassen, ser den professionella tungviktsboxningen mer spännande ut än på mycket länge.

Oleksandr Usyk

Att i sin tionde match som professionell åka till Polen och besegra WBO-mästaren, den obesegrade hemmaboxaren Krzysztof Glowacki är inget som vem som helst gör. Glowacki hade i sina två föregående matcher på ett imponerande vis detroniserat de rutinerade herrarna, Marco Huck och Steve Cunningham. Men efter ett par något så när jämna ronder var det aldrig något snack om saken. Där Glowacki jagade med bomber levererade en och en, attackerade hans motståndare ukrainaren Oleksandr Usyk med slagserier man ytterst sällan ser norr om mellanvikt. Det i kombination med rörliga fötter och en smidig överkropp som gjorde att Usyk alltid var steget före och aldrig på plats där Glowackis slag landade ledde i slutändan till en komfortabel poängseger för ukrainaren. När en cruiserviktare så enkelt kryssar sig fram till täten är den självklara frågan om det här finns nåt att krydda tungviktsklassen med. Hur mycket man än krattar för att cruiservikten ska få ett egenvärde är den bistra sanningen att klassen närmast tungvikten alltid kommer att få leva med en stämpel som inkörsport till boxningens formel 1.

Av många anses Evander Holyfield vara den främste cruiserviktaren i historien. Holyfield blev världsmästare i sin tolfte match för att något år senare ta steget upp i tungvikt för att där bli en av 90-talets främsta. Att som framgångsrik cruiserviktare gå upp i den tyngsta viktklassen och där förvänta sig fortsatt framgång är naturligtvis enklare sagt än gjort men nånting säger mig att Usyk i alla fall har potentialen att även lyckas som tungviktare. Han har stilen och storleken. Han ses som en stor cruiserviktare med en stil som påminner om betydligt lättare viktklasser. Han har dessutom boxats mot supertungviktare i den semiprofessionella WSB, där han imponerade stort och utklassade allt motstånd. Jag tror dessutom att han som WBO-mästare har en fin lucka in i tungvikten. I slutet av oktober ska returmatchen mellan Tyson Fury och Wladmir Klitschko gå av stapeln i en match som på pappret gäller WBA-titeln och WBO-titeln. Oavsett utgång är det mycket som talar för att vinnaren inom kort måste göra sig av med ett av bältena. Varken IBF-mästaren Anthony Joshua eller WBC-mästaren Deontay Wilder har exempelvis erövrat sina titlar genom att besegra den tidigare mästaren. Mycket talar därför för att Fury eller Klitschko, när krutröken lagt sig, får nöja sig med ett titelbälte i byrålådan. Och OM det då skulle bli WBO-bältet som lämnas vind för våg tror jag Usyk skulle känna sig mer än lockad av att gå upp. Högst rankad utmanare är nyazeeländaren Joseph Parker, men i nuläget är det mycket som talar för att han istället väljer att möta Anthony Joshua i en match om IBF-titeln. Bakom Parker har vi mexikanen Andy Ruiz och Tyson Furys yngre kusin Hughie Fury. Tanken var också att dessa två, i en förmatch till Fury-Klitschko, skulle göra upp i en utmanarmatch. En match som i nuläget verkar ha stött på patrull. OM Usyk skulle vilja gå upp är det alltså ganska troligt att Ruiz eller lillkusin Fury skulle stå på andra sidan i en eventuell titelmatch. I sådana fall ett ganska smidigt sätt att vinna en titel även i den tyngsta klassen med andra ord.

Kom tillbaka nävfäktning, allt är förlåtet

Börjar bli mer och mer övertygad om att det professionella sättet att räkna poäng kommer bli amatörboxningens död. Det var många som gjorde vågen när det gamla poängsystemet, där enbart träffar räknades, kastades på sophögen. Boxning hade förvandlats till nåt i stil med nävfäktning och avståndet till professionell, riktig, boxning hade aldrig varit större muttrades det. Därför mottogs förändringen till ett mer professionellt sätt att räkna poäng med röda mattan av de flesta. Istället för att poängdomarna skulle sitta och markera träff, skulle en helhetsbedömning göras efter varje rond. Allt efter professionell förebild.

Med årets OS-turnering och fjolårets världsmästerskap i färskt minne känns det som bytet enbart varit negativt. Allt för många tveksamma domslut i bästa fall och uppenbart felaktiga domslut i värsta fall helt enkelt. Möjligen har bytet lett till en mer professionell typ av boxning men trovärdighetsmässigt har skiftet varit en katastrof. Visst fanns det nackdelar med det gamla träfftryckarsystemet, men sett till det nuvarande alternativet var det himmelriket. Det är trots allt svårare att komma undan med riggade matcher när tittaren direkt ser om en träff blir registrerad eller inte. Att kroppsslag inte registeras efter förtjänst kanske vi måste leva med om vi vill att amatörboxningen ska överleva. Om vi nu bortser från korruptionsproblematiken är problemet med det professionella poängsystemet i en amatörring att tveksamma rondsiffror har en tendens att jämna ut sig under tio eller tolv ronder, medan det i en trerondersmatch ofta blir matchavgörande. Dessutom ser det ganska märkligt ut när en boxare teoretiskt sett, av samtliga domare, kan vinna två helt jämna ronder för att sedan bli fullständigt utklassad i den sista ronden, men ändå stå som slutsegrare, utan att fel har begåtts.

Så snälla amatörboxning, ta tillbaka det gamla nävfäktarsystemet. Jo, jag vet att fel vinnare kunde koras även på det sättet. Men då var det mer på en nivå som kan liknas vid en feldömd straff eller nåt. Som det är nu, förstår jag överhuvud taget inte att nån vill vara med längre. Fyra års väntan som spolieras av saker som till synes inte har med det som händer i ringen att göra.

Riggade ryssmatcher

Egentligen skulle jag vilja skriva om hur jag njutit av Kazakstans framfart i den olympiska boxningsringen eller en hyllning till den kubanske lättungviktaren Julio La Cruz som kanske mer än nån annan boxare, såväl amatör som proffs, lever upp till Alis motto; att dansa som en fjäril och sticka som ett bi.

Men istället är det misstanken om korruption och riggade resultat som stjäl uppmärksamheten den här gången. Och i de misstänktas bås sitter än en gång Ryssland. Efter de senaste årens dopningsskandaler i Ryssland var det på det berömda håret att nationen ens fick med sig någon idrottare till Rio. Men efter en del trixande fick man i alla med sig sina boxare. Med facit i hand borde de för boxningens skull inte varit här. Inte på grund av doping den här gången utan på grund av förutbestämda resultat där det som hände i ringen knappast hade med utgången att göra. För det har inte bara varit frågan om de klassiska domsluten i hemmanationens eller stornationernas favör. Att hemmaboxaren alltid har en viss fördel är svårt att komma runt. Anthony Joshua hade exempelvis aldrig blivit olympisk mästare om spelen inte hade avgjorts i London 2012. USA i Los Angeles 1984 och Kina i Peking 2008 är två andra exempel där hemmanationen blev premierad i överkant. Och att de etablerade boxarna från de dominerande nationerna också får ett och annat tveksamt domslut med sig är naturligtvis irriterande men i de stora hela ganska mänskligt. Boxning är en bedömningssport och den mänskliga faktorn går inte att helt bortse från. Men när kazaken Vassilij Levit vinner varje minut av varje rond i tungviktsfinalen mot ryssen Evgeny Tishschenko för att sedan få se ryssens arm i luften efter matchen är det frågan om något annat än inkompetens. Att just irländaren Michael Gallagher, colombianen Armando Carbonel Alvarado och algeren Kheira Sidi Yakoub som de enda på vårt boxningsklot som hade ryssen som segrare också var de enda som var satta att officiellt bestämma segrare i matchen är naturligtvis mer än en slump. När dessutom Gallagher och Alvarado har lika efter två ronder men ger den sista ronden, en rond där ryssen enbart försökte hålla sig på benen, till Tishschenko måste man fråga sig vad det är frågan om. Alla tre domare ger Tishchenko segern med 29-28 men den enda som ger den sista ronden till Levit är Sidi Yakoub, en rondseger han kunde kosta på sig eftersom Tiscchenko på hans papper redan bärgat segern i och med att han redan givit Tishchenko de två första ronderna.

Ett liknade mönster kunde man se i ryssen Misha Aloians "seger" över colombianen Ceiber Avila i flugviktens kvartsfinal. En match där ryssen vinner den första ronden vilket också speglar sig i domarsiffrorna. I den andra ronden tar Avila över helt, vilket också visar sig i vietnamesen Trong Vuongs och greken Evangelos Bougioukas protokoll. Den som avviker är marockanen Hassan Moudrikah. Han har alltså 20-18 till ryssen efter två ronder. Mycket märkligt men inget man reflekterar närmare över i det läget. På samma sätt som i tungviktsfinalen har alltså domarna tämligen jämnt efter två ronden. En ställning som är mer motiverad mellan Aloian och Avila än det var mellan Tiscshenko och Levit. I den tredje ronden fortsätter Avila trycka på och är än mer överlägsen nu än han var i den andra. Domslutet borde med andra ord vara en formalitet men när speakern basunerar ut "unanimous decision" förstår vi att vi än en gång blivit lurade. Tittar vi sedan närmare på siffrorna ser vi att även denna gång hade alla domarna 29-28 till ryssen och även denna gång var det enbart domaren som hade 20-18 efter två ronder som gav den sista ronden till ryssens motståndare. De två som hade jämnt efter två ronder gav mao den sista ronden till ryssen, en rondseger som i princip enbart dessa två herrar såg. Resten av boxningsvärlden såg en klar och tydlig rondseger för Avila.

Det ska naturligtvis sägas att Levits "förlust" mot Tiscshenko sett till hela matchen var mer absurd än Avilas "förlust" mot Aiolan. Men även om den senare matchen var jämnare tyder domarprotokollen i bägge fallen på att det inte enbart var inkompetens som låg bakom bortdömningarna. Till dessa märkliga domslut kan vi även lägga den ryske bantamviktaren Vladimir Nikotins två mycket kontroversiella segrar över thailändaren Chatchai Butdee och irländaren Michael Conlan, två "segrar" som ringdomarna, varav vår vän Vuong från Vietnam var inblandad i bägge, återigen var ganska ensamma om att se. De här fyra ryssmatcherna var naturligtvis inte de enda där domsluten var ifrågasatta. Att jämna matcher föranleder diskussion och att den förlorande parten känner sig förfördelad hör lite till spelet. Vår svenska mellanviktare Anna Laurell Nash ansåg sig exempelvis bortdömd mot brittiskan Savannah Marshall. Visst kunde domarsiffrorna varit lite jämnare, men någon bortdömning tyckte jag inte att det var.

Men att den värsta domarskandalen sedan Roy Jones "förlust" i Seoul 1988 och åtminstone tre andra mycket märkliga siffror i boxningsringen, alla gynnade samma land borde vara tillräckligt för en rejäl torktumling av AIBA.  För det här var inte kul för nån.

Att dansa som en fjäril

Det är inte ens säkert att han är världens främste tungviktsboxare genom alla tider men han är definitivt tidernas främste idrottsman.

Han hade turen att vara nummer ett när boxningssporten och framförallt tungviktsklassen var nummer ett. Han blev också nummer ett på ett sätt som blåste folk av stolarna. Att dansa som en fjäril var inget idiom som någon tungviktare gått till val på. Men Ali inte bara gjorde det, han stack som ett bi också. Den unika stilen kombinerades med en lika vass tunga. Det tidigare kejsardömet nöjde sig med att väsa fram enstaviga och smått buttra hummanden men Ali, eller Cassius Clay som han då hette, nöjde sig inte med det sportsliga, han dikterade även villkoren vid sidan av ringen. Han inte bara rörde sig graciöst han uttryckte sig också graciöst. Likt en dåtidens estradpoet beskrev han i minsta detalj vad som skedde och vad som skulle ske. Fullt förståerligt betraktades han som en clown av de cigarrpimplande kännarna runt ringen. Det fanns alltid en god förklaring till varje liten framgång. OS-guldet i lätt tungvikt var trots allt i lätt tungvikt och amatörboxing är något helt annat än proffsboxning. Rykten om att han under sparring gjort narr av professionella världsmästare i både lätt tungvikt och tungvikt viftades bort med att det trots allt bara var sparring. Att han skulle ha någon som helst chans mot klassens hårding Sonny Liston var det få som trodde.

Knappt hade den besegrade Sonny Liston lämnat ringen förrän estradpoeten och stilboxaren lagt till politik till sitt CV. Nations of Islam var hans nya kall och några år senare deklarerade han på sitt typiska aliska sätt att han inte såg några skäl att gå i krig mot några som han inte hade nått otalt med.
Ali revolutionerade också politiskt sett, bananrepubliken Proffsboxning. Innan Ali klev in i ringen styrdes sporten främst av vita kostymklädda män iförda mörka solglasögon. Ali ville annat och lät sina vänner ta över rodret. En revolution i det lilla och likt alla revolutioner ersätts ofta en tyrann av en annan tyrann när krutröken lagt sig. Likt en Josef Stalin lyckades till slut Don King kryssa sig fram till makten.

Huruvida Ali skulle besegra Joe Louis eller en Mike Tyson årgång 88 kan man alltid tvista om, men ingen annan boxare har med sin stil revolutionerat sporten som Ali. Han förstod inte varför man skulle sluta stilboxas vid en viss vikt. Det borde snarare vara lättare att undvika slag från en tungviktare än en lättviktare och om man aldrig blev träffad behövde man heller aldrig bekymra sig om motståndarens slagkraft. Han var med andra ord en boxare som bara råkade vara tungviktare.

Han var också en politisk ambassadör som hade boxningen som plattform. En boxare av idag hade naturligtvis inte lyckats med det eftersom vi som överhuvudtaget bryr oss om boxningen av idag är försvinnande få.

Många är de som gått i Alis fotspår och försökt efterlikna kejsaren men eftersom boxningen idag inte utgör samma estrad som den en gång gjorde gör det av naturliga skäl svårt för en nutida arvinge att nå ut på samma sätt som Ali gjorde. Ali som stilmässigt och estradpoetiskt fenomen landade i en tid när ingen idrottsgren var större än den professionella tungviktsboxningen. Han landade också i en tid när politik hade transformerats från en byråkratisk elitsyssla till en populärkulturell massrörelse.

2020

Om vi då hoppar in i tidsmaskinen och beger oss sisådär fyra år framåt i i tiden för att titta på facit, ser vi att Wladimir Klitschkos match mot Tyson Fury i november 2015 blev hans sista. Efter mycket om och men blev returmötet mot den store britten aldrig av.

Matchen alla väntar på inför 2020 är den mellan Oleksandr Usyk och Anthony Joshua. Efter att ha vunnit ett mästarbälte i cruiservikt under 2016 bestämde sig Usyk för att gå upp i tungvikt, där han så gott som omgående klev upp bland de främsta. En av de som fick se sig besegrad var Deontay Wilder som inte alls hann med när han i september 2017 blev utslagen i den tionde ronden av den kvicke och svårträffade ukrainaren. Efter några kvalificeringsmatcher under 2016 där ingen av hans motståndare gick tiden ut fick Anthony Joshua äntligen chansen mot Tyson Fury i mars 2017. Fury hade några månader tidigare stiligt avslutat David Hayes karriär med en enkel poängseger. Tyvärr för Joshua, förlorades den första matchen mot Fury på poäng. Joshua som i den första matchen allt för ensidigt jagat en knockoutseger bytte i returmötet taktik och lyckades därmed poängbesegra Fury. Efter att ha gått tiden ut två gånger i rad, vann sedan Joshua det tredje mötet på knockout. Fury var betydligt offensivare i det tredje mötet och blev därmed en perfekt måltavla för Joshua, som efter att själv ha blivit golvad, brutalt slog ut Fury i den åttonde ronden.

Nyzeeländaren Joseph Parker blev en av alla förhoppningsfulla som inte riktigt nådde enda fram. Efter att ha blivit utboxad av den då obesegrade amerikanen Michael Hunter gick karriären lite i stå. Nyzeeländarna har dock redan fått ett nytt hett namn att tro på. Efter att knappt ha förlorat semifinalen mot Erislandy Savon i OS 2016 har nämligen David Nyika gått som tåget i den professionella tungviktsboxningen och det med en stil som påminner mycket om Roy Jones. Med snabbhet och atleticism är han tungviktsboxaren det talas om och då inte bara i Nya Zeeland. Mötet man väntar på där nere är det mellan honom och australiensaren Jai Opetaia. Opetaia är obesegrad och har en liknade stil som Nyika men få tror att Opetaia ska vinna mot Nyika. Allt det Opetaia gör, gör Nyika lite bättre menar experterna. Det andra namnet på väg upp som det talas om är den olympiske guldmedaljören i supertungvikt från Rio, kroaten Filip Hrgovic. Likt Nyika har Hrgovic hittills varit felfri men där Nyika jämförs med Roy Jones jämförs Hrgovic med Wladimir Klitschko. Lite mer inåtvänd och lite tråkigare med andra ord. Trots Hrgovic framfart har den östeuropeiska dominansen inom proffsboxningen kommit av sig en aning i och med semiproffsligorna i WSB och APB. Bland andra blev aldrig Ivan Dychko och Magomedrasul Medzhidov fullblodsproffs.

The End of an Era

När Wladimir Klitschko sträckte händerna i luften efter sin match mot britten Tyson Fury sent i november 2015, var det frustrerade nävar som inte riktigt visste vad dom skulle ta vägen. Möjligen indikerade nävarna att en horribel bortdömning var en möjlighet men den 39-årige ukrainarens ansiktsuttryck visade nåt annat. Oavsett "utgång" var det uttrycket hos en människa som vet att slutet är nära. Nu uteblev också den horribla bortdömningen och den tolv år yngre Fury fick sin seger. Fury visade att storlek i kombination med snabbhet var dyrken att låsa upp Klitschko med. Frågan är nu om Klitschko kan och vill komma tillbaka efter detta. Formellt är en returmatch redan i vardande men från detta till att matchen faktiskt blir av är steget långt. I mars fyller Wladimir fyrtio och även om han fysiskt fortfarande är att räkna med är frågan om han mentalt har tillräckligt med motivation kvar. För OM matchen blir av är Klitschko den yngre mycket medveten om att han inte kan vinna på det sätt som den legendariske Manny Steward lärde honom, dvs med säkerhetsbältet på. OM Tyson Fury dyker upp lika välpreparerad en andra gång kommer match nummer två förmodligen sluta på samma sätt om inte Wladimir väljer att ta lite risker. Och då är naturligtvis frågan om den akademiske ukrainaren vill det här tillräckligt mycket. Grundtipset är nej. Någonstans på vägen kommer någonting att hända som gör att matchen inte blir av.

Med Tyson Fury som nummer ett öppnar naturligtvis den klassiska divisionen upp sig. Främste utmanare är i dagsläget den obesegrade WBC-mästaren Deontay Wilder. Oavsett om Fury-Klitschko II blir av eller inte kommer det säkerligen rinna en hel del vatten under broarna innan Wilder får sin chans. Ett möte det ryktats om ett tag är Wilder mot ryssen Alexander Povetkin. Povetkin förlorade för drygt två år sedan klart mot Wladimir Klitschko men jag inbillar mig att en match mot den ganska oprövade Wilder kan gå hur som helst. Lyckas Wilder detronisera Povetkin ökar naturligtvis kraven på en drabbning med Fury, eller för all del Klitschko om stjärnorna skulle riktas åt det hållet. Innan ett möte med Povetkin kan bli aktuellt ska Wilder i januari upp mot den gamle fotbollshuliganen Artur Szpilka. Szpilka påminner en aning om engelsmannen David Haye i stil, så vill man vara konspiratoriskt lagd kan det indikera att en match mellan Wilder och Haye kan bli aktuell inför sommaren. Och inte mig emot i så fall. Haye ska göra comeback i januari mot australiensaren Mark De Mori. Att Haye ska ha några som helst problem där är det ingen som tror och med tanke på att hans peak som tungviktare kom när han fullständigt blåste bort landsmannen Dereck Chisora för drygt tre år sedan i sin senaste match innan uppehållet finns det en tillräcklig dos av ovisshet i ett möte mellan Haye och Wilder. Likt Klitschko har Wilder ett knockoutslag av guds nåde men likt en tidigare version av Klitschko är hans stryktålighet starkt ifrågasatt.

Den av många ansedd som det största framtidshoppet i klassen är ännu en engelsman, den olympiske guldmedaljören Anthony Joshua. Joshua gick nu i helgen sin längsta match hittills i sin professionella karriär, när landsmannen Dillian Whyte höll ut enda till den sjunde ronden. Whyte var liksom Joshua obesegrad och med en amatörseger mot Joshua på sitt CV, fanns det tillräckligt med bränsle för en intressant drabbning. Efter den första ronden var dock de flesta åskådarna övertygade om att det skulle bli en kortvarig historia. Joshua hade dittills fullständigt kört över Whyte. Men efter att den gamle OS-mästaren i den andra ronden blivit rejält omskakad, blev matchen betydligt jämnare och om inte annat blev vi varse att AJ har en del att jobba på när motståndet inte faller direkt. Men lyckas han kombinera sitt knockoutslag med en poängboxning av Klitschkosnitt kommer Anthony Joshua bli mycket svårslagen i framtiden. Han har storleken och dynamiten som krävs för att nå enda upp.

En annan framtida utmanare är om stjärnorna vill väl, ukrainaren Oleksandr Usyk. För närvarande är han nära en titelmatch i cruiservikt men min förhoppning är att han så fort som möjligt kravlar sig upp bland de tyngsta. Usyk har tidigare visat sig från sin allra finaste sida när motståndet varit som tyngst, vilket gör att han i min bok är det främste hoppet mot giganterna i klassen. Snabbheten och rörligheten blir ännu mer gällande i den tyngsta klassen och kan han hålla sig undan för bomberna blir han svårslagen.

Ett annat framtidshopp med många följare är nyzeeländaren Joseph Parker. Parker har även han gått från klarhet till klarhet och kombinerar ungdom med fart och kraft. Till skillnad från Joshua och Usyk nådde han dock aldrig de ädlaste valörerna som amatör.

Ytterligare ett namn att lägga på lagring är Tysons sex år yngre kusin Hughie Fury som blev proffs bara några månader efter det att han blivit juniorvärldsmästare i supertungvikt. Hughie är en välboxande herre som möjligen saknar lite dynamit i nävarna av vad han visat hittills men är absolut ett framtidshopp.

Klitschko vs. Fury

För första gången på mycket länge ser jag fram emot en titelmatch i tungvikt med viss tillförsikt. För första gången på länge känns inte utgången på förhand given. Även om Wladimir Klitschko bör ses som favorit finns det tecken som tyder på en viss ovisshet. Klitschko är med sina trettionio år tolv år äldre än Tyson Fury. Till skillnad fråm ukrainarens senaste offer är dessutom Fury större än Klitschko, vilket naturligtvis inte hör till vanligheterna. Fury är inte heller någon cementsäck utan rör sig ovanligt smidigt för en man av hans storlek. Det vore naturligtvis dumdristigt att satsa alla sina besparingar på Fury men i potten finns tillräckligt av frågetecken för att göra det spännande. Det KAN med andra ord hända nåt intressant den 28 november och frågan är om Klitschko fortsätter vid en eventuell förlust. Han har trots allt hållit på ett tag och har nog ändå inte tänkt hålla på så många år till.

Tunga amatörer

I frånvaron av regerande världsmästaren Medzhidov dukas det upp till åttondelar i aftonens supertungvikt. Först ut är försteseedade Ivan Dychko som knappast ska ha några som helst problem med brassen Rafael Duarte. Duarte besegrade knappt nyazeeländaren Patrick Mailata i den första omgången. 20-årige Mailata kan, om han jobbar på sin kondition en smula, bli ett framtida namn inom proffscirkusen. Ovissare är mötet mellan mexikanen Edgar Ramirez och tysken Florian Schultz. Två av de yngre i klassen som bägge förväntas en ljus framtid i klassen. Med ett något vassare CV får Schultz ses som favorit. Oavsett vinnare har jag svårt att se någon av dem rå på den långe teknikern från Kazakstan. I den förmodligen vekaste åttondelen möts jordaniern Hassan Ishaish och georgiern Mikhel Bakhidze. Ingen av dom kommer att ha nåt att hämta i den kommande kvarten för där väntar segraren mellan uzbeken Bakhodir Jalolov och kubanen Lenier Pero. En match, som med tanke på domarnas välvilliga inställning till Uzbekistan i årets turnering, kan bli en obehaglig överraskning för Pero. Lägg till detta att Jalolov är en lång, svårtåtkomlig herre så har vi en ganska öppen historia. I en eventuell semifinal mot Dychko tror jag dock att Pero har en bättre chans än Jalolov. Kubanen är kvickare och mindre förutsägbar än uzbeken. Jalolov känns lite som samma skolas barn som Dychko men aningen sämre. Även om jag misstänker att Pero kan störa mannen från Kazakstan tror jag inte att det räcker hela vägen. Vilket innebär att Dychko då skulle vara framme i sin andra raka VM-final.

På den undre halvan sparkas lekarna i gång med britten Joseph Joyces match mot marockanen Mohammed Arjaoui. Arjaoui imponerade i sin första match när han knockade defensivspecialisten Edgar Munoz. Joyce är dock av ett helt annat virke och ska kunna ta sig till kvarten, där han får möta segraren mellan turken Ali Demirezen och indiern Satish Kumar. Demirezen är en tuff herre och har säkert en lukrativ framtid i proffsringen. En match mellan honom och Joyce kan gå lite hur som helst. Britten har blivit golvad förr så han ska nog vara lite försiktig. Även om jag håller Joyce som knapp favorit till en semifinalplats skulle jag inte bli allt för överraskad om vi får se en hårdslående turk där istället. Längst ner i startfältet har vi till en början med en oviss match mellan fransosen Tony Yoka och kinesen Wang Chibao. En 50/50-match där vinnaren får vara nöjd med en plats i kvarten eftersom kroaten Filip Hrgovic med största sannolikhet kommer att stå på motståndarsidan. Att han kommer ha några som helst bekymmer med bulgaren Petar Beldarov har jag svårt att se. Misstänker sedan att Hrgovic även blir en för svår nöt att knäcka för Joyce i semin. Om allt går enligt ritningarna står vi inför ett giganternas möte i finalen eftersom både Dychko och Hrgovic har gått som tåget de senaste åren. Nånting säger mig att Dychko även i år får nöja sig med en silvermedalj ...

I tungvikten är vi redan framme i kvarten där favoriten Erislandy Savon ställs mot uzbeken Rustam Tulaganov. Tulaganov tog sig med god hjälp av domarna förbi stjärnskottet från Nya Zeeland David Nyika. Den kvicke och oortodoxt boxande Nyika kan bli hur bra som helst OM stjärnorna står rätt och disciplinen är den rätta. Det är naturligtvis väldigt tidigt att sia om men kanske, kanske en framtida professionell tungviktskung i vardande ... Savon ska inte ha några problem med Nyikas baneman Tulaganov som bör ha svårt att komma åt den långe kubanen. I den andra kvarten möts argentinaren Yamil Peralta och azeren Abdulkadir Abdullayev. Abdullayev känns starkare än den mer tekniskt boxande Peralta och bör gälla som favorit. Att Abdullayev ska rå på Savon i en eventuell semi har jag däremot svårt att se. Om Savon håller sig kall och inte låter sig bjudas upp till en byta-slag-fest ska finalplatsen vara hans. I den tredje kvarten bör den långe ryssen Evgeny Tischenko besegra den unge holländaren Roy Korving för att sedan i semin ställas mot kazaken Vassilij Levit, som i sin kvart bör slå ukrainaren Manukian. Levit har varit det stora utropstecknet i årets World Series of Boxing där han hade självaste Savon på fallrepet i en match där Levit avslutade galant. Möjligen är Levit bättre lämpad för fem ronder än tre ronder, men jag hoppas att han trots detta besegrar Tischenko och att vi därmed får se ett returmöte mellan Levit och Savon. Tyvärr för Levit tror jag att Savon även denna gång går vinnande ur bataljen.

Har vi då att göra med några professionella framtidshopp bland deltagarna i Qatar?
Hrgovic och Dychko naturligtvis. Men även britten Joseph Joyce och turken Demirezen kan lyckas som proffs. Demirezen har definitivt stilen och eftersom de brittiska öarna ser ut att gå en ljus tungviktsframtid till mötes borde Joyce vara hyperintressant för proffsuppköpare. Kubanerna Pero och Savon skulle naturligtvis också vara intressanta att följa i en proffsring. Till sist skulle jag lägga nyazeeländaren David Nyikas namnlapp i hatten.

Morgondagens mästare?

Om vi för ett ögonblick blundar för APB:s vara eller icke vara, utan enbart fokuserar på tungviktsboxningens framtid och tittar på vad OS-turneringen bar med sig i talangväg. De senaste OS-turneringarna har inte direkt innehållit den pool av boxningsfräschör man hoppats på, men nånting säger mig att "Class of 2012" är strået vassare än alla tidigare årgångar på 2000-talet. Så om vi tänder den imaginära cigarren, sätter oss i läderlappsfåtöljen och leker lite proffsuppköpare för en stund, landar vi på följande laguppställning.

Mitt förstaval är kubanen Erislandy Savon. Att lyckas knyta den legendariske Felix Savons brorson till sitt stall är bara det värt grindslanten. Men den 22 år unge Erislandy är inte bara ett marknadsmässigt gångbart efternamn, utan även en ytterst skicklig pugilist. Stilmässigt skiljer han sig en aning från sin farbror. Felix var mer explosiv, men Erislandy är rörligare och smidigare. Och även om han inte besitter den äldres gamla knockoutslag, kan han knappast beskrivas som fjädernävad.

Lika snabb och rörlig som Savon är kazacken Ivan Dychko. Dychko är dessutom en bit över två meter lång, vilket gör honom extremt svår att nå. Män på den höjden brukar oftast stå stilla och enbart sträcka ut armen, men den unge kazacken som likt Savon är född 1990 har alltså även ovanligt bra fart under fötterna.

Och även om jag kritiserat domsluten i några av guldmedaljören Anthony Joshuas matcher, har vi här att göra med en oslipad diamant. Trots att Joshua är ett år äldre än Dychko och Savon saknar han dessas rutin och ser man enbart på hans utvecklingskurva de senaste åren förstår jag att det kommer vara konkurrens om hans underskrift i framtiden. Joshua är en nästan två meter lång tungviktare som slår hårt. Och med tanke på vad Manny Steward har gjort med två liknande tungviktare, skulle jag inte bli förvånad om han en dag står och gapar i den unge brittens ringhörna.

Världens bäste tungviktare under de senaste åren, Oleksandr Usyk, har tidigare i år boxats i supertungvikt med den äran och även om han inte är lika lång som Joshua och Dychko skulle han inte vara en liten tungviktare i proffsringen. 25 år gammal är även tidpunkten perfekt att söka lyckan utan tröja. Usyk är en rörlig herre som även behärskar konsten att utdela snabba slag i kombinationer, vilket är en bristvara inom tungviktsboxningen. Den dansande kosackkrigaren med rävsvansfrisyr har alla förutsättningar att bli en attraktion inom den professionella cirkusen.

Den extremt svårstavade och svåruttalade azeren Magomedrasul Medzhidov är ett annat framtidshopp. Till skillnad från Savon, Dychko och Usyk är råstyrka azerens varumärke. Att han dessutom är kusin till en av de obesegrade noviserna inom tungviktsklassen Magomed Abdusalamov gör ju saken inte sämre. Abdusalamov har vunnit alla sina proffsmatcher på knockout och jag skulle tippa att Medzhidov inte heller kommer att gå tiden ut många gånger som proffs.

Fyra år för sent ryktas nu att Roberto Cammarelle är villig att pröva lyckan som proffs och varför inte. Även om jag inte är lika till mig, som jag skulle vara för fyra år sedan, är italienaren fortfande snabb och explosiv. Vid 32 års ålder har han naturligtvis inte lika mycket tid på sig som de övriga i fältet.

Tid på sig har däremot den just 17 år fyllda australiern Jai Opetaia, som kan bli något alldeles extra. Han bör nog vänta ett OS till innan han tar av sig tröjan. I Rio 2016 är han 21 och om hans utvecklingskurva fortsätter uppåt kan han nog bli mannen högst upp på pallen då. Redan i London bjöds vi på en självsäker och avslappnad boxning, där han visade upp ett svårträffat mål och utdelade slag från alla möjliga vinklar. Lite extra muskler och rutin på det kan ta honom ända fram till podiet vad det lider. Med reservation för att mycket kan hända i en så ung mans liv tror jag att vi kommer att få höra mycket från Opetaia framöver.

Tungviktsboxningen behöver naturligtvis en amerikan att följa och Michael Hunter har mycket som gör honom intressant. Han har historien, med sin boxande pappa, och han har en imponerande stil. Frågan är om han har disciplinen. Mike "The Bounty" Hunter den äldre hade inte disciplinen, vilket gjorde honom till en sevärd journeyman men inte mer. Hunter den yngre har också blandat och gett vad det gäller detta. OM han med rätt uppbackning kan skärpa till sig KAN han bli det som den amerikanska tungviktspubliken har väntat på.

Om jag till detta får nämna två som inte kom med till OS, vill jag slå ett slag för den unge kroatiske supertungviktaren Filip Hrgovic och den kubanske tungviktaren Leinier Perot. Två 92:or som jag också gärna skulle vilja ha i mitt proffsstall av nya tungviktare.

Så sett till detta tror jag faktiskt att ryktet om tungviktsboxningens död är kraftigt överdrivet.

OS-sammanfattning

Så släcktes lampan ner för den här gången och kvar står man som vanligt och undrar vad det var som flög förbi. OS är som ett gigantiskt julbord, där man fyller tallriken med trettio olika rätter och ungefär halvvägs upptäcker att allt smakar ungefär likadant. För i ärlighetens namn är det sällan man upptäcker tjusningen i någon ny sport. Istället är det svenska medaljchanser som styr bland överflödet och då skiter man i hur det smakar. Boxningsturneringen har alltid varit kompassen på min tallrik, men tyvärr har den i det allmänna medvetandet förpassats ut i köket. Något som endast berör de närmast sörjande. Den tiden när i princip alla matcher visades i långa sjok på TV är sedan länge förbi och möjligen har boxningen sig själv att skylla. Men trots att amatörboxning påminner mer om fäktning än proffsboxning nuförtiden sitter jag där och gläds och upprörs. Och bland de tio nykorade mästarna som gladde mest finner vi  två kubaner, två ukraianare, två britter, en ryss, en kazack, en japan och en kines. Från den mest värdige mästaren till den minst värdige följer dom här nedan.

(1) Vasyl Lomachenko (Lättvikt)
Av ukrainaren Lomachenko visste man vad som väntade så även om han därför inte gladde mest befäste han ändå sin position som amatörvärldens främste boxare. Det är därför svårt att placera någon annan på förstaplatsen.

(2) Robeisy Ramirez  (Flugvikt)
Turneringens stora upptäckt var annars den 18-årige kubanen Ramirez som briljerade med en boxning som det var länge sedan en kubansk ungtupp visade upp. Är om möjligt den främste talangen på Kuba sedan Guillermo Rigondeaux slog igenom 2000 i Sydney.

(3) Serik Sapiyev (Weltervikt)
Den stilboxande kazacken Sapiyev fick priset som turneringens bäste boxare.

(4) Roniel Iglesias (Lätt weltervikt)
Likt landsmannen Ramirez kändes det som att han satte i en högre växel när det behövdes.

(5) Oleksandr Usyk (Tungvikt)
Inledde skakigt men visade sedan att det inte råder någon tvekan om vem världens främste tungviktare är.

(6) Egor Mekhontsev (Lätt tungvikt)
Vann finalen på tie-break men var överlägsen i sina tidigare matcher.

(7) Luke Campbell (Bantamvikt)
Överaskade i alla fall mig med att tydligt besegra min personliga favorit John Joe Nevin i finalen.

(8) Ryoto Murata (Mellanvikt)
Såg ut att vara minst två klasser tyngre än sina medtävlare och kan säkert bli ett svårslaget proffs. Tyckte dock att brassen Falcao borde haft segern i finalen.

(9) Zou Zhiming (Lätt flugvikt)
Vid sidan av den italienske tungviktaren Russo, den boxare, som genom åren har haft flest favörer hos domarna.

(10) Anthony Joshua (Supertungvikt)
Engelsmannen Anthony Joshua kommer säkerligen ha en ljus framtid i proffsringen. Han är stor och slår hårt, samtidigt som han inte är färdigutvecklad som boxare. Att det vattnas i munnen på diverse proffsuppköpare är nog ett understatement och det är nog många skickliga tränare som gärna skulle slå klorna i honom för att förädla denna råa talang. Tyvärr verkade det dock som att sagan om den brittiske supertungviktaren var förhandsbestämd. Av fyra matcher var det bara en, den mot kinesen Zhang Zhilei, där han vann en tydlig seger. Semifinalen mot Ivan Dychko var en 50/50-match som kunde ha gått hur som helst, men han förlorade i mina ögon både finalen mot Roberto Cammarelle och inledningsmatchen mot kubanen Erislandy Savon. I matchen mot Savon blev han praktiskt taget utboxad matchen igenom.

Som en slutnot kan nämnas att det går rykten om att några av de främsta har skrivit på för något som heter AIBA Pro Boxing som ska starta om ett år ungefär. Vad jag förstår är detaljerna ännu skrivet i stjärnorna men tydligt är att APB ska vara ett sätt att minska avståndet mellan amatörer och proffs. En slags proffsorganisation under amatörboxningens paraply men med mycket av proffsboxningens regler, med långa matcher utan tröja, egen ranking och egna världsmästartitlar. Som AIBA-proffs ska du också fortsättningsvis kunna få delta i olympiska spel. Har dock inte riktigt fått nån klarhet i om man som AIBA-proffs ska kunna få boxas mot riktiga proffs och här tror jag också att legitimiteten avgörs. En ny liga för semiproffs där man endast tillåts möta andra semiproffs tror jag inte på. Tanken med ett "sundare" alternativ till de traditionella organisationerna är nog god. Framförallt tror jag att APB kan vara början på en boxningsvärld där ett obesegrat CV inte är det viktigaste. Dessutom kan APB vara en bra organisation för boxare från länder i "periferin", som tidigare varit utlämnade att lyckas på en anglosaxiskt eller tysk marknad. Men om APB kommer att vara en sluten värld, där boxarna enbart tillåts möta varandra är jag rädd att man gör boxningen som sport en björntjänst. Poängen med elitidrott  i allmänhet och boxning i synnerhet är ju att de bästa ska få chansen att möta de bästa. Ett kastrerat mästerskap gör knappast någon glad. Det är ju därför ingen bryr sig om OS i fotboll till exempel.

Tummen upp om AIBA med detta påhitt skapar ett humanare alternativ till proffsboxningens alla avarter för en boxare på väg att bli proffs, men tummen ner om man därmed också skapar ett slutet system, där boxarna förbjuds att möta "vanliga" proffsboxare. En stängd proffsliga för amatörer skapar bara ytterligare förvirring inom den redan gravt vimsiga boxningsvärlden.

OS

Efter tungviktens mediokra åttondelsfinaler hade jag trots allt lite förhoppningar om kvalitetshöjning nu när klassens dominanter Oleksandr Usyk och Clemente Russo skulle upp i ringen för första gången. Men ack vad jag bedrog mig. Under de drygt fyra år jag följt ukrainaren Usyk har jag aldrig sett honom så dålig som i gårdagens drabbning mot ryssen Beterbiev. De dansande fötterna, de smidiga undanglidningarna och de snabba kombinationerna var som bortblåsta. De såg faktiskt ut som ukraianaren var sjuk eller nånting. Usyk har ju varit uppe och nosat i supertungvikten under våren och försommaren, vilket möjligen kan vara en förklaring... eller vad vet jag? Det var i alla fall nåt som inte stämde med Usyks uppenbarelse i går. Det lustiga var att Usyk vann gårdagens match mot Beterbiev med exakt samma siffror som han vann över Beterbiev i fjolårets VM-turnering, nämligen 17-13. Ändå var matcherna som natt och dag och i ingen av möterna speglade resultatet matchbilden. I fjol var ukrainaren helt överlägsen och 17-13 kändes som på tok för jämna siffror. I går kändes det som att Beterbiev var den starkare boxaren och han hade helt säkert vunnit om det varit en proffsmatch. Nu var det ju inte det och det är möjligt att Usyk faktiskt träffade fler gången än ryssen även om han knappast såg ut som en vinnare efter matchen. Det enda som talar för Usyk som en framtida guldmedaljör är att ingen av de övriga tre semifinalisterna imponerade. Usyks motståndare i semin blir bulgaren Tervel Pulev som vann en ytterst jämn historia mot argentinaren Peralta. Om jag inte hade sett Usyks ickeframträdande i kvarten skulle allt annat än en utklassning från Usyks sida vara otänkbart men nu vet jag faktiskt inte...

I den andra semin får vi se Teymur Mammadov mot Clemente Russo. Det skulle dock ta ett tag efter sista gonggongen innan vi fick det verifierat. Både vitryssen Karneyeu och kubanen Larduet hade nämligen, på goda grunder, lämnat in protester efter sina kvartsfinalförluster. Mammadov hade vunnit på slagräkning mot Karneyeu efter att ha tillbringat större delen av matchen med att hålla fast vitryssen. Azeren hade också fått två varningar för det och när han trots detta fortsatte med sina omfamningar väntade alla på den sista varningen. Den kom dock aldrig och med minsta möjliga marginal tog han sig därmed till semifinal. Extra bitter blir eftersmaken om man till detta lägger att Mammadov "borde" ha fått respass redan mot underbarnet Jai Opetaia i åttondelen. Brottningen fortsatte sedan när experten på området, italienaren Clemente Russo, höll fast kubanen Jose Larduet i tre ronder utan att tilldelas en enda varning. Att den besvikne Karneyeu efter matchen gick fram till Larduet och till publikens jubel sträckte kubanens näve i luften var väl en symbolhandling som talade för sig själv. Protesterna gick inte igenom och till glädje endast för sig själva har vi nu Russo mot Mammadov i den andra semifinalen.

Som en fotnot kan nämnas en viss inkonsekvens i protestbedömningarna. Tidigare i turneringen har den amerikanske welterviktaren Errol Spence och den japanske bantamviktaren Shimizu fått sina förluster omvärderade efter protester mot inkompetenta ringdomare. Och frågan är om inkonsekvens eller inkompetens är värst ur trovärdighetssynpunkt. Att i efterhand gå in och rätta till vissa felbedömningar men inte andra skapar naturligtvis ytterligare trovärdighetsproblem. Varför rädda den siste amerikanen men inte motståndarna till Russo och Mammadov. Extra känsligt blir det när det inte är första gången som Azerbajdzjan eller Clemente Russo blir förbivinkade med tveksam last i tullen.

Gårdagens räddning, förutom Bolt då, var faktiskt några bantamviktare. Irländaren John Joe Nevins snabbhet i fötter och händer var en fröjd för ögat och den kommande semifinalen mot den kubanske världsmästaren Alvarez kan bli något alldeles extra.

På tal om kubaner känns det som att ryktet om deras död som boxningens toppnation är överdriven och två kubaner som imponerat storligen på mig hittills är den blott 18-årige flugviktaren Robeisy Ramirez och deras lätte tungviktare Julio La Cruz. Två boxare som på lätta fötter och med reptilsnabba nävar gör livet surt för motståndarna. Förhoppningsvis gör domarna sitt jobb i Ramirez kvartsfinal mot hemmafavoriten Andrew Selby och för La Cruz del ser jag fram emot en potentiell semifinal mot ryssen Egor Mekhontsev. En i så fall moralisk final som kan bli en av turneringens bästa matcher. Den lätte welterviktaren Roniel Iglesias är ytterligare en kuban med guldvittring. Lättviktaren Toledo har i och för sig imponerat men har ju amatörboxningens Usain Bolt, Vasyl Lomachenko, att passera i en eventuell semifinal. De tre kubaner som fått åka hem har dessutom gjort det med flaggan i topp. Lättflugviktaren Veitia åkte ut i en 50/50-match mot klassens dominant kinesen Zou Zhiming och de två tyngsta kubanerna drabbades av inkompetens i domarleden. Supertungviktaren Erislandy Savon boxade ut hemmasonen Anthony Joshua men möttes av inkompetenta poängdomare medan tungviktaren Jose Larduet, som tidigare nämnts, drabbades av en inkompetent ringdomare.

Och om jag nu när turneringen hunnit ungefär halvvägs ska våga mig på att, mellan tummen och pekfingret, tippa de tio vinnarna, säger mig något (hjärtat i överläggning med hjärnan) att Zou Zhiming, Robeisy Ramirez, John Joe Nevin, Vasyl Lomachenko, Roniel Iglesias, Serik Sapiev, Anthony Ogogo, Julio La Cruz, Oleksandr Usyk och Ivan Dychko står överst på prispallen när ljuset släcks ner.

OS-tungviktarna

Så äntligen, sist av alla, joggade tungviktarna och supertungviktarna in i ringen under onsdagen. En onsdag som började och slutade i moll. Först ut var tungviktarna och mötet mellan amerikanen Michael Hunter och ryssen Artur Beterbiev. Hunter inledde starkt och visade i den första ronden att han var både snabbare och lurigare än det ryska kraftpaketet. Tyvärr orkade inte riktigt Hunter hålla fast vid sin fina boxning, utan matchen förvandlades ganska snabbt till en rätt gräslig brottningsmatch. Det kändes som att Hunter gav bort en match han borde boxat hem ganska komfortabelt. Den endimensionelle Beterbiev får nu möta Oleksandr Usyk i kvartsfinalen och allt annat än en enkel seger för den stilboxande ukrainaren skulle förvåna mig.

I kvartsfinal nummer två får vi se bulgaren Tervel Pulev möta argentinaren Yamil Peralta. Pulev som inte håller samma klass som storebror Kubrat besegrade kinesen Xuanxuan och Peralta vann förvånansvärt smidigt mot algeren Bouloudinats. Pulev är den mer rutinerade och bör nog ses som knapp favorit men Peralta imponerade i sin match så jag skulle inte bli tagen på sängen av en liten miniskräll här. Ingen av dessa ska dock ha en chans mot Usyk? i semin sedan.

På den undre halvan fick VM-tvåan Teymur Mammadov en betydligt tuffare match än väntat mot den blott 17-årige australiern Jai Opetaia. Den längre Mammadov hade svårt att komma åt den betydligt kvickare och smidigare motståndaren och även om det inte var frågan om nån komplett bortdömning kändes det som att Opetaia hade gjort tillräckligt för att ro hem segern. Men med en poängs marginal tilldömdes boxaren från Azerbajdzjan segern som i sin kvartsfinal får möta den vitryske sluggen Sergei Karneyeu. Karneyeu tog sig dit genom att jaga livet ur den mer tekniskt lagda Julio Castillo från Ecuador. Den konstant attackerande Karneyeu är en mer lättläst boxare än Opetaia, vilket möjligen kan tala för Mammadov.

Om Mammadovs seger över Opetaia gav en antydan till besk eftersmak var det ändå inget mot vad som komma skulle. Först ut var kubanen José Larduet som fick iraniern Ali Mazehari diskvalificerad i en märklig match. Kubanen hade i den första ronden svårt att komma åt den längre iraniern som smidigt parerade Larduets attacker. Larduet är en tuff men ganska långsam kuban och jag hade hellre sett den mer skönboxande Leinier Perot som Kubas man i klassen. I den andra ronden skruvade dock Larduet upp tempot och Mazeheri tvingades hålla en aning. Inget värre än vad som visats upp åtskilliga gånger tidigare i turneringen dock. Trots detta fick han tre snabba varningar, vilket ledde till en extremt lättköpt diskvalificering. Knappast Larduets fel, men det kändes tråkigt att Mazeheri inte fick chansen att fullfölja den fina inledningen. Kubanen får i tungviktens sista kvartsfinal möta den svårboxade italienaren Clemente Russo som vann sin match på WO mot Tumba Silva från Angola.

Med tanke på att ingen av alternativen visade upp sig från sin bästa sida så talar det mesta för en final mellan Usyk mot Russo.

Supertungvikten inleddes med en "mismatch" av rang, när världsmästaren Medzhidov bombade ut stackars Mwemba från Kongo. Kvartsfinalmotståndare blir ryssen Magomed Omarov som i sin tur utmanövrerade amerikanen Dominic Breazeale utan att för den skull imponera. Om Omarov inte höjer sig rejält ska han inte rå på den tuffe världsmästaren från Azerbajdzjan.

I övrigt gick Mohammed Arjaoui vidare genom att besegra Blaise Yepmou i ett afrikanskt "derby". Arjaoui kommer förmodligen få åka hem efter kvarten då han får möta den regerande OS-mästaren Roberto Cammarelle som imponerade mot den unge Italo Perea från Ecuador. Världsmästaren Medzhidov mot den olympiske Cammarelle ser alltså ut att kunna bli den ena semifinalen.

På den undre halvan imponerade annars kazaken Ivan Dychko stort med att enkelt boxa ut tysken Erik Pfeifer. Dychko är både störst och rörligast av supertungvikarna och ser ut att bli en svår nöt att knäcka. Dychko får i sin kvartsfinal möta kanadensaren Simon Kean som lite överaskande besegrade fransmannen Tony Yoka.

OS-tvåan från 2008, kinesen Zhang Zhilei, imponerade också med teknisk knockout över australiensaren Johan Linde. Frågan är dock om han får en ärlig chans att besegra engelsmannen Anthony Joshua, i supertungviktens sista kvartsfinal, som fick en tidig julklapp i sin match mot kubanen Erislandy Savon. För tyvärr var det här en match som placerade London på kartan över OS-städer där hemmaboxarna gynnas på ett illasmakande vis. Hade matchen gått på neutral plan hade kubanen vunnit med åtminstone fem poängs marginal och det såg faktiskt ut som om Joshua skämdes lite när domslutet basunerades ut. För varje slag som Joshua delade ut kontrade Savon med  en kombination av slag. Kubanen var både rörligare, snabbare och mer träffsäker. Att han sedan blev rånad på segern med en poängs marginal var inget annat än en skandal som för alltid kommer att ligga som ett vått täcke över den mycket lovande engelsmannens fortsatta karriär.

Om Joshua tar sig förbi Zhilei, vilket ingalunda är säkert, tror jag han ryker mot Dychko i semin. Förutsatt att det som sker i ringen får avgöra naturligtvis. Engelsmannen hade stora problem med Savons rörlighet och Dychko är om möjligt ännu rörligare. Lägg till detta att kazaken är några centimeter längre än hemmaboxaren, så är det inte mycket som talar för Joshua... Förutom hemmaplan då...