Nextopia

Utekvällen är alltid som bäst under förfesten när den sista serierutan fortfarande är rosafärgad. Där allt är potential i sin raraste form. Ingen sport är heller så präglad av det som väntar bakom hörnet som boxning. Det är därför stegen upp mot toppen är så välmejslad. Ett snedsteg och drömmen är borta. Så länge du inte är avslöjad är allt möjligt. 

När Larry Holmes i september 1985 förlorade sin tungviktstitel till den förre mästaren i lätt tungvikt Michael Spinks ansågs  boxningens skyltfönster, tungvikten, befinna sig i ett bottenlöst djup. Larry Holmes hade under sin tid på tronen inte setts som något mer än den gamle kungen Muhammad Alis sparringpartner. Och nu när Holmes tid var över fanns det ingen trovärdig arvtagare. Att Michael Spinks skulle axla manteln på riktigt var det ingen som riktigt trodde. Men hoppet om boxningens formel 1 var kanske inte helt ute. Vid den här tidpunkten hade ett rykte om en ovanligt brutal tonåring börjat spridas. Ett rykte som till sin form påminde om hur en annan ung man från Louisville smörjde tungvikts-förstå-sig-påarna med poesi och dans i början av 60-talet.  Den här gången gällde viskleken en kort ung man som kanske inte dansade som en fjäril, men stack gjorde han som en bisvärm på anabola. Året innan hade han som 17-åring med minsta möjliga marginal missat uttagningarna till OS i Los Angeles, och att vänta in OS 1988 var inte att tänka på för den otålige pojken.

Ryktet om den unge mannen var naturligtvis ett växelspel mellan det rådande tomrummet och det ständiga hoppet om en morgondag i dur. Men drömmen var inte bara allmän utan i det här fallet högst specifik. Ett skimmer av det odefinierbara, något oslipat det inte går att sätta fingret på. Att den unge mannen med råge levde upp till allas förväntningar och därmed lämnade Nextopia bakom sig vet ni naturligtvis. Drygt 20 år  gammal tog han WBC-bältet genom att utan att till synes förta sig blåsa bort titelhållaren Trevor Berbick.

Under 2022 blev den 17-årige engelsmannen Moses Itauma både europamästare och världsmästare i supertungvikt för juniorer och han blev det utan att förlora en enda rond hos någon av domarna. Matcherna som gick tiden ut var förvisso i kraftig minoritet eftersom de flesta motståndarna slogs ut redan i den första ronden. Lägger man till detta gymhistorier om hur han som 15-åring gav Anthony Joshua,  Lawrence Okolie och Joe Joyce oväntat hård sparring förstår man att det började mumlas i leden. Och lagom till det nya året visade också Frank Warren upp ett påskrivet proffskontrakt från den just 18 år fyllda supertalangen. Vi hann inte ens säga "ut med det gamla" förrän jämförelsen med en ung Mike Tyson tog fart. I förbifarten hade Itauma nämnt målsättningen att bli den yngste tungviktsvärldsmästaren någonsin. 

Personligen tror jag man gör klokt i att sjuda den målsättningen en smula. Mängden titlar gör iofs inte uppgiften orealistisk, men fokus bör ligga någon annanstans. Har då den unge Moses Itauma vad som krävs? Charmen med Nextopia är att vi aldrig vet, vi kan bara ägna oss åt kvalificerade drömmar. Men Itaumas  kombination av stil och exposivitet gör att det åtminstone i dagsläget finns nog med ved att kasta in i den brasan. 

Under 2000-talet har två juniorvärldsmästare i supertungvikt hoppat över seniornivån för att istället söka sig direkt in i proffsringen. 2004 var det ryssen Denis Boytsov som, efter att ha vunnit junior-VM i lika överlägsen stil som Itauma gjorde 18 år senare, tog tåget till Tyskland för att bli proffs. Boytsovs stil var mer lik Tyson och det var först i sin femtonde match han gick tiden ut. Många var det som 2013 såg fram emot ett möte med Wladimir Klitschko efter det att kvalificeringsmötet mot den på pappret mycket svagare australiensaren Alex Leapai var avklarat. Tyvärr för Boytsovs del hade inte Leapai läst det stycket i sagan utan vann ganska enkelt på poäng mot den för kvällen ganska endimensionella ryssen. Boytsov kom efter detta aldrig tillbaks och två år senare tog karriären abrupt slut efter en otäck olycka i Berlins tunnelbana. 2012 var det Hughie Fury som hoppade över seniorlivet efter att blivit juniorvärldsmästare i boxningens supertungvikt. Drygt tio år senare har karriären gått hyfsat. Tre knappa förluster mot Alexander Povetkin, Kubrat Pulev och Joseph Parker är ingen katastrof. Pga Hughie Furys lite mjukare poängboxningsstil var haussen heller inte lika stor som den var runt Boytsov. Den hajp som fanns hade mer med Hughies mer kände kusin att göra. 

I jämförelse med dessa två är förväntningarna med rätta större på Itauma och varken Boytsov eller Hughie Fury var några katastrofer i proffsringen. Att Boytsov inte nådde enda fram hade mycket med miljön att göra. Att som 18-åring bryta upp och byta miljö är naturligtvis ingen dans på rosor. Har man dessutom för vana att bomba ut allt motstånd är kanske utrymmet för variation mer begränsad i en situation där alla förväntar sig ständiga knockoutsegrar. Till skillnad från Boytsov har Itauma kvar den miljö han känner sig trygg i och förhoppningsvis kan han då landa mjukt när maskineriet hackar. För det kommer det naturligtvis göra en dag. Itaumas ganska ovanliga kombination av explosiv offensiv och svårfångad defensiv innebär också en potential att bryta mönster på ett sätt som Fury och Boytsov inte riktigt kunde.

Hur ser då konkurrensen ut bland de övriga som väntar på sin chans att plocka upp manteln efter det att Oleksandr Usyk och Tyson Fury lämnat ringen för gott?

Äldst är britten Joe Joyce som likt ett fint vin bara blir bättre med åren och likt en åldrande George Foreman är det många som inte tar honom på allvar förrän det är för sent. Det går inte fort men likt en Finlandsfärja är det svårt att få stopp på honom när han väl fått upp farten.  På samma nivå ligger kroaten Filip Hrgovic som kanske inte helt levt upp till de högt ställda förväntningarna, men han är stor, hyfsat teknisk, hårdslående och obesegrad. Vid deras sida har vi kubanen Frank Sanchez. Han gjorde inte mycket väsen av sig som amatör, även om en skrällseger mot Erislandy Savon piggar upp hans CV. Han är kortare än Joyce och Hrgovic och litar mer till sin teknik än till tyngd och slagstyrka.

En våning ned hittar vi klassens stora hopp så här långt. Uzbeken Bahkodir Jalolov har varit den senaste stora dominanten inom amatörboxningen och påminner lite med sin längd och räckvidd om Vitali Klitschko. Svår att komma åt och kommer man för nära riskerar man att åka i backen. Amerikanen Jared Anderson är den vid sidan av Jalolov som det pratas mest om. Likt Jalolov har han ännu inte utsatt sig för något test att tala om. Med kvicka och explosiva nävar boxas han mer som en mellanviktare än en tungviktare. I Australien hoppas man mycket på den smidige Justis Huni som i stil påminner en smula om den senare James Toney. Mer mjuka rörelser och kvickhet än ren slagstyrka alltså. 

I startfållan har vi utöver Moses Itauma en dansande kuban vid namn Dainier Pero. Pero har precis blivit proffs i samma stall som storebrodern Lenier Pero och i min bok är det lillebror Dainier som är den störrre talangen av de två. Kubanen kan gå långt OM folket runt omkring honom vågar lita på de kvaliteter han faktiskt besitter, dvs, snabba fötter, luriga kombinationer och högoktaniga reflexer. Vi vill inte se en misskötsel alá Odlanier Solis. En av de kvickaste och mest svårträffade tungviktarna genom alla tider som, utan tröja, gick upp 30 kilo och lanserades som den kubanske Tyson. Lite som att sälja in Joe Joyce som "Englands Ali". En sista joker att kasta in i leken är uzbeken Lazibek Mullojonov. Påminner lite om Usyk och är, trots att han har gått några proffsmatcher, fortfarande en av de absolut främsta i amatörringen.

I en boxningsvärld där avståndet mellan nutid och framtid är knappt är Bakhodir Jalolov fortfarande mannen att lägga sina besparingar på, men i världen där förfesten knappt börjat är det Moses Itauma som regerar. I en värld där drömmar är gratis är det svårt att inte ryckas med av en nybliven 18-åring med en aura av det där oförutsägbara man bara hittar några få gånger per generation. Bubblan för en ung, hyllad boxare är naturligtvis tunnare än för exempelvis en fotbollsspelare på väg upp, men så länge vi befinner oss i Nextopia är kejsarens klädval skräddarsytt för guld och gröna skogar.