Om vi för ett ögonblick blundar för APB:s vara eller icke vara, utan enbart fokuserar på tungviktsboxningens framtid och tittar på vad OS-turneringen bar med sig i talangväg. De senaste OS-turneringarna har inte direkt innehållit den pool av boxningsfräschör man hoppats på, men nånting säger mig att "Class of 2012" är strået vassare än alla tidigare årgångar på 2000-talet. Så om vi tänder den imaginära cigarren, sätter oss i läderlappsfåtöljen och leker lite proffsuppköpare för en stund, landar vi på följande laguppställning.
Mitt förstaval är kubanen Erislandy Savon. Att lyckas knyta den legendariske Felix Savons brorson till sitt stall är bara det värt grindslanten. Men den 22 år unge Erislandy är inte bara ett marknadsmässigt gångbart efternamn, utan även en ytterst skicklig pugilist. Stilmässigt skiljer han sig en aning från sin farbror. Felix var mer explosiv, men Erislandy är rörligare och smidigare. Och även om han inte besitter den äldres gamla knockoutslag, kan han knappast beskrivas som fjädernävad.
Lika snabb och rörlig som Savon är kazacken Ivan Dychko. Dychko är dessutom en bit över två meter lång, vilket gör honom extremt svår att nå. Män på den höjden brukar oftast stå stilla och enbart sträcka ut armen, men den unge kazacken som likt Savon är född 1990 har alltså även ovanligt bra fart under fötterna.
Och även om jag kritiserat domsluten i några av guldmedaljören Anthony Joshuas matcher, har vi här att göra med en oslipad diamant. Trots att Joshua är ett år äldre än Dychko och Savon saknar han dessas rutin och ser man enbart på hans utvecklingskurva de senaste åren förstår jag att det kommer vara konkurrens om hans underskrift i framtiden. Joshua är en nästan två meter lång tungviktare som slår hårt. Och med tanke på vad Manny Steward har gjort med två liknande tungviktare, skulle jag inte bli förvånad om han en dag står och gapar i den unge brittens ringhörna.
Världens bäste tungviktare under de senaste åren, Oleksandr Usyk, har tidigare i år boxats i supertungvikt med den äran och även om han inte är lika lång som Joshua och Dychko skulle han inte vara en liten tungviktare i proffsringen. 25 år gammal är även tidpunkten perfekt att söka lyckan utan tröja. Usyk är en rörlig herre som även behärskar konsten att utdela snabba slag i kombinationer, vilket är en bristvara inom tungviktsboxningen. Den dansande kosackkrigaren med rävsvansfrisyr har alla förutsättningar att bli en attraktion inom den professionella cirkusen.
Den extremt svårstavade och svåruttalade azeren Magomedrasul Medzhidov är ett annat framtidshopp. Till skillnad från Savon, Dychko och Usyk är råstyrka azerens varumärke. Att han dessutom är kusin till en av de obesegrade noviserna inom tungviktsklassen Magomed Abdusalamov gör ju saken inte sämre. Abdusalamov har vunnit alla sina proffsmatcher på knockout och jag skulle tippa att Medzhidov inte heller kommer att gå tiden ut många gånger som proffs.
Fyra år för sent ryktas nu att Roberto Cammarelle är villig att pröva lyckan som proffs och varför inte. Även om jag inte är lika till mig, som jag skulle vara för fyra år sedan, är italienaren fortfande snabb och explosiv. Vid 32 års ålder har han naturligtvis inte lika mycket tid på sig som de övriga i fältet.
Tid på sig har däremot den just 17 år fyllda australiern Jai Opetaia, som kan bli något alldeles extra. Han bör nog vänta ett OS till innan han tar av sig tröjan. I Rio 2016 är han 21 och om hans utvecklingskurva fortsätter uppåt kan han nog bli mannen högst upp på pallen då. Redan i London bjöds vi på en självsäker och avslappnad boxning, där han visade upp ett svårträffat mål och utdelade slag från alla möjliga vinklar. Lite extra muskler och rutin på det kan ta honom ända fram till podiet vad det lider. Med reservation för att mycket kan hända i en så ung mans liv tror jag att vi kommer att få höra mycket från Opetaia framöver.
Tungviktsboxningen behöver naturligtvis en amerikan att följa och Michael Hunter har mycket som gör honom intressant. Han har historien, med sin boxande pappa, och han har en imponerande stil. Frågan är om han har disciplinen. Mike "The Bounty" Hunter den äldre hade inte disciplinen, vilket gjorde honom till en sevärd journeyman men inte mer. Hunter den yngre har också blandat och gett vad det gäller detta. OM han med rätt uppbackning kan skärpa till sig KAN han bli det som den amerikanska tungviktspubliken har väntat på.
Om jag till detta får nämna två som inte kom med till OS, vill jag slå ett slag för den unge kroatiske supertungviktaren Filip Hrgovic och den kubanske tungviktaren Leinier Perot. Två 92:or som jag också gärna skulle vilja ha i mitt proffsstall av nya tungviktare.
Så sett till detta tror jag faktiskt att ryktet om tungviktsboxningens död är kraftigt överdrivet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar