OS-sammanfattning

Så släcktes lampan ner för den här gången och kvar står man som vanligt och undrar vad det var som flög förbi. OS är som ett gigantiskt julbord, där man fyller tallriken med trettio olika rätter och ungefär halvvägs upptäcker att allt smakar ungefär likadant. För i ärlighetens namn är det sällan man upptäcker tjusningen i någon ny sport. Istället är det svenska medaljchanser som styr bland överflödet och då skiter man i hur det smakar. Boxningsturneringen har alltid varit kompassen på min tallrik, men tyvärr har den i det allmänna medvetandet förpassats ut i köket. Något som endast berör de närmast sörjande. Den tiden när i princip alla matcher visades i långa sjok på TV är sedan länge förbi och möjligen har boxningen sig själv att skylla. Men trots att amatörboxning påminner mer om fäktning än proffsboxning nuförtiden sitter jag där och gläds och upprörs. Och bland de tio nykorade mästarna som gladde mest finner vi  två kubaner, två ukraianare, två britter, en ryss, en kazack, en japan och en kines. Från den mest värdige mästaren till den minst värdige följer dom här nedan.

(1) Vasyl Lomachenko (Lättvikt)
Av ukrainaren Lomachenko visste man vad som väntade så även om han därför inte gladde mest befäste han ändå sin position som amatörvärldens främste boxare. Det är därför svårt att placera någon annan på förstaplatsen.

(2) Robeisy Ramirez  (Flugvikt)
Turneringens stora upptäckt var annars den 18-årige kubanen Ramirez som briljerade med en boxning som det var länge sedan en kubansk ungtupp visade upp. Är om möjligt den främste talangen på Kuba sedan Guillermo Rigondeaux slog igenom 2000 i Sydney.

(3) Serik Sapiyev (Weltervikt)
Den stilboxande kazacken Sapiyev fick priset som turneringens bäste boxare.

(4) Roniel Iglesias (Lätt weltervikt)
Likt landsmannen Ramirez kändes det som att han satte i en högre växel när det behövdes.

(5) Oleksandr Usyk (Tungvikt)
Inledde skakigt men visade sedan att det inte råder någon tvekan om vem världens främste tungviktare är.

(6) Egor Mekhontsev (Lätt tungvikt)
Vann finalen på tie-break men var överlägsen i sina tidigare matcher.

(7) Luke Campbell (Bantamvikt)
Överaskade i alla fall mig med att tydligt besegra min personliga favorit John Joe Nevin i finalen.

(8) Ryoto Murata (Mellanvikt)
Såg ut att vara minst två klasser tyngre än sina medtävlare och kan säkert bli ett svårslaget proffs. Tyckte dock att brassen Falcao borde haft segern i finalen.

(9) Zou Zhiming (Lätt flugvikt)
Vid sidan av den italienske tungviktaren Russo, den boxare, som genom åren har haft flest favörer hos domarna.

(10) Anthony Joshua (Supertungvikt)
Engelsmannen Anthony Joshua kommer säkerligen ha en ljus framtid i proffsringen. Han är stor och slår hårt, samtidigt som han inte är färdigutvecklad som boxare. Att det vattnas i munnen på diverse proffsuppköpare är nog ett understatement och det är nog många skickliga tränare som gärna skulle slå klorna i honom för att förädla denna råa talang. Tyvärr verkade det dock som att sagan om den brittiske supertungviktaren var förhandsbestämd. Av fyra matcher var det bara en, den mot kinesen Zhang Zhilei, där han vann en tydlig seger. Semifinalen mot Ivan Dychko var en 50/50-match som kunde ha gått hur som helst, men han förlorade i mina ögon både finalen mot Roberto Cammarelle och inledningsmatchen mot kubanen Erislandy Savon. I matchen mot Savon blev han praktiskt taget utboxad matchen igenom.

Som en slutnot kan nämnas att det går rykten om att några av de främsta har skrivit på för något som heter AIBA Pro Boxing som ska starta om ett år ungefär. Vad jag förstår är detaljerna ännu skrivet i stjärnorna men tydligt är att APB ska vara ett sätt att minska avståndet mellan amatörer och proffs. En slags proffsorganisation under amatörboxningens paraply men med mycket av proffsboxningens regler, med långa matcher utan tröja, egen ranking och egna världsmästartitlar. Som AIBA-proffs ska du också fortsättningsvis kunna få delta i olympiska spel. Har dock inte riktigt fått nån klarhet i om man som AIBA-proffs ska kunna få boxas mot riktiga proffs och här tror jag också att legitimiteten avgörs. En ny liga för semiproffs där man endast tillåts möta andra semiproffs tror jag inte på. Tanken med ett "sundare" alternativ till de traditionella organisationerna är nog god. Framförallt tror jag att APB kan vara början på en boxningsvärld där ett obesegrat CV inte är det viktigaste. Dessutom kan APB vara en bra organisation för boxare från länder i "periferin", som tidigare varit utlämnade att lyckas på en anglosaxiskt eller tysk marknad. Men om APB kommer att vara en sluten värld, där boxarna enbart tillåts möta varandra är jag rädd att man gör boxningen som sport en björntjänst. Poängen med elitidrott  i allmänhet och boxning i synnerhet är ju att de bästa ska få chansen att möta de bästa. Ett kastrerat mästerskap gör knappast någon glad. Det är ju därför ingen bryr sig om OS i fotboll till exempel.

Tummen upp om AIBA med detta påhitt skapar ett humanare alternativ till proffsboxningens alla avarter för en boxare på väg att bli proffs, men tummen ner om man därmed också skapar ett slutet system, där boxarna förbjuds att möta "vanliga" proffsboxare. En stängd proffsliga för amatörer skapar bara ytterligare förvirring inom den redan gravt vimsiga boxningsvärlden.