VM-sammanfattning

Medan resten av sportvärlden har grottat ner sig i silly season har jag den senaste veckan försökt pricka in Viaplays sändningar från världsmästerskapet i amatörboxning. Tyvärr känns det som att jag varit ganska ensam om det. Eller kanske inte tyvärr förresten. Min dragning till boxning har alltid varit den ensammes väg. När fotbollen lockat med sammanhang och kollektiv berusning har boxning alltid varit som bäst när man i sin ensamhet smygit upp om natten, oavsett om det så har varit frågan om OS-boxningar från Los Angeles eller returmötet mellan Riddick Bowe och Evander Holyfield. Att boxning numera endast ger helsidor när det vankas uppvisningsmatch mellan en före detta boxare och en ickeboxare är kanske då helt i sin ordning. Även om "århundradets fajt" sportsligt sett hade mer gemensamt med när TV-laget åkte runt och spelade fotboll mot lokala kändisar än med en VM-final i fotboll. Att se kubanska stilboxare som Andy Cruz, Julio La Cruz och Erislandy Savon visa upp sitt kunnande ger mig bra mycket mer än att se Mayweather och McGregor sparras.  Tyvärr lägger en del tvivelaktiga domslut en viss sordin på stämningen inom amatörboxningen och jag skulle gärna se en återgång till de gamla träfftryckarsystemet. Visst hade det sina brister, men i jämförelse med dagens system där allt för många domslut känns som ett lotteri, var det himmelriket.

Men om vi nu lägger domarharakirin åt sidan för en minut och fokuserar på själva boxningen, har vi trots allt fått se på en hel del underhållande boxning den senaste veckan. Från kubaner med gummi i lederna till amerikaner som äntligen börjar se ljuset i tunneln. Tio klasser där de tio guldmedaljerna i åtminstone majoriteten av fallen lyckades hitta rätt.

(1) Andy Cruz (lätt welter)
Den mest komplette av dagens kubaner var fullständigt överlägsen i Hamburg. Hans defensiv är kanske inte lika teatralisk som hos hans landsman i den lätta tungvikten men med små nätta rörelser får han motståndet att slå stora hål i luften samtidigt som kontraslagen är närmast perfekt tajmade. Den 22-årige Andy Cruz kan vara den störste talangen inom kubansk boxning på den här sidan Rigondeaux.

(2) Julio Cesar La Cruz (lätt tungvikt)
Den 28-årige Julio Cesar La Cruz har fört konsten i att inte bli träffad till en helt ny dimension. Till synes helt i avsaknad av hindrande ben i kroppen ser han ut att på beställning kunna slå knut på sig själv. När han för ovanlighetens skull blir träffad, har han följt med slaget från ax till limpa och därmed mjölkat ur så gott som all kraft ur slaget. När La Cruz nu vann sitt fjärde raka världsmästerskap kändes han mer oåtkomlig och överlägsen än någonsin.

(3) Oleksandr Khyzniak (mellanvikt)
Som motvikt till de ledigt boxande kubanerna hade ukrainaren, den 22-årige Knyzniak, full fart framåt som motto och likt en trimmad lövblåsare blåste han bort allt motstånd från vägarna.

(4) Erislandy Savon (tungvikt)
Att se Savon boxa ut Tishchenko i finalen var ren och skär njutning. Det märktes att Savon var extra tänd den här gången. För två år sedan trodde de flesta att han hade vunnit sitt efterlängtade VM-guld, men poängdomarna tyckte annorlunda och gav segern till Tishchenko istället. Den här gången var han ännu mer överlägsen och vann varje minut av varje rond. Trots detta hade två av domarna ryssen som segrare. Ännu en praktskandal med Tishchenko på fel sida med andra ord. Det skulle vara intressant att veta vad den ryska tungviktaren har för hållhake på domarkåren inom amatörboxningen.

(5) Sofiane Oumiha (lättvikt)
I min bok förlorade den 22-årige fransmannen Oumiha finalen knappt mot Lazaro Alvarez, men bortsett från det är skådisen John Turturos boxande alter ego en stilren defensivspecialist som förtjänar sin plats i solen.

(6) Joahny Argilagos (lätt flugvikt)
20 år gammal är kubanen Argilagos den yngste i samlingen av nykorade världsmästare. På lätta fötter lyckades han till sist med minsta möjliga marginal få den ständigt attackerande Dusmatov på fall.

(7) Yosbany Veitia (flugvikt)
I sin tredje VM-turnering lyckades den 25-årige Veitia äntligen nå enda fram genom att i finalen boxa ut uzbeken Latipov, utan att förta sig alltför mycket.

(8) Shakhram Giyasov (welter)
I fyra av de tio finalerna var det Uzbekistan mot Kuba och i tre av fallen stod Kuba som segrare. Undantaget var den 24-årige Giyasov som drog från höften och förvånansvärt enkelt lyckades detronisera Roniel Iglesias i finalen.

(9) Magomedrasul Majidov (supertungvikt)
Den tunge och hårdslående azeren gjorde en förtjänstfull turnering men eftersom starfältet i den tyngsta klassen höll en mer än lovligt låg klass är det svårt att motivera en högre placering.

(10) Kairat Yeraliyev (bantamvikt)
Har lite svårt för kazakens slå-och-håll-boxning och det är möjligt att jag på ren trots ansåg att den betydligt mer stilrene amerikanen Duke Ragan borde fått segern i finalen.

Apropå Duke Ragan kändes det som att USA gjorde sitt främsta mästerskap på länge. Många unga killar som gick långt. Låt oss se om några av de fortsätter sin satsning över OS eller om proffscirkusen lockar allt för mycket. Några som borde vara hett byte för proffscirkusdirektörer världen över är kubanerna Andy Cruz, Julio Cesar La Cruz och Erislandy Savon. Även ukrainaren Khyzniak borde vara eftertraktad med sin ta-inga-fångar-stil. Och om man får ge ett personligt pris till turneringens "lucky loser" och som sådan ett ytterligare namn att lägga i borde-bli-proffs-hatten är nyazeeländaren David Nyika mitt val. En ganska enig boxningsvärld ansåg att Nyika blev bortdömd mot Tishchenko och det med en boxning man inte ser så ofta från en tungviktare. Jag tror inte att jag är ensam om att vilja följa med på hans tåg mot tungviktstoppen om han skulle välja en karriär utan tröja.