När Audley Harrison utklassade allt motstånd i de olympiska spelen i Sydney 2000, var jag övertygad om att han vid det här laget, sju år senare, skulle ha ha varit den profesionella tungviktens dominant i ett par års tid. Det jag då såg var en boxare i bröderna Klitschkos storlek, med smidighet och snabbhet som en mellanviktare, och eftersom han dessutom verkade ha löd i nävarna var allt upplagt för ett ur brittiskt perspektiv perfekt tronskifte.
Den gamle, Lennox Lewis började närma sig slutet på en framgångsrik karriär och den "unge" Harrison hade precis påbörjat den resa som Joe Frazier, George Foreman, Lennox Lewis och Vladimir Klitschko gjort före honom, nämligen den resa som börjar med olympiskt guld i tungvikt/supertungvikt och sedan når sitt mål när det ur högtalarna ekar "and the new heavyweight champion of the world ...".
Den olympiska guldmedaljen i den tyngsta klassen har de senaste 40 åren så gott som alltid inneburit ära och berömmelse i den profesionella ringen. Det enda lilla undantaget var 1984 års guldmedaljör Tyrell Biggs, men Biggs vann ett år då varken kubaner eller öststatare var med. Dessutom hade den amerikanske stilboxaren, om han nått toppen tio, femton eller tjugo år senare, förmodligen tagit ett av de stora bälterna. 1987 innehade nämligen en Mike Tyson, på toppen av sin storhetsperiod, alla tre mästarbälterna. Tyrell Biggs enda väg till ett bälte gick alltså genom denne oslagbare knockoutmaskin, som Tyson faktiskt var under 80-talets senare del. Ingen kan heller säga att Biggs inte gjorde ett ärligt försök. Under de första ronderna dansade Biggs omkring som sin stora förebild från Louisville. Tyson lät sig dock inte frustreras av den firade amatören med det rappa fotarbetet, och efter ett par ronder, när Biggs inte längre dansade som en fjäril var det bara en tidsfråga innan Tyson hade trängt in Biggs i ett hörn för att utdela nådastöten. Tyrell Biggs blev aldrig den samme efter detta, men han nådde i alla fall så långt han kunde. I en annan tid när en oslagbar Tyson inte satt som ensam herre på täppan hade det förmodligen räckt ännu längre.
Men när Audley Harrison i maj 2001 inledde sin karriär med bar överkropp fanns ingen Tyson. Lennox Lewis var på väg att abdikera och ingen gjorde direkt anspråk på att axla manteln. Röda mattan var utrullad och det var bara för Harrison att luta sig tillbaka och njuta av resan. Sju år senare är Audley Harrison ett skämt, en driftkucku utan motsvarighet i boxningskretsar.
Så vad gick egentligen snett? Personligen tror jag att Audley Harrison vid det här laget hade varit nummer ett, OM boxningen följt samma regler som andra sporter. Men problemet, eller om man så vill tjusningen, med boxning är att det inte kan reduceras till ett spel. Så gott som alla andra sporter är också spel, men det går inte att med bästa vilja i världen kalla boxning för ett spel. Man kan spela fotboll eller ishockey, men du kan inte spela boxning. En boxare försvarar inte något för spelet uppfunnet, utan han försvarar sin egen högst påtagliga kropp och förväntas därmed utsätta sig för något som 99% av mänskligheten finner mycket obehagligt, nämligen fysiskt våld. De flesta av oss vill inte att någon annan skall puckla på oss, och jag tror helt enkelt att Audley Harrison likt 99% av befolkningen inte gillar att bli påpucklad. Hans "brist" är alltså en mycket mänsklig brist i den meningen och det är enbart i boxningsringen som "bristen" blir en brist.
Harrison älskar rampljuset och har dessutom all den talang som behövs för att lyckas innanför ringen, men den talangen har väldigt få gånger fått fritt spelrum. När Danny Williams i december 2006 blev överkörd under tre enkelriktade ronder trodde många att Harrison äntligen hittat fram till den punkt där talang och utförande möts, men i själva verket var det nog så att den matchen var undantaget som bekräftar regeln. Efter två otroligt bleka framträdanden, dels mot Williams ett år tidigare, dels mot Dominic Guinn i april 2006, fanns det helt enkelt inga genvägar kvar för Audley. När han nästan på dagen ett år efter debaclet mot Danny Williams gick upp i samma ring igen, boxades den olympiska guldmedaljören för första och enda gången som professionell utan handbroms och hängslen. Den allmänna känslan när Harrison boxades, även före förlusterna mot Williams och Guinn, var alltid att han enbart fläckvis visade oss sin talang. Ett sådant tillfälle var OS-turneringen i Sydney och ett annat var när han med ryggen mot väggen ställdes mot Danny Williams. Det är mycket möjligt att det i Audley Harrisons värld räckte, ungefär som det för oss andra räcker att hoppa fallskärm en gång, för att visa att vi kunde. Det innebär inte att vi blir professionella fallskärmshoppare. När Audley Harrison i februari 2007 återkommer till ringen för ett rutinartat möte med landsmannen Michael Sprott är det återigen handbromsen i. I nästan tre ronder lullar Harrison omkring, när han för en sekund tappar fokus och blir träffad och uträknad.
Frågan är om han därmed lämnade ringen för alltid eller om sista kapitlet i sagan om Audley Harrison ännu inte är skrivet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar