Född motståndare

Det finns ingen sport som är så fixerade vid dåtid som boxning. I vilken annan sport grävs fem år gamla resultat upp i ljuset för att användas som ett bevis för bristande kapacitet. Det finns därför ingen annan sport där din meritförteckning är så viktig som i boxning, och det är här den profesionella "motståndaren" gör entré. Som motståndare förväntas du bjuda på bra motstånd, men ändå förlora. Hur bra motsånd du förväntas göra beror på din plats i motståndarhierarkien. Längst ner står de som enbart är där för att ge hemmaboxaren ett plus i vinst- och gärna också knockoutprotokollet. På engelska kallas de för "recordpadders". En siffra i protokollet och ihågkomna av inga. Längst upp i hierearkien står grindvakterna. De som testar om hemmaboxaren är redo för nästa steg. Om hemmaboxaren är någonting att ha, förväntas naturligtvis även grindvakten förlora. Men hans status är ändå att vara ett något så när tufft motstånd och därmed ett pålitligt test för den som vill uppåt på rankingen. Är de några som är vår tids gladiatorer är de dessa betalda motståndare. De som utan tanke på sina "egna" karriärer reser land och rike runt för att på kort varsel kunna hoppa in lite här och var. Ofta talangfulla, men utan några stora finansiärer eller nån känd promoter bakom sig "tvingas" de mer eller mindre boxas för brödfödan. Men då och då händer det att även "motståndare" gör sig ett namn som någonting mer än enbart förutsägbara stationer på resan till titelmatchen.

För drygt tio år sedan ställde Maurice Harris många högflygande drömmar på ända. Under sin "storhetstid" som tungviktsboxningens "spoiler" var han Lennox Lewis favoritsparring samtidigt som han blandade matcher på absoluta toppnivå med riktiga bottennapp. Harris inledde som sextonårig smågangster sin boxningskarriär, utan tanke på något annat än snabba pengar. Att Harris var en osedvanligt lovande talang märktes snabbt och ryktet gick bland gymen i New Jersey om den gänglige ynglingen som hade boxningen i kroppen men inte brydde sig om något annat än sitt gage. Flera gånger kunde han fullständigt boxa ut sin motståndare i två ronder för att sedan i rond tre helt ogenerat falla som en fura för en träff han inte ens blinkat åt tidigare i matchen. Nyckfullhet var bara förnamnet på Harris agerande i ringen. Första gången han på allvar lät tala om sig, var när den obesegrade silvermedaljören från Barcelona, David Izon i mars 1996 blev utboxad av den då okände Maurice Harris. För Harris del var det inget märkvärdigt, så han gick i kommande matcher tillbaka till sin gamla losermentalitet. Drygt ett år senare dök Harris namn upp igen när den hårdslående Jimmy Thunder ville ha en slagpåse att öva svingar på. Den gänglige ynglingen från New Jersey valde återigen att inte lyssna med det örat, utan istället fick han Thunder att slå stora hål i luften samtidigt som han själv övade dubbel- och trippeljabbar på den förvånade och frustrerade kraftkarlen från "down under". Harris började då för ett tag ta sitt boxande på allvar och många var de som led med den då 21-årige Harris, när han i matchen efteråt gav legenden Larry Holmes en boxningslektion, enbart för att se sig bortdömd i en mycket tveksam poängseger för den gamle värlsmästaren.

Maurice Harris la då ner verksamheten i ett års tid, men kom sedan tillbaka ivrigt påhejad av Lennox Lewis tränare Manny Steward som redan då var övertygad om att Harris var världens näst bäste tungviktare, och när Harris i juni 1999 på kort varsel hoppade in som ersättare till Hasim Rahman i en match mot en annan av Lewis sparringpartners Jeremy Williams, blev Lewis mycket förvånad. Williams kan väl inte vara så korkad att han går upp mot Harris tyckte Lewis. Men det gjorde Jeremy Williams som nog såg sig blind på Harris usla CV och tänkte att det inte skulle vara några problem. Men problem blev det. Trots en bruten hand i början av matchen, boxade en så gott som enarmad Harris ut Williams. Under hösten samma år blev Harris sedan brutalt utslagen av Derrick Jefferson i vad som anses vara en av de grymmaste knockoutslagen de senaste tio åren. Men Harris, boxaren med nio liv, fortsatte att kryssa mellan utmanare och unga hopp i viktklassen. Efter förluster mot Chris Byrd och Henry Akinwande trodde nog de flesta att Harris inte var ett hot längre. Den obesegrade vitryssen och sedemera världsmästaren Sergej Liakhovich var en av dom som lät luras, då han i juni 2002 accepterade matchen mot Harris. Ytterligare en gång visade Harris upp sig från sin bästa sida och slog ut vitryssen i den nionde ronden. 2003 blev Harris själv utslagen i en utmanarmatch mot puertoricanen Fres Oquendo. Eftersom det ryktades om hjärnskador för Harris trodde de flesta att karriären här var över, men tre år senare och 20 kilo tyngre dök Harris upp igen. Den här gången för att bli kanonföda åt den väldige Tye Fields. En ointresserad Harris lufsade omkring i ett par ronder för att sedan ge upp ... för alltid trodde vi nu alla ... men det sista kapitlet är inte skrivet då Harris nu under hösten gick upp och vann i ringen ytterligare en gång. Nånting säger mig att det finns rum för ytterligare en skrällseger från Harris sida ... eller inte.

Dagens motsvarighet till Maurice Harris är Demetrice King. Likt Harris har King allt för många oinspirerade matcher där han underpresterat på sitt samvete. Stilmässigt är/var Harris mycket mer av en stilboxare än King, men King är ingen oäven boxare, och likt Harris inledde han också sin karriär tidigt. King blev snart uppringd av betydligt erfarnare herrar som ville ha någon som bet ifrån så där lagom mycket. Femton förluster har det sedan blivit genom åren för King, men få är de gånger han inte boxat jämnt med den tänkte vinnaren och under 2007 har även segrarna kommit. Bland annat utsatte han den dittils obesegrade knockoutkungen, kanadensaren Bermane Stiverne för dennes första nederlag. King blev som så gott som alla av Stivernes motståndare nedslagen i den första ronden, men till skllnad från de andra reste sig King och kom tillbaka på ett heroiskt sätt då han i fjärde ronden själv stog som segrare på teknisk knockout. Raymond Olubowale är en annan hemmaboxare som blivit fälld av King. Och på samma sätt som Maurice Harris gjorde så många gånger, lovar nu Demetrice King hundraprocentig satsning i fortsättningen. Bägge boxarna säger sig ha förlorat många matcher som borde, alternativt kunde vunnits.

När det snackades som mest om Maurice Harris urusla meritlista och sparringframgångar, spekulerades det ofta i hur bra Harris kunde bli med optimala förberedelser, men saken med Harris var att han var som bäst när förberedelserna var så gott som minimala. När han i några få matcher fick den där efterfrågade möjligheten till så gott som hundraprocentig satsning, uteblev resultaten. Maurice Harris var alltid som bäst som inhoppare på kort varsel, när han utan någon press på sig kunde boxas avslappnat. Ett välavlönat sparringpass för Harris och en förväntad seger för motståndare, fick honom att leva ut för fullt. När däremot skriverierena kring hans usla "record" var som störst och han nästan målades upp som favorit mot på pappret bättre motståndare, var han som sämst.

Vi får väl se hur det blir med Demetrice Kings löften om satsning, han kanske trots allt har de mentala förutsättningar som Harris uppenbarligen saknade. Men det kommer i dagens "record"-fixerade boxning att vara svårt för honom att få den respekt han förtjänar. Hans meritlista kommer att vid en ytlig betraktelse se dålig ut, även om han från och med nu vinner femton raka segrar. Förmodligen kommer Kings roll även i framtiden vara "motståndarens" och jag tror kanske inte att den snart 23-årige sensationsmannen kommer att nå lika långt som den nyckfulle men extremt begåvade Maurice Harris. Men Demetrice King är i alla fall ett ypperligt exempel på att en boxare med femton förluster inte nödvändigtvis är en slagpåse.