Kubaner i exil

Få saker är så fyllda med mytologi som boxning på Kuba. När Teofilo Stevenson var som bäst på 70-talet skrevs det spaltmeter om vad som skulle ha hänt om han fått möta Muhammad Ali i en professionell ring. När kubanen och Stevensons efterträdare på den kubanska supertungviktstronen Jorge Luis Gonzalez hoppade av och blev proffs 1991, vattnades det i mångas munnar. Nu skulle vi äntligen få se hur den kubanska boxningsstilen stod sig som proffsboxning. Fyra år senare blev den väldige Gonzalez enkelt nedplockad av Riddick Bowe, en boxare som Gonzalez i sin tur ganska enkelt hade besegrat som amatör. Gonzalez magplask tog många som ett bevis på att skillnaden mellan kubansk amatörboxning och proffsboxning är milsvid. Det man glömde var framförallt två saker. Gonzalez hade vid tiden för sitt avhopp under ett par års tid inte boxats många matcher. Den då några år yngre och den numera tragiskt bortgångne stilboxaren Roberto Balado hade redan två år tidigare passerat Gonzalez som Kubas nummer ett inom supertungvikten. Den Gonzalez som äntrade proffsringen var alltså en skugga av sitt forna boxningsjag redan 1991. Att Gonzalez sedan under sin professionella period inte tog sin träning på allvar, utan föredrog Miamis vilda uteliv i stället gjorde inte saken bättre när han ställdes mot sin gamla rival.

Vilt uteliv har annars varit exilkubanska boxare ständiga följeslagare, och då inte bara i Miamis jetset-kvarter. Juan Carlos Gomez som under slutet av 90-talet och med Tyskland som plattform arbetade sig upp som den ledande cruiserviktaren i världen, hade vid sidan av ringen stora svårigheter att förlika sig med den tyska disciplinen. istället fylldes tysk press av Gomez ständiga partajande i Hamburgs nattliv. Gomez har i dag gått upp i tungvikt och säger sig ha de glada partydagrna bakom sig, men övergången från att vara den dominernde cruiserviktaren till att bli en tungviktare att räkna med är annars snårigare än vad Gomez från början trott. När han i oktober 2003 lekte med turken Sinan Samil Sam trodde många att Gomez skulle bli minst lika lyckosam som Holyfield drygt tio år tidigare hade blivit i sitt byte från cruiservikt till tungvikt. Men Gomez tungviktbana visade sig både vara vinglig och krokig. Gomez lockades över till Miami där han efter diverse dispyter utanför ringen blev knockad av landsmannen Yanki Diaz (Yamplier Azcuy som amatör). Den skicklige stilboxaren återkom sedan till Tyskland där han i oktober 2005 boxade ut tuffingen Oliver McCall, en seger som visade sig kortvarig då spår av kokain hade hittats i Gomez kropp. På det följde avstängning, löften om ett drogfritt liv, och nu senast ytterligare en match och vinst mot McCall. Inom kort ska Gomez gå en utmanarmatch mot den långsamme men extremt hårdslående ukrainaren Vladimir Virchis.

Nybliven stallkamrat med Gomez i tyska Arena är den kubanske superstjärnan Odlanier Solis. Solis slog som amatör igenom i slutet av 90-talet när han som tonåring gjorde livet surt för legenden Felix Savon. Många ansåg också att Savons biljett till Sydney-OS egentligen skulle tilldelats Solis. När Savon till slut la handskarna på hyllan fick i alla fall arvtagaren Solis sin chans, vilket ledde till tre VM-guld och ett OS-guld innan han för ungefär ett år sedan hoppade av den kubanska amatörboxningen för ett lukrativt proffskontrakt i Tyskland. Som amatör var Solis en fantastisk boxare som med kvicka händer och snabba fötter fick sina motståndare att se väldigt tröga och långsamma ut. Trots sin relativa korthet hade han heller inga problem att framgångsrikt gå upp från tungvikt till supertungvikt. Sin profesionella debut gjorde han i april 2007 där han bombade ut den rutinerade Andreas Sidon. Solis hann sedan med ytterligare fem matcher under året och ingen kan klaga på motståndet. Det var länge sedan en tungviktare hade en sådan tuff matchning i inledningen av sin karriär. Och den enda som (möjligen) har vunnit en rond mot Solis hittlis är faktiskt svensken Aldo Colliander som i juli 2007 förlorade en fyrarondare mot kubanen. Trots denna framgångssaga finns det moln på himlen. Likt Gonzalez och Gomez har Solis en fallenhet för det glada livet, vilket bland annat visat sig i en trivselvikt långt över den perfekta. Jag är heller inte helt säker på att hans promoter Ahmet Öner vet vilken boxartyp han har att göra med. Öner missar inte en chans att presentera Solis som en kubansk Tyson och även om det ser ut som Solis har blivit mer slagkraftig på senare tid är han allt annat än en endimensionell knockoutboxare. Odlanier Solis är vid sidan av ryssen Alexander Povetkin det mest intressanta nytillskottet på tungviktshimlen men om han vill bli ett allvarligt hot till den absoluta toppen måste han börja utnyttja sin naturbegåvning på ett bättre sätt. Solis bör i de kommande matcherna dansa mer så att hans kvicka händer, precision och snabba reflexer får mer utrymme. En överviktig Odlanier Solis som fokuserar allt för mycket på snabba knockoutvinster kommer inte att vinna några stora titlar i framtiden.

Vid sidan av Solis och Gomez har även den enorme Pedro Carrion gjort sig en liten karriär i Tyskland. Alexander Povetkin har sagt att den knappa segern mot Carrion i VM-finalen 2003 är en av de tuffaste i Povetkins karriär. Är det dock någon av de nya kubanernas proffsäventyr som kan jämföras med Jorge Luis Gonzalez är det Carrion. Likt Gonzalez var Carrion så gott som pensionerad när han i början av 2006 inledde sin professionella bana. Det verkar heller inte riktigt som Carrion vet om han ska ta sin proffsboxning på allvar eller inte. Redan i sin tredje match blev han inkallad som "motsåndare" för det obesegrade hemmahoppet Manuel Charr. Carrion "förlorade" men blev enligt de flesta vid ringside "bestulen" på segern. Det cirkulerar också olika uppgifter om hans ålder, allt från 32 till 37 har nämnts. Senaste gången Carrion sågs i ringen var i april 2007, så vi får väl se om det finns något mer i påsen för Pedro Carrion.

En annan tyskkuban men boxandes för det till Arena konkurrerande Sauerlandstallet är cruiserviktaren Yoan Pablo Hernandez. Han har till skillnad från många andra kubaner visat en positiv utvecklingskurva som profesionell. Hernandez i dag och för ett år sedan är två helt skilda boxare. Han är mycket mer fokuserad och skärpt i dag och kommer med säkerhet vinna en av cruiserviktens väldsmästarbälten. Eftersom Hernandez är längre än de flesta andra cruiserviktare så kommer han i händelse av idel framgångar förmodligen att doppa tårna i tungviktsklassen i framtiden.

Ett intressant nytillskott på den exilkubanska kartan är nyss fyllda 22-åringen Ismaikel Perez som precis landat i Irland, där han under namnet Mike Perez tänker boxa sig uppåt på rankinglistorna. Han var tungviktare som amatör, och som sådan knapp tvåa i Kuba efter Osmay Acosta. Stilmässigt sägs Mike Perez vara en slagkraftig och rörlig southpawboxare, så han kan vara värd att hålla utkik efter.