Medan bröderna Vitali och Wladimir Klitschko med en lätt gäspning försvarar sina titlar en eller två gånger per år slåss utmanarna längre bak i fältet om uppmärksamheten.
Lillebror Wladimir försvarade pinsamt enkelt sina titlar (WBA(super)/IBF/WBO) i mars mot fransmannen Jean Marc Mormeck. Att Mormeck överhuvudtaget fick gå en titelmatch var naturligtvis ett skämt. Hans tid som världsboxare tog slut en sen höstkväll 2007 när den yngre och hungrigare David Haye ganska enkelt tog Mormecks WBC-bälte i cruiservikt. Som tungviktare är Mormeck inget annat än en "journeyman" och sällan har väl en titelmatch i boxning varit så på förhand förutbestämd som när Wladimir Klitschko utan att ta av sig morgonrocken enkelt förpassade Mormeck tillbaka till cruiservikten.
Betydligt intressantare visade sig storebror Vitalis titelmatch några veckor tidigare vara. Mer på grund av det som hände utanför ringen än innanför men ändå. Den engelske utmanaren Dereck Chisora visade sig vara allt annat än en gentleman som äntrar ringen. Först lappade han till Vitali rejält under invägningen. I ringen sekunderna innan gonggongen gav han Wladimir en väl tilltagen loska. Och om inte detta räckte började han slåss med landsmannen David Haye under presskonferensen efter matchen. Chisoras beteende före och efter matchen tog tyvärr fokus från det faktum att han faktiskt gjorde en riktigt bra match mot mästaren.För första gången sedan comebacken 2008 förlorade nämligen Vitali några ronder. Det var aldrig någon fara på taket men Chisora visade åtminstone att det finns fog för en förhoppning om ett tronskifte snart.Vitali fyller trots allt 41 år i sommar och jag skulle inte bli förvånad om han lägger av snart. Max två matcher till är mitt tips.
Lite i skymundan av de ukrainska superbröderna försvarade ryssen Alexander Povetkin sin WBA-titel mot Marco Huck i februari. Povetkin har inte riktigt levt upp till de höga förväntningarna som ställdes på honom när han blev proffs. Han är förvisso obesegrad, men har inte riktigt övertygat på det sättet man hade hoppats ännu. Och hans aktier stärktes knappast efter matchen mot Huck. Många tyckte till och med att Huck förtjänade segern i den matchen. Själv tyckte jag att "cruiserviktens John Ruiz" såg bättre ut än någonsin mot Povetkin men någon bortdömning var det i mina ögon inte.
Bland utmanarna går bulgaren Kubrat Pulev från klarhet till klarhet och cementerade sin position i tätklungan i och med sin knockoutseger över Alexander Dimitrenko om europamästarbältet i början av maj. Pulev är en skicklig allroundboxare och efter några ronder var det aldrig något snack. På köpet blev han även IBF:s internationella mästare vilket skulle öppna dörren för en match mot Wladimir Klitschko inom kort. Tror dock att Pulev skulle tjäna på några kvalificerade titelförsvar av europatiteln först. Det skulle vara intressant att se honom mot någon av de hårdslående ryssarna Magomed Abdusalamov eller Denis Boytsov. Boytsovs karriär har annars stått och stampat på samma fläck de senaste åren. I april besegrade han amerikanen Dominick Guinn enkelt på poäng. Men det var väl ingen seger som gav eko runt om i tungviktsvärlden. En match mot Pulev skulle bli hyperintressant. Magomed Abdusalamov är kanske inte riktigt redo för en stormatch av den kalibern ännu. Jason Pettaway och Pedro Rodriguez, hans två senaste skalper, var i och för sig obesegrade men trots detta tveksamma som lackmustest. En annan östeurope och möjlig utmanare om europatiteln är ukrainaren Vyacheslav Glaskov. Glaskov, som är en mer tekniskt lagd boxare än de bägge ryssarna, slog senast ut nigerianen Gbenga Oloukun i den sjunde ronden. Stilmässigt är Pulev och Glazkov ganska lika varandra och jag skulle bli förvånad om en match herrarna emellan inte gick tiden ut.
Andra potentiella utmanare till Pulev är britterna David Price och Tyson Fury, två rejäla herrar på en bit över två meter. Fury besegrade i april Martin Rogan om den irländska titeln och under Manny Stewards vaksamma öga går han stadigt framåt. Men trots detta undrar jag om inte de största framstegen av en britt den senaste tiden gjorts av David Price. Under 2012 har landsmännen John McDermott och Sam Sexton varit helt chanslösa mot den gänglige Price. Price ser ut som en basketspelare men är både snabb och dynamitnävad, vilket gör honom svår att försvara sig emot.
I USA har främst två tungviktsboxare utmärkt sig den senaste tiden. Först och främst Seth Mitchell som låg risigt till i första ronden mot Chazz Witherspoon i slutet av april. Men efter den vingliga inledningen vände han formidabelt på steken och slog i den tredje ronden ut den gamle mästaren Tims unge kusin. En annan amerikan som låtit tala om sig under 2012 är Bryant Jennings. Likt Mitchell är Jennings ingen stor tungviktare, men efter sin imponerande viktoria över exmästaren Sergey Liakhovich är det många amerikaner som drömmer om en ljus morgondag. Mitchell är mer av en bombkastare medan Jennings är lite mer tekniskt skolad och ett möte mellan dessa skulle säkerligen bli något extra. Om Jennings och Mitchell inte duckat för tufft motsånd måste man tyvärr tillstå att så är fallet med bronsmedaljören från Peking 2008, Deontay Wilder. 22 raka knockoutsegrar låter naturligtvis imponerande, men tittar man närmare på Wilders CV som proffs ser man att inte en enda boxare bland världens kanske 200 främsta tungviktare bjudit upp till dans. Och man kan inte fortsätta slå ut motståndare som kollegorna kalasar på i sina debuter hur länge som helst utan att det börjar funderas lite till mans på vad det är man döljer.
Kubanen Odlanier Solis gjorde i maj en efterlängtad? comeback efter sin snöpliga förlust mot Vitali Klitschko i mars 2011. Tyvärr såg han tyngre och långsammare ut än någonsin och jag undrar om han någonsin kommer att leva upp till sin fantastiska talang i proffsringen. Då undrar jag om inte kubanernas hopp om ära och berömmelse i tungviktsklassen bör riktas mot Mike Perez eller Luis Ortiz. Tyvärr har den Irlandsbaserade Perez varit tämligen inaktiv på sistone. Man hade ju hoppats att den imponerande segern i Prizefighterturneringen, våren 2011, skulle tas till vara på ett bättre vis. En seger mot den tuffe Friday Ahunanya är inte tillräckligt för att jag ska börja hoppa av förtjusning. Landsmannen Luis Ortiz har å andra sidan varit ganska aktiv men ändå inte ställts mot det kvalificerade motståndet vi önskar. Ortiz och Perez befann sig i gruppen bakom Solis som amatörer men är nu på god väg att passera honom i klungan bakom Klitschkobröderna.
Vad jag skulle vilja se mer av i fortsättningen är lite kvalificerade utmanarmatcher. Nu är det som att alla går och väntar på sin chans utan att förtjäna den i ringen. Matcher som i framtiden skulle skingra lite rök är exempelvis Kubrat Pulev mot Denis Boytsov om EM-titeln och David Price mot Tyson Fury om det brittiska bältet. Det skulle dessutom vara kul att se Povetkin försvara sitt WBA-bälte mot finländaren Robert Helenius.
tisdag 29 maj 2012
onsdag 16 maj 2012
OS i London
Knappt tre månader innan första knytnävsslaget utdelas i London är alla platser, utom ett wild card i varje klass, fyllda. Nedan tittar jag lite närmare på vad som kan tänkas hända hos de tyngre gossarna.
I supertungvikten ser det ovissare ut än på länge. I dagsläget är det helt öppet mellan åtminstone sex stycken. Om kroaten Filip Hrgovic, som åkte ut hårfint mor ryssen Omarov, skulle norpa åt sig extraplatsen, vill jag påstå att de är sju.
Eftersom OS går i London och hemmaplan trots allt är ett bonusvapen, blir silvermedaljören från VM, den 22-årige Anthony Joshua svårslagen. Att vara engelsman och en av de vassaste favoriterna i den tyngsta klassen förpliktigar naturligtvis och frågan är om han kan leva upp till alla de förväntningar som läggs på hans axlar. Joshua påminner både i stil och storlek om sin engelske föregångare Lennox Lewis. I VM förra hösten förlorade han med minsta möjliga marginal mot den då hemmaboxande sluggern Magomedrasul Medzhidov, så visst finns det fog för ett visst favorittryck. Jag skulle heller inte bli förvånad om vi någonstans på vägen får se ett returmöte i London mellan fjolårets finalister. Bulldozern Medzhidov från Azerbajdzjan är nog den aggressivaste och tuffaste i startfältet så det gäller att inte slappna av för en sekund för den som vill besegra honom.
För den som söker en stilmässig motsats till Medzhidov är Kazaken, den 22-årige, Ivan Dychko värd ett extra öga. Trots sina två meter är han smidig som en katt och kvick som en welterviktare.
OS-mästaren från Peking, Roberto Cammarelle må ha puttats ner ett snäpp från sin tron, men kan inte räknas bort. De få förluster han har på sitt konto de senaste åren har alla varit med minsta möjliga marginal. En av de som besegrat Cammarelle är ryssen och europamästaren Magomed Omarov som naturligtvis också kan gå hela vägen.
Ytterligare ett namn att slå ett slag för är kubanen och Felix Savons brorson, Erislandy Savon. Savon som bland annat blev juniorvärldsmästare 2010 är en kvick och hårdslående herre som kan slå vem som helst.
Har svårt att se att någon annan än ovanstående sex kan blanda sig i kampen om guldet. Men utav de övriga brukar den store kinesen Zhang Zhilei gå långt.
Vi har även tysken Erik Pfeifer som är en skicklig allroundboxare men knappast räcker till mot de främsta.
Den blott tjugo år fyllda fransmannen Tony Yoka är ett namn för framtiden och bygger sin boxning på rörlighet. Med rätt lottning kan han ta sig till kvarten men troligen inte längre.
Att amerikanen Dominic Breazeale tog Lenroy Thompsons plats är nog en överaskning för många. Breazeale är en före detta amerikansk fotbollsspelare som sadlat om. Och till skillnad från många andra som gjort samma byte, tar Breazeale inga genvägar. Han kan säkert bli en attraktion som proffs, men jag har svårt att se honom gå längre än till kvartsfinal i London. I det amerikanska kvalet förlorade Breazeale knappt till 18-årige Italo Perea från Equador. Perea, som hunnit fylla nitton innan gonggongen i London ljuder, är en framtidsman som i detta OS förmodligen är ett nummer för litet.
Från Australien kvalificerade sig Johan Linde som i alla fall fick mig att lyfta på ögonbrynen när han knockade Tonga-boxaren Uaine Fa. Fa hade övertygat stort i World Series of Boxing och var storfavorit att ta sig till London. Misstänker dock att Lindes seger mot Fa var en lyckträff och han därmed får det svårt i London.
I övrigt deltar marockanen Mohamed Arjaoui som också kan ta sig till kvartsfinalen med rätt lottning. Blaise Yepmou från Kamerun och Simon Kean från Kanada tror jag däremot får det svårt att ta sig förbi första omgången.
Toppen i den näst tyngsta klassen är inte riktigt lika bred och mycket talar för att det står mellan två personer som möttes redan i Peking. Möts de igen har ukrainaren Oleksandr Usyk revansch att utkräva. Under fjolårets VM-turnering närmast utklassade han allt motstånd med kvicka kombinationer och rörliga fötter.
Dock var inte hans gamle baneman italienaren Clemente Russo med den gången. Russo har istället fokuserat på WSB, där han har gått obesegrad genom (nästan) två säsonger. Trots att Russo tävlat med de allra tyngsta är han alltså obesegrad och en match mellan Usyk och Russo kan bli något extra. Det är två boxare som lever högt på snabbhet och en fantastisk känsla i ringen.Usyk är rörligare och mer varierad i sin slagarsenal, medan Russo mer lever på att utnyttja motståndarens misstag.
Om någon av dessa skulle fallera kan kanske ryssen Artur Beterbiev blanda sig i toppstriden. Till skillnad från Russo och Usyk är Beterbiev mer av en slugger som anser att anfall är bästa försvar.
Teymur Mammadov tog endast 18 år gammal silver vid hemma-VM i fjol och spås en lysande framtid. Kubanerna är alltid bra, men i tungviktsklassen tror jag att "fel" kuban är med. José Larduet som är Kubas man i London är allroundskicklig och kan säkert nå semifinal, men på hemmaplan har dom den 19-årige Leinier Perot som förmodligen skulle vara ett större guldhopp för Kuba.
Amerikanen Michael Hunter har efter fyra års väntan äntligen fått sin OS-biljett och förhoppningsvis lämnar han inget åt slumpen den här gången. Tyvärr har han annars inte riktigt levt upp till sin enorma talang. Ryktet säger att han emellanåt inte riktigt tar sin boxning seriöst, vilket väl blev verifierat när han på träningslägret inför VM i fjol hade kopplat av med fel sorts tobak i pipan. Men den kvicke och stilboxande Hunter har trots allt varit mannen att slå inom de två tyngsta klasserna i USA under de fem senaste åren och med rätt lottning kan han ta medalj.
Ett intressant namn att lägga på lagring några år är australiensaren Jai Opetaia. Opetaia fyller sjutton i sommar och är naturligtvis främst med för att se och lära. Men med tanke på att hans utvecklingskurva gått spikrakt uppåt det senaste året kan det vara på sin plats att hissa en varningsflagga för honom. Likt Usyk och Russo bygger han sin boxning mer på snabbhet och känsla än kraft och styrka.
I övrigt bjuder klassen på bulgaren Tervel Pulev och vitryssen Sergei Karneyeu, två europeer som skulle kunna nå kvarten men knappast längre. Av de återstående tror jag inte att någon av Ali Mazehari, Yamil Peralta, Julio Castillo, Wang Xuanxuan, Chouaib Bouloudinats eller Maxwell Amponsah ska kunna hota någon av värde.
I supertungvikten ser det ovissare ut än på länge. I dagsläget är det helt öppet mellan åtminstone sex stycken. Om kroaten Filip Hrgovic, som åkte ut hårfint mor ryssen Omarov, skulle norpa åt sig extraplatsen, vill jag påstå att de är sju.
Eftersom OS går i London och hemmaplan trots allt är ett bonusvapen, blir silvermedaljören från VM, den 22-årige Anthony Joshua svårslagen. Att vara engelsman och en av de vassaste favoriterna i den tyngsta klassen förpliktigar naturligtvis och frågan är om han kan leva upp till alla de förväntningar som läggs på hans axlar. Joshua påminner både i stil och storlek om sin engelske föregångare Lennox Lewis. I VM förra hösten förlorade han med minsta möjliga marginal mot den då hemmaboxande sluggern Magomedrasul Medzhidov, så visst finns det fog för ett visst favorittryck. Jag skulle heller inte bli förvånad om vi någonstans på vägen får se ett returmöte i London mellan fjolårets finalister. Bulldozern Medzhidov från Azerbajdzjan är nog den aggressivaste och tuffaste i startfältet så det gäller att inte slappna av för en sekund för den som vill besegra honom.
För den som söker en stilmässig motsats till Medzhidov är Kazaken, den 22-årige, Ivan Dychko värd ett extra öga. Trots sina två meter är han smidig som en katt och kvick som en welterviktare.
OS-mästaren från Peking, Roberto Cammarelle må ha puttats ner ett snäpp från sin tron, men kan inte räknas bort. De få förluster han har på sitt konto de senaste åren har alla varit med minsta möjliga marginal. En av de som besegrat Cammarelle är ryssen och europamästaren Magomed Omarov som naturligtvis också kan gå hela vägen.
Ytterligare ett namn att slå ett slag för är kubanen och Felix Savons brorson, Erislandy Savon. Savon som bland annat blev juniorvärldsmästare 2010 är en kvick och hårdslående herre som kan slå vem som helst.
Har svårt att se att någon annan än ovanstående sex kan blanda sig i kampen om guldet. Men utav de övriga brukar den store kinesen Zhang Zhilei gå långt.
Vi har även tysken Erik Pfeifer som är en skicklig allroundboxare men knappast räcker till mot de främsta.
Den blott tjugo år fyllda fransmannen Tony Yoka är ett namn för framtiden och bygger sin boxning på rörlighet. Med rätt lottning kan han ta sig till kvarten men troligen inte längre.
Att amerikanen Dominic Breazeale tog Lenroy Thompsons plats är nog en överaskning för många. Breazeale är en före detta amerikansk fotbollsspelare som sadlat om. Och till skillnad från många andra som gjort samma byte, tar Breazeale inga genvägar. Han kan säkert bli en attraktion som proffs, men jag har svårt att se honom gå längre än till kvartsfinal i London. I det amerikanska kvalet förlorade Breazeale knappt till 18-årige Italo Perea från Equador. Perea, som hunnit fylla nitton innan gonggongen i London ljuder, är en framtidsman som i detta OS förmodligen är ett nummer för litet.
Från Australien kvalificerade sig Johan Linde som i alla fall fick mig att lyfta på ögonbrynen när han knockade Tonga-boxaren Uaine Fa. Fa hade övertygat stort i World Series of Boxing och var storfavorit att ta sig till London. Misstänker dock att Lindes seger mot Fa var en lyckträff och han därmed får det svårt i London.
I övrigt deltar marockanen Mohamed Arjaoui som också kan ta sig till kvartsfinalen med rätt lottning. Blaise Yepmou från Kamerun och Simon Kean från Kanada tror jag däremot får det svårt att ta sig förbi första omgången.
Toppen i den näst tyngsta klassen är inte riktigt lika bred och mycket talar för att det står mellan två personer som möttes redan i Peking. Möts de igen har ukrainaren Oleksandr Usyk revansch att utkräva. Under fjolårets VM-turnering närmast utklassade han allt motstånd med kvicka kombinationer och rörliga fötter.
Dock var inte hans gamle baneman italienaren Clemente Russo med den gången. Russo har istället fokuserat på WSB, där han har gått obesegrad genom (nästan) två säsonger. Trots att Russo tävlat med de allra tyngsta är han alltså obesegrad och en match mellan Usyk och Russo kan bli något extra. Det är två boxare som lever högt på snabbhet och en fantastisk känsla i ringen.Usyk är rörligare och mer varierad i sin slagarsenal, medan Russo mer lever på att utnyttja motståndarens misstag.
Om någon av dessa skulle fallera kan kanske ryssen Artur Beterbiev blanda sig i toppstriden. Till skillnad från Russo och Usyk är Beterbiev mer av en slugger som anser att anfall är bästa försvar.
Teymur Mammadov tog endast 18 år gammal silver vid hemma-VM i fjol och spås en lysande framtid. Kubanerna är alltid bra, men i tungviktsklassen tror jag att "fel" kuban är med. José Larduet som är Kubas man i London är allroundskicklig och kan säkert nå semifinal, men på hemmaplan har dom den 19-årige Leinier Perot som förmodligen skulle vara ett större guldhopp för Kuba.
Amerikanen Michael Hunter har efter fyra års väntan äntligen fått sin OS-biljett och förhoppningsvis lämnar han inget åt slumpen den här gången. Tyvärr har han annars inte riktigt levt upp till sin enorma talang. Ryktet säger att han emellanåt inte riktigt tar sin boxning seriöst, vilket väl blev verifierat när han på träningslägret inför VM i fjol hade kopplat av med fel sorts tobak i pipan. Men den kvicke och stilboxande Hunter har trots allt varit mannen att slå inom de två tyngsta klasserna i USA under de fem senaste åren och med rätt lottning kan han ta medalj.
Ett intressant namn att lägga på lagring några år är australiensaren Jai Opetaia. Opetaia fyller sjutton i sommar och är naturligtvis främst med för att se och lära. Men med tanke på att hans utvecklingskurva gått spikrakt uppåt det senaste året kan det vara på sin plats att hissa en varningsflagga för honom. Likt Usyk och Russo bygger han sin boxning mer på snabbhet och känsla än kraft och styrka.
I övrigt bjuder klassen på bulgaren Tervel Pulev och vitryssen Sergei Karneyeu, två europeer som skulle kunna nå kvarten men knappast längre. Av de återstående tror jag inte att någon av Ali Mazehari, Yamil Peralta, Julio Castillo, Wang Xuanxuan, Chouaib Bouloudinats eller Maxwell Amponsah ska kunna hota någon av värde.
tisdag 6 december 2011
Post-Klitschko
När finländaren Robert Helenius i lördags natt blev ny europamästare i tungvikt, sjönk också hans aktier som framtidsman i den absoluta tungviktstoppen. För trots den tidiga julklappen från poängdomarna, blev han trots allt utboxad av den betydligt kvickare engelsmannen Dereck Chisora. Framförallt upplevde jag att det saknades en plan B när den förväntade knockouten aldrig ville komma. Förhoppningsvis var detta en väckarklocka för Helenius och om han börjar jabba mer frekvent tror jag trots allt att framtiden är ljus för honom. Robert Helenius har annars setts som en av de främsta att ta över tungviktskronan efter Klitschkobröderna.
Inte för att någon av bröderna har hintat om någon abdikation den närmaste tiden. Men eftersom den rådande situationen med två helt överlägsna tungviktsvärlsmästare som dessutom inte kommer att mötas är fullständig unik är det föga förvånande att publiken börjar tröttna på titelutmaningar som enbart är kamper på pappret. Det är ju inte heller så att bröderna undviker några utmanare. David Haye, Tomasz Adamek, Odlanier Solis, Chris Arreola, Tony Thompson, Eddie Chambers och Kevin Johnson har alla fått bita i det sura äpplet.
Många hoppades säkert på att exempelvis engelsmannen David Haye skulle ha något i bakfickan åt Wladimir Klitschko när de möttes i somras. Men med sin sedavnligt metodiska boxning höll sig Wladimir på tryggt avstånd samtidigt som raka slag pumpades in. Den betdligt mer karismatiske Haye klarade sig tiden ut och lyckades faktiskt med konststycket att vinna en och annan rond. Men det rådde aldrig några tvivel om vad segern skulle hamna. Ett annat hopp om tronskifte stod kubanen Odlanier Solis för. Men en rond och en skadad fot in på matchen mot Vitali Klitschko tog den sagan slut. Solis bör trots "förlusten" mot Vitali inte räknas bort. Tar han sin boxning seriöst och kroppen står pall kan han mycket väl nå enda fram. Det lilla vi såg mot Vitali visade trots allt en Solis i något så när form, som dessutom rörde lite på fötterna. Har han utnyttjat sin konvalescens rätt, kan vi kanske hoppas på ytterligare lite lättare och därmed kvickare kuban som i så fall garanterat bör få en plats långt fram i kön när framtidens utmanare skall ropas upp.
Men den i nuläget främste utmanaren till dominansen från Ukraina är förmodligen ryssen Alexander Povetkin. Lite i skymundan försvarade WBA-mästaren Alexander Povetkin sin titel på galan i Helsingfors i lördags. Ganska enkelt slogs amerikanen Cedric Boswell ut. Annars har inte Povetkin riktigt levt upp till de enorma förväntningar som ställdes på honom för några år sedan. Ryssen är en skicklig allroundboxare med snabbhet, styrka och teknik i sin arsenal. När han blev proffs var jag ganska övertygad om att Povetkin inom några år skulle stå ensam i toppen på klassen. Men det är bara att ställa hans seger mot Ruslan Chagaev jämte Wladimirs seger mot samma Chagaev för ett par år sedan för att inse att Povetkin skulle få det knivigt i en riktig titelmatch mot Klitschko den yngre. Att han skulle ha en lättare resa mot Vitali är inte heller troligt.
Om vi lyfter på locket till resten av klassens utmanare av i dag och i morgon, ser vi att öst även i framtiden förväntas dominera. I farstun till att utmana på allvar har vi exempelvis bulgaren Kubrat Pulev. Pulev har en gedigen amatörbakgrund på högsta nivå bakom sig och är närmast komplett som boxare. Det samma kan nog sagas om ukrainaren Vyacheslav Glazkov, som även han har amatörmeriter i värdsklass och dessutom är mer bred än spetsig i sin boxning. Både Pulev och Glazkov kan säkerligen nå långt men frågan är om inte frånvaron av det där lilla extra gör att det stora Mästarbältet blir svårt att bärga.
Mer explosiva är ryssarna Denis Boytsov och Magomed Abdusalamov. Boytsov sågs länge som den ryske Tyson, men har de senaste åren haft efterhängsna skadeproblem. OM han får bukt med dessa kan han mycket väl gå långt. Abdusalamov är en tuff hårdslående herre som gått ner en del i vikt på sistone. Han är dessutom kusin med amatörvärldsmästaren i supertungvikt, Magomedrasul Medzhidov. Har en känsla av att kusinerna kan komma att bli ett skräckinjagande radarpar i proffsringen i framtiden...
En dark horse från den forna Warszawapakten är Artur Szpilka, en polsk fotbollshulligan som fick sitta 18 månader i fängelset för sin inblandning i ett slagsmål mellan Wizla Krakowfans (hans lag) och Craiovafans. Med fängelsevistelsen bytte han inte bara viktklass från cruiservikt till tungvikt utan lämnade även det vilda hulliganlivet bakom sig... Den 22-årige Szpilka är attitydmässigt så långt från de välkammade Klitschkobröderna man kan komma. In i ringen kommer han iklädd den oranga fängelseoverallen, flankerad av två kvinnliga poliser... Väl inne i ringen har han en stil som påminner ganska mycket om engelsmannen David Haye. Med en låg gard bygger han sin boxning på rörlighet i överkroppen kombinierat med snabbhet i nävarna. Han drar från höften och slår hårt från alla håll och kanter. OM han kan disciplinera sig en aning i ringen och variera sin boxning mer - nu är det lite väl mycket knockoutjagande - och hålla sig från trubbel utanför ringen kan den unge polacken vara ett hett framtidsnamn. Szpilka är, bland alla bleka östeuropeer, kanske vad tungvikten behöver. De flesta tungvikatrna från öst är hövliga, fåordiga och allmänt reko. Skickliga yrkesmän men utan den karisma vi så gärna vill ha hos en tungviktsmästare. Artur Szpilka är däremot nåt helt annat.
Tid bakom galler har även en snart 40-årig, amerikansk tungviktare på sitt CV. En tungviktare som i slutet av 90-talet bland hardcorefansen ansågs lovande. Tyvärr hamnade den lovande tungviktaren i klammeri med rättvisan vilket innebar åtta års ofrivillig frånvaro från den professionella boxningsringen. När han som 38-åring äntligen muckade var det inte många som tog hans återkomst till boxningen på allvar. Men sakta men säkert har tungviktaren låtit tala om sig. Ett drygt år senare är det många som på fullt allvar ser honom som det största hoppet bland tungviktarna i USA. Amir Mansour, som han heter, kan vara en askungesaga i vardande.
Vill man ha ytterligare en amerikansk tungviktare att hålla i handen kan möjligen Seth Mitchell vara något. Mitchell spåddes en lysande framtid inom amerikansk fotboll när han en god bit över tjugo testade på boxning. Det gick så bra att boxningen blev hans kall. Fem år senare fortsätter han att utvecklas med varje match och möjligen, möjligen kan Mitchell vara ett namn för den absoluta toppen inom nåt år. Att en snart 30-årig före detta amerikansk fotbollspelare och en snart 40-årig gammal kåkfarare ses som de största framtidshoppen i USA säger kanske en del om standarden bland de amerikanska tungviktarna i övrigt.
Desto bättre verkar återväxten i Storbritannien vara. Ett påstående som styrktes av Dereck Chisoras fina insats mot Helenius i helgen. Chisora blev ju i somras själv utboxad av landsmannen Tyson Fury. Fury som är både ung och stor utvecklas med varje match. Och ett framtida stormöte på de brittiska öarna förväntas en match mellan Fury och David Price vara. Price är nästan lika stor som Fury och med en fin boxningsstil, kombinerat med ett tungt knockoutslag förväntas han gå långt. Det enda molnet på de väldiga britternas himmel är hakor som inte verkar gjorda av granit.
Både Fury och Price har i omgångar ryktats vara aktuella för match mot den i Irland stationerade kubanen Mike Perez. Perez har i svallvågorna efter den mer beryktade landsmannen Solis placerat sin kappsäck i Irland och hans största bedrift så här långt är segern i Prizefighter Tournament tidigare i år. Relativt kortväxt men snabb och explosiv är kubanens signum, vilket även stilmässigt gör en potentiell match mot någon av jättarna från England intressant. En annan kuban att lägga på minnet är Luis Ortiz. Han är längre än landsmännen Solis och Perez och besitter en glimrande teknik. Har dock en känsla av att han är lite väl självgod och det är inte enbart en rolig frisyr som påminner om Jorge Luis Gonsalez.
Möjligen är det så att de största framtidshoppen inom tungviktsboxningen fortfarande är amatörer. Naturligtvis är amatörerna ännu mer spekulation, men lägg gärna namnen nedan i en hatt som du lägger på hyllan några år.
Oleksandr Usyk, den nyblivne amatörvärldsmästaren i tungviktsboxning, är möjligen den största talangen av de alla. Med en fysik och stil som påminner om en ung Muhammad Ali och ett pass han delar med Klitschkobröderna, har han alla rätt hittills. Magomedrasul Medzhidov, amatörvärldsmästaren i supertungvikt är Usyks motsats. Om Usyk är Ali är Medzhidov Foreman. Stenhård som få kastade han bomber genom så gott som alla motståndare i VM.
Supertungviktaren Filip Hrgovic är en 19-årig kroat som kombinerar tyngd med teknik på ett föredömligt vis, medan kazaken Ivan Dychko är en 21-årig supertungviktare på över två meter men med en mellanviktares rörelsemönster.
Anthony Joshua är en ung engelsman som både är stor, snabb och hårdslående. Att han dessutom endast är 22 år gör att man kan förstå britternas förhoppningar om en arvtagare till Lennox Lewis. Att Felix Savons brorson skulle lämna Kuba för proffslivet är det kanske få som tror, men om Erislandy Savon skulle göra detta har han alla förutsättningar att bli en attraktion i proffsringen.
Tungviktaren Teymur Mammadov är endast 18 år gammal och det var bara Usyk som stog ivägen för ett guld på hemmaplan. Gasan Gimbatov är en annan 18-årig supertungviktare från Ryssland som både slår snabbt och hårt.
Michael Hunter är förmodligen det största hoppet från USA. Tyvärr fick han aldrig chansen i VM eftersom fel sorts tobak hade nyttjats. Likt sin fader är han en kvicknävad och svårtfräffad herre.
Inte för att någon av bröderna har hintat om någon abdikation den närmaste tiden. Men eftersom den rådande situationen med två helt överlägsna tungviktsvärlsmästare som dessutom inte kommer att mötas är fullständig unik är det föga förvånande att publiken börjar tröttna på titelutmaningar som enbart är kamper på pappret. Det är ju inte heller så att bröderna undviker några utmanare. David Haye, Tomasz Adamek, Odlanier Solis, Chris Arreola, Tony Thompson, Eddie Chambers och Kevin Johnson har alla fått bita i det sura äpplet.
Många hoppades säkert på att exempelvis engelsmannen David Haye skulle ha något i bakfickan åt Wladimir Klitschko när de möttes i somras. Men med sin sedavnligt metodiska boxning höll sig Wladimir på tryggt avstånd samtidigt som raka slag pumpades in. Den betdligt mer karismatiske Haye klarade sig tiden ut och lyckades faktiskt med konststycket att vinna en och annan rond. Men det rådde aldrig några tvivel om vad segern skulle hamna. Ett annat hopp om tronskifte stod kubanen Odlanier Solis för. Men en rond och en skadad fot in på matchen mot Vitali Klitschko tog den sagan slut. Solis bör trots "förlusten" mot Vitali inte räknas bort. Tar han sin boxning seriöst och kroppen står pall kan han mycket väl nå enda fram. Det lilla vi såg mot Vitali visade trots allt en Solis i något så när form, som dessutom rörde lite på fötterna. Har han utnyttjat sin konvalescens rätt, kan vi kanske hoppas på ytterligare lite lättare och därmed kvickare kuban som i så fall garanterat bör få en plats långt fram i kön när framtidens utmanare skall ropas upp.
Men den i nuläget främste utmanaren till dominansen från Ukraina är förmodligen ryssen Alexander Povetkin. Lite i skymundan försvarade WBA-mästaren Alexander Povetkin sin titel på galan i Helsingfors i lördags. Ganska enkelt slogs amerikanen Cedric Boswell ut. Annars har inte Povetkin riktigt levt upp till de enorma förväntningar som ställdes på honom för några år sedan. Ryssen är en skicklig allroundboxare med snabbhet, styrka och teknik i sin arsenal. När han blev proffs var jag ganska övertygad om att Povetkin inom några år skulle stå ensam i toppen på klassen. Men det är bara att ställa hans seger mot Ruslan Chagaev jämte Wladimirs seger mot samma Chagaev för ett par år sedan för att inse att Povetkin skulle få det knivigt i en riktig titelmatch mot Klitschko den yngre. Att han skulle ha en lättare resa mot Vitali är inte heller troligt.
Om vi lyfter på locket till resten av klassens utmanare av i dag och i morgon, ser vi att öst även i framtiden förväntas dominera. I farstun till att utmana på allvar har vi exempelvis bulgaren Kubrat Pulev. Pulev har en gedigen amatörbakgrund på högsta nivå bakom sig och är närmast komplett som boxare. Det samma kan nog sagas om ukrainaren Vyacheslav Glazkov, som även han har amatörmeriter i värdsklass och dessutom är mer bred än spetsig i sin boxning. Både Pulev och Glazkov kan säkerligen nå långt men frågan är om inte frånvaron av det där lilla extra gör att det stora Mästarbältet blir svårt att bärga.
Mer explosiva är ryssarna Denis Boytsov och Magomed Abdusalamov. Boytsov sågs länge som den ryske Tyson, men har de senaste åren haft efterhängsna skadeproblem. OM han får bukt med dessa kan han mycket väl gå långt. Abdusalamov är en tuff hårdslående herre som gått ner en del i vikt på sistone. Han är dessutom kusin med amatörvärldsmästaren i supertungvikt, Magomedrasul Medzhidov. Har en känsla av att kusinerna kan komma att bli ett skräckinjagande radarpar i proffsringen i framtiden...
En dark horse från den forna Warszawapakten är Artur Szpilka, en polsk fotbollshulligan som fick sitta 18 månader i fängelset för sin inblandning i ett slagsmål mellan Wizla Krakowfans (hans lag) och Craiovafans. Med fängelsevistelsen bytte han inte bara viktklass från cruiservikt till tungvikt utan lämnade även det vilda hulliganlivet bakom sig... Den 22-årige Szpilka är attitydmässigt så långt från de välkammade Klitschkobröderna man kan komma. In i ringen kommer han iklädd den oranga fängelseoverallen, flankerad av två kvinnliga poliser... Väl inne i ringen har han en stil som påminner ganska mycket om engelsmannen David Haye. Med en låg gard bygger han sin boxning på rörlighet i överkroppen kombinierat med snabbhet i nävarna. Han drar från höften och slår hårt från alla håll och kanter. OM han kan disciplinera sig en aning i ringen och variera sin boxning mer - nu är det lite väl mycket knockoutjagande - och hålla sig från trubbel utanför ringen kan den unge polacken vara ett hett framtidsnamn. Szpilka är, bland alla bleka östeuropeer, kanske vad tungvikten behöver. De flesta tungvikatrna från öst är hövliga, fåordiga och allmänt reko. Skickliga yrkesmän men utan den karisma vi så gärna vill ha hos en tungviktsmästare. Artur Szpilka är däremot nåt helt annat.
Tid bakom galler har även en snart 40-årig, amerikansk tungviktare på sitt CV. En tungviktare som i slutet av 90-talet bland hardcorefansen ansågs lovande. Tyvärr hamnade den lovande tungviktaren i klammeri med rättvisan vilket innebar åtta års ofrivillig frånvaro från den professionella boxningsringen. När han som 38-åring äntligen muckade var det inte många som tog hans återkomst till boxningen på allvar. Men sakta men säkert har tungviktaren låtit tala om sig. Ett drygt år senare är det många som på fullt allvar ser honom som det största hoppet bland tungviktarna i USA. Amir Mansour, som han heter, kan vara en askungesaga i vardande.
Vill man ha ytterligare en amerikansk tungviktare att hålla i handen kan möjligen Seth Mitchell vara något. Mitchell spåddes en lysande framtid inom amerikansk fotboll när han en god bit över tjugo testade på boxning. Det gick så bra att boxningen blev hans kall. Fem år senare fortsätter han att utvecklas med varje match och möjligen, möjligen kan Mitchell vara ett namn för den absoluta toppen inom nåt år. Att en snart 30-årig före detta amerikansk fotbollspelare och en snart 40-årig gammal kåkfarare ses som de största framtidshoppen i USA säger kanske en del om standarden bland de amerikanska tungviktarna i övrigt.
Desto bättre verkar återväxten i Storbritannien vara. Ett påstående som styrktes av Dereck Chisoras fina insats mot Helenius i helgen. Chisora blev ju i somras själv utboxad av landsmannen Tyson Fury. Fury som är både ung och stor utvecklas med varje match. Och ett framtida stormöte på de brittiska öarna förväntas en match mellan Fury och David Price vara. Price är nästan lika stor som Fury och med en fin boxningsstil, kombinerat med ett tungt knockoutslag förväntas han gå långt. Det enda molnet på de väldiga britternas himmel är hakor som inte verkar gjorda av granit.
Både Fury och Price har i omgångar ryktats vara aktuella för match mot den i Irland stationerade kubanen Mike Perez. Perez har i svallvågorna efter den mer beryktade landsmannen Solis placerat sin kappsäck i Irland och hans största bedrift så här långt är segern i Prizefighter Tournament tidigare i år. Relativt kortväxt men snabb och explosiv är kubanens signum, vilket även stilmässigt gör en potentiell match mot någon av jättarna från England intressant. En annan kuban att lägga på minnet är Luis Ortiz. Han är längre än landsmännen Solis och Perez och besitter en glimrande teknik. Har dock en känsla av att han är lite väl självgod och det är inte enbart en rolig frisyr som påminner om Jorge Luis Gonsalez.
Möjligen är det så att de största framtidshoppen inom tungviktsboxningen fortfarande är amatörer. Naturligtvis är amatörerna ännu mer spekulation, men lägg gärna namnen nedan i en hatt som du lägger på hyllan några år.
Oleksandr Usyk, den nyblivne amatörvärldsmästaren i tungviktsboxning, är möjligen den största talangen av de alla. Med en fysik och stil som påminner om en ung Muhammad Ali och ett pass han delar med Klitschkobröderna, har han alla rätt hittills. Magomedrasul Medzhidov, amatörvärldsmästaren i supertungvikt är Usyks motsats. Om Usyk är Ali är Medzhidov Foreman. Stenhård som få kastade han bomber genom så gott som alla motståndare i VM.
Supertungviktaren Filip Hrgovic är en 19-årig kroat som kombinerar tyngd med teknik på ett föredömligt vis, medan kazaken Ivan Dychko är en 21-årig supertungviktare på över två meter men med en mellanviktares rörelsemönster.
Anthony Joshua är en ung engelsman som både är stor, snabb och hårdslående. Att han dessutom endast är 22 år gör att man kan förstå britternas förhoppningar om en arvtagare till Lennox Lewis. Att Felix Savons brorson skulle lämna Kuba för proffslivet är det kanske få som tror, men om Erislandy Savon skulle göra detta har han alla förutsättningar att bli en attraktion i proffsringen.
Tungviktaren Teymur Mammadov är endast 18 år gammal och det var bara Usyk som stog ivägen för ett guld på hemmaplan. Gasan Gimbatov är en annan 18-årig supertungviktare från Ryssland som både slår snabbt och hårt.
Michael Hunter är förmodligen det största hoppet från USA. Tyvärr fick han aldrig chansen i VM eftersom fel sorts tobak hade nyttjats. Likt sin fader är han en kvicknävad och svårtfräffad herre.
Haveriet i Helsingfors
Att vinna är inte allt. Det blev vi, sent i lördags kväll, bryskt påminda om. I vad som skulle bli den finländske tungviktaren Robert Helenius stora hemvändarfest, blev istället en kladdig påminnelse om boxningens allra sämsta sidor. Efter två imponerande knockoutsegrar i Tyskland över Samuel Peter och Sergei Liakhovich var det nu tänkt att den store Stockholmsfödde tungviktaren skulle, i en på pappret enklare match, visa upp hela sitt kunnande för sin hemmapublik.
Motståndaren, engelsmannen Dereck Chisora hade nämligen i slutet av juli blivit ganska rejält utboxad av sin landsman Tyson Fury. Likt Helenius är Fury en lång herre och eftersom Fury ganska enkelt höll Chisora på avstånd, var det få som trodde att Chisora skulle ha någon chans mot finländaren. Att Helenius, till skillnad från Fury, dessutom förfogade över ett tungt knockoutslag och inte heller visat några som helst tendenser till att vika ner sig när han blivit rejält träffad gjorde inte saken sämre.
Så när en kaxig engelsman, maskerad med Union Jack, äntrade ringen möttes han av en blandning av burop och högdragna fnysningar. Självklart var det bara ett spel för galleriet i väntan på en närmast förutbestämd knockoutförlust. Även när Chisora piggt attackerade i de första ronderna var den allmäna känslan att han bara fick leka rommen av sig innan den väldige Helenius skulle lägga in en överväxel och avgöra matchen. För så hade det sett ut i matcherna mot Peter och Liakhovich. I de två första ronderna var det också tydligt att Chisora emellanåt fick känna på Helenius slagstyrka. Möjligen kunde också dessa två ronder ges till Helenius eftersom hans träffar var hårdare och tydligare. Men i den tredje ronden började Chisora röra sig mer i sidled än tidigare. Och det som vid första anblicken kunde tolkas som en ren överlevnadsinstinkt, förbyttes snabbt till en känsla av att Chisora faktiskt började boxa ut våran hjälte från Finland. I takt med att ronderna förlöpte blev det mer och mer tydligt att den stora kanonen lyste med sin frånvaro denna afton och när matchen var slut hade jag Chisora som klar och tydlig segrare. Trots att ringdomaren Adrio Zannoni gjorde sitt yttersta för att störa rytmen hos besökaren från London, hade Chisora ändå lyckats med att både bestämma tempot i matchen och leverera ungefär dubbelt så många rena träffar som den finländske värden. Att Helenius träffar från och med rond tre, knappast verkade bekomma Chisora gjorde segern i mina ögon ännu tydligare.
Att Dereck Chisora inte fick den seger han borde ha fått vet ni säkert. Istället utropades Robert Helenius som den nye europamästaren i tungvikt. Ett domslut som bara gav förlorare egentligen. Först och främst naturligtvis Dereck Chisora, mannen som vid det här laget borde vara den nye europamästaren i tungvikt. Men även Helenius är på sätt och vis en förlorare. För få fans har så gott minne som boxningsfans. Få saker har så svårt att falla i glömska som gamla bortdömningar och att för alltid hamna i detta "hall of shame" är inget jag unnar den sympatiske Robert Helenius. Dessutom är Finland som boxningsvärd en stor förlorare. För vem vill efter detta åka till Finland och möta en hyllad hemmaboxare.
Motståndaren, engelsmannen Dereck Chisora hade nämligen i slutet av juli blivit ganska rejält utboxad av sin landsman Tyson Fury. Likt Helenius är Fury en lång herre och eftersom Fury ganska enkelt höll Chisora på avstånd, var det få som trodde att Chisora skulle ha någon chans mot finländaren. Att Helenius, till skillnad från Fury, dessutom förfogade över ett tungt knockoutslag och inte heller visat några som helst tendenser till att vika ner sig när han blivit rejält träffad gjorde inte saken sämre.
Så när en kaxig engelsman, maskerad med Union Jack, äntrade ringen möttes han av en blandning av burop och högdragna fnysningar. Självklart var det bara ett spel för galleriet i väntan på en närmast förutbestämd knockoutförlust. Även när Chisora piggt attackerade i de första ronderna var den allmäna känslan att han bara fick leka rommen av sig innan den väldige Helenius skulle lägga in en överväxel och avgöra matchen. För så hade det sett ut i matcherna mot Peter och Liakhovich. I de två första ronderna var det också tydligt att Chisora emellanåt fick känna på Helenius slagstyrka. Möjligen kunde också dessa två ronder ges till Helenius eftersom hans träffar var hårdare och tydligare. Men i den tredje ronden började Chisora röra sig mer i sidled än tidigare. Och det som vid första anblicken kunde tolkas som en ren överlevnadsinstinkt, förbyttes snabbt till en känsla av att Chisora faktiskt började boxa ut våran hjälte från Finland. I takt med att ronderna förlöpte blev det mer och mer tydligt att den stora kanonen lyste med sin frånvaro denna afton och när matchen var slut hade jag Chisora som klar och tydlig segrare. Trots att ringdomaren Adrio Zannoni gjorde sitt yttersta för att störa rytmen hos besökaren från London, hade Chisora ändå lyckats med att både bestämma tempot i matchen och leverera ungefär dubbelt så många rena träffar som den finländske värden. Att Helenius träffar från och med rond tre, knappast verkade bekomma Chisora gjorde segern i mina ögon ännu tydligare.
Att Dereck Chisora inte fick den seger han borde ha fått vet ni säkert. Istället utropades Robert Helenius som den nye europamästaren i tungvikt. Ett domslut som bara gav förlorare egentligen. Först och främst naturligtvis Dereck Chisora, mannen som vid det här laget borde vara den nye europamästaren i tungvikt. Men även Helenius är på sätt och vis en förlorare. För få fans har så gott minne som boxningsfans. Få saker har så svårt att falla i glömska som gamla bortdömningar och att för alltid hamna i detta "hall of shame" är inget jag unnar den sympatiske Robert Helenius. Dessutom är Finland som boxningsvärd en stor förlorare. För vem vill efter detta åka till Finland och möta en hyllad hemmaboxare.
tisdag 22 mars 2011
Antiklimax
Sällan har väl invägningen inför en stor tungviktsdrabbning varit så emotsedd som i fredags. Rykten hade gått om att den kraftigt överviktige, men extremt talangfulle kubanen Odlanier Solis hade förberett sig väl för en gång skull. 112 kilo visade vågen på och även om han inte hade gått ner under 110 som jag hade hoppats på, väcktes i alla fall ett litet hopp om en intressant match. 112 kilo var trots allt proffskarriärens lägsta vikt för kubanen.
När väl gonggonen gick sent i lördags kväll visade även Solis att han inte hade tänkt stå och byta slag i mitten med Klitschko. På lediga fötter visade Solis upp en helt annan boxning än i genrepet mot Ray Austin. Vitali Klitschko var inte sämre han och demonstrerade sin spjutjabb på ett föredömligt sätt. När den första ronden började närma sitt slut kände jag för första gången på mycket länge, att det rådde en ovisshet inför utgången av en match med en Klitschkobroder involverad. Solis hade dittills visat upp en självsäkerhet i ringen, som det var länge sedan jag såg hos en Klitschkomotståndare.
Men förhoppningen hade inte ens landat förrän kubanen låg och sprattlade på canvasen. Vitali Klitschko hade försvarat sin titel på knockout. Den första känslan var att det var en överaskande kontring från Klitschko som hade fått Solis på fall. Men när man fick se reprisen förvandlades känslan till att Solis hade lagt sig. En ytterligare titt på förloppet gav dock vid handen att fallet orsakades av att kubanen vridit till benet. Exakt när benet gav vika råder det delade meningar om. Klitschkofans vill gärna hävda att kraften i Klitschkos träff drog undan mattan för Solis och att benet därmed vek sig i fallet. Solisfans hävdar å andra sidan att "träffen" inte hade något samband med Solis fall och skada. Personligen tycker jag det ser ut som att Solis trampar snett när han landar efter sin attack och Klitschkos kontring. Och huruvida Klitschkos slag hade någon effekt är det väl bara Solis själv som vet.
Det kan i sammanhanget tyckas lite paradoxalt att samma Klitschksupportrar som i nästan åtta års tid orerat om vad som kunde/skulle ha hänt om domaren inte brutit titelmatchen 2003 mellan Vitali Klitschko och Lennox Lewis, nu inte nöjer sig med någon annan beskrivning av matchen än den att det var Klitschkos superkrafter som avgjorde. Då avgjordes matchen av att Klitschkos ögonbryn gav vika. Ett jack stort som Nilen, orsakat av Lennox Lewis nävar, gjorde det omöjligt för Klitschko att fortsätta. Det fanns inget kontroversiellt i själva domslutet den gången. Vitali Klitschko var inte i stånd att fortsätta och skadan var orsakad av träffar från Lewis sida. Däremot har det inte gått en dag sedan dess utan att en nätdiskussion startats om vad som kunde ha hänt om matchen hade fortsatt. Då som nu avgjordes matchen av att den ene boxaren på grund av skada inte kunde fortsätta matchen. Då som nu hade utmanaren boxats förvånansvärt jämnt med mästaren fram till skadan. Då som nu fanns det inget kontroversiellt i själva domslutet. Då som nu fylldes jag efteråt av ett stort antiklimax.
Det som för en liten stund i lördags kväll såg ut att kunna bli något riktigt bra försvann helt plötsligt i en rökpuff och kvar är bara resultatet och en hinna av fiktion.
När väl gonggonen gick sent i lördags kväll visade även Solis att han inte hade tänkt stå och byta slag i mitten med Klitschko. På lediga fötter visade Solis upp en helt annan boxning än i genrepet mot Ray Austin. Vitali Klitschko var inte sämre han och demonstrerade sin spjutjabb på ett föredömligt sätt. När den första ronden började närma sitt slut kände jag för första gången på mycket länge, att det rådde en ovisshet inför utgången av en match med en Klitschkobroder involverad. Solis hade dittills visat upp en självsäkerhet i ringen, som det var länge sedan jag såg hos en Klitschkomotståndare.
Men förhoppningen hade inte ens landat förrän kubanen låg och sprattlade på canvasen. Vitali Klitschko hade försvarat sin titel på knockout. Den första känslan var att det var en överaskande kontring från Klitschko som hade fått Solis på fall. Men när man fick se reprisen förvandlades känslan till att Solis hade lagt sig. En ytterligare titt på förloppet gav dock vid handen att fallet orsakades av att kubanen vridit till benet. Exakt när benet gav vika råder det delade meningar om. Klitschkofans vill gärna hävda att kraften i Klitschkos träff drog undan mattan för Solis och att benet därmed vek sig i fallet. Solisfans hävdar å andra sidan att "träffen" inte hade något samband med Solis fall och skada. Personligen tycker jag det ser ut som att Solis trampar snett när han landar efter sin attack och Klitschkos kontring. Och huruvida Klitschkos slag hade någon effekt är det väl bara Solis själv som vet.
Det kan i sammanhanget tyckas lite paradoxalt att samma Klitschksupportrar som i nästan åtta års tid orerat om vad som kunde/skulle ha hänt om domaren inte brutit titelmatchen 2003 mellan Vitali Klitschko och Lennox Lewis, nu inte nöjer sig med någon annan beskrivning av matchen än den att det var Klitschkos superkrafter som avgjorde. Då avgjordes matchen av att Klitschkos ögonbryn gav vika. Ett jack stort som Nilen, orsakat av Lennox Lewis nävar, gjorde det omöjligt för Klitschko att fortsätta. Det fanns inget kontroversiellt i själva domslutet den gången. Vitali Klitschko var inte i stånd att fortsätta och skadan var orsakad av träffar från Lewis sida. Däremot har det inte gått en dag sedan dess utan att en nätdiskussion startats om vad som kunde ha hänt om matchen hade fortsatt. Då som nu avgjordes matchen av att den ene boxaren på grund av skada inte kunde fortsätta matchen. Då som nu hade utmanaren boxats förvånansvärt jämnt med mästaren fram till skadan. Då som nu fanns det inget kontroversiellt i själva domslutet. Då som nu fylldes jag efteråt av ett stort antiklimax.
Det som för en liten stund i lördags kväll såg ut att kunna bli något riktigt bra försvann helt plötsligt i en rökpuff och kvar är bara resultatet och en hinna av fiktion.
måndag 7 mars 2011
Vitali Klitschko vs. Odlanier Solis
De helt överlägsna boxarbröderna Vitali och Wladimir Klitschko gick tidigt i sina karriärer ut och deklarerade det otänkbara i ett möte mellan de två. Vi står därför inför en situation där de två främsta inte är intresserade av att göra upp om den odiskutabla titeln och därmed omkullkastar själva magin bakom tungviktsboxningen. Det är därför inte så konstigt att den som följer den professionella tungviktsboxningen på närmare håll gärna ser att någon åtminstone kan slå in en kil mellan bröderna.
Sent på kvällen den 19 mars ska storebror Vitali Klitschko försvara sin WBC-titel i tungviktsboxning. För motståndet står den obesegrade kubanen Odlanier Solis. Tittar man närmare på förhandsnacket är Klitschko solklar favorit och det med rätta. Vitali har sedan sin comeback i oktober 2008 inte varit i närheten av någon fara medan Solis som professionell inte varit i närheten av de kvaliteter som gjorde honom till en av tidernas främste tungviktare/supertungviktare som amatör.
På den försvarande sidan har vi en väldisciplinerad världsmästare som rent fysiskt, med sina dryga två meter är nästan två decimeter längre än sin utmanare. Trots skillnaden i längd har ukrainaren under de senaste åren vägt ungefär fem kilo mindre än sin kubanske motståndare.
Solis har under de senaste åren vägt ungefär trettio kilo mer än när han tog OS-guld i Aten 2004. Än värre för Solis räkning är att han i takt med att trivselvikten ökat också slutat "boxats". Som amatör var han så gott som omöjlig att träffa. I ständig rörelse och med en ledig överkropp pricksköt han sina motsåndare intill förnedring. Som proffs har han däremot slutat röra sig för att istället fokusera på styrka, allt ackompanjerat av promotorn Ahmet Oeners mantra "den kubanske Tyson".
Solis har säkert blivit lite hårdare som proffs men någon kubansk Tyson kan vem som helst se att han inte är. Trots detta fortsätter Solis i match efter match att visa upp sina klumpigaste slalompjäxor. Så det som från början var en Chris Byrd med fotarbete och lite mer slagstyrka har blivit en David Tua utan slagstyrka. Om Solis har börjat röra sig mindre med åren har Vitali Klitschko istället börjat röra sig mer. För tio år sedan var Vitali en ganska endimensionell knockoutboxare. Jämför till exempel Vitalis match mot defensivspecialisten Chris Byrd med Wladimirs matcher mot samme boxare. Wladimir utnyttjade sin storlek till att enkelt boxa ut Byrd medan Vitali slog så många hål i luften i sin jakt på den undflyende Byrd att armen/axeln till slut sa ifrån. Vitali ledde i och för sig matchen på poäng när handduken kastades in men det var ändå en mycket frustrerad ukrainare vi såg den kvällen. Om den Vitali vi såg då hade mött en Solis som hade renodlat den stil han visade som amatör hade jag inte tvekat att satsa mina besparingar på kubanen. Men Vitali har med åren blivit en svårboxad herre. Sedan comebacken har han, ofta med händerna nere vid höfterna, boxats från distans samtidigt som motståndarna har haft förvånansvärt svårt att ägna sig åt något annat än överlevnad. Såväl attackboxare som Chris Arrola och Samuel Peter som stilboxare som Juan Carlos Gomez och Kevin Johnson har blivit helt utklassade. Med detta som bakgrund är det naturligtvis svårt att tro på något annat än en ganska enkel seger för Vitali Klitschko den 19 mars.
Trots detta finns det ändå aspekter som gör matchen intressant.
Klitschos ålder är en av dom. Vitali fyller 40 år i sommar och trots att tidens tand hållit sig på behörigt avstånd hittils vet vi att få sporter är så skoningslösa i sitt visande av detta som just boxning. Exemplen är åtskilliga över boxare som över en natt åldrats åtskilligt. Lennox Lewis såg suverän ut i sitt tillintetgörande av Mike Tyson för att i matchen efter, som även blev hans sista, mot just Vitali Klitschko se ovanligt tam och beskedlig ut. Och den som såg Ali på lätta fötter enkelt boxa ut Leon Spinks 1978 för att sedan i matchen efter, två år senare, agera slagpåse åt Larry Holmes hade svårt att tro att det rörde sig om samma boxare. Och vem hade trott att den oslagbare Roy Jones jr skulle tappa allt mellan mars 2003 och november 2003. I mars gjorde han narr av den 15 kilo tyngre WBA-mästaren John Ruiz och i november blev han träffad av fler slag i en match än under karriären som helhet fram till dess, när Antonio Tarver knappt besegrades. Matchen mot Tarver blev också, trots segern, början på slutet för Jones. Vitali har hittils inte visat några ålderstecken men det hade inte Jones eller Lewis heller gjort inann deras möten mot Tarver eller Vitali Klitschko.
Ytterligare en aspekt är Solis själv. Även om det i det vi har sett hittils av kubanen som proffs finns få saker som tyder på något annat än en enkel match för Klitschko ska vi inte glömma att Solis är obesegrad. Han har vunnit sina matcher ganska enkelt trots sin skenande vikt, trots sitt obefintliga fotarbete, trots sitt till synes brist på engagemang. Backar vi sedan bandet och tittar närmare på Solis amatörkarriär ser vi inte bara guld och gröna skogar. Han briljerade alltid när det var dags för OS och VM men däremellan kunde han se ganska oengagerad ut och faktiskt även förlora matcher mot boxare han sedan lekte med när det var allvar. Jag säger inte att det är sannolikt att vi kommer att se en helt ny Solis den 19 mars men om man till detta lägger rykten om hård träning och viktminskning räcker det i alla fall till en tumme av hopp för den som vill se ett tronskifte.
En intressant detalj från historieböckerna ger också vid handen att en ung Cassius Clay innan han gick upp mot den oslagbare Sonny Liston hade gått sina dittils två "sämsta" matcher som uppvärmning. Doug Jones och Henry Cooper hade givit Clay sådana besvär att ingen på allvar trodde att mannen som senare skulle bli Muhammad Ali kunde vara något annat än en munsbit för Liston...
Ska man vara helt nykter i sin analys är jag rädd att snacket om hårdträning och viktminskning var mest... just snack. Dessutom invänder naturligtvis vän av ordning mot jämförelsen med en ung Cassius Clay. Solis usla genrep mot Ray Austin var knappast något olycksfall i arbetet utan snarare en konsekvens av ett obefintligt engagemang under en lång tid. Så förmodligen kommer vi den 19 mars ha en Solis som ivrigt påhejad av Oener tror att han kan stå i mitten av ringen och växla slag med Klitschko. Och gör han det kommer han ha svårt att nå Klitschko som i sin tur prickskjuter med raka slag mot kubanens ansikte. Förmodligen kommer då Solis få nog och mer eller mindre ge upp framåt rond 7-8.
Hjärtat hoppas däremot på en Odlanier Solis på rätt sida om 110 kilo som visar sig från sin bästa sida. Med ett fotarbete han tidigare inte visat som proffs håller han sig i ständig rörelse och blir ett svårtfräffat mål för den större ukrainaren. Den pånyttfödda snabbheten i fötterna gör också att han raskt kan komma innaför garden och leverera slagserier på den förvånade Klitschko som inte hinner kontra innan Solis är utom träffradie. En frustrerad Klitschko blir till slut golvad och uträknad i rond 9.
Helt klart är att det här finns potential, om än så lite, för ett efterlängtat tronskifte. Men styrkan hos bröderna Klitschko har alltid varit att de lever i och efter de förutsättningar som finns och lämnar resten till fiktionen
Sent på kvällen den 19 mars ska storebror Vitali Klitschko försvara sin WBC-titel i tungviktsboxning. För motståndet står den obesegrade kubanen Odlanier Solis. Tittar man närmare på förhandsnacket är Klitschko solklar favorit och det med rätta. Vitali har sedan sin comeback i oktober 2008 inte varit i närheten av någon fara medan Solis som professionell inte varit i närheten av de kvaliteter som gjorde honom till en av tidernas främste tungviktare/supertungviktare som amatör.
På den försvarande sidan har vi en väldisciplinerad världsmästare som rent fysiskt, med sina dryga två meter är nästan två decimeter längre än sin utmanare. Trots skillnaden i längd har ukrainaren under de senaste åren vägt ungefär fem kilo mindre än sin kubanske motståndare.
Solis har under de senaste åren vägt ungefär trettio kilo mer än när han tog OS-guld i Aten 2004. Än värre för Solis räkning är att han i takt med att trivselvikten ökat också slutat "boxats". Som amatör var han så gott som omöjlig att träffa. I ständig rörelse och med en ledig överkropp pricksköt han sina motsåndare intill förnedring. Som proffs har han däremot slutat röra sig för att istället fokusera på styrka, allt ackompanjerat av promotorn Ahmet Oeners mantra "den kubanske Tyson".
Solis har säkert blivit lite hårdare som proffs men någon kubansk Tyson kan vem som helst se att han inte är. Trots detta fortsätter Solis i match efter match att visa upp sina klumpigaste slalompjäxor. Så det som från början var en Chris Byrd med fotarbete och lite mer slagstyrka har blivit en David Tua utan slagstyrka. Om Solis har börjat röra sig mindre med åren har Vitali Klitschko istället börjat röra sig mer. För tio år sedan var Vitali en ganska endimensionell knockoutboxare. Jämför till exempel Vitalis match mot defensivspecialisten Chris Byrd med Wladimirs matcher mot samme boxare. Wladimir utnyttjade sin storlek till att enkelt boxa ut Byrd medan Vitali slog så många hål i luften i sin jakt på den undflyende Byrd att armen/axeln till slut sa ifrån. Vitali ledde i och för sig matchen på poäng när handduken kastades in men det var ändå en mycket frustrerad ukrainare vi såg den kvällen. Om den Vitali vi såg då hade mött en Solis som hade renodlat den stil han visade som amatör hade jag inte tvekat att satsa mina besparingar på kubanen. Men Vitali har med åren blivit en svårboxad herre. Sedan comebacken har han, ofta med händerna nere vid höfterna, boxats från distans samtidigt som motståndarna har haft förvånansvärt svårt att ägna sig åt något annat än överlevnad. Såväl attackboxare som Chris Arrola och Samuel Peter som stilboxare som Juan Carlos Gomez och Kevin Johnson har blivit helt utklassade. Med detta som bakgrund är det naturligtvis svårt att tro på något annat än en ganska enkel seger för Vitali Klitschko den 19 mars.
Trots detta finns det ändå aspekter som gör matchen intressant.
Klitschos ålder är en av dom. Vitali fyller 40 år i sommar och trots att tidens tand hållit sig på behörigt avstånd hittils vet vi att få sporter är så skoningslösa i sitt visande av detta som just boxning. Exemplen är åtskilliga över boxare som över en natt åldrats åtskilligt. Lennox Lewis såg suverän ut i sitt tillintetgörande av Mike Tyson för att i matchen efter, som även blev hans sista, mot just Vitali Klitschko se ovanligt tam och beskedlig ut. Och den som såg Ali på lätta fötter enkelt boxa ut Leon Spinks 1978 för att sedan i matchen efter, två år senare, agera slagpåse åt Larry Holmes hade svårt att tro att det rörde sig om samma boxare. Och vem hade trott att den oslagbare Roy Jones jr skulle tappa allt mellan mars 2003 och november 2003. I mars gjorde han narr av den 15 kilo tyngre WBA-mästaren John Ruiz och i november blev han träffad av fler slag i en match än under karriären som helhet fram till dess, när Antonio Tarver knappt besegrades. Matchen mot Tarver blev också, trots segern, början på slutet för Jones. Vitali har hittils inte visat några ålderstecken men det hade inte Jones eller Lewis heller gjort inann deras möten mot Tarver eller Vitali Klitschko.
Ytterligare en aspekt är Solis själv. Även om det i det vi har sett hittils av kubanen som proffs finns få saker som tyder på något annat än en enkel match för Klitschko ska vi inte glömma att Solis är obesegrad. Han har vunnit sina matcher ganska enkelt trots sin skenande vikt, trots sitt obefintliga fotarbete, trots sitt till synes brist på engagemang. Backar vi sedan bandet och tittar närmare på Solis amatörkarriär ser vi inte bara guld och gröna skogar. Han briljerade alltid när det var dags för OS och VM men däremellan kunde han se ganska oengagerad ut och faktiskt även förlora matcher mot boxare han sedan lekte med när det var allvar. Jag säger inte att det är sannolikt att vi kommer att se en helt ny Solis den 19 mars men om man till detta lägger rykten om hård träning och viktminskning räcker det i alla fall till en tumme av hopp för den som vill se ett tronskifte.
En intressant detalj från historieböckerna ger också vid handen att en ung Cassius Clay innan han gick upp mot den oslagbare Sonny Liston hade gått sina dittils två "sämsta" matcher som uppvärmning. Doug Jones och Henry Cooper hade givit Clay sådana besvär att ingen på allvar trodde att mannen som senare skulle bli Muhammad Ali kunde vara något annat än en munsbit för Liston...
Ska man vara helt nykter i sin analys är jag rädd att snacket om hårdträning och viktminskning var mest... just snack. Dessutom invänder naturligtvis vän av ordning mot jämförelsen med en ung Cassius Clay. Solis usla genrep mot Ray Austin var knappast något olycksfall i arbetet utan snarare en konsekvens av ett obefintligt engagemang under en lång tid. Så förmodligen kommer vi den 19 mars ha en Solis som ivrigt påhejad av Oener tror att han kan stå i mitten av ringen och växla slag med Klitschko. Och gör han det kommer han ha svårt att nå Klitschko som i sin tur prickskjuter med raka slag mot kubanens ansikte. Förmodligen kommer då Solis få nog och mer eller mindre ge upp framåt rond 7-8.
Hjärtat hoppas däremot på en Odlanier Solis på rätt sida om 110 kilo som visar sig från sin bästa sida. Med ett fotarbete han tidigare inte visat som proffs håller han sig i ständig rörelse och blir ett svårtfräffat mål för den större ukrainaren. Den pånyttfödda snabbheten i fötterna gör också att han raskt kan komma innaför garden och leverera slagserier på den förvånade Klitschko som inte hinner kontra innan Solis är utom träffradie. En frustrerad Klitschko blir till slut golvad och uträknad i rond 9.
Helt klart är att det här finns potential, om än så lite, för ett efterlängtat tronskifte. Men styrkan hos bröderna Klitschko har alltid varit att de lever i och efter de förutsättningar som finns och lämnar resten till fiktionen
måndag 17 januari 2011
Tungviktsboxning anno 2011
Världsmästaren i tungvikt är inte längre världens kändaste och mest beundrade idrottsman. Det var länge sedan en titelmatch i tungviktsboxning gav upphov till krigsrubriker i våra kvällstidningar. Mytologin har helt enkelt försvunnit. Förklaringen till detta, om du lusläser amerikanska boxningsmagasin, är att dagens tungviktare inte är lika bra som de var på 70-talet till exempel. Förutom att det är närmast omöjligt att jämföra idrottsmän (rättvist) mellan olika epoker, tror jag förklaringen luktar unken etnocentrism. Det är som att hävda att världstennisen håller en mycket lägre nivå idag än den gjorde på 80-talet... Självklart bidrar bra amerikaner till att hålla intresset vid liv, eftersom mytologin kring boxningen har sin vagga i USA.
Men om vi lägger den professionella tungviktsklassen under lupp, märker vi att inte mycket har hänt på de två år som gått sedan jag skrev om klassen senast.
MÄSTARNA
Wladimir Klitschko (IBF/WBO)
Den yngre Klitschkobrodern har utan att förta sig nämnvärt försvarat sina titlar tre gånger de senaste två åren. Varken Ruslan Chagaev, Eddie Chambers eller Samuel Peter har kunnat mäta sig med den explosive och välboxande Ukrainaren. Sedan Emmanuel Steward tagit över ansvaret för Wladimirs träning har han dessutom förbättrat defensiven. Eller rättare sagt har han blivit försiktigare, på samma sätt som Lennox Lewis blev "försiktigare" när Steward tog över träningen av honom. Vissa hävdar att han blivit tråkigare i och med detta. Men det är svårt att motivera varför man ska ta större risker när man utklassar allt sitt motstånd ändå...
Näste utmanare är engelsmannen Dereck Chisora som knappast nån tror ska ha skuggan av en chans. Sent på valgorgsmässoaftonen i år får vi svaret.
Vitali Klitschko (WBC)
Lika säker som sin yngre broder har Vitali Klitschko varit i sina försvar av WBC-bältet de senaste två åren. Varken Juan Carlos Gomez, Chris Arreola, Kevin Johnson, Albert Sosnowski eller Shannon Briggs har haft nåt att hämta. Trots att Vitali fyller 40 år i sommar känns det inte som att han börjar visa några försvagande ålderstecken. Lite mer avig och kanske inte lika klassiskt välboxande som lillebror fortsätter Vitali Klitschko att dominera sina motståndare. Vitali har dessutom en väldokumenterat starkare haka än lillebror. Eftersom en match bröderna emellan är utesluten är en jämförelse högst akademisk. Högst påtagligt är dock att deras dominans de senaste två åren enbart har cementerats. Vitalis näste utmanare är kubanen Odlanier Solis som ska testas den 19 mars.
David Haye (WBA)
Främste utmanare till ukrainarnas dominans är i dagsläget engelsmannen David Haye. Haye är i mångt och mycket brödernas motsats. Med en kaxig attityd och en explosiv stil som baseras mer på kvickhet och snabba reflexer har han fått många att hoppas på ett värdigt alternativ till Klitschkobröderna. I november 2009 knep han WBA-titeln av den väldige Nikolaj Valuev och under 2010 har han försvarat bältet mot John Ruiz och Audley Harrison. Under det senaste året har det inte gått en vecka utan att ett nytt rykte uppkommit om en kommande match mot en Klitschko, så det är svårt att hänga med i svängarna. För tungviktsboxningens skull hoppas jag verkligen att Haye, som fortfarande är ett litet oskrivet kort, har förmågan att fälla åtminstone en Klitschkobroder. Men jag skulle i dagsläget inte satsa några pengar på det. Jag har svårt att se hur Haye ska kunna komma åt nån av bröderna utan att själv blotta sig för mycket.
En annan match det ryktas om, och som jag hoppas på blir av, är ett titelförsvar mot den forne amatörstjärnan Alexander Povetkin. En klar seger för endera parten skulle ringa in en tydlig utmanare till den ukrainska dominansen.
UTMANARNA
Alexander Povetkin
Ryssen Povetkin var närmast oslagbar i amatörringen och när han under de första åren av sin proffskarriär utan några problem besegrade ganska tuffa motståndare var vi många som förutspådde en framtida, odiskutabel världsmästare i tungviktsboxning. Tyvärr har han fallit tillbaka något de senaste åren. Skadeproblem och rykten om att tränaren Teddy Atlas inte velat veta av någon match mot en Klitschkobroder ännu... har fått hans namn att svalna en aning. Han vinner fortfarande sina matcher utan problem. Men skalper som Nicolai Firtha, Leo Nolan, Javier Mora eller Tekeh Oruh, för att nämna hans fyra senaste motståndare, är knappast något som skrämmer slag på herrarna på täppan. Nu går ryktet om att Atlas är på väg bort från Povetkin... Så låt oss hoppas på en lite mer agressiv matchning av den närmast komplette ryssen. Personligen tror jag att en match mot David Haye skulle kunna bli något utöver det vanliga. Båda är tekniskt skickliga. Men där Haye lever högt på känsla är Povetkin mer klassiskt skolad.
Odlanier Solis
Vitali Klitschkos näste utmanare är kubanen Odlanier Solis som likt Povetkin var en stärna utöver det vanliga i amatörringen. Med snabba fötter, kvicka nävar och gummifjädrar i överkroppen gjorde han då livet surt för sina motståndare. Som proffsboxare har han egentligen inte heller haft några större problem. Trots detta är det få som tror att han ska ge den äldre Ukrainabrodern några bekymmer. Skälet till detta är främst Solis nuvarande fysik. I sina senaste respektive matcher var Solis fem kilo tyngre än Klitschko, trots att Klitschko är nästan två decimeter längre än sin kubanske opponent. Solis väger idag nästan 30 kilo mer än när han exempelvis vann OS-guld i Aten 2004. Kubanen är fortfarande relativt kvick i nävarna och han slår nog hårdare i dag än han gjorde som amatör. Tyvärr är det tidigare så imponerande fotarbetet som bortblåst och att stå fastklistrad och byta slag med den väldige ukrainaren är ingen taktik jag skulle rekommendera. Hur hårt Solis än slår som proffs är han när det gäller slagstyrka inte i samma liga som Vitali. Om jag får drömma lite, hoppas jag att Solis den 19 mars, i alla fall väger mindre än Vitali och att han visar att fotarbetet finns där när det verkligen gäller. För hans främsta chans stavas snabbhet. Han måste visa att hans fötter är snabbare, hans nävar är kvickare och att hans reflexer är snabbare. Dvs allt det som gjorde honom till världens främste amatör måste nu demonstreras av den professionelle utmanaren Solis. Tyvärr tror jag inte att det kommer att hända. Odlanier Solis verkar ha alltför många jasägare runt sig som inte vågar säga det alla ser, nämligen att Solis är en skugga av sitt forna jag. Förmodligen kommer han få ett grymt uppvaknande den 19 mars.
Dereck Chisora
Engelsmannen Chisora är knappast någon utmanare i egentlig mening. Men eftersom Wladimir har valt honom som näste man till rakning så... Och det är klart att en obesegrad boxare aldrig är ofarlig i det att man inte riktigt vet hur bra han egentligen är. Chisoras främsta meriter är segrar över landsmännen Sam Sexton och den forne titelutmanaren Danny Williams. Och även om han sett bra ut i dessa matcher känns hoppet alltför stort. Man ska som sagt inte räkna ut en obesgrad boxare men allt annat än en enkel seger för Wladimir Klitschko den 30 april skulle vara en första klassens skräll.
Tomasz Adamek
Polacken, den förre världsmästaren i både lätt tungvikt och cruiservikt, Adamek ryktas stå i tur för att få möta Wladimir Klitschko efter dennes expedition mot Chisora. Adamek har visat i segrar över bland andra Chris Arreola och Mike Grant att kvickheten och rörligheten följt med honom upp genom viktklasserna. Men jag har ändå svårt att se hur han ska ha en större chans mot Wladimir än vad exempelvis Eddie Chambers hade, för att ta en annan snabb och rörlig men lite mindre tungviktare.
PROSPECTS
Denis Boytsov
Högt uppe bland de framtida utmanarna ligger fortfarande den explosive ryssen Denis Boytsov. Karriären har på grund av skadeproblem gått lite i stå de senaste åren. Det där sista steget som på allvar skulle placera honom i rampljuset har ännu inte tagits. Men helt klart är att potentialen finns där och om kroppen inte säger ifrån tror jag på mycket spännade från honom i framtiden.
Kubrat Pulev
Om namnen hittils varit gamla bekanta är Kubrat Pulev en välboxande bulgar som för så sent som i september 2009 boxades om amatör-VM. När han väl klev in i proffsringen, några veckor senare, sparades inte på krutet i valet av motståndare. Paolo Vidoz, Dominic Guinn och Matt Skelton är några av Pulevs skalper så här långt. Pulev är närmast komplett som boxare. Han rör sig bra, slår snabbt och hårt och försvarar sig väl. Frågan är hur långt det räcker när motståndet skärps, men hittils finns det inget att klaga på.
Robert Helenius
För nordiska tittare är förmodligen finländaren och halvsvensken Robert Helenius än mer intressant. Som proffboxare har han gått från klarhet till klarhet de senaste åren. Stilmässigt påminner han om Wladimir Klitscho. På samma sätt som den yngre Klitschko, utmanövrerar Helenius sina motståndare utan att se sensationell ut. Men det behöver man inte göra om man på två meters höjd besitter både teknik och slagstyrka. Helenius är kanske den främste nordiske tungviktaren sedan Ingo så bli inte förvånade om han en dag står där med ett av de stora bälterna runt midjan.
I bakvattnet av Odlanier Solis har det under de senaste åren dykt upp ytterligare några intressanta kubanska tungviktare. På Irland huserar exempelvis Mike Perez som med kvicka nävar och explosiv stil fått irländarna på fall. Perez har väl inte riktigt blivit testad ännu och han är möjligen i kortaste laget. Men absolut ett framtida hopp.
Närmare till hands för en exilkuban är naturligtvis Miami som under 2010 såg tre kubaner med tunga amatörmeriter äntra proffsringen. Det största hoppet av dom är förmodligen Luis Ortiz som under många år var nummer två, bakom Solis, på Kuba. När Ortiz inte lyckades kvalificera sig till OS i Peking 2008 bestämde han sig för att pröva lyckan som proffs. Och trots att han enbart har boxats fem matcher har tuffa 'journeymen' som Zack Page och Kendrick Releford redan besegrats. Det som talar för Ortiz är att han är något längre än både Solis och Perez. Och i likhet med dessa och många andra kubaner besitter dessutom Ortiz en härlig känsla. Solis var alltid steget före Ortiz som amatör, men då ska man komma ihåg att det var en betydligt lättare och smidigare Solis än den TUNGviktare vi ser idag. Ortiz verkar ha behållit sin fysik lite bättre...
Vid sidan av Ortiz har dessutom Glendy Hernandez och Yasnay Consuegra börjat sin vandring upp för rankinglistorna under det gångna året. Bägge tillhörde de främsta tungviktarna, utan att på allvar konkurrera om förstaplatsen, på Kuba och kan säkert nå långt även som proffs.
Tyvärr är det inte många amerikaner som rosar tungviktsmarknaden för närvarande. Men ska man nämna några som möjligen kan visa framfötterna vad det lider, kanske nån av Seth Mitchell, Deontay Wilder, Darell Madison, Tor Hamer, Joey Dawejko, Fred Allen, Kyle McNutt kan kliva fram. Ingen av namnen känns i nuläget som en "and new undisputed heavyweight champion of the world". Men vem vet...
Då känns ukrainaren Vyacheslav Glazkov som ett hetare alternativ för den som söker framtidshopp. Andra europeer att sätta sitt hopp till är tvåmeters-britterna David Price och Tyson Fury. Price har som amatör kombinerat en slagkraftig offensiv med en emellanåt lite skakig defensiv och Fury har efter en imponerande start som proffs fått en lite krokigare fortsättning, så även här finns det dubier.
Ska jag avslutningsvis slänga fram en 'dark horse' tycker jag ni ska lägga namnet Erkan Teper på minnet...
Men om vi lägger den professionella tungviktsklassen under lupp, märker vi att inte mycket har hänt på de två år som gått sedan jag skrev om klassen senast.
MÄSTARNA
Wladimir Klitschko (IBF/WBO)
Den yngre Klitschkobrodern har utan att förta sig nämnvärt försvarat sina titlar tre gånger de senaste två åren. Varken Ruslan Chagaev, Eddie Chambers eller Samuel Peter har kunnat mäta sig med den explosive och välboxande Ukrainaren. Sedan Emmanuel Steward tagit över ansvaret för Wladimirs träning har han dessutom förbättrat defensiven. Eller rättare sagt har han blivit försiktigare, på samma sätt som Lennox Lewis blev "försiktigare" när Steward tog över träningen av honom. Vissa hävdar att han blivit tråkigare i och med detta. Men det är svårt att motivera varför man ska ta större risker när man utklassar allt sitt motstånd ändå...
Näste utmanare är engelsmannen Dereck Chisora som knappast nån tror ska ha skuggan av en chans. Sent på valgorgsmässoaftonen i år får vi svaret.
Vitali Klitschko (WBC)
Lika säker som sin yngre broder har Vitali Klitschko varit i sina försvar av WBC-bältet de senaste två åren. Varken Juan Carlos Gomez, Chris Arreola, Kevin Johnson, Albert Sosnowski eller Shannon Briggs har haft nåt att hämta. Trots att Vitali fyller 40 år i sommar känns det inte som att han börjar visa några försvagande ålderstecken. Lite mer avig och kanske inte lika klassiskt välboxande som lillebror fortsätter Vitali Klitschko att dominera sina motståndare. Vitali har dessutom en väldokumenterat starkare haka än lillebror. Eftersom en match bröderna emellan är utesluten är en jämförelse högst akademisk. Högst påtagligt är dock att deras dominans de senaste två åren enbart har cementerats. Vitalis näste utmanare är kubanen Odlanier Solis som ska testas den 19 mars.
David Haye (WBA)
Främste utmanare till ukrainarnas dominans är i dagsläget engelsmannen David Haye. Haye är i mångt och mycket brödernas motsats. Med en kaxig attityd och en explosiv stil som baseras mer på kvickhet och snabba reflexer har han fått många att hoppas på ett värdigt alternativ till Klitschkobröderna. I november 2009 knep han WBA-titeln av den väldige Nikolaj Valuev och under 2010 har han försvarat bältet mot John Ruiz och Audley Harrison. Under det senaste året har det inte gått en vecka utan att ett nytt rykte uppkommit om en kommande match mot en Klitschko, så det är svårt att hänga med i svängarna. För tungviktsboxningens skull hoppas jag verkligen att Haye, som fortfarande är ett litet oskrivet kort, har förmågan att fälla åtminstone en Klitschkobroder. Men jag skulle i dagsläget inte satsa några pengar på det. Jag har svårt att se hur Haye ska kunna komma åt nån av bröderna utan att själv blotta sig för mycket.
En annan match det ryktas om, och som jag hoppas på blir av, är ett titelförsvar mot den forne amatörstjärnan Alexander Povetkin. En klar seger för endera parten skulle ringa in en tydlig utmanare till den ukrainska dominansen.
UTMANARNA
Alexander Povetkin
Ryssen Povetkin var närmast oslagbar i amatörringen och när han under de första åren av sin proffskarriär utan några problem besegrade ganska tuffa motståndare var vi många som förutspådde en framtida, odiskutabel världsmästare i tungviktsboxning. Tyvärr har han fallit tillbaka något de senaste åren. Skadeproblem och rykten om att tränaren Teddy Atlas inte velat veta av någon match mot en Klitschkobroder ännu... har fått hans namn att svalna en aning. Han vinner fortfarande sina matcher utan problem. Men skalper som Nicolai Firtha, Leo Nolan, Javier Mora eller Tekeh Oruh, för att nämna hans fyra senaste motståndare, är knappast något som skrämmer slag på herrarna på täppan. Nu går ryktet om att Atlas är på väg bort från Povetkin... Så låt oss hoppas på en lite mer agressiv matchning av den närmast komplette ryssen. Personligen tror jag att en match mot David Haye skulle kunna bli något utöver det vanliga. Båda är tekniskt skickliga. Men där Haye lever högt på känsla är Povetkin mer klassiskt skolad.
Odlanier Solis
Vitali Klitschkos näste utmanare är kubanen Odlanier Solis som likt Povetkin var en stärna utöver det vanliga i amatörringen. Med snabba fötter, kvicka nävar och gummifjädrar i överkroppen gjorde han då livet surt för sina motståndare. Som proffsboxare har han egentligen inte heller haft några större problem. Trots detta är det få som tror att han ska ge den äldre Ukrainabrodern några bekymmer. Skälet till detta är främst Solis nuvarande fysik. I sina senaste respektive matcher var Solis fem kilo tyngre än Klitschko, trots att Klitschko är nästan två decimeter längre än sin kubanske opponent. Solis väger idag nästan 30 kilo mer än när han exempelvis vann OS-guld i Aten 2004. Kubanen är fortfarande relativt kvick i nävarna och han slår nog hårdare i dag än han gjorde som amatör. Tyvärr är det tidigare så imponerande fotarbetet som bortblåst och att stå fastklistrad och byta slag med den väldige ukrainaren är ingen taktik jag skulle rekommendera. Hur hårt Solis än slår som proffs är han när det gäller slagstyrka inte i samma liga som Vitali. Om jag får drömma lite, hoppas jag att Solis den 19 mars, i alla fall väger mindre än Vitali och att han visar att fotarbetet finns där när det verkligen gäller. För hans främsta chans stavas snabbhet. Han måste visa att hans fötter är snabbare, hans nävar är kvickare och att hans reflexer är snabbare. Dvs allt det som gjorde honom till världens främste amatör måste nu demonstreras av den professionelle utmanaren Solis. Tyvärr tror jag inte att det kommer att hända. Odlanier Solis verkar ha alltför många jasägare runt sig som inte vågar säga det alla ser, nämligen att Solis är en skugga av sitt forna jag. Förmodligen kommer han få ett grymt uppvaknande den 19 mars.
Dereck Chisora
Engelsmannen Chisora är knappast någon utmanare i egentlig mening. Men eftersom Wladimir har valt honom som näste man till rakning så... Och det är klart att en obesegrad boxare aldrig är ofarlig i det att man inte riktigt vet hur bra han egentligen är. Chisoras främsta meriter är segrar över landsmännen Sam Sexton och den forne titelutmanaren Danny Williams. Och även om han sett bra ut i dessa matcher känns hoppet alltför stort. Man ska som sagt inte räkna ut en obesgrad boxare men allt annat än en enkel seger för Wladimir Klitschko den 30 april skulle vara en första klassens skräll.
Tomasz Adamek
Polacken, den förre världsmästaren i både lätt tungvikt och cruiservikt, Adamek ryktas stå i tur för att få möta Wladimir Klitschko efter dennes expedition mot Chisora. Adamek har visat i segrar över bland andra Chris Arreola och Mike Grant att kvickheten och rörligheten följt med honom upp genom viktklasserna. Men jag har ändå svårt att se hur han ska ha en större chans mot Wladimir än vad exempelvis Eddie Chambers hade, för att ta en annan snabb och rörlig men lite mindre tungviktare.
PROSPECTS
Denis Boytsov
Högt uppe bland de framtida utmanarna ligger fortfarande den explosive ryssen Denis Boytsov. Karriären har på grund av skadeproblem gått lite i stå de senaste åren. Det där sista steget som på allvar skulle placera honom i rampljuset har ännu inte tagits. Men helt klart är att potentialen finns där och om kroppen inte säger ifrån tror jag på mycket spännade från honom i framtiden.
Kubrat Pulev
Om namnen hittils varit gamla bekanta är Kubrat Pulev en välboxande bulgar som för så sent som i september 2009 boxades om amatör-VM. När han väl klev in i proffsringen, några veckor senare, sparades inte på krutet i valet av motståndare. Paolo Vidoz, Dominic Guinn och Matt Skelton är några av Pulevs skalper så här långt. Pulev är närmast komplett som boxare. Han rör sig bra, slår snabbt och hårt och försvarar sig väl. Frågan är hur långt det räcker när motståndet skärps, men hittils finns det inget att klaga på.
Robert Helenius
För nordiska tittare är förmodligen finländaren och halvsvensken Robert Helenius än mer intressant. Som proffboxare har han gått från klarhet till klarhet de senaste åren. Stilmässigt påminner han om Wladimir Klitscho. På samma sätt som den yngre Klitschko, utmanövrerar Helenius sina motståndare utan att se sensationell ut. Men det behöver man inte göra om man på två meters höjd besitter både teknik och slagstyrka. Helenius är kanske den främste nordiske tungviktaren sedan Ingo så bli inte förvånade om han en dag står där med ett av de stora bälterna runt midjan.
I bakvattnet av Odlanier Solis har det under de senaste åren dykt upp ytterligare några intressanta kubanska tungviktare. På Irland huserar exempelvis Mike Perez som med kvicka nävar och explosiv stil fått irländarna på fall. Perez har väl inte riktigt blivit testad ännu och han är möjligen i kortaste laget. Men absolut ett framtida hopp.
Närmare till hands för en exilkuban är naturligtvis Miami som under 2010 såg tre kubaner med tunga amatörmeriter äntra proffsringen. Det största hoppet av dom är förmodligen Luis Ortiz som under många år var nummer två, bakom Solis, på Kuba. När Ortiz inte lyckades kvalificera sig till OS i Peking 2008 bestämde han sig för att pröva lyckan som proffs. Och trots att han enbart har boxats fem matcher har tuffa 'journeymen' som Zack Page och Kendrick Releford redan besegrats. Det som talar för Ortiz är att han är något längre än både Solis och Perez. Och i likhet med dessa och många andra kubaner besitter dessutom Ortiz en härlig känsla. Solis var alltid steget före Ortiz som amatör, men då ska man komma ihåg att det var en betydligt lättare och smidigare Solis än den TUNGviktare vi ser idag. Ortiz verkar ha behållit sin fysik lite bättre...
Vid sidan av Ortiz har dessutom Glendy Hernandez och Yasnay Consuegra börjat sin vandring upp för rankinglistorna under det gångna året. Bägge tillhörde de främsta tungviktarna, utan att på allvar konkurrera om förstaplatsen, på Kuba och kan säkert nå långt även som proffs.
Tyvärr är det inte många amerikaner som rosar tungviktsmarknaden för närvarande. Men ska man nämna några som möjligen kan visa framfötterna vad det lider, kanske nån av Seth Mitchell, Deontay Wilder, Darell Madison, Tor Hamer, Joey Dawejko, Fred Allen, Kyle McNutt kan kliva fram. Ingen av namnen känns i nuläget som en "and new undisputed heavyweight champion of the world". Men vem vet...
Då känns ukrainaren Vyacheslav Glazkov som ett hetare alternativ för den som söker framtidshopp. Andra europeer att sätta sitt hopp till är tvåmeters-britterna David Price och Tyson Fury. Price har som amatör kombinerat en slagkraftig offensiv med en emellanåt lite skakig defensiv och Fury har efter en imponerande start som proffs fått en lite krokigare fortsättning, så även här finns det dubier.
Ska jag avslutningsvis slänga fram en 'dark horse' tycker jag ni ska lägga namnet Erkan Teper på minnet...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)