Att vinna är inte allt. Det blev vi, sent i lördags kväll, bryskt påminda om. I vad som skulle bli den finländske tungviktaren Robert Helenius stora hemvändarfest, blev istället en kladdig påminnelse om boxningens allra sämsta sidor. Efter två imponerande knockoutsegrar i Tyskland över Samuel Peter och Sergei Liakhovich var det nu tänkt att den store Stockholmsfödde tungviktaren skulle, i en på pappret enklare match, visa upp hela sitt kunnande för sin hemmapublik.
Motståndaren, engelsmannen Dereck Chisora hade nämligen i slutet av juli blivit ganska rejält utboxad av sin landsman Tyson Fury. Likt Helenius är Fury en lång herre och eftersom Fury ganska enkelt höll Chisora på avstånd, var det få som trodde att Chisora skulle ha någon chans mot finländaren. Att Helenius, till skillnad från Fury, dessutom förfogade över ett tungt knockoutslag och inte heller visat några som helst tendenser till att vika ner sig när han blivit rejält träffad gjorde inte saken sämre.
Så när en kaxig engelsman, maskerad med Union Jack, äntrade ringen möttes han av en blandning av burop och högdragna fnysningar. Självklart var det bara ett spel för galleriet i väntan på en närmast förutbestämd knockoutförlust. Även när Chisora piggt attackerade i de första ronderna var den allmäna känslan att han bara fick leka rommen av sig innan den väldige Helenius skulle lägga in en överväxel och avgöra matchen. För så hade det sett ut i matcherna mot Peter och Liakhovich. I de två första ronderna var det också tydligt att Chisora emellanåt fick känna på Helenius slagstyrka. Möjligen kunde också dessa två ronder ges till Helenius eftersom hans träffar var hårdare och tydligare. Men i den tredje ronden började Chisora röra sig mer i sidled än tidigare. Och det som vid första anblicken kunde tolkas som en ren överlevnadsinstinkt, förbyttes snabbt till en känsla av att Chisora faktiskt började boxa ut våran hjälte från Finland. I takt med att ronderna förlöpte blev det mer och mer tydligt att den stora kanonen lyste med sin frånvaro denna afton och när matchen var slut hade jag Chisora som klar och tydlig segrare. Trots att ringdomaren Adrio Zannoni gjorde sitt yttersta för att störa rytmen hos besökaren från London, hade Chisora ändå lyckats med att både bestämma tempot i matchen och leverera ungefär dubbelt så många rena träffar som den finländske värden. Att Helenius träffar från och med rond tre, knappast verkade bekomma Chisora gjorde segern i mina ögon ännu tydligare.
Att Dereck Chisora inte fick den seger han borde ha fått vet ni säkert. Istället utropades Robert Helenius som den nye europamästaren i tungvikt. Ett domslut som bara gav förlorare egentligen. Först och främst naturligtvis Dereck Chisora, mannen som vid det här laget borde vara den nye europamästaren i tungvikt. Men även Helenius är på sätt och vis en förlorare. För få fans har så gott minne som boxningsfans. Få saker har så svårt att falla i glömska som gamla bortdömningar och att för alltid hamna i detta "hall of shame" är inget jag unnar den sympatiske Robert Helenius. Dessutom är Finland som boxningsvärd en stor förlorare. För vem vill efter detta åka till Finland och möta en hyllad hemmaboxare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar