Kommande kamper

Amerikanen Jason Estrada gjorde med sitt framträdande i Aten-OS 2004 inte många glada. Många i hemlandet kände sig till och med personligt förolämpade av att han efter förlusten mot kubanen Michael Lopez inte visade sig "tillräckligt" besviken. Estrada var före turneringen en av de stora medaljfavoriterna i den tyngsta klassen, men blev i kvartsfinalen ganska enkelt utboxad av Lopez. När Estrada i en intervju efteråt deklarerade att det inte var hela världen, gick många amerikaner i taket och tog sin hand ifrån den snabbe men något överviktige landsmannen. En konsekvens av detta är att Jason Estrada har kunnat träda in i proffsvärlden, utan den hype som ofta följer med de amerikanska olympierna. Estrada är både snabb och rörlig, men för att vara tungviktare är han ganska kort och eftersom han också saknar riktig slagstyrka är det inte många som tror att han kommer att nå de ädlaste trofeerna. När han dessutom i sin hittils viktigaste match, mot Travis Walker hösten 2006, dök upp kraftigt överviktig och följaktligen förlorade mot en större men mycket mer tekniskt begränsad motståndare var det en hel del som räknade bort honom som tungviktshopp. Förlusten verkar dock ha varit en väckarklocka för Estrada, eftersom han sedan dess har gått ner en hel del i vikt. Tror dock inte att fredagens (25/1) möte med forne titelutmanaren Charles Shufford kommer att vara ett riktigt test för Estrada. Det är nästan sju år sedan Shufford utmande Wladimir Klitschko om WBO-titeln och han har de senaste åren boxats ytterst sporadiskt. I dag är Charles Shufford en välavlönad livvakt åt stjärnor som Britney Spears och Michael Jackson och har som boxare reducerats till en språngbräda för yngre män på väg upp. Allt annat än en klar seger, förmodligen på poäng, för Estrada skulle vara en stor skräll.

Då är lördagens (26/1) drabbning i Berlin mellan ryssen Alexander Povetkin och amerikanen Eddie Chambers betydligt intressantare. Den odiskutabla prospecttiteln står på spel och det är ett riktigt kalla kriget-möte mellan öst och väst. Två obesegrade pugilister på väg upp i en avgörande match om titeln "världens ledande prospect". Segraren förväntas på allvar ta upp kampen om tungviktstronen. Officiellt blir också vinnaren försteutmanare till Wladimir Klitschkos IBF-titel. Men att det står 2008 istället för 1984 i almanackan blir vi påminda om när boxarna läggs på dissektionsbordet. Povetkin är minst av allt någon Ivan Drago. Istället har vi att göra med den förmodligen mest kompletta tungviktsboxaren av idag. En tekniskt skicklig attackboxare som sällan släpper taget när motståndet är fastklistrad i ringhörnan. Han lämnar dessutom inte många luckor i defensiven, vilket gör honom tämligen svårträffad och därmed svårbesegrad. Povetkin är kanske också den mest meriterade supertungviktaren någonsin inom amatörboxningen, med OS-guld, VM-guld och EM-guld på sitt CV. Nu dateras den viktklassen endast tillbaka till 80-talet, men ändå.

Eddie Chambers saknar till skillnad från Povetkin några större amatörmeriter även om han stilmässigt påminner en aning om ovan nämnde Jason Estrada. Hans styrkor är alltså mer snabbhet och rörlighet än råstyrka. Chambers är också mer av en kontringsboxare än Estrada. Han försöker få motsåndaren att missa målet samtidigt som han kontraslår in snabba slagserier. Det är dock få som tror att Chambers kommer att besegra Povetkin. Povetkin har visat förut att han kan hantarera svårboxade defensivspecialister. Enkelt utmanövrerade han defensivboxarna Larry Donald och Chris Byrd under 2007. 2007 års version av Chris Byrd, som när han var som bäst var nästan omöjlig att träffa, befinner sig i och för sig på karriärens höstkant, men även som 37-åring kan han bjuda på en och annan åktur för den som är ofokuserad. Povetkin visade dessutom som amatör i åtskilliga möten med snabbe och hårdslående kontringsboxaren Roberto Camarelle få tecken på frustration när målet var ovanligt rörligt.

Man ska aldrig underskatta en obesegrad boxare, men jag tror inte att Chambers kommer att visa upp något som Povetkin inte tidigare har sett och klarat av. Förmodligen kommer Chambers luriga still göra det till en tämligen jämn historia under den första halvan av matchen, men ju längre tiden går, ju mer lätträffad kommer också Chambers att bli, vilket i slutändan kommer leda till en ganska klar poängseger, alternativt sen knockoutvinst för Povetkin.

Samma kväll i annan del av Europa, närmare bestämt Irland gör kubanen Mike Perez en emotsedd debut utan tröja. Den 22-årige southpawboxaren kan bli en attraktion för irländarna och jag kommer med stort intresse följa hans utveckling som profesionell tungviktsboxare.

Den 2 februari dyker en gammal bekanting upp i ringen. Då ska den 42-årige sydafrikanen Corrie Sanders boxas om den sydafrikanska titeln mot den tämligen okände Osborne Machimana. På pappret ska det här vara en enkel match för Sanders. Han är trots sin ålder en av de mest fruktade tungviktarna i världen eftersom han besitter en ovanlig kombination av snabbhet och slagstyrka, något som exempelvis Wladimir Klitschko fick erfara då han i mars 2003 blev tillintetgjord av den sydafrikanske southpawboxaren. Machimanas karriär har inte riktigt blivit det han hoppades på när han i sin proffsdebut 2000 skrevs upp som det svarta Sydafrikas stora tungviktshopp. Istället har karriären fyllts av dålig träningsdisciplin följt av loja framträdanden i ringen. Men det finns trots allt några tecken som gör den här på förhand "givna" utgången lite mer osäker. Machimana sägs ha gått igenom ett kraftigt stålbad efter sin förlust mot nya zeeländske hoppet Shane Cameron i december 2006. Den i Sydafrika legendariske tränaren Nick Durandt tog då hand om Machimana och satte honom direkt i hård träning, vilket ganska snabbt visade sig i en lättare och mycket mer vältränad Machimana. Resultaten i ringen lät inte heller vänta på sig då han under andra halvan av 2007 utklassade landsmännen Jake Els och Pieter Cronje, inga boxare i värdsklass, men enligt rapporterna var det ändå en helt ny Machimana som visade upp sig. Om vi till Machimanas nyvunna självförtroende lägger en Sanders som numera verkar mer intresserad av golf än boxning kanske utgången trots allt inte är så given ändå.

Den 16 februari går den väldige Nikolay Valuev upp mot vitryssen Sergei Lyakhovich i något som lanseras som en VM-kvalmatch. En match som ser ut att kunna bli ganska jämn och förmodligen kommer förloraren att degraderas till en "gatekeeper" i divisionen.

I en av förmatcherna går två unga prospects upp mot varandra. Italienaren Francesco Pianeta går upp mot amerikanen Michael Marrone. Två obesegrade boxare som bägge har blivit ganska lätt matchade hittils, så det är ytterst svårt att här sia om utgången. Varken Pianeta eller Marrone lär spränga några ljudvallar i framtiden, men det är alltid kul att se obesegrade boxare göra upp.

Den 19 februari möter en 42-årig Henry Akinwande den elva år yngre Steve Herelius i en match som gäller den vakanta EBU/EU-titeln!. Hade dom boxats för ett år sedan hade jag nog satsat en slant på Herelius som dittils hade visat upp sig som en prospect med spetskvaliteter. Men efter att i juni 2007 ha blivit stoppad av Albert Sosnowski i nionde ronden, verkar hans självförtroende ha dalat. Akinwande som med sina två meter, fortfarande är en ganska svårboxad herre skall därför inte ha några större problem med den betydligt kortare fransmannen.

Så den 23 februari ska då WBO-bältet och IBF-bältet bli ett, när Sultan Ibragimov och Wladimir Klitschko ska mötas i New York. De flesta experter tror här på en ganska enkel seger för IBF-mästaren Klitschko, och även om jag lutar åt ett tips i Klitschkos favör, är jag inte lika säker. WBO-mästaren Ibragimov har kvaliteter att rubba den väldige ukrainaren, problemet är bara att taktiken måste klaffa till fullo. Ibragimov kommer inte ha någon chans om han säkerhetsboxas som han gjorde mot Shannon Briggs och Evander Holyfield. Till det är Klitschko alldeles för tekniskt skicklig. Ryssen kommer också förmodligen bli hårt träffad och utslagen om han drar från höften och attackboxas utan tanke på försvar som han gjort i vissa matcher. Däremot tror jag han har en chans om han får möjlighet att kombinera sin defensivboxning med välplanerade attacker. Att kontringsboxas och attackera skoningslöst när han väl får möjligheten är alltså den riskfyllda taktiken att sätta sin tro på. Det är naturligtvis många bitar som skall falla på plats för att Ibragimov ska vinna, så Klitschko får trots allt stå som favorit, men jag tror trots allt att Ibragimovs kombination av snabbhet och styrka gör honom farlig för Klitschko.

Den 29 februari går returmatchen mellan uppkomlingarna Travis Walker och TJ Wilson av stapeln. För er som inte vet bröts den första matchen i oktober 2007 efter 15 sekunder då Wilson satte allt på ett kort och öste slag över Walker. Walker tyckte inte att han blivit hårt träffad och protesterade naturligtvis vilt, så voila här har vi returmötet. En intressant match även om jag inte tror att någon av herrarna kommer att vinna de stora titlarna i framtiden.

På den internationella kvinnodagen, den 8 mars, kommer sedan boxaren med nio liv, Oleg Maskaev och nigerianen Samuel Peter göra upp om WBC-bältet. Spontant känns Peter som en given favorit, men Maskaev ska som bekant aldrig räknas bort. Dessutom nås vi av rykten som säger att Peters privatliv varit en aning turbulent på sistone ...

Samma kväll skall ukrainaren Vladimir Virchis upp mot Juan Carlos Gomez i en match där det är tänkt att segraren skall få den stora äran att utmana den som vinner mellan Maskaev och Peter. Virchis mot Gomez är på pappret ett klassikt möte mellan råstyrka och stil. Ukrainaren är ganska långsam med sin skogshuggarstil men får han fäste är det inte många som reser sig upp. Gomez är i mycket Virchis motsats och besitter en bländade teknik som är få förunnade bland de tyngsta boxarna. Om Gomez är fokuserad och lyckas hålla sig undan för Virchis skruvade råsopar bör han vinna klart. Men Virchis har kraft i nävarna till det bittra slutet, vilket exempelvis Taras Bidenko fick erfara i mars 2005. Bidenko är likt Gomez en fin teknisk boxare och han boxade ut sin landsman i 11 ronder, innan Virchis bomb träffade den försvarslöse Bidenko i den sista ronden. Ett annat tecken i Virchis favör är att Gomez liv utanför ringen återigen verkar vara lite turbulent.

Den 13 mars går den väldige amerikanen Tye Fields upp mot pånyttfödde fransmannen Josue Blocus i vad som kan vara ett riktigt bra test på Fields färdigheter. Blocus åkte i sin senaste match över till Kanada och boxade ut hemmahoppet David Cadieux. Så om Blocus är motiverad kan Fields få det hett om öronen. Tye Fields är annars en ganska svårbedömd boxare. Resultaten på sistone har imponerat, men vid närmare granskning har en del av motståndarna inte riktigt levt upp till förväntningarna. Domonic Jenkins som har en del imponerande skrällsegrar på sin meritlista, verkade exempelvis inte alls intresserad av att ge Fields något motstånd i deras match i augusti. Det samma kan sägas om Maurice Harris, som när de möttes i juli 2006 enbart verkade vara intresserad av lite lättförtjänta pengar. Det kan naturligtvis vara så att Fields gör motståndet dåligt, men vissa av hans segrar har trots allt något dunkelt över sig, så hoppas att vi får se en toppad Josue Blocus i mars.

GRATTIS!

I dag lyfter vi på hatten för den störste, som föddes den 17 januari 1942 i Louisville, Kentucky, USA under namnet Cassius Marcellus Clay Jr.

Basketboll bytes mot boxboll

I fredags kväll fick Sundsvall Dragons besök av en medelålders gentleman på genomresa. Hela basketsverige gick i spinn av att Scottie Pippen, en före detta superstjärna, fyra år efter avslutat värv gjorde en tillfällig comeback med EN match i basketens elitserie. I Las Vegas, några timmar senare, gjorde en annan före detta basketspelare profesionell boxningsdebut. Kaspars Kambala - före detta lettisk landslagsman i basket och en kämpe på en bra bit över två meter klev med buller och bång in i ringen för att göra sin debut. Richard Steele, en legendarisk domare som numera sadlat om och blivit tränare har tagit den väldige letten under sina vingar. Det Steele i det här fallet gör i handling är en tanke som kittlat många boxningsdiskussioner under åren, nämligen hur lång tid det skulle ta att bygga upp en tungviktsboxare från grunden om han har alla de rätta fysiska företräderna.

Om man bortser från övriga kampsporter kommer de flesta sportbytarna till boxningen från den amerikanska fotbollen, men även en del basketspelare har sökt lyckan inom boxningen. Det mest kända exemplet de senare åren är kanske Mike Grant som under slutet av 90-talet målades upp som det stora amerikanska tungviktshoppet som skulle plocka ner Lennox Lewis från tronen. När det väl kom till kritan såg Grant ut som en komplett nybörjare i jämförelse med den erfarne Lewis, som sänkte Grant i den andra ronden en aprilnatt år 2000. Grant hade alla de rätta atletiska förutsättningarna, men blev trots detta ganska enkelt utmanövrerad i slutändan.

Att Kaspars Kambala, trots den rätta fysiken, har en del kvar att lära blev vi varse i fredags, när hypen kom av sig redan innan den hade börjat. Alvaro Morales, en rejält överviktig yngling hade nämligen inte läst manuset ordentligt utan avslöjade i en oavgjord fyrarondare, med ganska enkla medel, Kambala som den boxningsnybörjare han faktiskt är. Kamabalas boxningskarriär är inte slut med detta, men han har en lång väg att vandra om karriären är tänkt att nå utanför Las Vegas bakgator.

En annan och kanske än mer intressant före detta basketspelare är Kelvin Price som till dags dato gått tre proffsmatcher som alla vunnits enkelt på knockout. Motståndet har naturligtvis varit på en ganska låg nivå, men det är många som tror på den 32-årige Price som en framtida stjärna inom sporten. Price var en mycket framgångsrik basketspelare på universitetsnivå, när han stötte ihop med Roy Jones som tog med honom till sin pappa och tränare Roy Jones sr. Price ägnade sedan nästan fem år, under Jones den äldres ledning, åt att lära sig boxningens ABC innan han i somras gjorde sin professionella debut. Det som skiljer Price från många andra är att han gjort sin hemläxa ordentligt, och frågar du läraren, är han övertygat om att hans adept är en tungviktsvärldsmästare i vardande. Den gamle basketspelaren som är över två meter lång kombinerar enligt Jones sr storlek, räckvidd och slagstyrka med snabbhet och smidighet på ett sätt som kommer att göra honom mycket svårslagen i framtiden. Pappa Jones är naturligtvis part i målet och få har lyckats göra ett framgångsrikt byte till "självförsvarets ädla konst" men få har också gått lika grundligt till väga som Kelvin Price.

Kubaner i exil

Få saker är så fyllda med mytologi som boxning på Kuba. När Teofilo Stevenson var som bäst på 70-talet skrevs det spaltmeter om vad som skulle ha hänt om han fått möta Muhammad Ali i en professionell ring. När kubanen och Stevensons efterträdare på den kubanska supertungviktstronen Jorge Luis Gonzalez hoppade av och blev proffs 1991, vattnades det i mångas munnar. Nu skulle vi äntligen få se hur den kubanska boxningsstilen stod sig som proffsboxning. Fyra år senare blev den väldige Gonzalez enkelt nedplockad av Riddick Bowe, en boxare som Gonzalez i sin tur ganska enkelt hade besegrat som amatör. Gonzalez magplask tog många som ett bevis på att skillnaden mellan kubansk amatörboxning och proffsboxning är milsvid. Det man glömde var framförallt två saker. Gonzalez hade vid tiden för sitt avhopp under ett par års tid inte boxats många matcher. Den då några år yngre och den numera tragiskt bortgångne stilboxaren Roberto Balado hade redan två år tidigare passerat Gonzalez som Kubas nummer ett inom supertungvikten. Den Gonzalez som äntrade proffsringen var alltså en skugga av sitt forna boxningsjag redan 1991. Att Gonzalez sedan under sin professionella period inte tog sin träning på allvar, utan föredrog Miamis vilda uteliv i stället gjorde inte saken bättre när han ställdes mot sin gamla rival.

Vilt uteliv har annars varit exilkubanska boxare ständiga följeslagare, och då inte bara i Miamis jetset-kvarter. Juan Carlos Gomez som under slutet av 90-talet och med Tyskland som plattform arbetade sig upp som den ledande cruiserviktaren i världen, hade vid sidan av ringen stora svårigheter att förlika sig med den tyska disciplinen. istället fylldes tysk press av Gomez ständiga partajande i Hamburgs nattliv. Gomez har i dag gått upp i tungvikt och säger sig ha de glada partydagrna bakom sig, men övergången från att vara den dominernde cruiserviktaren till att bli en tungviktare att räkna med är annars snårigare än vad Gomez från början trott. När han i oktober 2003 lekte med turken Sinan Samil Sam trodde många att Gomez skulle bli minst lika lyckosam som Holyfield drygt tio år tidigare hade blivit i sitt byte från cruiservikt till tungvikt. Men Gomez tungviktbana visade sig både vara vinglig och krokig. Gomez lockades över till Miami där han efter diverse dispyter utanför ringen blev knockad av landsmannen Yanki Diaz (Yamplier Azcuy som amatör). Den skicklige stilboxaren återkom sedan till Tyskland där han i oktober 2005 boxade ut tuffingen Oliver McCall, en seger som visade sig kortvarig då spår av kokain hade hittats i Gomez kropp. På det följde avstängning, löften om ett drogfritt liv, och nu senast ytterligare en match och vinst mot McCall. Inom kort ska Gomez gå en utmanarmatch mot den långsamme men extremt hårdslående ukrainaren Vladimir Virchis.

Nybliven stallkamrat med Gomez i tyska Arena är den kubanske superstjärnan Odlanier Solis. Solis slog som amatör igenom i slutet av 90-talet när han som tonåring gjorde livet surt för legenden Felix Savon. Många ansåg också att Savons biljett till Sydney-OS egentligen skulle tilldelats Solis. När Savon till slut la handskarna på hyllan fick i alla fall arvtagaren Solis sin chans, vilket ledde till tre VM-guld och ett OS-guld innan han för ungefär ett år sedan hoppade av den kubanska amatörboxningen för ett lukrativt proffskontrakt i Tyskland. Som amatör var Solis en fantastisk boxare som med kvicka händer och snabba fötter fick sina motståndare att se väldigt tröga och långsamma ut. Trots sin relativa korthet hade han heller inga problem att framgångsrikt gå upp från tungvikt till supertungvikt. Sin profesionella debut gjorde han i april 2007 där han bombade ut den rutinerade Andreas Sidon. Solis hann sedan med ytterligare fem matcher under året och ingen kan klaga på motståndet. Det var länge sedan en tungviktare hade en sådan tuff matchning i inledningen av sin karriär. Och den enda som (möjligen) har vunnit en rond mot Solis hittlis är faktiskt svensken Aldo Colliander som i juli 2007 förlorade en fyrarondare mot kubanen. Trots denna framgångssaga finns det moln på himlen. Likt Gonzalez och Gomez har Solis en fallenhet för det glada livet, vilket bland annat visat sig i en trivselvikt långt över den perfekta. Jag är heller inte helt säker på att hans promoter Ahmet Öner vet vilken boxartyp han har att göra med. Öner missar inte en chans att presentera Solis som en kubansk Tyson och även om det ser ut som Solis har blivit mer slagkraftig på senare tid är han allt annat än en endimensionell knockoutboxare. Odlanier Solis är vid sidan av ryssen Alexander Povetkin det mest intressanta nytillskottet på tungviktshimlen men om han vill bli ett allvarligt hot till den absoluta toppen måste han börja utnyttja sin naturbegåvning på ett bättre sätt. Solis bör i de kommande matcherna dansa mer så att hans kvicka händer, precision och snabba reflexer får mer utrymme. En överviktig Odlanier Solis som fokuserar allt för mycket på snabba knockoutvinster kommer inte att vinna några stora titlar i framtiden.

Vid sidan av Solis och Gomez har även den enorme Pedro Carrion gjort sig en liten karriär i Tyskland. Alexander Povetkin har sagt att den knappa segern mot Carrion i VM-finalen 2003 är en av de tuffaste i Povetkins karriär. Är det dock någon av de nya kubanernas proffsäventyr som kan jämföras med Jorge Luis Gonzalez är det Carrion. Likt Gonzalez var Carrion så gott som pensionerad när han i början av 2006 inledde sin professionella bana. Det verkar heller inte riktigt som Carrion vet om han ska ta sin proffsboxning på allvar eller inte. Redan i sin tredje match blev han inkallad som "motsåndare" för det obesegrade hemmahoppet Manuel Charr. Carrion "förlorade" men blev enligt de flesta vid ringside "bestulen" på segern. Det cirkulerar också olika uppgifter om hans ålder, allt från 32 till 37 har nämnts. Senaste gången Carrion sågs i ringen var i april 2007, så vi får väl se om det finns något mer i påsen för Pedro Carrion.

En annan tyskkuban men boxandes för det till Arena konkurrerande Sauerlandstallet är cruiserviktaren Yoan Pablo Hernandez. Han har till skillnad från många andra kubaner visat en positiv utvecklingskurva som profesionell. Hernandez i dag och för ett år sedan är två helt skilda boxare. Han är mycket mer fokuserad och skärpt i dag och kommer med säkerhet vinna en av cruiserviktens väldsmästarbälten. Eftersom Hernandez är längre än de flesta andra cruiserviktare så kommer han i händelse av idel framgångar förmodligen att doppa tårna i tungviktsklassen i framtiden.

Ett intressant nytillskott på den exilkubanska kartan är nyss fyllda 22-åringen Ismaikel Perez som precis landat i Irland, där han under namnet Mike Perez tänker boxa sig uppåt på rankinglistorna. Han var tungviktare som amatör, och som sådan knapp tvåa i Kuba efter Osmay Acosta. Stilmässigt sägs Mike Perez vara en slagkraftig och rörlig southpawboxare, så han kan vara värd att hålla utkik efter.

Född motståndare

Det finns ingen sport som är så fixerade vid dåtid som boxning. I vilken annan sport grävs fem år gamla resultat upp i ljuset för att användas som ett bevis för bristande kapacitet. Det finns därför ingen annan sport där din meritförteckning är så viktig som i boxning, och det är här den profesionella "motståndaren" gör entré. Som motståndare förväntas du bjuda på bra motstånd, men ändå förlora. Hur bra motsånd du förväntas göra beror på din plats i motståndarhierarkien. Längst ner står de som enbart är där för att ge hemmaboxaren ett plus i vinst- och gärna också knockoutprotokollet. På engelska kallas de för "recordpadders". En siffra i protokollet och ihågkomna av inga. Längst upp i hierearkien står grindvakterna. De som testar om hemmaboxaren är redo för nästa steg. Om hemmaboxaren är någonting att ha, förväntas naturligtvis även grindvakten förlora. Men hans status är ändå att vara ett något så när tufft motstånd och därmed ett pålitligt test för den som vill uppåt på rankingen. Är de några som är vår tids gladiatorer är de dessa betalda motståndare. De som utan tanke på sina "egna" karriärer reser land och rike runt för att på kort varsel kunna hoppa in lite här och var. Ofta talangfulla, men utan några stora finansiärer eller nån känd promoter bakom sig "tvingas" de mer eller mindre boxas för brödfödan. Men då och då händer det att även "motståndare" gör sig ett namn som någonting mer än enbart förutsägbara stationer på resan till titelmatchen.

För drygt tio år sedan ställde Maurice Harris många högflygande drömmar på ända. Under sin "storhetstid" som tungviktsboxningens "spoiler" var han Lennox Lewis favoritsparring samtidigt som han blandade matcher på absoluta toppnivå med riktiga bottennapp. Harris inledde som sextonårig smågangster sin boxningskarriär, utan tanke på något annat än snabba pengar. Att Harris var en osedvanligt lovande talang märktes snabbt och ryktet gick bland gymen i New Jersey om den gänglige ynglingen som hade boxningen i kroppen men inte brydde sig om något annat än sitt gage. Flera gånger kunde han fullständigt boxa ut sin motståndare i två ronder för att sedan i rond tre helt ogenerat falla som en fura för en träff han inte ens blinkat åt tidigare i matchen. Nyckfullhet var bara förnamnet på Harris agerande i ringen. Första gången han på allvar lät tala om sig, var när den obesegrade silvermedaljören från Barcelona, David Izon i mars 1996 blev utboxad av den då okände Maurice Harris. För Harris del var det inget märkvärdigt, så han gick i kommande matcher tillbaka till sin gamla losermentalitet. Drygt ett år senare dök Harris namn upp igen när den hårdslående Jimmy Thunder ville ha en slagpåse att öva svingar på. Den gänglige ynglingen från New Jersey valde återigen att inte lyssna med det örat, utan istället fick han Thunder att slå stora hål i luften samtidigt som han själv övade dubbel- och trippeljabbar på den förvånade och frustrerade kraftkarlen från "down under". Harris började då för ett tag ta sitt boxande på allvar och många var de som led med den då 21-årige Harris, när han i matchen efteråt gav legenden Larry Holmes en boxningslektion, enbart för att se sig bortdömd i en mycket tveksam poängseger för den gamle värlsmästaren.

Maurice Harris la då ner verksamheten i ett års tid, men kom sedan tillbaka ivrigt påhejad av Lennox Lewis tränare Manny Steward som redan då var övertygad om att Harris var världens näst bäste tungviktare, och när Harris i juni 1999 på kort varsel hoppade in som ersättare till Hasim Rahman i en match mot en annan av Lewis sparringpartners Jeremy Williams, blev Lewis mycket förvånad. Williams kan väl inte vara så korkad att han går upp mot Harris tyckte Lewis. Men det gjorde Jeremy Williams som nog såg sig blind på Harris usla CV och tänkte att det inte skulle vara några problem. Men problem blev det. Trots en bruten hand i början av matchen, boxade en så gott som enarmad Harris ut Williams. Under hösten samma år blev Harris sedan brutalt utslagen av Derrick Jefferson i vad som anses vara en av de grymmaste knockoutslagen de senaste tio åren. Men Harris, boxaren med nio liv, fortsatte att kryssa mellan utmanare och unga hopp i viktklassen. Efter förluster mot Chris Byrd och Henry Akinwande trodde nog de flesta att Harris inte var ett hot längre. Den obesegrade vitryssen och sedemera världsmästaren Sergej Liakhovich var en av dom som lät luras, då han i juni 2002 accepterade matchen mot Harris. Ytterligare en gång visade Harris upp sig från sin bästa sida och slog ut vitryssen i den nionde ronden. 2003 blev Harris själv utslagen i en utmanarmatch mot puertoricanen Fres Oquendo. Eftersom det ryktades om hjärnskador för Harris trodde de flesta att karriären här var över, men tre år senare och 20 kilo tyngre dök Harris upp igen. Den här gången för att bli kanonföda åt den väldige Tye Fields. En ointresserad Harris lufsade omkring i ett par ronder för att sedan ge upp ... för alltid trodde vi nu alla ... men det sista kapitlet är inte skrivet då Harris nu under hösten gick upp och vann i ringen ytterligare en gång. Nånting säger mig att det finns rum för ytterligare en skrällseger från Harris sida ... eller inte.

Dagens motsvarighet till Maurice Harris är Demetrice King. Likt Harris har King allt för många oinspirerade matcher där han underpresterat på sitt samvete. Stilmässigt är/var Harris mycket mer av en stilboxare än King, men King är ingen oäven boxare, och likt Harris inledde han också sin karriär tidigt. King blev snart uppringd av betydligt erfarnare herrar som ville ha någon som bet ifrån så där lagom mycket. Femton förluster har det sedan blivit genom åren för King, men få är de gånger han inte boxat jämnt med den tänkte vinnaren och under 2007 har även segrarna kommit. Bland annat utsatte han den dittils obesegrade knockoutkungen, kanadensaren Bermane Stiverne för dennes första nederlag. King blev som så gott som alla av Stivernes motståndare nedslagen i den första ronden, men till skllnad från de andra reste sig King och kom tillbaka på ett heroiskt sätt då han i fjärde ronden själv stog som segrare på teknisk knockout. Raymond Olubowale är en annan hemmaboxare som blivit fälld av King. Och på samma sätt som Maurice Harris gjorde så många gånger, lovar nu Demetrice King hundraprocentig satsning i fortsättningen. Bägge boxarna säger sig ha förlorat många matcher som borde, alternativt kunde vunnits.

När det snackades som mest om Maurice Harris urusla meritlista och sparringframgångar, spekulerades det ofta i hur bra Harris kunde bli med optimala förberedelser, men saken med Harris var att han var som bäst när förberedelserna var så gott som minimala. När han i några få matcher fick den där efterfrågade möjligheten till så gott som hundraprocentig satsning, uteblev resultaten. Maurice Harris var alltid som bäst som inhoppare på kort varsel, när han utan någon press på sig kunde boxas avslappnat. Ett välavlönat sparringpass för Harris och en förväntad seger för motståndare, fick honom att leva ut för fullt. När däremot skriverierena kring hans usla "record" var som störst och han nästan målades upp som favorit mot på pappret bättre motståndare, var han som sämst.

Vi får väl se hur det blir med Demetrice Kings löften om satsning, han kanske trots allt har de mentala förutsättningar som Harris uppenbarligen saknade. Men det kommer i dagens "record"-fixerade boxning att vara svårt för honom att få den respekt han förtjänar. Hans meritlista kommer att vid en ytlig betraktelse se dålig ut, även om han från och med nu vinner femton raka segrar. Förmodligen kommer Kings roll även i framtiden vara "motståndarens" och jag tror kanske inte att den snart 23-årige sensationsmannen kommer att nå lika långt som den nyckfulle men extremt begåvade Maurice Harris. Men Demetrice King är i alla fall ett ypperligt exempel på att en boxare med femton förluster inte nödvändigtvis är en slagpåse.

Uppgång och fall

När Audley Harrison utklassade allt motstånd i de olympiska spelen i Sydney 2000, var jag övertygad om att han vid det här laget, sju år senare, skulle ha ha varit den profesionella tungviktens dominant i ett par års tid. Det jag då såg var en boxare i bröderna Klitschkos storlek, med smidighet och snabbhet som en mellanviktare, och eftersom han dessutom verkade ha löd i nävarna var allt upplagt för ett ur brittiskt perspektiv perfekt tronskifte.

Den gamle, Lennox Lewis började närma sig slutet på en framgångsrik karriär och den "unge" Harrison hade precis påbörjat den resa som Joe Frazier, George Foreman, Lennox Lewis och Vladimir Klitschko gjort före honom, nämligen den resa som börjar med olympiskt guld i tungvikt/supertungvikt och sedan når sitt mål när det ur högtalarna ekar "and the new heavyweight champion of the world ...".

Den olympiska guldmedaljen i den tyngsta klassen har de senaste 40 åren så gott som alltid inneburit ära och berömmelse i den profesionella ringen. Det enda lilla undantaget var 1984 års guldmedaljör Tyrell Biggs, men Biggs vann ett år då varken kubaner eller öststatare var med. Dessutom hade den amerikanske stilboxaren, om han nått toppen tio, femton eller tjugo år senare, förmodligen tagit ett av de stora bälterna. 1987 innehade nämligen en Mike Tyson, på toppen av sin storhetsperiod, alla tre mästarbälterna. Tyrell Biggs enda väg till ett bälte gick alltså genom denne oslagbare knockoutmaskin, som Tyson faktiskt var under 80-talets senare del. Ingen kan heller säga att Biggs inte gjorde ett ärligt försök. Under de första ronderna dansade Biggs omkring som sin stora förebild från Louisville. Tyson lät sig dock inte frustreras av den firade amatören med det rappa fotarbetet, och efter ett par ronder, när Biggs inte längre dansade som en fjäril var det bara en tidsfråga innan Tyson hade trängt in Biggs i ett hörn för att utdela nådastöten. Tyrell Biggs blev aldrig den samme efter detta, men han nådde i alla fall så långt han kunde. I en annan tid när en oslagbar Tyson inte satt som ensam herre på täppan hade det förmodligen räckt ännu längre.

Men när Audley Harrison i maj 2001 inledde sin karriär med bar överkropp fanns ingen Tyson. Lennox Lewis var på väg att abdikera och ingen gjorde direkt anspråk på att axla manteln. Röda mattan var utrullad och det var bara för Harrison att luta sig tillbaka och njuta av resan. Sju år senare är Audley Harrison ett skämt, en driftkucku utan motsvarighet i boxningskretsar.

Så vad gick egentligen snett? Personligen tror jag att Audley Harrison vid det här laget hade varit nummer ett, OM boxningen följt samma regler som andra sporter. Men problemet, eller om man så vill tjusningen, med boxning är att det inte kan reduceras till ett spel. Så gott som alla andra sporter är också spel, men det går inte att med bästa vilja i världen kalla boxning för ett spel. Man kan spela fotboll eller ishockey, men du kan inte spela boxning. En boxare försvarar inte något för spelet uppfunnet, utan han försvarar sin egen högst påtagliga kropp och förväntas därmed utsätta sig för något som 99% av mänskligheten finner mycket obehagligt, nämligen fysiskt våld. De flesta av oss vill inte att någon annan skall puckla på oss, och jag tror helt enkelt att Audley Harrison likt 99% av befolkningen inte gillar att bli påpucklad. Hans "brist" är alltså en mycket mänsklig brist i den meningen och det är enbart i boxningsringen som "bristen" blir en brist.

Harrison älskar rampljuset och har dessutom all den talang som behövs för att lyckas innanför ringen, men den talangen har väldigt få gånger fått fritt spelrum. När Danny Williams i december 2006 blev överkörd under tre enkelriktade ronder trodde många att Harrison äntligen hittat fram till den punkt där talang och utförande möts, men i själva verket var det nog så att den matchen var undantaget som bekräftar regeln. Efter två otroligt bleka framträdanden, dels mot Williams ett år tidigare, dels mot Dominic Guinn i april 2006, fanns det helt enkelt inga genvägar kvar för Audley. När han nästan på dagen ett år efter debaclet mot Danny Williams gick upp i samma ring igen, boxades den olympiska guldmedaljören för första och enda gången som professionell utan handbroms och hängslen. Den allmänna känslan när Harrison boxades, även före förlusterna mot Williams och Guinn, var alltid att han enbart fläckvis visade oss sin talang. Ett sådant tillfälle var OS-turneringen i Sydney och ett annat var när han med ryggen mot väggen ställdes mot Danny Williams. Det är mycket möjligt att det i Audley Harrisons värld räckte, ungefär som det för oss andra räcker att hoppa fallskärm en gång, för att visa att vi kunde. Det innebär inte att vi blir professionella fallskärmshoppare. När Audley Harrison i februari 2007 återkommer till ringen för ett rutinartat möte med landsmannen Michael Sprott är det återigen handbromsen i. I nästan tre ronder lullar Harrison omkring, när han för en sekund tappar fokus och blir träffad och uträknad.

Frågan är om han därmed lämnade ringen för alltid eller om sista kapitlet i sagan om Audley Harrison ännu inte är skrivet.

David Haye

Jag tillhör den lilla minoritet som faktiskt blev lite besviken när det blev klart att David Haye skulle gå en "sista" match som cruiserviktare mot walesaren Enzo Maccarinelli.

Egentligen finns det ingenting att klaga på. Det är förmodligen den mest emotsedda drabbningen mellan två britter sedan Lennox Lewis slog ut Frank Bruno i den sjunde ronden 1993. Matchen har alla ingredienser som kännetecknar en kittlande supermatch. De två främsta i sin viktklass gör upp om den odiskutabla mästartiteln. Att de dessutom kommer från samma del av världen och på många sätt kan ses som varandras motsatser gör inte saken sämre. "Utmanaren" Maccarinelli är hårdingen från Swansea i Wales, medan mästaren Haye är den glassige och kaxige storstadsgrabben från London.

Varför blev jag då besviken?
Mitt problem är att jag är en "heavyholic". Jag ser tungviktsklassen som den ultimata viktklassen, klassen där de bästa boxarna man-mot-man håller till. En stor tung man slår nästan alltid en liten lätt man på samma sätt som långa basketspelare alltid har en naturlig fördel framför korta basketspelare. I min värld blir därför de främsta cruiserviktarna först och främst potentiella tungviktare, ungefär som de bästa lagen i Superettan granskas som potentiella lag i Allsvenskan.

David Haye hade i princip redan gått upp i tungvikt när matchen mot Maccarinelli skrevs in i kalendern och Haye skulle absolut bli en välbehövlig vitamininjektion för tungvikten. Han har alla förutsättningar att lyckas. Engelsmannen slår både snabbt och hårt. Att han dessutom rör sig smidigt som en katt och visar en välbehövlig kaxighet i ringen gör inte saken sämre. Det enda frågetecknet är hans haka, som inte verkar vara gjord av hårdaste material.

Naturligtvis skulle en imponerande seger mot Maccarinelli vara den stora pricken över i:et innan han byter viktklass, men jag är rädd att han riskerar lite för mycket här. I både kropp och själ är Haye redan en tungviktare. Han har de senaste åren fått kämpa enormt med vikten för att klara cruiserviktsgränsen, vilket tär på kroppen i längden. Att han nu dessutom i tanken redan befinner sig i samma viktklass som Klitschko och de andra stora grabbarna gör att den här sista lilla kraftansträngningen i den lättare viktklassen kan bli förödande. David Haye har egentligen de mesta att förlora, medan Enzo Maccarinelli har allt att vinna. Även vid förlust skulle Maccarinelli fortfarande tillhöra de viktiga aktörerna inom cruiservikten, medan en förlust för Haye skulle stjälpa hela hans tungviktskarriär. Vän av ordning kanske här tycker att en förlust för Haye bara skulle vara ett bevis på att han inte hör hemma inom tungvikten. Men om förlusten beror på att han fokuserat för mycket på att klara vikten, samtidigt som han i tankarna redan är någon annanstans tror jag att slutsatsen inte är fullt så enkel.

Matchen ska gå av stapeln i London den 8 mars.