Om vi då hoppar in i tidsmaskinen och beger oss sisådär fyra år framåt i i tiden för att titta på facit, ser vi att Wladimir Klitschkos match mot Tyson Fury i november 2015 blev hans sista. Efter mycket om och men blev returmötet mot den store britten aldrig av.
Matchen alla väntar på inför 2020 är den mellan Oleksandr Usyk och Anthony Joshua. Efter att ha vunnit ett mästarbälte i cruiservikt under 2016 bestämde sig Usyk för att gå upp i tungvikt, där han så gott som omgående klev upp bland de främsta. En av de som fick se sig besegrad var Deontay Wilder som inte alls hann med när han i september 2017 blev utslagen i den tionde ronden av den kvicke och svårträffade ukrainaren. Efter några kvalificeringsmatcher under 2016 där ingen av hans motståndare gick tiden ut fick Anthony Joshua äntligen chansen mot Tyson Fury i mars 2017. Fury hade några månader tidigare stiligt avslutat David Hayes karriär med en enkel poängseger. Tyvärr för Joshua, förlorades den första matchen mot Fury på poäng. Joshua som i den första matchen allt för ensidigt jagat en knockoutseger bytte i returmötet taktik och lyckades därmed poängbesegra Fury. Efter att ha gått tiden ut två gånger i rad, vann sedan Joshua det tredje mötet på knockout. Fury var betydligt offensivare i det tredje mötet och blev därmed en perfekt måltavla för Joshua, som efter att själv ha blivit golvad, brutalt slog ut Fury i den åttonde ronden.
Nyzeeländaren Joseph Parker blev en av alla förhoppningsfulla som inte riktigt nådde enda fram. Efter att ha blivit utboxad av den då obesegrade amerikanen Michael Hunter gick karriären lite i stå. Nyzeeländarna har dock redan fått ett nytt hett namn att tro på. Efter att knappt ha förlorat semifinalen mot Erislandy Savon i OS 2016 har nämligen David Nyika gått som tåget i den professionella tungviktsboxningen och det med en stil som påminner mycket om Roy Jones. Med snabbhet och atleticism är han tungviktsboxaren det talas om och då inte bara i Nya Zeeland. Mötet man väntar på där nere är det mellan honom och australiensaren Jai Opetaia. Opetaia är obesegrad och har en liknade stil som Nyika men få tror att Opetaia ska vinna mot Nyika. Allt det Opetaia gör, gör Nyika lite bättre menar experterna. Det andra namnet på väg upp som det talas om är den olympiske guldmedaljören i supertungvikt från Rio, kroaten Filip Hrgovic. Likt Nyika har Hrgovic hittills varit felfri men där Nyika jämförs med Roy Jones jämförs Hrgovic med Wladimir Klitschko. Lite mer inåtvänd och lite tråkigare med andra ord. Trots Hrgovic framfart har den östeuropeiska dominansen inom proffsboxningen kommit av sig en aning i och med semiproffsligorna i WSB och APB. Bland andra blev aldrig Ivan Dychko och Magomedrasul Medzhidov fullblodsproffs.
måndag 14 december 2015
The End of an Era
När Wladimir Klitschko sträckte händerna i luften efter sin match mot britten Tyson Fury sent i november 2015, var det frustrerade nävar som inte riktigt visste vad dom skulle ta vägen. Möjligen indikerade nävarna att en horribel bortdömning var en möjlighet men den 39-årige ukrainarens ansiktsuttryck visade nåt annat. Oavsett "utgång" var det uttrycket hos en människa som vet att slutet är nära. Nu uteblev också den horribla bortdömningen och den tolv år yngre Fury fick sin seger. Fury visade att storlek i kombination med snabbhet var dyrken att låsa upp Klitschko med. Frågan är nu om Klitschko kan och vill komma tillbaka efter detta. Formellt är en returmatch redan i vardande men från detta till att matchen faktiskt blir av är steget långt. I mars fyller Wladimir fyrtio och även om han fysiskt fortfarande är att räkna med är frågan om han mentalt har tillräckligt med motivation kvar. För OM matchen blir av är Klitschko den yngre mycket medveten om att han inte kan vinna på det sätt som den legendariske Manny Steward lärde honom, dvs med säkerhetsbältet på. OM Tyson Fury dyker upp lika välpreparerad en andra gång kommer match nummer två förmodligen sluta på samma sätt om inte Wladimir väljer att ta lite risker. Och då är naturligtvis frågan om den akademiske ukrainaren vill det här tillräckligt mycket. Grundtipset är nej. Någonstans på vägen kommer någonting att hända som gör att matchen inte blir av.
Med Tyson Fury som nummer ett öppnar naturligtvis den klassiska divisionen upp sig. Främste utmanare är i dagsläget den obesegrade WBC-mästaren Deontay Wilder. Oavsett om Fury-Klitschko II blir av eller inte kommer det säkerligen rinna en hel del vatten under broarna innan Wilder får sin chans. Ett möte det ryktats om ett tag är Wilder mot ryssen Alexander Povetkin. Povetkin förlorade för drygt två år sedan klart mot Wladimir Klitschko men jag inbillar mig att en match mot den ganska oprövade Wilder kan gå hur som helst. Lyckas Wilder detronisera Povetkin ökar naturligtvis kraven på en drabbning med Fury, eller för all del Klitschko om stjärnorna skulle riktas åt det hållet. Innan ett möte med Povetkin kan bli aktuellt ska Wilder i januari upp mot den gamle fotbollshuliganen Artur Szpilka. Szpilka påminner en aning om engelsmannen David Haye i stil, så vill man vara konspiratoriskt lagd kan det indikera att en match mellan Wilder och Haye kan bli aktuell inför sommaren. Och inte mig emot i så fall. Haye ska göra comeback i januari mot australiensaren Mark De Mori. Att Haye ska ha några som helst problem där är det ingen som tror och med tanke på att hans peak som tungviktare kom när han fullständigt blåste bort landsmannen Dereck Chisora för drygt tre år sedan i sin senaste match innan uppehållet finns det en tillräcklig dos av ovisshet i ett möte mellan Haye och Wilder. Likt Klitschko har Wilder ett knockoutslag av guds nåde men likt en tidigare version av Klitschko är hans stryktålighet starkt ifrågasatt.
Den av många ansedd som det största framtidshoppet i klassen är ännu en engelsman, den olympiske guldmedaljören Anthony Joshua. Joshua gick nu i helgen sin längsta match hittills i sin professionella karriär, när landsmannen Dillian Whyte höll ut enda till den sjunde ronden. Whyte var liksom Joshua obesegrad och med en amatörseger mot Joshua på sitt CV, fanns det tillräckligt med bränsle för en intressant drabbning. Efter den första ronden var dock de flesta åskådarna övertygade om att det skulle bli en kortvarig historia. Joshua hade dittills fullständigt kört över Whyte. Men efter att den gamle OS-mästaren i den andra ronden blivit rejält omskakad, blev matchen betydligt jämnare och om inte annat blev vi varse att AJ har en del att jobba på när motståndet inte faller direkt. Men lyckas han kombinera sitt knockoutslag med en poängboxning av Klitschkosnitt kommer Anthony Joshua bli mycket svårslagen i framtiden. Han har storleken och dynamiten som krävs för att nå enda upp.
En annan framtida utmanare är om stjärnorna vill väl, ukrainaren Oleksandr Usyk. För närvarande är han nära en titelmatch i cruiservikt men min förhoppning är att han så fort som möjligt kravlar sig upp bland de tyngsta. Usyk har tidigare visat sig från sin allra finaste sida när motståndet varit som tyngst, vilket gör att han i min bok är det främste hoppet mot giganterna i klassen. Snabbheten och rörligheten blir ännu mer gällande i den tyngsta klassen och kan han hålla sig undan för bomberna blir han svårslagen.
Ett annat framtidshopp med många följare är nyzeeländaren Joseph Parker. Parker har även han gått från klarhet till klarhet och kombinerar ungdom med fart och kraft. Till skillnad från Joshua och Usyk nådde han dock aldrig de ädlaste valörerna som amatör.
Ytterligare ett namn att lägga på lagring är Tysons sex år yngre kusin Hughie Fury som blev proffs bara några månader efter det att han blivit juniorvärldsmästare i supertungvikt. Hughie är en välboxande herre som möjligen saknar lite dynamit i nävarna av vad han visat hittills men är absolut ett framtidshopp.
Med Tyson Fury som nummer ett öppnar naturligtvis den klassiska divisionen upp sig. Främste utmanare är i dagsläget den obesegrade WBC-mästaren Deontay Wilder. Oavsett om Fury-Klitschko II blir av eller inte kommer det säkerligen rinna en hel del vatten under broarna innan Wilder får sin chans. Ett möte det ryktats om ett tag är Wilder mot ryssen Alexander Povetkin. Povetkin förlorade för drygt två år sedan klart mot Wladimir Klitschko men jag inbillar mig att en match mot den ganska oprövade Wilder kan gå hur som helst. Lyckas Wilder detronisera Povetkin ökar naturligtvis kraven på en drabbning med Fury, eller för all del Klitschko om stjärnorna skulle riktas åt det hållet. Innan ett möte med Povetkin kan bli aktuellt ska Wilder i januari upp mot den gamle fotbollshuliganen Artur Szpilka. Szpilka påminner en aning om engelsmannen David Haye i stil, så vill man vara konspiratoriskt lagd kan det indikera att en match mellan Wilder och Haye kan bli aktuell inför sommaren. Och inte mig emot i så fall. Haye ska göra comeback i januari mot australiensaren Mark De Mori. Att Haye ska ha några som helst problem där är det ingen som tror och med tanke på att hans peak som tungviktare kom när han fullständigt blåste bort landsmannen Dereck Chisora för drygt tre år sedan i sin senaste match innan uppehållet finns det en tillräcklig dos av ovisshet i ett möte mellan Haye och Wilder. Likt Klitschko har Wilder ett knockoutslag av guds nåde men likt en tidigare version av Klitschko är hans stryktålighet starkt ifrågasatt.
Den av många ansedd som det största framtidshoppet i klassen är ännu en engelsman, den olympiske guldmedaljören Anthony Joshua. Joshua gick nu i helgen sin längsta match hittills i sin professionella karriär, när landsmannen Dillian Whyte höll ut enda till den sjunde ronden. Whyte var liksom Joshua obesegrad och med en amatörseger mot Joshua på sitt CV, fanns det tillräckligt med bränsle för en intressant drabbning. Efter den första ronden var dock de flesta åskådarna övertygade om att det skulle bli en kortvarig historia. Joshua hade dittills fullständigt kört över Whyte. Men efter att den gamle OS-mästaren i den andra ronden blivit rejält omskakad, blev matchen betydligt jämnare och om inte annat blev vi varse att AJ har en del att jobba på när motståndet inte faller direkt. Men lyckas han kombinera sitt knockoutslag med en poängboxning av Klitschkosnitt kommer Anthony Joshua bli mycket svårslagen i framtiden. Han har storleken och dynamiten som krävs för att nå enda upp.
En annan framtida utmanare är om stjärnorna vill väl, ukrainaren Oleksandr Usyk. För närvarande är han nära en titelmatch i cruiservikt men min förhoppning är att han så fort som möjligt kravlar sig upp bland de tyngsta. Usyk har tidigare visat sig från sin allra finaste sida när motståndet varit som tyngst, vilket gör att han i min bok är det främste hoppet mot giganterna i klassen. Snabbheten och rörligheten blir ännu mer gällande i den tyngsta klassen och kan han hålla sig undan för bomberna blir han svårslagen.
Ett annat framtidshopp med många följare är nyzeeländaren Joseph Parker. Parker har även han gått från klarhet till klarhet och kombinerar ungdom med fart och kraft. Till skillnad från Joshua och Usyk nådde han dock aldrig de ädlaste valörerna som amatör.
Ytterligare ett namn att lägga på lagring är Tysons sex år yngre kusin Hughie Fury som blev proffs bara några månader efter det att han blivit juniorvärldsmästare i supertungvikt. Hughie är en välboxande herre som möjligen saknar lite dynamit i nävarna av vad han visat hittills men är absolut ett framtidshopp.
fredag 30 oktober 2015
Klitschko vs. Fury
För första gången på mycket länge ser jag fram emot en titelmatch i tungvikt med viss tillförsikt. För första gången på länge känns inte utgången på förhand given. Även om Wladimir Klitschko bör ses som favorit finns det tecken som tyder på en viss ovisshet. Klitschko är med sina trettionio år tolv år äldre än Tyson Fury. Till skillnad fråm ukrainarens senaste offer är dessutom Fury större än Klitschko, vilket naturligtvis inte hör till vanligheterna. Fury är inte heller någon cementsäck utan rör sig ovanligt smidigt för en man av hans storlek. Det vore naturligtvis dumdristigt att satsa alla sina besparingar på Fury men i potten finns tillräckligt av frågetecken för att göra det spännande. Det KAN med andra ord hända nåt intressant den 28 november och frågan är om Klitschko fortsätter vid en eventuell förlust. Han har trots allt hållit på ett tag och har nog ändå inte tänkt hålla på så många år till.
fredag 9 oktober 2015
Tunga amatörer
I frånvaron av regerande världsmästaren Medzhidov dukas det upp till åttondelar i aftonens supertungvikt. Först ut är försteseedade Ivan Dychko som knappast ska ha några som helst problem med brassen Rafael Duarte. Duarte besegrade knappt nyazeeländaren Patrick Mailata i den första omgången. 20-årige Mailata kan, om han jobbar på sin kondition en smula, bli ett framtida namn inom proffscirkusen. Ovissare är mötet mellan mexikanen Edgar Ramirez och tysken Florian Schultz. Två av de yngre i klassen som bägge förväntas en ljus framtid i klassen. Med ett något vassare CV får Schultz ses som favorit. Oavsett vinnare har jag svårt att se någon av dem rå på den långe teknikern från Kazakstan. I den förmodligen vekaste åttondelen möts jordaniern Hassan Ishaish och georgiern Mikhel Bakhidze. Ingen av dom kommer att ha nåt att hämta i den kommande kvarten för där väntar segraren mellan uzbeken Bakhodir Jalolov och kubanen Lenier Pero. En match, som med tanke på domarnas välvilliga inställning till Uzbekistan i årets turnering, kan bli en obehaglig överraskning för Pero. Lägg till detta att Jalolov är en lång, svårtåtkomlig herre så har vi en ganska öppen historia. I en eventuell semifinal mot Dychko tror jag dock att Pero har en bättre chans än Jalolov. Kubanen är kvickare och mindre förutsägbar än uzbeken. Jalolov känns lite som samma skolas barn som Dychko men aningen sämre. Även om jag misstänker att Pero kan störa mannen från Kazakstan tror jag inte att det räcker hela vägen. Vilket innebär att Dychko då skulle vara framme i sin andra raka VM-final.
På den undre halvan sparkas lekarna i gång med britten Joseph Joyces match mot marockanen Mohammed Arjaoui. Arjaoui imponerade i sin första match när han knockade defensivspecialisten Edgar Munoz. Joyce är dock av ett helt annat virke och ska kunna ta sig till kvarten, där han får möta segraren mellan turken Ali Demirezen och indiern Satish Kumar. Demirezen är en tuff herre och har säkert en lukrativ framtid i proffsringen. En match mellan honom och Joyce kan gå lite hur som helst. Britten har blivit golvad förr så han ska nog vara lite försiktig. Även om jag håller Joyce som knapp favorit till en semifinalplats skulle jag inte bli allt för överraskad om vi får se en hårdslående turk där istället. Längst ner i startfältet har vi till en början med en oviss match mellan fransosen Tony Yoka och kinesen Wang Chibao. En 50/50-match där vinnaren får vara nöjd med en plats i kvarten eftersom kroaten Filip Hrgovic med största sannolikhet kommer att stå på motståndarsidan. Att han kommer ha några som helst bekymmer med bulgaren Petar Beldarov har jag svårt att se. Misstänker sedan att Hrgovic även blir en för svår nöt att knäcka för Joyce i semin. Om allt går enligt ritningarna står vi inför ett giganternas möte i finalen eftersom både Dychko och Hrgovic har gått som tåget de senaste åren. Nånting säger mig att Dychko även i år får nöja sig med en silvermedalj ...
I tungvikten är vi redan framme i kvarten där favoriten Erislandy Savon ställs mot uzbeken Rustam Tulaganov. Tulaganov tog sig med god hjälp av domarna förbi stjärnskottet från Nya Zeeland David Nyika. Den kvicke och oortodoxt boxande Nyika kan bli hur bra som helst OM stjärnorna står rätt och disciplinen är den rätta. Det är naturligtvis väldigt tidigt att sia om men kanske, kanske en framtida professionell tungviktskung i vardande ... Savon ska inte ha några problem med Nyikas baneman Tulaganov som bör ha svårt att komma åt den långe kubanen. I den andra kvarten möts argentinaren Yamil Peralta och azeren Abdulkadir Abdullayev. Abdullayev känns starkare än den mer tekniskt boxande Peralta och bör gälla som favorit. Att Abdullayev ska rå på Savon i en eventuell semi har jag däremot svårt att se. Om Savon håller sig kall och inte låter sig bjudas upp till en byta-slag-fest ska finalplatsen vara hans. I den tredje kvarten bör den långe ryssen Evgeny Tischenko besegra den unge holländaren Roy Korving för att sedan i semin ställas mot kazaken Vassilij Levit, som i sin kvart bör slå ukrainaren Manukian. Levit har varit det stora utropstecknet i årets World Series of Boxing där han hade självaste Savon på fallrepet i en match där Levit avslutade galant. Möjligen är Levit bättre lämpad för fem ronder än tre ronder, men jag hoppas att han trots detta besegrar Tischenko och att vi därmed får se ett returmöte mellan Levit och Savon. Tyvärr för Levit tror jag att Savon även denna gång går vinnande ur bataljen.
Har vi då att göra med några professionella framtidshopp bland deltagarna i Qatar?
Hrgovic och Dychko naturligtvis. Men även britten Joseph Joyce och turken Demirezen kan lyckas som proffs. Demirezen har definitivt stilen och eftersom de brittiska öarna ser ut att gå en ljus tungviktsframtid till mötes borde Joyce vara hyperintressant för proffsuppköpare. Kubanerna Pero och Savon skulle naturligtvis också vara intressanta att följa i en proffsring. Till sist skulle jag lägga nyazeeländaren David Nyikas namnlapp i hatten.
På den undre halvan sparkas lekarna i gång med britten Joseph Joyces match mot marockanen Mohammed Arjaoui. Arjaoui imponerade i sin första match när han knockade defensivspecialisten Edgar Munoz. Joyce är dock av ett helt annat virke och ska kunna ta sig till kvarten, där han får möta segraren mellan turken Ali Demirezen och indiern Satish Kumar. Demirezen är en tuff herre och har säkert en lukrativ framtid i proffsringen. En match mellan honom och Joyce kan gå lite hur som helst. Britten har blivit golvad förr så han ska nog vara lite försiktig. Även om jag håller Joyce som knapp favorit till en semifinalplats skulle jag inte bli allt för överraskad om vi får se en hårdslående turk där istället. Längst ner i startfältet har vi till en början med en oviss match mellan fransosen Tony Yoka och kinesen Wang Chibao. En 50/50-match där vinnaren får vara nöjd med en plats i kvarten eftersom kroaten Filip Hrgovic med största sannolikhet kommer att stå på motståndarsidan. Att han kommer ha några som helst bekymmer med bulgaren Petar Beldarov har jag svårt att se. Misstänker sedan att Hrgovic även blir en för svår nöt att knäcka för Joyce i semin. Om allt går enligt ritningarna står vi inför ett giganternas möte i finalen eftersom både Dychko och Hrgovic har gått som tåget de senaste åren. Nånting säger mig att Dychko även i år får nöja sig med en silvermedalj ...
I tungvikten är vi redan framme i kvarten där favoriten Erislandy Savon ställs mot uzbeken Rustam Tulaganov. Tulaganov tog sig med god hjälp av domarna förbi stjärnskottet från Nya Zeeland David Nyika. Den kvicke och oortodoxt boxande Nyika kan bli hur bra som helst OM stjärnorna står rätt och disciplinen är den rätta. Det är naturligtvis väldigt tidigt att sia om men kanske, kanske en framtida professionell tungviktskung i vardande ... Savon ska inte ha några problem med Nyikas baneman Tulaganov som bör ha svårt att komma åt den långe kubanen. I den andra kvarten möts argentinaren Yamil Peralta och azeren Abdulkadir Abdullayev. Abdullayev känns starkare än den mer tekniskt boxande Peralta och bör gälla som favorit. Att Abdullayev ska rå på Savon i en eventuell semi har jag däremot svårt att se. Om Savon håller sig kall och inte låter sig bjudas upp till en byta-slag-fest ska finalplatsen vara hans. I den tredje kvarten bör den långe ryssen Evgeny Tischenko besegra den unge holländaren Roy Korving för att sedan i semin ställas mot kazaken Vassilij Levit, som i sin kvart bör slå ukrainaren Manukian. Levit har varit det stora utropstecknet i årets World Series of Boxing där han hade självaste Savon på fallrepet i en match där Levit avslutade galant. Möjligen är Levit bättre lämpad för fem ronder än tre ronder, men jag hoppas att han trots detta besegrar Tischenko och att vi därmed får se ett returmöte mellan Levit och Savon. Tyvärr för Levit tror jag att Savon även denna gång går vinnande ur bataljen.
Har vi då att göra med några professionella framtidshopp bland deltagarna i Qatar?
Hrgovic och Dychko naturligtvis. Men även britten Joseph Joyce och turken Demirezen kan lyckas som proffs. Demirezen har definitivt stilen och eftersom de brittiska öarna ser ut att gå en ljus tungviktsframtid till mötes borde Joyce vara hyperintressant för proffsuppköpare. Kubanerna Pero och Savon skulle naturligtvis också vara intressanta att följa i en proffsring. Till sist skulle jag lägga nyazeeländaren David Nyikas namnlapp i hatten.
onsdag 15 augusti 2012
Morgondagens mästare?
Om vi för ett ögonblick blundar för APB:s vara eller icke vara, utan enbart fokuserar på tungviktsboxningens framtid och tittar på vad OS-turneringen bar med sig i talangväg. De senaste OS-turneringarna har inte direkt innehållit den pool av boxningsfräschör man hoppats på, men nånting säger mig att "Class of 2012" är strået vassare än alla tidigare årgångar på 2000-talet. Så om vi tänder den imaginära cigarren, sätter oss i läderlappsfåtöljen och leker lite proffsuppköpare för en stund, landar vi på följande laguppställning.
Mitt förstaval är kubanen Erislandy Savon. Att lyckas knyta den legendariske Felix Savons brorson till sitt stall är bara det värt grindslanten. Men den 22 år unge Erislandy är inte bara ett marknadsmässigt gångbart efternamn, utan även en ytterst skicklig pugilist. Stilmässigt skiljer han sig en aning från sin farbror. Felix var mer explosiv, men Erislandy är rörligare och smidigare. Och även om han inte besitter den äldres gamla knockoutslag, kan han knappast beskrivas som fjädernävad.
Lika snabb och rörlig som Savon är kazacken Ivan Dychko. Dychko är dessutom en bit över två meter lång, vilket gör honom extremt svår att nå. Män på den höjden brukar oftast stå stilla och enbart sträcka ut armen, men den unge kazacken som likt Savon är född 1990 har alltså även ovanligt bra fart under fötterna.
Och även om jag kritiserat domsluten i några av guldmedaljören Anthony Joshuas matcher, har vi här att göra med en oslipad diamant. Trots att Joshua är ett år äldre än Dychko och Savon saknar han dessas rutin och ser man enbart på hans utvecklingskurva de senaste åren förstår jag att det kommer vara konkurrens om hans underskrift i framtiden. Joshua är en nästan två meter lång tungviktare som slår hårt. Och med tanke på vad Manny Steward har gjort med två liknande tungviktare, skulle jag inte bli förvånad om han en dag står och gapar i den unge brittens ringhörna.
Världens bäste tungviktare under de senaste åren, Oleksandr Usyk, har tidigare i år boxats i supertungvikt med den äran och även om han inte är lika lång som Joshua och Dychko skulle han inte vara en liten tungviktare i proffsringen. 25 år gammal är även tidpunkten perfekt att söka lyckan utan tröja. Usyk är en rörlig herre som även behärskar konsten att utdela snabba slag i kombinationer, vilket är en bristvara inom tungviktsboxningen. Den dansande kosackkrigaren med rävsvansfrisyr har alla förutsättningar att bli en attraktion inom den professionella cirkusen.
Den extremt svårstavade och svåruttalade azeren Magomedrasul Medzhidov är ett annat framtidshopp. Till skillnad från Savon, Dychko och Usyk är råstyrka azerens varumärke. Att han dessutom är kusin till en av de obesegrade noviserna inom tungviktsklassen Magomed Abdusalamov gör ju saken inte sämre. Abdusalamov har vunnit alla sina proffsmatcher på knockout och jag skulle tippa att Medzhidov inte heller kommer att gå tiden ut många gånger som proffs.
Fyra år för sent ryktas nu att Roberto Cammarelle är villig att pröva lyckan som proffs och varför inte. Även om jag inte är lika till mig, som jag skulle vara för fyra år sedan, är italienaren fortfande snabb och explosiv. Vid 32 års ålder har han naturligtvis inte lika mycket tid på sig som de övriga i fältet.
Tid på sig har däremot den just 17 år fyllda australiern Jai Opetaia, som kan bli något alldeles extra. Han bör nog vänta ett OS till innan han tar av sig tröjan. I Rio 2016 är han 21 och om hans utvecklingskurva fortsätter uppåt kan han nog bli mannen högst upp på pallen då. Redan i London bjöds vi på en självsäker och avslappnad boxning, där han visade upp ett svårträffat mål och utdelade slag från alla möjliga vinklar. Lite extra muskler och rutin på det kan ta honom ända fram till podiet vad det lider. Med reservation för att mycket kan hända i en så ung mans liv tror jag att vi kommer att få höra mycket från Opetaia framöver.
Tungviktsboxningen behöver naturligtvis en amerikan att följa och Michael Hunter har mycket som gör honom intressant. Han har historien, med sin boxande pappa, och han har en imponerande stil. Frågan är om han har disciplinen. Mike "The Bounty" Hunter den äldre hade inte disciplinen, vilket gjorde honom till en sevärd journeyman men inte mer. Hunter den yngre har också blandat och gett vad det gäller detta. OM han med rätt uppbackning kan skärpa till sig KAN han bli det som den amerikanska tungviktspubliken har väntat på.
Om jag till detta får nämna två som inte kom med till OS, vill jag slå ett slag för den unge kroatiske supertungviktaren Filip Hrgovic och den kubanske tungviktaren Leinier Perot. Två 92:or som jag också gärna skulle vilja ha i mitt proffsstall av nya tungviktare.
Så sett till detta tror jag faktiskt att ryktet om tungviktsboxningens död är kraftigt överdrivet.
Mitt förstaval är kubanen Erislandy Savon. Att lyckas knyta den legendariske Felix Savons brorson till sitt stall är bara det värt grindslanten. Men den 22 år unge Erislandy är inte bara ett marknadsmässigt gångbart efternamn, utan även en ytterst skicklig pugilist. Stilmässigt skiljer han sig en aning från sin farbror. Felix var mer explosiv, men Erislandy är rörligare och smidigare. Och även om han inte besitter den äldres gamla knockoutslag, kan han knappast beskrivas som fjädernävad.
Lika snabb och rörlig som Savon är kazacken Ivan Dychko. Dychko är dessutom en bit över två meter lång, vilket gör honom extremt svår att nå. Män på den höjden brukar oftast stå stilla och enbart sträcka ut armen, men den unge kazacken som likt Savon är född 1990 har alltså även ovanligt bra fart under fötterna.
Och även om jag kritiserat domsluten i några av guldmedaljören Anthony Joshuas matcher, har vi här att göra med en oslipad diamant. Trots att Joshua är ett år äldre än Dychko och Savon saknar han dessas rutin och ser man enbart på hans utvecklingskurva de senaste åren förstår jag att det kommer vara konkurrens om hans underskrift i framtiden. Joshua är en nästan två meter lång tungviktare som slår hårt. Och med tanke på vad Manny Steward har gjort med två liknande tungviktare, skulle jag inte bli förvånad om han en dag står och gapar i den unge brittens ringhörna.
Världens bäste tungviktare under de senaste åren, Oleksandr Usyk, har tidigare i år boxats i supertungvikt med den äran och även om han inte är lika lång som Joshua och Dychko skulle han inte vara en liten tungviktare i proffsringen. 25 år gammal är även tidpunkten perfekt att söka lyckan utan tröja. Usyk är en rörlig herre som även behärskar konsten att utdela snabba slag i kombinationer, vilket är en bristvara inom tungviktsboxningen. Den dansande kosackkrigaren med rävsvansfrisyr har alla förutsättningar att bli en attraktion inom den professionella cirkusen.
Den extremt svårstavade och svåruttalade azeren Magomedrasul Medzhidov är ett annat framtidshopp. Till skillnad från Savon, Dychko och Usyk är råstyrka azerens varumärke. Att han dessutom är kusin till en av de obesegrade noviserna inom tungviktsklassen Magomed Abdusalamov gör ju saken inte sämre. Abdusalamov har vunnit alla sina proffsmatcher på knockout och jag skulle tippa att Medzhidov inte heller kommer att gå tiden ut många gånger som proffs.
Fyra år för sent ryktas nu att Roberto Cammarelle är villig att pröva lyckan som proffs och varför inte. Även om jag inte är lika till mig, som jag skulle vara för fyra år sedan, är italienaren fortfande snabb och explosiv. Vid 32 års ålder har han naturligtvis inte lika mycket tid på sig som de övriga i fältet.
Tid på sig har däremot den just 17 år fyllda australiern Jai Opetaia, som kan bli något alldeles extra. Han bör nog vänta ett OS till innan han tar av sig tröjan. I Rio 2016 är han 21 och om hans utvecklingskurva fortsätter uppåt kan han nog bli mannen högst upp på pallen då. Redan i London bjöds vi på en självsäker och avslappnad boxning, där han visade upp ett svårträffat mål och utdelade slag från alla möjliga vinklar. Lite extra muskler och rutin på det kan ta honom ända fram till podiet vad det lider. Med reservation för att mycket kan hända i en så ung mans liv tror jag att vi kommer att få höra mycket från Opetaia framöver.
Tungviktsboxningen behöver naturligtvis en amerikan att följa och Michael Hunter har mycket som gör honom intressant. Han har historien, med sin boxande pappa, och han har en imponerande stil. Frågan är om han har disciplinen. Mike "The Bounty" Hunter den äldre hade inte disciplinen, vilket gjorde honom till en sevärd journeyman men inte mer. Hunter den yngre har också blandat och gett vad det gäller detta. OM han med rätt uppbackning kan skärpa till sig KAN han bli det som den amerikanska tungviktspubliken har väntat på.
Om jag till detta får nämna två som inte kom med till OS, vill jag slå ett slag för den unge kroatiske supertungviktaren Filip Hrgovic och den kubanske tungviktaren Leinier Perot. Två 92:or som jag också gärna skulle vilja ha i mitt proffsstall av nya tungviktare.
Så sett till detta tror jag faktiskt att ryktet om tungviktsboxningens död är kraftigt överdrivet.
måndag 13 augusti 2012
OS-sammanfattning
Så släcktes lampan ner för den här gången och kvar står man som vanligt och undrar vad det var som flög förbi. OS är som ett gigantiskt julbord, där man fyller tallriken med trettio olika rätter och ungefär halvvägs upptäcker att allt smakar ungefär likadant. För i ärlighetens namn är det sällan man upptäcker tjusningen i någon ny sport. Istället är det svenska medaljchanser som styr bland överflödet och då skiter man i hur det smakar. Boxningsturneringen har alltid varit kompassen på min tallrik, men tyvärr har den i det allmänna medvetandet förpassats ut i köket. Något som endast berör de närmast sörjande. Den tiden när i princip alla matcher visades i långa sjok på TV är sedan länge förbi och möjligen har boxningen sig själv att skylla. Men trots att amatörboxning påminner mer om fäktning än proffsboxning nuförtiden sitter jag där och gläds och upprörs. Och bland de tio nykorade mästarna som gladde mest finner vi två kubaner, två ukraianare, två britter, en ryss, en kazack, en japan och en kines. Från den mest värdige mästaren till den minst värdige följer dom här nedan.
(1) Vasyl Lomachenko (Lättvikt)
Av ukrainaren Lomachenko visste man vad som väntade så även om han därför inte gladde mest befäste han ändå sin position som amatörvärldens främste boxare. Det är därför svårt att placera någon annan på förstaplatsen.
(2) Robeisy Ramirez (Flugvikt)
Turneringens stora upptäckt var annars den 18-årige kubanen Ramirez som briljerade med en boxning som det var länge sedan en kubansk ungtupp visade upp. Är om möjligt den främste talangen på Kuba sedan Guillermo Rigondeaux slog igenom 2000 i Sydney.
(3) Serik Sapiyev (Weltervikt)
Den stilboxande kazacken Sapiyev fick priset som turneringens bäste boxare.
(4) Roniel Iglesias (Lätt weltervikt)
Likt landsmannen Ramirez kändes det som att han satte i en högre växel när det behövdes.
(5) Oleksandr Usyk (Tungvikt)
Inledde skakigt men visade sedan att det inte råder någon tvekan om vem världens främste tungviktare är.
(6) Egor Mekhontsev (Lätt tungvikt)
Vann finalen på tie-break men var överlägsen i sina tidigare matcher.
(7) Luke Campbell (Bantamvikt)
Överaskade i alla fall mig med att tydligt besegra min personliga favorit John Joe Nevin i finalen.
(8) Ryoto Murata (Mellanvikt)
Såg ut att vara minst två klasser tyngre än sina medtävlare och kan säkert bli ett svårslaget proffs. Tyckte dock att brassen Falcao borde haft segern i finalen.
(9) Zou Zhiming (Lätt flugvikt)
Vid sidan av den italienske tungviktaren Russo, den boxare, som genom åren har haft flest favörer hos domarna.
(10) Anthony Joshua (Supertungvikt)
Engelsmannen Anthony Joshua kommer säkerligen ha en ljus framtid i proffsringen. Han är stor och slår hårt, samtidigt som han inte är färdigutvecklad som boxare. Att det vattnas i munnen på diverse proffsuppköpare är nog ett understatement och det är nog många skickliga tränare som gärna skulle slå klorna i honom för att förädla denna råa talang. Tyvärr verkade det dock som att sagan om den brittiske supertungviktaren var förhandsbestämd. Av fyra matcher var det bara en, den mot kinesen Zhang Zhilei, där han vann en tydlig seger. Semifinalen mot Ivan Dychko var en 50/50-match som kunde ha gått hur som helst, men han förlorade i mina ögon både finalen mot Roberto Cammarelle och inledningsmatchen mot kubanen Erislandy Savon. I matchen mot Savon blev han praktiskt taget utboxad matchen igenom.
Som en slutnot kan nämnas att det går rykten om att några av de främsta har skrivit på för något som heter AIBA Pro Boxing som ska starta om ett år ungefär. Vad jag förstår är detaljerna ännu skrivet i stjärnorna men tydligt är att APB ska vara ett sätt att minska avståndet mellan amatörer och proffs. En slags proffsorganisation under amatörboxningens paraply men med mycket av proffsboxningens regler, med långa matcher utan tröja, egen ranking och egna världsmästartitlar. Som AIBA-proffs ska du också fortsättningsvis kunna få delta i olympiska spel. Har dock inte riktigt fått nån klarhet i om man som AIBA-proffs ska kunna få boxas mot riktiga proffs och här tror jag också att legitimiteten avgörs. En ny liga för semiproffs där man endast tillåts möta andra semiproffs tror jag inte på. Tanken med ett "sundare" alternativ till de traditionella organisationerna är nog god. Framförallt tror jag att APB kan vara början på en boxningsvärld där ett obesegrat CV inte är det viktigaste. Dessutom kan APB vara en bra organisation för boxare från länder i "periferin", som tidigare varit utlämnade att lyckas på en anglosaxiskt eller tysk marknad. Men om APB kommer att vara en sluten värld, där boxarna enbart tillåts möta varandra är jag rädd att man gör boxningen som sport en björntjänst. Poängen med elitidrott i allmänhet och boxning i synnerhet är ju att de bästa ska få chansen att möta de bästa. Ett kastrerat mästerskap gör knappast någon glad. Det är ju därför ingen bryr sig om OS i fotboll till exempel.
Tummen upp om AIBA med detta påhitt skapar ett humanare alternativ till proffsboxningens alla avarter för en boxare på väg att bli proffs, men tummen ner om man därmed också skapar ett slutet system, där boxarna förbjuds att möta "vanliga" proffsboxare. En stängd proffsliga för amatörer skapar bara ytterligare förvirring inom den redan gravt vimsiga boxningsvärlden.
(1) Vasyl Lomachenko (Lättvikt)
Av ukrainaren Lomachenko visste man vad som väntade så även om han därför inte gladde mest befäste han ändå sin position som amatörvärldens främste boxare. Det är därför svårt att placera någon annan på förstaplatsen.
(2) Robeisy Ramirez (Flugvikt)
Turneringens stora upptäckt var annars den 18-årige kubanen Ramirez som briljerade med en boxning som det var länge sedan en kubansk ungtupp visade upp. Är om möjligt den främste talangen på Kuba sedan Guillermo Rigondeaux slog igenom 2000 i Sydney.
(3) Serik Sapiyev (Weltervikt)
Den stilboxande kazacken Sapiyev fick priset som turneringens bäste boxare.
(4) Roniel Iglesias (Lätt weltervikt)
Likt landsmannen Ramirez kändes det som att han satte i en högre växel när det behövdes.
(5) Oleksandr Usyk (Tungvikt)
Inledde skakigt men visade sedan att det inte råder någon tvekan om vem världens främste tungviktare är.
(6) Egor Mekhontsev (Lätt tungvikt)
Vann finalen på tie-break men var överlägsen i sina tidigare matcher.
(7) Luke Campbell (Bantamvikt)
Överaskade i alla fall mig med att tydligt besegra min personliga favorit John Joe Nevin i finalen.
(8) Ryoto Murata (Mellanvikt)
Såg ut att vara minst två klasser tyngre än sina medtävlare och kan säkert bli ett svårslaget proffs. Tyckte dock att brassen Falcao borde haft segern i finalen.
(9) Zou Zhiming (Lätt flugvikt)
Vid sidan av den italienske tungviktaren Russo, den boxare, som genom åren har haft flest favörer hos domarna.
(10) Anthony Joshua (Supertungvikt)
Engelsmannen Anthony Joshua kommer säkerligen ha en ljus framtid i proffsringen. Han är stor och slår hårt, samtidigt som han inte är färdigutvecklad som boxare. Att det vattnas i munnen på diverse proffsuppköpare är nog ett understatement och det är nog många skickliga tränare som gärna skulle slå klorna i honom för att förädla denna råa talang. Tyvärr verkade det dock som att sagan om den brittiske supertungviktaren var förhandsbestämd. Av fyra matcher var det bara en, den mot kinesen Zhang Zhilei, där han vann en tydlig seger. Semifinalen mot Ivan Dychko var en 50/50-match som kunde ha gått hur som helst, men han förlorade i mina ögon både finalen mot Roberto Cammarelle och inledningsmatchen mot kubanen Erislandy Savon. I matchen mot Savon blev han praktiskt taget utboxad matchen igenom.
Som en slutnot kan nämnas att det går rykten om att några av de främsta har skrivit på för något som heter AIBA Pro Boxing som ska starta om ett år ungefär. Vad jag förstår är detaljerna ännu skrivet i stjärnorna men tydligt är att APB ska vara ett sätt att minska avståndet mellan amatörer och proffs. En slags proffsorganisation under amatörboxningens paraply men med mycket av proffsboxningens regler, med långa matcher utan tröja, egen ranking och egna världsmästartitlar. Som AIBA-proffs ska du också fortsättningsvis kunna få delta i olympiska spel. Har dock inte riktigt fått nån klarhet i om man som AIBA-proffs ska kunna få boxas mot riktiga proffs och här tror jag också att legitimiteten avgörs. En ny liga för semiproffs där man endast tillåts möta andra semiproffs tror jag inte på. Tanken med ett "sundare" alternativ till de traditionella organisationerna är nog god. Framförallt tror jag att APB kan vara början på en boxningsvärld där ett obesegrat CV inte är det viktigaste. Dessutom kan APB vara en bra organisation för boxare från länder i "periferin", som tidigare varit utlämnade att lyckas på en anglosaxiskt eller tysk marknad. Men om APB kommer att vara en sluten värld, där boxarna enbart tillåts möta varandra är jag rädd att man gör boxningen som sport en björntjänst. Poängen med elitidrott i allmänhet och boxning i synnerhet är ju att de bästa ska få chansen att möta de bästa. Ett kastrerat mästerskap gör knappast någon glad. Det är ju därför ingen bryr sig om OS i fotboll till exempel.
Tummen upp om AIBA med detta påhitt skapar ett humanare alternativ till proffsboxningens alla avarter för en boxare på väg att bli proffs, men tummen ner om man därmed också skapar ett slutet system, där boxarna förbjuds att möta "vanliga" proffsboxare. En stängd proffsliga för amatörer skapar bara ytterligare förvirring inom den redan gravt vimsiga boxningsvärlden.
måndag 6 augusti 2012
OS
Efter tungviktens mediokra åttondelsfinaler hade jag trots allt lite förhoppningar om kvalitetshöjning nu när klassens dominanter Oleksandr Usyk och Clemente Russo skulle upp i ringen för första gången. Men ack vad jag bedrog mig. Under de drygt fyra år jag följt ukrainaren Usyk har jag aldrig sett honom så dålig som i gårdagens drabbning mot ryssen Beterbiev. De dansande fötterna, de smidiga undanglidningarna och de snabba kombinationerna var som bortblåsta. De såg faktiskt ut som ukraianaren var sjuk eller nånting. Usyk har ju varit uppe och nosat i supertungvikten under våren och försommaren, vilket möjligen kan vara en förklaring... eller vad vet jag? Det var i alla fall nåt som inte stämde med Usyks uppenbarelse i går. Det lustiga var att Usyk vann gårdagens match mot Beterbiev med exakt samma siffror som han vann över Beterbiev i fjolårets VM-turnering, nämligen 17-13. Ändå var matcherna som natt och dag och i ingen av möterna speglade resultatet matchbilden. I fjol var ukrainaren helt överlägsen och 17-13 kändes som på tok för jämna siffror. I går kändes det som att Beterbiev var den starkare boxaren och han hade helt säkert vunnit om det varit en proffsmatch. Nu var det ju inte det och det är möjligt att Usyk faktiskt träffade fler gången än ryssen även om han knappast såg ut som en vinnare efter matchen. Det enda som talar för Usyk som en framtida guldmedaljör är att ingen av de övriga tre semifinalisterna imponerade. Usyks motståndare i semin blir bulgaren Tervel Pulev som vann en ytterst jämn historia mot argentinaren Peralta. Om jag inte hade sett Usyks ickeframträdande i kvarten skulle allt annat än en utklassning från Usyks sida vara otänkbart men nu vet jag faktiskt inte...
I den andra semin får vi se Teymur Mammadov mot Clemente Russo. Det skulle dock ta ett tag efter sista gonggongen innan vi fick det verifierat. Både vitryssen Karneyeu och kubanen Larduet hade nämligen, på goda grunder, lämnat in protester efter sina kvartsfinalförluster. Mammadov hade vunnit på slagräkning mot Karneyeu efter att ha tillbringat större delen av matchen med att hålla fast vitryssen. Azeren hade också fått två varningar för det och när han trots detta fortsatte med sina omfamningar väntade alla på den sista varningen. Den kom dock aldrig och med minsta möjliga marginal tog han sig därmed till semifinal. Extra bitter blir eftersmaken om man till detta lägger att Mammadov "borde" ha fått respass redan mot underbarnet Jai Opetaia i åttondelen. Brottningen fortsatte sedan när experten på området, italienaren Clemente Russo, höll fast kubanen Jose Larduet i tre ronder utan att tilldelas en enda varning. Att den besvikne Karneyeu efter matchen gick fram till Larduet och till publikens jubel sträckte kubanens näve i luften var väl en symbolhandling som talade för sig själv. Protesterna gick inte igenom och till glädje endast för sig själva har vi nu Russo mot Mammadov i den andra semifinalen.
Som en fotnot kan nämnas en viss inkonsekvens i protestbedömningarna. Tidigare i turneringen har den amerikanske welterviktaren Errol Spence och den japanske bantamviktaren Shimizu fått sina förluster omvärderade efter protester mot inkompetenta ringdomare. Och frågan är om inkonsekvens eller inkompetens är värst ur trovärdighetssynpunkt. Att i efterhand gå in och rätta till vissa felbedömningar men inte andra skapar naturligtvis ytterligare trovärdighetsproblem. Varför rädda den siste amerikanen men inte motståndarna till Russo och Mammadov. Extra känsligt blir det när det inte är första gången som Azerbajdzjan eller Clemente Russo blir förbivinkade med tveksam last i tullen.
Gårdagens räddning, förutom Bolt då, var faktiskt några bantamviktare. Irländaren John Joe Nevins snabbhet i fötter och händer var en fröjd för ögat och den kommande semifinalen mot den kubanske världsmästaren Alvarez kan bli något alldeles extra.
På tal om kubaner känns det som att ryktet om deras död som boxningens toppnation är överdriven och två kubaner som imponerat storligen på mig hittills är den blott 18-årige flugviktaren Robeisy Ramirez och deras lätte tungviktare Julio La Cruz. Två boxare som på lätta fötter och med reptilsnabba nävar gör livet surt för motståndarna. Förhoppningsvis gör domarna sitt jobb i Ramirez kvartsfinal mot hemmafavoriten Andrew Selby och för La Cruz del ser jag fram emot en potentiell semifinal mot ryssen Egor Mekhontsev. En i så fall moralisk final som kan bli en av turneringens bästa matcher. Den lätte welterviktaren Roniel Iglesias är ytterligare en kuban med guldvittring. Lättviktaren Toledo har i och för sig imponerat men har ju amatörboxningens Usain Bolt, Vasyl Lomachenko, att passera i en eventuell semifinal. De tre kubaner som fått åka hem har dessutom gjort det med flaggan i topp. Lättflugviktaren Veitia åkte ut i en 50/50-match mot klassens dominant kinesen Zou Zhiming och de två tyngsta kubanerna drabbades av inkompetens i domarleden. Supertungviktaren Erislandy Savon boxade ut hemmasonen Anthony Joshua men möttes av inkompetenta poängdomare medan tungviktaren Jose Larduet, som tidigare nämnts, drabbades av en inkompetent ringdomare.
Och om jag nu när turneringen hunnit ungefär halvvägs ska våga mig på att, mellan tummen och pekfingret, tippa de tio vinnarna, säger mig något (hjärtat i överläggning med hjärnan) att Zou Zhiming, Robeisy Ramirez, John Joe Nevin, Vasyl Lomachenko, Roniel Iglesias, Serik Sapiev, Anthony Ogogo, Julio La Cruz, Oleksandr Usyk och Ivan Dychko står överst på prispallen när ljuset släcks ner.
I den andra semin får vi se Teymur Mammadov mot Clemente Russo. Det skulle dock ta ett tag efter sista gonggongen innan vi fick det verifierat. Både vitryssen Karneyeu och kubanen Larduet hade nämligen, på goda grunder, lämnat in protester efter sina kvartsfinalförluster. Mammadov hade vunnit på slagräkning mot Karneyeu efter att ha tillbringat större delen av matchen med att hålla fast vitryssen. Azeren hade också fått två varningar för det och när han trots detta fortsatte med sina omfamningar väntade alla på den sista varningen. Den kom dock aldrig och med minsta möjliga marginal tog han sig därmed till semifinal. Extra bitter blir eftersmaken om man till detta lägger att Mammadov "borde" ha fått respass redan mot underbarnet Jai Opetaia i åttondelen. Brottningen fortsatte sedan när experten på området, italienaren Clemente Russo, höll fast kubanen Jose Larduet i tre ronder utan att tilldelas en enda varning. Att den besvikne Karneyeu efter matchen gick fram till Larduet och till publikens jubel sträckte kubanens näve i luften var väl en symbolhandling som talade för sig själv. Protesterna gick inte igenom och till glädje endast för sig själva har vi nu Russo mot Mammadov i den andra semifinalen.
Som en fotnot kan nämnas en viss inkonsekvens i protestbedömningarna. Tidigare i turneringen har den amerikanske welterviktaren Errol Spence och den japanske bantamviktaren Shimizu fått sina förluster omvärderade efter protester mot inkompetenta ringdomare. Och frågan är om inkonsekvens eller inkompetens är värst ur trovärdighetssynpunkt. Att i efterhand gå in och rätta till vissa felbedömningar men inte andra skapar naturligtvis ytterligare trovärdighetsproblem. Varför rädda den siste amerikanen men inte motståndarna till Russo och Mammadov. Extra känsligt blir det när det inte är första gången som Azerbajdzjan eller Clemente Russo blir förbivinkade med tveksam last i tullen.
Gårdagens räddning, förutom Bolt då, var faktiskt några bantamviktare. Irländaren John Joe Nevins snabbhet i fötter och händer var en fröjd för ögat och den kommande semifinalen mot den kubanske världsmästaren Alvarez kan bli något alldeles extra.
På tal om kubaner känns det som att ryktet om deras död som boxningens toppnation är överdriven och två kubaner som imponerat storligen på mig hittills är den blott 18-årige flugviktaren Robeisy Ramirez och deras lätte tungviktare Julio La Cruz. Två boxare som på lätta fötter och med reptilsnabba nävar gör livet surt för motståndarna. Förhoppningsvis gör domarna sitt jobb i Ramirez kvartsfinal mot hemmafavoriten Andrew Selby och för La Cruz del ser jag fram emot en potentiell semifinal mot ryssen Egor Mekhontsev. En i så fall moralisk final som kan bli en av turneringens bästa matcher. Den lätte welterviktaren Roniel Iglesias är ytterligare en kuban med guldvittring. Lättviktaren Toledo har i och för sig imponerat men har ju amatörboxningens Usain Bolt, Vasyl Lomachenko, att passera i en eventuell semifinal. De tre kubaner som fått åka hem har dessutom gjort det med flaggan i topp. Lättflugviktaren Veitia åkte ut i en 50/50-match mot klassens dominant kinesen Zou Zhiming och de två tyngsta kubanerna drabbades av inkompetens i domarleden. Supertungviktaren Erislandy Savon boxade ut hemmasonen Anthony Joshua men möttes av inkompetenta poängdomare medan tungviktaren Jose Larduet, som tidigare nämnts, drabbades av en inkompetent ringdomare.
Och om jag nu när turneringen hunnit ungefär halvvägs ska våga mig på att, mellan tummen och pekfingret, tippa de tio vinnarna, säger mig något (hjärtat i överläggning med hjärnan) att Zou Zhiming, Robeisy Ramirez, John Joe Nevin, Vasyl Lomachenko, Roniel Iglesias, Serik Sapiev, Anthony Ogogo, Julio La Cruz, Oleksandr Usyk och Ivan Dychko står överst på prispallen när ljuset släcks ner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)