Statusen på amerikansk tungviktsboxning har nog aldrig varit lägre, så varje litet halmstrå är värt att belysa. Under midsommarhelgen klev en ung prospect fram ur dimman genom att detronisera en annan ung obesegrad herre. Mexikanamerikanen från Los Angeles, tungviktens Arturo Gatti, Chris Arreola visade då att skolning inte är allt. Den mer polerade Chazz Witherspoon blev ganska snabbt avväpnad i en match som tyvärr fick ett kontroversiellt slut. I slutet av tredje ronden klev räddarna i Witherspoon hörna in i ringen för att ta hand om sin adept någon hundradel för tidigt, vilket ledde till en mycket petig diskning. En diskning som jag tror Arreola trots allt är mest besviken över i slutändan. För efter två ganska jämna ronder, där Arreola stod för aggresiviteten och slagstyrkan, och Witherspoon visade upp den mer skolade boxningen, tog Chris Arreola över helt i den tredje med vilda slagserier som fick Tim Witherspoons unga kusin att syna canvasen två gånger. Den andra golvningen var riktigt hård och det är tveksamt om Witherspoon hade fått fortsätta om nedslagningen hade skett tidigare i ronden.
Är då Chris Arreola det stora amerikanska hoppet som på allvar kan ta upp konkurrensen med de forna sovjetboxarna? Helt klart är att Arreolas stil gör honom till en publikfavorit, men jag är mer skeptisk till att bara hjärta kan besegra en Klitschko eller Povetkin. Arreola har visat att han kan bli utboxad av ganska mediokert motstånd. Å andra sidan har han trots detta alltid vänt matcherna till sin egen fördel. Mexamerikanen med smeknamnet "The Nightmare" är som ett häftplåster som inte vill släppa taget och om hans haka står pall på allvar, kan den egenskapen bli en mardröm även för de allra främsta.
Arreola blev efter matchen utmanad av Jason Estrada. Personligen är jag tveksam till att Arreola plockar upp den utslängda handsken eftersom det finns större fiskar i sjön för tuffingen från LA, en match mot David Tua sägs nämligen också vara på gång. Stilmässigt skulle en match mellan vildavästernsluggern Arreola och den snabbe poängboxaren Estrada bli intressant, men jag tror ändå att Arreola föredrar en ärlig sluggerkamp mot likasinnade Tua.
tisdag 24 juni 2008
"The Equalizer"
Lite i skymundan gjorde en favorit till mig, nicaraguanen Evans "The Equalizer" Quinn comeback under midsommarhelgen. Som en av förmatcherna till Chris Arreolas viktoria över Chazz Witherspoon sågs den kvicke nicaraguanen vinna en ganska konfortabel poängseger över Andrew Greeley. Greeley brukar kallas in när den unge hemmaboxaren på väg upp, ska få sitt första riktigt tuffa test. Han går nästan alltid tiden ut men saknar oftast offensiva kvaliteter till att konkurrera på allvar om segern. Greeley är dock inte helt ofarlig, vilket han visade i april när Sverigebekantingen Joey Abell blev uträknad i den fjärde ronden. Matchen mot Quinn följde dock ungefär samma mönster som det brukar när Greeley är i ringen. Den lätt överviktige boxaren från Louisiana bjöd upp till kamp utan att på allvar kunna hota den snabbare och explosivare nicaraguanen. Quinn gjorde sin första match sedan i november, efter att ha suttit häktad en tid, misstänkt för inblandning i en fritagningshistoria av colombianska knarksmugglare i Quinns hemstad Bluefields på den nicaraguanska östkusten. Efter några månaders ovisshet blev Quinn släppt på grund av brist på bevis. Möjligen är inte sista ordet sagt i den här sörjan men om Evans Quinn kände sig lite ringrostig är han i alla fall ursäktad. Quinn skapade sig ett namn i fjol genom två imponerande förstarondsknockouter där han visade upp en kombination av snabbhet och slagstyrka som är mycket ovanlig i den tyngsta klassen.
Sådan far, sådan son
Midsommarhelgen bjöd också på en intressant debut i den professionella tungviktsklassen. En ung och oerfaren Elijah McCall hade inga som helst problem med att slå ut en Darion Moss i den första ronden. McCall saknar helt amatörbakgrund men som kompensation har han "boxningen i blodet". Elijahs pappa är nämligen en av de absolut tuffaste tungviktarna de senaste 30 åren. Den gamle världsmästaren Oliver McCall är kanske inte den mest tekniskt fulländade boxaren, men få kan som honom ta en smäll för att ge en. Och nu la han ut mattan för sin 20-årige son. Det ska bli mycket intressant att följa McCall jrs utveckling i tungvikten.
söndag 11 maj 2008
Amatördraft
Att knyta till sig en kommande superstjärna inom den professionella tungvikten är varje promotors våta dröm. Så om jag för en stund iklär mig rollen som talangscout på drift i amatörboxningens tyngre klasser, hur skulle min lista över intressanta amatörer med potential att klättra högt på den professionella tungviktsrankingen se ut?
Resultaten som amatör är naturligtvis viktiga, men de är inte det enda man går på när talang scoutas. Åldern spelar naturligtvis in, en 20-åring har mer tid på sig att utvecklas än en 30-åring. Finns det utrymme att förfina talangen eller har vi att göra med en färdig produkt, en färdig produkt har kanske svårare att ta in att det är skillnad på proffsboxning och amatörboxning. Stilen är naturligtvis också viktig och då inte bara för den egna smakens skull, utan även för att kunna avgöra om boxaren har en stil som passar proffsboxningen bra eller dåligt.
Vissa boxare har fulländat amatörstilen där raka slag och ständig aktivitet i fyra ronder prisas. Raka slag, eftersom träffen måste vara tydlig för poängdomarna. Aktivitet, eftersom det gäller att hinna med så mycket som möjligt på kort tid. I proffsboxning är det längre matcher och tunnare handskar, vilket gör att du förmodligen inte blir en riktigt bra proffsboxare om du anammat amatörstilen för bra. Slagstyrka, kroppslag, defensiva kvaliteter och kontringsboxning belönas mycker mer inom proffsboxingen än inom amatörboxningen. De tjockare handskarna och kortare matcherna gör att kraften i slagen inte blir lika avgörande när amatörer gör upp. Av samma skäl blir inte defensivboxningen lika viktig. Att undvika att bli träffad handlar mer om att inte ge motståndaren poäng, än att inte bli knockad eller att göra motståndaren trött och frustrerad. Kroppsslag registreras inte heller lika tydligt. Så det är inte bara att kika på amatörrankingen och tro att de främsta amatörerna även blir de bästa när tröjan ryker. Som talangscout ägnar jag mig alltså inte åt att ranka de bästa amatörerna, utan de som kan ha mest att erbjuda i en proffsring.
För en proffsboxningens talangscout blir naturligtvis OS i Peking ett välputsat skyltfönster för vad som erbjuds bland potentiella stjärnor som ännu ej tagit steget över till proffslivet. Ett år som detta vimlar dessutom amatörvärlden av besvikna och revanschsugna boxare som av ett eller annat skäl inte fick plats på tåget till Kina. Och bakom dom som siktar på ädla medaljer i år finns det även en uppsjö av unga, hungriga män som har siktet inställt på OS 2012. Så för en talangscout finns det mycket att tipsa en potentiell proffsuppköpare om. Om man ser på amatörvärlden på samma sätt som NHL-lagen i ishockey ser på spelare utanför NHL inför den årliga draften, skulle min lista över de hetaste aspiranterna på en plats i den professionella tungviktens finrum se ut som följer:
(1) Islam Timurziev
Världens bäste supertungviktare på amatörsidan borde naturligtvis vara ett hett namn för proffsboxningen. Och likt sin företrädare, Alexander Povetkin, har den 25-årige ryssen Timurziev en stil som egentligen borde vara bättre anpassad för proffsringen. Han rör sig ekonomiskt, utan att för den skull vara klumpfotad. Lägg till detta ett imponerande knockoutslag, så har du en så gott som komplett proffsboxare. Efter vissa hälsoproblem har han dock visat sviktande ork och viss skadebenägenhet på sistone.
(2) Michael Hunter
Trots att Hunter inte ens tog sig till OS är han mitt andraval. Den inte än fyllda 20 år unga amerikanen missade biljetten med minsta möjliga marginal tre gånger på raken. I VM 2007 blev de fyra främsta direktkvalificerade. Hunter som dittils hade imponerat drog nitlotten i kvartsfinalen då klassens etta, Timurziev stod för motståndet. Den oerfarne Hunter gjorde en mycket bra match men förlorade knappt och jag tror säkert att Hunter hade kvalificerat sig redan där om motståndet hade varit ett annat (möjligen hade Cammarelle också varit för tuff). I VM 2007 bojkottade Kuba, som var rädda för avhopp. Det fick till följd att kubanen Robert Alfonso, som anses vara ett mycket starkare kort än företrädarna Michel Lopez och Alexis Rubalcaba, fick ställa upp i de första amerikanska uttagningarna, till Hunters stora förtret. Supertungvikten var den enda klass där enbart en kvalificerade sig. Hunter föll åter igen på målsnöret när han förlorade finalen mot kubanen. I de andra amerikanska uttagningarna delades det däremot ut två biljetter till supertungviktarna, men då var Hunter magsjuk och kunde inte göra sig själv rättvisa. Trots detta föll han åter igen på sista hindret. Efter att en stukad Hunter hade besegrat tuffe kanadensaren Didier Bence i kvarten orkade han inte längre i semin där duktige Jose Payares blev för svår. Till saken hör att den andra biljetten gick till colombianen Oscar Rivas. Rivas hade i de första uttagningarna blivit utklassad av Hunter... så kan det gå. Hunter är en ovanligt snabb tungviktare som är kvick både i nävar och fötter. Dessutom besitter han goda reflexer vilket gör honom mycket svårträffad. Att sätta Hunter som nummer två är naturligtvis en risktagning eftersom han är en ganska oerfaren boxare som dessutom saknar lite bett i slagen, han lever mer på snabbhet än råstyrka. Men bara det faktum att han förmodligen är den största amerikanska tungviktstalangen sedan Riddick Bowe gör naturligtvis "Son of the bounty Hunter" glödhet.
(3) Roberto Cammarelle
Meritmässigt är Cammarelle överlägsen Hunter och även boxningsmässigt är nog italienaren ett nummer större än den unge amerikanen i dagsläget. I ringen är han snabb, explosiv och rörlig och har tillhört amatöreliten i många år ... kanske för många år. Hade han verkligen varit sugen på en professionell titel kanske han borde blivit proffs som 24-åring efter OS i Aten. Nu är han fyra år äldre, men knappast fyra år bättre. Cammarelle såg nog sin chans att bli amatörvärldens nummer ett när Povetkin blev proffs, men Povetkin byttes ut mot Timurziev och Cammarelle får fortfarande finna sig i att spela andrafiolen. Lyckas han mobilisera den rätta motivationen för ett liv som proffs kan han dock ändå gå långt.
(4) Robert Alfonso
Alfonso är likt många andra i dagens kubanska landslag lite av en doldis, men den defensivt skicklige, 21 år unge kubanen anses allmänt som ett starkare kort än sina företrädare Michel Lopez och Alexis Rubalcaba.
(5) Tyson Fury
Fury är en 19 år ung bjässe från brittiska öarna som utklassade allt motstånd i det senaste ABA-mästerskapens supertungviktsklass. Fury har likt flera andra på listan boxningen med sig från födseln eftersom fadern John Fury var en respekterad journeyman. För att vara en yngling på två meter är han också anmärkningsvärt rörlig, så jag kan tänka mig att brittiska promotorer står på kö den dagen Fury hintar om en karriär i proffsringen
(6) Maxim Babanin
Världens främste junior bland supertungviktarna de senaste året, som förväntas axla den ryska manteln när Timurziev blir proffs.
(7) Vyacheslav Glazkov
Landsman till bröderna Klitschko som tog silver i VM 2007. Boxas på ett traditionellt europeiskt vis, med hög gard och raka slag. Ser snäppet vassare ut än företrädaren Oleg Mazikin.
(8) Tor Hamer
Hamer har på mycket kort tid etablerat sig som den främste tungviktaren efter Hunter i USA. Den 25-årige New York-bon vann nyligen Golden Gloves i stor stil där han visade upp en ovanligt varierad boxning som imponerade. Kan såväl stilboxas som tuffboxas.
(9) Jeremiah Graziano
Den 20 år unge Graziano har både namnet och stilen som doftar historia. Stilmässigt påminner han nämligen inte så lite om en ung Mike Tyson. Med överkroppen ständigt i rörelse skjuter Graziano för att döda med varje slag, på samma skoningslösa sätt som Tyson en gång gjorde, vilket precis som för Tyson inneburit en osedvanligt hög knockoutprocent bland viktoriorna.
(10) Isiah Thomas
Ett underbarn som redan som 15-åring fick Manny Steward att utropa framtidens tungviktsvärldsmästare. Steget från junior till senior har dock inte varit så enkelt. Å andra sidan har kraven varit nästan utomjordiskt höga på honom. Att som 17-åring gå till semi i Golden Gloves och där förlora med minsta möjliga marginal mot USA:s blivande man i Peking är ju inte katastrofalt på något sätt. Senaste livstecknet från Thomas, som fyller 19 i år, var som sparringpartner åt Wladimir Klitschko.
(11) Didier Bence
Har under kvalificerigsåret till OS varit skadad, så den unge tuffe kanadensaren har inte riktigt fått en ärlig chans. Men som skadefri kan han gå mycket långt som professionell. Han är bara 20 år och har en proffsig stil.
(12) Kubrat Pulev
Skicklig bulgar som har varit med ett tag med viss framgång. De största framgångarna har dock skett på hemmaplan...
(13) Zhang Zhilei
En kines på över två meter som överaskande tog brons i VM 2007, kan det vara nåt?
(14) Osmay Acosta
Kubas tungviktshopp i Peking som är bländande i sina bästa stunder men också en aning ojämn.
(15) Keith Tapia
Som nybliven 17-åring drog Tapia fram sitt purtoricanska pass för att få delta i VM 2007. Många anser att denna färgstarka yngling skulle dominera amatörtungvikten 2012 om han behöll tröjan på sig ytterligare några år, men det sägs att både han själv och hans hejaklack förespråkar förr snarare än senare. På minuskontot har han ibland hamnat i dåligt sällskap, vilket i bästa fall innebär ofokuserad boxning, men i värsta fall kan innebära klammeri med rättvisan.
(16) Oscar Rivas
20-årig hårding från Colombia som anses vara den bästa supertungviktaren söder om Kuba.
(17) Roman Romanchuk
Tuff ryss som kan beskrivas som en något kortare men mer hämningslös Wladimir Klitschko. På minuskontot får man dock sätta att han snart fyller 30
(18) David Price
Supertungviktare på över två meter som är Storbritanniens man i Peking. Price tillhör kopplet precis bakom de allra bästa i klassen.
(19) David Arshba
Ryskt "underbarn" som det viskades mycket om för ett par år sedan. Arshba har inte riktigt förvaltat lovorden, men endast 22 år gammal är han fortfarande ung och han hade kvalificerat sig för Peking under Azerbadjansk flagga om det nu inte var så att det nya passet inte riktigt var klart. Men med ett rykte om sig som stentuff kan han säkert bli ett proffsnamn att räkna med.
(20) Deontay Wilder
USA:s hopp i tungvikten i Peking är nästan två meter lång och har bra löd i nävarna. Om han lär sig att använda sin räckvidd bättre kan han bli mycket intressant som proffs.
(21) Rakhim Chakhiyev
Rysslands tungviktshopp i Peking som är en tuff, offensivt lagd herre.
(22) Evgeny Romanov
Hårdslående ryss som blev juniorvärldsmästare i tungvikt 2004 och bjöd amerikanen Deontay Wilder på en riktig pärla i en landskamp 2008.
(23) Kimbo Bethel
24-åring från New York med en ganska lurig stil som jag tror passar bättre när ronderna blir fler. Bethel var förstereserv för Michael Hunter i kvalificeringarna inför OS.
(24) Mike Wilson
Var USA:s nummer ett innan unge Hunter slog igenom. Han är 25 år och har tillhört toppen i USA ganska länge. Självförtroendet kan dock ha fått sig en knäck när Hunter tog hand om Wilsons "givna" plats som USA:s man på väg till OS. Dessutom har han till skillnad från Hunter blivit rejält akterseglad de gånger han mött de absolut främsta i klassen.
(25) Nate James
Lång kraftfull southpaw som vann Golden Gloves 2007 och också anses ha en professionell stil.
(26) Newfel Ouatah
Franskalgerier på 23 år som är nästan två meter lång och Afrikas främsta supertungviktshopp i Peking.
(27) Jose Payares
Venezuelas man bland Pekings supertungviktare.
(28) Warren Baister
22 år gammal tungviktare som från ingenstans, dominerade fullständigt i de engelska ABA-mästerskapen.
(29) Denis Sergeyev
Ryssarnas nummer två inom supertungvikten. Sergeyev är en ganska traditionenligt boxandes östeuropé, som rak i ryggen och med raka slag går på utan krusiduller.
(30) Lenroy Thompson
Född 1988 och med en stil som bygger på ständig rörlighet kan han säkert bli en frustration för många.
(31) Cristian Ciocan
Juniorvärldsmästare 2006 inom supertungvikten som i år missade biljetten till Peking på målsnöret.
(32) Sergey Kalchugin
Juniorvärldsmästare i tungvikt 2006 och klassens dominant i flera år. Har nu tagit steget upp i seniorklassen.
(33) Paul Koon
En av USA:s främsta tungviktare som har gått framåt med stora kliv det senaste året.
(34) Craig Lewis
Amerikansk tungviktare som nyligen vann Golden Gloves.
(35) Erislandy Savon
Kubansk tonåring som boxat jämnt med Osmay Acosta vid några tillfällen. Lägg hans efternamn till det och vi har en mycket intressant nykomling.
(36) Andrey Volkov
En av de bästa ryssarna på juniorsidan inom supertungvikten under de senaste åren.
(37) Clayton Laurent
Född 1990 och med en mycket begränsad erfarenhet har han visat framfötterna i den karibiska tungviktsvärlden
(38) Nicholas Kisner
Född 1991, men redan mogen att ge betydligt erfarnare herrar tufft motstånd. Trots sin ringa ålder är han lurig och svårträffad som få. Målet är i första hand guldmedaljen i OS 2012
(39) Hasim Rahman jr
Född 1991 och son till den gamle världsmästaren. Publiciteten kommer naturligtvis som ett brev på posten, men likt Kisner är Rahman jr väldigt mycket spekulation. Även Hasim säger sig sikta på OS 2012.
(40) Mustafa El-Molla
Trelleborgs egen Tyson är också född 1991 och får avsluta mitt jobb som talangscout. Man ska kanske akta sig för att lägga ett för stort ok på El-Mollas axlar, men helt klart ett namn att lägga på minnet.
Resultaten som amatör är naturligtvis viktiga, men de är inte det enda man går på när talang scoutas. Åldern spelar naturligtvis in, en 20-åring har mer tid på sig att utvecklas än en 30-åring. Finns det utrymme att förfina talangen eller har vi att göra med en färdig produkt, en färdig produkt har kanske svårare att ta in att det är skillnad på proffsboxning och amatörboxning. Stilen är naturligtvis också viktig och då inte bara för den egna smakens skull, utan även för att kunna avgöra om boxaren har en stil som passar proffsboxningen bra eller dåligt.
Vissa boxare har fulländat amatörstilen där raka slag och ständig aktivitet i fyra ronder prisas. Raka slag, eftersom träffen måste vara tydlig för poängdomarna. Aktivitet, eftersom det gäller att hinna med så mycket som möjligt på kort tid. I proffsboxning är det längre matcher och tunnare handskar, vilket gör att du förmodligen inte blir en riktigt bra proffsboxare om du anammat amatörstilen för bra. Slagstyrka, kroppslag, defensiva kvaliteter och kontringsboxning belönas mycker mer inom proffsboxingen än inom amatörboxningen. De tjockare handskarna och kortare matcherna gör att kraften i slagen inte blir lika avgörande när amatörer gör upp. Av samma skäl blir inte defensivboxningen lika viktig. Att undvika att bli träffad handlar mer om att inte ge motståndaren poäng, än att inte bli knockad eller att göra motståndaren trött och frustrerad. Kroppsslag registreras inte heller lika tydligt. Så det är inte bara att kika på amatörrankingen och tro att de främsta amatörerna även blir de bästa när tröjan ryker. Som talangscout ägnar jag mig alltså inte åt att ranka de bästa amatörerna, utan de som kan ha mest att erbjuda i en proffsring.
För en proffsboxningens talangscout blir naturligtvis OS i Peking ett välputsat skyltfönster för vad som erbjuds bland potentiella stjärnor som ännu ej tagit steget över till proffslivet. Ett år som detta vimlar dessutom amatörvärlden av besvikna och revanschsugna boxare som av ett eller annat skäl inte fick plats på tåget till Kina. Och bakom dom som siktar på ädla medaljer i år finns det även en uppsjö av unga, hungriga män som har siktet inställt på OS 2012. Så för en talangscout finns det mycket att tipsa en potentiell proffsuppköpare om. Om man ser på amatörvärlden på samma sätt som NHL-lagen i ishockey ser på spelare utanför NHL inför den årliga draften, skulle min lista över de hetaste aspiranterna på en plats i den professionella tungviktens finrum se ut som följer:
(1) Islam Timurziev
Världens bäste supertungviktare på amatörsidan borde naturligtvis vara ett hett namn för proffsboxningen. Och likt sin företrädare, Alexander Povetkin, har den 25-årige ryssen Timurziev en stil som egentligen borde vara bättre anpassad för proffsringen. Han rör sig ekonomiskt, utan att för den skull vara klumpfotad. Lägg till detta ett imponerande knockoutslag, så har du en så gott som komplett proffsboxare. Efter vissa hälsoproblem har han dock visat sviktande ork och viss skadebenägenhet på sistone.
(2) Michael Hunter
Trots att Hunter inte ens tog sig till OS är han mitt andraval. Den inte än fyllda 20 år unga amerikanen missade biljetten med minsta möjliga marginal tre gånger på raken. I VM 2007 blev de fyra främsta direktkvalificerade. Hunter som dittils hade imponerat drog nitlotten i kvartsfinalen då klassens etta, Timurziev stod för motståndet. Den oerfarne Hunter gjorde en mycket bra match men förlorade knappt och jag tror säkert att Hunter hade kvalificerat sig redan där om motståndet hade varit ett annat (möjligen hade Cammarelle också varit för tuff). I VM 2007 bojkottade Kuba, som var rädda för avhopp. Det fick till följd att kubanen Robert Alfonso, som anses vara ett mycket starkare kort än företrädarna Michel Lopez och Alexis Rubalcaba, fick ställa upp i de första amerikanska uttagningarna, till Hunters stora förtret. Supertungvikten var den enda klass där enbart en kvalificerade sig. Hunter föll åter igen på målsnöret när han förlorade finalen mot kubanen. I de andra amerikanska uttagningarna delades det däremot ut två biljetter till supertungviktarna, men då var Hunter magsjuk och kunde inte göra sig själv rättvisa. Trots detta föll han åter igen på sista hindret. Efter att en stukad Hunter hade besegrat tuffe kanadensaren Didier Bence i kvarten orkade han inte längre i semin där duktige Jose Payares blev för svår. Till saken hör att den andra biljetten gick till colombianen Oscar Rivas. Rivas hade i de första uttagningarna blivit utklassad av Hunter... så kan det gå. Hunter är en ovanligt snabb tungviktare som är kvick både i nävar och fötter. Dessutom besitter han goda reflexer vilket gör honom mycket svårträffad. Att sätta Hunter som nummer två är naturligtvis en risktagning eftersom han är en ganska oerfaren boxare som dessutom saknar lite bett i slagen, han lever mer på snabbhet än råstyrka. Men bara det faktum att han förmodligen är den största amerikanska tungviktstalangen sedan Riddick Bowe gör naturligtvis "Son of the bounty Hunter" glödhet.
(3) Roberto Cammarelle
Meritmässigt är Cammarelle överlägsen Hunter och även boxningsmässigt är nog italienaren ett nummer större än den unge amerikanen i dagsläget. I ringen är han snabb, explosiv och rörlig och har tillhört amatöreliten i många år ... kanske för många år. Hade han verkligen varit sugen på en professionell titel kanske han borde blivit proffs som 24-åring efter OS i Aten. Nu är han fyra år äldre, men knappast fyra år bättre. Cammarelle såg nog sin chans att bli amatörvärldens nummer ett när Povetkin blev proffs, men Povetkin byttes ut mot Timurziev och Cammarelle får fortfarande finna sig i att spela andrafiolen. Lyckas han mobilisera den rätta motivationen för ett liv som proffs kan han dock ändå gå långt.
(4) Robert Alfonso
Alfonso är likt många andra i dagens kubanska landslag lite av en doldis, men den defensivt skicklige, 21 år unge kubanen anses allmänt som ett starkare kort än sina företrädare Michel Lopez och Alexis Rubalcaba.
(5) Tyson Fury
Fury är en 19 år ung bjässe från brittiska öarna som utklassade allt motstånd i det senaste ABA-mästerskapens supertungviktsklass. Fury har likt flera andra på listan boxningen med sig från födseln eftersom fadern John Fury var en respekterad journeyman. För att vara en yngling på två meter är han också anmärkningsvärt rörlig, så jag kan tänka mig att brittiska promotorer står på kö den dagen Fury hintar om en karriär i proffsringen
(6) Maxim Babanin
Världens främste junior bland supertungviktarna de senaste året, som förväntas axla den ryska manteln när Timurziev blir proffs.
(7) Vyacheslav Glazkov
Landsman till bröderna Klitschko som tog silver i VM 2007. Boxas på ett traditionellt europeiskt vis, med hög gard och raka slag. Ser snäppet vassare ut än företrädaren Oleg Mazikin.
(8) Tor Hamer
Hamer har på mycket kort tid etablerat sig som den främste tungviktaren efter Hunter i USA. Den 25-årige New York-bon vann nyligen Golden Gloves i stor stil där han visade upp en ovanligt varierad boxning som imponerade. Kan såväl stilboxas som tuffboxas.
(9) Jeremiah Graziano
Den 20 år unge Graziano har både namnet och stilen som doftar historia. Stilmässigt påminner han nämligen inte så lite om en ung Mike Tyson. Med överkroppen ständigt i rörelse skjuter Graziano för att döda med varje slag, på samma skoningslösa sätt som Tyson en gång gjorde, vilket precis som för Tyson inneburit en osedvanligt hög knockoutprocent bland viktoriorna.
(10) Isiah Thomas
Ett underbarn som redan som 15-åring fick Manny Steward att utropa framtidens tungviktsvärldsmästare. Steget från junior till senior har dock inte varit så enkelt. Å andra sidan har kraven varit nästan utomjordiskt höga på honom. Att som 17-åring gå till semi i Golden Gloves och där förlora med minsta möjliga marginal mot USA:s blivande man i Peking är ju inte katastrofalt på något sätt. Senaste livstecknet från Thomas, som fyller 19 i år, var som sparringpartner åt Wladimir Klitschko.
(11) Didier Bence
Har under kvalificerigsåret till OS varit skadad, så den unge tuffe kanadensaren har inte riktigt fått en ärlig chans. Men som skadefri kan han gå mycket långt som professionell. Han är bara 20 år och har en proffsig stil.
(12) Kubrat Pulev
Skicklig bulgar som har varit med ett tag med viss framgång. De största framgångarna har dock skett på hemmaplan...
(13) Zhang Zhilei
En kines på över två meter som överaskande tog brons i VM 2007, kan det vara nåt?
(14) Osmay Acosta
Kubas tungviktshopp i Peking som är bländande i sina bästa stunder men också en aning ojämn.
(15) Keith Tapia
Som nybliven 17-åring drog Tapia fram sitt purtoricanska pass för att få delta i VM 2007. Många anser att denna färgstarka yngling skulle dominera amatörtungvikten 2012 om han behöll tröjan på sig ytterligare några år, men det sägs att både han själv och hans hejaklack förespråkar förr snarare än senare. På minuskontot har han ibland hamnat i dåligt sällskap, vilket i bästa fall innebär ofokuserad boxning, men i värsta fall kan innebära klammeri med rättvisan.
(16) Oscar Rivas
20-årig hårding från Colombia som anses vara den bästa supertungviktaren söder om Kuba.
(17) Roman Romanchuk
Tuff ryss som kan beskrivas som en något kortare men mer hämningslös Wladimir Klitschko. På minuskontot får man dock sätta att han snart fyller 30
(18) David Price
Supertungviktare på över två meter som är Storbritanniens man i Peking. Price tillhör kopplet precis bakom de allra bästa i klassen.
(19) David Arshba
Ryskt "underbarn" som det viskades mycket om för ett par år sedan. Arshba har inte riktigt förvaltat lovorden, men endast 22 år gammal är han fortfarande ung och han hade kvalificerat sig för Peking under Azerbadjansk flagga om det nu inte var så att det nya passet inte riktigt var klart. Men med ett rykte om sig som stentuff kan han säkert bli ett proffsnamn att räkna med.
(20) Deontay Wilder
USA:s hopp i tungvikten i Peking är nästan två meter lång och har bra löd i nävarna. Om han lär sig att använda sin räckvidd bättre kan han bli mycket intressant som proffs.
(21) Rakhim Chakhiyev
Rysslands tungviktshopp i Peking som är en tuff, offensivt lagd herre.
(22) Evgeny Romanov
Hårdslående ryss som blev juniorvärldsmästare i tungvikt 2004 och bjöd amerikanen Deontay Wilder på en riktig pärla i en landskamp 2008.
(23) Kimbo Bethel
24-åring från New York med en ganska lurig stil som jag tror passar bättre när ronderna blir fler. Bethel var förstereserv för Michael Hunter i kvalificeringarna inför OS.
(24) Mike Wilson
Var USA:s nummer ett innan unge Hunter slog igenom. Han är 25 år och har tillhört toppen i USA ganska länge. Självförtroendet kan dock ha fått sig en knäck när Hunter tog hand om Wilsons "givna" plats som USA:s man på väg till OS. Dessutom har han till skillnad från Hunter blivit rejält akterseglad de gånger han mött de absolut främsta i klassen.
(25) Nate James
Lång kraftfull southpaw som vann Golden Gloves 2007 och också anses ha en professionell stil.
(26) Newfel Ouatah
Franskalgerier på 23 år som är nästan två meter lång och Afrikas främsta supertungviktshopp i Peking.
(27) Jose Payares
Venezuelas man bland Pekings supertungviktare.
(28) Warren Baister
22 år gammal tungviktare som från ingenstans, dominerade fullständigt i de engelska ABA-mästerskapen.
(29) Denis Sergeyev
Ryssarnas nummer två inom supertungvikten. Sergeyev är en ganska traditionenligt boxandes östeuropé, som rak i ryggen och med raka slag går på utan krusiduller.
(30) Lenroy Thompson
Född 1988 och med en stil som bygger på ständig rörlighet kan han säkert bli en frustration för många.
(31) Cristian Ciocan
Juniorvärldsmästare 2006 inom supertungvikten som i år missade biljetten till Peking på målsnöret.
(32) Sergey Kalchugin
Juniorvärldsmästare i tungvikt 2006 och klassens dominant i flera år. Har nu tagit steget upp i seniorklassen.
(33) Paul Koon
En av USA:s främsta tungviktare som har gått framåt med stora kliv det senaste året.
(34) Craig Lewis
Amerikansk tungviktare som nyligen vann Golden Gloves.
(35) Erislandy Savon
Kubansk tonåring som boxat jämnt med Osmay Acosta vid några tillfällen. Lägg hans efternamn till det och vi har en mycket intressant nykomling.
(36) Andrey Volkov
En av de bästa ryssarna på juniorsidan inom supertungvikten under de senaste åren.
(37) Clayton Laurent
Född 1990 och med en mycket begränsad erfarenhet har han visat framfötterna i den karibiska tungviktsvärlden
(38) Nicholas Kisner
Född 1991, men redan mogen att ge betydligt erfarnare herrar tufft motstånd. Trots sin ringa ålder är han lurig och svårträffad som få. Målet är i första hand guldmedaljen i OS 2012
(39) Hasim Rahman jr
Född 1991 och son till den gamle världsmästaren. Publiciteten kommer naturligtvis som ett brev på posten, men likt Kisner är Rahman jr väldigt mycket spekulation. Även Hasim säger sig sikta på OS 2012.
(40) Mustafa El-Molla
Trelleborgs egen Tyson är också född 1991 och får avsluta mitt jobb som talangscout. Man ska kanske akta sig för att lägga ett för stort ok på El-Mollas axlar, men helt klart ett namn att lägga på minnet.
söndag 20 april 2008
Söder om tungvikten
Ibland händer det att även en "heavyholic" vidgar sina vyer och reser söderut bland viktklasserna i sitt letande efter riktigt bra boxning. Vilka står i farstun och andas kalluft i väntan på att dagens superstjärnor ska lämna över tronen? Vilka kan vara värda att lägga ett litet extra öga på i framtiden och vilka har inga som helst planer på att abdikera? Kort sagt, hur mår boxningen söder om tungvikten anno 2008? Ända sedan Sugar Ray Robinson, boxaren vars överlägsenhet initierade begreppet "pound-for-pound" fram till 00-talets stora stjärna Floyd Mayweather har boxare från USA, med få och kortlivade undantag, prenumererat på titeln som världens bästa boxare, kilo för kilo. Mayweather ser inte ut att kliva av tronen än på ett tag, men bakom honom ser det ganska magert ut på amerikaner med det där lilla extra som gör en boxare historisk. Förutom Mayweather återfinns amerikanerna Bernard Hopkins och Kelly Pavlik på The Rings tio i topp, kilo-för-kilo. Lättungviktaren Hopkins är naturligtvis en legend men som 43-åring är han ingen framtidsman. Framtidsman är inte heller Hopkins baneman Joe Calzaghe, som lämnade supermellanvikten för att bli lätt tungviktskung på B-Hops bekostnad. Walesaren cementerade i och för sig sin position som en av de främsta kilo-för-kilo, men med sina välfyllda 36 år är Calzaghe inte någon som kommer att sitta på tronen för evigt. WBC-mästaren Chad Dawson är en kvick och tekniskt driven, obesegrad amerikan som av många spås bli mannen att besegra inom den lätta tungvikten. Efter en tveksam insats mot veteranen Glen Johnson häromsistens har glorian dock hamnat lite på sned, men klassen har knappast något överflöd av unga talanger så Dawson sitter trots allt rätt säkert i sadeln, även om jag inte tror att han i nuläget räcker till mot Calzaghe. Man får nog gå ner i supermellanvikt för att hitta de riktigt intressanta utmanarna på väg upp. I den här regionen hittar vi flera hungriga amerikaner. OS-mästaren i lätt tungvikt från Aten, Andre Ward är kanske det hetaste namnet, men även defensivboxaren Andre Dirrell gjorde med en bronsmedalj bra i från sig i nämnda OS och spås en lysande framtid utan tröja. En annan supermellanviktare med amerikanskt pass och lysande amatörmeriter är Daniel Jacobs. "Kid Chocolate" är ett smeknamn som förpliktigar och utan sina ovan nämnda landsmäns amatörmeriter har Chicagoboxaren Peter Quillin lastat sina axlar med en hel del tyngd. Hittils har han sett riktigt elak ut, men frågan är om hans skolning räcker när det vankas titelmatcher.
I den här viktklassen hör också Skandinaviens för närvarande främste boxare, dansken Mikkel Kessler hemma och tillsammans med den snabbe och slagkraftige IBF-mästaren, rumänen Lucian Bute är de förmodligen Europas största hopp i skvalpet efter Calzaghe. Southpawn Bute är baserad i Kanada där även de granithårda uppkomlingarna Jean Pascal och Adonis Stevenson hör hemma. Vill man se supermellanviktare i värdsklass är med andra ord Kanada ett hett restips.
26-årige Kelly Pavlik anses efter sina två segrar över Jermain Taylor som mannen att slå inom mellanvikten och åtminstone amerikanarna hoppas att så ska vara fallet under en lång tid framöver. Ett av de intressantaste namnen under Pavlik är hans landsman Joe Greene. Kvicke och explosive Greene har många förespråkare och kommer säkert att fortsätta sin klättring uppåt på rankingen även om jag i nuläget inte ser honom som en framtida superstar. Obesegrad och ytterst kompetent är även mellanviktaren och kazaken Gennady Golovkin. Golovkin tog silver i Aten där han bland andra besegrade ovan nämnde Andre Dirrell i semifinalen. Golovkin är en riktig tuffing men jag har en känsla av att han kan bli frustrerad om motståndet är för halt.
Den lätta mellanvikten är ett riktigt seniorboende med gubbarna Oscar De La Hoya och Vernon Forrest i topp. Inte många under 30 här, men en ungtupp att kolla upp kan James Kirkland vara som öser på friskt med rappa och explosiva nävar.
Weltervikten domineras naturligtvis av Floyd Mayweather jr. Nummer två och den främste utmanaren i klassen är den tuffe purtoricanen Miguel Angel Cotto. Ett möte mellan dessa två herrar är förmodligen boxningsvärldens just nu mest emotsedda drabbning. Den pilsnabbe och extremt svårtfräffade Mayweather visade i sin viktoria över britten Ricky Hatton att obesegrade tuffingar kan se tämligen enkla ut när världens främste boxare kommer på besök. Cotto kombinerar dock Hattons tuffhet med en teknik som Hatton inte besitter. Om eller när Cotto och Mayweather kliver upp i samma ring kan vi nog förvänta oss någonting alldeles speciellt och även om Mayweather i dagsläget får anses som favorit kan nog Cotto erbjuda ett motstånd som den obesegrade "Pretty Boy Floyd" får gräva djupt efter för att bemästra. I skuggan av klassens giganter lurar också den stenhårde uppkomlingen Andre Berto som en bricka inför framtiden. Ett intressant NAMN lite längre bak i klassen är Ray Robinson, jo han är faktiskt döpt till det. Den profesionella karriären för "The new Ray Robinson" är fortfarande på sin startsträcka, men han kommer naturligtvis få svårt att leva upp till sitt namn. Inledningsvis kan det vara positivt med en hel del extra publicitet, men när eller om han närmar sig toppen kommer namnet nog bara vara i vägen. Den unge Robinson, som hellre nämner den andre "Sugar Ray", "Sugar Ray" Leonard, som förebild har klarat alla test så här långt och ska bli intressant att följa i framtiden
Två unga amerikaner att hålla ögonen på strax under weltervikten är Victor Ortiz och Devon Alexander. De kamperar för närvarande i den lätta weltervikten och spås allmänt en lysande framtid. Två intressanta bröder att kolla upp är Lamont och Anthony Peterson. Lamont, som anses vara den bättre skolade men mindre explosive av de två konkurrerar med Ortiz och Alexander i den lätta weltervikten, medan lillebror Anthony för det mesta tävlar i klassen under, lättvikt.
I lättviktsklassen hittar vi också en av de absolut hetaste nykomlingarna de senaste åren, den engelske silvermedaljören från Aten-OS, Amir Khan. Ni kanske minns att Paolo Roberto gick bananer i studion när Khan klev upp i ringen. Den profesionella karriären har gått som på räls hittils, även om det där spektakulära inslaget kanske saknats. När han blev proffs var det många som jämförde honom med en ung Naseem Hamed. Och visst finns talangen där, men Khan är mycket mer tradionell i sitt boxande och har väl inte riktigt visat upp de utomjordiska egenskaper som en ung Naz bjöd på i mitten av 90-talet. För att vara lättviktare är den unge britten väldigt stor så jag skulle tippa att han vandrar uppåt i viktklasserna var det lider.
I närheten av Khan på viktkartan har vi också ett nytt intressant ansikte i form av 17-årige jättetalangen Hylon Williams jr. Williams förlorade med minsta möjliga marginal i de amerikanska OS-uttagningarna och valde en karriär utan tröja istället för att vänta fyra år på nästa tåg. Rätt eller fel beslut kan enbart tiden utvisa.
Mayweather och weltervikten får ursäkta men den absolut hetaste viktklassen har på senare tid superfjädervikten varit. På The Rings lista är filipinen Manny Pacquiao tvåa och mexikanen Juan Manuel Marquez trea. Båda två är superfjäderviktare och har bjudit på två klassiska möten, där Pacquaio har stått för explosiviteten och Marquez för tekniken. "Pacman" har antytt ett klassbyte till lättvikten, där det ryktas om ett möte med ovan nämnde Amir Khan, men även utan Pacman är superfjädervikten en av de vassaste divisionerna. Som nummer tre i klassen hittar vi exempelvis den obesegrade och mycket spektakuläre WBO-mästaren, dominikanen Joan Guzman. Ett möte mellan Guzman och Marquez vore nåt om Pacman beslutar sig för att gå upp i vikt.
Kazaktysken Vitali Tajbert är ett annat spännande namn i klassen. Han är en bländande boxningskonstnär som besitter en fantastisk snabbhet i både huvud, nävar och fötter. Tajbert saknar dock slagstyrka i världsklass, vilket naturligtvis kan ligga honom i fatet när ronderna blir längre och motståndet vägrar sluta pressa. Det absolut största framtidshoppet inom superfjädervikten och kanske även inom boxningen i stort är annars kubanen Yuriorkis Gamboa. Det var länge sedan en nykomling har charmat en så gott som enig boxningsexpertis såsom den närmast komplette kubanen har gjort. Han har all den teknik som Tajbert har, men visar därtill upp en explosivitet och slagstyrka i absoluta världsklass. Det största hotet mot Gamboa är förmodligen han själv. Blir han för kaxig och börjar slarva innanför eller utanför ringen kan han få sig en läxa. Men än så länge syns inga sådana tecken, så har du möjlighet är det är bara att luta sig tillbaka och njuta av en extraordinär talang i arbete.
Några få kilo lättare har vi också WBA-mästaren i fjädervikt indonesen Chris John som mycket väl kan gå upp och röra om i den glödheta superfjädervikten. Annars kan han alltid ta sig an vinnaren i kampen om WBC-bältet i fjädervikt i början av maj. Då tar nämligen titelinnehavaren, den stentuffe och obesegrade Jorge Linares sig an ett annat intressant framtidshopp, australiern och Naseen Hamed-kopian Billy Dib. Få tror att Billy "The Kid" Dib ska ha någon chans mot Linares, men jag tror inte att man skall satsa hela sitt bohag på venezuelaren. Naz stil är naturligtvis i stort sett omöjlig att kopiera, men Dibs självförtroende verkar orubbligt. Även om Linares bör vara favorit har Dib tillräckligt med konstnummer i ryggäcken för att göra det intressant.
Ytterligare söderut hittar vi superbantamvikt som likt superfjädervikten ståtar med två namn på The Rings tio i topp. Dagens stjärnor är mexikanerna Israel Vazquez och Rafael Marquez. I morgon spås en ytterligare mexikan, tuffingen Abner Mares dominera tillsammans den minst lika hårdföre puertoricanen Juan Manuel Lopez. Som kontrast vilar också den kubanske stilboxaren Yan Barthelemy i vassen. Barthelemy lämnade Kuba tillsammans med Gamboa och tungviktaren Odlanier Solis och hittils har väl Bathelemy inte lämnat lika många hängande hakor efter sig som Gamboa gjort, mycket beroende på att han saknar landsmannens slagstyrka. Den kubanske bantamviktaren väntar faktiskt fortfarande på sin första vinst före full tid.
De allra lättaste viktklasserna ignoreras gärna av den stora massan och det är synd för då missar man en massa godis. Exempelvis har vi mexikanaren och superflugviktaren Cristian Mijares som redan är en av världens främsta boxare. Mijares är också en undebar anomali bland mexikanska machomän. Han har mer gemensamt med Pernell Whitaker än Julio Cesar Chavez. Dom av er som var med när engelska ligan i fotboll bestod av leråkrar och tuffa hamnarbetare, kanske minns den argentinske aristokraten Osvaldo Ardiles som var den totala motsatsen mot allt vad engelsk "sparka och spring-fotboll" stod för. På samma sätt är Mijares den hale stilboxaren i ett mexikanskt hav av hårdföra sluggers. För Mijares är det som för alla andra boxare söder om fjädervikten svårt att få uppmärksamhet utanför den innersta kretsen, men för den som har möjlighet är han värd det där lilla extra ögat. I maj skall WBC-mästaren Mijares upp mot WBA-mästaren Alexander Munoz och jag skulle bli förvånad om den svårträffade mexikanen inte går hem med två bälten runt midjan den kvällen. Om Munoz besegras väntar förhoppningsvis ett supermöte med landsmannen och WBO-mästaren Fernando Montiel. Det stora framtidshoppet i klassen anses annars allmänt filipinen AJ Banal vara.
För den som vågar sig ännu längre ner väntar den kanske främste "puristen" inom dagens boxning. Puertoricanen och lätte flugviktaren Ivar Calderon hade förmodligen varit topp tre, kilo-för-kilo om han hade vägt tio kilo mer. Men för den som struntar i vilken division som "självförsvartes ädla konst" utövas, är den kvicke och svårträffade Calderon en ren njutning för ögat.
Så även en som håller tungvikten varmt om hjärtat måste erkänna att det rent talangmässigt ser mycket ljusare ut i de lättare klasserna. En sista liten iaktagelse är att viktgeografin stämmer ganska bra överens med världskartan. Europa och Nordamerika dominerar norr om lättvikten, medan Asien och Centralamerika håller i taktpinnen längre söderut.
I den här viktklassen hör också Skandinaviens för närvarande främste boxare, dansken Mikkel Kessler hemma och tillsammans med den snabbe och slagkraftige IBF-mästaren, rumänen Lucian Bute är de förmodligen Europas största hopp i skvalpet efter Calzaghe. Southpawn Bute är baserad i Kanada där även de granithårda uppkomlingarna Jean Pascal och Adonis Stevenson hör hemma. Vill man se supermellanviktare i värdsklass är med andra ord Kanada ett hett restips.
26-årige Kelly Pavlik anses efter sina två segrar över Jermain Taylor som mannen att slå inom mellanvikten och åtminstone amerikanarna hoppas att så ska vara fallet under en lång tid framöver. Ett av de intressantaste namnen under Pavlik är hans landsman Joe Greene. Kvicke och explosive Greene har många förespråkare och kommer säkert att fortsätta sin klättring uppåt på rankingen även om jag i nuläget inte ser honom som en framtida superstar. Obesegrad och ytterst kompetent är även mellanviktaren och kazaken Gennady Golovkin. Golovkin tog silver i Aten där han bland andra besegrade ovan nämnde Andre Dirrell i semifinalen. Golovkin är en riktig tuffing men jag har en känsla av att han kan bli frustrerad om motståndet är för halt.
Den lätta mellanvikten är ett riktigt seniorboende med gubbarna Oscar De La Hoya och Vernon Forrest i topp. Inte många under 30 här, men en ungtupp att kolla upp kan James Kirkland vara som öser på friskt med rappa och explosiva nävar.
Weltervikten domineras naturligtvis av Floyd Mayweather jr. Nummer två och den främste utmanaren i klassen är den tuffe purtoricanen Miguel Angel Cotto. Ett möte mellan dessa två herrar är förmodligen boxningsvärldens just nu mest emotsedda drabbning. Den pilsnabbe och extremt svårtfräffade Mayweather visade i sin viktoria över britten Ricky Hatton att obesegrade tuffingar kan se tämligen enkla ut när världens främste boxare kommer på besök. Cotto kombinerar dock Hattons tuffhet med en teknik som Hatton inte besitter. Om eller när Cotto och Mayweather kliver upp i samma ring kan vi nog förvänta oss någonting alldeles speciellt och även om Mayweather i dagsläget får anses som favorit kan nog Cotto erbjuda ett motstånd som den obesegrade "Pretty Boy Floyd" får gräva djupt efter för att bemästra. I skuggan av klassens giganter lurar också den stenhårde uppkomlingen Andre Berto som en bricka inför framtiden. Ett intressant NAMN lite längre bak i klassen är Ray Robinson, jo han är faktiskt döpt till det. Den profesionella karriären för "The new Ray Robinson" är fortfarande på sin startsträcka, men han kommer naturligtvis få svårt att leva upp till sitt namn. Inledningsvis kan det vara positivt med en hel del extra publicitet, men när eller om han närmar sig toppen kommer namnet nog bara vara i vägen. Den unge Robinson, som hellre nämner den andre "Sugar Ray", "Sugar Ray" Leonard, som förebild har klarat alla test så här långt och ska bli intressant att följa i framtiden
Två unga amerikaner att hålla ögonen på strax under weltervikten är Victor Ortiz och Devon Alexander. De kamperar för närvarande i den lätta weltervikten och spås allmänt en lysande framtid. Två intressanta bröder att kolla upp är Lamont och Anthony Peterson. Lamont, som anses vara den bättre skolade men mindre explosive av de två konkurrerar med Ortiz och Alexander i den lätta weltervikten, medan lillebror Anthony för det mesta tävlar i klassen under, lättvikt.
I lättviktsklassen hittar vi också en av de absolut hetaste nykomlingarna de senaste åren, den engelske silvermedaljören från Aten-OS, Amir Khan. Ni kanske minns att Paolo Roberto gick bananer i studion när Khan klev upp i ringen. Den profesionella karriären har gått som på räls hittils, även om det där spektakulära inslaget kanske saknats. När han blev proffs var det många som jämförde honom med en ung Naseem Hamed. Och visst finns talangen där, men Khan är mycket mer tradionell i sitt boxande och har väl inte riktigt visat upp de utomjordiska egenskaper som en ung Naz bjöd på i mitten av 90-talet. För att vara lättviktare är den unge britten väldigt stor så jag skulle tippa att han vandrar uppåt i viktklasserna var det lider.
I närheten av Khan på viktkartan har vi också ett nytt intressant ansikte i form av 17-årige jättetalangen Hylon Williams jr. Williams förlorade med minsta möjliga marginal i de amerikanska OS-uttagningarna och valde en karriär utan tröja istället för att vänta fyra år på nästa tåg. Rätt eller fel beslut kan enbart tiden utvisa.
Mayweather och weltervikten får ursäkta men den absolut hetaste viktklassen har på senare tid superfjädervikten varit. På The Rings lista är filipinen Manny Pacquiao tvåa och mexikanen Juan Manuel Marquez trea. Båda två är superfjäderviktare och har bjudit på två klassiska möten, där Pacquaio har stått för explosiviteten och Marquez för tekniken. "Pacman" har antytt ett klassbyte till lättvikten, där det ryktas om ett möte med ovan nämnde Amir Khan, men även utan Pacman är superfjädervikten en av de vassaste divisionerna. Som nummer tre i klassen hittar vi exempelvis den obesegrade och mycket spektakuläre WBO-mästaren, dominikanen Joan Guzman. Ett möte mellan Guzman och Marquez vore nåt om Pacman beslutar sig för att gå upp i vikt.
Kazaktysken Vitali Tajbert är ett annat spännande namn i klassen. Han är en bländande boxningskonstnär som besitter en fantastisk snabbhet i både huvud, nävar och fötter. Tajbert saknar dock slagstyrka i världsklass, vilket naturligtvis kan ligga honom i fatet när ronderna blir längre och motståndet vägrar sluta pressa. Det absolut största framtidshoppet inom superfjädervikten och kanske även inom boxningen i stort är annars kubanen Yuriorkis Gamboa. Det var länge sedan en nykomling har charmat en så gott som enig boxningsexpertis såsom den närmast komplette kubanen har gjort. Han har all den teknik som Tajbert har, men visar därtill upp en explosivitet och slagstyrka i absoluta världsklass. Det största hotet mot Gamboa är förmodligen han själv. Blir han för kaxig och börjar slarva innanför eller utanför ringen kan han få sig en läxa. Men än så länge syns inga sådana tecken, så har du möjlighet är det är bara att luta sig tillbaka och njuta av en extraordinär talang i arbete.
Några få kilo lättare har vi också WBA-mästaren i fjädervikt indonesen Chris John som mycket väl kan gå upp och röra om i den glödheta superfjädervikten. Annars kan han alltid ta sig an vinnaren i kampen om WBC-bältet i fjädervikt i början av maj. Då tar nämligen titelinnehavaren, den stentuffe och obesegrade Jorge Linares sig an ett annat intressant framtidshopp, australiern och Naseen Hamed-kopian Billy Dib. Få tror att Billy "The Kid" Dib ska ha någon chans mot Linares, men jag tror inte att man skall satsa hela sitt bohag på venezuelaren. Naz stil är naturligtvis i stort sett omöjlig att kopiera, men Dibs självförtroende verkar orubbligt. Även om Linares bör vara favorit har Dib tillräckligt med konstnummer i ryggäcken för att göra det intressant.
Ytterligare söderut hittar vi superbantamvikt som likt superfjädervikten ståtar med två namn på The Rings tio i topp. Dagens stjärnor är mexikanerna Israel Vazquez och Rafael Marquez. I morgon spås en ytterligare mexikan, tuffingen Abner Mares dominera tillsammans den minst lika hårdföre puertoricanen Juan Manuel Lopez. Som kontrast vilar också den kubanske stilboxaren Yan Barthelemy i vassen. Barthelemy lämnade Kuba tillsammans med Gamboa och tungviktaren Odlanier Solis och hittils har väl Bathelemy inte lämnat lika många hängande hakor efter sig som Gamboa gjort, mycket beroende på att han saknar landsmannens slagstyrka. Den kubanske bantamviktaren väntar faktiskt fortfarande på sin första vinst före full tid.
De allra lättaste viktklasserna ignoreras gärna av den stora massan och det är synd för då missar man en massa godis. Exempelvis har vi mexikanaren och superflugviktaren Cristian Mijares som redan är en av världens främsta boxare. Mijares är också en undebar anomali bland mexikanska machomän. Han har mer gemensamt med Pernell Whitaker än Julio Cesar Chavez. Dom av er som var med när engelska ligan i fotboll bestod av leråkrar och tuffa hamnarbetare, kanske minns den argentinske aristokraten Osvaldo Ardiles som var den totala motsatsen mot allt vad engelsk "sparka och spring-fotboll" stod för. På samma sätt är Mijares den hale stilboxaren i ett mexikanskt hav av hårdföra sluggers. För Mijares är det som för alla andra boxare söder om fjädervikten svårt att få uppmärksamhet utanför den innersta kretsen, men för den som har möjlighet är han värd det där lilla extra ögat. I maj skall WBC-mästaren Mijares upp mot WBA-mästaren Alexander Munoz och jag skulle bli förvånad om den svårträffade mexikanen inte går hem med två bälten runt midjan den kvällen. Om Munoz besegras väntar förhoppningsvis ett supermöte med landsmannen och WBO-mästaren Fernando Montiel. Det stora framtidshoppet i klassen anses annars allmänt filipinen AJ Banal vara.
För den som vågar sig ännu längre ner väntar den kanske främste "puristen" inom dagens boxning. Puertoricanen och lätte flugviktaren Ivar Calderon hade förmodligen varit topp tre, kilo-för-kilo om han hade vägt tio kilo mer. Men för den som struntar i vilken division som "självförsvartes ädla konst" utövas, är den kvicke och svårträffade Calderon en ren njutning för ögat.
Så även en som håller tungvikten varmt om hjärtat måste erkänna att det rent talangmässigt ser mycket ljusare ut i de lättare klasserna. En sista liten iaktagelse är att viktgeografin stämmer ganska bra överens med världskartan. Europa och Nordamerika dominerar norr om lättvikten, medan Asien och Centralamerika håller i taktpinnen längre söderut.
onsdag 16 april 2008
Klassens clown
I den ena ringhörnan, den 25-årige obesegrade och fokuserade cruiserviktaren på väg upp. I hans senaste match fullkomligt blåste han en före detta titelutmanare av banan redan i den första ronden, på ett sätt som fick svältfödda amerikaner att börja viska om en arvtagare till Evander Holyfield. Den unge talangen saknar heller inte amatörmeriter med två Golden Glove-titlar i tungvikt som toppar, så när han nu ska upp mot en tämligen okänd herre som dessutom inte har gått en match på över två och ett halvt år, är det inte många som tror något annat än att det hela ska vara över ganska snabbt. Motståndaren, i dubbel bemärkelse, verkar inte heller speciellt fokuserad på uppgifter. Han visar olika dansrörelser, samtidigt som han glatt småpratar med kreti och pleti på väg upp i ringen. Att han skall möta den kanske mest fruktade cruiserviktaren i världen verkar inte bekomma honom, på ett sätt som får publiken att misstänka en snabb sorti i väntan på checken.
Den unge påläggskalven med de stora förväntningarna på sina axlar går genast till arbete när gonggongen ljuder, medan den sorglöse motståndaren fortsätter att småprata med alla som vill lyssna, samtidigt som han ställer sig vid ringrepen på ett sätt som får en att tro att "The rumble in the jungle" har singlat in i den gladlynte boxarens video, både en och två gånger. Alla de inledande ronderna följer samma mönster. Den hårdföre uppkomlingen levererar slagserie efter slagserie mot den ständigt snackande och leende motståndaren. En del träffar men de flesta slagen missar målet, eftersom målet visar sig vara ovanligt halt och rörligt. Så även om han vinner ronderna är det en mycket frustrerad kommande superstjärna som går och sätter sig i rondpauserna. Det var inte riktigt så här det var tänkt att se ut. Motståndaren får honom att se ganska enkel ut. Ständigt babblande och undanglidande får mannen mittemot "USA:s nästa, stora tungviktshopp" att se mer ut som en ovanligt påflugen festminglare än världens tuffaste boxare. Att mannen mittemot kan sin "rumble in the jungle" visade sig i åttonde ronden när "motståndaren" inte längre nöjde sig med att vara ett svårfångat mål, utan också kunde vara en man med tryck i nävarna. En frustrerad och inte fullt lika oslagbar talang fick då för första gången i sin profesionella gärning syna canvasen. Och i den tionde och sista ronden var matchen över. Den unga stjärnan låg utslagen i ringen, klassens clown hade gjort honom till ett åtlöje.
Eric "Danger" Fields, som den unge cruiserviktaren heter, är inte slut som boxare med detta. Det går fler tåg, men uppenbart är att någon i Fieldslägret inte gjort sin hemläxa ordentligt.
Clownen i den andra rinhörnan, Ola Afolabi må ha varit okänd för den stora publiken men för de som följt hans karriär känner mycket väl till hans konster. Allan Green som tidigare ansågs vara en av de stora hoppen inom lätt tungvikt tjatade länge och väl om vem han ansåg vara hans utan konkurrens tuffaste motstånd i karriären. En ung Londonbo med nigerianska rötter och gummi i lederna kommer ni att få höra mycket av i framtiden sa Green till den som ville lyssna. Men trots hyllningarna från Green hände inte mycket med Afolabis karriär. Han blandade strömatcher med välbetalda sparringuppdrag åt några av de främsta boxarna i viktklassena norr om mellanvikt. Inte ens när han effektivt satte punkt för exmästaren Orlin Norris karriär i november 2005 fick han nåt erkännande, så karriären blev likson vilande tills dess att chansen att möta Fields dök upp. Jag misstänker att Fields såg sig lite blind på det faktum att Afolabi inte hade gått en match sedan 2005 och att engelsmannens meritlista inte såg allt för skräckinjagande ut. Visst hade han slagit ut Orlin Norris, men Norris var väl ändå bara en skugga av sitt forna jag vid det laget. Den då nyss fyllde 40-åringen Norris befann sig naturligtvis inte på sin topp hösten 2005, men han hade ändå i matchen före boxats oavgjort mot den tuffe kazaken Vassilij Jirov. Dessutom borde någon ha ringt upp någon av de sparringpartners som Afolabi jobbat med under sin frånvaro från ringen. Det samtalet hade gett vid handen att Afolabi fullständigt gjort narr av en av cruiserviktens främsta nykomlingar, Matt Godfrey och att kanske USA:s största hopp inom tungvikten Chris Arreola fått sig en rejäl omgång av den gapige och lurige engelsmannen. Dessutom sägs det att självaste James Toney fått sina fiskar varma i sparring mot Afolabi. Naturligtvis är sparring inte samma sak som när det är match på allvar, men uppgifterna om Afolabis sparringar visade i alla fall att "klassens clown" inte kan underskattas.
Afolabis framfart i ringen påminner mycket om en boxare som var som bäst under det tidiga 90-talet. För drygt femton år sedan fick den gamle OS-mästaren Tyrell Biggs bittert lära sig samma läxa som Fields blev varse mot Alofabi - ta aldrig en clown för givet. Biggs var på väg tillbaka mot tungviktstoppen och skulle möta Tony Tubbs i en mindre titelmatch. Tubbs fick med en dag kvar till match lämna återbud och den enda som kunde ställa upp på så kort varsel var den irrationelle clownen Mike "The Bounty" Hunter. I dag är familjen Hunters stolthet det amerikanska hoppet i supertungvikt Michael Hunter jr, men i skarven 80- 90-tal satte Hunter den äldre skräck i många machomän som hellre såg sig golvas av en riktigt pärla än att bli bortlurade av en skitsnackande defensivspecialist. Likt Afolabi hade Hunter ett rykte om sig att vara en gymråtta av rang. Bland annat var han en av Mike Tysons favoriter när riktigt bra sparring skulle anställas. Får man tag på honom, får man tag på vem som helst, lär "Iron Mike" ha sagt. Och när Hunter en gång fick frågan om hur det kändes att bli träffad av Tyson, svarade han frankt - vet inte. Förutom en osedvanligt lurig stil hade Hunter kynnet gemensamt med Afolabi. Jovialisk som få och ständigt med ett garv på lur, drev han motståndare, sparringpartners och promotorer till vansinne emellanåt. Disciplin var aldrig hans starka sida så karriären fick aldrig det lyft hans talang var värd.
Så när den pånyttfödde Biggs accepterade den sent inhoppande Hunter, trodde han nog på en ganska enkel affär. Hunter hade ju trots allt förlorat mot den då ganska missaktade nykomlingen Franz Botha i matchen innan. Dessutom var Biggs känd som en kvick boxare som dittils enbart hade blivit fälld av de explosivaste nävarna i klassen. Visst hade Hunter rykte om sig som en lurig jäkel med segrar över Oliver McCall, Pinklon Thomas och Jimmy Thunder till exempel, men ingen av dessa var någon virvelvind i ringen. Hunter var också en tungviktare med slagstyrka som en fjäderviktare så det var en segerviss Bigggs som klev upp i ringen den kvällen. 12 ronder senare lunkade Biggs tillbaka till sin ringhörna, förnedrad och totalt utboxad av en sen inhoppare som i allmänhetens ögon var mer en gimmickboxare i mask och cowboyhatt, ivrigt påhejad av skådisen James Caan (Sonny Corleone) än en seriös sportsman.
Trots den imponerande segern fick Hunters karriär ingen riktigt skjuts. Hans struliga liv utanför ringen satte till det alltför många käppar i hjulet och det sista vi såg av Mike "The Bounty" Hunter som profesionell boxare var en majkväll i Köpenhamn 1996 då han lallade omkring i fem ronder med dansken Brian Nielsen för att sedan utan förvarning kasta in handskarna ... för gott. Knappt tio år senare sattes också en tragisk punkt på Hunters liv, då han i februari 2006 blev ihjälskjuten av en polis när han viftat med en pistolatrapp framför dennes ansikte.
När Hunter var som bäst var han spellevinken som med oortoxa rörelser fick motståndaren att tugga luft samtidigt som han själv småpratade med publiken och prickskjöt från höften.
Underskatta alltså aldrig en clown ...
Den unge påläggskalven med de stora förväntningarna på sina axlar går genast till arbete när gonggongen ljuder, medan den sorglöse motståndaren fortsätter att småprata med alla som vill lyssna, samtidigt som han ställer sig vid ringrepen på ett sätt som får en att tro att "The rumble in the jungle" har singlat in i den gladlynte boxarens video, både en och två gånger. Alla de inledande ronderna följer samma mönster. Den hårdföre uppkomlingen levererar slagserie efter slagserie mot den ständigt snackande och leende motståndaren. En del träffar men de flesta slagen missar målet, eftersom målet visar sig vara ovanligt halt och rörligt. Så även om han vinner ronderna är det en mycket frustrerad kommande superstjärna som går och sätter sig i rondpauserna. Det var inte riktigt så här det var tänkt att se ut. Motståndaren får honom att se ganska enkel ut. Ständigt babblande och undanglidande får mannen mittemot "USA:s nästa, stora tungviktshopp" att se mer ut som en ovanligt påflugen festminglare än världens tuffaste boxare. Att mannen mittemot kan sin "rumble in the jungle" visade sig i åttonde ronden när "motståndaren" inte längre nöjde sig med att vara ett svårfångat mål, utan också kunde vara en man med tryck i nävarna. En frustrerad och inte fullt lika oslagbar talang fick då för första gången i sin profesionella gärning syna canvasen. Och i den tionde och sista ronden var matchen över. Den unga stjärnan låg utslagen i ringen, klassens clown hade gjort honom till ett åtlöje.
Eric "Danger" Fields, som den unge cruiserviktaren heter, är inte slut som boxare med detta. Det går fler tåg, men uppenbart är att någon i Fieldslägret inte gjort sin hemläxa ordentligt.
Clownen i den andra rinhörnan, Ola Afolabi må ha varit okänd för den stora publiken men för de som följt hans karriär känner mycket väl till hans konster. Allan Green som tidigare ansågs vara en av de stora hoppen inom lätt tungvikt tjatade länge och väl om vem han ansåg vara hans utan konkurrens tuffaste motstånd i karriären. En ung Londonbo med nigerianska rötter och gummi i lederna kommer ni att få höra mycket av i framtiden sa Green till den som ville lyssna. Men trots hyllningarna från Green hände inte mycket med Afolabis karriär. Han blandade strömatcher med välbetalda sparringuppdrag åt några av de främsta boxarna i viktklassena norr om mellanvikt. Inte ens när han effektivt satte punkt för exmästaren Orlin Norris karriär i november 2005 fick han nåt erkännande, så karriären blev likson vilande tills dess att chansen att möta Fields dök upp. Jag misstänker att Fields såg sig lite blind på det faktum att Afolabi inte hade gått en match sedan 2005 och att engelsmannens meritlista inte såg allt för skräckinjagande ut. Visst hade han slagit ut Orlin Norris, men Norris var väl ändå bara en skugga av sitt forna jag vid det laget. Den då nyss fyllde 40-åringen Norris befann sig naturligtvis inte på sin topp hösten 2005, men han hade ändå i matchen före boxats oavgjort mot den tuffe kazaken Vassilij Jirov. Dessutom borde någon ha ringt upp någon av de sparringpartners som Afolabi jobbat med under sin frånvaro från ringen. Det samtalet hade gett vid handen att Afolabi fullständigt gjort narr av en av cruiserviktens främsta nykomlingar, Matt Godfrey och att kanske USA:s största hopp inom tungvikten Chris Arreola fått sig en rejäl omgång av den gapige och lurige engelsmannen. Dessutom sägs det att självaste James Toney fått sina fiskar varma i sparring mot Afolabi. Naturligtvis är sparring inte samma sak som när det är match på allvar, men uppgifterna om Afolabis sparringar visade i alla fall att "klassens clown" inte kan underskattas.
Afolabis framfart i ringen påminner mycket om en boxare som var som bäst under det tidiga 90-talet. För drygt femton år sedan fick den gamle OS-mästaren Tyrell Biggs bittert lära sig samma läxa som Fields blev varse mot Alofabi - ta aldrig en clown för givet. Biggs var på väg tillbaka mot tungviktstoppen och skulle möta Tony Tubbs i en mindre titelmatch. Tubbs fick med en dag kvar till match lämna återbud och den enda som kunde ställa upp på så kort varsel var den irrationelle clownen Mike "The Bounty" Hunter. I dag är familjen Hunters stolthet det amerikanska hoppet i supertungvikt Michael Hunter jr, men i skarven 80- 90-tal satte Hunter den äldre skräck i många machomän som hellre såg sig golvas av en riktigt pärla än att bli bortlurade av en skitsnackande defensivspecialist. Likt Afolabi hade Hunter ett rykte om sig att vara en gymråtta av rang. Bland annat var han en av Mike Tysons favoriter när riktigt bra sparring skulle anställas. Får man tag på honom, får man tag på vem som helst, lär "Iron Mike" ha sagt. Och när Hunter en gång fick frågan om hur det kändes att bli träffad av Tyson, svarade han frankt - vet inte. Förutom en osedvanligt lurig stil hade Hunter kynnet gemensamt med Afolabi. Jovialisk som få och ständigt med ett garv på lur, drev han motståndare, sparringpartners och promotorer till vansinne emellanåt. Disciplin var aldrig hans starka sida så karriären fick aldrig det lyft hans talang var värd.
Så när den pånyttfödde Biggs accepterade den sent inhoppande Hunter, trodde han nog på en ganska enkel affär. Hunter hade ju trots allt förlorat mot den då ganska missaktade nykomlingen Franz Botha i matchen innan. Dessutom var Biggs känd som en kvick boxare som dittils enbart hade blivit fälld av de explosivaste nävarna i klassen. Visst hade Hunter rykte om sig som en lurig jäkel med segrar över Oliver McCall, Pinklon Thomas och Jimmy Thunder till exempel, men ingen av dessa var någon virvelvind i ringen. Hunter var också en tungviktare med slagstyrka som en fjäderviktare så det var en segerviss Bigggs som klev upp i ringen den kvällen. 12 ronder senare lunkade Biggs tillbaka till sin ringhörna, förnedrad och totalt utboxad av en sen inhoppare som i allmänhetens ögon var mer en gimmickboxare i mask och cowboyhatt, ivrigt påhejad av skådisen James Caan (Sonny Corleone) än en seriös sportsman.
Trots den imponerande segern fick Hunters karriär ingen riktigt skjuts. Hans struliga liv utanför ringen satte till det alltför många käppar i hjulet och det sista vi såg av Mike "The Bounty" Hunter som profesionell boxare var en majkväll i Köpenhamn 1996 då han lallade omkring i fem ronder med dansken Brian Nielsen för att sedan utan förvarning kasta in handskarna ... för gott. Knappt tio år senare sattes också en tragisk punkt på Hunters liv, då han i februari 2006 blev ihjälskjuten av en polis när han viftat med en pistolatrapp framför dennes ansikte.
När Hunter var som bäst var han spellevinken som med oortoxa rörelser fick motståndaren att tugga luft samtidigt som han själv småpratade med publiken och prickskjöt från höften.
Underskatta alltså aldrig en clown ...
Vem älskar en cruiserviktare?
Amatörboxningen består av 11 hyfsat likvärdiga viktklasser, medan proffsboxningen i mångt och mycket är uppdelad i två ganska väsenskilda discipliner, tungvikt och inte tungvikt. Fysiskt går gränsen vid 90 kilo där du på ena sidan har den obegränsade "egentliga" divisionen och på den andra har du mängder av tydligt begränsade och definierade divisioner. För tungviktsfantasten är den tyngsta viktklassen vad seniorfotboll är för fotbollssupporten. De lägre viktklasserna är tydligt avgränsande på samma sätt som fotboll på pojklagsnivå. I icke tungviktens värld är de fysiska skillnaderna bortraderade. Du möter enbart boxare i din egen storlek, vilket naturligtvis är mer "rättvist", om nu rättvisa har något med sport att göra. Tungviktsboxning eller icke tungviktsboxning kan på ett djupare plan ses som två vitt skilda perspektiv på sport. Ur det ena perspektivet är skapandet av myten det centrala och därför hyllas rekordet, att vara bäst, som sportens viktigaste ingrediens. En bra och spännande tävling är sekundärt. Fysiska skillnader anses möjligen orättvist, men vem har påstått att idrott ska vara rättvist. Det vi vill ha fram är herren på täppan, inte bara här och nu utan universellt. Tungviktsmästaren och rekordhållaren motsvarar myten om den som är absolut bäst på det han gör. Så när man i bland möts av åsikten att tungvikten bör delas upp i flera viktklasser eftersom en 90 kilo tung man inte har samma fysiska förutsättningar som en 140 kilo tung man, känner jag att man inte riktigt har förstått poängen med tungvikt. Tungvikten är den enda viktklassen som inte är rättvis. Poängen med tungvikt är myten om "the baddest man on the planet", och alla som vill eller i alla fall har en rimlig möjlighet bör få chansen att pröva sina vingar.
Ur det andra perspektivet har tävlingen, själva kampen i sig ett egenvärde på ett helt annat sätt. Vi är mer intresserade av spelet framför ögonen på oss än den universella jämförelsen. Känslan av rättvisa blir också viktigare eftersom vi vill se en så jämbördig kamp som möjligt. Att sedan en match mellan två lättare världsboxare oftast är mer händelserik och mer fylld av briljans än en match i tungvikt gör inte saken sämre för den som hyllar de lägre viktklasserna.
I proffsboxningens värld går det alltså en knivskarp gräns, som då inte enbart är fysisk mellan tungvikt och icke tungvikt. Gränsen är så gott som alla nöjda med. Tungviktsfantasterna vårdar ömt sin sport utifrån sitt perspektiv, medan kritikerna söker sig neråt i viktklasserna, allt utifrån sitt perspektiv. Men det finns en viktklass som hamnar i kläm, som är varken tungvikt eller icke tungvikt. En division där identiteten inte är tydlig. Befinner du dig på behörigt avstånd från tungvikten har du ett värde i sig. Men den som boxas i viktklassen strax söder om tungvikten blir alltid bedömd som en potentiell tungviktare. Cruiserviktarens lott är därmed den otacksammaste inom boxningen. Ur det ena perspektivet kommer cruiserviktaren alltid att vara en potentiell tungviktare. Närheten till tungvikt gör att en duktig cruiserviktare ofta får finna sig i att bli granskad som en potentiell tungviktare. På samma sätt som en duktig junior i fotboll blir sedd som en potentiell senior eller en stjärna i superettan bedöms för sina allsvenska kvaliteter. Och om man istället utgår från perspektivet där den "rättvisa" kampen är det centrala, betraktas cruiservikten som en viktklass dränerad på kvalitet, eftersom de främsta talangerna inte kan värja sig för tungviktens dragningskraft. Så hur du än vänder och vrider på det blir cruiservikten en förlorad viktklass.
Att den framgångsrika cruiserviktaren förr eller senare har doppat tårna i den tyngsta klassen har också historiskt sett visat sig vara mer regel än undantag. Antingen som obestridd cruiserviktsmästare eller när karriären börjar dala som ett sätt att tjäna lite mer pengar. En "journeyman" inom tungvikten tjänar mycket mer än inom cruiservikten. Evander Holyfield brukar räknas som tidernas främste cruiserviktare, men jag är ytterst tveksam till om han hade blivit belönad med den utmärkelsen om han inte också hade gått upp och blivit en framgångsrik tungviktsmästare. Landsmannen Al Cole hade en nästan lika framgångsrik karriär som cruiserviktare, men han är idag hågkommen mer som journeyman inom tungvikten och knappt någon skulle nämna honom i samma andetag som Holyfield när cruiserviktare genom tiderna diskuteras. Orlin Norris är en annan cruiserviktsmästare som vi mer kommer i håg som mindre framgångsrik tungviktsboxare. Och vem minns idag Anaclet Wamba och Marcello Dominguez för att nämna två andra framgångsrika cruiserviktsmästare. Cruiserviktare vi minns har så gott som alla gått upp i tungvikt och där fått sitt avgångsbetyg. Punkten på kubanen Juan Carlos Gomez kapitel är inte satt än. Men nånting säger mig att hans exemplariska cruiserviktsmeriter kommer bli färgade av om han till slut får till det i den tyngsta klassen. Det senaste hoppet upp till tungvikt stod David Haye för och vill han ha en framskjuten plats i historieböckerna bör han nog lyckas även som tungviktare.
Så när jag betraktar cruiserviktare som potentiella tungviktare, är det för att de historiskt sett varit just potentiella tungviktare. Att bli cruiserviktsmästare är inte fy skam men för att bli hågkommen av fler än de närmast sörjande bör man nog se vad man duger till bland de tyngsta pojkarna. Naturligtvis orättvist, men det ända som kan få cruiserviktaren att bli bedömd enbart som cruiserviktare är att skapa en ny viktklass mellan cruiservikten och tungvikten. Som man en gång skapade cruiservikten för att lättungviktarna skulle få ett egenvärde. Klassen just under tungvikten kommer alltid att bli en boxningens superetta.
Så vad erbjuds för närvarande i proffsboxningens division 1, cruiservikten, efter David Haye. Finns det flera kanditater som kan lyfta sig ut ur de hemlösas division? Jag tror inte att någon på topp tio besitter potentialen att gå upp i tungvikt och lyckas. Lite längre bak i ledet har nyligen två hyperintressanta unga talanger under loppet av ett par veckor gått rejält på pumpen. Både kubanen Yoan Pablo Hernandez och amerikanen Eric Fields har tidigare sett otroligt vassa ut på ett sätt som har fått folk att inte bara prata om cruiserviktstitlar, utan även om tungviktsframgångar i vardande. Att man inte ska sälja skinnet förrän björnen är skjuten påminde först exmästaren Wayne Braitwaite och sedan den defensivt skicklige clownen Ola Afolabi om. Nyttiga väckarklockor eller bevis på att någonting saknades får framtiden utvisa, men glorian halkade i alla fall lite snett. Kvar på scenen för cruiserviktare med högre ambitioner har vi framförallt två intressanta namn. Ryssen och amatörvärlsmästaren Alexander Alekseev är lite grann av cruiserviktens Povetkin. Han är likt sin tyngre landsman enormt allroundkunnig. Han kombinerar explosivitet med stilboxning på ett sätt som kommer att göra honom mycket svårslagen som cruiserviktare. En amerikan som kombinerar slagkraft med teknik på ett sätt som imponerar är Aaron Williams Williams rör sig som en smidig welterviktare i ringen och ses av många som en stilistisk arvtagare till James Toney. Möjligen kan det bli så att Alekseev och Williams illusterar det orättvisa i att vara cruiserviktare. Alekseev har i mina ögon alla förutsättningar att bli en dominerande cruiserviktsmästare men som tungviktare kan han visa sig numret för litet. Williams är inte fysikt större än ryssen men han har spetskvaliteter som kan bli en faktor inom tungvikten. Den stilistiska föregångaren James Toney är förmodligen den mest framgångsrika viktresenären vi sett de senaste 20 åren. Toney tillhörde eliten i alla viktklasser från lätt mellanvikt till tungvikt och en av hans främsta egenskaper var en föredömlig defensiv. Med en extraordinär känsla för boxning och med små rörelser fick han motståndaren att missa för att sedan kontraslå, snabbt och explosivt. Den lediga och luriga stil som Toney och även Williams representerar kan jobba inom ett större viktspektra än många andra. Alekseevs närmast kompletta stil är komplett enbart i sin egen viktklass. Lurighet och defensiv är lättare att ta med sig upp än slagstyrka exempelvis. Och det som är komplett i en viktklass kan visa sig vara allround utan spets i nästa. Självklart kan det visa sig att Williams säckar ihop vid första bästa tungviktsträff och det som hittils har varit effektiva kontringar blir dammvippor när motståndet blir tyngre. Resonemanget är naturligtvis ren spekulation och bygger mer på en känsla än kalla fakta. Men om jag skulle ha rätt i att Williams har fler plus än Alekssev som potentiell tungviktare trots att styrkeförhållanderna då skulle vara de omvända som cruiserviktare, tror jag tyvärr att Williams kommer att gå till historien som den mycket bättre boxaren.
Rent boxningsmässigt skulle cruiservikten kunna vara mycket mer än vad den är idag. Många "lätta" tungviktare skulle kunna med lätthet kunna gå ner i cruiservikten för att öka konkurensen och då skulle vi ha en division där tungviktens fördelar kombineras med mellanviktens fördelar. Nu är inte sanningen så enkel. Åskådaren vill inte bara se bra boxning utan vill också ha en mätsticka för vem som är bäst ... egentligen. Även en låst och händelsefattig VM-final i fotboll är mer "underhållande" än en sprudlande korpmatch. Det är naturligtvis en hårt dragen retorisk jämförelse, men tungviktens höga status beror inte på "underhållningsvärdet" i själva matcherna, utan på att de helt enkelt är de "bästa" boxarna som tävlar där. Bästa för att de är tyngst naturligtvis, men likt förbannat bäst - och vill nån ifrågasätta det är det bara att gå upp i tungvikten och se efter. För de lättare boxarna är de inga problem att skapa sig en egen hierarki, men för en cruiserviktare finns alltid tungvikten bakom hörnet som en påminnelse om sin egen framtid - gå upp eller fall i glömska.
Ur det andra perspektivet har tävlingen, själva kampen i sig ett egenvärde på ett helt annat sätt. Vi är mer intresserade av spelet framför ögonen på oss än den universella jämförelsen. Känslan av rättvisa blir också viktigare eftersom vi vill se en så jämbördig kamp som möjligt. Att sedan en match mellan två lättare världsboxare oftast är mer händelserik och mer fylld av briljans än en match i tungvikt gör inte saken sämre för den som hyllar de lägre viktklasserna.
I proffsboxningens värld går det alltså en knivskarp gräns, som då inte enbart är fysisk mellan tungvikt och icke tungvikt. Gränsen är så gott som alla nöjda med. Tungviktsfantasterna vårdar ömt sin sport utifrån sitt perspektiv, medan kritikerna söker sig neråt i viktklasserna, allt utifrån sitt perspektiv. Men det finns en viktklass som hamnar i kläm, som är varken tungvikt eller icke tungvikt. En division där identiteten inte är tydlig. Befinner du dig på behörigt avstånd från tungvikten har du ett värde i sig. Men den som boxas i viktklassen strax söder om tungvikten blir alltid bedömd som en potentiell tungviktare. Cruiserviktarens lott är därmed den otacksammaste inom boxningen. Ur det ena perspektivet kommer cruiserviktaren alltid att vara en potentiell tungviktare. Närheten till tungvikt gör att en duktig cruiserviktare ofta får finna sig i att bli granskad som en potentiell tungviktare. På samma sätt som en duktig junior i fotboll blir sedd som en potentiell senior eller en stjärna i superettan bedöms för sina allsvenska kvaliteter. Och om man istället utgår från perspektivet där den "rättvisa" kampen är det centrala, betraktas cruiservikten som en viktklass dränerad på kvalitet, eftersom de främsta talangerna inte kan värja sig för tungviktens dragningskraft. Så hur du än vänder och vrider på det blir cruiservikten en förlorad viktklass.
Att den framgångsrika cruiserviktaren förr eller senare har doppat tårna i den tyngsta klassen har också historiskt sett visat sig vara mer regel än undantag. Antingen som obestridd cruiserviktsmästare eller när karriären börjar dala som ett sätt att tjäna lite mer pengar. En "journeyman" inom tungvikten tjänar mycket mer än inom cruiservikten. Evander Holyfield brukar räknas som tidernas främste cruiserviktare, men jag är ytterst tveksam till om han hade blivit belönad med den utmärkelsen om han inte också hade gått upp och blivit en framgångsrik tungviktsmästare. Landsmannen Al Cole hade en nästan lika framgångsrik karriär som cruiserviktare, men han är idag hågkommen mer som journeyman inom tungvikten och knappt någon skulle nämna honom i samma andetag som Holyfield när cruiserviktare genom tiderna diskuteras. Orlin Norris är en annan cruiserviktsmästare som vi mer kommer i håg som mindre framgångsrik tungviktsboxare. Och vem minns idag Anaclet Wamba och Marcello Dominguez för att nämna två andra framgångsrika cruiserviktsmästare. Cruiserviktare vi minns har så gott som alla gått upp i tungvikt och där fått sitt avgångsbetyg. Punkten på kubanen Juan Carlos Gomez kapitel är inte satt än. Men nånting säger mig att hans exemplariska cruiserviktsmeriter kommer bli färgade av om han till slut får till det i den tyngsta klassen. Det senaste hoppet upp till tungvikt stod David Haye för och vill han ha en framskjuten plats i historieböckerna bör han nog lyckas även som tungviktare.
Så när jag betraktar cruiserviktare som potentiella tungviktare, är det för att de historiskt sett varit just potentiella tungviktare. Att bli cruiserviktsmästare är inte fy skam men för att bli hågkommen av fler än de närmast sörjande bör man nog se vad man duger till bland de tyngsta pojkarna. Naturligtvis orättvist, men det ända som kan få cruiserviktaren att bli bedömd enbart som cruiserviktare är att skapa en ny viktklass mellan cruiservikten och tungvikten. Som man en gång skapade cruiservikten för att lättungviktarna skulle få ett egenvärde. Klassen just under tungvikten kommer alltid att bli en boxningens superetta.
Så vad erbjuds för närvarande i proffsboxningens division 1, cruiservikten, efter David Haye. Finns det flera kanditater som kan lyfta sig ut ur de hemlösas division? Jag tror inte att någon på topp tio besitter potentialen att gå upp i tungvikt och lyckas. Lite längre bak i ledet har nyligen två hyperintressanta unga talanger under loppet av ett par veckor gått rejält på pumpen. Både kubanen Yoan Pablo Hernandez och amerikanen Eric Fields har tidigare sett otroligt vassa ut på ett sätt som har fått folk att inte bara prata om cruiserviktstitlar, utan även om tungviktsframgångar i vardande. Att man inte ska sälja skinnet förrän björnen är skjuten påminde först exmästaren Wayne Braitwaite och sedan den defensivt skicklige clownen Ola Afolabi om. Nyttiga väckarklockor eller bevis på att någonting saknades får framtiden utvisa, men glorian halkade i alla fall lite snett. Kvar på scenen för cruiserviktare med högre ambitioner har vi framförallt två intressanta namn. Ryssen och amatörvärlsmästaren Alexander Alekseev är lite grann av cruiserviktens Povetkin. Han är likt sin tyngre landsman enormt allroundkunnig. Han kombinerar explosivitet med stilboxning på ett sätt som kommer att göra honom mycket svårslagen som cruiserviktare. En amerikan som kombinerar slagkraft med teknik på ett sätt som imponerar är Aaron Williams Williams rör sig som en smidig welterviktare i ringen och ses av många som en stilistisk arvtagare till James Toney. Möjligen kan det bli så att Alekseev och Williams illusterar det orättvisa i att vara cruiserviktare. Alekseev har i mina ögon alla förutsättningar att bli en dominerande cruiserviktsmästare men som tungviktare kan han visa sig numret för litet. Williams är inte fysikt större än ryssen men han har spetskvaliteter som kan bli en faktor inom tungvikten. Den stilistiska föregångaren James Toney är förmodligen den mest framgångsrika viktresenären vi sett de senaste 20 åren. Toney tillhörde eliten i alla viktklasser från lätt mellanvikt till tungvikt och en av hans främsta egenskaper var en föredömlig defensiv. Med en extraordinär känsla för boxning och med små rörelser fick han motståndaren att missa för att sedan kontraslå, snabbt och explosivt. Den lediga och luriga stil som Toney och även Williams representerar kan jobba inom ett större viktspektra än många andra. Alekseevs närmast kompletta stil är komplett enbart i sin egen viktklass. Lurighet och defensiv är lättare att ta med sig upp än slagstyrka exempelvis. Och det som är komplett i en viktklass kan visa sig vara allround utan spets i nästa. Självklart kan det visa sig att Williams säckar ihop vid första bästa tungviktsträff och det som hittils har varit effektiva kontringar blir dammvippor när motståndet blir tyngre. Resonemanget är naturligtvis ren spekulation och bygger mer på en känsla än kalla fakta. Men om jag skulle ha rätt i att Williams har fler plus än Alekssev som potentiell tungviktare trots att styrkeförhållanderna då skulle vara de omvända som cruiserviktare, tror jag tyvärr att Williams kommer att gå till historien som den mycket bättre boxaren.
Rent boxningsmässigt skulle cruiservikten kunna vara mycket mer än vad den är idag. Många "lätta" tungviktare skulle kunna med lätthet kunna gå ner i cruiservikten för att öka konkurensen och då skulle vi ha en division där tungviktens fördelar kombineras med mellanviktens fördelar. Nu är inte sanningen så enkel. Åskådaren vill inte bara se bra boxning utan vill också ha en mätsticka för vem som är bäst ... egentligen. Även en låst och händelsefattig VM-final i fotboll är mer "underhållande" än en sprudlande korpmatch. Det är naturligtvis en hårt dragen retorisk jämförelse, men tungviktens höga status beror inte på "underhållningsvärdet" i själva matcherna, utan på att de helt enkelt är de "bästa" boxarna som tävlar där. Bästa för att de är tyngst naturligtvis, men likt förbannat bäst - och vill nån ifrågasätta det är det bara att gå upp i tungvikten och se efter. För de lättare boxarna är de inga problem att skapa sig en egen hierarki, men för en cruiserviktare finns alltid tungvikten bakom hörnet som en påminnelse om sin egen framtid - gå upp eller fall i glömska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)