Tungviktarna från Peking

Eftersom det ursprungliga syftet med den här platsen var att lotsa er genom morgondagens tungviktsmästare, ska vi kika närmare på om de olympiska spelen i Peking erbjöd några nya heta namn att lägga i framtidshatten. Från OS 2004 begav sig guldmedaljören i supertungvikt Alexander Povetkin ut i proffslivet och än så länge har allt gått på räls eftersom Povetkin är obesegrad och i höst ska gå en titelmatch mot tungviktens nummer ett för närvarande, Wladimir Klitschko. Utöver Povetkin har amerikanen Jason Estrada, puertoricanen Victor Bisbal, ukrainaren Alexey Mazikin, kamerunesen Carlos Takam, nigerianen Gbenga Oloukun och tysken Sebastian Kober tagit steget över till proffslivet av "Class of 2004". Takam, Oloukun och Kober är fortfarande obesegrade, men har inte riktigt blivit testade än. Estrada och Bisbal har varsin förlust, medan Mazikin har flera och redan blivit degraderad till en slags "journeyman". Av 2004 års tungviktare är naturligtvis guldmedaljören kubanen Odlanier Solis det hetaste namnet. Solis är fortfarande obesegrad och det största hindret mellan Solis och den absoluta toppen är nog hans egen (trivsel)vikt. Wilmer Vasquez från Venezuela, amerikanen Devin Vargas och Adam Forsyth från Australien har också blivit proffs i den tyngsta klassen, men trots att de är obesegrade ses dom knappast som några mästarämnen. Den som kommit längst av tungviktarna från Aten är nog ryssen Alexander Alekseev som satsat på den lättare cruiservikten där han redan anses som en av de absolut bästa i klassen.

Ännu mer intressant kan det vara att se vad som hände med de tyngsta boxarna från Sydney-OS 2000. De flesta är väl bekanta med guldmedaljören i supertungvikt, Audley Harrisons mindre lyckade försök att även bli professionell världsmästare i tungvikt. Inte heller bronsmedaljören Paolo Vidoz har lyckats något vidare som proffs. Amerikanen Calvin Brock fick i alla fall gå en titelmatch, även om det där var tvärstopp mot Wladimir Klitschko. Den som lyckats bäst är nigerianen Samuel Peter, som idag tillhör den absoluta toppen och i oktober ska gå en titelmatch mot Vitali Klitschko. Art Binkowski, Cengiz Koc och Konstantin Onofrei blev också proffs utan att lyckas, medan polacken Gregorz Kielsas karriär fortfarande är i sin linda.

Då har nog tungviktarna från Sydney ett bättre facit. Uzbeken Ruslan Chagaev och ryssen Sultan Ibragimov nådde ända upp och blev världsmästare. Chagaev är fortfarande obesegrad, medan Ibragimov förlorade sin titel till den yngre Klitschkobrodern i vintras. Polacken Bartnik, algerien Azzaoui, fransmannen Chanet och amerikanen Bennett blev också proffs utan att ge ifrån sig några speciella avtryck. Georgien Chanturia är fortfarande obesegrad, men har inte stött på nåt motstånd att skryta med ännu.

OM den nykrönte guldmedaljören i supertungvikt, italienaren Roberto Cammarelle har den rätta ambitionen att bli proffs kan han nog gå hur långt som helst. Hans kombination av explosivitet och snabbhet är det inte många tungviktare som besitter. Sättet han avfärdade Price och Zhilei på var minst sagt imponerande och frågan är om han någonsin har sett vassare ut än nu. Ett litet frågetecken bör kanske resas kring hans stryktålighet, då han under vissa matcher i sin karriär blivit lite skotträdd när det hettat till om öronen. Ryktet säger också att han inte alls har lust att bli proffs. Vilket i sådana fall är ytterst ovanligt. Under efterkrigstiden har det faktiskt aldrig hänt att guldmedaljören (kubaner undantagna) i tungvikt eller supertungvikt inte blivit proffs.

Även om ryssen Islam Timurziev blev stoppad i den första omgången av britten Price tror jag att han kan gå långt som proffs. Hans största problem är nog den egna hälsan, då han visat sig en aning skadebenägen genom åren. Men om hans kropp inte sätter käppar i hjulet kan han nog bli ett allvarligt hot mot den professionella tungviktstoppen vad det lider.

En framgångsrik proffskarriär tror jag även att colombianen Oscar Rivas kan få. Rivas är en tuffing med "full fart framåt" som paroll. Så länge Rivas valde att attackera var bulgaren Pulev chanslös i den första omgången. Dessutom var Rivas den enda som inte blev utklassad av Cammarelle.

Silvermedaljören, kinesen Zhang Zhilei kan nog också gå långt om han matchas rätt. En kinesisk tungviktare med potential har naturligtvis marknadsandelar att hämta och Zhilei är heller ingen oäven boxare. Han är rörlig och smidig för att vara så stor. Roberto Cammarelle visade dock att en så öppen boxare som Zhilei måste vara ännu kvickare eller tajta till garden en aning om man inte vill syna canvasen.

Britten David Price kommer säkert också att få proffsanbud, även om naturligtvis OS i London 2012 lockar. Jag tror dock inte att Price är ett självklart val inför London. Han är just nu nationens främsta, men visade i Peking, återigen att han inte riktigt räcker till. Segern över Timurziev kan nog skrivas på "sånt som händer"-kontot och mot Cammarelle blev han helt överkörd. Så Price står inför ett litet dilemma. Blir han proffs är det inte med buller och bång, alá Audley Harrison eller David Haye. Väljer han istället att satsa på London 2012 är det långt ifrån säkert att han kvalificerar sig.

Ukrainaren och bronsmedaljören Vyacheslav Glazkov är en skicklig allroundboxare och visade än en gång att han tillhör de främsta amatörerna inom supertungvikten. Blir han proffs kan han säkert gå längre än företrädaren Mazikin, även om den absoluta toppen nog blir svår att nå. Kubanen Robert Alfonso kan säkert också nå en bit som proffs, även om jag tror att det är lite för mycket handbroms i, för att nå de stora framgångarna. Venezuelas Jose Payares, Bulgariens Kubrat Pulev och Algeriets Newfel Ouatah kan säkert också nå vissa framgångar, men knappast topp-10.

Bland tungviktarna tror jag att den med störst potential är ukrainaren Oleksandr Usyk, vars boxning mot kinesen Nijiati imponerade stort. Att han sedan förlorade mot italienaren Russo i kvarten kan nog "skyllas" på amatörboxningens poängräkning. Russo är ju expert på att hålla sig på avstånd för att sedan svinga in slagen en åt gången, som en fäktare. Usyks avslapnande boxning baseras på snabbhet i både nävar och fötter, till skillnad från Russo som främst använder fötterna. Usyk är dessutom ovanligt rörlig i överkroppen vilket gör honom till ett ett mycket svårtfräffat mål.

Jag tror dock att italienaren Clemente Russo kommer att få svårt att lyckas om han mot förmodan går upp i den allra tyngsta klassen som proffs. Han är i kortaste laget och det som är lyckosamt i amatörringen kommer inte att vara det i proffsringen. Russo är en decimeter kortare än Usyk och baserar till skillnad från Usyk så gott som hela sitt framgångskoncept på distansboxning.

Guldmedaljören, ryssen Rakhim Chakhiev har alla förutsättningar att bli en publikfavorit med sin offensiva kraftboxning. Han är dock ganska kort och inte allt för snabb, vilket förmodligen kommer att göra det svårt för honom att nå ända upp. Bronsmedaljören, kubanen Osmay Acosta är mer av en allroundboxare och dessutom snabbare än Chakhiev, men han saknar spetskvaliteter och är inte i samma klass som företrädaren Solis.

Många amerikaner hoppas naturligtvis på bronsmedaljören Deontay Wilder, men jag är ganska skeptisk. Wilder är i och för sig lång och stark, men det finns en kantighet och klumpighet som blir svår att få bort för Wilder. Han kommer förmodligen att promotas hårt, men jag skulle bli överaskad om han en dag står överst på världsrankingen... Då tror jag mer på deras supertungviktare som med minsta möjliga marginal missade båten till Kina, Michael Hunter.

Ska jag välja ut tre namn från årgången 2008 att lägga mina pengar på i sökandet efter framtidens tungviktsmästare får det bli Roberto Cammarelle, Islam Timurziev och Oleksandr Usyk.