Vem älskar en cruiserviktare?

Amatörboxningen består av 11 hyfsat likvärdiga viktklasser, medan proffsboxningen i mångt och mycket är uppdelad i två ganska väsenskilda discipliner, tungvikt och inte tungvikt. Fysiskt går gränsen vid 90 kilo där du på ena sidan har den obegränsade "egentliga" divisionen och på den andra har du mängder av tydligt begränsade och definierade divisioner. För tungviktsfantasten är den tyngsta viktklassen vad seniorfotboll är för fotbollssupporten. De lägre viktklasserna är tydligt avgränsande på samma sätt som fotboll på pojklagsnivå. I icke tungviktens värld är de fysiska skillnaderna bortraderade. Du möter enbart boxare i din egen storlek, vilket naturligtvis är mer "rättvist", om nu rättvisa har något med sport att göra. Tungviktsboxning eller icke tungviktsboxning kan på ett djupare plan ses som två vitt skilda perspektiv på sport. Ur det ena perspektivet är skapandet av myten det centrala och därför hyllas rekordet, att vara bäst, som sportens viktigaste ingrediens. En bra och spännande tävling är sekundärt. Fysiska skillnader anses möjligen orättvist, men vem har påstått att idrott ska vara rättvist. Det vi vill ha fram är herren på täppan, inte bara här och nu utan universellt. Tungviktsmästaren och rekordhållaren motsvarar myten om den som är absolut bäst på det han gör. Så när man i bland möts av åsikten att tungvikten bör delas upp i flera viktklasser eftersom en 90 kilo tung man inte har samma fysiska förutsättningar som en 140 kilo tung man, känner jag att man inte riktigt har förstått poängen med tungvikt. Tungvikten är den enda viktklassen som inte är rättvis. Poängen med tungvikt är myten om "the baddest man on the planet", och alla som vill eller i alla fall har en rimlig möjlighet bör få chansen att pröva sina vingar.

Ur det andra perspektivet har tävlingen, själva kampen i sig ett egenvärde på ett helt annat sätt. Vi är mer intresserade av spelet framför ögonen på oss än den universella jämförelsen. Känslan av rättvisa blir också viktigare eftersom vi vill se en så jämbördig kamp som möjligt. Att sedan en match mellan två lättare världsboxare oftast är mer händelserik och mer fylld av briljans än en match i tungvikt gör inte saken sämre för den som hyllar de lägre viktklasserna.

I proffsboxningens värld går det alltså en knivskarp gräns, som då inte enbart är fysisk mellan tungvikt och icke tungvikt. Gränsen är så gott som alla nöjda med. Tungviktsfantasterna vårdar ömt sin sport utifrån sitt perspektiv, medan kritikerna söker sig neråt i viktklasserna, allt utifrån sitt perspektiv. Men det finns en viktklass som hamnar i kläm, som är varken tungvikt eller icke tungvikt. En division där identiteten inte är tydlig. Befinner du dig på behörigt avstånd från tungvikten har du ett värde i sig. Men den som boxas i viktklassen strax söder om tungvikten blir alltid bedömd som en potentiell tungviktare. Cruiserviktarens lott är därmed den otacksammaste inom boxningen. Ur det ena perspektivet kommer cruiserviktaren alltid att vara en potentiell tungviktare. Närheten till tungvikt gör att en duktig cruiserviktare ofta får finna sig i att bli granskad som en potentiell tungviktare. På samma sätt som en duktig junior i fotboll blir sedd som en potentiell senior eller en stjärna i superettan bedöms för sina allsvenska kvaliteter. Och om man istället utgår från perspektivet där den "rättvisa" kampen är det centrala, betraktas cruiservikten som en viktklass dränerad på kvalitet, eftersom de främsta talangerna inte kan värja sig för tungviktens dragningskraft. Så hur du än vänder och vrider på det blir cruiservikten en förlorad viktklass.

Att den framgångsrika cruiserviktaren förr eller senare har doppat tårna i den tyngsta klassen har också historiskt sett visat sig vara mer regel än undantag. Antingen som obestridd cruiserviktsmästare eller när karriären börjar dala som ett sätt att tjäna lite mer pengar. En "journeyman" inom tungvikten tjänar mycket mer än inom cruiservikten. Evander Holyfield brukar räknas som tidernas främste cruiserviktare, men jag är ytterst tveksam till om han hade blivit belönad med den utmärkelsen om han inte också hade gått upp och blivit en framgångsrik tungviktsmästare. Landsmannen Al Cole hade en nästan lika framgångsrik karriär som cruiserviktare, men han är idag hågkommen mer som journeyman inom tungvikten och knappt någon skulle nämna honom i samma andetag som Holyfield när cruiserviktare genom tiderna diskuteras. Orlin Norris är en annan cruiserviktsmästare som vi mer kommer i håg som mindre framgångsrik tungviktsboxare. Och vem minns idag Anaclet Wamba och Marcello Dominguez för att nämna två andra framgångsrika cruiserviktsmästare. Cruiserviktare vi minns har så gott som alla gått upp i tungvikt och där fått sitt avgångsbetyg. Punkten på kubanen Juan Carlos Gomez kapitel är inte satt än. Men nånting säger mig att hans exemplariska cruiserviktsmeriter kommer bli färgade av om han till slut får till det i den tyngsta klassen. Det senaste hoppet upp till tungvikt stod David Haye för och vill han ha en framskjuten plats i historieböckerna bör han nog lyckas även som tungviktare.

Så när jag betraktar cruiserviktare som potentiella tungviktare, är det för att de historiskt sett varit just potentiella tungviktare. Att bli cruiserviktsmästare är inte fy skam men för att bli hågkommen av fler än de närmast sörjande bör man nog se vad man duger till bland de tyngsta pojkarna. Naturligtvis orättvist, men det ända som kan få cruiserviktaren att bli bedömd enbart som cruiserviktare är att skapa en ny viktklass mellan cruiservikten och tungvikten. Som man en gång skapade cruiservikten för att lättungviktarna skulle få ett egenvärde. Klassen just under tungvikten kommer alltid att bli en boxningens superetta.

Så vad erbjuds för närvarande i proffsboxningens division 1, cruiservikten, efter David Haye. Finns det flera kanditater som kan lyfta sig ut ur de hemlösas division? Jag tror inte att någon på topp tio besitter potentialen att gå upp i tungvikt och lyckas. Lite längre bak i ledet har nyligen två hyperintressanta unga talanger under loppet av ett par veckor gått rejält på pumpen. Både kubanen Yoan Pablo Hernandez och amerikanen Eric Fields har tidigare sett otroligt vassa ut på ett sätt som har fått folk att inte bara prata om cruiserviktstitlar, utan även om tungviktsframgångar i vardande. Att man inte ska sälja skinnet förrän björnen är skjuten påminde först exmästaren Wayne Braitwaite och sedan den defensivt skicklige clownen Ola Afolabi om. Nyttiga väckarklockor eller bevis på att någonting saknades får framtiden utvisa, men glorian halkade i alla fall lite snett. Kvar på scenen för cruiserviktare med högre ambitioner har vi framförallt två intressanta namn. Ryssen och amatörvärlsmästaren Alexander Alekseev är lite grann av cruiserviktens Povetkin. Han är likt sin tyngre landsman enormt allroundkunnig. Han kombinerar explosivitet med stilboxning på ett sätt som kommer att göra honom mycket svårslagen som cruiserviktare. En amerikan som kombinerar slagkraft med teknik på ett sätt som imponerar är Aaron Williams Williams rör sig som en smidig welterviktare i ringen och ses av många som en stilistisk arvtagare till James Toney. Möjligen kan det bli så att Alekseev och Williams illusterar det orättvisa i att vara cruiserviktare. Alekseev har i mina ögon alla förutsättningar att bli en dominerande cruiserviktsmästare men som tungviktare kan han visa sig numret för litet. Williams är inte fysikt större än ryssen men han har spetskvaliteter som kan bli en faktor inom tungvikten. Den stilistiska föregångaren James Toney är förmodligen den mest framgångsrika viktresenären vi sett de senaste 20 åren. Toney tillhörde eliten i alla viktklasser från lätt mellanvikt till tungvikt och en av hans främsta egenskaper var en föredömlig defensiv. Med en extraordinär känsla för boxning och med små rörelser fick han motståndaren att missa för att sedan kontraslå, snabbt och explosivt. Den lediga och luriga stil som Toney och även Williams representerar kan jobba inom ett större viktspektra än många andra. Alekseevs närmast kompletta stil är komplett enbart i sin egen viktklass. Lurighet och defensiv är lättare att ta med sig upp än slagstyrka exempelvis. Och det som är komplett i en viktklass kan visa sig vara allround utan spets i nästa. Självklart kan det visa sig att Williams säckar ihop vid första bästa tungviktsträff och det som hittils har varit effektiva kontringar blir dammvippor när motståndet blir tyngre. Resonemanget är naturligtvis ren spekulation och bygger mer på en känsla än kalla fakta. Men om jag skulle ha rätt i att Williams har fler plus än Alekssev som potentiell tungviktare trots att styrkeförhållanderna då skulle vara de omvända som cruiserviktare, tror jag tyvärr att Williams kommer att gå till historien som den mycket bättre boxaren.

Rent boxningsmässigt skulle cruiservikten kunna vara mycket mer än vad den är idag. Många "lätta" tungviktare skulle kunna med lätthet kunna gå ner i cruiservikten för att öka konkurensen och då skulle vi ha en division där tungviktens fördelar kombineras med mellanviktens fördelar. Nu är inte sanningen så enkel. Åskådaren vill inte bara se bra boxning utan vill också ha en mätsticka för vem som är bäst ... egentligen. Även en låst och händelsefattig VM-final i fotboll är mer "underhållande" än en sprudlande korpmatch. Det är naturligtvis en hårt dragen retorisk jämförelse, men tungviktens höga status beror inte på "underhållningsvärdet" i själva matcherna, utan på att de helt enkelt är de "bästa" boxarna som tävlar där. Bästa för att de är tyngst naturligtvis, men likt förbannat bäst - och vill nån ifrågasätta det är det bara att gå upp i tungvikten och se efter. För de lättare boxarna är de inga problem att skapa sig en egen hierarki, men för en cruiserviktare finns alltid tungvikten bakom hörnet som en påminnelse om sin egen framtid - gå upp eller fall i glömska.