Mästaren och morgondagens män

Tungviktens obestridde mästare och klassens unge kursetta har under sommaren cementerat sina positioner på boxningens svarta tavla. Kungakronan hissades upp i taket och prinskostymen har aldrig sett så bekväm ut. Mästaren visade med all önskvärd tydlighet att hans position som världens just nu bästa tungviktsboxare är ohotad och den unge boxaren, på väg upp, visade med all önskvärd tydlighet att hoppet om en morgondag har fått sitt givna epicentrum.

Oleksandr Usyk från Ukraina har gått från klarhet till klarhet sedan han för runt 15 år sedan slog igenom som en ovanligt kvick och rörlig tungviktare i amatörringen. Efter att ha sopat rent inom amatörboxningen tog han av sig tröjan och gjorde det samma som proffs. Först som cruiserviktare och sedan som tungviktare. Likt en Muhammad Ali ersatte han snabbhet i händer och ben med snabbhet i tanken när åldern gjorde att det inte gick lika fort längre. Usyk är fortfarande kvick i nävar och fötter, bara inte riktigt lika kvick som för 10-15 år sedan. Det som istället blivit ukrainarens signum sedan han passerade 30 är förmågan att ändra taktik under resans gång. Mer än en gång har han när det hackat i maskineriet satt sig ned i rondpausen och skruvat till en lösning. En lösning som nästan alltid följts av en klar rondseger för ukrainaren.

Nu senast firade Usyk industrisemester med att ganska enkelt utmanövrera britten Daniel Dubois för andra gången. Att dubbla upp segrar mot just stora britter har för övrigt blivit en trevlig vana för ukrainaren. Först Anthony Joshua sen Tyson Fury och nu Daniel Dubois. 

Även om mycket lite i matchen mot Dubois skvallrade om en kommande pension kan det kanske ändå vara på sin plats att kika in i nästa serieruta. Usyk är trots allt 38 år och han har själv antytt att det inte är många matcher kvar för honom. Förvisso har han även hintat om att han kommer fortsätta boxas så länge Rysslands krig mot Ukraina pågår. Titelmatcherna får omvärlden att inte glömma Ukraina; en tanke som naturligtvis är lovvärd. Däremot skulle ukrainarens renommé knappast ta skada av att han tackar för sig redan i dag. Usyk har ingenting kvar att bevisa och det finns dessutom inget riktigt sus kring någon potentiell match för tillfället. Det största egentliga hotet mot ukrainaren är förmodligen Fader Tid. 

Om Usyk inte lägger handskarna på hyllan verkar det som att nyzeeländaren Joseph Parker är den som står först i kön för en titelmatch. Parker, 33 år gammal, har under de senaste åren visat att han är en värdig utmanare. Efter förlusten mot Finlandsbåten Joe Joyce för ungefär tre år sedan har nyzeeländaren kommit tillbaka i fin stil. Framförallt imponerade de tre senaste segrarna mot Deontay Wilder, Zhilei Zhang och Martin Bakole. Få tror dock att han ska besegra Usyk. Åtminstone så länge Usyk inte blir gammal över en natt. Usyk är lite vassare på det mesta som gör Parker till den toppboxare han är. 

Då tror jag den obesegrade, 32-årige, tysken Agit Kabayel kan vara mer svårtuggad för Usyk. Kabayel, den enda utöver Parker som i dagsläget kan ses som en legitim utmanare, har förmodligen ingen överman i den ädla konsten att gå mot kropp. Något trion Zhilei Zhang, Frank Sanchez och Arslanbek Makhmudov kan intyga. Ryktet om Kabayel som någon att ta på allvar började spridas natten före julafton 2023 då den skräckinjagande ryssen Makhmudov blev rejält tilltufsad. Kabayel tilltänkta roll i det mötet var "motståndaren" som med största sannolikhet skulle bli knockad. Visst hade Kabayel tidigare besegrat den tuffe britten Derek Chisora men det var knockoutkungen Makhmudov som var den tänkta framtidsmannen. Kabayel hade dock inte läst den sidan av manuset utan visade ganska enkelt att det krävs mer än en svingande slägga för att få honom på fall. Istället för rysk dominans blev det Kabayel själv som med en imponerande rörlighet och slagvariation visade upp boxningens ABC från sin bästa sida. Och likt tyskens två kommande viktorior var det kroppslagen som blev spiken i kistan. Så även om jag inte skulle hålla Kabayel som favorit mot Usyk finns det tillräckligt med bränsle för att göra matchen intressant; Usyks tilltagande ålder i kombination med att motstånd som går mot kropp aldrig varit ukrainarens kopp av te.

Bakom Parker och Kabayel har vi de detroniserade britterna Fury, Joshua och Dubois, vilka inte kan räknas bort men har en del att bevisa innan en titelmatch kan bli aktuell igen. Framför allt lär den snart 28-årige Daniel Dubois fortsätta ett tag till. Tyson Fury har, som så många gånger förr, deklarerat sitt avsked, men om erbjudandet är det rätta kan han nog omvärdera sitt beslut. Tror dock inte att en kvalificeringsmatch är det rätta erbjudandet enligt den väldige britten. Han vill nog själv helst få ett tredje möte med Usyk direkt, utan "förmatch". Ett möte som i dagsläget känns ganska poänglöst. Inte för att jag tror att Fury skulle vara chanslös. Utan mer för att det finns andra som står före Fury i kön. Då är det intressantare med ett inkomstbringande sista måltiden-möte mellan Fury och landsmannen Anthony Joshua, snart 36 år gammal. Herrarna har länge vandrat på parallella stigar och deras karriärer börjar närma sig slutet.

I gruppen mellan utmanare och prospects hittar vi britten Fabio Wardley och australiensaren Justis Huni som i juni möttes i en match där vi var på väg att se en stjärna tändas. Men tyvärr fick vi istället se två "förlorare".  I matchen mellan de två obesegrade herrarna var det Huni som, till mångas förvåning, gjorde lite som han ville i nio och en halv rond. Wardley hängde inte alls med i den betydligt kvickare och mer boxningskunnige Hunis dans. Men från ingenstans, i en match där Wardley knappt vunnit en rond, får han in i en kontring som fäller Huni.  Trots knockoutförlusten var det många som här fick upp ögonen för den snabbe och rörlige Huni. Jag kan dock inte låta bli att sörja över att det blev som det blev. Klassen hade mått bra av en övertygande seger för någon av boxarna. Tror eller hoppas att Huni i framtiden, OM han lyckas hålla fokus tiden ut, kan bli en mardröm för vem som helst. Huni kan sin boxning och det vore synd om en skör käke skulle bli hans akilleshäl i fortsättningen. Vad gäller Fabio Wardley, som helt saknar amatörerfarenhet, visade han att trots uppenbara begränsningar är han farlig ända in i kaklet.

Den obestridde cruiserviktsmästaren är en 30-årig australiensare vid namn Jai Opetaia. Lite likt det Usyk gjorde för några år sedan har Opetaia så gott som rensat bort allt motstånd i klassen. Det finns ingen som på allvar hotar australiensaren om kronan längre och Opetaia har själv öppnat upp för att lägga på sig några kilo för att kunna utmana i tungvikt. Huruvida Opetaia skulle vara lyckosam i den tyngsta klassen är naturligtvis än så länge skrivet i stjärnorna. Före Usyk är det egentligen bara Evander Holyfield som lyckats med övergången fullt ut. Opetaia, som stilmässigt ligger närmare Holyfield än Usyk, bör nog inte vänta allt för länge om han ska ha någon chans att följa föregångarnas exempel.

Men för att återgå till den unge kursettan som nämndes i inledningen. Moses Itauma, 20 år, är den mest rosade unga tungviktaren på mycket länge. Auran av något unikt har följt honom sedan han skrev på proffskontraktet bara några slagserier efter 18-årsdagen. Så här långt har han infriat alla högt ställda förväntningar med råge. Med en imponerande snabbhet i kombination med slagstyrka har Itauma inte varit i närheten av att ens förlora en rond. Det gjorde han inte heller den 16 augusti när veteranen Dillian Whyte blåstes bort inom loppet av två minuter. Whyte var annars tänkt att vara det stora testet för den unge Itauma. När mannen från Brixton dessutom visade upp en matchvikt han inte varit nere i på över 10 år var det många som trodde att testet till och med skulle bli övermäktigt för Itauma. Övermäktigt blev det nu inte och eftersnacket har snarare handlat om att Whyte var slut som boxare. Itauma befinner sig lite i ett moment 22 för närvarande. Vinner han enkelt mot en på pappret bra boxare förklaras det med att motståndaren är slut. Skulle Itauma däremot gå tiden ut och kanske t o m förlora några ronder visar det att han är överskattad. Det är inte lätt att vara föremål för en hel boxningsvärlds höga förväntningar. Får jag önska skulle jag nu gärna se honom mot Andy Ruiz eller Filip Hrgovic. Båda är stryktåliga och tekniskt skickliga, vilket borde innebära ett rejält test för den unge Itauma. Många vill se Itauma mot Usyk redan nu, men låt oss hoppas att folket runt den unge britten inte låter sig hetsas till det. Innan det kan bli aktuellt med en titelmatch i allmänhet och en titelmatch mot Usyk i synnerhet måste Itauma testas ordentligt. Även om allt hittills har sett fantastiskt ut har vi ingen aning om hur vår unge man har det med stryktåligheten och uthålligheten. 

Vid sidan av Itauma har det gått lite trögare för det senaste decenniets amatördominant Bakhodir Jalolov. Han har kombinerat sin tid i proffsringen med en framgångsrik amatörkarriär i över sju år och ännu har inget glitter regnat över uzbeken i karriären utan tröja. Frågan om det är uppbackningen som är fel eller om det är den rätta motivationen som saknas har diskuterats flitigt på olika forum. Men helt klart är att han vid det här laget borde ha kommit längre på sin professionella stege. Skulle gärna se honom mot en grindvakt av Derek Chisoras kaliber. Någon som tvingar Jalolov att nå den nivå han besitter. Skulle, i dagsläget, sätta honom som favorit mot samtliga tungviktare förutom Usyk. Problemet med den store uzbeken ligger alltså någon annanstans än i hans kvaliteter som boxare. Han är redan 31 år gammal och bör höja ribban ganska snart om den rätta potentialen ska nås.

En som fick se sig besegrad av Jalolov i OS, men som redan seglat förbi uzbeken på haussemarknaden är 27-årige Teremoana Teremoana från Australien. Teremoana är en lång herre med ett knockoutslag utöver det vanliga. Knockoutkungar utan en plan B brukar få svårt när motståndet inte faller på beställning men nånting säger mig att Australien kan ha något riktigt fint för framtiden här. Om Jalolov påminner om Vitali Klitschko i ringen är Teremoana mer lik Wladimir Klitschko stilmässigt.

Samtidigt som Jalolov ganska enkelt plockade hem fjolårets OS-guld i supertungvikt vann en annan uzbek, Lazizbek Mullojonov, guldet i tungvikt. Med en stil som åtminstone delvis påminner om Usyks har Mullojonov fram till nu sett riktigt lovande ut i proffsringen. En resa som "tyvärr" hamnat i diket då han nyligen åkte fast i en dopingkontroll. Gräver vi ännu djupare i den uzbekiska myllan finner vi den över två meter långe Jakhongir Zokirov och tonåringen, den flyhänte Khalimjon Mamasoliev. Båda två är ytterst lovande och har än så länge fortfarande minst ett ben kvar i amatörringen. Zokirov är i dagsläget steget före men någonting säger mig att den mer variationsrikt boxande Mamasoliev kan vara den som tar det större klivet vad det lider. Med tanke på Uzbekistans anseende i amatörvärlden kommer förmodligen en av dem gå i Jalolovs fotspår och satsa på ett OS-guld i Los Angeles 2028. 

Personligen hoppas jag även på att en annan centralasiat, 26-årige Davlat Boltaev från Tadzjikistan, kan få lite väl förtjänad uppmärksamhet. I fjolårets OS förlorade han semin mot Mullojonov men visade då upp en fin teknik. Det är sällan man ser Mullojonov slå hål i luften på det sättet han gjorde mot Boltaev. Mannen från Tadzjikistan har som proffs gått upp 10-15 kilo i vikt och tävlar främst i den rysskontrollerade IBA Pro. Stilmässigt har han lite av den senare James Toney i sig. Svårträffad och kvicknävad som få är han kanske inget för den blodtörstige, men vår tids Jimmy Young eller Chris Byrd är ingen dum målbild att ha. Låt oss hoppas att man får upp ögonen för honom även utanför IBA:s något begränsade marknad. Som ett centralasiatiskt PS kan tilläggas att en professionell framgång för Jalolov förmodligen har den positiva bieffekten att talanger som Boltaev och Mamasoliev inte fastnar i radioskugga för oss västerlänningar.

Finns det några amerikaner att hoppas på då? Jo Richard Torrez och Joshua Edwards kan, även om de är varandras motsatser i ringen. kanske vara det. Där Torrez, som ser ut som en ung Elliott Gould, är den sluggande, ständigt attackerande är Edwards den mer skönboxande prickskytten. Torrez har klättrat längre upp på stegen men jag tror att det är hos Edwards den större potentialen finns. Ska man ställa sig i en amerikansk ringhörna är alltså den 25-årige Joshua Edwards mitt val. Vill du utöver dessa ha ett långskott från Onkel Sams alltmer tynande hatt lägger vi till den 21-årige Ali Feliz för marinering.

Många unga tungviktare har genom åren fått utstå jämförelsen med en ung Mike Tyson. En jämförelse som så gott som alltid är en björntjänst. Med det sagt går årets björntjänst till italienaren Diego Lenzi. En ganska kort satt ung man med rörlig överkropp och exceptionellt hårda vantar.

Bland exilkubanerna har jag tidigare hyllat Lenier Peros lillebror Dainier Pero. Storebrodern är förvisso även han obesegrad men det är hos lillebror den större talangen finns. Då måste dock Dainier börja boxas på det viset han är bäst på. Som bäst är han mer av en rörlig stilboxare än en stillastående slugger men i sin senaste match var han nere på golvet och vände flera gånger när slagbytarduell var taktiken för dagen. Får Pero inte bukt med den ovanan lär framgångssagan bli ganska kort. En annan kuban i kön är 19-årige Yoandry Rodriguez. Över två meter lång, rörlig och hårdslående har han, i karriärens ingress, alla de rätta attributen för att väcka intresset hos spekulanterna.

Yngst i säcken av möjligheter och den som förväntas följa Itauma i spåren är en 18-årig engelsman vid namn Leo Atang. Precis som sin landsman drog han från höften och hoppade, efter ett par framgångsrika år som junior, över seniornivån för amatörer. Atang är atletiskt som få och besitter en fin Roy Jones-likande stil, men vi kanske ska rida ut den värsta hajpen kring Itauma först innan vi höjer Atang till skyarna.

Till sist, innan vi lägger locket på den puttrande grytan saltar vi med kvartetten Aleksei Dronov, Nelvie Tiafack, Karim Crucce och Gurgen Hovmannisyan. Vem vet vad som utvecklas under puttrandets gång?

Nextopia

Utekvällen är alltid som bäst under förfesten när den sista serierutan fortfarande är rosafärgad. Där allt är potential i sin raraste form. Ingen sport är heller så präglad av det som väntar bakom hörnet som boxning. Det är därför stegen upp mot toppen är så välmejslad. Ett snedsteg och drömmen är borta. Så länge du inte är avslöjad är allt möjligt. 

När Larry Holmes i september 1985 förlorade sin tungviktstitel till den förre mästaren i lätt tungvikt Michael Spinks ansågs  boxningens skyltfönster, tungvikten, befinna sig i ett bottenlöst djup. Larry Holmes hade under sin tid på tronen inte setts som något mer än den gamle kungen Muhammad Alis sparringpartner. Och nu när Holmes tid var över fanns det ingen trovärdig arvtagare. Att Michael Spinks skulle axla manteln på riktigt var det ingen som riktigt trodde. Men hoppet om boxningens formel 1 var kanske inte helt ute. Vid den här tidpunkten hade ett rykte om en ovanligt brutal tonåring börjat spridas. Ett rykte som till sin form påminde om hur en annan ung man från Louisville smörjde tungvikts-förstå-sig-påarna med poesi och dans i början av 60-talet.  Den här gången gällde viskleken en kort ung man som kanske inte dansade som en fjäril, men stack gjorde han som en bisvärm på anabola. Året innan hade han som 17-åring med minsta möjliga marginal missat uttagningarna till OS i Los Angeles, och att vänta in OS 1988 var inte att tänka på för den otålige pojken.

Ryktet om den unge mannen var naturligtvis ett växelspel mellan det rådande tomrummet och det ständiga hoppet om en morgondag i dur. Men drömmen var inte bara allmän utan i det här fallet högst specifik. Ett skimmer av det odefinierbara, något oslipat det inte går att sätta fingret på. Att den unge mannen med råge levde upp till allas förväntningar och därmed lämnade Nextopia bakom sig vet ni naturligtvis. Drygt 20 år  gammal tog han WBC-bältet genom att utan att till synes förta sig blåsa bort titelhållaren Trevor Berbick.

Under 2022 blev den 17-årige engelsmannen Moses Itauma både europamästare och världsmästare i supertungvikt för juniorer och han blev det utan att förlora en enda rond hos någon av domarna. Matcherna som gick tiden ut var förvisso i kraftig minoritet eftersom de flesta motståndarna slogs ut redan i den första ronden. Lägger man till detta gymhistorier om hur han som 15-åring gav Anthony Joshua,  Lawrence Okolie och Joe Joyce oväntat hård sparring förstår man att det började mumlas i leden. Och lagom till det nya året visade också Frank Warren upp ett påskrivet proffskontrakt från den just 18 år fyllda supertalangen. Vi hann inte ens säga "ut med det gamla" förrän jämförelsen med en ung Mike Tyson tog fart. I förbifarten hade Itauma nämnt målsättningen att bli den yngste tungviktsvärldsmästaren någonsin. 

Personligen tror jag man gör klokt i att sjuda den målsättningen en smula. Mängden titlar gör iofs inte uppgiften orealistisk, men fokus bör ligga någon annanstans. Har då den unge Moses Itauma vad som krävs? Charmen med Nextopia är att vi aldrig vet, vi kan bara ägna oss åt kvalificerade drömmar. Men Itaumas  kombination av stil och exposivitet gör att det åtminstone i dagsläget finns nog med ved att kasta in i den brasan. 

Under 2000-talet har två juniorvärldsmästare i supertungvikt hoppat över seniornivån för att istället söka sig direkt in i proffsringen. 2004 var det ryssen Denis Boytsov som, efter att ha vunnit junior-VM i lika överlägsen stil som Itauma gjorde 18 år senare, tog tåget till Tyskland för att bli proffs. Boytsovs stil var mer lik Tyson och det var först i sin femtonde match han gick tiden ut. Många var det som 2013 såg fram emot ett möte med Wladimir Klitschko efter det att kvalificeringsmötet mot den på pappret mycket svagare australiensaren Alex Leapai var avklarat. Tyvärr för Boytsovs del hade inte Leapai läst det stycket i sagan utan vann ganska enkelt på poäng mot den för kvällen ganska endimensionella ryssen. Boytsov kom efter detta aldrig tillbaks och två år senare tog hans liv en tragisk vändning efter en brutal misshandel i Berlins tunnelbana. 2012 var det Hughie Fury som hoppade över seniorlivet efter att blivit juniorvärldsmästare i boxningens supertungvikt. Drygt tio år senare har karriären gått hyfsat. Tre knappa förluster mot Alexander Povetkin, Kubrat Pulev och Joseph Parker är ingen katastrof. Pga Hughie Furys lite mjukare poängboxningsstil var haussen heller inte lika stor som den var runt Boytsov. Den hajp som fanns hade mer med Hughies mer kände kusin att göra. 

I jämförelse med dessa två är förväntningarna med rätta större på Itauma och varken Boytsov eller Hughie Fury var några katastrofer i proffsringen. Att Boytsov inte nådde enda fram hade mycket med miljön att göra. Att som 18-åring bryta upp och byta miljö är naturligtvis ingen dans på rosor. Har man dessutom för vana att bomba ut allt motstånd är kanske utrymmet för variation mer begränsad i en situation där alla förväntar sig ständiga knockoutsegrar. Till skillnad från Boytsov har Itauma kvar den miljö han känner sig trygg i och förhoppningsvis kan han då landa mjukt när maskineriet hackar. För det kommer det naturligtvis göra en dag. Itaumas ganska ovanliga kombination av explosiv offensiv och svårfångad defensiv innebär också en potential att bryta mönster på ett sätt som Fury och Boytsov inte riktigt kunde.

Hur ser då konkurrensen ut bland de övriga som väntar på sin chans att plocka upp manteln efter det att Oleksandr Usyk och Tyson Fury lämnat ringen för gott?

Äldst är britten Joe Joyce som likt ett fint vin bara blir bättre med åren och likt en åldrande George Foreman är det många som inte tar honom på allvar förrän det är för sent. Det går inte fort men likt en Finlandsfärja är det svårt att få stopp på honom när han väl fått upp farten.  På samma nivå ligger kroaten Filip Hrgovic som kanske inte helt levt upp till de högt ställda förväntningarna, men han är stor, hyfsat teknisk, hårdslående och obesegrad. Vid deras sida har vi kubanen Frank Sanchez. Han gjorde inte mycket väsen av sig som amatör, även om en skrällseger mot Erislandy Savon piggar upp hans CV. Han är kortare än Joyce och Hrgovic och litar mer till sin teknik än till tyngd och slagstyrka.

En våning ned hittar vi klassens stora hopp så här långt. Uzbeken Bahkodir Jalolov har varit den senaste stora dominanten inom amatörboxningen och påminner lite med sin längd och räckvidd om Vitali Klitschko. Svår att komma åt och kommer man för nära riskerar man att åka i backen. Amerikanen Jared Anderson är den vid sidan av Jalolov som det pratas mest om. Likt Jalolov har han ännu inte utsatt sig för något test att tala om. Med kvicka och explosiva nävar boxas han mer som en mellanviktare än en tungviktare. I Australien hoppas man mycket på den smidige Justis Huni som i stil påminner en smula om den senare James Toney. Mer mjuka rörelser och kvickhet än ren slagstyrka alltså. 

I startfållan har vi utöver Moses Itauma en dansande kuban vid namn Dainier Pero. Pero har precis blivit proffs i samma stall som storebrodern Lenier Pero och i min bok är det lillebror Dainier som är den störrre talangen av de två. Kubanen kan gå långt OM folket runt omkring honom vågar lita på de kvaliteter han faktiskt besitter, dvs, snabba fötter, luriga kombinationer och högoktaniga reflexer. Vi vill inte se en misskötsel alá Odlanier Solis. En av de kvickaste och mest svårträffade tungviktarna genom alla tider som, utan tröja, gick upp 30 kilo och lanserades som den kubanske Tyson. Lite som att sälja in Joe Joyce som "Englands Ali". En sista joker att kasta in i leken är uzbeken Lazibek Mullojonov. Påminner lite om Usyk och är, trots att han har gått några proffsmatcher, fortfarande en av de absolut främsta i amatörringen.

I en boxningsvärld där avståndet mellan nutid och framtid är knappt är Bakhodir Jalolov fortfarande mannen att lägga sina besparingar på, men i världen där förfesten knappt börjat är det Moses Itauma som regerar. I en värld där drömmar är gratis är det svårt att inte ryckas med av en nybliven 18-åring med en aura av det där oförutsägbara man bara hittar några få gånger per generation. Bubblan för en ung, hyllad boxare är naturligtvis tunnare än för exempelvis en fotbollsspelare på väg upp, men så länge vi befinner oss i Nextopia är kejsarens klädval skräddarsytt för guld och gröna skogar.

VM-sammanfattning

Medan resten av sportvärlden har grottat ner sig i silly season har jag den senaste veckan försökt pricka in Viaplays sändningar från världsmästerskapet i amatörboxning. Tyvärr känns det som att jag varit ganska ensam om det. Eller kanske inte tyvärr förresten. Min dragning till boxning har alltid varit den ensammes väg. När fotbollen lockat med sammanhang och kollektiv berusning har boxning alltid varit som bäst när man i sin ensamhet smygit upp om natten, oavsett om det så har varit frågan om OS-boxningar från Los Angeles eller returmötet mellan Riddick Bowe och Evander Holyfield. Att boxning numera endast ger helsidor när det vankas uppvisningsmatch mellan en före detta boxare och en ickeboxare är kanske då helt i sin ordning. Även om "århundradets fajt" sportsligt sett hade mer gemensamt med när TV-laget åkte runt och spelade fotboll mot lokala kändisar än med en VM-final i fotboll. Att se kubanska stilboxare som Andy Cruz, Julio La Cruz och Erislandy Savon visa upp sitt kunnande ger mig bra mycket mer än att se Mayweather och McGregor sparras.  Tyvärr lägger en del tvivelaktiga domslut en viss sordin på stämningen inom amatörboxningen och jag skulle gärna se en återgång till de gamla träfftryckarsystemet. Visst hade det sina brister, men i jämförelse med dagens system där allt för många domslut känns som ett lotteri, var det himmelriket.

Men om vi nu lägger domarharakirin åt sidan för en minut och fokuserar på själva boxningen, har vi trots allt fått se på en hel del underhållande boxning den senaste veckan. Från kubaner med gummi i lederna till amerikaner som äntligen börjar se ljuset i tunneln. Tio klasser där de tio guldmedaljerna i åtminstone majoriteten av fallen lyckades hitta rätt.

(1) Andy Cruz (lätt welter)
Den mest komplette av dagens kubaner var fullständigt överlägsen i Hamburg. Hans defensiv är kanske inte lika teatralisk som hos hans landsman i den lätta tungvikten men med små nätta rörelser får han motståndet att slå stora hål i luften samtidigt som kontraslagen är närmast perfekt tajmade. Den 22-årige Andy Cruz kan vara den störste talangen inom kubansk boxning på den här sidan Rigondeaux.

(2) Julio Cesar La Cruz (lätt tungvikt)
Den 28-årige Julio Cesar La Cruz har fört konsten i att inte bli träffad till en helt ny dimension. Till synes helt i avsaknad av hindrande ben i kroppen ser han ut att på beställning kunna slå knut på sig själv. När han för ovanlighetens skull blir träffad, har han följt med slaget från ax till limpa och därmed mjölkat ur så gott som all kraft ur slaget. När La Cruz nu vann sitt fjärde raka världsmästerskap kändes han mer oåtkomlig och överlägsen än någonsin.

(3) Oleksandr Khyzniak (mellanvikt)
Som motvikt till de ledigt boxande kubanerna hade ukrainaren, den 22-årige Knyzniak, full fart framåt som motto och likt en trimmad lövblåsare blåste han bort allt motstånd från vägarna.

(4) Erislandy Savon (tungvikt)
Att se Savon boxa ut Tishchenko i finalen var ren och skär njutning. Det märktes att Savon var extra tänd den här gången. För två år sedan trodde de flesta att han hade vunnit sitt efterlängtade VM-guld, men poängdomarna tyckte annorlunda och gav segern till Tishchenko istället. Den här gången var han ännu mer överlägsen och vann varje minut av varje rond. Trots detta hade två av domarna ryssen som segrare. Ännu en praktskandal med Tishchenko på fel sida med andra ord. Det skulle vara intressant att veta vad den ryska tungviktaren har för hållhake på domarkåren inom amatörboxningen.

(5) Sofiane Oumiha (lättvikt)
I min bok förlorade den 22-årige fransmannen Oumiha finalen knappt mot Lazaro Alvarez, men bortsett från det är skådisen John Turturos boxande alter ego en stilren defensivspecialist som förtjänar sin plats i solen.

(6) Joahny Argilagos (lätt flugvikt)
20 år gammal är kubanen Argilagos den yngste i samlingen av nykorade världsmästare. På lätta fötter lyckades han till sist med minsta möjliga marginal få den ständigt attackerande Dusmatov på fall.

(7) Yosbany Veitia (flugvikt)
I sin tredje VM-turnering lyckades den 25-årige Veitia äntligen nå enda fram genom att i finalen boxa ut uzbeken Latipov, utan att förta sig alltför mycket.

(8) Shakhram Giyasov (welter)
I fyra av de tio finalerna var det Uzbekistan mot Kuba och i tre av fallen stod Kuba som segrare. Undantaget var den 24-årige Giyasov som drog från höften och förvånansvärt enkelt lyckades detronisera Roniel Iglesias i finalen.

(9) Magomedrasul Majidov (supertungvikt)
Den tunge och hårdslående azeren gjorde en förtjänstfull turnering men eftersom starfältet i den tyngsta klassen höll en mer än lovligt låg klass är det svårt att motivera en högre placering.

(10) Kairat Yeraliyev (bantamvikt)
Har lite svårt för kazakens slå-och-håll-boxning och det är möjligt att jag på ren trots ansåg att den betydligt mer stilrene amerikanen Duke Ragan borde fått segern i finalen.

Apropå Duke Ragan kändes det som att USA gjorde sitt främsta mästerskap på länge. Många unga killar som gick långt. Låt oss se om några av de fortsätter sin satsning över OS eller om proffscirkusen lockar allt för mycket. Några som borde vara hett byte för proffscirkusdirektörer världen över är kubanerna Andy Cruz, Julio Cesar La Cruz och Erislandy Savon. Även ukrainaren Khyzniak borde vara eftertraktad med sin ta-inga-fångar-stil. Och om man får ge ett personligt pris till turneringens "lucky loser" och som sådan ett ytterligare namn att lägga i borde-bli-proffs-hatten är nyazeeländaren David Nyika mitt val. En ganska enig boxningsvärld ansåg att Nyika blev bortdömd mot Tishchenko och det med en boxning man inte ser så ofta från en tungviktare. Jag tror inte att jag är ensam om att vilja följa med på hans tåg mot tungviktstoppen om han skulle välja en karriär utan tröja.

Finaldags

Att domarfavoriten Evgeny Tishchenko skulle passera uzbeken Sanjar Tursunov i tungvikens semifinal var knappast någon skräll. Tursunovs oortodoxt, studsiga stil räckte inte riktigt till den här gången. Tror dock att vi kommer få höra mycket mer från den nyss fyllda 19-åringen från Kazakstan. Tishchenkos motståndare i finalen blir Erislandy Savon som med minsta möjliga marginal fick segern mot Vassiliy Levit  Tishchenko besegrade Savon i VM-finalen 2015 i en match de flesta hade en ganska klar seger för Savon. Inte lika öronbedövande bortdömning som i Tishchenkos "vinst" mot Levit i Rio, men ändå. Tishchenkos CV är ingen vacker syn vid en närmare granskning och vi kan bara hoppas att rätt segrare koras den här gången.

I supertungvikten gjorde Kamshybek Kunkabayev det han skulle och vann en tämligen klar poängseger mot den kamerunske knockoutkungen Fokou Arsene. Men trots att han var tekniskt underlägsen kändes det hela tiden som att Arsenes högerslägga när som helst kunde fälla avgörandet. Nu blev det inte så, men det finns säkert en och annan proffsdirektör som gärna ser honom i sitt stall vad det lider. Även den andra semin gick enligt förhandstipsen. Majidovs tyngd fällde avgörandet i en tät match mot Joseph Goodall. Goodall har kanske varit den stora överraskningen bland supertungviktarna. Segrar mot Vykhryst och Babanin följdes upp med en knapp förlust mot Majidov och det i en match där Goodall var den klart bättre mot slutet. Kunkabayev mot Majidov känns som en på förhand oviss historia, där frågan är om kazakens teknik räcker till mot azerens tyngd.

Söderut får man inte missa matrixmannen Julio Cesar La Cruz uppgörelse mot irländaren Joe Ward i den lätta tungvikten. Har svårt att se nåt annat än en kubansk seger men Ward är tillräckligt skicklig för att göra det intressant. En annan fin kuban att titta lite extra på hittar vi i den lätta weltervikten. Den 22-årige Andy Cruz har om möjligt sett ännu mer imponerande ut än sin 17 kilo tyngre landsman. Uzbeken Kholdarov, som Cruz möter i finalen, vill naturligtvis annorlunda men jag skulle inte bli förvånad om Andy Cruz till slut blir framröstad som främste boxare i turneringen.

Kuba har även representater kvar i weltervikten, lättvikten, flugvikten och den lätta flugvikten. Inte illa med sju av nio möjliga finalister. I den tyngsta klassen hade Kuba ingen representant eftersom Jose Larduet blev skadad strax innan avfärd. I de två lättaste klasserna blir det Kuba mot Uzbekistan. I den lätta flugvikten möter Joahny Argilagos Hasanboy Dusmatov och i den "tyngre" flugvikten gör Yosbany Veitia upp mot Jasurbek Latipov. 1-1 är grundtipset i det dubbelmötet. Dusmatov är kanske den bäste uzbeken kilo-för-kilo och bör vara knapp favorit mot Argilagos. Veitia är lite för ojämn för sitt eget bästa men om han har en bra dag får Latipov det svårt.  Lazaro Alvarez ställs i lättviktsfinalen mot fransosen Sofiane Oumiha och i weltervikten blir det ännu en tvekamp mellan Kuba och Uzbekistan, då veteranen" Roniel Iglesias ställs mot Shakhram Giyasov. Likt Veitia är Iglesias något ojämn, men även han "bör" ta sin uzbek. Jag skulle dock inte satsa några större summor på att både Iglesias och Veitia visar sig från sina bästa sidor i finalen.

I de två resterande finalerna hittar vi bland andra den enda kvarvarande amerikanen. Duke Ragan kommer dock få tufft motstånd i och med kazaken Kairat Yeraliyev. Kanske i tuffaste laget för den amerikanske bantamviktaren. Kazakstan ser vi även i mellanviktsfinalen, där Ablikhan Amankul tar sig an ukrainaren Oleksandr Khyzniak. Grundtipset är att hälften av guldmedaljerna hamnar runt kubanska halsar och att Uzbekistan, Kazakstan, Ukraina, Ryssland och Azerbajdjzan (Sovjet)broderligt får dela på de övriga fem.

Kvartssamtal

Julio Cesar La Cruz, gummimannen utan ben i kroppen, vann naturligtvis sin kvartsfinal i lätt tungvikt utan att behöva landa i de kroppsligas dimension. I klassen norr om La Cruz lyckades jag sorgligt nog pricka in alla fyra semifinalister. Sorgligt eftersom det inkluderade en förväntad bortdömning med ryssen Tishchenko inblandad. Kroppsspråket när matchen var över och domslutet ännu ej förkunnats sa det mesta. Tishchenko såg bedrövad ut och de bistra männen i hans hörna skakade på sina huvuden. I den andra ringhörnan studsade en överlycklig David Nyika omkring och vinkade till publiken. Sällan har väl den långe ryssen slagit så många hål i luften och domslutet skulle väl bara vara en formalitet, trodde den jublande publiken som precis hade fått en ny favorit. Vi luttrade cyniker ville av naturliga skäl vänta med att korka upp champagnen och när speakern ropade upp delat beslut i högtalaren förstod vi att vi återigen blivit lurade. Förföljd av publikens massiva burop fick Evgeny Tishchenko återigen trava iväg till omklädningsrummet som mycket tveksam segrare. Låt oss hoppas att Nyika efter detta slänger amatörhandskarna i soptunnan och går över till den mörka sidan. Den professionella tungviktsboxningen behöver honom.

I den andra kvarten vann uzbeken Sanjar Tursunov ganska enkelt mot holländaren Roy Korving. Tyvärr tar hans resa slut i och med semifinalen eftersom ni vet vem som väntar på andra sidan. På den undre halvan vann Erislandy Savon och Vassily Levit enkelt sina matcher, vilket bådar för en spännande semi i morgon. Kampen om rätten att få bli bortdömd i finalen.

Om tungviktskvartarna gick enligt tidtabell, kännetecknades supertungvikten av hela havet stormar. I frånvaron av de tidigare årens dominanter, som så gott som alla valt att gå vidare utan tröja, känns den tyngsta klassen i Hamburg svagare än nånsin. Bakhodir Jalolov och Kamshybek Kunkabayev bjöd inledningsvis på den kanske bästa boxningen för kvällen och med minsta möjliga marginal belönades kazaken Kunkabayev med segern. I semin får han möta den granitnävade Foukou Arsene från Kamerun. I normala fall skulle jag favorisera Kunkabayev men efter att ha sett Arsene fullständigt köra över colombianen Salcedo i sin kvartsfinal, är jag inte lika säker längre. Får Arsene in en snyting kan det vara dags att tänka på refrängen för Kunkabayev. På den undre halvan fortsatte Joseph Goodall sin skrällmarsch mot toppen. Maxim Babanin visade nämligen upp nackdelen med att gå och bära på alltför mycket trivselvikt. Om han kvällen innan visat upp en stilren boxning vi sällan ser i den tyngsta viktklassen, såg han nu mest ut som ett tröttkört fyllo på väg hem efter en alltför blöt natt. Synd på så rara ärtor. I den sista kvarten lyckades Majidov med nöd och näppe ta sig förbi fransmannen Abadou. Kanske kan mannen som la handskarna på hyllan, men efter en kort ledighet från sporten övertalades till en ny satsning, få sitt tredje VM-guld. Och eftersom den 31-årige azeren inte ser riktigt lika vass ut som tidigare, skulle det vara ett rejält underbetyg till klassen.

Istället för pajig uppvisningsboxning

Efter den upphaussade uppvisningsmatchen mellan en före detta proffsboxare som la vantarna på hyllan för två år sedan och en MMA-fighter som aldrig tidigare boxats professionellt, känns det skönt att sjunka in i ett klassiskt gammalt världsmästerskap i amatörboxning. Det i mina ögon tveksamma poängräknandet till trots bjuds det ändå på en hel del underhållande och högkvalitativ boxning. Min stora favorit, kilo-för-kilo, är den kubanske lättungviktaren Julio Cesar La Cruz. En defensivboxande virvelvind som aldrig befinner sig på samma plats två gånger. Och om inget anmärkningsvärt händer står han förmodligen med sitt fjärde raka VM-guld runt halsen om en vecka. Visst skulle det vara spännande att se honom i proffsringen vad det lider. 28 år gammal har han fortfarande några år kvar på den absoluta toppen och jag har svårt att se hur någon av de främsta professionella lättungviktarna skulle rå på honom.

Eftersom tungviktsboxning är min drog, är det trots La Cruz konster, klasserna norr om den lätta tungvikten som här sätts under lupp. Vi har kommit fram till kvartsfinalerna och tungviksklassen inleds i eftermiddag med ett högintressant möte mellan klassens etta, ryssen Evgeny Tishchenko, och nyazeeländaren David Nyika. Tishchenko är regerande världsmästare och regerande olympisk mästare i klassen. Tyvärr fläckades hans rykte ner ganska rejält efter guldet i Rio där han stod på "rätt" sida av en av de största bortdömningarna i amatörboxningens historia. Få, om någon, utöver poängdomarna vid ringside hade Tishchenko som vinnare av någon rond i finalen mot kazaken Levit. Bitter eftersmak är bara förordet till det som hände i den matchen och nu ska han alltså som förstaseedad upp mot David Nyika. Nyika har på sistone gått från klarhet till klarhet och briljerade rejält, med fina undanglidningar och stilren kontringsboxning i åttondelen mot hemmahoppet Igor Teziev. Hjärtat säger Nyika men hjärnan säger Tishchenko. Motståndarna brukar ha svårt att komma åt den långe ryssen som med raka och tydliga slag brukar vinna sina matcher. Har man dessutom domarna emot sig kommer det krävas nåt extraordinärt av Nyika för att ta sig förbi Tishchenko. Vinnaren kommer sedan ställas mot den nyss fyllde 19-åringen Sanjar Tursunov från Uzbekistan eller holländaren Roy Korving. Korving är den klassiskt skolade boxaren som gör det mesta rätt. Medan Tursunov är den mer oortodoxe som istället förlitar sig på kvickhet och reflexer. Med händerna längs sidan brukar han ägna sig åt att glida undan och ducka för att sedan när tillfälle ges hoppa in slagen. Med viss gardering ger jag tipset till den mer spektakuläre Tursunov. Men oavsett vinnare tror jag att semifinalen blir slutstationen.

På den undre halvan ska kazaken Vassiliy Levit inte ha några som helst problem med australiern Jason Whateley och i en semi får han i så fall förmodligen möta kubanen Erislandy Savon. Savon ska i sin kvartsfinal upp mot engländaren Cheavon Clarke och jag har svårt att se hur Clarke ska komma åt Savon. Savon kan i och för sig vara lite väl inaktiv emellanåt men jag tror inte att Clarke ska kunna utnyttja det. Det tror jag däremot att Levit kan. Om det sedan landar på Levit mot Tishchenko i finalen misstänker jag att en hel boxningsvärld håller tummarna för att Levit där får sin efterlängtade "revansch".

Även den tyngre supertungvikten drar av sitt finaste krut i den första kvarten, där uzbeken Bakhodir Jalolov gör upp med kazaken Kamshybek Kunkabayev. Jalolov stoppade dansken Kem Larsen i åttondelens första rond och Kunkabayev vann en ganska klar poängseger mot tysken Max Keller. Kunkabayev är rörlig och snabbnävad och ska kunna bjuda upp till kamp mot klassens förstaseedade Jalolov. Även här säger hjärtat en sak och hjärnan en annan. Jag är rädd att Jalolov, likt tungviktens Tishchenko, på något vis kommer krångla sig fram till semin. Stilmässigt föredrar jag dock kazaken. Oavsett vinnare tror jag sedan att semin blir en enklare affär. Har svårt att se hur Fokou Arsene från Kamerun eller Cristian Salcedo från Colombia ska kunna ta sig förbi någon av de ovannämnda. Salcedo bör vara den som vinner kvarten men sedan blir det förmodligen stopp med andra ord.

På den nedre halvan skrällde australiern Joseph Goodall rejält genom att via ett rakbladstunnt domslut besegra europamästaren Viktor Vykhryst från Ukraina. I kvarten borde det ta stopp mot ryssen Maxim Babanin. Babanin påminner en smula om James Toney när han boxades i den tyngsta klassen. Rejält överviktig men med en känsla som få av konkurenterna är i närheten av. Detta borde räcka mot den tekniskt sett mer begränsade Goodall. Den sista kvarten går mellan fransmannen Djamili Aboudou och azeren Magomedrasul Majidov. Majidov ser inte riktigt lika skräckinjagande ut som tidigare men mot fransmannen ska det nog räcka. Har sedan på känn att han däremot stöter på lite för stor patrull i och med Babanin. Vilket skulle leda till en helt öppen final mellan Babanin och Jalolov. Känsla mot räckvidd alltså. Med den kroppshydda Babanin har borde det inte räcka till ett VM-guld. Men nånting säger mig att det trots allt gör det.

Joshua vs. Klitschko

När Wladimir Klitschko i november 2015 förlorade sin odiskutabla titel till Tyson Fury, kände jag mig ganska övertygad om att en schemalagd returmatch inte skulle bli av. Nånting skulle hända på vägen. Då var jag också tämligen övertygad om att det skulle vara Wladimir Klitschko som när allt kom till kritan skulle hitta en bakdörr. Men nu står han alltså här; ett dygn från den största titelmatchen i tungviktsboxning på länge. Även om jag hade rätt i att returmatchen mot Fury (hittills) inte blivit av hade jag fel om Klitschko. Anledningen till att jag trodde som jag trodde var att Klitschko helt enkelt blev utboxad av den tolv år yngre Fury. En returmatch skulle med största sannolikhet sluta på samma sätt om inte ukrainaren var beredd att ta lite större risker.

Men nu är det alltså en annan obesegrad britt vi får se i den andra ringhörnan. Och trots att Tyson Fury inte är inblandad känns det som den mest spännande tungviktsdrabbningen på mycket länge. När Fury detronioserade Klitschko var det en skräll av, om inte gigantiska, åtminstone medelstora mått. Nu är det en 50/50-historia där ung möter gammal på fler än ett sätt. Den tretton år yngre Joshua har nämligen mycket gemensamt med en yngre Klitschko. En Klitschko som ännu inte träffat den nu bortgångne Manny Steward. En Steward som införde livlinor i Wladimirs boxning, på samma sätt som han några år tidigare hade gjort med Lennox Lewis. Många ansåg att den mer säkerhetsboxande Klitschko blev något tråkigare än den tidigare knockoutkungen. Tråkigare eller inte var det utan tvekan en mer framgångsrik ukrainare vi såg med Steward i sin hörna. Under drygt tio års tid var han aldrig i närheten av en förlust och den tveksamma haka som tidigare visat upp sig då och då såg vi aldrig röken av under Stewards tid. Mot Fury var dock Steward inte längre med och där och då kändes det som att även hans dittills så framgångsrika stil nådde vägs ände.

Om Fury hade stått på den andra sidan i morgon är jag övertygad om att vi skulle få se en mer aggressiv Klitschko. Nu är jag inte lika säker. Anthony Joshua är inte lika rörlig som Fury och han är dessutom lite kortare. Storleksmässigt är Joshua och Klitschko så gott som identiska. Det skulle kunna innebära att Klitschkos plan blir den vanliga, dvs den något försiktiga generalen. Om Klitschko istället väljer en mer aggressiv plan är en knockoutseger åt endera hållet en lågoddsare i sammanhanget.

Huruvida fader tid står och frustar i farstun är annars det stora frågetecknet för honom. Många är exemplen på karriärer som avslutats i situationer liknande den Klitschko kommer befinna sig i på Wembley i morgon. Om Wladimir Klitschko torde befinna sig i sin karriärs september, torde Anthony Joshua befinna sig på den andra sidan av kalendern. Frågan är bara hur nära sin peak han är. Även här finns det åtskilliga öden att jämföra med. Joshua befinner sig ungefär där Lennox Lewis befann sig när han klev upp mot Razor Ruddock i oktober 1992 eller ungefär där Michael Grant befann sig när samme Lewis stod i den andra ringhörnan i april 2000. I ena fallet det första riktigt stora steget på väg in i en av boxningshistoriens främsta tungviktskarriärer. I det andra fallet avslöjandet av att verkligheten inte riktigt levde upp till ryktet. Med andra ord är det länge sedan en stormatch i tungvikt har så många spännande frågetecken efter sig. Så många om och men att det är nästan omöjligt att med pannan i djupa veck sia om utgången.