Nextopia

Utekvällen är alltid som bäst under förfesten när den sista serierutan fortfarande är rosafärgad. Där allt är potential i sin raraste form. Ingen sport är heller så präglad av det som väntar bakom hörnet som boxning. Det är därför stegen upp mot toppen är så välmejslad. Ett snedsteg och drömmen är borta. Så länge du inte är avslöjad är allt möjligt. 

När Larry Holmes i september 1985 förlorade sin tungviktstitel till den förre mästaren i lätt tungvikt Michael Spinks ansågs  boxningens skyltfönster, tungvikten, befinna sig i ett bottenlöst djup. Larry Holmes hade under sin tid på tronen inte setts som något mer än den gamle kungen Muhammad Alis sparringpartner. Och nu när Holmes tid var över fanns det ingen trovärdig arvtagare. Att Michael Spinks skulle axla manteln på riktigt var det ingen som riktigt trodde. Men hoppet om boxningens formel 1 var kanske inte helt ute. Vid den här tidpunkten hade ett rykte om en ovanligt brutal tonåring börjat spridas. Ett rykte som till sin form påminde om hur en annan ung man från Louisville smörjde tungvikts-förstå-sig-påarna med poesi och dans i början av 60-talet.  Den här gången gällde viskleken en kort ung man som kanske inte dansade som en fjäril, men stack gjorde han som en bisvärm på anabola. Året innan hade han som 17-åring med minsta möjliga marginal missat uttagningarna till OS i Los Angeles, och att vänta in OS 1988 var inte att tänka på för den otålige pojken.

Ryktet om den unge mannen var naturligtvis ett växelspel mellan det rådande tomrummet och det ständiga hoppet om en morgondag i dur. Men drömmen var inte bara allmän utan i det här fallet högst specifik. Ett skimmer av det odefinierbara, något oslipat det inte går att sätta fingret på. Att den unge mannen med råge levde upp till allas förväntningar och därmed lämnade Nextopia bakom sig vet ni naturligtvis. Drygt 20 år  gammal tog han WBC-bältet genom att utan att till synes förta sig blåsa bort titelhållaren Trevor Berbick.

Under 2022 blev den 17-årige engelsmannen Moses Itauma både europamästare och världsmästare i supertungvikt för juniorer och han blev det utan att förlora en enda rond hos någon av domarna. Matcherna som gick tiden ut var förvisso i kraftig minoritet eftersom de flesta motståndarna slogs ut redan i den första ronden. Lägger man till detta gymhistorier om hur han som 15-åring gav Anthony Joshua,  Lawrence Okolie och Joe Joyce oväntat hård sparring förstår man att det började mumlas i leden. Och lagom till det nya året visade också Frank Warren upp ett påskrivet proffskontrakt från den just 18 år fyllda supertalangen. Vi hann inte ens säga "ut med det gamla" förrän jämförelsen med en ung Mike Tyson tog fart. I förbifarten hade Itauma nämnt målsättningen att bli den yngste tungviktsvärldsmästaren någonsin. 

Personligen tror jag man gör klokt i att sjuda den målsättningen en smula. Mängden titlar gör iofs inte uppgiften orealistisk, men fokus bör ligga någon annanstans. Har då den unge Moses Itauma vad som krävs? Charmen med Nextopia är att vi aldrig vet, vi kan bara ägna oss åt kvalificerade drömmar. Men Itaumas  kombination av stil och exposivitet gör att det åtminstone i dagsläget finns nog med ved att kasta in i den brasan. 

Under 2000-talet har två juniorvärldsmästare i supertungvikt hoppat över seniornivån för att istället söka sig direkt in i proffsringen. 2004 var det ryssen Denis Boytsov som, efter att ha vunnit junior-VM i lika överlägsen stil som Itauma gjorde 18 år senare, tog tåget till Tyskland för att bli proffs. Boytsovs stil var mer lik Tyson och det var först i sin femtonde match han gick tiden ut. Många var det som 2013 såg fram emot ett möte med Wladimir Klitschko efter det att kvalificeringsmötet mot den på pappret mycket svagare australiensaren Alex Leapai var avklarat. Tyvärr för Boytsovs del hade inte Leapai läst det stycket i sagan utan vann ganska enkelt på poäng mot den för kvällen ganska endimensionella ryssen. Boytsov kom efter detta aldrig tillbaks och två år senare tog hans liv en tragisk vändning efter en brutal misshandel i Berlins tunnelbana. 2012 var det Hughie Fury som hoppade över seniorlivet efter att blivit juniorvärldsmästare i boxningens supertungvikt. Drygt tio år senare har karriären gått hyfsat. Tre knappa förluster mot Alexander Povetkin, Kubrat Pulev och Joseph Parker är ingen katastrof. Pga Hughie Furys lite mjukare poängboxningsstil var haussen heller inte lika stor som den var runt Boytsov. Den hajp som fanns hade mer med Hughies mer kände kusin att göra. 

I jämförelse med dessa två är förväntningarna med rätta större på Itauma och varken Boytsov eller Hughie Fury var några katastrofer i proffsringen. Att Boytsov inte nådde enda fram hade mycket med miljön att göra. Att som 18-åring bryta upp och byta miljö är naturligtvis ingen dans på rosor. Har man dessutom för vana att bomba ut allt motstånd är kanske utrymmet för variation mer begränsad i en situation där alla förväntar sig ständiga knockoutsegrar. Till skillnad från Boytsov har Itauma kvar den miljö han känner sig trygg i och förhoppningsvis kan han då landa mjukt när maskineriet hackar. För det kommer det naturligtvis göra en dag. Itaumas ganska ovanliga kombination av explosiv offensiv och svårfångad defensiv innebär också en potential att bryta mönster på ett sätt som Fury och Boytsov inte riktigt kunde.

Hur ser då konkurrensen ut bland de övriga som väntar på sin chans att plocka upp manteln efter det att Oleksandr Usyk och Tyson Fury lämnat ringen för gott?

Äldst är britten Joe Joyce som likt ett fint vin bara blir bättre med åren och likt en åldrande George Foreman är det många som inte tar honom på allvar förrän det är för sent. Det går inte fort men likt en Finlandsfärja är det svårt att få stopp på honom när han väl fått upp farten.  På samma nivå ligger kroaten Filip Hrgovic som kanske inte helt levt upp till de högt ställda förväntningarna, men han är stor, hyfsat teknisk, hårdslående och obesegrad. Vid deras sida har vi kubanen Frank Sanchez. Han gjorde inte mycket väsen av sig som amatör, även om en skrällseger mot Erislandy Savon piggar upp hans CV. Han är kortare än Joyce och Hrgovic och litar mer till sin teknik än till tyngd och slagstyrka.

En våning ned hittar vi klassens stora hopp så här långt. Uzbeken Bahkodir Jalolov har varit den senaste stora dominanten inom amatörboxningen och påminner lite med sin längd och räckvidd om Vitali Klitschko. Svår att komma åt och kommer man för nära riskerar man att åka i backen. Amerikanen Jared Anderson är den vid sidan av Jalolov som det pratas mest om. Likt Jalolov har han ännu inte utsatt sig för något test att tala om. Med kvicka och explosiva nävar boxas han mer som en mellanviktare än en tungviktare. I Australien hoppas man mycket på den smidige Justis Huni som i stil påminner en smula om den senare James Toney. Mer mjuka rörelser och kvickhet än ren slagstyrka alltså. 

I startfållan har vi utöver Moses Itauma en dansande kuban vid namn Dainier Pero. Pero har precis blivit proffs i samma stall som storebrodern Lenier Pero och i min bok är det lillebror Dainier som är den störrre talangen av de två. Kubanen kan gå långt OM folket runt omkring honom vågar lita på de kvaliteter han faktiskt besitter, dvs, snabba fötter, luriga kombinationer och högoktaniga reflexer. Vi vill inte se en misskötsel alá Odlanier Solis. En av de kvickaste och mest svårträffade tungviktarna genom alla tider som, utan tröja, gick upp 30 kilo och lanserades som den kubanske Tyson. Lite som att sälja in Joe Joyce som "Englands Ali". En sista joker att kasta in i leken är uzbeken Lazibek Mullojonov. Påminner lite om Usyk och är, trots att han har gått några proffsmatcher, fortfarande en av de absolut främsta i amatörringen.

I en boxningsvärld där avståndet mellan nutid och framtid är knappt är Bakhodir Jalolov fortfarande mannen att lägga sina besparingar på, men i världen där förfesten knappt börjat är det Moses Itauma som regerar. I en värld där drömmar är gratis är det svårt att inte ryckas med av en nybliven 18-åring med en aura av det där oförutsägbara man bara hittar några få gånger per generation. Bubblan för en ung, hyllad boxare är naturligtvis tunnare än för exempelvis en fotbollsspelare på väg upp, men så länge vi befinner oss i Nextopia är kejsarens klädval skräddarsytt för guld och gröna skogar.

VM-sammanfattning

Medan resten av sportvärlden har grottat ner sig i silly season har jag den senaste veckan försökt pricka in Viaplays sändningar från världsmästerskapet i amatörboxning. Tyvärr känns det som att jag varit ganska ensam om det. Eller kanske inte tyvärr förresten. Min dragning till boxning har alltid varit den ensammes väg. När fotbollen lockat med sammanhang och kollektiv berusning har boxning alltid varit som bäst när man i sin ensamhet smygit upp om natten, oavsett om det så har varit frågan om OS-boxningar från Los Angeles eller returmötet mellan Riddick Bowe och Evander Holyfield. Att boxning numera endast ger helsidor när det vankas uppvisningsmatch mellan en före detta boxare och en ickeboxare är kanske då helt i sin ordning. Även om "århundradets fajt" sportsligt sett hade mer gemensamt med när TV-laget åkte runt och spelade fotboll mot lokala kändisar än med en VM-final i fotboll. Att se kubanska stilboxare som Andy Cruz, Julio La Cruz och Erislandy Savon visa upp sitt kunnande ger mig bra mycket mer än att se Mayweather och McGregor sparras.  Tyvärr lägger en del tvivelaktiga domslut en viss sordin på stämningen inom amatörboxningen och jag skulle gärna se en återgång till de gamla träfftryckarsystemet. Visst hade det sina brister, men i jämförelse med dagens system där allt för många domslut känns som ett lotteri, var det himmelriket.

Men om vi nu lägger domarharakirin åt sidan för en minut och fokuserar på själva boxningen, har vi trots allt fått se på en hel del underhållande boxning den senaste veckan. Från kubaner med gummi i lederna till amerikaner som äntligen börjar se ljuset i tunneln. Tio klasser där de tio guldmedaljerna i åtminstone majoriteten av fallen lyckades hitta rätt.

(1) Andy Cruz (lätt welter)
Den mest komplette av dagens kubaner var fullständigt överlägsen i Hamburg. Hans defensiv är kanske inte lika teatralisk som hos hans landsman i den lätta tungvikten men med små nätta rörelser får han motståndet att slå stora hål i luften samtidigt som kontraslagen är närmast perfekt tajmade. Den 22-årige Andy Cruz kan vara den störste talangen inom kubansk boxning på den här sidan Rigondeaux.

(2) Julio Cesar La Cruz (lätt tungvikt)
Den 28-årige Julio Cesar La Cruz har fört konsten i att inte bli träffad till en helt ny dimension. Till synes helt i avsaknad av hindrande ben i kroppen ser han ut att på beställning kunna slå knut på sig själv. När han för ovanlighetens skull blir träffad, har han följt med slaget från ax till limpa och därmed mjölkat ur så gott som all kraft ur slaget. När La Cruz nu vann sitt fjärde raka världsmästerskap kändes han mer oåtkomlig och överlägsen än någonsin.

(3) Oleksandr Khyzniak (mellanvikt)
Som motvikt till de ledigt boxande kubanerna hade ukrainaren, den 22-årige Knyzniak, full fart framåt som motto och likt en trimmad lövblåsare blåste han bort allt motstånd från vägarna.

(4) Erislandy Savon (tungvikt)
Att se Savon boxa ut Tishchenko i finalen var ren och skär njutning. Det märktes att Savon var extra tänd den här gången. För två år sedan trodde de flesta att han hade vunnit sitt efterlängtade VM-guld, men poängdomarna tyckte annorlunda och gav segern till Tishchenko istället. Den här gången var han ännu mer överlägsen och vann varje minut av varje rond. Trots detta hade två av domarna ryssen som segrare. Ännu en praktskandal med Tishchenko på fel sida med andra ord. Det skulle vara intressant att veta vad den ryska tungviktaren har för hållhake på domarkåren inom amatörboxningen.

(5) Sofiane Oumiha (lättvikt)
I min bok förlorade den 22-årige fransmannen Oumiha finalen knappt mot Lazaro Alvarez, men bortsett från det är skådisen John Turturos boxande alter ego en stilren defensivspecialist som förtjänar sin plats i solen.

(6) Joahny Argilagos (lätt flugvikt)
20 år gammal är kubanen Argilagos den yngste i samlingen av nykorade världsmästare. På lätta fötter lyckades han till sist med minsta möjliga marginal få den ständigt attackerande Dusmatov på fall.

(7) Yosbany Veitia (flugvikt)
I sin tredje VM-turnering lyckades den 25-årige Veitia äntligen nå enda fram genom att i finalen boxa ut uzbeken Latipov, utan att förta sig alltför mycket.

(8) Shakhram Giyasov (welter)
I fyra av de tio finalerna var det Uzbekistan mot Kuba och i tre av fallen stod Kuba som segrare. Undantaget var den 24-årige Giyasov som drog från höften och förvånansvärt enkelt lyckades detronisera Roniel Iglesias i finalen.

(9) Magomedrasul Majidov (supertungvikt)
Den tunge och hårdslående azeren gjorde en förtjänstfull turnering men eftersom starfältet i den tyngsta klassen höll en mer än lovligt låg klass är det svårt att motivera en högre placering.

(10) Kairat Yeraliyev (bantamvikt)
Har lite svårt för kazakens slå-och-håll-boxning och det är möjligt att jag på ren trots ansåg att den betydligt mer stilrene amerikanen Duke Ragan borde fått segern i finalen.

Apropå Duke Ragan kändes det som att USA gjorde sitt främsta mästerskap på länge. Många unga killar som gick långt. Låt oss se om några av de fortsätter sin satsning över OS eller om proffscirkusen lockar allt för mycket. Några som borde vara hett byte för proffscirkusdirektörer världen över är kubanerna Andy Cruz, Julio Cesar La Cruz och Erislandy Savon. Även ukrainaren Khyzniak borde vara eftertraktad med sin ta-inga-fångar-stil. Och om man får ge ett personligt pris till turneringens "lucky loser" och som sådan ett ytterligare namn att lägga i borde-bli-proffs-hatten är nyazeeländaren David Nyika mitt val. En ganska enig boxningsvärld ansåg att Nyika blev bortdömd mot Tishchenko och det med en boxning man inte ser så ofta från en tungviktare. Jag tror inte att jag är ensam om att vilja följa med på hans tåg mot tungviktstoppen om han skulle välja en karriär utan tröja.

Finaldags

Att domarfavoriten Evgeny Tishchenko skulle passera uzbeken Sanjar Tursunov i tungvikens semifinal var knappast någon skräll. Tursunovs oortodoxt, studsiga stil räckte inte riktigt till den här gången. Tror dock att vi kommer få höra mycket mer från den nyss fyllda 19-åringen från Kazakstan. Tishchenkos motståndare i finalen blir Erislandy Savon som med minsta möjliga marginal fick segern mot Vassiliy Levit  Tishchenko besegrade Savon i VM-finalen 2015 i en match de flesta hade en ganska klar seger för Savon. Inte lika öronbedövande bortdömning som i Tishchenkos "vinst" mot Levit i Rio, men ändå. Tishchenkos CV är ingen vacker syn vid en närmare granskning och vi kan bara hoppas att rätt segrare koras den här gången.

I supertungvikten gjorde Kamshybek Kunkabayev det han skulle och vann en tämligen klar poängseger mot den kamerunske knockoutkungen Fokou Arsene. Men trots att han var tekniskt underlägsen kändes det hela tiden som att Arsenes högerslägga när som helst kunde fälla avgörandet. Nu blev det inte så, men det finns säkert en och annan proffsdirektör som gärna ser honom i sitt stall vad det lider. Även den andra semin gick enligt förhandstipsen. Majidovs tyngd fällde avgörandet i en tät match mot Joseph Goodall. Goodall har kanske varit den stora överraskningen bland supertungviktarna. Segrar mot Vykhryst och Babanin följdes upp med en knapp förlust mot Majidov och det i en match där Goodall var den klart bättre mot slutet. Kunkabayev mot Majidov känns som en på förhand oviss historia, där frågan är om kazakens teknik räcker till mot azerens tyngd.

Söderut får man inte missa matrixmannen Julio Cesar La Cruz uppgörelse mot irländaren Joe Ward i den lätta tungvikten. Har svårt att se nåt annat än en kubansk seger men Ward är tillräckligt skicklig för att göra det intressant. En annan fin kuban att titta lite extra på hittar vi i den lätta weltervikten. Den 22-årige Andy Cruz har om möjligt sett ännu mer imponerande ut än sin 17 kilo tyngre landsman. Uzbeken Kholdarov, som Cruz möter i finalen, vill naturligtvis annorlunda men jag skulle inte bli förvånad om Andy Cruz till slut blir framröstad som främste boxare i turneringen.

Kuba har även representater kvar i weltervikten, lättvikten, flugvikten och den lätta flugvikten. Inte illa med sju av nio möjliga finalister. I den tyngsta klassen hade Kuba ingen representant eftersom Jose Larduet blev skadad strax innan avfärd. I de två lättaste klasserna blir det Kuba mot Uzbekistan. I den lätta flugvikten möter Joahny Argilagos Hasanboy Dusmatov och i den "tyngre" flugvikten gör Yosbany Veitia upp mot Jasurbek Latipov. 1-1 är grundtipset i det dubbelmötet. Dusmatov är kanske den bäste uzbeken kilo-för-kilo och bör vara knapp favorit mot Argilagos. Veitia är lite för ojämn för sitt eget bästa men om han har en bra dag får Latipov det svårt.  Lazaro Alvarez ställs i lättviktsfinalen mot fransosen Sofiane Oumiha och i weltervikten blir det ännu en tvekamp mellan Kuba och Uzbekistan, då veteranen" Roniel Iglesias ställs mot Shakhram Giyasov. Likt Veitia är Iglesias något ojämn, men även han "bör" ta sin uzbek. Jag skulle dock inte satsa några större summor på att både Iglesias och Veitia visar sig från sina bästa sidor i finalen.

I de två resterande finalerna hittar vi bland andra den enda kvarvarande amerikanen. Duke Ragan kommer dock få tufft motstånd i och med kazaken Kairat Yeraliyev. Kanske i tuffaste laget för den amerikanske bantamviktaren. Kazakstan ser vi även i mellanviktsfinalen, där Ablikhan Amankul tar sig an ukrainaren Oleksandr Khyzniak. Grundtipset är att hälften av guldmedaljerna hamnar runt kubanska halsar och att Uzbekistan, Kazakstan, Ukraina, Ryssland och Azerbajdjzan (Sovjet)broderligt får dela på de övriga fem.

Kvartssamtal

Julio Cesar La Cruz, gummimannen utan ben i kroppen, vann naturligtvis sin kvartsfinal i lätt tungvikt utan att behöva landa i de kroppsligas dimension. I klassen norr om La Cruz lyckades jag sorgligt nog pricka in alla fyra semifinalister. Sorgligt eftersom det inkluderade en förväntad bortdömning med ryssen Tishchenko inblandad. Kroppsspråket när matchen var över och domslutet ännu ej förkunnats sa det mesta. Tishchenko såg bedrövad ut och de bistra männen i hans hörna skakade på sina huvuden. I den andra ringhörnan studsade en överlycklig David Nyika omkring och vinkade till publiken. Sällan har väl den långe ryssen slagit så många hål i luften och domslutet skulle väl bara vara en formalitet, trodde den jublande publiken som precis hade fått en ny favorit. Vi luttrade cyniker ville av naturliga skäl vänta med att korka upp champagnen och när speakern ropade upp delat beslut i högtalaren förstod vi att vi återigen blivit lurade. Förföljd av publikens massiva burop fick Evgeny Tishchenko återigen trava iväg till omklädningsrummet som mycket tveksam segrare. Låt oss hoppas att Nyika efter detta slänger amatörhandskarna i soptunnan och går över till den mörka sidan. Den professionella tungviktsboxningen behöver honom.

I den andra kvarten vann uzbeken Sanjar Tursunov ganska enkelt mot holländaren Roy Korving. Tyvärr tar hans resa slut i och med semifinalen eftersom ni vet vem som väntar på andra sidan. På den undre halvan vann Erislandy Savon och Vassily Levit enkelt sina matcher, vilket bådar för en spännande semi i morgon. Kampen om rätten att få bli bortdömd i finalen.

Om tungviktskvartarna gick enligt tidtabell, kännetecknades supertungvikten av hela havet stormar. I frånvaron av de tidigare årens dominanter, som så gott som alla valt att gå vidare utan tröja, känns den tyngsta klassen i Hamburg svagare än nånsin. Bakhodir Jalolov och Kamshybek Kunkabayev bjöd inledningsvis på den kanske bästa boxningen för kvällen och med minsta möjliga marginal belönades kazaken Kunkabayev med segern. I semin får han möta den granitnävade Foukou Arsene från Kamerun. I normala fall skulle jag favorisera Kunkabayev men efter att ha sett Arsene fullständigt köra över colombianen Salcedo i sin kvartsfinal, är jag inte lika säker längre. Får Arsene in en snyting kan det vara dags att tänka på refrängen för Kunkabayev. På den undre halvan fortsatte Joseph Goodall sin skrällmarsch mot toppen. Maxim Babanin visade nämligen upp nackdelen med att gå och bära på alltför mycket trivselvikt. Om han kvällen innan visat upp en stilren boxning vi sällan ser i den tyngsta viktklassen, såg han nu mest ut som ett tröttkört fyllo på väg hem efter en alltför blöt natt. Synd på så rara ärtor. I den sista kvarten lyckades Majidov med nöd och näppe ta sig förbi fransmannen Abadou. Kanske kan mannen som la handskarna på hyllan, men efter en kort ledighet från sporten övertalades till en ny satsning, få sitt tredje VM-guld. Och eftersom den 31-årige azeren inte ser riktigt lika vass ut som tidigare, skulle det vara ett rejält underbetyg till klassen.

Istället för pajig uppvisningsboxning

Efter den upphaussade uppvisningsmatchen mellan en före detta proffsboxare som la vantarna på hyllan för två år sedan och en MMA-fighter som aldrig tidigare boxats professionellt, känns det skönt att sjunka in i ett klassiskt gammalt världsmästerskap i amatörboxning. Det i mina ögon tveksamma poängräknandet till trots bjuds det ändå på en hel del underhållande och högkvalitativ boxning. Min stora favorit, kilo-för-kilo, är den kubanske lättungviktaren Julio Cesar La Cruz. En defensivboxande virvelvind som aldrig befinner sig på samma plats två gånger. Och om inget anmärkningsvärt händer står han förmodligen med sitt fjärde raka VM-guld runt halsen om en vecka. Visst skulle det vara spännande att se honom i proffsringen vad det lider. 28 år gammal har han fortfarande några år kvar på den absoluta toppen och jag har svårt att se hur någon av de främsta professionella lättungviktarna skulle rå på honom.

Eftersom tungviktsboxning är min drog, är det trots La Cruz konster, klasserna norr om den lätta tungvikten som här sätts under lupp. Vi har kommit fram till kvartsfinalerna och tungviksklassen inleds i eftermiddag med ett högintressant möte mellan klassens etta, ryssen Evgeny Tishchenko, och nyazeeländaren David Nyika. Tishchenko är regerande världsmästare och regerande olympisk mästare i klassen. Tyvärr fläckades hans rykte ner ganska rejält efter guldet i Rio där han stod på "rätt" sida av en av de största bortdömningarna i amatörboxningens historia. Få, om någon, utöver poängdomarna vid ringside hade Tishchenko som vinnare av någon rond i finalen mot kazaken Levit. Bitter eftersmak är bara förordet till det som hände i den matchen och nu ska han alltså som förstaseedad upp mot David Nyika. Nyika har på sistone gått från klarhet till klarhet och briljerade rejält, med fina undanglidningar och stilren kontringsboxning i åttondelen mot hemmahoppet Igor Teziev. Hjärtat säger Nyika men hjärnan säger Tishchenko. Motståndarna brukar ha svårt att komma åt den långe ryssen som med raka och tydliga slag brukar vinna sina matcher. Har man dessutom domarna emot sig kommer det krävas nåt extraordinärt av Nyika för att ta sig förbi Tishchenko. Vinnaren kommer sedan ställas mot den nyss fyllde 19-åringen Sanjar Tursunov från Uzbekistan eller holländaren Roy Korving. Korving är den klassiskt skolade boxaren som gör det mesta rätt. Medan Tursunov är den mer oortodoxe som istället förlitar sig på kvickhet och reflexer. Med händerna längs sidan brukar han ägna sig åt att glida undan och ducka för att sedan när tillfälle ges hoppa in slagen. Med viss gardering ger jag tipset till den mer spektakuläre Tursunov. Men oavsett vinnare tror jag att semifinalen blir slutstationen.

På den undre halvan ska kazaken Vassiliy Levit inte ha några som helst problem med australiern Jason Whateley och i en semi får han i så fall förmodligen möta kubanen Erislandy Savon. Savon ska i sin kvartsfinal upp mot engländaren Cheavon Clarke och jag har svårt att se hur Clarke ska komma åt Savon. Savon kan i och för sig vara lite väl inaktiv emellanåt men jag tror inte att Clarke ska kunna utnyttja det. Det tror jag däremot att Levit kan. Om det sedan landar på Levit mot Tishchenko i finalen misstänker jag att en hel boxningsvärld håller tummarna för att Levit där får sin efterlängtade "revansch".

Även den tyngre supertungvikten drar av sitt finaste krut i den första kvarten, där uzbeken Bakhodir Jalolov gör upp med kazaken Kamshybek Kunkabayev. Jalolov stoppade dansken Kem Larsen i åttondelens första rond och Kunkabayev vann en ganska klar poängseger mot tysken Max Keller. Kunkabayev är rörlig och snabbnävad och ska kunna bjuda upp till kamp mot klassens förstaseedade Jalolov. Även här säger hjärtat en sak och hjärnan en annan. Jag är rädd att Jalolov, likt tungviktens Tishchenko, på något vis kommer krångla sig fram till semin. Stilmässigt föredrar jag dock kazaken. Oavsett vinnare tror jag sedan att semin blir en enklare affär. Har svårt att se hur Fokou Arsene från Kamerun eller Cristian Salcedo från Colombia ska kunna ta sig förbi någon av de ovannämnda. Salcedo bör vara den som vinner kvarten men sedan blir det förmodligen stopp med andra ord.

På den nedre halvan skrällde australiern Joseph Goodall rejält genom att via ett rakbladstunnt domslut besegra europamästaren Viktor Vykhryst från Ukraina. I kvarten borde det ta stopp mot ryssen Maxim Babanin. Babanin påminner en smula om James Toney när han boxades i den tyngsta klassen. Rejält överviktig men med en känsla som få av konkurenterna är i närheten av. Detta borde räcka mot den tekniskt sett mer begränsade Goodall. Den sista kvarten går mellan fransmannen Djamili Aboudou och azeren Magomedrasul Majidov. Majidov ser inte riktigt lika skräckinjagande ut som tidigare men mot fransmannen ska det nog räcka. Har sedan på känn att han däremot stöter på lite för stor patrull i och med Babanin. Vilket skulle leda till en helt öppen final mellan Babanin och Jalolov. Känsla mot räckvidd alltså. Med den kroppshydda Babanin har borde det inte räcka till ett VM-guld. Men nånting säger mig att det trots allt gör det.

Joshua vs. Klitschko

När Wladimir Klitschko i november 2015 förlorade sin odiskutabla titel till Tyson Fury, kände jag mig ganska övertygad om att en schemalagd returmatch inte skulle bli av. Nånting skulle hända på vägen. Då var jag också tämligen övertygad om att det skulle vara Wladimir Klitschko som när allt kom till kritan skulle hitta en bakdörr. Men nu står han alltså här; ett dygn från den största titelmatchen i tungviktsboxning på länge. Även om jag hade rätt i att returmatchen mot Fury (hittills) inte blivit av hade jag fel om Klitschko. Anledningen till att jag trodde som jag trodde var att Klitschko helt enkelt blev utboxad av den tolv år yngre Fury. En returmatch skulle med största sannolikhet sluta på samma sätt om inte ukrainaren var beredd att ta lite större risker.

Men nu är det alltså en annan obesegrad britt vi får se i den andra ringhörnan. Och trots att Tyson Fury inte är inblandad känns det som den mest spännande tungviktsdrabbningen på mycket länge. När Fury detronioserade Klitschko var det en skräll av, om inte gigantiska, åtminstone medelstora mått. Nu är det en 50/50-historia där ung möter gammal på fler än ett sätt. Den tretton år yngre Joshua har nämligen mycket gemensamt med en yngre Klitschko. En Klitschko som ännu inte träffat den nu bortgångne Manny Steward. En Steward som införde livlinor i Wladimirs boxning, på samma sätt som han några år tidigare hade gjort med Lennox Lewis. Många ansåg att den mer säkerhetsboxande Klitschko blev något tråkigare än den tidigare knockoutkungen. Tråkigare eller inte var det utan tvekan en mer framgångsrik ukrainare vi såg med Steward i sin hörna. Under drygt tio års tid var han aldrig i närheten av en förlust och den tveksamma haka som tidigare visat upp sig då och då såg vi aldrig röken av under Stewards tid. Mot Fury var dock Steward inte längre med och där och då kändes det som att även hans dittills så framgångsrika stil nådde vägs ände.

Om Fury hade stått på den andra sidan i morgon är jag övertygad om att vi skulle få se en mer aggressiv Klitschko. Nu är jag inte lika säker. Anthony Joshua är inte lika rörlig som Fury och han är dessutom lite kortare. Storleksmässigt är Joshua och Klitschko så gott som identiska. Det skulle kunna innebära att Klitschkos plan blir den vanliga, dvs den något försiktiga generalen. Om Klitschko istället väljer en mer aggressiv plan är en knockoutseger åt endera hållet en lågoddsare i sammanhanget.

Huruvida fader tid står och frustar i farstun är annars det stora frågetecknet för honom. Många är exemplen på karriärer som avslutats i situationer liknande den Klitschko kommer befinna sig i på Wembley i morgon. Om Wladimir Klitschko torde befinna sig i sin karriärs september, torde Anthony Joshua befinna sig på den andra sidan av kalendern. Frågan är bara hur nära sin peak han är. Även här finns det åtskilliga öden att jämföra med. Joshua befinner sig ungefär där Lennox Lewis befann sig när han klev upp mot Razor Ruddock i oktober 1992 eller ungefär där Michael Grant befann sig när samme Lewis stod i den andra ringhörnan i april 2000. I ena fallet det första riktigt stora steget på väg in i en av boxningshistoriens främsta tungviktskarriärer. I det andra fallet avslöjandet av att verkligheten inte riktigt levde upp till ryktet. Med andra ord är det länge sedan en stormatch i tungvikt har så många spännande frågetecken efter sig. Så många om och men att det är nästan omöjligt att med pannan i djupa veck sia om utgången.

Hösten 2016

Tungviktsklassen har av naturliga skäl alltid varit proffsboxningens skyltfönster, men efter ett mer än ett decennium av total dominans från två bröder från Ukraina som hade lovat sin mamma att aldrig möta varandra har glansen falnat en aning. Men för nästan ett år sedan hände nåt som fick många att svälja cigarren. Den yngre Klitsckhobrodern Wladimir, som utan att förta sig inte hade varit i närheten av en förlust på många år, blev av med sin titel till den tolv år yngre Tyson Fury.

Den 29 oktober ska vi få reda på om Wladimir Klitschko hade en dålig dag på jobbet eller om Tyson Fury helt enkelt hade hittat nyckeln till ukrainarens kassaskåp. Ett tredje alternativ är naturligtvis att det var Fader Tid som hann ikapp Klitschko för nästan ett år sedan. Ukrainaren är nu fyrtio år och exemplen är många på toppboxare som på kort tid blivit mycket äldre. Jämför exempelvis Roy Jones briljanta uppvisning mot tungviktsvärldsmästaren John Ruiz i mars 2003 med hans högst mediokra insats dryga halvåret senare mot Antonio Tarver. Jones dagar som boxningsvirtuos var med detta räknade. Jämför även Alis returmatch mot Leon Spinks hösten 1978 där han fortfarande dansade som en fjäril och pepprade Spinks med underbara kombinationer samtidigt som den yngre världsmästaren slog stora hål i luften, med den störstes match mot Larry Holmes två år senare. Allt var som bortblåst och kvar var en tung och trött "slagpåse".

Fury visade förra gången att det går att säkerhetsboxa ut Klitschko om man har snabbheten och storleken. Så OM (ett ganska stort OM) han är lika väl förberedd som då måste nog Klitschko byta taktik och ta större risker nu. Bli mer som han var innan Manny Steward tog över med andra ord. Det innebär naturligtvis en större risk att åka i backen men förmodligen hans kanske enda chans att rå på Fury i Manchester. Klitschko kan naturligtvis också ha turen på sin sida och få möta en överviktig Fury som inte alls förberett sig lika minutiöst som fjol. Om Klitschko återtar titeln mot en taggad Fury har han i alla fall visat mig att hans plats inom tungviktens kanon är säkrad för all framtid.

Länge såg det ut som Tyson Furus yngre kusin Hughie Fury skulle gå en utmanarmatch om WBO-titeln mot mexikanen Andy Ruiz. Tyvärr verkar drabbningen inte bli av, inte den här gången i alla fall. Tyvärr, eftersom det i aå fall skulle varit två obesegrade herrar på väg upp som skulle göra upp. Hughie är inte lika tung och hårdslående som sin sju år äldre kusin, men har en fin boxarstil som bygger på rörlighet och kvickhet. Mexikanska tungviktare är en raritet i sammanhanget och Andy Ruiz har ganska snabba nävar som rimmar ganska illa mot hans lätt överviktiga gestalt. Hughie Fury väger mindre men är huvudet högre än Ruiz. Nu cirkulerar det rykten om att Hughie Fury skulle vara aktuell för en match om IBF-titeln, mot Anthony Joshua, den 26 november istället. En titelmatch mellan två britter är naturligtvis kul, men jag undrar om inte Joshua är lite i tuffaste laget för Hughie. Ett annat och kanske ännu intressantare rykte är att nyazeeländaren Joseph Parker ska stå för motståndet i november. Parker är även han obesegrad och besitter en imponerande snabbhet och slagstyrka, vilket skulle borga för en spännande kamp mot Joshua. Varken Joshua eller Parker har hittills behövt visa upp någon defensiv att tala om, så att matchen skulle gå tiden ut är en högoddsare. Tyvärr för Parkers del tror jag att den större britten slår hårdare.

I kulissena har vi även WBC-mästaren, amerikanen Deontay Wilder. Det senaste ryktet gör gällande att ett returmöte mot kanadicken Bermane Stiverne är i vardande. Stiverne är förmodligen bättre än Wilders tidigare utmanare, men så särskilt spännande låter det inte. Wilder vann ganska enkelt på poäng i januari 2015 och Stivernes enda framträdande sedan dess var en tolvrondersvals mot journeymannen Derrick Rossy. Nej, då skulle det vara intressantare med Alexander Povetkin eller David Haye i den andra ringhörnan.

Samtliga titelhållare är i nuläget obesegrade och med en ny obesegrad kung på cruiservikthimlen i Oleksandr Usyk, som förhoppningsvis inte väntar allt för länge med sin attack mot den tyngre klassen, ser den professionella tungviktsboxningen mer spännande ut än på mycket länge.