OS i London

Knappt tre månader innan första knytnävsslaget utdelas i London är alla platser, utom ett wild card i varje klass, fyllda. Nedan tittar jag lite närmare på vad som kan tänkas hända hos de tyngre gossarna.

I supertungvikten ser det ovissare ut än på länge. I dagsläget är det helt öppet mellan åtminstone sex stycken. Om kroaten Filip Hrgovic, som åkte ut hårfint mor ryssen Omarov, skulle norpa åt sig extraplatsen, vill jag påstå att de är sju.

Eftersom OS går i London och hemmaplan trots allt är ett bonusvapen, blir silvermedaljören från VM, den 22-årige Anthony Joshua svårslagen. Att vara engelsman och en av de vassaste favoriterna i den tyngsta klassen förpliktigar naturligtvis och frågan är om han kan leva upp till alla de förväntningar som läggs på hans axlar. Joshua påminner både i stil och storlek om sin engelske föregångare Lennox Lewis. I VM förra hösten förlorade han med minsta möjliga marginal mot den då hemmaboxande sluggern Magomedrasul Medzhidov, så visst finns det fog för ett visst favorittryck.  Jag skulle heller inte bli förvånad om vi någonstans på vägen får se ett returmöte i London mellan fjolårets finalister. Bulldozern Medzhidov från Azerbajdzjan är nog den aggressivaste och tuffaste i startfältet så det gäller att inte slappna av för en sekund för den som vill besegra honom.

För den som söker en stilmässig motsats till Medzhidov är Kazaken, den 22-årige, Ivan Dychko värd ett extra öga. Trots sina två meter är han smidig som en katt och kvick som en welterviktare.

OS-mästaren från Peking, Roberto Cammarelle må ha puttats ner ett snäpp från sin tron, men kan inte räknas bort. De få förluster han har på sitt konto de senaste åren har alla varit med minsta möjliga marginal. En av de som besegrat Cammarelle är ryssen och europamästaren Magomed Omarov som naturligtvis också kan gå hela vägen.

Ytterligare ett namn att slå ett slag för är kubanen och Felix Savons brorson, Erislandy Savon. Savon som bland annat blev juniorvärldsmästare 2010 är en kvick och hårdslående herre som kan slå vem som helst.

Har svårt att se att någon annan än ovanstående sex kan blanda sig i kampen om guldet. Men utav de övriga brukar den store kinesen Zhang Zhilei gå långt.

Vi har även tysken Erik Pfeifer som är en skicklig allroundboxare men knappast räcker till mot de främsta.

Den blott tjugo år fyllda fransmannen Tony Yoka är ett namn för framtiden och bygger sin boxning på rörlighet. Med rätt lottning kan han ta sig till kvarten men troligen inte längre.

Att amerikanen Dominic Breazeale tog Lenroy Thompsons plats är nog en överaskning för många. Breazeale är en före detta amerikansk fotbollsspelare som sadlat om. Och till skillnad från många andra som gjort samma byte, tar Breazeale inga genvägar. Han kan säkert bli en attraktion som proffs, men jag har svårt att se honom gå längre än till kvartsfinal i London. I det amerikanska kvalet förlorade Breazeale knappt till 18-årige Italo Perea från Equador. Perea, som hunnit fylla nitton innan gonggongen i London ljuder, är en framtidsman som i detta OS förmodligen är ett nummer för litet.

Från Australien kvalificerade sig Johan Linde som i alla fall fick mig att lyfta på ögonbrynen när han knockade Tonga-boxaren Uaine Fa. Fa hade övertygat stort i World Series of Boxing och var storfavorit att ta sig till London. Misstänker dock att Lindes seger mot Fa var en lyckträff och han därmed får det svårt i London.

I övrigt deltar marockanen Mohamed Arjaoui som också kan ta sig till kvartsfinalen med rätt lottning. Blaise Yepmou från Kamerun och Simon Kean från Kanada tror jag däremot får det svårt att ta sig förbi första omgången.

Toppen i den näst tyngsta klassen är inte riktigt lika bred och mycket talar för att det står mellan två personer som möttes redan i Peking. Möts de igen har ukrainaren Oleksandr Usyk revansch att utkräva. Under fjolårets VM-turnering  närmast utklassade han allt motstånd med  kvicka kombinationer och rörliga fötter.

Dock var inte hans gamle baneman italienaren Clemente Russo med den gången. Russo har istället fokuserat på WSB, där han har gått obesegrad genom (nästan) två säsonger. Trots att Russo tävlat med de allra tyngsta är han alltså obesegrad och en match mellan Usyk och Russo kan bli något extra. Det är två boxare som lever högt på snabbhet och en fantastisk känsla i ringen.Usyk är rörligare och mer varierad i sin slagarsenal, medan Russo mer lever på att utnyttja motståndarens misstag.

Om någon av dessa skulle fallera kan kanske ryssen Artur Beterbiev blanda sig i toppstriden. Till skillnad från Russo och Usyk är Beterbiev mer av en slugger som anser att anfall är bästa försvar.

Teymur Mammadov tog endast 18 år gammal silver vid hemma-VM i fjol och spås en lysande framtid. Kubanerna är alltid bra, men i tungviktsklassen tror jag att "fel" kuban är med. José  Larduet som är Kubas man i London är allroundskicklig och kan säkert nå semifinal, men på hemmaplan har dom den 19-årige Leinier Perot som nyligen besegrade Larduet ganska klart och förmodligen skulle vara ett större guldhopp för Kuba.

Amerikanen Michael Hunter har efter fyra års väntan äntligen fått sin OS-biljett och förhoppningsvis lämnar han inget åt slumpen den här gången. Tyvärr har han annars inte riktigt levt upp till sin enorma talang. Ryktet säger att han emellanåt  inte riktigt tar sin boxning seriöst, vilket väl blev verifierat när han på träningslägret inför VM i fjol hade kopplat av med fel sorts tobak i pipan. Men den kvicke och stilboxande Hunter har trots allt varit mannen att slå inom de två tyngsta klasserna i USA under de fem senaste åren och med rätt lottning kan han ta medalj.

Ett intressant namn att lägga på lagring några år är australiensaren Jai Opetaia. Opetaia fyller sjutton i sommar och är naturligtvis främst med för att se och lära. Men med tanke på att hans utvecklingskurva gått spikrakt uppåt det senaste året kan det vara på sin plats att hissa en varningsflagga för honom. Likt Usyk och Russo bygger han sin boxning mer på snabbhet och känsla än kraft och styrka.

I övrigt bjuder klassen på bulgaren Tervel Pulev och vitryssen Sergei Karneyeu, två europeer som skulle kunna nå kvarten men knappast längre. Av de återstående tror jag inte att någon av Ali Mazehari, Yamil Peralta, Julio Castillo, Wang Xuanxuan, Chouaib Bouloudinats eller Maxwell Amponsah ska kunna hota någon av värde.

Post-Klitschko

När finländaren Robert Helenius i lördags natt blev ny europamästare i tungvikt, sjönk också hans aktier som framtidsman i den absoluta tungviktstoppen. För trots den tidiga julklappen från poängdomarna, blev han trots allt utboxad av den betydligt kvickare engelsmannen Dereck Chisora. Framförallt upplevde jag att det saknades en plan B när den förväntade knockouten aldrig ville komma. Förhoppningsvis var detta en väckarklocka för Helenius och om han börjar jabba mer frekvent tror jag trots allt att framtiden är ljus för honom. Robert Helenius har annars setts som en av de främsta att ta över tungviktskronan efter Klitschkobröderna.

Inte för att någon av bröderna har hintat om någon abdikation den närmaste tiden. Men eftersom den rådande situationen med två helt överlägsna tungviktsvärlsmästare som dessutom inte kommer att mötas är fullständig unik är det föga förvånande att publiken börjar tröttna på titelutmaningar som enbart är kamper på pappret. Det är ju inte heller så att bröderna undviker några utmanare. David Haye, Tomasz Adamek, Odlanier Solis, Chris Arreola, Tony Thompson, Eddie Chambers och Kevin Johnson har alla fått bita i det sura äpplet.

Många hoppades säkert på att exempelvis engelsmannen David Haye skulle ha något i bakfickan åt Wladimir Klitschko när de möttes i somras. Men med sin sedavnligt metodiska boxning höll sig Wladimir på tryggt avstånd samtidigt som raka slag pumpades in. Den betdligt mer karismatiske Haye klarade sig tiden ut och lyckades faktiskt med konststycket att vinna en och annan rond. Men det rådde aldrig några tvivel om vad segern skulle hamna. Ett annat hopp om tronskifte stod kubanen Odlanier Solis för. Men en rond och en skadad fot in på matchen mot Vitali Klitschko tog den sagan slut. Solis bör trots "förlusten" mot Vitali inte räknas bort. Tar han sin boxning seriöst och kroppen står pall kan han mycket väl nå enda fram. Det lilla vi såg mot Vitali visade trots allt en Solis i något så när form, som dessutom rörde lite på fötterna. Har han utnyttjat sin konvalescens rätt, kan vi kanske hoppas på ytterligare lite lättare och därmed kvickare kuban som i så fall garanterat bör få en plats långt fram i kön när framtidens utmanare skall ropas upp.

Men den i nuläget främste utmanaren till dominansen från Ukraina är förmodligen ryssen Alexander Povetkin. Lite i skymundan försvarade WBA-mästaren Alexander Povetkin sin titel på galan i Helsingfors i lördags. Ganska enkelt slogs amerikanen Cedric Boswell ut. Annars har inte Povetkin riktigt levt upp till de enorma förväntningar som ställdes på honom för några år sedan. Ryssen är en skicklig allroundboxare med snabbhet, styrka och teknik i sin arsenal. När han blev proffs var jag ganska övertygad om att Povetkin inom några år skulle stå ensam i toppen på klassen. Men det är bara att ställa hans seger mot Ruslan Chagaev jämte Wladimirs seger mot samma Chagaev för ett par år sedan för att inse att Povetkin skulle få det knivigt i en riktig titelmatch mot Klitschko den yngre. Att han skulle ha en lättare resa mot Vitali är inte heller troligt.

Om vi lyfter på locket till resten av klassens utmanare av i dag och i morgon, ser vi att öst även i framtiden förväntas dominera. I farstun till att utmana på allvar har vi exempelvis bulgaren Kubrat Pulev. Pulev har en gedigen amatörbakgrund på högsta nivå bakom sig och är närmast komplett som boxare. Det samma kan nog sagas om ukrainaren Vyacheslav Glazkov, som även han har amatörmeriter i värdsklass och dessutom är mer bred än spetsig i sin boxning. Både Pulev och Glazkov kan säkerligen nå långt men frågan är om inte frånvaron av det där lilla extra gör att det stora Mästarbältet blir svårt att bärga.

Mer explosiva är ryssarna Denis Boytsov och Magomed Abdusalamov. Boytsov sågs länge som den ryske Tyson, men har de senaste åren haft efterhängsna skadeproblem. OM han får bukt med dessa kan han mycket väl gå långt. Abdusalamov är en tuff hårdslående herre som gått ner en del i vikt på sistone. Han är dessutom kusin med amatörvärldsmästaren i supertungvikt, Magomedrasul Medzhidov. Har en känsla av att kusinerna kan komma att bli ett skräckinjagande radarpar i proffsringen i framtiden...

En dark horse från den forna Warszawapakten är Artur Szpilka, en polsk fotbollshulligan som fick sitta 18 månader i fängelset för sin inblandning i ett slagsmål mellan Wizla Krakowfans (hans lag) och Craiovafans. Med fängelsevistelsen bytte han inte bara viktklass från cruiservikt till tungvikt utan lämnade även det vilda hulliganlivet bakom sig... Den 22-årige Szpilka är attitydmässigt så långt från de välkammade Klitschkobröderna man kan komma. In i ringen kommer han iklädd den oranga fängelseoverallen, flankerad av två kvinnliga poliser... Väl inne i ringen har han en stil som påminner ganska mycket om engelsmannen David Haye. Med en låg gard bygger han sin boxning på rörlighet i överkroppen kombinierat med snabbhet i nävarna. Han drar från höften och slår hårt från alla håll och kanter. OM han kan disciplinera sig en aning i ringen och variera sin boxning mer - nu är det lite väl mycket knockoutjagande - och hålla sig från trubbel utanför ringen kan den unge polacken vara ett hett framtidsnamn. Szpilka är, bland alla bleka östeuropeer, kanske vad tungvikten behöver. De flesta tungvikatrna från öst är hövliga, fåordiga och allmänt reko. Skickliga yrkesmän men utan den karisma vi så gärna vill ha hos en tungviktsmästare. Artur Szpilka är däremot nåt helt annat.

Tid bakom galler har även en snart 40-årig, amerikansk tungviktare på sitt CV. En tungviktare som i slutet av 90-talet bland hardcorefansen ansågs lovande. Tyvärr hamnade den lovande tungviktaren i klammeri med rättvisan vilket innebar åtta års ofrivillig frånvaro från den professionella boxningsringen. När han som 38-åring äntligen muckade var det inte många som tog hans återkomst till boxningen på allvar. Men sakta men säkert har tungviktaren låtit tala om sig. Ett drygt år senare är det många som på fullt allvar ser honom som det största hoppet bland tungviktarna i USA. Amir Mansour, som han heter, kan vara en askungesaga i vardande.

Vill man ha ytterligare en amerikansk tungviktare att hålla i handen kan möjligen Seth Mitchell vara något. Mitchell spåddes en lysande framtid inom amerikansk fotboll när han en god bit över tjugo testade på boxning. Det gick så bra att boxningen blev hans kall. Fem år senare fortsätter han att utvecklas med varje match och möjligen, möjligen kan Mitchell vara ett namn för den absoluta toppen inom nåt år. Att en snart 30-årig före detta amerikansk fotbollspelare och en snart 40-årig gammal kåkfarare ses som de största framtidshoppen i USA säger kanske en del om standarden bland de amerikanska tungviktarna i övrigt.

Desto bättre verkar återväxten i Storbritannien vara. Ett påstående som styrktes av Dereck Chisoras fina insats mot Helenius i helgen. Chisora blev ju i somras själv utboxad av landsmannen Tyson Fury. Fury som är både ung och stor utvecklas med varje match. Och ett framtida stormöte på de brittiska öarna förväntas en match mellan Fury och David Price vara. Price är nästan lika stor som Fury och med en fin boxningsstil, kombinerat med ett tungt knockoutslag förväntas han gå långt. Det enda molnet på de väldiga britternas himmel är hakor som inte verkar gjorda av granit.

Både Fury och Price har i omgångar ryktats vara aktuella för match mot den i Irland stationerade kubanen Mike Perez. Perez har i svallvågorna efter den mer beryktade landsmannen Solis placerat sin kappsäck i Irland och hans största bedrift så här långt är segern i Prizefighter Tournament tidigare i år. Relativt kortväxt men snabb och explosiv är kubanens signum, vilket även stilmässigt gör en potentiell match mot någon av jättarna från England intressant. En annan kuban att lägga på minnet är Luis Ortiz. Han är längre än landsmännen Solis och Perez och besitter en glimrande teknik. Har dock en känsla av att han är lite väl självgod och det är inte enbart en rolig frisyr som påminner om Jorge Luis Gonsalez.

Möjligen är det så att de största framtidshoppen inom tungviktsboxningen fortfarande är amatörer. Naturligtvis är amatörerna ännu mer spekulation, men lägg gärna namnen nedan i en hatt som du lägger på hyllan några år.

Oleksandr Usyk, den nyblivne amatörvärldsmästaren i tungviktsboxning, är möjligen den största talangen av de alla. Med en fysik och stil som påminner om en ung Muhammad Ali och ett pass han delar med Klitschkobröderna, har han alla rätt hittills. Magomedrasul Medzhidov, amatörvärldsmästaren i supertungvikt är Usyks motsats. Om Usyk är Ali är Medzhidov Foreman. Stenhård som få kastade han bomber genom så gott som alla motståndare i VM.

Supertungviktaren Filip Hrgovic är en 19-årig kroat som kombinerar tyngd med teknik på ett föredömligt vis, medan kazaken Ivan Dychko är en 21-årig supertungviktare på över två meter men med en mellanviktares rörelsemönster.

Anthony Joshua är en ung engelsman som både är stor, snabb och hårdslående. Att han dessutom endast är 22 år gör att man kan förstå britternas förhoppningar om en arvtagare till Lennox Lewis. Att Felix Savons brorson skulle lämna Kuba för proffslivet är det kanske få som tror, men om Erislandy Savon skulle göra detta har han alla förutsättningar att bli en attraktion i proffsringen.

Tungviktaren Teymur Mammadov är endast 18 år gammal och det var bara Usyk som stog ivägen för ett guld på hemmaplan. Gasan Gimbatov är en annan 18-årig supertungviktare från Ryssland som både slår snabbt och hårt.

Michael Hunter är förmodligen det största hoppet från USA. Tyvärr fick han aldrig chansen i VM eftersom fel sorts tobak hade nyttjats. Likt sin fader är han en kvicknävad och svårtfräffad herre.

Haveriet i Helsingfors

Att vinna är inte allt. Det blev vi, sent i lördags kväll, bryskt påminda om. I vad som skulle bli den finländske tungviktaren Robert Helenius stora hemvändarfest, blev istället en kladdig påminnelse om boxningens allra sämsta sidor. Efter två imponerande knockoutsegrar i Tyskland över Samuel Peter och Sergei Liakhovich var det nu tänkt att den store Stockholmsfödde tungviktaren skulle, i en på pappret enklare match, visa upp hela sitt kunnande för sin hemmapublik.

Motståndaren, engelsmannen Dereck Chisora hade nämligen i slutet av juli blivit ganska rejält utboxad av sin landsman Tyson Fury. Likt Helenius är Fury en lång herre och eftersom Fury ganska enkelt höll Chisora på avstånd, var det få som trodde att Chisora skulle ha någon chans mot finländaren. Att Helenius, till skillnad från Fury, dessutom förfogade över ett tungt knockoutslag och inte heller visat några som helst tendenser till att vika ner sig när han blivit rejält träffad gjorde inte saken sämre.

Så när en kaxig engelsman, maskerad med Union Jack, äntrade ringen möttes han av en blandning av burop och högdragna fnysningar. Självklart var det bara ett spel för galleriet i väntan på en närmast förutbestämd knockoutförlust. Även när Chisora piggt attackerade i de första ronderna var den allmäna känslan att han bara fick leka rommen av sig innan den väldige Helenius skulle lägga in en överväxel och avgöra matchen. För så hade det sett ut i matcherna mot Peter och Liakhovich. I de två första ronderna var det också tydligt att Chisora emellanåt fick känna på Helenius slagstyrka. Möjligen kunde också dessa två ronder ges till Helenius eftersom hans träffar var hårdare och tydligare. Men i den tredje ronden började Chisora röra sig mer i sidled än tidigare. Och det som vid första anblicken kunde tolkas som en ren överlevnadsinstinkt, förbyttes snabbt till en känsla av att Chisora faktiskt började boxa ut våran hjälte från Finland. I takt med att ronderna förlöpte blev det mer och mer tydligt att den stora kanonen lyste med sin frånvaro denna afton och när matchen var slut hade jag Chisora som klar och tydlig segrare. Trots att ringdomaren Adrio Zannoni gjorde sitt yttersta för att störa rytmen hos besökaren från London, hade Chisora ändå lyckats med att både bestämma tempot i matchen och leverera ungefär dubbelt så många rena träffar som den finländske värden. Att Helenius träffar från och med rond tre, knappast verkade bekomma Chisora gjorde segern i mina ögon ännu tydligare.

Att Dereck Chisora inte fick den seger han borde ha fått vet ni säkert. Istället utropades Robert Helenius som den nye europamästaren i tungvikt. Ett domslut som bara gav förlorare egentligen. Först och främst naturligtvis Dereck Chisora, mannen som vid det här laget borde vara den nye europamästaren i tungvikt. Men även Helenius är på sätt och vis en förlorare. För få fans har så gott minne som boxningsfans. Få saker har så svårt att falla i glömska som gamla bortdömningar och att för alltid hamna i detta "hall of shame" är inget jag unnar den sympatiske Robert Helenius. Dessutom är Finland som boxningsvärd en stor förlorare. För vem vill efter detta åka till Finland och möta en hyllad hemmaboxare.

Antiklimax

Sällan har väl invägningen inför en stor tungviktsdrabbning varit så emotsedd som i fredags. Rykten hade gått om att den kraftigt överviktige, men extremt talangfulle kubanen Odlanier Solis hade förberett sig väl för en gång skull. 112 kilo visade vågen på och även om han inte hade gått ner under 110 som jag hade hoppats på, väcktes i alla fall ett litet hopp om en intressant match. 112 kilo var trots allt proffskarriärens lägsta vikt för kubanen.

När väl gonggonen gick sent i lördags kväll visade även Solis att han inte hade tänkt stå och byta slag i mitten med Klitschko. På lediga fötter visade Solis upp en helt annan boxning än i genrepet mot Ray Austin. Vitali Klitschko var inte sämre han och demonstrerade sin spjutjabb på ett föredömligt sätt. När den första ronden började närma sitt slut kände jag för första gången på mycket länge, att det rådde en ovisshet inför utgången av en match med en Klitschkobroder involverad. Solis hade dittills visat upp en självsäkerhet i ringen, som det var länge sedan jag såg hos en Klitschkomotståndare.

Men förhoppningen hade inte ens landat förrän kubanen låg och sprattlade på canvasen. Vitali Klitschko hade försvarat sin titel på knockout. Den första känslan var att det var en överaskande kontring från Klitschko som hade fått Solis på fall. Men när man fick se reprisen förvandlades känslan till att Solis hade lagt sig. En ytterligare titt på förloppet gav dock vid handen att fallet orsakades av att kubanen vridit till benet. Exakt när benet gav vika råder det delade meningar om. Klitschkofans vill gärna hävda att kraften i Klitschkos träff drog undan mattan för Solis och att benet därmed vek sig i fallet. Solisfans hävdar å andra sidan att "träffen" inte hade något samband med Solis fall och skada. Personligen tycker jag det ser ut som att Solis trampar snett när han landar efter sin attack och Klitschkos kontring. Och huruvida Klitschkos slag hade någon effekt är det väl bara Solis själv som vet.

Det kan i sammanhanget tyckas lite paradoxalt att samma Klitschksupportrar som i nästan åtta års tid orerat om vad som kunde/skulle ha hänt om domaren inte brutit titelmatchen 2003 mellan Vitali Klitschko och Lennox Lewis, nu inte nöjer sig med någon annan beskrivning av matchen än den att det var Klitschkos superkrafter som avgjorde. Då avgjordes matchen av att Klitschkos ögonbryn gav vika. Ett jack stort som Nilen, orsakat av Lennox Lewis nävar, gjorde det omöjligt för Klitschko att fortsätta. Det fanns inget kontroversiellt i själva domslutet den gången. Vitali Klitschko var inte i stånd att fortsätta och skadan var orsakad av träffar från Lewis sida. Däremot har det inte gått en dag sedan dess utan att en nätdiskussion startats om vad som kunde ha hänt om matchen hade fortsatt. Då som nu avgjordes matchen av att den ene boxaren på grund av skada inte kunde fortsätta matchen. Då som nu hade utmanaren boxats förvånansvärt jämnt med mästaren fram till skadan. Då som nu fanns det inget kontroversiellt i själva domslutet. Då som nu fylldes jag efteråt av ett stort antiklimax.

Det som för en liten stund i lördags kväll såg ut att kunna bli något riktigt bra försvann helt plötsligt i en rökpuff och kvar är bara resultatet och en hinna av fiktion.

Vitali Klitschko vs. Odlanier Solis

De helt överlägsna boxarbröderna Vitali och Wladimir Klitschko gick tidigt i sina karriärer ut och deklarerade det otänkbara i ett möte mellan de två. Vi står därför inför en situation där de två främsta inte är intresserade av att göra upp om den odiskutabla titeln och därmed omkullkastar själva magin bakom tungviktsboxningen. Det är därför inte så konstigt att den som följer den professionella tungviktsboxningen på närmare håll gärna ser att någon åtminstone kan slå in en kil mellan bröderna.

Sent på kvällen den 19 mars ska storebror Vitali Klitschko försvara sin WBC-titel i tungviktsboxning. För motståndet står den obesegrade kubanen Odlanier Solis. Tittar man närmare på förhandsnacket är Klitschko solklar favorit och det med rätta. Vitali har sedan sin comeback i oktober 2008 inte varit i närheten av någon fara medan Solis som professionell inte varit i närheten av de kvaliteter som gjorde honom till en av tidernas främste tungviktare/supertungviktare som amatör.

På den försvarande sidan har vi en väldisciplinerad världsmästare som rent fysiskt, med sina dryga två meter är nästan två decimeter längre än sin utmanare. Trots skillnaden i längd har ukrainaren under de senaste åren vägt ungefär fem kilo mindre än sin kubanske motståndare.

Solis har under de senaste åren vägt ungefär trettio kilo mer än när han tog OS-guld i Aten 2004. Än värre för Solis räkning är att han i takt med att trivselvikten ökat också slutat "boxats". Som amatör var han så gott som omöjlig att träffa. I ständig rörelse och med en ledig överkropp pricksköt han sina motsåndare intill förnedring. Som proffs har han däremot slutat röra sig för att istället fokusera på styrka, allt ackompanjerat av promotorn Ahmet Oeners mantra "den kubanske Tyson".

Solis har säkert blivit lite hårdare som proffs men någon kubansk Tyson kan vem som helst se att han inte är. Trots detta fortsätter Solis i match efter match att visa upp sina klumpigaste slalompjäxor. Så det som från början var en Chris Byrd med fotarbete och lite mer slagstyrka har blivit en David Tua utan slagstyrka. Om Solis har börjat röra sig mindre med åren har Vitali Klitschko istället börjat röra sig mer. För tio år sedan var Vitali en ganska endimensionell knockoutboxare. Jämför till exempel Vitalis match mot defensivspecialisten Chris Byrd med Wladimirs matcher mot samme boxare. Wladimir utnyttjade sin storlek till att enkelt boxa ut Byrd medan Vitali slog så många hål i luften i sin jakt på den undflyende Byrd att armen/axeln till slut sa ifrån. Vitali ledde i och för sig matchen på poäng när handduken kastades in men det var ändå en mycket frustrerad ukrainare vi såg den kvällen. Om den Vitali vi såg då hade mött en Solis som hade renodlat den stil han visade som amatör hade jag inte tvekat att satsa mina besparingar på kubanen. Men Vitali har med åren blivit en svårboxad herre. Sedan comebacken har han, ofta med händerna nere vid höfterna, boxats från distans samtidigt som motståndarna har haft förvånansvärt svårt att ägna sig åt något annat än överlevnad. Såväl attackboxare som Chris Arrola och Samuel Peter som stilboxare som Juan Carlos Gomez och Kevin Johnson har blivit helt utklassade. Med detta som bakgrund är det naturligtvis svårt att tro på något annat än en ganska enkel seger för Vitali Klitschko den 19 mars.

Trots detta finns det ändå aspekter som gör matchen intressant.

Klitschos ålder är en av dom. Vitali fyller 40 år i sommar och trots att tidens tand hållit sig på behörigt avstånd hittils vet vi att få sporter är så skoningslösa i sitt visande av detta som just boxning. Exemplen är åtskilliga över boxare som över en natt åldrats åtskilligt. Lennox Lewis såg suverän ut i sitt tillintetgörande av Mike Tyson för att i matchen efter, som även blev hans sista, mot just Vitali Klitschko se ovanligt tam och beskedlig ut. Och den som såg Ali på lätta fötter enkelt boxa ut Leon Spinks 1978 för att sedan i matchen efter, två år senare, agera slagpåse åt Larry Holmes hade svårt att tro att det rörde sig om samma boxare. Och vem hade trott att den oslagbare Roy Jones jr skulle tappa allt mellan mars 2003 och november 2003. I mars gjorde han narr av den 15 kilo tyngre WBA-mästaren John Ruiz och i november blev han träffad av fler slag i en match än under karriären som helhet fram till dess, när Antonio Tarver knappt besegrades. Matchen mot Tarver blev också, trots segern, början på slutet för Jones. Vitali har hittils inte visat några ålderstecken men det hade inte Jones eller Lewis heller gjort inann deras möten mot Tarver eller Vitali Klitschko.

Ytterligare en aspekt är Solis själv. Även om det i det vi har sett hittils av kubanen som proffs finns få saker som tyder på något annat än en enkel match för Klitschko ska vi inte glömma att Solis är obesegrad. Han har vunnit sina matcher ganska enkelt trots sin skenande vikt, trots sitt obefintliga fotarbete, trots sitt till synes brist på engagemang. Backar vi sedan bandet och tittar närmare på Solis amatörkarriär ser vi inte bara guld och gröna skogar. Han briljerade alltid när det var dags för OS och VM men däremellan kunde han se ganska oengagerad ut och faktiskt även förlora matcher mot boxare han sedan lekte med när det var allvar. Jag säger inte att det är sannolikt att vi kommer att se en helt ny Solis den 19 mars men om man till detta lägger rykten om hård träning och viktminskning räcker det i alla fall till en tumme av hopp för den som vill se ett tronskifte.

En intressant detalj från historieböckerna ger också vid handen att en ung Cassius Clay innan han gick upp mot den oslagbare Sonny Liston hade gått sina dittils två "sämsta" matcher som uppvärmning. Doug Jones och Henry Cooper hade givit Clay sådana besvär att ingen på allvar trodde att mannen som senare skulle bli Muhammad Ali kunde vara något annat än en munsbit för Liston...

Ska man vara helt nykter i sin analys är jag rädd att snacket om hårdträning och viktminskning var mest... just snack. Dessutom invänder naturligtvis vän av ordning mot jämförelsen med en ung Cassius Clay. Solis usla genrep mot Ray Austin var knappast något olycksfall i arbetet utan snarare en konsekvens av ett obefintligt engagemang under en lång tid. Så förmodligen kommer vi den 19 mars ha en Solis som ivrigt påhejad av Oener tror att han kan stå i mitten av ringen och växla slag med Klitschko. Och gör han det kommer han ha svårt att nå Klitschko som i sin tur prickskjuter med raka slag mot kubanens ansikte. Förmodligen kommer då Solis få nog och mer eller mindre ge upp framåt rond 7-8.

Hjärtat hoppas däremot på en Odlanier Solis på rätt sida om 110 kilo som visar sig från sin bästa sida. Med ett fotarbete han tidigare inte visat som proffs håller han sig i ständig rörelse och blir ett svårtfräffat mål för den större ukrainaren. Den pånyttfödda snabbheten i fötterna gör också att han raskt kan komma innaför garden och leverera slagserier på den förvånade Klitschko som inte hinner kontra innan Solis är utom träffradie. En frustrerad Klitschko blir till slut golvad och uträknad i rond 9.

Helt klart är att det här finns potential, om än så lite, för ett efterlängtat tronskifte. Men styrkan hos bröderna Klitschko har alltid varit att de lever i och efter de förutsättningar som finns och lämnar resten till fiktionen

Tungviktsboxning anno 2011

Världsmästaren i tungvikt är inte längre världens kändaste och mest beundrade idrottsman. Det var länge sedan en titelmatch i tungviktsboxning gav upphov till krigsrubriker i våra kvällstidningar. Mytologin har helt enkelt försvunnit. Förklaringen till detta, om du lusläser amerikanska boxningsmagasin, är att dagens tungviktare inte är lika bra som de var på 70-talet till exempel. Förutom att det är närmast omöjligt att jämföra idrottsmän (rättvist) mellan olika epoker, tror jag förklaringen luktar unken etnocentrism. Det är som att hävda att världstennisen håller en mycket lägre nivå idag än den gjorde på 80-talet... Självklart bidrar bra amerikaner till att hålla intresset vid liv, eftersom mytologin kring boxningen har sin vagga i USA.

Men om vi lägger den professionella tungviktsklassen under lupp, märker vi att inte mycket har hänt på de två år som gått sedan jag skrev om klassen senast.


MÄSTARNA

Wladimir Klitschko (IBF/WBO)

Den yngre Klitschkobrodern har utan att förta sig nämnvärt försvarat sina titlar tre gånger de senaste två åren. Varken Ruslan Chagaev, Eddie Chambers eller Samuel Peter har kunnat mäta sig med den explosive och välboxande Ukrainaren. Sedan Emmanuel Steward tagit över ansvaret för Wladimirs träning har han dessutom förbättrat defensiven. Eller rättare sagt har han blivit försiktigare, på samma sätt som Lennox Lewis blev "försiktigare" när Steward tog över träningen av honom. Vissa hävdar att han blivit tråkigare i och med detta. Men det är svårt att motivera varför man ska ta större risker när man utklassar allt sitt motstånd ändå...

Näste utmanare är engelsmannen Dereck Chisora som knappast nån tror ska ha skuggan av en chans. Sent på valgorgsmässoaftonen i år får vi svaret.


Vitali Klitschko (WBC)

Lika säker som sin yngre broder har Vitali Klitschko varit i sina försvar av WBC-bältet de senaste två åren. Varken Juan Carlos Gomez, Chris Arreola, Kevin Johnson, Albert Sosnowski eller Shannon Briggs har haft nåt att hämta. Trots att Vitali fyller 40 år i sommar känns det inte som att han börjar visa några försvagande ålderstecken. Lite mer avig och kanske inte lika klassiskt välboxande som lillebror fortsätter Vitali Klitschko att dominera sina motståndare. Vitali har dessutom en väldokumenterat starkare haka än lillebror. Eftersom en match bröderna emellan är utesluten är en jämförelse högst akademisk. Högst påtagligt är dock att deras dominans de senaste två åren enbart har cementerats. Vitalis näste utmanare är kubanen Odlanier Solis som ska testas den 19 mars.


David Haye (WBA)

Främste utmanare till ukrainarnas dominans är i dagsläget engelsmannen David Haye. Haye är i mångt och mycket brödernas motsats. Med en kaxig attityd och en explosiv stil som baseras mer på kvickhet och snabba reflexer har han fått många att hoppas på ett värdigt alternativ till Klitschkobröderna. I november 2009 knep han WBA-titeln av den väldige Nikolaj Valuev och under 2010 har han försvarat bältet mot John Ruiz och Audley Harrison. Under det senaste året har det inte gått en vecka utan att ett nytt rykte uppkommit om en kommande match mot en Klitschko, så det är svårt att hänga med i svängarna. För tungviktsboxningens skull hoppas jag verkligen att Haye, som fortfarande är ett litet oskrivet kort, har förmågan att fälla åtminstone en Klitschkobroder. Men jag skulle i dagsläget inte satsa några pengar på det. Jag har svårt att se hur Haye ska kunna komma åt nån av bröderna utan att själv blotta sig för mycket.

En annan match det ryktas om, och som jag hoppas på blir av, är ett titelförsvar mot den forne amatörstjärnan Alexander Povetkin. En klar seger för endera parten skulle ringa in en tydlig utmanare till den ukrainska dominansen.


UTMANARNA

Alexander Povetkin

Ryssen Povetkin var närmast oslagbar i amatörringen och när han under de första åren av sin proffskarriär utan några problem besegrade ganska tuffa motståndare var vi många som förutspådde en framtida, odiskutabel världsmästare i tungviktsboxning. Tyvärr har han fallit tillbaka något de senaste åren. Skadeproblem och rykten om att tränaren Teddy Atlas inte velat veta av någon match mot en Klitschkobroder ännu... har fått hans namn att svalna en aning. Han vinner fortfarande sina matcher utan problem. Men skalper som Nicolai Firtha, Leo Nolan, Javier Mora eller Tekeh Oruh, för att nämna hans fyra senaste motståndare, är knappast något som skrämmer slag på herrarna på täppan. Nu går ryktet om att Atlas är på väg bort från Povetkin... Så låt oss hoppas på en lite mer agressiv matchning av den närmast komplette ryssen. Personligen tror jag att en match mot David Haye skulle kunna bli något utöver det vanliga. Båda är tekniskt skickliga. Men där Haye lever högt på känsla är Povetkin mer klassiskt skolad.


Odlanier Solis

Vitali Klitschkos näste utmanare är kubanen Odlanier Solis som likt Povetkin var en stärna utöver det vanliga i amatörringen. Med snabba fötter, kvicka nävar och gummifjädrar i överkroppen gjorde han då livet surt för sina motståndare. Som proffsboxare har han egentligen inte heller haft några större problem. Trots detta är det få som tror att han ska ge den äldre Ukrainabrodern några bekymmer. Skälet till detta är främst Solis nuvarande fysik. I sina senaste respektive matcher var Solis fem kilo tyngre än Klitschko, trots att Klitschko är nästan två decimeter längre än sin kubanske opponent. Solis väger idag nästan 30 kilo mer än när han exempelvis vann OS-guld i Aten 2004. Kubanen är fortfarande relativt kvick i nävarna och han slår nog hårdare i dag än han gjorde som amatör. Tyvärr är det tidigare så imponerande fotarbetet som bortblåst och att stå fastklistrad och byta slag med den väldige ukrainaren är ingen taktik jag skulle rekommendera. Hur hårt Solis än slår som proffs är han när det gäller slagstyrka inte i samma liga som Vitali. Om jag får drömma lite, hoppas jag att Solis den 19 mars, i alla fall väger mindre än Vitali och att han visar att fotarbetet finns där när det verkligen gäller. För hans främsta chans stavas snabbhet. Han måste visa att hans fötter är snabbare, hans nävar är kvickare och att hans reflexer är snabbare. Dvs allt det som gjorde honom till världens främste amatör måste nu demonstreras av den professionelle utmanaren Solis. Tyvärr tror jag inte att det kommer att hända. Odlanier Solis verkar ha alltför många jasägare runt sig som inte vågar säga det alla ser, nämligen att Solis är en skugga av sitt forna jag. Förmodligen kommer han få ett grymt uppvaknande den 19 mars.


Dereck Chisora

Engelsmannen Chisora är knappast någon utmanare i egentlig mening. Men eftersom Wladimir har valt honom som näste man till rakning så... Och det är klart att en obesegrad boxare aldrig är ofarlig i det att man inte riktigt vet hur bra han egentligen är. Chisoras främsta meriter är segrar över landsmännen Sam Sexton och den forne titelutmanaren Danny Williams. Och även om han sett bra ut i dessa matcher känns hoppet alltför stort. Man ska som sagt inte räkna ut en obesgrad boxare men allt annat än en enkel seger för Wladimir Klitschko den 30 april skulle vara en första klassens skräll.


Tomasz Adamek

Polacken, den förre världsmästaren i både lätt tungvikt och cruiservikt, Adamek ryktas stå i tur för att få möta Wladimir Klitschko efter dennes expedition mot Chisora. Adamek har visat i segrar över bland andra Chris Arreola och Mike Grant att kvickheten och rörligheten följt med honom upp genom viktklasserna. Men jag har ändå svårt att se hur han ska ha en större chans mot Wladimir än vad exempelvis Eddie Chambers hade, för att ta en annan snabb och rörlig men lite mindre tungviktare.


PROSPECTS


Denis Boytsov

Högt uppe bland de framtida utmanarna ligger fortfarande den explosive ryssen Denis Boytsov. Karriären har på grund av skadeproblem gått lite i stå de senaste åren. Det där sista steget som på allvar skulle placera honom i rampljuset har ännu inte tagits. Men helt klart är att potentialen finns där och om kroppen inte säger ifrån tror jag på mycket spännade från honom i framtiden.

Kubrat Pulev

Om namnen hittils varit gamla bekanta är Kubrat Pulev en välboxande bulgar som för så sent som i september 2009 boxades om amatör-VM. När han väl klev in i proffsringen, några veckor senare, sparades inte på krutet i valet av motståndare. Paolo Vidoz, Dominic Guinn och Matt Skelton är några av Pulevs skalper så här långt. Pulev är närmast komplett som boxare. Han rör sig bra, slår snabbt och hårt och försvarar sig väl. Frågan är hur långt det räcker när motståndet skärps, men hittils finns det inget att klaga på.

Robert Helenius

För nordiska tittare är förmodligen finländaren och halvsvensken Robert Helenius än mer intressant. Som proffboxare har han gått från klarhet till klarhet de senaste åren. Stilmässigt påminner han om Wladimir Klitscho. På samma sätt som den yngre Klitschko, utmanövrerar Helenius sina motståndare utan att se sensationell ut. Men det behöver man inte göra om man på två meters höjd besitter både teknik och slagstyrka. Helenius är kanske den främste nordiske tungviktaren sedan Ingo så bli inte förvånade om han en dag står där med ett av de stora bälterna runt midjan.


I bakvattnet av Odlanier Solis har det under de senaste åren dykt upp ytterligare några intressanta kubanska tungviktare. På Irland huserar exempelvis Mike Perez som med kvicka nävar och explosiv stil fått irländarna på fall. Perez har väl inte riktigt blivit testad ännu och han är möjligen i kortaste laget. Men absolut ett framtida hopp.

Närmare till hands för en exilkuban är naturligtvis Miami som under 2010 såg tre kubaner med tunga amatörmeriter äntra proffsringen. Det största hoppet av dom är förmodligen Luis Ortiz som under många år var nummer två, bakom Solis, på Kuba. När Ortiz inte lyckades kvalificera sig till OS i Peking 2008 bestämde han sig för att pröva lyckan som proffs. Och trots att han enbart har boxats fem matcher har tuffa 'journeymen' som Zack Page och Kendrick Releford redan besegrats. Det som talar för Ortiz är att han är något längre än både Solis och Perez. Och i likhet med dessa och många andra kubaner besitter dessutom Ortiz en härlig känsla. Solis var alltid steget före Ortiz som amatör, men då ska man komma ihåg att det var en betydligt lättare och smidigare Solis än den TUNGviktare vi ser idag. Ortiz verkar ha behållit sin fysik lite bättre...

Vid sidan av Ortiz har dessutom Glendy Hernandez och Yasnay Consuegra börjat sin vandring upp för rankinglistorna under det gångna året. Bägge tillhörde de främsta tungviktarna, utan att på allvar konkurrera om förstaplatsen, på Kuba och kan säkert nå långt även som proffs.


Tyvärr är det inte många amerikaner som rosar tungviktsmarknaden för närvarande. Men ska man nämna några som möjligen kan visa framfötterna vad det lider, kanske nån av Seth Mitchell, Deontay Wilder, Darell Madison, Tor Hamer, Joey Dawejko, Fred Allen, Kyle McNutt kan kliva fram. Ingen av namnen känns i nuläget som en "and new undisputed heavyweight champion of the world". Men vem vet...

Då känns ukrainaren Vyacheslav Glazkov som ett hetare alternativ för den som söker framtidshopp. Andra europeer att sätta sitt hopp till är tvåmeters-britterna David Price och Tyson Fury. Price har som amatör kombinerat en slagkraftig offensiv med en emellanåt lite skakig defensiv och Fury har efter en imponerande start som proffs fått en lite krokigare fortsättning, så även här finns det dubier.

Ska jag avslutningsvis slänga fram en 'dark horse' tycker jag ni ska lägga namnet Erkan Teper på minnet...

Tungviktsboxning anno 2009

Få saker blir så nedgjorda av sin samtid som proffsboxningens tungviktsklass. När Larry Holmes var mästare under 80-talet fick han hela tiden tjäna bevis på tungviksklassens kräftgång. Han skulle inte haft en chans mot de främsta tio år tidigare. Holmes blev efter avslutad karriär upprättad och skulle då enligt förståsigpåarna sopat banan med 90-talsmästarna med Lennox Lewis i spetsen. Nu när Lewis har lagt av skulle han ... naturligtvis ... enbart behöva ställa in skorna mot bröderna Klitschko mfl. Så länge ingen Ali eller Tyson håller intresset uppe kommer nog tungviksboxningen alltid få bära på oket från dåtiden. Dagens tungviktsklass har också ett annat problem... frånvaron av framträdande amerikaner. Det är i USA boxningen har sitt huvudkontor och finns det inga bra amerikaner minskar naturligtvis intresset. Tungviktsboxningen anno 2009 håller kanske inte den klass den gjorde för 30- 40 år sedan men den är inte så urusel som man lätt får för sig om man har på sig amerikanska glasögon.

I dag råder en kraftig dominans från det forna Sovjetunionen och de som leder styrkorna är naturligtvis bröderna Klitschko från Ukraina. Men även om det inte råder någon brist på boxare från öst bland utmanarna och framtidshoppen, finns det några att hålla i handen för den som längtar efter variation till det forna Sovjetunionen på tungviktstronen? Framförallt hittar vi alternativen lite längre ner på rankingen. Där hittar vi exempelvis två europeiska kubaner med kvaliteter utöver det vanliga. Från England har vi en ung man med namn efter Tyson som är större än Klitscko men rör sig som en mellanviktare. Från USA har vi bland andra en Graziano som boxas som Tyson och en "bodypucher" med namn som klingar nordisk mytologi.

Men vi börjar väl uppifrån...


MÄSTARNA

Wladimir Klitschko (IBF/WBO)

Om inte den odiskutable mästaren, så i alla fall nummer ett hos de flesta är ukrainaren Wladmir Klitschko. Hans 2008 har varit som en söndagsutflykt i parken. Inga tvära svängar och inga höga hinder. Utan att egentligen anstränga sig har Wladimir försvarat sina titlar tre gånger. Sultan Ibragimov gav inte det motstånd man hoppats på och att amerikanerna Tony Thompson och Hasim Rahman på allvar skulle kunna hota Wladimir var det få som trodde. Wladimir Klitschko tillhör kanske en av tidernas främsta boxare offensivt sett. Få genom historien kan mäta sig med ukrainarens kombination av storlek, styrka och teknik. Det som alltid varit ukrainarens akilleshäl är hans stryktålighet. De senaste åren har dock Wladimir varit så överlägsen att den inte satts på några prov. I det påminner han lite grann om Lennox Lewis, som också genom sin karriär fick sin krigarmentalitet ifrågasatt. Frågan är dock om det är någon av utmanarna som kan sätta Wladimir Klitschkos stryktålighet på prov. Till det krävs i dagsläget något extraordinärt eftersom det krävs en hel del för att kunna testa den på allvar.


Vitali Klitschko (WBC)

Om Wladimirs 2008 varit som ytterligare en dag på jobbet, gjorde storebror Vitali ett större avtryck när han gjorde sin efterlängtade comeback. Ska jag vara ärlig trodde jag inte att vi skulle få se Vitali i ringen nåt mer efter segern mot Danny Williams i december 2004. Efterhängsna skador i kombination med ett ordnat civilt liv gjorde att jag hela tiden misstänkte att allt prat om comeback, var just bara... prat. Men Vitali inte bara återvände, han såg dessutom mer överlägsen ut än nånsin. Med händerna nere vid höfterna fullkomligt utklassade han den stentuffe nigerianen Samuel Peter. Vitali fyller 38 år i år, så jag undrar hur många fler matcher vi får se honom i. Nu har han visat att han fortfarande kan och skulle han, vilket de flesta tror, besegra utmanaren Juan Carlos Gomez i mars skulle i alla fall inte jag bli förvånad om den äldre brodern Klitschko kastar in handduken för gott. Ett möte med lillebror har bägge två deklarerat som otänkbart. Möjligen skulle en match om WBA-titeln eller ett möte med den kaxige britten David Haye kunna motivera Vitali ett litet tag till.


Nikolay Valuev (WBA)

WBA-mästaren Valuev är en ganska medioker boxare, men det har hittils räckt för den väldige ryssen som är 2.15 lång och väger drygt 140 kilo. "The Russian Giant" släpar runt på tillräckligt med boxningskunnande för att göra sig svärotkomlig för sina betydligt kortare motståndare och även om jag personligen inte är så förtjust i Valuevs boxning kan jag tycka att han blir lite mobbad i pressen. Det verkar som många redan innan hans matcher börjar bestämmer sig för att hans motståndare kommer att bli bestulen på segern. Ta exempelvis matchen mot gamlingen Evander Holyfield i december. Visst såg Holyfield piggare ut än väntat och visst såg Valev inte ut som en "värdig" mästare, men att den gamle skulle ha blivit rånad på segern köper jag inte. I min bok såg vi en tråkig, intetsägande match där väldigt lite hände, och visst kunde Holyfield i en jämn match mycket väl ha fått segern, men någon regelrätt bortdömning var det i min värld inte.

Förmodligen får vi se Valuev gå upp i en returmatch mot Ruslan Chagaev vad det lider. Första gången vann Chagaev en klar men knapp poängseger och om Chagaev inte tappat stinget under sin sjukfrånvaro både tror och hoppas jag på en repris. Man vill gärna tro att storlek besegras av kunnande.


UTMANARNA


Ruslan Chagaev

Ruslan Chagaev har i ett år varit frånvarande på grund av sjukdom, men verkar nu redo att rumbla igen. Under frånvaron har Valuev fått låna? titeln. Huruvida Chagaev ska räknas som mästare eller utmanare verkar inte ens WBA veta, så det enda raka är väl att herrarna får göra upp om det igen. Uzbeken är en relativt kort tungviktare som gillar att sätta press på sina motståndare. Men trots att han är en offensivt lagd boxare och har en hel del knockoutsegrar på sitt samvete har han inget renodlat knockoutslag. Han visade även att han kan "boxas" i matchen mot Valuev.


Juan Carlos Gomez

Den stilboxandes kubanen Juan Carlos Gomez ska i mars upp i ringen mot Vitali Klitschko i en match om WBC:s tungviktstitel. Gomez har under åren gjort sig känd som lite lat och lite för förtjust i det ljuva livet utanför ringen, men nu sägs att kubanen är mer fokuserad än nånsin. Även om Gomez är mer dedikerad än tidigare har han förmodligen vid 35 års ålder tappat lite av sin tidigare snabbhet och är det något han behöver mot Vitali är det snabbhet. Snabba fötter, snabba nävar och en hel del mod tror jag krävs av Gomez för att rå på ukrainaren. Men även om kubanen visar sig från sin allra bästa sida tror jag uppgiften blir honom övermäktig. Den äldre Klitschkobrodern är en kraftigt underskattad "boxare" som är svår att boxa ut. Att Gomez både ska kunna hålla sig undan i tolv ronder, samtidigt som han träffar tillräckligt med slagserier för att vinna matchen blir svårt. Att Gomez ska kunna stoppa Vitali blir ännu svårare.


Alexander Povetkin

Povetkin som var fullständigt överlägsen som amatör inom supertungvikten innan han tog steget över till proffsringen i juni 2005 är försteutmanare hos IBF och även högt rankad av WBO. En titelmatch mot Wladimir Klitschko var inplanerad till december 2008, men en skada satte käppar i hjulet för den drabbningen. Nu hoppas man på ett möte under hösten 2009, men först ska Povetkin bli varm i kläderna. Amerikanen Jason Estrada är ett namn som nämns för en match i april. Personligen förstår jag inte riktigt vitsen, rent karriärmässigt, med att ge sig i kast med den kvicke Estrada. Povetkin har redan avverkat tre snabba defensivspecialister i Eddie Chambers, Chris Byrd och Larry Donald. Att gå upp mot en fjärde av samma sort förbereder honom knappast för den mycket större och framför allt mycket mer hårdslående Klitschko. Som manager skulle jag istället föreslå en Ray Austin eller Mike Grant som motståndare. Två betydligt mer begränsade boxare i jämförelse med de stilboxare som Povetkin livnärt sig på under de senaste åren, men om man ska upp mot Wladimir klitschko kan det väl vara bra med lite motstånd i den häraden. Att den närmast komplette Povetkin visat att han kan klara av rörliga defensivspecialister är gott nog, men han har hittils inte visat klorna inför knockoutboxare av modell större. Personligen tror jag dessutom att Povetkin skulle göra ett betydligt mer spektakulärt intryck mot boxare som inte ständigt glider undan, vilket i sin tur knappast skulle vara negativt när matchen mot Klitschko d y skall säljas till en större publik.


Alexander Dimitrenko

Högt rankad av alla organisationer är också en annan boxare från det forna Sovjet, den två meter långe ukrainaren Alexander Dimitrenko. WBO har honom exempelvis som försteutmanare, vilket skulle innebära ett möte med Wladimir Klitschko vad det lider. Dimitrenko är ganska smidig och rörlig för sin längd och hans slagkraft ska heller inte underskattas, även om han emellanåt ser lite vek ut. Dimitrenko blev proffs i Tyskland 2001 efter att året innan ha blivit juniorvärldsmästare i supertungvikt för amatörer. De första åren tippades han allmänt som en framtida storstjärna, men stjärnan har dalat en aning under de senaste åren. Dimitrenko är fortfarande obesegrad och har väl egentligen inte varit i någon större fara hittils, men spektakulär är han inte riktigt längre. Ett tips är att han gärna väntar på sin chans tills dess att exempelvis WBO-titeln blir vakant. Wladimir Klitschko kommer nog inte kunna behålla båda bälterna i längden och då kan jag tänka mig att han prioriterar det mer aktade IBF-bältet.


David Haye

Den gamle cruiserviktsmästaren David Haye har efter sin entré i den tyngsta klassen blivit belönad med en hög ranking av främst WBO och WBC. WBO har honom till och med som andreutmanare efter Dimitrenko. den kaxige britten är fortfarande lite svårbedömd även om han bemästrade grindvakten Monte Barret på ett imponerande vis. Där visade han att den patenterade snabbheten och även slagstyrkan hade följt med upp en klass. Den inte så hårtslående Barrett var dock inte mannen att avgöra om Haye står pall när 120 kilo går till attack. "Haymaker" ser sig själv som redo att redan ge sig i kast med någon av Klitschkobröderna, något som jag ställer mig aningen tveksam till i nuläget. Ytterligare ett test på vägen vill jag nog se Haye i, innan han ger sig i kast med den absoluta toppen. Varför inte ett "utmanarmöte" mot Dimitrenko eller amerikanen Chris Arreola som också är högt rankad.


Chris Arreola

Längst fram i ledet bland amerikanerna om man får tro rankinglistorna är Chris Arreola. Både IBF och WBC har honom som andreutmanare och ett tag såg det ut som en match mot Wladimir Klitschko var spikad, en match som skulle vara kul att se, för även om Arreola inte är i närheten av Wladimirs boxningskunnande är han den typen av boxare som jag inbillar mig inte ger sig i första taget. En tekniskt underlägsen Arreola skulle förmodligen vara som ett häftplåster på ukrainaren så länge det bara gick. Nu tror jag att klass slår vilja, men är det något Wladimir inte gillar är det press, vilket är sluggern Arreolas främsta styrka. Den planerade matchen mot Wladimir är i dagsläget lagd på is, men en utmanarmatch mot Haye, Dimitrenko eller Povetkin för tungviktens Arturo Gatti skulle inte heller vara fel.


Eddie Chambers

Fram till förlusten mot Povetkin var Eddie Chambers det största amerikanska hoppet bland den nya generationens tungviktare. Jag tror inte att förlusten var så bedövande för den klurige defensivboxaren Chambers som mycket väl kan ha en framtid som den nya generationens Chris Byrd eller Jimmy Young, för att nämna två andra defensivspecialister som gjorde livet surt för större och tuffare grabbar. Högt rankad hos IBF kan han säkert få sin titelmatch vad det lider.


Kali Meehan

Försteutmanare hos WBA är nyazeeländaren, den snart 39-årige Kali Meehan, vilket är en milt sagt märklig ranking. Meehan är i sina bästa stunder en ganska underhållande boxare som slår hårt och snabbt, men även går ner för räkning emellanåt. Hur segrar över slagpåsarna Jeremy Bates och Dominique Alexander kan motivera en förstaranking övergår mitt förstånd. Möjligen sitter han där för att ge Valuev en "enkel" seger i väntan på Chagaev.


Taras Bidenko

Nästan lika märklig som Kali Meehans position som försteutmanare hos WBA är ukrainaren Taras Bidenkos position som andreutmanare hos samma organisation. För även om stilboxaren Bidenko är en av mina personliga favoriter från öst kan jag inte med bästa vilja i världen ranka honom bland världens tio främsta tungviktare. Möjligen har han på grund av sin lite luriga stil en större chans än "Checkmate" Meehan mot Valuev eller Chagaev. Bidenko är annars en boxare som inte ser lika imponerande ut i dag som för några år sedan. En brutal knockoutförlust mot landsmannen Vladimir Virchis i mars 2005 gjorde nog Bidenko lite skotträdd. Han tappade lite linje i sin boxning efter detta. Självförtroendet hos den lurige och kaxige kontringsboxaren dog lite grann efter den smällen.


Kevin Johnson

Högt rankad av WBA är även teknikern Kevin "Kingpin" Johnson som trots sin oerfarenhet känns som ett intressant namn i sammanhanget. WBA känns generellt sett som den svagaste bland tungviktsorganisationerna. Valuev ses som ett mycket svagare kort än Klitschko-bröderna och även om Ruslan Chagaev är obesegrad och en mycket kompetent boxare är det få som tror att han skall ha nåt att hämta i en match mot nämnda Klitschko-bröder. Att sedan Meehan och Bidenko är organisationens två främsta utmanare är knappast något styrkebesked heller. Så vägen ligger faktiskt öppen för en oerfaren herre som Johnson. Hittils har Kevin främst visat upp en jabb i världklass. I övrigt har han inte presterat mer än vad som krävs för att vinna. I korta perioder kan han visa upp en bländande boxning, men för det mesta händer i princip ingenting förutom den där jabben som ofta ligger som fläskläpp i motståndarens ansikte. Amerikanen är därför lite svårbedömd. Han kan vara för vek när det hettar till, men det kan också vara så att Johnson likt en Lennox Lewis växer med uppgiften. Förhoppningsvis får vi se Johnson i några tuffare tester innan det är dags för titelmatch, men även om Kevin "Kingpin" Johnson redan idag skulle få uppgiften att utmana Valuev eller Chagaev skulle jag inte helt räkna bort honom.



PROSPECTS

Odlanier Solis

Solis är den största talangen inom tungvikten på mycket länge, men förmodligen även en av de största talangsumparna på mycket länge. Från den smidige, extremt snabbe och svårtfräffade amatören har blivit en klumpfotad tjockis. När han våren 2007 debuterade som proffs var jag övertygad om att vi här hade ett prospect utöver det vanliga. Jag såg honom som en Chris Byrd med lite krut i nävarna, inte av Tysonsk kaliber, men ändå tillräckligt för att inte bli borträknad som enbart en fjädernävad stilboxare. Att sedan Solis i sina första matcher slog ut sina högt respektabla motståndare istället för att vinna klara poängsegrar gjorde mig bara säkrare på min sak: Solis var en framtida superchamp. Men tiden gick och den viktminskning jag förväntat mig skulle komma, kom aldrig. Dessutom började managern Ahmed Öners ständiga tjat om sin kubanska Tyson låta oroväckande. Visst såg Solis lite starkare ut som professionell men någon Tyson kunde ju vem som helst se att han inte var. Att sedan Solis verkade tro så mycket på beskrivningen själv att hans tidigare så smidiga rörelsemönster nu var som bortblåst gjorde ju inte saken bättre. I ett och ett halvt år har jag nu väntat på att Solis äntligen ska dyka upp i något så när trim och att fötterna återigen ska börja röra på sig. Men varje gång har jag blivit besviken. Visserligen är Solis fortfarande snabb i nävar och tanke, men att se honom stillastående stå och växla slag med motståndaren är som att se en Ferrari på en parkeringsplats. Möjligen går Solis på sparlåga än så länge. Kubanen har trots allt knappt förlorat en rond som proffs, och det utan att förta sig. Förhoppningsvis vässar han knivarna när motståndet skärps till...


Mike Perez

Kubanen Mike Perez har som proffs på Irland smygit fram lite i skymundan av sin mer namnkunnige landsman Odlanier Solis. Stilmässigt påminner Perez mer om Solis stallkamrat, fjäderviktaren Gamboa, och till skillnad från Solis, som bytte ut dansskorna mot ett par slalompjäxor när han lämnade den trygga amatörringen mot ett liv utan tröja, har Perez visat att rörligheten inte försvann på vägen över Atlanten till Cork. På lätta fötter och med kvicka nävar levereras slagserier från alla möjliga vinklar när han är i ringen. Perez är möjligen i kortaste laget (dryga 1.80) och har ännu inte satts på några egentliga prov, men så här långt ser har han sett otroligt imponerande ut.


Denis Boytsov

När ryssen Denis Boytsov som artonåring i december 2004 gjorde sin profesionella debut var vi många som drog paralleller till en ung Mike Tyson. Boytsov hade nämligen några månader tidigare knockat alla sina motståndare när han enkelt blev juniorvärldsmästare för amatörer i supertungvikt. Den första tiden som proffs var han också skoningslös i ringen och visade upp en härlig snabbhet och explosivitet. Tyvärr har utvecklingen inte varit så spikrak som man hade hoppats på. Boytsovs har fortfarande inte mött någon boxare av riktig klass och dessutom har hans uppträdande i ringen blivit lite mer försiktigt med åren. Förhoppningsvis är försiktigheten bara en del i utbildningen. Många knockoutkungar vet inte vad de skall göra när motståndet inte faller direkt.


Tyson Fury

Några veckor efter det att Mike Tyson på den absoluta toppen av sitt kunnande fullkomligt blåste den gamle mästaren Michael Spinks ur ringen... för gott, fick den engelske tungviktsboxaren John Fury en son på knappt två kilo som föddes åtta veckor för tidigt. Det sägs att John Fury gav sin son namnet Tyson, som en slags hyllning till den nyföddes kamp för överlevnad. Nu drygt 20 år senare har Tyson Fury växt upp till en över två meter lång bjässe, som dessutom ägnar sig åt det han med det namnet var predestinerad till, boxning. Och om någon nu skulle få för sig att Tyson Fury bara är yta och inte innehåll, rekomenderas en titt på den unge engländarens CV. Stilmässigt är Fury en annan boxare än sin namne. För trots sina drygt två meter och 120 kilo är Fury en förvånansvärt rörlig boxare i ringen. Snabbheten i nävarna går heller inte att klaga på. Engelsmannen har knappt börjat sin professionella bana, men lägg namnet på minnet.


Tor Hamer

Att det krävs ett namn som Tor Hamer för att USA ska börja drömma om tungvikstitlar igen, ter sig naturligtvis lite lustigt för oss nordbor. Men den 25-årige New York-bon har alla förutsättningar att lyckas. Med en imponerande snabbhet i händer och fötter och med kroppslag som specialitet är det som att se en lättviktare i en tungviktares kropp när Hamer boxas.


Jeremiah Graziano

För den som saknar den gamle Tysons furiositet kanske en Graziano kan lindra saknaden. Den 21-årige Jeremiah Graziano har i sitt gym fått smeknamnet Wyson (White Tyson) och det är lätt att förstå varför när man ser honom boxas. Överkroppsrullningar och pang på är den italienättade ynglingens melodi. Att försöka lyckas med Tysons stil är naturligtvis mycket svårt eftersom det är lite lätt att bli fartblind. Det är lätt att frustrationen sätter in när man inte bombar ut motståndet lika lätt längre. Det är alldeles för tidigt att sia om Grazianos framtida öde i ringen, men var så säkra på att ni kommer att få höra mer om tungviktaren med både namn och stil som doftar historia.


Bermane Stiverne

Den 30-årige kanadensaren Stiverne har rejält med dynamit i nävarna, vilket även ligger honom i fatet en aning. Nästan alla hans matcher slutar nämligen i den första ronden, vilket gör att han inte riktigt är förberedd när matcherna går några ronder. Det hände när Demetrice King inte vek ner sig utan kravlade upp och fajtades tillbaks sommaren 2007. Stiverne hade inte riktigt nån plan B den kvällen och blev själv stoppad i den fjärde ronden. Den kanadensiske bombkastarens problem är att han är för van vid att motståndet faller när slagen sitter. Men med den snabbhet och precission Stivernes slag har borde det inte vara något problem. OM han ställer om och börjar "boxas" i de lägerna tror jag att kanadensaren kan nå stora framgångar i framtiden. Han har trots allt talangen till att vara nåt mer än en endimensionell knockoutboxare.


Evans Quinn

En dark horse och en personlig favorit är Evans Quinn från Nicaragua. På lätta fötter och med snabba och explosia nävar började han sommaren 2007 spridas via ett YouTube-klipp. Där utförde han sin allra bästa Ali-imitation. Han dansade, han duckade och han retades för att till slut leverera en reptilsnabb kombination som förpassade motståndaren JJ McAllister in i drömmarnas land. Den 25-årige Quinn är annars tämligen okänd och har även två tidiga förluster på sitt samvete. Två förluster som han i och för sig senare har han fått revansch för. Men de kommer alltid ligga där som ett klibbigt frågetecken. Frågan är om hans flashiga stil överskuggar det faktum att han faktist är en ganska medioker boxare eller om det är så att han har blivit en mycket bättre boxare sedan sina första år som proffs hemma i Nicaragua.


Malik Scott

I över åtta år har Malik Scott boxats som profesionell och det enda som hänt är att han gått upp 20 kilo i vikt. Rent boxningsmässigt är Scott är en av de främsta talangerna bland påläggskalvarna inom tungvikten. Problemet är att amerikanen både i ringen och i valet av motståndare har både hängslen och livrem på sig. Det skulle vara kul att se Scott bli pressad på allvar. Det är först då vi får se vad han är gjord av. Än så länge har han bara gjort det som krävs för att vinna ronden... Och så länge det räcker är det svårt att riktigt bedöma vad som finns under huven.


Darrel Madison

Att Madison har James Toney som stilistisk förebild märks inte enbart på hans snabba undanglidningar och precisa kontraslag. Madison bjuder också på några överflödskilon runt midjan. Madison som redan är 31 år kanske inte är någon framtida superstjärna i klassen, men likt sin förebild kan han säkert gräva en hel del gropar åt många av de som vill bli framtidens superstjärnor.


Steffen Kretschmann

Kretshmann har i många böcker inklusive min egen klivit förbi landsmannen Sebastian Köber i klass. Kretschmann ser fortfarande mekanisk ut på ett sätt som nästan enbart tyskar i ringen kan göra. Hög gard och raka slag i marschtakt är det som gäller. Om du vill se något som inte lärs ut i skolan skall du skaffa dig en annan favorit, men om du vill se en elev som faktiskt går i takt med läroboken kan Kretschmann vara värt ett extra öga. För det han gör gör han bra. Han rör sig bra, slår tämligen snabbt och hårt och garderar sig också som man bör.


Elijah McCall

Den 20-årige sonen till "Atomic Bull", förmodligen den stryktåligaste tungviktaren den här sidan månlandningen, är ett riktigt långskott i sammmanahnget. Ingen kunde (kan?) som Oliver Mcall gå igenom skurar av slag för att få möjligheten att utdela ett. Och OM sonen Elijah har ärvt ett lillfinger av faderns järnkäke ska han bli mycket intressant att följa. Att den unge McCall är en riktig högoddsare är ingen överdrift eftersom han knappt har börjat sin karriär och dessutom helt saknar amatörbakgrund. Men de som har sett hans framfart bland gymmen i Las Vegas kan vittna om en talang utöver det vanliga och hans korta proffskarriär har dessutom bjudit på en slagstyrka få kan matcha. Riktigt långt bak i ledet står Elijah McCall naturligtvis, men det kan vara värt att lägga honom på minnet.