Tungviktens obestridde mästare och klassens unge kursetta har under sommaren cementerat sina positioner. Mästaren visade med all önskvärd tydlighet att hans position som världens bästa tungviktsboxare i nuläget är ohotad och den unge boxaren, på väg upp, visade med all önskvärd tydlighet att trumvirveln fortsätter att accelerera.
Oleksandr Usyk från Ukraina har gått från klarhet till klarhet sedan han för runt 15 år sedan slog igenom som en ovanligt kvick och rörlig tungviktare i amatörringen. Efter att ha sopat rent inom amatörboxningen tog han sen av sig tröjan och gjorde det samma som proffs. Först som cruiserviktare och sedan som tungviktare. Likt en Muhammad Ali ersatte han snabbhet i händer och ben med snabbhet i tanken när åldern gjorde att det inte gick lika fort längre. Usyk är fortfarande kvick i nävar och fötter, bara inte riktigt lika kvick som för 10-15 år sedan. Det som istället blivit ukrainarens signum sedan han passerade 30 är förmågan att ändra taktik under resans gång. Ser det någon gång lite mörkare ut sätter han sig på pallen i rondpausen och skruvar till en lösning, som så gott som alltid leder till ukrainarens bästa rond i matchen.
Nu senast firade Usyk sommar med att ganska enkelt utmanövrera britten Daniel Dubois för andra gången. Att dubbla upp segrar mot just stora britter har för övrigt blivit en trevlig vana för ukrainaren. Först Anthony Joshua sen Tyson Fury och nu Daniel Dubois.
Även om mycket lite i matchen mot Dubois skvallrade om en kommande pension kan det kanske ändå vara på sin plats att kika in i nästa serieruta. Usyk är trots allt 38 år och han har själv antytt att det inte är många matcher kvar för honom. Förvisso har han även hintat om att han kommer fortsätta boxas så länge Rysslands krig mot Ukraina pågår. Titelmatcherna får omvärlden att inte glömma Ukraina. Ukrainarens renommé skulle inte ta skada av att han tackar för sig redan i dag. Usyk har ingenting kvar att bevisa. Det finns dessutom inget riktigt sus kring någon potentiell match för tillfället. Det största egentliga hotet mot ukrainaren är förmodligen Fader Tid.
Ryktet säger annars att nyzeeländaren Joseph Parker är den som står först i kön för en titelmatch. Parker, 33 år gammal, har under de senaste åren visat att han är en värdig utmanare. Efter förlusten mot Finlandsbåten Joe Joyce för ungefär tre år sedan har nyzeeländaren kommit tillbaka i fin stil. Framförallt imponerade de tre senaste segrarna mot Deontay Wilder, Zhilei Zhang och Martin Bakole. Få tror dock att han ska besegra Usyk. Åtminstone så länge Usyk inte blir gammal över en natt. Usyk är lite vassare på det mesta som gör Parker till den toppboxare han är.
Då tror jag den obesegrade, 32-årige, tysken Agit Kabayel kan vara mer svårtuggad för Usyk. Kabayel, den enda utöver Parker som i dagsläget kan ses som en legitim utmanare, har förmodligen ingen överman i den ädla konsten att gå mot kropp. Något trion Zhilei Zhang, Frank Sanchez och Arslanbek Makhmudov kan intyga. Ryktet om Kabayel som något utöver det vanliga började spridas natten före julafton 2023 då den skräckinjagande ryssen Makhmudov blev rejält tilltufsad. Kabayel tilltänkta roll i det mötet var "motståndaren" som med största sannolikhet skulle bli knockad. Visst hade Kabayel tidigare besegrat den tuffe britten Derek Chisora men det var knockoutkungen Makhmudov som var den tänkta framtidsmannen. Kabayel hade dock inte läst den sidan av manuset utan visade ganska enkelt att det krävs mer än en svingande slägga för att få honom på fall. Istället för rysk dominans blev det Kabayel själv som med en imponerande rörlighet och slagvariation visade upp boxningens ABC från sin bästa sida. Och likt tyskens två kommande viktorior var det kroppslagen som blev spiken i kistan. Så även om jag inte skulle hålla Kabayel som favorit mot Usyk finns det tillräckligt med bränsle för att göra matchen intressant; Usyks tilltagande ålder i kombination med att motstånd som går mot kropp aldrig varit ukrainarens kopp av te.
Bakom Parker och Kabayel har vi de detroniserade britterna Fury, Joshua och Dubois, vilka inte kan räknas bort men har en del att bevisa innan en titelmatch kan bli aktuell igen. Framför allt lär den snart 28-årige Daniel Dubois fortsätta ett tag till. Tyson Fury har, som så många gånger förr, deklarerat sitt avsked, men om erbjudandet är det rätta kan han nog omvärdera sitt beslut. Tror dock inte att en kvalificeringsmatch är det rätta erbjudandet enligt den väldige britten. Han vill nog själv helst få ett tredje möte med Usyk direkt, utan "förmatch". Ett möte som i dagsläget känns ganska poänglöst. Inte för att jag tror att Fury skulle vara chanslös. Utan mer för att det finns andra som står före Fury i den kön. Då känns det intressantare med ett inkomstbringande sista måltiden-möte mellan Fury och landsmannen Anthony Joshua, snart 36 år gammal. Herrarna har länge vandrat på parallella stigar och deras karriärer börjar närma sig slutet.
I gruppen mellan utmanare och prospects hittar vi britten Fabio Wardley och australiensaren Justis Huni som i juni möttes i en match där vi var på väg att se en stjärna tändas. Men tyvärr fick vi istället se två "förlorare". I matchen mellan de två obesegrade herrarna var det Huni som, till mångas förvåning, gjorde lite som han ville i nio och en halv rond. Wardley hängde inte alls med i den betydligt kvickare och mer boxningskunnige Hunis dans. Men från ingenstans, i en match där Wardley knappt vunnit en rond, får han in i en kontring som fäller Huni. Trots knockoutförlusten var det många som här fick upp ögonen för den snabbe och rörlige Huni. Jag kan dock inte låta bli att sörja över att det blev som det blev. Klassen hade mått bra av en övertygande seger för någon av boxarna. Tror eller snarare hoppas att Huni i framtiden, OM han lyckas hålla fokus tiden ut, kan bli en mardröm för vem som helst. Huni kan sin boxning och det vore synd om en skör käke skulle bli hans akilleshäl i fortsättningen. Vad gäller Fabio Wardley, som helt saknar amatörerfarenhet, visade han att trots uppenbara begränsningar är han farlig ända in i kaklet.
Den obestridde cruiserviktsmästaren är en 30-årig australiensare vid namn Jai Opetaia. Lite likt det Usyk gjorde för några år sedan har Opetaia så gott som rensat bort allt motstånd i klassen. Det finns ingen som på allvar hotar australiensaren om kronan längre och Opetaia har själv öppnat upp för att lägga på sig några kilo för att kunna utmana i tungvikt. Huruvida Opetaia skulle vara lyckosam i den tyngsta klassen är naturligtvis än så länge skrivet i stjärnorna. Före Usyk är det egentligen bara Evander Holyfield som lyckats med övergången fullt ut. Stilmässigt påminner Opetaia dessutom en smula om Holyfield.
Men för att återgå till den unge kursettan som nämndes i inledningen. Moses Itauma, 20 år, är den mest rosade unga tungviktaren på mycket länge. Auran av något utöver det vanliga har följt honom sedan han skrev på proffskontraktet bara några timmar efter 18-årsdagen. Så här långt har han infriat alla högt ställda förväntningar med råge. Med en imponerande snabbhet i kombination med slagstyrka har Itauma inte varit i närheten av att förlora en rond så här långt. Det gjorde han inte heller den 16 augusti när veteranen Dillian Whyte blåstes bort inom loppet av två minuter. Whyte var annars tänkt att vara det stora testet för den unge Itauma. När mannen från Brixton dessutom visade upp en matchvikt han inte varit nere i på över 10 år var det många som trodde att testet till och med skulle bli övermäktigt för Itauma. Övermäktigt blev det nu inte och eftersnacket har snarare handlat om att Whyte var slut som boxare. Itauma befinner sig lite i ett moment 22 för närvarande. Vinner han enkelt mot en på pappret bra boxare förklaras det med att motståndaren är slut. Skulle Itauma däremot gå tiden ut och kanske t o m förlora några ronder visar det att han är överskattad. Det är inte lätt att vara föremål för en hel boxningsvärlds höga förväntningar. Får jag önska skulle jag nu gärna se honom mot Andy Ruiz eller Filip Hrgovic. Båda är stryktåliga och tekniskt skickliga, vilket borde innebära ett rejält test för den unge Itauma.
Vid sidan av Itauma har det däremot gått lite trögare för det senaste decenniets amatördominant Bakhodir Jalolov. Han har kombinerat sin tid i proffsringen med en framgångsrik amatörkarriär i över sju år och ännu har inget glitter regnat över uzbeken i karriären utan tröja. Frågan om det är uppbackningen som är fel eller om det är den rätta motivationen som saknas har diskuterats flitigt på olika forum. Men helt klart är att han vid det här laget borde ha kommit längre på sin professionella stege. Skulle gärna se honom mot en grindvakt av Derek Chisoras kaliber. Någon som tvingar Jalolov att nå den nivå han besitter. Skulle, i dagsläget, sätta honom som favorit mot samtliga tungviktare förutom Usyk. Problemet med den store uzbeken ligger alltså någon annanstans än i hans kvaliteter som boxare. Han är redan 31 år gammal och bör väl höja ribban ganska snart om den rätta potentialen ska nås.
En som fick se sig besegrad av Jalolov i OS, men som redan seglat förbi uzbeken på haussemarknaden är 27-årige Teremoana Teremoana från Australien. Teremoana är en lång herre med ett knockoutslag utöver det vanliga. Knockoutkungar utan en plan B brukar få svårt när motståndet inte faller på beställning men nånting säger mig att Australien kan ha något riktigt fint för framtiden här. Om Jalolov påminner om Vitali Klitschko i ringen är Teremoana mer lik Wladimir Klitschko stilmässigt.
Samtidigt som Jalolov ganska enkelt plockade hem fjolårets OS-guld i supertungvikt vann en annan uzbek, Lazizbek Mullojonov, guldet i tungvikt. Med en stil som åtminstone delvis påminner om Usyks har Mullojonov fram till nu sett riktigt lovande ut i proffsringen. En resa som "tyvärr" hamnat i diket då han nyligen åkt fast i en dopingkontroll. Gräver vi ännu djupare i den uzbekiska myllan finner vi den över två meter långe Jakhongir Zokirov och tonåringen, den mer tekniske, Khalimjon Mamasoliev. Båda två är ytterst lovande och har än så länge fortfarande minst ett ben kvar i amatörringen. Med tanke på Uzbekistans anseende i amatörvärlden kommer förmodligen en av dem gå i Jalolovs fotspår och satsa på ett OS-guld i Los Angeles 2028.
Personligen hoppas jag annars på att en annan centralasiat, Davlat Boltaev från Tajikistan, kan få lite väl förtjänad uppmärksamhet. I fjolårets OS förlorade han semin mot Mullojonov men visade då upp en fin teknik. Det är sällan man ser Mullojonov slå hål i luften på det sättet han gjorde mot Boltaev. Mannen från Tajikistan har som proffs gått upp 10-15 kilo i vikt och tävlar främst i den rysskontrollerade IBA Pro. Stilmässigt har han lite av James Toney i sig. Svårträffad och kvicknävad som få är han kanske inget för den blodtörstige, men vår tids Jimmy Young eller Chris Byrd är ingen dum målbild att ha. Låt oss hoppas att man får upp ögonen för honom även utanför IBA:s något begränsade marknad.
Finns det några amerikaner att hoppas på då? Jo Richard Torrez och Joshua Edwards kan, även om de är varandras motsatser i ringen. kanske vara det. Där Torrez, som ser ut som en ung Elliott Gould, är den svingande, ständigt attackerande är Edwards den mer skönboxande prickskytten. Torrez har klättrat längre upp på stegen men jag tror att det är hos Edwards den större potentialen finns. Vill du utöver dessa ha ett långskott i den amerikanska hatten lägger vi till den 21-årige Ali Feliz för marinering.
Många unga tungviktare har genom åren fått utstå jämförelsen med en ung Mike Tyson. En jämförelse som så gott som alltid är en björntjänst. Med det sagt går årets björntjänst till italienaren Diego Lenzi. En ganska kort satt ung man med rörlig överkropp och exceptionellt hårda vantar.
Bland exilkubanerna har jag tidigare hyllat Lenier Peros lillebror Dainier Pero. Storebrodern är förvisso även han obesegrad men det är hos lillebror den större talangen finns. Då måste dock Dainier börja boxas på det viset han är bäst på. Han är mer av en stilboxare än en slugger och i sin senaste match var han nere på golvet och vände flera gånger när han främst ägnade sig åt att byta slag med motståndaren. Får Pero inte bukt med den ovanan lär framgångssagan bli ganska kort. En annan kuban i kön är 18-årige Yoandry Rodriguez. Över två meter lång, rörlig och hårtslående har han, i karriärens ingress, alla de rätta attributen för att väcka intresset hos spekulanterna.
I säcken av möjligheter hittar vi ytterligare en 18-årig; en britt vid namn Leo Atang. Precis som landsmannen Itauma drog han från höften och hoppade över seniornivån för amatörer. Atang är atletiskt som få och besitter en fin Roy Jones-likande stil, men det är nog bäst att sitta still i båten något år till innan vi höjer honom till skyarna.
Och innan vi stänger den puttrande grytan kastar vi in kvartetten Aleksei Dronov, Nelvie Tiafack, Karim Crucce och Gurgen Hovmannisyan.
