Boxning

Post-Klitschko

2011-12-06T15:00:00.007+01:00

När finländaren Robert Helenius i lördags natt blev ny europamästare i tungvikt, sjönk också hans aktier som framtidsman i den absoluta tungviktstoppen. För trots den tidiga julklappen från poängdomarna, blev han trots allt utboxad av den betydligt kvickare engelsmannen Dereck Chisora. Framförallt upplevde jag att det saknades en plan B när den förväntade knockouten aldrig ville komma. Förhoppningsvis var detta en väckarklocka för Helenius och om han börjar jabba mer frekvent tror jag trots allt att framtiden är ljus för honom. Robert Helenius har annars setts som en av de främsta att ta över tungviktskronan efter Klitschkobröderna.

Inte för att någon av bröderna har hintat om någon abdikation den närmaste tiden. Men eftersom den rådande situationen med två helt överlägsna tungviktsvärlsmästare som dessutom inte kommer att mötas är fullständig unik är det föga förvånande att publiken börjar tröttna på titelutmaningar som enbart är kamper på pappret. Det är ju inte heller så att bröderna undviker några utmanare. David Haye, Tomasz Adamek, Odlanier Solis, Chris Arreola, Tony Thompson, Eddie Chambers och Kevin Johnson har alla fått bita i det sura äpplet.

Många hoppades säkert på att exempelvis engelsmannen David Haye skulle ha något i bakfickan åt Wladimir Klitschko när de möttes i somras. Men med sin sedavnligt metodiska boxning höll sig Wladimir på tryggt avstånd samtidigt som raka slag pumpades in. Den betdligt mer karismatiske Haye klarade sig tiden ut och lyckades faktiskt med konststycket att vinna en och annan rond. Men det rådde aldrig några tvivel om vad segern skulle hamna. Ett annat hopp om tronskifte stod kubanen Odlanier Solis för. Men en rond och en skadad fot in på matchen mot Vitali Klitschko tog den sagan slut. Solis bör trots "förlusten" mot Vitali inte räknas bort. Tar han sin boxning seriöst och kroppen står pall kan han mycket väl nå enda fram. Det lilla vi såg mot Vitali visade trots allt en Solis i något så när form, som dessutom rörde lite på fötterna. Har han utnyttjat sin konvalescens rätt, kan vi kanske hoppas på ytterligare lite lättare och därmed kvickare kuban som i så fall garanterat bör få en plats långt fram i kön när framtidens utmanare skall ropas upp.

Men den i nuläget främste utmanaren till dominansen från Ukraina är förmodligen ryssen Alexander Povetkin. Lite i skymundan försvarade WBA-mästaren Alexander Povetkin sin titel på galan i Helsingfors i lördags. Ganska enkelt slogs amerikanen Cedric Boswell ut. Annars har inte Povetkin riktigt levt upp till de enorma förväntningar som ställdes på honom för några år sedan. Ryssen är en skicklig allroundboxare med snabbhet, styrka och teknik i sin arsenal. När han blev proffs var jag ganska övertygad om att Povetkin inom några år skulle stå ensam i toppen på klassen. Men det är bara att ställa hans seger mot Ruslan Chagaev jämte Wladimirs seger mot samma Chagaev för ett par år sedan för att inse att Povetkin skulle få det knivigt i en riktig titelmatch mot Klitschko den yngre. Att han skulle ha en lättare resa mot Vitali är inte heller troligt.

Om vi lyfter på locket till resten av klassens utmanare av i dag och i morgon, ser vi att öst även i framtiden förväntas dominera. I farstun till att utmana på allvar har vi exempelvis bulgaren Kubrat Pulev. Pulev har en gedigen amatörbakgrund på högsta nivå bakom sig och är närmast komplett som boxare. Det samma kan nog sagas om ukrainaren Vyacheslav Glazkov, som även han har amatörmeriter i värdsklass och dessutom är mer bred än spetsig i sin boxning. Både Pulev och Glazkov kan säkerligen nå långt men frågan är om inte frånvaron av det där lilla extra gör att det stora Mästarbältet blir svårt att bärga.

Mer explosiva är ryssarna Denis Boytsov och Magomed Abdusalamov. Boytsov sågs länge som den ryske Tyson, men har de senaste åren haft efterhängsna skadeproblem. OM han får bukt med dessa kan han mycket väl gå långt. Abdusalamov är en tuff hårdslående herre som gått ner en del i vikt på sistone. Han är dessutom kusin med amatörvärldsmästaren i supertungvikt, Magomedrasul Medzhidov. Har en känsla av att kusinerna kan komma att bli ett skräckinjagande radarpar i proffsringen i framtiden...

En dark horse från den forna Warszawapakten är Artur Szpilka, en polsk fotbollshulligan som fick sitta 18 månader i fängelset för sin inblandning i ett slagsmål mellan Wizla Krakowfans (hans lag) och Craiovafans. Med fängelsevistelsen bytte han inte bara viktklass från cruiservikt till tungvikt utan lämnade även det vilda hulliganlivet bakom sig... Den 22-årige Szpilka är attitydmässigt så långt från de välkammade Klitschkobröderna man kan komma. In i ringen kommer han iklädd den oranga fängelseoverallen, flankerad av två kvinnliga poliser... Väl inne i ringen har han en stil som påminner ganska mycket om engelsmannen David Haye. Med en låg gard bygger han sin boxning på rörlighet i överkroppen kombinierat med snabbhet i nävarna. Han drar från höften och slår hårt från alla håll och kanter. OM han kan disciplinera sig en aning i ringen och variera sin boxning mer - nu är det lite väl mycket knockoutjagande - och hålla sig från trubbel utanför ringen kan den unge polacken vara ett hett framtidsnamn. Szpilka är, bland alla bleka östeuropeer, kanske vad tungvikten behöver. De flesta tungvikatrna från öst är hövliga, fåordiga och allmänt reko. Skickliga yrkesmän men utan den karisma vi så gärna vill ha hos en tungviktsmästare. Artur Szpilka är däremot nåt helt annat.

Tid bakom galler har även en snart 40-årig, amerikansk tungviktare på sitt CV. En tungviktare som i slutet av 90-talet bland hardcorefansen ansågs lovande. Tyvärr hamnade den lovande tungviktaren i klammeri med rättvisan vilket innebar åtta års ofrivillig frånvaro från den professionella boxningsringen. När han som 38-åring äntligen muckade var det inte många som tog hans återkomst till boxningen på allvar. Men sakta men säkert har tungviktaren låtit tala om sig. Ett drygt år senare är det många som på fullt allvar ser honom som det största hoppet bland tungviktarna i USA. Amir Mansour, som han heter, kan vara en askungesaga i vardande.

Vill man ha ytterligare en amerikansk tungviktare att hålla i handen kan möjligen Seth Mitchell vara något. Mitchell spåddes en lysande framtid inom amerikansk fotboll när han en god bit över tjugo testade på boxning. Det gick så bra att boxningen blev hans kall. Fem år senare fortsätter han att utvecklas med varje match och möjligen, möjligen kan Mitchell vara ett namn för den absoluta toppen inom nåt år. Att en snart 30-årig före detta amerikansk fotbollspelare och en snart 40-årig gammal kåkfarare ses som de största framtidshoppen i USA säger kanske en del om standarden bland de amerikanska tungviktarna i övrigt.

Desto bättre verkar återväxten i Storbritannien vara. Ett påstående som styrktes av Dereck Chisoras fina insats mot Helenius i helgen. Chisora blev ju i somras själv utboxad av landsmannen Tyson Fury. Fury som är både ung och stor utvecklas med varje match. Och ett framtida stormöte på de brittiska öarna förväntas en match mellan Fury och David Price vara. Price är nästan lika stor som Fury och med en fin boxningsstil, kombinerat med ett tungt knockoutslag förväntas han gå långt. Det enda molnet på de väldiga britternas himmel är hakor som inte verkar gjorda av granit.

Både Fury och Price har i omgångar ryktats vara aktuella för match mot den i Irland stationerade kubanen Mike Perez. Perez har i svallvågorna efter den mer beryktade landsmannen Solis placerat sin kappsäck i Irland och hans största bedrift så här långt är segern i Prizefighter Tournament tidigare i år. Relativt kortväxt men snabb och explosiv är kubanens signum, vilket även stilmässigt gör en potentiell match mot någon av jättarna från England intressant. En annan kuban att lägga på minnet är Luis Ortiz. Han är längre än landsmännen Solis och Perez och besitter en glimrande teknik. Har dock en känsla av att han är lite väl självgod och det är inte enbart en rolig frisyr som påminner om Jorge Luis Gonsalez.

Möjligen är det så att de största framtidshoppen inom tungviktsboxningen fortfarande är amatörer. Naturligtvis är amatörerna ännu mer spekulation, men lägg gärna namnen nedan i en hatt som du lägger på hyllan några år.

Oleksandr Usyk, den nyblivne amatörvärldsmästaren i tungviktsboxning, är möjligen den största talangen av de alla. Med en fysik och stil som påminner om en ung Muhammad Ali och ett pass han delar med Klitschkobröderna, har han alla rätt hittills. Magomedrasul Medzhidov, amatörvärldsmästaren i supertungvikt är Usyks motsats. Om Usyk är Ali är Medzhidov Foreman. Stenhård som få kastade han bomber genom så gott som alla motståndare i VM.

Supertungviktaren Filip Hrgovic är en 19-årig kroat som kombinerar tyngd med teknik på ett föredömligt vis, medan kazaken Ivan Dychko är en 21-årig supertungviktare på över två meter men med en mellanviktares rörelsemönster.

Anthony Joshua är en ung engelsman som både är stor, snabb och hårdslående. Att han dessutom endast är 22 år gör att man kan förstå britternas förhoppningar om en arvtagare till Lennox Lewis. Att Felix Savons brorson skulle lämna Kuba för proffslivet är det kanske få som tror, men om Erislandy Savon skulle göra detta har han alla förutsättningar att bli en attraktion i proffsringen.

Tungviktaren Teymur Mammadov är endast 18 år gammal och det var bara Usyk som stog ivägen för ett guld på hemmaplan. Gasan Gimbatov är en annan 18-årig supertungviktare från Ryssland som både slår snabbt och hårt.

Michael Hunter är förmodligen det största hoppet från USA. Tyvärr fick han aldrig chansen i VM eftersom fel sorts tobak hade nyttjats. Likt sin fader är han en kvicknävad och svårtfräffad herre.

Haveriet i Helsingfors

2011-12-06T11:56:00.000+01:00

Att vinna är inte allt. Det blev vi, sent i lördags kväll, bryskt påminda om. I vad som skulle bli den finländske tungviktaren Robert Helenius stora hemvändarfest, blev istället en kladdig påminnelse om boxningens allra sämsta sidor. Efter två imponerande knockoutsegrar i Tyskland över Samuel Peter och Sergei Liakhovich var det nu tänkt att den store Stockholmsfödde tungviktaren skulle, i en på pappret enklare match, visa upp hela sitt kunnande för sin hemmapublik.

Motståndaren, engelsmannen Dereck Chisora hade nämligen i slutet av juli blivit ganska rejält utboxad av sin landsman Tyson Fury. Likt Helenius är Fury en lång herre och eftersom Fury ganska enkelt höll Chisora på avstånd, var det få som trodde att Chisora skulle ha någon chans mot finländaren. Att Helenius, till skillnad från Fury, dessutom förfogade över ett tungt knockoutslag och inte heller visat några som helst tendenser till att vika ner sig när han blivit rejält träffad gjorde inte saken sämre.

Så när en kaxig engelsman, maskerad med Union Jack, äntrade ringen möttes han av en blandning av burop och högdragna fnysningar. Självklart var det bara ett spel för galleriet i väntan på en närmast förutbestämd knockoutförlust. Även när Chisora piggt attackerade i de första ronderna var den allmäna känslan att han bara fick leka rommen av sig innan den väldige Helenius skulle lägga in en överväxel och avgöra matchen. För så hade det sett ut i matcherna mot Peter och Liakhovich. I de två första ronderna var det också tydligt att Chisora emellanåt fick känna på Helenius slagstyrka. Möjligen kunde också dessa två ronder ges till Helenius eftersom hans träffar var hårdare och tydligare. Men i den tredje ronden började Chisora röra sig mer i sidled än tidigare. Och det som vid första anblicken kunde tolkas som en ren överlevnadsinstinkt, förbyttes snabbt till en känsla av att Chisora faktiskt började boxa ut våran hjälte från Finland. I takt med att ronderna förlöpte blev det mer och mer tydligt att den stora kanonen lyste med sin frånvaro denna afton och när matchen var slut hade jag Chisora som klar och tydlig segrare. Trots att ringdomaren Adrio Zannoni gjorde sitt yttersta för att störa rytmen hos besökaren från London, hade Chisora ändå lyckats med att både bestämma tempot i matchen och leverera ungefär dubbelt så många rena träffar som den finländske värden. Att Helenius träffar från och med rond tre, knappast verkade bekomma Chisora gjorde segern i mina ögon ännu tydligare.

Att Dereck Chisora inte fick den seger han borde ha fått vet ni säkert. Istället utropades Robert Helenius som den nye europamästaren i tungvikt. Ett domslut som bara gav förlorare egentligen. Först och främst naturligtvis Dereck Chisora, mannen som vid det här laget borde vara den nye europamästaren i tungvikt. Men även Helenius är på sätt och vis en förlorare. För få fans har så gott minne som boxningsfans. Få saker har så svårt att falla i glömska som gamla bortdömningar och att för alltid hamna i detta "hall of shame" är inget jag unnar den sympatiske Robert Helenius. Dessutom är Finland som boxningsvärd en stor förlorare. För vem vill efter detta åka till Finland och möta en hyllad hemmaboxare.

Antiklimax

2011-03-22T10:01:00.002+01:00

Sällan har väl invägningen inför en stor tungviktsdrabbning varit så emotsedd som i fredags. Rykten hade gått om att den kraftigt överviktige, men extremt talangfulle kubanen Odlanier Solis hade förberett sig väl för en gång skull. 112 kilo visade vågen på och även om han inte hade gått ner under 110 som jag hade hoppats på, väcktes i alla fall ett litet hopp om en intressant match. 112 kilo var trots allt proffskarriärens lägsta vikt för kubanen.

När väl gonggonen gick sent i lördags kväll visade även Solis att han inte hade tänkt stå och byta slag i mitten med Klitschko. På lediga fötter visade Solis upp en helt annan boxning än i genrepet mot Ray Austin. Vitali Klitschko var inte sämre han och demonstrerade sin spjutjabb på ett föredömligt sätt. När den första ronden började närma sitt slut kände jag för första gången på mycket länge, att det rådde en ovisshet inför utgången av en match med en Klitschkobroder involverad. Solis hade dittills visat upp en självsäkerhet i ringen, som det var länge sedan jag såg hos en Klitschkomotståndare.

Men förhoppningen hade inte ens landat förrän kubanen låg och sprattlade på canvasen. Vitali Klitschko hade försvarat sin titel på knockout. Den första känslan var att det var en överaskande kontring från Klitschko som hade fått Solis på fall. Men när man fick se reprisen förvandlades känslan till att Solis hade lagt sig. En ytterligare titt på förloppet gav dock vid handen att fallet orsakades av att kubanen vridit till benet. Exakt när benet gav vika råder det delade meningar om. Klitschkofans vill gärna hävda att kraften i Klitschkos träff drog undan mattan för Solis och att benet därmed vek sig i fallet. Solisfans hävdar å andra sidan att "träffen" inte hade något samband med Solis fall och skada. Personligen tycker jag det ser ut som att Solis trampar snett när han landar efter sin attack och Klitschkos kontring. Och huruvida Klitschkos slag hade någon effekt är det väl bara Solis själv som vet.

Det kan i sammanhanget tyckas lite paradoxalt att samma Klitschksupportrar som i nästan åtta års tid orerat om vad som kunde/skulle ha hänt om domaren inte brutit titelmatchen 2003 mellan Vitali Klitschko och Lennox Lewis, nu inte nöjer sig med någon annan beskrivning av matchen än den att det var Klitschkos superkrafter som avgjorde. Då avgjordes matchen av att Klitschkos ögonbryn gav vika. Ett jack stort som Nilen, orsakat av Lennox Lewis nävar, gjorde det omöjligt för Klitschko att fortsätta. Det fanns inget kontroversiellt i själva domslutet den gången. Vitali Klitschko var inte i stånd att fortsätta och skadan var orsakad av träffar från Lewis sida. Däremot har det inte gått en dag sedan dess utan att en nätdiskussion startats om vad som kunde ha hänt om matchen hade fortsatt. Då som nu avgjordes matchen av att den ene boxaren på grund av skada inte kunde fortsätta matchen. Då som nu hade utmanaren boxats förvånansvärt jämnt med mästaren fram till skadan. Då som nu fanns det inget kontroversiellt i själva domslutet. Då som nu fylldes jag efteråt av ett stort antiklimax.

Det som för en liten stund i lördags kväll såg ut att kunna bli något riktigt bra försvann helt plötsligt i en rökpuff och kvar är bara resultatet och en hinna av fiktion.

Vitali Klitschko vs. Odlanier Solis

2011-03-07T16:43:00.008+01:00

De helt överlägsna boxarbröderna Vitali och Wladimir Klitschko gick tidigt i sina karriärer ut och deklarerade det otänkbara i ett möte mellan de två. Vi står därför inför en situation där de två främsta inte är intresserade av att göra upp om den odiskutabla titeln och därmed omkullkastar själva magin bakom tungviktsboxningen. Det är därför inte så konstigt att den som följer den professionella tungviktsboxningen på närmare håll gärna ser att någon åtminstone kan slå in en kil mellan bröderna.

Sent på kvällen den 19 mars ska storebror Vitali Klitschko försvara sin WBC-titel i tungviktsboxning. För motståndet står den obesegrade kubanen Odlanier Solis. Tittar man närmare på förhandsnacket är Klitschko solklar favorit och det med rätta. Vitali har sedan sin comeback i oktober 2008 inte varit i närheten av någon fara medan Solis som professionell inte varit i närheten av de kvaliteter som gjorde honom till en av tidernas främste tungviktare/supertungviktare som amatör.

På den försvarande sidan har vi en väldisciplinerad världsmästare som rent fysiskt, med sina dryga två meter är nästan två decimeter längre än sin utmanare. Trots skillnaden i längd har ukrainaren under de senaste åren vägt ungefär fem kilo mindre än sin kubanske motståndare.

Solis har under de senaste åren vägt ungefär trettio kilo mer än när han tog OS-guld i Aten 2004. Än värre för Solis räkning är att han i takt med att trivselvikten ökat också slutat "boxats". Som amatör var han så gott som omöjlig att träffa. I ständig rörelse och med en ledig överkropp pricksköt han sina motsåndare intill förnedring. Som proffs har han däremot slutat röra sig för att istället fokusera på styrka, allt ackompanjerat av promotorn Ahmet Oeners mantra "den kubanske Tyson".

Solis har säkert blivit lite hårdare som proffs men någon kubansk Tyson kan vem som helst se att han inte är. Trots detta fortsätter Solis i match efter match att visa upp sina klumpigaste slalompjäxor. Så det som från början var en Chris Byrd med fotarbete och lite mer slagstyrka har blivit en David Tua utan slagstyrka. Om Solis har börjat röra sig mindre med åren har Vitali Klitschko istället börjat röra sig mer. För tio år sedan var Vitali en ganska endimensionell knockoutboxare. Jämför till exempel Vitalis match mot defensivspecialisten Chris Byrd med Wladimirs matcher mot samme boxare. Wladimir utnyttjade sin storlek till att enkelt boxa ut Byrd medan Vitali slog så många hål i luften i sin jakt på den undflyende Byrd att armen/axeln till slut sa ifrån. Vitali ledde i och för sig matchen på poäng när handduken kastades in men det var ändå en mycket frustrerad ukrainare vi såg den kvällen. Om den Vitali vi såg då hade mött en Solis som hade renodlat den stil han visade som amatör hade jag inte tvekat att satsa mina besparingar på kubanen. Men Vitali har med åren blivit en svårboxad herre. Sedan comebacken har han, ofta med händerna nere vid höfterna, boxats från distans samtidigt som motståndarna har haft förvånansvärt svårt att ägna sig åt något annat än överlevnad. Såväl attackboxare som Chris Arrola och Samuel Peter som stilboxare som Juan Carlos Gomez och Kevin Johnson har blivit helt utklassade. Med detta som bakgrund är det naturligtvis svårt att tro på något annat än en ganska enkel seger för Vitali Klitschko den 19 mars.

Trots detta finns det ändå aspekter som gör matchen intressant.

Klitschos ålder är en av dom. Vitali fyller 40 år i sommar och trots att tidens tand hållit sig på behörigt avstånd hittils vet vi att få sporter är så skoningslösa i sitt visande av detta som just boxning. Exemplen är åtskilliga över boxare som över en natt åldrats åtskilligt. Lennox Lewis såg suverän ut i sitt tillintetgörande av Mike Tyson för att i matchen efter, som även blev hans sista, mot just Vitali Klitschko se ovanligt tam och beskedlig ut. Och den som såg Ali på lätta fötter enkelt boxa ut Leon Spinks 1978 för att sedan i matchen efter, två år senare, agera slagpåse åt Larry Holmes hade svårt att tro att det rörde sig om samma boxare. Och vem hade trott att den oslagbare Roy Jones jr skulle tappa allt mellan mars 2003 och november 2003. I mars gjorde han narr av den 15 kilo tyngre WBA-mästaren John Ruiz och i november blev han träffad av fler slag i en match än under karriären som helhet fram till dess, när Antonio Tarver knappt besegrades. Matchen mot Tarver blev också, trots segern, början på slutet för Jones. Vitali har hittils inte visat några ålderstecken men det hade inte Jones eller Lewis heller gjort inann deras möten mot Tarver eller Vitali Klitschko.

Ytterligare en aspekt är Solis själv. Även om det i det vi har sett hittils av kubanen som proffs finns få saker som tyder på något annat än en enkel match för Klitschko ska vi inte glömma att Solis är obesegrad. Han har vunnit sina matcher ganska enkelt trots sin skenande vikt, trots sitt obefintliga fotarbete, trots sitt till synes brist på engagemang. Backar vi sedan bandet och tittar närmare på Solis amatörkarriär ser vi inte bara guld och gröna skogar. Han briljerade alltid när det var dags för OS och VM men däremellan kunde han se ganska oengagerad ut och faktiskt även förlora matcher mot boxare han sedan lekte med när det var allvar. Jag säger inte att det är sannolikt att vi kommer att se en helt ny Solis den 19 mars men om man till detta lägger rykten om hård träning och viktminskning räcker det i alla fall till en tumme av hopp för den som vill se ett tronskifte.

En intressant detalj från historieböckerna ger också vid handen att en ung Cassius Clay innan han gick upp mot den oslagbare Sonny Liston hade gått sina dittils två "sämsta" matcher som uppvärmning. Doug Jones och Henry Cooper hade givit Clay sådana besvär att ingen på allvar trodde att mannen som senare skulle bli Muhammad Ali kunde vara något annat än en munsbit för Liston...

Ska man vara helt nykter i sin analys är jag rädd att snacket om hårdträning och viktminskning var mest... just snack. Dessutom invänder naturligtvis vän av ordning mot jämförelsen med en ung Cassius Clay. Solis usla genrep mot Ray Austin var knappast något olycksfall i arbetet utan snarare en konsekvens av ett obefintligt engagemang under en lång tid. Så förmodligen kommer vi den 19 mars ha en Solis som ivrigt påhejad av Oener tror att han kan stå i mitten av ringen och växla slag med Klitschko. Och gör han det kommer han ha svårt att nå Klitschko som i sin tur prickskjuter med raka slag mot kubanens ansikte. Förmodligen kommer då Solis få nog och mer eller mindre ge upp framåt rond 7-8.

Hjärtat hoppas däremot på en Odlanier Solis på rätt sida om 110 kilo som visar sig från sin bästa sida. Med ett fotarbete han tidigare inte visat som proffs håller han sig i ständig rörelse och blir ett svårtfräffat mål för den större ukrainaren. Den pånyttfödda snabbheten i fötterna gör också att han raskt kan komma innaför garden och leverera slagserier på den förvånade Klitschko som inte hinner kontra innan Solis är utom träffradie. En frustrerad Klitschko blir till slut golvad och uträknad i rond 9.

Helt klart är att det här finns potential, om än så lite, för ett efterlängtat tronskifte. Men styrkan hos bröderna Klitschko har alltid varit att de lever i och efter de förutsättningar som finns och lämnar resten till fiktionen

Tungviktsboxning anno 2011

2011-01-17T09:58:00.005+01:00

Världsmästaren i tungvikt är inte längre världens kändaste och mest beundrade idrottsman. Det var länge sedan en titelmatch i tungviktsboxning gav upphov till krigsrubriker i våra kvällstidningar. Mytologin har helt enkelt försvunnit. Förklaringen till detta, om du lusläser amerikanska boxningsmagasin, är att dagens tungviktare inte är lika bra som de var på 70-talet till exempel. Förutom att det är närmast omöjligt att jämföra idrottsmän (rättvist) mellan olika epoker, tror jag förklaringen luktar unken etnocentrism. Det är som att hävda att världstennisen håller en mycket lägre nivå idag än den gjorde på 80-talet... Självklart bidrar bra amerikaner till att hålla intresset vid liv, eftersom mytologin kring boxningen har sin vagga i USA.

Men om vi lägger den professionella tungviktsklassen under lupp, märker vi att inte mycket har hänt på de två år som gått sedan jag skrev om klassen senast.

MÄSTARNA

Wladimir Klitschko (IBF/WBO)

Den yngre Klitschkobrodern har utan att förta sig nämnvärt försvarat sina titlar tre gånger de senaste två åren. Varken Ruslan Chagaev, Eddie Chambers eller Samuel Peter har kunnat mäta sig med den explosive och välboxande Ukrainaren. Sedan Emmanuel Steward tagit över ansvaret för Wladimirs träning har han dessutom förbättrat defensiven. Eller rättare sagt har han blivit försiktigare, på samma sätt som Lennox Lewis blev "försiktigare" när Steward tog över träningen av honom. Vissa hävdar att han blivit tråkigare i och med detta. Men det är svårt att motivera varför man ska ta större risker när man utklassar allt sitt motstånd ändå...

Näste utmanare är engelsmannen Dereck Chisora som knappast nån tror ska ha skuggan av en chans. Sent på valgorgsmässoaftonen i år får vi svaret.

Vitali Klitschko (WBC)

Lika säker som sin yngre broder har Vitali Klitschko varit i sina försvar av WBC-bältet de senaste två åren. Varken Juan Carlos Gomez, Chris Arreola, Kevin Johnson, Albert Sosnowski eller Shannon Briggs har haft nåt att hämta. Trots att Vitali fyller 40 år i sommar känns det inte som att han börjar visa några försvagande ålderstecken. Lite mer avig och kanske inte lika klassiskt välboxande som lillebror fortsätter Vitali Klitschko att dominera sina motståndare. Vitali har dessutom en väldokumenterat starkare haka än lillebror. Eftersom en match bröderna emellan är utesluten är en jämförelse högst akademisk. Högst påtagligt är dock att deras dominans de senaste två åren enbart har cementerats. Vitalis näste utmanare är kubanen Odlanier Solis som ska testas den 19 mars.

David Haye (WBA)

Främste utmanare till ukrainarnas dominans är i dagsläget engelsmannen David Haye. Haye är i mångt och mycket brödernas motsats. Med en kaxig attityd och en explosiv stil som baseras mer på kvickhet och snabba reflexer har han fått många att hoppas på ett värdigt alternativ till Klitschkobröderna. I november 2009 knep han WBA-titeln av den väldige Nikolaj Valuev och under 2010 har han försvarat bältet mot John Ruiz och Audley Harrison. Under det senaste året har det inte gått en vecka utan att ett nytt rykte uppkommit om en kommande match mot en Klitschko, så det är svårt att hänga med i svängarna. För tungviktsboxningens skull hoppas jag verkligen att Haye, som fortfarande är ett litet oskrivet kort, har förmågan att fälla åtminstone en Klitschkobroder. Men jag skulle i dagsläget inte satsa några pengar på det. Jag har svårt att se hur Haye ska kunna komma åt nån av bröderna utan att själv blotta sig för mycket.

En annan match det ryktas om, och som jag hoppas på blir av, är ett titelförsvar mot den forne amatörstjärnan Alexander Povetkin. En klar seger för endera parten skulle ringa in en tydlig utmanare till den ukrainska dominansen.

UTMANARNA

Alexander Povetkin

Ryssen Povetkin var närmast oslagbar i amatörringen och när han under de första åren av sin proffskarriär utan några problem besegrade ganska tuffa motståndare var vi många som förutspådde en framtida, odiskutabel världsmästare i tungviktsboxning. Tyvärr har han fallit tillbaka något de senaste åren. Skadeproblem och rykten om att tränaren Teddy Atlas inte velat veta av någon match mot en Klitschkobroder ännu... har fått hans namn att svalna en aning. Han vinner fortfarande sina matcher utan problem. Men skalper som Nicolai Firtha, Leo Nolan, Javier Mora eller Tekeh Oruh, för att nämna hans fyra senaste motståndare, är knappast något som skrämmer slag på herrarna på täppan. Nu går ryktet om att Atlas är på väg bort från Povetkin... Så låt oss hoppas på en lite mer agressiv matchning av den närmast komplette ryssen. Personligen tror jag att en match mot David Haye skulle kunna bli något utöver det vanliga. Båda är tekniskt skickliga. Men där Haye lever högt på känsla är Povetkin mer klassiskt skolad.

Odlanier Solis

Vitali Klitschkos näste utmanare är kubanen Odlanier Solis som likt Povetkin var en stärna utöver det vanliga i amatörringen. Med snabba fötter, kvicka nävar och gummifjädrar i överkroppen gjorde han då livet surt för sina motståndare. Som proffsboxare har han egentligen inte heller haft några större problem. Trots detta är det få som tror att han ska ge den äldre Ukrainabrodern några bekymmer. Skälet till detta är främst Solis nuvarande fysik. I sina senaste respektive matcher var Solis fem kilo tyngre än Klitschko, trots att Klitschko är nästan två decimeter längre än sin kubanske opponent. Solis väger idag nästan 30 kilo mer än när han exempelvis vann OS-guld i Aten 2004. Kubanen är fortfarande relativt kvick i nävarna och han slår nog hårdare i dag än han gjorde som amatör. Tyvärr är det tidigare så imponerande fotarbetet som bortblåst och att stå fastklistrad och byta slag med den väldige ukrainaren är ingen taktik jag skulle rekommendera. Hur hårt Solis än slår som proffs är han när det gäller slagstyrka inte i samma liga som Vitali. Om jag får drömma lite, hoppas jag att Solis den 19 mars, i alla fall väger mindre än Vitali och att han visar att fotarbetet finns där när det verkligen gäller. För hans främsta chans stavas snabbhet. Han måste visa att hans fötter är snabbare, hans nävar är kvickare och att hans reflexer är snabbare. Dvs allt det som gjorde honom till världens främste amatör måste nu demonstreras av den professionelle utmanaren Solis. Tyvärr tror jag inte att det kommer att hända. Odlanier Solis verkar ha alltför många jasägare runt sig som inte vågar säga det alla ser, nämligen att Solis är en skugga av sitt forna jag. Förmodligen kommer han få ett grymt uppvaknande den 19 mars.

Dereck Chisora

Engelsmannen Chisora är knappast någon utmanare i egentlig mening. Men eftersom Wladimir har valt honom som näste man till rakning så... Och det är klart att en obesegrad boxare aldrig är ofarlig i det att man inte riktigt vet hur bra han egentligen är. Chisoras främsta meriter är segrar över landsmännen Sam Sexton och den forne titelutmanaren Danny Williams. Och även om han sett bra ut i dessa matcher känns hoppet alltför stort. Man ska som sagt inte räkna ut en obesgrad boxare men allt annat än en enkel seger för Wladimir Klitschko den 30 april skulle vara en första klassens skräll.

Tomasz Adamek

Polacken, den förre världsmästaren i både lätt tungvikt och cruiservikt, Adamek ryktas stå i tur för att få möta Wladimir Klitschko efter dennes expedition mot Chisora. Adamek har visat i segrar över bland andra Chris Arreola och Mike Grant att kvickheten och rörligheten följt med honom upp genom viktklasserna. Men jag har ändå svårt att se hur han ska ha en större chans mot Wladimir än vad exempelvis Eddie Chambers hade, för att ta en annan snabb och rörlig men lite mindre tungviktare.

PROSPECTS

Denis Boytsov

Högt uppe bland de framtida utmanarna ligger fortfarande den explosive ryssen Denis Boytsov. Karriären har på grund av skadeproblem gått lite i stå de senaste åren. Det där sista steget som på allvar skulle placera honom i rampljuset har ännu inte tagits. Men helt klart är att potentialen finns där och om kroppen inte säger ifrån tror jag på mycket spännade från honom i framtiden.

Kubrat Pulev

Om namnen hittils varit gamla bekanta är Kubrat Pulev en välboxande bulgar som för så sent som i september 2009 boxades om amatör-VM. När han väl klev in i proffsringen, några veckor senare, sparades inte på krutet i valet av motståndare. Paolo Vidoz, Dominic Guinn och Matt Skelton är några av Pulevs skalper så här långt. Pulev är närmast komplett som boxare. Han rör sig bra, slår snabbt och hårt och försvarar sig väl. Frågan är hur långt det räcker när motståndet skärps, men hittils finns det inget att klaga på.

Robert Helenius

För nordiska tittare är förmodligen finländaren och halvsvensken Robert Helenius än mer intressant. Som proffboxare har han gått från klarhet till klarhet de senaste åren. Stilmässigt påminner han om Wladimir Klitscho. På samma sätt som den yngre Klitschko, utmanövrerar Helenius sina motståndare utan att se sensationell ut. Men det behöver man inte göra om man på två meters höjd besitter både teknik och slagstyrka. Helenius är kanske den främste nordiske tungviktaren sedan Ingo så bli inte förvånade om han en dag står där med ett av de stora bälterna runt midjan.

I bakvattnet av Odlanier Solis har det under de senaste åren dykt upp ytterligare några intressanta kubanska tungviktare. På Irland huserar exempelvis Mike Perez som med kvicka nävar och explosiv stil fått irländarna på fall. Perez har väl inte riktigt blivit testad ännu och han är möjligen i kortaste laget. Men absolut ett framtida hopp.

Närmare till hands för en exilkuban är naturligtvis Miami som under 2010 såg tre kubaner med tunga amatörmeriter äntra proffsringen. Det största hoppet av dom är förmodligen Luis Ortiz som under många år var nummer två, bakom Solis, på Kuba. När Ortiz inte lyckades kvalificera sig till OS i Peking 2008 bestämde han sig för att pröva lyckan som proffs. Och trots att han enbart har boxats fem matcher har tuffa 'journeymen' som Zack Page och Kendrick Releford redan besegrats. Det som talar för Ortiz är att han är något längre än både Solis och Perez. Och i likhet med dessa och många andra kubaner besitter dessutom Ortiz en härlig känsla. Solis var alltid steget före Ortiz som amatör, men då ska man komma ihåg att det var en betydligt lättare och smidigare Solis än den TUNGviktare vi ser idag. Ortiz verkar ha behållit sin fysik lite bättre...

Vid sidan av Ortiz har dessutom Glendy Hernandez och Yasnay Consuegra börjat sin vandring upp för rankinglistorna under det gångna året. Bägge tillhörde de främsta tungviktarna, utan att på allvar konkurrera om förstaplatsen, på Kuba och kan säkert nå långt även som proffs.

Tyvärr är det inte många amerikaner som rosar tungviktsmarknaden för närvarande. Men ska man nämna några som möjligen kan visa framfötterna vad det lider, kanske nån av Seth Mitchell, Deontay Wilder, Darell Madison, Tor Hamer, Joey Dawejko, Fred Allen, Kyle McNutt kan kliva fram. Ingen av namnen känns i nuläget som en "and new undisputed heavyweight champion of the world". Men vem vet...

Då känns ukrainaren Vyacheslav Glazkov som ett hetare alternativ för den som söker framtidshopp. Andra europeer att sätta sitt hopp till är tvåmeters-britterna David Price och Tyson Fury. Price har som amatör kombinerat en slagkraftig offensiv med en emellanåt lite skakig defensiv och Fury har efter en imponerande start som proffs fått en lite krokigare fortsättning, så även här finns det dubier.

Ska jag avslutningsvis slänga fram en 'dark horse' tycker jag ni ska lägga namnet Erkan Teper på minnet...

Tungviktsboxning anno 2009

2009-01-11T16:32:00.026+01:00

Få saker blir så nedgjorda av sin samtid som proffsboxningens tungviktsklass. När Larry Holmes var mästare under 80-talet fick han hela tiden tjäna bevis på tungviksklassens kräftgång. Han skulle inte haft en chans mot de främsta tio år tidigare. Holmes blev efter avslutad karriär upprättad och skulle då enligt förståsigpåarna sopat banan med 90-talsmästarna med Lennox Lewis i spetsen. Nu när Lewis har lagt av skulle han ... naturligtvis ... enbart behöva ställa in skorna mot bröderna Klitschko mfl. Så länge ingen Ali eller Tyson håller intresset uppe kommer nog tungviksboxningen alltid få bära på oket från dåtiden. Dagens tungviktsklass har också ett annat problem... frånvaron av framträdande amerikaner. Det är i USA boxningen har sitt huvudkontor och finns det inga bra amerikaner minskar naturligtvis intresset. Tungviktsboxningen anno 2009 håller kanske inte den klass den gjorde för 30- 40 år sedan men den är inte så urusel som man lätt får för sig om man har på sig amerikanska glasögon.

I dag råder en kraftig dominans från det forna Sovjetunionen och de som leder styrkorna är naturligtvis bröderna Klitschko från Ukraina. Men även om det inte råder någon brist på boxare från öst bland utmanarna och framtidshoppen, finns det några att hålla i handen för den som längtar efter variation till det forna Sovjetunionen på tungviktstronen? Framförallt hittar vi alternativen lite längre ner på rankingen. Där hittar vi exempelvis två europeiska kubaner med kvaliteter utöver det vanliga. Från England har vi en ung man med namn efter Tyson som är större än Klitscko men rör sig som en mellanviktare. Från USA har vi bland andra en Graziano som boxas som Tyson och en "bodypucher" med namn som klingar nordisk mytologi.

Men vi börjar väl uppifrån...

MÄSTARNA

Wladimir Klitschko (IBF/WBO)

Om inte den odiskutable mästaren, så i alla fall nummer ett hos de flesta är ukrainaren Wladmir Klitschko. Hans 2008 har varit som en söndagsutflykt i parken. Inga tvära svängar och inga höga hinder. Utan att egentligen anstränga sig har Wladimir försvarat sina titlar tre gånger. Sultan Ibragimov gav inte det motstånd man hoppats på och att amerikanerna Tony Thompson och Hasim Rahman på allvar skulle kunna hota Wladimir var det få som trodde. Wladimir Klitschko tillhör kanske en av tidernas främsta boxare offensivt sett. Få genom historien kan mäta sig med ukrainarens kombination av storlek, styrka och teknik. Det som alltid varit ukrainarens akilleshäl är hans stryktålighet. De senaste åren har dock Wladimir varit så överlägsen att den inte satts på några prov. I det påminner han lite grann om Lennox Lewis, som också genom sin karriär fick sin krigarmentalitet ifrågasatt. Frågan är dock om det är någon av utmanarna som kan sätta Wladimir Klitschkos stryktålighet på prov. Till det krävs i dagsläget något extraordinärt eftersom det krävs en hel del för att kunna testa den på allvar.

Vitali Klitschko (WBC)

Om Wladimirs 2008 varit som ytterligare en dag på jobbet, gjorde storebror Vitali ett större avtryck när han gjorde sin efterlängtade comeback. Ska jag vara ärlig trodde jag inte att vi skulle få se Vitali i ringen nåt mer efter segern mot Danny Williams i december 2004. Efterhängsna skador i kombination med ett ordnat civilt liv gjorde att jag hela tiden misstänkte att allt prat om comeback, var just bara... prat. Men Vitali inte bara återvände, han såg dessutom mer överlägsen ut än nånsin. Med händerna nere vid höfterna fullkomligt utklassade han den stentuffe nigerianen Samuel Peter. Vitali fyller 38 år i år, så jag undrar hur många fler matcher vi får se honom i. Nu har han visat att han fortfarande kan och skulle han, vilket de flesta tror, besegra utmanaren Juan Carlos Gomez i mars skulle i alla fall inte jag bli förvånad om den äldre brodern Klitschko kastar in handduken för gott. Ett möte med lillebror har bägge två deklarerat som otänkbart. Möjligen skulle en match om WBA-titeln eller ett möte med den kaxige britten David Haye kunna motivera Vitali ett litet tag till.

Nikolay Valuev (WBA)

WBA-mästaren Valuev är en ganska medioker boxare, men det har hittils räckt för den väldige ryssen som är 2.15 lång och väger drygt 140 kilo. "The Russian Giant" släpar runt på tillräckligt med boxningskunnande för att göra sig svärotkomlig för sina betydligt kortare motståndare och även om jag personligen inte är så förtjust i Valuevs boxning kan jag tycka att han blir lite mobbad i pressen. Det verkar som många redan innan hans matcher börjar bestämmer sig för att hans motståndare kommer att bli bestulen på segern. Ta exempelvis matchen mot gamlingen Evander Holyfield i december. Visst såg Holyfield piggare ut än väntat och visst såg Valev inte ut som en "värdig" mästare, men att den gamle skulle ha blivit rånad på segern köper jag inte. I min bok såg vi en tråkig, intetsägande match där väldigt lite hände, och visst kunde Holyfield i en jämn match mycket väl ha fått segern, men någon regelrätt bortdömning var det i min värld inte.

Förmodligen får vi se Valuev gå upp i en returmatch mot Ruslan Chagaev vad det lider. Första gången vann Chagaev en klar men knapp poängseger och om Chagaev inte tappat stinget under sin sjukfrånvaro både tror och hoppas jag på en repris. Man vill gärna tro att storlek besegras av kunnande.

UTMANARNA

Ruslan Chagaev

Ruslan Chagaev har i ett år varit frånvarande på grund av sjukdom, men verkar nu redo att rumbla igen. Under frånvaron har Valuev fått låna? titeln. Huruvida Chagaev ska räknas som mästare eller utmanare verkar inte ens WBA veta, så det enda raka är väl att herrarna får göra upp om det igen. Uzbeken är en relativt kort tungviktare som gillar att sätta press på sina motståndare. Men trots att han är en offensivt lagd boxare och har en hel del knockoutsegrar på sitt samvete har han inget renodlat knockoutslag. Han visade även att han kan "boxas" i matchen mot Valuev.

Juan Carlos Gomez

Den stilboxandes kubanen Juan Carlos Gomez ska i mars upp i ringen mot Vitali Klitschko i en match om WBC:s tungviktstitel. Gomez har under åren gjort sig känd som lite lat och lite för förtjust i det ljuva livet utanför ringen, men nu sägs att kubanen är mer fokuserad än nånsin. Även om Gomez är mer dedikerad än tidigare har han förmodligen vid 35 års ålder tappat lite av sin tidigare snabbhet och är det något han behöver mot Vitali är det snabbhet. Snabba fötter, snabba nävar och en hel del mod tror jag krävs av Gomez för att rå på ukrainaren. Men även om kubanen visar sig från sin allra bästa sida tror jag uppgiften blir honom övermäktig. Den äldre Klitschkobrodern är en kraftigt underskattad "boxare" som är svår att boxa ut. Att Gomez både ska kunna hålla sig undan i tolv ronder, samtidigt som han träffar tillräckligt med slagserier för att vinna matchen blir svårt. Att Gomez ska kunna stoppa Vitali blir ännu svårare.

Alexander Povetkin

Povetkin som var fullständigt överlägsen som amatör inom supertungvikten innan han tog steget över till proffsringen i juni 2005 är försteutmanare hos IBF och även högt rankad av WBO. En titelmatch mot Wladimir Klitschko var inplanerad till december 2008, men en skada satte käppar i hjulet för den drabbningen. Nu hoppas man på ett möte under hösten 2009, men först ska Povetkin bli varm i kläderna. Amerikanen Jason Estrada är ett namn som nämns för en match i april. Personligen förstår jag inte riktigt vitsen, rent karriärmässigt, med att ge sig i kast med den kvicke Estrada. Povetkin har redan avverkat tre snabba defensivspecialister i Eddie Chambers, Chris Byrd och Larry Donald. Att gå upp mot en fjärde av samma sort förbereder honom knappast för den mycket större och framför allt mycket mer hårdslående Klitschko. Som manager skulle jag istället föreslå en Ray Austin eller Mike Grant som motståndare. Två betydligt mer begränsade boxare i jämförelse med de stilboxare som Povetkin livnärt sig på under de senaste åren, men om man ska upp mot Wladimir klitschko kan det väl vara bra med lite motstånd i den häraden. Att den närmast komplette Povetkin visat att han kan klara av rörliga defensivspecialister är gott nog, men han har hittils inte visat klorna inför knockoutboxare av modell större. Personligen tror jag dessutom att Povetkin skulle göra ett betydligt mer spektakulärt intryck mot boxare som inte ständigt glider undan, vilket i sin tur knappast skulle vara negativt när matchen mot Klitschko d y skall säljas till en större publik.

Alexander Dimitrenko

Högt rankad av alla organisationer är också en annan boxare från det forna Sovjet, den två meter långe ukrainaren Alexander Dimitrenko. WBO har honom exempelvis som försteutmanare, vilket skulle innebära ett möte med Wladimir Klitschko vad det lider. Dimitrenko är ganska smidig och rörlig för sin längd och hans slagkraft ska heller inte underskattas, även om han emellanåt ser lite vek ut. Dimitrenko blev proffs i Tyskland 2001 efter att året innan ha blivit juniorvärldsmästare i supertungvikt för amatörer. De första åren tippades han allmänt som en framtida storstjärna, men stjärnan har dalat en aning under de senaste åren. Dimitrenko är fortfarande obesegrad och har väl egentligen inte varit i någon större fara hittils, men spektakulär är han inte riktigt längre. Ett tips är att han gärna väntar på sin chans tills dess att exempelvis WBO-titeln blir vakant. Wladimir Klitschko kommer nog inte kunna behålla båda bälterna i längden och då kan jag tänka mig att han prioriterar det mer aktade IBF-bältet.

David Haye

Den gamle cruiserviktsmästaren David Haye har efter sin entré i den tyngsta klassen blivit belönad med en hög ranking av främst WBO och WBC. WBO har honom till och med som andreutmanare efter Dimitrenko. den kaxige britten är fortfarande lite svårbedömd även om han bemästrade grindvakten Monte Barret på ett imponerande vis. Där visade han att den patenterade snabbheten och även slagstyrkan hade följt med upp en klass. Den inte så hårtslående Barrett var dock inte mannen att avgöra om Haye står pall när 120 kilo går till attack. "Haymaker" ser sig själv som redo att redan ge sig i kast med någon av Klitschkobröderna, något som jag ställer mig aningen tveksam till i nuläget. Ytterligare ett test på vägen vill jag nog se Haye i, innan han ger sig i kast med den absoluta toppen. Varför inte ett "utmanarmöte" mot Dimitrenko eller amerikanen Chris Arreola som också är högt rankad.

Chris Arreola

Längst fram i ledet bland amerikanerna om man får tro rankinglistorna är Chris Arreola. Både IBF och WBC har honom som andreutmanare och ett tag såg det ut som en match mot Wladimir Klitschko var spikad, en match som skulle vara kul att se, för även om Arreola inte är i närheten av Wladimirs boxningskunnande är han den typen av boxare som jag inbillar mig inte ger sig i första taget. En tekniskt underlägsen Arreola skulle förmodligen vara som ett häftplåster på ukrainaren så länge det bara gick. Nu tror jag att klass slår vilja, men är det något Wladimir inte gillar är det press, vilket är sluggern Arreolas främsta styrka. Den planerade matchen mot Wladimir är i dagsläget lagd på is, men en utmanarmatch mot Haye, Dimitrenko eller Povetkin för tungviktens Arturo Gatti skulle inte heller vara fel.

Eddie Chambers

Fram till förlusten mot Povetkin var Eddie Chambers det största amerikanska hoppet bland den nya generationens tungviktare. Jag tror inte att förlusten var så bedövande för den klurige defensivboxaren Chambers som mycket väl kan ha en framtid som den nya generationens Chris Byrd eller Jimmy Young, för att nämna två andra defensivspecialister som gjorde livet surt för större och tuffare grabbar. Högt rankad hos IBF kan han säkert få sin titelmatch vad det lider.

Kali Meehan

Försteutmanare hos WBA är nyazeeländaren, den snart 39-årige Kali Meehan, vilket är en milt sagt märklig ranking. Meehan är i sina bästa stunder en ganska underhållande boxare som slår hårt och snabbt, men även går ner för räkning emellanåt. Hur segrar över slagpåsarna Jeremy Bates och Dominique Alexander kan motivera en förstaranking övergår mitt förstånd. Möjligen sitter han där för att ge Valuev en "enkel" seger i väntan på Chagaev.

Taras Bidenko

Nästan lika märklig som Kali Meehans position som försteutmanare hos WBA är ukrainaren Taras Bidenkos position som andreutmanare hos samma organisation. För även om stilboxaren Bidenko är en av mina personliga favoriter från öst kan jag inte med bästa vilja i världen ranka honom bland världens tio främsta tungviktare. Möjligen har han på grund av sin lite luriga stil en större chans än "Checkmate" Meehan mot Valuev eller Chagaev. Bidenko är annars en boxare som inte ser lika imponerande ut i dag som för några år sedan. En brutal knockoutförlust mot landsmannen Vladimir Virchis i mars 2005 gjorde nog Bidenko lite skotträdd. Han tappade lite linje i sin boxning efter detta. Självförtroendet hos den lurige och kaxige kontringsboxaren dog lite grann efter den smällen.

Kevin Johnson

Högt rankad av WBA är även teknikern Kevin "Kingpin" Johnson som trots sin oerfarenhet känns som ett intressant namn i sammanhanget. WBA känns generellt sett som den svagaste bland tungviktsorganisationerna. Valuev ses som ett mycket svagare kort än Klitschko-bröderna och även om Ruslan Chagaev är obesegrad och en mycket kompetent boxare är det få som tror att han skall ha nåt att hämta i en match mot nämnda Klitschko-bröder. Att sedan Meehan och Bidenko är organisationens två främsta utmanare är knappast något styrkebesked heller. Så vägen ligger faktiskt öppen för en oerfaren herre som Johnson. Hittils har Kevin främst visat upp en jabb i världklass. I övrigt har han inte presterat mer än vad som krävs för att vinna. I korta perioder kan han visa upp en bländande boxning, men för det mesta händer i princip ingenting förutom den där jabben som ofta ligger som fläskläpp i motståndarens ansikte. Amerikanen är därför lite svårbedömd. Han kan vara för vek när det hettar till, men det kan också vara så att Johnson likt en Lennox Lewis växer med uppgiften. Förhoppningsvis får vi se Johnson i några tuffare tester innan det är dags för titelmatch, men även om Kevin "Kingpin" Johnson redan idag skulle få uppgiften att utmana Valuev eller Chagaev skulle jag inte helt räkna bort honom.

PROSPECTS

Odlanier Solis

Solis är den största talangen inom tungvikten på mycket länge, men förmodligen även en av de största talangsumparna på mycket länge. Från den smidige, extremt snabbe och svårtfräffade amatören har blivit en klumpfotad tjockis. När han våren 2007 debuterade som proffs var jag övertygad om att vi här hade ett prospect utöver det vanliga. Jag såg honom som en Chris Byrd med lite krut i nävarna, inte av Tysonsk kaliber, men ändå tillräckligt för att inte bli borträknad som enbart en fjädernävad stilboxare. Att sedan Solis i sina första matcher slog ut sina högt respektabla motståndare istället för att vinna klara poängsegrar gjorde mig bara säkrare på min sak: Solis var en framtida superchamp. Men tiden gick och den viktminskning jag förväntat mig skulle komma, kom aldrig. Dessutom började managern Ahmed Öners ständiga tjat om sin kubanska Tyson låta oroväckande. Visst såg Solis lite starkare ut som professionell men någon Tyson kunde ju vem som helst se att han inte var. Att sedan Solis verkade tro så mycket på beskrivningen själv att hans tidigare så smidiga rörelsemönster nu var som bortblåst gjorde ju inte saken bättre. I ett och ett halvt år har jag nu väntat på att Solis äntligen ska dyka upp i något så när trim och att fötterna återigen ska börja röra på sig. Men varje gång har jag blivit besviken. Visserligen är Solis fortfarande snabb i nävar och tanke, men att se honom stillastående stå och växla slag med motståndaren är som att se en Ferrari på en parkeringsplats. Möjligen går Solis på sparlåga än så länge. Kubanen har trots allt knappt förlorat en rond som proffs, och det utan att förta sig. Förhoppningsvis vässar han knivarna när motståndet skärps till...

Mike Perez

Kubanen Mike Perez har som proffs på Irland smygit fram lite i skymundan av sin mer namnkunnige landsman Odlanier Solis. Stilmässigt påminner Perez mer om Solis stallkamrat, fjäderviktaren Gamboa, och till skillnad från Solis, som bytte ut dansskorna mot ett par slalompjäxor när han lämnade den trygga amatörringen mot ett liv utan tröja, har Perez visat att rörligheten inte försvann på vägen över Atlanten till Cork. På lätta fötter och med kvicka nävar levereras slagserier från alla möjliga vinklar när han är i ringen. Perez är möjligen i kortaste laget (dryga 1.80) och har ännu inte satts på några egentliga prov, men så här långt ser har han sett otroligt imponerande ut.

Denis Boytsov

När ryssen Denis Boytsov som artonåring i december 2004 gjorde sin profesionella debut var vi många som drog paralleller till en ung Mike Tyson. Boytsov hade nämligen några månader tidigare knockat alla sina motståndare när han enkelt blev juniorvärldsmästare för amatörer i supertungvikt. Den första tiden som proffs var han också skoningslös i ringen och visade upp en härlig snabbhet och explosivitet. Tyvärr har utvecklingen inte varit så spikrak som man hade hoppats på. Boytsovs har fortfarande inte mött någon boxare av riktig klass och dessutom har hans uppträdande i ringen blivit lite mer försiktigt med åren. Förhoppningsvis är försiktigheten bara en del i utbildningen. Många knockoutkungar vet inte vad de skall göra när motståndet inte faller direkt.

Tyson Fury

Några veckor efter det att Mike Tyson på den absoluta toppen av sitt kunnande fullkomligt blåste den gamle mästaren Michael Spinks ur ringen... för gott, fick den engelske tungviktsboxaren John Fury en son på knappt två kilo som föddes åtta veckor för tidigt. Det sägs att John Fury gav sin son namnet Tyson, som en slags hyllning till den nyföddes kamp för överlevnad. Nu drygt 20 år senare har Tyson Fury växt upp till en över två meter lång bjässe, som dessutom ägnar sig åt det han med det namnet var predestinerad till, boxning. Och om någon nu skulle få för sig att Tyson Fury bara är yta och inte innehåll, rekomenderas en titt på den unge engländarens CV. Stilmässigt är Fury en annan boxare än sin namne. För trots sina drygt två meter och 120 kilo är Fury en förvånansvärt rörlig boxare i ringen. Snabbheten i nävarna går heller inte att klaga på. Engelsmannen har knappt börjat sin professionella bana, men lägg namnet på minnet.

Tor Hamer

Att det krävs ett namn som Tor Hamer för att USA ska börja drömma om tungvikstitlar igen, ter sig naturligtvis lite lustigt för oss nordbor. Men den 25-årige New York-bon har alla förutsättningar att lyckas. Med en imponerande snabbhet i händer och fötter och med kroppslag som specialitet är det som att se en lättviktare i en tungviktares kropp när Hamer boxas.

Jeremiah Graziano

För den som saknar den gamle Tysons furiositet kanske en Graziano kan lindra saknaden. Den 21-årige Jeremiah Graziano har i sitt gym fått smeknamnet Wyson (White Tyson) och det är lätt att förstå varför när man ser honom boxas. Överkroppsrullningar och pang på är den italienättade ynglingens melodi. Att försöka lyckas med Tysons stil är naturligtvis mycket svårt eftersom det är lite lätt att bli fartblind. Det är lätt att frustrationen sätter in när man inte bombar ut motståndet lika lätt längre. Det är alldeles för tidigt att sia om Grazianos framtida öde i ringen, men var så säkra på att ni kommer att få höra mer om tungviktaren med både namn och stil som doftar historia.

Bermane Stiverne

Den 30-årige kanadensaren Stiverne har rejält med dynamit i nävarna, vilket även ligger honom i fatet en aning. Nästan alla hans matcher slutar nämligen i den första ronden, vilket gör att han inte riktigt är förberedd när matcherna går några ronder. Det hände när Demetrice King inte vek ner sig utan kravlade upp och fajtades tillbaks sommaren 2007. Stiverne hade inte riktigt nån plan B den kvällen och blev själv stoppad i den fjärde ronden. Den kanadensiske bombkastarens problem är att han är för van vid att motståndet faller när slagen sitter. Men med den snabbhet och precission Stivernes slag har borde det inte vara något problem. OM han ställer om och börjar "boxas" i de lägerna tror jag att kanadensaren kan nå stora framgångar i framtiden. Han har trots allt talangen till att vara nåt mer än en endimensionell knockoutboxare.

Evans Quinn

En dark horse och en personlig favorit är Evans Quinn från Nicaragua. På lätta fötter och med snabba och explosia nävar började han sommaren 2007 spridas via ett YouTube-klipp. Där utförde han sin allra bästa Ali-imitation. Han dansade, han duckade och han retades för att till slut leverera en reptilsnabb kombination som förpassade motståndaren JJ McAllister in i drömmarnas land. Den 25-årige Quinn är annars tämligen okänd och har även två tidiga förluster på sitt samvete. Två förluster som han i och för sig senare har han fått revansch för. Men de kommer alltid ligga där som ett klibbigt frågetecken. Frågan är om hans flashiga stil överskuggar det faktum att han faktist är en ganska medioker boxare eller om det är så att han har blivit en mycket bättre boxare sedan sina första år som proffs hemma i Nicaragua.

Malik Scott

I över åtta år har Malik Scott boxats som profesionell och det enda som hänt är att han gått upp 20 kilo i vikt. Rent boxningsmässigt är Scott är en av de främsta talangerna bland påläggskalvarna inom tungvikten. Problemet är att amerikanen både i ringen och i valet av motståndare har både hängslen och livrem på sig. Det skulle vara kul att se Scott bli pressad på allvar. Det är först då vi får se vad han är gjord av. Än så länge har han bara gjort det som krävs för att vinna ronden... Och så länge det räcker är det svårt att riktigt bedöma vad som finns under huven.

Darrel Madison

Att Madison har James Toney som stilistisk förebild märks inte enbart på hans snabba undanglidningar och precisa kontraslag. Madison bjuder också på några överflödskilon runt midjan. Madison som redan är 31 år kanske inte är någon framtida superstjärna i klassen, men likt sin förebild kan han säkert gräva en hel del gropar åt många av de som vill bli framtidens superstjärnor.

Steffen Kretschmann

Kretshmann har i många böcker inklusive min egen klivit förbi landsmannen Sebastian Köber i klass. Kretschmann ser fortfarande mekanisk ut på ett sätt som nästan enbart tyskar i ringen kan göra. Hög gard och raka slag i marschtakt är det som gäller. Om du vill se något som inte lärs ut i skolan skall du skaffa dig en annan favorit, men om du vill se en elev som faktiskt går i takt med läroboken kan Kretschmann vara värt ett extra öga. För det han gör gör han bra. Han rör sig bra, slår tämligen snabbt och hårt och garderar sig också som man bör.

Elijah McCall

Den 20-årige sonen till "Atomic Bull", förmodligen den stryktåligaste tungviktaren den här sidan månlandningen, är ett riktigt långskott i sammmanahnget. Ingen kunde (kan?) som Oliver Mcall gå igenom skurar av slag för att få möjligheten att utdela ett. Och OM sonen Elijah har ärvt ett lillfinger av faderns järnkäke ska han bli mycket intressant att följa. Att den unge McCall är en riktig högoddsare är ingen överdrift eftersom han knappt har börjat sin karriär och dessutom helt saknar amatörbakgrund. Men de som har sett hans framfart bland gymmen i Las Vegas kan vittna om en talang utöver det vanliga och hans korta proffskarriär har dessutom bjudit på en slagstyrka få kan matcha. Riktigt långt bak i ledet står Elijah McCall naturligtvis, men det kan vara värt att lägga honom på minnet.

Tungviktarna från Peking

2008-08-27T11:07:00.008+02:00

Eftersom det ursprungliga syftet med den här platsen var att lotsa er genom morgondagens tungviktsmästare, ska vi kika närmare på om de olympiska spelen i Peking erbjöd några nya heta namn att lägga i framtidshatten. Från OS 2004 begav sig guldmedaljören i supertungvikt Alexander Povetkin ut i proffslivet och än så länge har allt gått på räls eftersom Povetkin är obesegrad och i höst ska gå en titelmatch mot tungviktens nummer ett för närvarande, Wladimir Klitschko. Utöver Povetkin har amerikanen Jason Estrada, puertoricanen Victor Bisbal, ukrainaren Alexey Mazikin, kamerunesen Carlos Takam, nigerianen Gbenga Oloukun och tysken Sebastian Kober tagit steget över till proffslivet av "Class of 2004". Takam, Oloukun och Kober är fortfarande obesegrade, men har inte riktigt blivit testade än. Estrada och Bisbal har varsin förlust, medan Mazikin har flera och redan blivit degraderad till en slags "journeyman". Av 2004 års tungviktare är naturligtvis guldmedaljören kubanen Odlanier Solis det hetaste namnet. Solis är fortfarande obesegrad och det största hindret mellan Solis och den absoluta toppen är nog hans egen (trivsel)vikt. Wilmer Vasquez från Venezuela, amerikanen Devin Vargas och Adam Forsyth från Australien har också blivit proffs i den tyngsta klassen, men trots att de är obesegrade ses dom knappast som några mästarämnen. Den som kommit längst av tungviktarna från Aten är nog ryssen Alexander Alekseev som satsat på den lättare cruiservikten där han redan anses som en av de absolut bästa i klassen.

Ännu mer intressant kan det vara att se vad som hände med de tyngsta boxarna från Sydney-OS 2000. De flesta är väl bekanta med guldmedaljören i supertungvikt, Audley Harrisons mindre lyckade försök att även bli professionell världsmästare i tungvikt. Inte heller bronsmedaljören Paolo Vidoz har lyckats något vidare som proffs. Amerikanen Calvin Brock fick i alla fall gå en titelmatch, även om det där var tvärstopp mot Wladimir Klitschko. Den som lyckats bäst är nigerianen Samuel Peter, som idag tillhör den absoluta toppen och i oktober ska gå en titelmatch mot Vitali Klitschko. Art Binkowski, Cengiz Koc och Konstantin Onofrei blev också proffs utan att lyckas, medan polacken Gregorz Kielsas karriär fortfarande är i sin linda.

Då har nog tungviktarna från Sydney ett bättre facit. Uzbeken Ruslan Chagaev och ryssen Sultan Ibragimov nådde ända upp och blev världsmästare. Chagaev är fortfarande obesegrad, medan Ibragimov förlorade sin titel till den yngre Klitschkobrodern i vintras. Polacken Bartnik, algerien Azzaoui, fransmannen Chanet och amerikanen Bennett blev också proffs utan att ge ifrån sig några speciella avtryck. Georgien Chanturia är fortfarande obesegrad, men har inte stött på nåt motstånd att skryta med ännu.

OM den nykrönte guldmedaljören i supertungvikt, italienaren Roberto Cammarelle har den rätta ambitionen att bli proffs kan han nog gå hur långt som helst. Hans kombination av explosivitet och snabbhet är det inte många tungviktare som besitter. Sättet han avfärdade Price och Zhilei på var minst sagt imponerande och frågan är om han någonsin har sett vassare ut än nu. Ett litet frågetecken bör kanske resas kring hans stryktålighet, då han under vissa matcher i sin karriär blivit lite skotträdd när det hettat till om öronen. Ryktet säger också att han inte alls har lust att bli proffs. Vilket i sådana fall är ytterst ovanligt. Under efterkrigstiden har det faktiskt aldrig hänt att guldmedaljören (kubaner undantagna) i tungvikt eller supertungvikt inte blivit proffs.

Även om ryssen Islam Timurziev blev stoppad i den första omgången av britten Price tror jag att han kan gå långt som proffs. Hans största problem är nog den egna hälsan, då han visat sig en aning skadebenägen genom åren. Men om hans kropp inte sätter käppar i hjulet kan han nog bli ett allvarligt hot mot den professionella tungviktstoppen vad det lider.

En framgångsrik proffskarriär tror jag även att colombianen Oscar Rivas kan få. Rivas är en tuffing med "full fart framåt" som paroll. Så länge Rivas valde att attackera var bulgaren Pulev chanslös i den första omgången. Dessutom var Rivas den enda som inte blev utklassad av Cammarelle.

Silvermedaljören, kinesen Zhang Zhilei kan nog också gå långt om han matchas rätt. En kinesisk tungviktare med potential har naturligtvis marknadsandelar att hämta och Zhilei är heller ingen oäven boxare. Han är rörlig och smidig för att vara så stor. Roberto Cammarelle visade dock att en så öppen boxare som Zhilei måste vara ännu kvickare eller tajta till garden en aning om man inte vill syna canvasen.

Britten David Price kommer säkert också att få proffsanbud, även om naturligtvis OS i London 2012 lockar. Jag tror dock inte att Price är ett självklart val inför London. Han är just nu nationens främsta, men visade i Peking, återigen att han inte riktigt räcker till. Segern över Timurziev kan nog skrivas på "sånt som händer"-kontot och mot Cammarelle blev han helt överkörd. Så Price står inför ett litet dilemma. Blir han proffs är det inte med buller och bång, alá Audley Harrison eller David Haye. Väljer han istället att satsa på London 2012 är det långt ifrån säkert att han kvalificerar sig.

Ukrainaren och bronsmedaljören Vyacheslav Glazkov är en skicklig allroundboxare och visade än en gång att han tillhör de främsta amatörerna inom supertungvikten. Blir han proffs kan han säkert gå längre än företrädaren Mazikin, även om den absoluta toppen nog blir svår att nå. Kubanen Robert Alfonso kan säkert också nå en bit som proffs, även om jag tror att det är lite för mycket handbroms i, för att nå de stora framgångarna. Venezuelas Jose Payares, Bulgariens Kubrat Pulev och Algeriets Newfel Ouatah kan säkert också nå vissa framgångar, men knappast topp-10.

Bland tungviktarna tror jag att den med störst potential är ukrainaren Oleksandr Usyk, vars boxning mot kinesen Nijiati imponerade stort. Att han sedan förlorade mot italienaren Russo i kvarten kan nog "skyllas" på amatörboxningens poängräkning. Russo är ju expert på att hålla sig på avstånd för att sedan svinga in slagen en åt gången, som en fäktare. Usyks avslapnande boxning baseras på snabbhet i både nävar och fötter, till skillnad från Russo som främst använder fötterna. Usyk är dessutom ovanligt rörlig i överkroppen vilket gör honom till ett ett mycket svårtfräffat mål.

Jag tror dock att italienaren Clemente Russo kommer att få svårt att lyckas om han mot förmodan går upp i den allra tyngsta klassen som proffs. Han är i kortaste laget och det som är lyckosamt i amatörringen kommer inte att vara det i proffsringen. Russo är en decimeter kortare än Usyk och baserar till skillnad från Usyk så gott som hela sitt framgångskoncept på distansboxning.

Guldmedaljören, ryssen Rakhim Chakhiev har alla förutsättningar att bli en publikfavorit med sin offensiva kraftboxning. Han är dock ganska kort och inte allt för snabb, vilket förmodligen kommer att göra det svårt för honom att nå ända upp. Bronsmedaljören, kubanen Osmay Acosta är mer av en allroundboxare och dessutom snabbare än Chakhiev, men han saknar spetskvaliteter och är inte i samma klass som företrädaren Solis.

Många amerikaner hoppas naturligtvis på bronsmedaljören Deontay Wilder, men jag är ganska skeptisk. Wilder är i och för sig lång och stark, men det finns en kantighet och klumpighet som blir svår att få bort för Wilder. Han kommer förmodligen att promotas hårt, men jag skulle bli överaskad om han en dag står överst på världsrankingen... Då tror jag mer på deras supertungviktare som med minsta möjliga marginal missade båten till Kina, Michael Hunter.

Ska jag välja ut tre namn från årgången 2008 att lägga mina pengar på i sökandet efter framtidens tungviktsmästare får det bli Roberto Cammarelle, Islam Timurziev och Oleksandr Usyk.

OS-sammanfattning

2008-08-25T12:47:00.017+02:00

Skillnaden mellan amatörboxning och proffsdito har nog aldrig varit så stor som nu. Boxningarna i Peking hade mer gemensamt med fäktning än om den boxning som belönas i den professionella ringen. De som lyckades bäst i OS var de som avlossade slagen mot huvudet, ett och ett åt gången. Kroppslag och kombinationer premierades så gott som aldrig. Att knapptryckeriet sedan var ojämnt och partiskt i hemmanationens favör gjorde knappast saken bättre, även om det såg lite bättre ut i finalerna än tidigare i turneringen. Det bör kanske också tilläggas att klagandet på domarna lätt blir till ett mantra. OS i Peking var varken första eller sista gången som hemmanationen gynnades av domarna. Exempelvis hade USA ett fantastiskt boxningslandslag i Los Angeles-OS 1984, men de hade inte tagit nio guld om spelen hade gått någon annanstans.

I Peking blev det inga nio guld till en och samma nation. Faktum är att det var ytterst nära att ingen nation hade fått fler än en guldmedalj. Om kinesen Xiaoping och ryssen Tishchenko förlorat sina finaler, vilket många faktiskt ansåg att de gjorde, skulle det ha delats ut elva guld till elva olika nationer.

Den tidigare dominanten Kuba visade med sina åtta medaljer att de fortfarande är att räkna med, men att ingen av medaljerna var av ädlaste valör visade också att avsaknaden av deras avhoppade stjärnor var stor.

Storfavoriten Ryssland visade med sina tre medaljer att man missat formtoppen. Visst blev en eller möjligen två ryssar bortdömda, men att hela åtta stycken blev utslagna före semifinalerna kan inte ses som något annat än ett lagfiasko. Dessutom fick man i finalerna igen lite av det tidigare missflytet med poängbedömningen. Deras två guld kunde lika gärna ha blivit två silver, utan att allt för många hade klagat.

Att USA inte längre tillhör de bästa amatörnationerna visste vi sedan tidigare, men att komma hem med endast en bronsmedalj får nog anses vara en smärre katastrof för amerikansk amatörboxning.

Och så var det då guldmedaljörerna, från bäst till sämst i mina ögon.

(1) Vasyl Lomachenko - Ukrainas 20-årige guldmedajlör i fjädervikt som verkar vara närmast komplett som boxare.

(2) Badar-Uugan Enkhbat - 23-åring från Mongoliet som smidig som en katt och kvick som en kobra utklassade allt motstånd i bantamvikten.

(3) Roberto Cammarelle - Italiens 28-årige veteran inom supertungvikten som visade med eftertryck vem som är bäst bland de tyngsta. Efter en lite trevande inledning var han fullständigt lysande i semifinal och final, där jättarna, britten David Price och kinesen Zhang Zhilei inte alls hängde med i svängarna.

(4) Somjit Jongjohor som med sina 33 år var den äldste guldmedaljören i fältet. Thailändaren fick sina motståndare att jaga luft och visade i flugviktsfinalen mot kubanen Andris Laffita Hernandez upp en defensivboxning i absoluta toppklass.

(5) Bakhyt Sarsekbayev från Kazakstan smög sig fram till welterviktsfinalen där han överaskade med att enkelt boxa ut en av de bästa kubanerna, Carlos Banteuax.

(6) Felix Diaz från Dominikanska republiken gick till final i den lätta weltervikten på ett mycket kontroversiellt sätt när fransmannen Vastine fick två tveksamma varningar som vände matchen i Diaz favör. Allt detta förläts när han sopade banan med thailändaren Manus Boonjumnong i finalen. Thailändaren hade, både i kvartsfinalen och semifinalen varit på "rätt" sida av mycket tveksamma domslut. Det var med andra ord rätt många som ville se den självsäkra thailandändaren bli besegrad, vilket den agressive och stentuffe Diaz verkställde på ett sätt som ingen trodde var möjligt. Knapptryckarna kunde helt enkelt inte blunda när thailändaren flög omkring som en vante i ringen med en rasande dominikan efter sig.

(7) James De Gale är vid sidan av Diaz den stora skrällen bland guldmedaljörerna. Få om ens någon hade väl trott att Storbritanniens enda boxningsguld skulle tas av en ganska oerfaren 22-årig mellanviktare på lätta fötter och med en kaxig attityd.

(8) Rakhim Chakhiev, en av Rysslands två guldmedaljörer, är ett kraftpaket som i tungviktsfinalen fick revansch på italienaren Clemente Russo för förlusten i VM förra året.

(9) Zou Shiming från Kina gjorde det hela Kina krävde och förväntade, vann guld i den lätta flugvikten. Men han var inte lika dominant som vi trodde.

(10) Alexey Tishchenko såg inte lika vass ut i lättvikten som han gjorde i fjädervikt för fyra år sedan. Han kunde dessutom lika gärna ha förlorat den helt jämna finalen mot fransmannen Daouda Sow.

(11) Zhang Ziaoping fick fler poäng för omfamningar än vad motståndarna fick för rena träffar. Kinesen borde ha åkt ut den lätta tungvikten redan i första omgången mot en tunisier. När han sedan FICK segern i åttondelen mot ryssen Artur Beterbiev var det många som skrek högt om korruption och mygel. Xiaoping fortsätter sedan i samma stil med en seger som enbart knapptryckarna vid ringside såg, när kazaken Shynaliyev fick åka hem efter semin och att han till slut även vinner finalen på ett tveksamt sätt mot irländaren Kenny Egan var bara logiskt. Nej, den lätta tungviktens guldemedaljör placerar vi i samma påse som sydkoreanen Si-Hun Park (ni vet han som "besegrade" Roy Jones i Sydkorea 88).

Vilka av guldmedaljörerna har då en gyllene framtid som proffs framför sig? Att Lomachenko kommer att lyckas vågar jag nästan ta gift på. Dominikanen Felix Diaz kommer säkerligen också gå mycket långt när handskarna blir tunnare och matcherna längre. Italienaren Cammarelle kan nog bli en tungviktsattraktion OM han tar steget över och i så fall har den rätta motivationen. Mongolen Enkhbat kan också bli mycket sevärd och lyckosam som proffs. Engelsmannen De Gale kommer naturligtvis ha enorma förväntningar på sig när han tar av sig tröjan. Det är dock inte alltid de främsta amatörerna blir de mest lyckosamma som proffs. Tre förlorare som jag tror kommer att låta tala om sig är:

(1) Oleksandr Usyk - 21-årig tungviktare från Ukraina vars still påminner mer om Roy Jones jr än landsmannen Wladimir Klitschko. Med en ovanligt rörlig överkropp gör han sig svårtfräffad samtididigt som han pepprar på med slagserier från alla håll och kanter. Usyk förlorade knappt mot italienske fäktningsspecialisten Russo i kvarten, men hade det varit en proffsmatch hade utgången förmodligen varit en annan.

(2) Roniel Iglesias - Kubas främste man visade upp en härlig boxning i den lätta weltervikten, bara för att bli bortdömd i semifinalen mot domarfavoriten Manus Boonjumnong. Iglesias är endast 20 år och kan gå hur långt som helst, både som amatör eller som proffs.

(3) McWilliams Arroyo - 23-årig flugviktare från Puerto Rico som slår snabbt och hårt i varje duell. Fick en lektion i amatörboxningens poängsystem av kubanen Laffita Hernandez i kvartsfinalen, men jag är ganska säker på att puertoricanen kommer att bli ett stort namn i den professionella världen vad det lider.

Inför semifinalerna i Peking

2008-08-20T16:42:00.011+02:00

De väntade tronskiftet kom av sig. Inför OS troddes det lite till mans att Ryssland med buller och bång skulle ta över positionen som amatörboxningens främsta nation från Kuba. Men redan nu kan det lugnt sägas att så inte blev fallet. När det nu har blivit dags att boxas om medaljerna kan konstateras att Kuba har åtta man klara för semifinal, medan Ryssland bara har tre kvar i turneringen. Ryssarna är med det inte ens näst bäst. Kina har fyra klara för semi och förutom Ryssland har även Italien, Frankrike, Irland och Storbritannien tre man kvar i turneringen. Två man kvar har Ukraina, Kazakstan, Mongoliet och Thailand. Medan Turkiet, Korea, Dominikanska republiken, Mauritius, Moldavien, Azerbadjan, Armenien, Indien och USA har varsin boxare kvar i turneringen.

I supertungvikten såg vi en riktig skräll när storfavoriten, ryssen Islam Timurziev fick respass redan i den första omgången, där britten David Price lyckades däcka ryssen med en snygg kontring. Tyvärr stoppades matchen lite för tidigt vilket naturligtvis blev omdiskuterat. Britten Price stoppade även Litauens Jaktso (via skada) i kvarten och får i semin möta världsmästaren, italienaren Roberto Cammarelle, vilket jag tror kan bli en för britten övermäktig uppgift. Cammarelle lär dock inte få en lika enkel resa här som i EM 2004, när italienaren utklassade engelsmannen. Price är i dag en bättre boxare än för fyra år sedan, medan Cammarelle snarare har passerat sin peak som amatörboxare. Trots det får ändå grundtipset gå till den regerande världsmästaren från Italien. I den andra semin möts ukrainaren Vyacheslav Glazkov och kinesen Zhang Zhilei, där jag misstänker att kinesen med lite hjälp av domarna tar sig till final. Glazkov är inte tillräckligt överlägsen Zhang, vilket verkar krävas för att besegra en kines i Peking.

I tungvikten har vi två intressanta semifinaler, där åtminstone mötet mellan kubanen Osmay Acosta och ryssen Rakhim Chakhiev känns helt öppet. Kubanen är den snabbare och mer tekniskt skolade av de två, medan ryssen erbjuder en mer primitiv och skoningslös boxning. Stil mot råstyrka i en mycket svårtippad match, där jag tror ryssens hårdhet avgör. I den andra semifinalen misstänker jag att (den sista) amerikanen Deontay Wilder kommer att få mycket svårt att komma åt italienaren Clemente Russo. Russos stil med kvicka fötter och snabba poänggivande nävar är skräddarsydda för amatörboxningen, vilket han framförallt visade i kvartsfinalen där den tekniskt briljante publikfavoriten, ukrainaren Olexander Usyk fick se sig besegrad. Och om Usyk, som jag tror vi kommer att få höra mycket om i proffsringen vad det lider, hade svårt att komma åt Russo ser jag inte hur den klumpigare och långsammare Wilder ska lyckas med det. Tror nog också att Russo sedan får gälla som knapp favorit i en eventuell final.

I den lätta tungvikten blev det inte inte ens en tumme av den väntade Sovjetdominansen. Atoev, Beterbiev och Kurbanov åkte ut, en efter en. Istället får vi se ett riktigt derby mellan britten Tony Jeffries och irländaren Kenny Egan i den ena semifinalen. Den mer rutinerade Egan har imponerat stort hittills och får nog gälla som favorit mot Jeffries. I den andra semin möts kinesen Zhang Xiaoping och kazaken Yerkebulan Shynaliyev. Shynaliyev vann på diskvalikation över Kurbanov från Tajikistan i kvarten och finns det någon rättvisa i Peking ska han även slå den kramglada kinesen som borde ha åkt ut redan i den första omgången.

Likt den lätta tungvikten har mellanvikten bjudit på en hel del favoritfall. Först åkte kilo-för-kilo-kungen, ryssen Matvey Korobov ut mot kazaken Artayev. Artayev som i sin tur fick se sig besegrad i kvartsfinalen av britten James DeGale. DeGale får nu i semin mäta sina krafter med grannen, irländaren Darren Sutherland i en helt öppen historia. Trots att Sutherland har 4-1 i matcher mot DeGale, både tror och hoppas jag att den mer stilfullt boxandes engelsmannen tar sig till lördagens final. I den andra semin får vi se Badou Jacks baneman, indiern Vijender Kumar boxas mot kubanen Emilio Correa. Correa som i det här läget får ses som favorit till guldet, ska dock normalt sett inte ha några problem med den krånglige indiern.

I weltervikten möts kubanen Carlos Banteaux och kinesen Hanati Silamu. I vilket annat land som helst hade kubanen varit storfavorit, men med tanke på domarnas insatser hittills vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Man kan bara hoppas på att de som sker i ringen kommer att spegla resultatet och då bör kubanen vinna.
I den andra semin gör kazaken Bakhyt Sarsekbayev och koreanen Jungjoo Kim upp om en plats i finalen. Kim besegrade överaskande amerikanen Andrade i kvartsfinalen men jag tror inte att han räcker till mot kazaken.

I den lätta weltervikten har vi ytterligare en kuban, Roniel Iglesias som i sin semifinal får möta thailändaren Manus Boonjumnong. Boonjumnong vann en mycket kontroversiell seger över favoriten, kazaken Sapiyev i sin kvartsfinal. De flesta hade kazaken som segrare där. Om domarna är opartiska tror jag att kubanen Iglesias kommer att gå till final, där han i så fall får möta segraren mellan fransmannen Alexis Vastine och dominikanen Felix Diaz. Men oavsett vem som vinner mellan Vastine och Diaz tror jag att den skönboxande Iglesias, om han besegrar Boonjumnong, blir för svår i finalen.

I lättvikten tar sig armeniern Hrachik Javakhyan an den ryske storstjärnan Alexey Tishchenko i den ena semin, medan kubanen Yurdenis Ugas och fransmannen Daouda Sow möts i den andra. Det är alltså upplagt för en drömfinal mellan klassens giganter Tishchenko och Ugas.

I fjädervikten gör turken Yakup Kilic och ukrainaren Vasyl Lomachenko upp i den första semifinalen och allt annat än en klar seger för turneringens hittills bästa boxare Lomachenko skulle vara en skräll. Lomachenko inledde turneringen med att ganska enkelt besegra min favoritryss, världsmästaren Albert Selimov och sedan har han bara rullat på. Turken är duktig men inte i den 20-årige ukrainarens klass. I den andra semin går fransmannen Khedafi Djelkhir upp i ringen mot Shanir Imranov från Azerbadjan. Imranov besegrade kubanen Torriente i kvarten och får mitt tips mot fransmannen, men inte heller Imranov bör ha nåt att hämta mot den komplette Lomachenko i en final.

I bantamvikten boxas kubanen Yankiel Leon mot den lurige Bruno Jolie från Mauritius i den ena semifinalen och hur charmigt den än vore med en boxare från Mauritius i finalen tror jag kubanen blir honom övermäktig. I den andra semin möts moldaven Veaceslav Gojan och mongolen Badar-Uugan Enkhbat där mongolen nog får gälla som knapp favorit.

I flugviktsklassen tror jag den slutlige guldmedaljören går att finna i den första semin där den kubanske veteranen Andris Laffita Hernandez boxas mot ryssen Georgy Balakshin. Möjligen kan den 33-årige defensivboxaren, thailändaren Somjit Jongjohor sätta käppar i hjulet om han besegrar italienaren Vincenzo Picardi i den andra semin.

I den lätta flugvikten får irländaren Paddy Barnes den otacksamma uppgiften att ta sig an den stora hemmafavoriten Zou Shiming. Kinesen som ansågs närmast oslagbar före turneringen har inte imponerat hittills, men det ska mycket till för att Barnes ska klå Zou så tydligt att poängdomarna trycker till irländarens fördel... tyvärr. I den andra semin gör mongolen Serdamba Purevdorj och kubanen Yampier Hernandez upp om en finalplats. Mongolen har fått kämpa för sin plats bland de fyra, medan kubanen har lekt hem sina matcher, så det skulle vara en stor skräll om inte Hernandez står som ena part i finalen på söndag. Och om finalen får avgöras i ringen tror jag även att Hernandez kan ha en god chans mot förhandsfavoriten Zou Shiming.

Så vad kommer då guldmedaljerna till slut att hamna någonstans? Draget från höften tror jag på fem guldmedaljer för Kuba, genom Correa, Banteaux, Iglesias, Leon och Laffita Hernandez, två guldmedaljer till Italien genom Cammarelle och Russo, och ett guld vardera till Kazakstan, Ryssland, Ukraina och Kina genom Shynaliyev, Tishchenko, Lomachenko och Zou. Trofén till turneringens bästa boxare tror jag kommer att hamna hos ukrainaren Vasyl Lomachenko.

OS-boxningarna

2008-08-04T09:45:00.017+02:00

I de flestas ögon är friidrotten de olympiska spelens 'creme de la creme', men själv har jag alltid trivts som bäst när natt blir till tidig morgon och kommentatorn har tagit sin Mats till baren för att lämna oss ensamma vid ringside med en tuff kenyan och en kaxig kanadensare.

Vad kan vi då vänta oss för godbitar från Peking? Hur ser konkurrensen ut i den tyngsta klassen och finns det några spännande namn att kika lite extra på bland de lättare gossarna.

Supertungvikten ser i år mycket intressant ut, även om jag naturligtvis saknar amerikanen Michael Hunter. Hunter föll på målsnöret tre gånger i rad i jakten på en OS-biljett. Personligen håller jag Hunter som den mest spännande tungviktaren/supertungviktaren från USA på den här sidan millennieskiftet. Men det gäller att vara som bäst när det smäller ... så därför ingen Hunter i år.

Favorit i klassen är ryssen Islam Timurziev. Det enda som står mellan Timurziev och guldemedaljen är i mina ögon hans egen kropp. Den stentuffe ryssen har visat sig en smula skadebenägen de senaste åren. Men om han är frisk genom hela turneringen är han mitt givna guldtips. Främste utmanare är förmodligen den kvicke och explosive italienaren Roberto Cammarelle. För den 28-årige Cammarelle är troligen OS i Peking hans sista stora chans som amatör.

Bakom Timurziev och Cammarelle finns ett sjok av kompetenta boxare som kan ta medalj. Ukrainaren Vyacheslav Glazkov vandrar en traditionsenlig östeuropeisk stig med en upprättstående ganska mekanisk boxning baserad på raka slag och hög gard. Bulgaren Kubrat Pulev är en snabb och skicklig boxare som kan gå långt. Det som talar mot Pulev är att hans bästa resultat alltid kommit på hemmaplan. Kubanen Robert Alfonso anses strået vassare än företrädarna Michel Lopez och Alexis Rubalcaba, och skall naturligtvis bli mycket intressant att följa. Hemmanationen Kina ståtar också med ett intressant namn i klassen. Zhang Zhilei är över två meter lång och tog brons i fjolårets världsmästerskap. Han lär knappast vara sämre i år, så se upp. En annan tvåmetersman är britten David Price. Price har i ett pars års tid befunnit sig precis bakom de främsta i klassen och med rätt lottning är en medalj helt klart inom räckhåll. Colombianen Oscar Rivas är också en man att hålla ett öga på. En riktig tuffing vars stil förmodligen kommer locka till sig proffsuppköpare efter OS. Möjligen är han lite för "professionell" för att kunna utmana de främsta. Till sist kanske man också bör nämna nigerianen Onorede Ehwareme. För mig en okänd herre, men nigerianerna brukar inte göra bort sig i den tyngsta klassen. Övriga sju - Jose Payares från Venezuela, Jaroslav Jaktso från Litauen, Daniel Beehan från Australien, Ruslan Myrsatayev från Kasakstan, Newfel Ouate från Algeriet, Mohamed Amanissi från Marocko och Marko Tomasovic från Kroatien skall normalt inte kunna konkurrera om medaljerna i den tyngsta klassen.

En snabb odyssé genom startfältet i de lättare klasserna ger vid handen att tungviktsklassen i år håller en ovanlig låg standard. Kubanen Osmay Acosta håller inte alls samma klass som företrädaren Odlanier Solis. Men i den skrala konkurrensen tillhör han toppfavoriterna. Vitryssen Viktar Zuyev är inte lika vass som när han tog silver i Aten och amerikanen Deontay Wilder ser ganska så oskolad ut. Ryssen Rakhim Chakhiev är en riktig hårding men kan bli utboxad, vilket italienaren Clemente Russo visade i fjolårets VM-final. Den tidigare lättungviktaren Russo blir nog svår att besegra i år också. Ukrainaren Olexander Usyk är ett annat namn som avancerat uppåt i viktklasserna och kan bli ett namn att räkna med när medaljerna skall fördelas.

Den lätta tungvikten ser ut att bli en uppgörelse mellan boxare från det forna sovjetblocket. Ryssen Artur Beterbiev, uzbeken Abbos Atoev och Djakhon Kurbanov från Tajikistan förväntas göra upp om guldet. Naturligtvis håller vi här tummarna för att vår representant Kennedy Katende kan överaska. En annan kille som kan överaska är puertoricanen Carlos Negron. Varken USA eller Kuba är representerade i den här klassen.

Mellanviktsklassen håller en mycket hög standard, så våra svenska hopp Naim Terbunja och Badou Jack (som iofs tävlar för Gambia) får det mycket svårt. Många håller ryssen Matvey Korobov som den främsta boxaren alla kategorier i Peking, vilket naturligtvis gör honom till mannen att slå inom mellanvikten. De främsta hoten kommer från mellanamerika där kubanen Emilio Correra och venuzuelaren Alfonso Blanco kan vara värda att notera. 19-årige Carlos Gongora från Ecuador är också ett mycket hett namn som spås en lysande framtid i proffsringen. Sen kan man naturligtvis inte heller räkna bort kazaken Bakhitayar Artayev som 2004 blev vald till hela OS-turneringens bästa boxare.

För den som vill se USA:s kommande superstjärna är weltervikten klassen att besöka. Demetrius Andrade är en extremt talangfull herre som spås guld och gröna skogar när han blir proffs. I den här viktklassen hoppas också britterna på att 18-årige Billy Joe Saunders skall kunna upprepa Amir Khans framgångssaga från Aten. Kubanen Carlos Banteuax är ytterligare ett namn att lägga i hatten för den som vill ha medaljtips.

I den lätta weltervikten heter favoriterna Serik Sapiyev från Kazakstan, Manus Boonjumnong från Thailand och Rosniel Iglesias från Kuba. Ett varningens finger skall också höjas för den offensivt lagde, 19-årige hemmaboxaren Maimaitituersun Qiong.

Lättvikten förväntas göras upp av trion Alexey Tishchenko från Ryssland, britten Frankie Gavin och kubanen Yordenis Ugas. Tishchenko ansågs fram till VM 2007 som en av de allra bästa boxarna 'pound-for-pound', men efter att ha blivit finalbesegrad av Gavin hamnade glorian lite på sned. Lita på att ryssen kommer att vara revanchsugen. Jag är också säker på att Pekings bästa kuban, Ugas kommer göra allt för att lättvikten inte enbart ska handla om två män. Så även om lättvikten möjligen saknar lite djup saknar den knappast kvalitet på toppen.

I fjädervikten tros allmänt att ryssen Albert Selimov och ukrainaren Vasyl Lomachenko skall göra upp om guldet. Selimov är också värt ett extra öga för oss som tror oss veta hur en öststatsboxare beter sig i ringen. Kubanen Idel Torrente och amerikanen Raynell Williams bidrar också till divisionens höga klass.

Bantamvikten är en av de svagare klasserna och guldet tippas gå till ryssen Sergey Vodopyanov. Möjligen kan amerikanen Gary Russell utmana.

I flugvikten hittar vi USA:s andra guldfavorit. Rau'Shee Warren var med redan som 17-åring i Aten, där han åkte ut i första omgången, men i Peking ses Warren som den stora favoriten i en av turneringens tuffasste viktklasser. De främsta hoten anses ryssen Georgi Balakshin och Samir Mammadov från Azerbadjan vara, men jag vill också nämna högoddsaren puertoricanen McWilliams Arroyo.

I den lättaste klassen, lätt flugvikt är det få som tippar någon annan än kinesen Zou Shiming som guldmedaljör. Det enda hotet skulle möjligen kunna vara ryssen David Ayrapetyan.

Sammantaget är det tydligt att Kuba inte längre förväntas dominera som de tidigare gjort. Frånvaron av Solis, Rigondeaux, Kindelan och Gamboa är tydlig hos Castros landslag. Man ska dock ha i åtanke att få kan som kubanska boxare lyfta sig ett snäpp när det vankas OS. Trots detta är det en riktig lågoddsare att ryssarna kommer att ståta som amatörboxningens främsta nation när OS ska summeras om ett par veckor.

The Great white hype

2008-06-30T08:04:00.009+02:00

Ända sedan den briljante, svarte teknikern Jack Johnson ställdes mot skogshuggarna James Jeffries och Jess Willard i början av det förra seklet har det funnits en tveeggad aura kring det stora vita hoppet inom tungviktsboxningen. Den vita boxaren, med rötter långt ifrån storstadsdjungeln som boxas som en äkta cowboy, utan flashig storstadsteknik men med en rejäl dos slagstyrka.

Senast i raden av vita hopp med cowboyboots istället för basketkängor är en före detta basketspelare på en bit över två meter från Missoula, Montana i den amerikanska mellanvästern. Walter Tyeson Fields började 1999 gå matcher på galor i sina hemtrakter. 17 raka knockoutvinster varav endast en som gick in i den andra ronden blev det innan en kickboxare vid namn Jeff Ford, med en förstarondsknockout i januari 2001, tillfälligt satte käppar i hjulet för Fields. Tye "Big Sky" Fields fortsatte dock som ingenting hänt att rada upp snabba knockoutsegrar, inklusive en seger över hans tidigare baneman Ford.

Trots detta sågs han fortfarande som ett skämt och ett bevis på den pinsamt låga nivån som galorna i mellanvästern höll. Men i september 2003 damp en notis ner i brevlådan som i alla fall fick mig att höja på ögonbrynen. Fields hade vunnit en tolvrondare på poäng mot Sherman Williams från Bahamas. Williams är ingen världsboxare på något sätt, men den som följde med "Heavyweight explosions" som brukade visas på Eurosport runt sekelskiftet känner igen honom som en offensivt lagd tuffing som man inte besegrar utan vissa baskunskaper i mörbultandets ädla konst.
Efter segern mot Williams följer sedan segrar mot erkända boxare som Saul Montana, Bruce Seldon, Ed Mahone, Maurice Harris, Kendrick Releford och Domonic Jenkins. Inga topp 10-boxare, men helt klart namn man inte bara går in och blåser bort helt utan vidare. Saul Montana är exempelvis en mexikansk tuffing som innan matchen mot Fields hade knockat den tuffe ryssen Denis Bakhtov i den femte ronden. Seldon, Mahone och Harris hade i och för sig passerat bäst före datum, men ändå. Själv var jag övertygad om att i alla fall den oslipade talangen Maurice Harris skulle dansa cirklar runt Tye Fields och i alla fall bjuda den otekniske sluggern på en boxningslektion. Men gemensamt för dessa veteraner som alla plockat isär betydligt skickligare boxare än Fields var att de såg närmast paralyserade ut när Fields kom vevandes med sina armar. Själv började jag undra om det var nåt jag inte kunde upptäcka med blotta ögat. Fanns det en död vinkel i Fields boxning som åskådaren inte kunde se, var han i själva verket inte så långsam som han gav sken av? Det kanske bara var Fields vedhuggarstil som bröt med vår gängse uppfattning om hur begåvad boxning skall se ut. Att Fields i ringen såg ut som en drängfull, kärlekskrank bondlurk som inte vill gå hem trots att klockan passerat stängningsdags med bred marginal, kanske bara var en synvilla. Nånting måste ju finnas där eftersom kvalitetsboxare efter kvalitetsboxare viker ner sig.

Så när före detta titelutmanaren Monte Barrett sattes upp på motståndarlistan passade han ju rätt bra in i mönstret. Återigen en boxare som på pappret "borde" ge Fields en rejäl boxningslektion, men som passerat zenit för länge sedan och kanske behöver en extra hacka inför pensionen. Å andra sidan har Barrett en historia som "prospectkiller" i klassen. Eric Kirkland, Dominic Guinn och Owen Beck är bara några exempel på favoriter som blivit blottlagda av den mer erfarne gatekeepern Barrett. Men ju närmare matchstart vi kom började man ana att Barrett förmodligen var handplockad som ytterligare ett namnkunnigt offer, och sent på kvällen den 28 juni kliver också en mycket självsäker cowboy in i ringen. Redan från start går Fields till verket med sin patenterade armfäktning. Barrett avvaktar och ser till en början måttligt engagerad ut. Men så händer nåt som "borde" ha skett för många matcher sedan. Det var ungefär som om Barrett tänkte att "va f-n", det här kan inte få fortsätta, nån måste avslöja att kejsaren saknar kläder. Som så många gånger förr, lufsade en vidöppen Fields in i en närkamp och började veva med armarna, som det vore basebollträn. Den enda skillnaden var att den här gången flyttade motståndaren på sig för att sedan brutalt avslöja bristerna i defensiven hos den väldige Fields. Via en snabb slagserie föll Fields som en fura till marken och när han sedan försökte resa på sig märkte han att benen inte ville vara med längre. Förmodligen var detta slutet på sagan om det stora vita hoppet Tye Fields. Det enda som är kvar är en stilla undran över varför ingen tidigare hade avslöjat, det hela boxningsvärlden "egentligen" såg, nämligen att kejsaren faktiskt saknade kläder.

Fredagen den 13:e

2008-06-26T11:24:00.014+02:00

När vi här i Sverige vakade in midsommarnatten, äntrade en Las Vegas-baserad nigerian boxningsringen i ett av alla de överdådiga palats som svämmar över i mannens hemstad. Som så många gånger förr var han anlitad som grindvakt eller "gatekeeper" som man säger i den engelskspråkiga världen. En gatekeepers roll är att sålla agnarna från vetet, avgöra om den oftast yngre och obesegrade boxaren på andra sidan ringen har vad som krävs för att ta ytterligare ett steg upp på karriärstegen.

Friday Ahunanya som den nigerianske tungviktsboxaren heter är en välkänd gymråtta i Las Vegas med omnejd. Han är också en av de mest ansedda och anlitade sparringpartnerna i landet. Mike Tyson och Ruslan Chagaev är två exempel på herrar som fått syna canvasen i gymdueller med den stentuffe nigerianen, som utöver sin hårdhet behärskar så gott som hela registret av boxningskunnande. Han inledde sin profesionella bana 1998, då han på vännen och landsmannen Ike Ibeabuchis inrådan flyttade från Nigeria till USA. Han vann sina sexton första matcher inklusive en seger över den då obesegrade, amerikanske olympiern Nate Jones. Första förlusten kom i en jämn tolvrondare mot den obesegrade, sedemera världsmästaren Sergey Lyakhovich. Ahunanya revancherade sig ett halvår senare genom att poängbesegra den dittills obesegrade franske olympiern och knockoutspecialisten Josue Blocus.

I april 2004 råkade han ut för en ögonskada i den fjärde ronden mot den väldige Lance Whitaker. Även om Ahunanya faktiskt boxat ut den långe amerikanen fram till dess att han tvingades kasta in handduken var "förlusten" inledningen på en svit med fem segerlösa matcher för nigerianen, som under den här tiden degraderades från en potentiell utmanare till en "journeyman". Möjligen kan sviten skyllas på framgångarna som sparring. Friday "The 13th" Ahunanya var alltså för bra i träningslokalen, en plats där man håller igen lite lagom mycket. Likt många andra som mer eller mindre livnär sig som sparringpartners blir Ahunanya gärna en aning inaktiv i ringen. Man har blivit så van vid att reagera att man glömmer att agera när läget är skarpt. Matcher mot på pappret sämre motståndare blir därför också gärna jämnare än vad de borde vara.

Men även vid förluster har Ahunanya aldrig varit underlägsen sin motståndare. Framförallt ryssarna Sultan Ibraghimov och Alexander Povetkin kan vittna om stentuffa matcher där de fick gå igenom både blod, svett och tårar innan segern var i hamn. I matchen mot Ibraghimov höll vår nigerian på att ta över initiativet när ögonbrynet sprack så mycket att domaren var tvungen att bryta matchen. Povetkin har också många gånger vittnat om att mötet med Ahunanya var hans tuffaste match som proffs. Sedan förlusten mot klassens kommande superstjärna i april 2006 är Ahunanya obesegrad och framförallt knockoutviktorian i november 2007 mot den då obesegrade nyzeeländaren Shane Cameron överaskade många.

Och när midsommarafton blev midsommardag här i Sverige var det alltså dags igen. Den obesegrade uppkomlingen i den andra ringhörnan hette den här gången Alonzo Butler. Butler tillhörde före matchen inte den absoluta eliten av unga prospects, men det skulle naturligtvis en övertygande seger mot vår nigerianske vän ändra på. Att så inte blev fallet har ni naturligtvis redan listat ut. Ytterligare en gång plockade Friday Ahunanya gadden av en obesegrad, yngre boxare. Den här gången fick Ahunanya nöja sig med en odiskutabel poängseger. Efter en pigg inledning och tre ronders bra boxning från Butlers sida var det aldrig något snack om saken. Sakta men säkert började veteranen demontera den åtta år yngre uppkomlingen, så att det till slut bara var överlevnad som gällde för Butler, som vid flera tillfällen var riktigt illa ute. Förhoppningsvis innebär segern att den snart 37-årige Ahunanya, på karriärens höst, i alla fall tillfälligtvis kan ta tjänstledigt från jobbet som gatekeeper. Nigerianen vore värd en stormatch där han har samma möjligheter till optimala förberedelser som motståndaren och även om Ahunanya förmodligen inte räcker ända fram, bör han inte underskattas, för likt ett bra vin verkar Friday "The 13th" Ahunanya, bara bli bättre med åren.

"The Nightmare"

2008-06-24T14:32:00.002+02:00

Statusen på amerikansk tungviktsboxning har nog aldrig varit lägre, så varje litet halmstrå är värt att belysa. Under midsommarhelgen klev en ung prospect fram ur dimman genom att detronisera en annan ung obesegrad herre. Mexikanamerikanen från Los Angeles, tungviktens Arturo Gatti, Chris Arreola visade då att skolning inte är allt. Den mer polerade Chazz Witherspoon blev ganska snabbt avväpnad i en match som tyvärr fick ett kontroversiellt slut. I slutet av tredje ronden klev räddarna i Witherspoon hörna in i ringen för att ta hand om sin adept någon hundradel för tidigt, vilket ledde till en mycket petig diskning. En diskning som jag tror Arreola trots allt är mest besviken över i slutändan. För efter två ganska jämna ronder, där Arreola stod för aggresiviteten och slagstyrkan, och Witherspoon visade upp den mer skolade boxningen, tog Chris Arreola över helt i den tredje med vilda slagserier som fick Tim Witherspoons unga kusin att syna canvasen två gånger. Den andra golvningen var riktigt hård och det är tveksamt om Witherspoon hade fått fortsätta om nedslagningen hade skett tidigare i ronden.

Är då Chris Arreola det stora amerikanska hoppet som på allvar kan ta upp konkurrensen med de forna sovjetboxarna? Helt klart är att Arreolas stil gör honom till en publikfavorit, men jag är mer skeptisk till att bara hjärta kan besegra en Klitschko eller Povetkin. Arreola har visat att han kan bli utboxad av ganska mediokert motstånd. Å andra sidan har han trots detta alltid vänt matcherna till sin egen fördel. Mexamerikanen med smeknamnet "The Nightmare" är som ett häftplåster som inte vill släppa taget och om hans haka står pall på allvar, kan den egenskapen bli en mardröm även för de allra främsta.

Arreola blev efter matchen utmanad av Jason Estrada. Personligen är jag tveksam till att Arreola plockar upp den utslängda handsken eftersom det finns större fiskar i sjön för tuffingen från LA, en match mot David Tua sägs nämligen också vara på gång. Stilmässigt skulle en match mellan vildavästernsluggern Arreola och den snabbe poängboxaren Estrada bli intressant, men jag tror ändå att Arreola föredrar en ärlig sluggerkamp mot likasinnade Tua.

"The Equalizer"

2008-06-24T13:07:00.007+02:00

Lite i skymundan gjorde en favorit till mig, nicaraguanen Evans "The Equalizer" Quinn comeback under midsommarhelgen. Som en av förmatcherna till Chris Arreolas viktoria över Chazz Witherspoon sågs den kvicke nicaraguanen vinna en ganska konfortabel poängseger över Andrew Greeley. Greeley brukar kallas in när den unge hemmaboxaren på väg upp, ska få sitt första riktigt tuffa test. Han går nästan alltid tiden ut men saknar oftast offensiva kvaliteter till att konkurrera på allvar om segern. Greeley är dock inte helt ofarlig, vilket han visade i april när Sverigebekantingen Joey Abell blev uträknad i den fjärde ronden. Matchen mot Quinn följde dock ungefär samma mönster som det brukar när Greeley är i ringen. Den lätt överviktige boxaren från Louisiana bjöd upp till kamp utan att på allvar kunna hota den snabbare och explosivare nicaraguanen. Quinn gjorde sin första match sedan i november, efter att ha suttit häktad en tid, misstänkt för inblandning i en fritagningshistoria av colombianska knarksmugglare i Quinns hemstad Bluefields på den nicaraguanska östkusten. Efter några månaders ovisshet blev Quinn släppt på grund av brist på bevis. Möjligen är inte sista ordet sagt i den här sörjan men om Evans Quinn kände sig lite ringrostig är han i alla fall ursäktad. Quinn skapade sig ett namn i fjol genom två imponerande förstarondsknockouter där han visade upp en kombination av snabbhet och slagstyrka som är mycket ovanlig i den tyngsta klassen.

Sådan far, sådan son

2008-06-24T11:08:00.001+02:00

Midsommarhelgen bjöd också på en intressant debut i den professionella tungviktsklassen. En ung och oerfaren Elijah McCall hade inga som helst problem med att slå ut en Darion Moss i den första ronden. McCall saknar helt amatörbakgrund men som kompensation har han "boxningen i blodet". Elijahs pappa är nämligen en av de absolut tuffaste tungviktarna de senaste 30 åren. Den gamle världsmästaren Oliver McCall är kanske inte den mest tekniskt fulländade boxaren, men få kan som honom ta en smäll för att ge en. Och nu la han ut mattan för sin 20-årige son. Det ska bli mycket intressant att följa McCall jrs utveckling i tungvikten.

Amatördraft

2008-05-11T19:40:00.023+02:00

Att knyta till sig en kommande superstjärna inom den professionella tungvikten är varje promotors våta dröm. Så om jag för en stund iklär mig rollen som talangscout på drift i amatörboxningens tyngre klasser, hur skulle min lista över intressanta amatörer med potential att klättra högt på den professionella tungviktsrankingen se ut?

Resultaten som amatör är naturligtvis viktiga, men de är inte det enda man går på när talang scoutas. Åldern spelar naturligtvis in, en 20-åring har mer tid på sig att utvecklas än en 30-åring. Finns det utrymme att förfina talangen eller har vi att göra med en färdig produkt, en färdig produkt har kanske svårare att ta in att det är skillnad på proffsboxning och amatörboxning. Stilen är naturligtvis också viktig och då inte bara för den egna smakens skull, utan även för att kunna avgöra om boxaren har en stil som passar proffsboxningen bra eller dåligt.

Vissa boxare har fulländat amatörstilen där raka slag och ständig aktivitet i fyra ronder prisas. Raka slag, eftersom träffen måste vara tydlig för poängdomarna. Aktivitet, eftersom det gäller att hinna med så mycket som möjligt på kort tid. I proffsboxning är det längre matcher och tunnare handskar, vilket gör att du förmodligen inte blir en riktigt bra proffsboxare om du anammat amatörstilen för bra. Slagstyrka, kroppslag, defensiva kvaliteter och kontringsboxning belönas mycker mer inom proffsboxingen än inom amatörboxningen. De tjockare handskarna och kortare matcherna gör att kraften i slagen inte blir lika avgörande när amatörer gör upp. Av samma skäl blir inte defensivboxningen lika viktig. Att undvika att bli träffad handlar mer om att inte ge motståndaren poäng, än att inte bli knockad eller att göra motståndaren trött och frustrerad. Kroppsslag registreras inte heller lika tydligt. Så det är inte bara att kika på amatörrankingen och tro att de främsta amatörerna även blir de bästa när tröjan ryker. Som talangscout ägnar jag mig alltså inte åt att ranka de bästa amatörerna, utan de som kan ha mest att erbjuda i en proffsring.

För en proffsboxningens talangscout blir naturligtvis OS i Peking ett välputsat skyltfönster för vad som erbjuds bland potentiella stjärnor som ännu ej tagit steget över till proffslivet. Ett år som detta vimlar dessutom amatörvärlden av besvikna och revanschsugna boxare som av ett eller annat skäl inte fick plats på tåget till Kina. Och bakom dom som siktar på ädla medaljer i år finns det även en uppsjö av unga, hungriga män som har siktet inställt på OS 2012. Så för en talangscout finns det mycket att tipsa en potentiell proffsuppköpare om. Om man ser på amatörvärlden på samma sätt som NHL-lagen i ishockey ser på spelare utanför NHL inför den årliga draften, skulle min lista över de hetaste aspiranterna på en plats i den professionella tungviktens finrum se ut som följer:

(1) Islam Timurziev
Världens bäste supertungviktare på amatörsidan borde naturligtvis vara ett hett namn för proffsboxningen. Och likt sin företrädare, Alexander Povetkin, har den 25-årige ryssen Timurziev en stil som egentligen borde vara bättre anpassad för proffsringen. Han rör sig ekonomiskt, utan att för den skull vara klumpfotad. Lägg till detta ett imponerande knockoutslag, så har du en så gott som komplett proffsboxare. Efter vissa hälsoproblem har han dock visat sviktande ork och viss skadebenägenhet på sistone.

(2) Michael Hunter
Trots att Hunter inte ens tog sig till OS är han mitt andraval. Den inte än fyllda 20 år unga amerikanen missade biljetten med minsta möjliga marginal tre gånger på raken. I VM 2007 blev de fyra främsta direktkvalificerade. Hunter som dittils hade imponerat drog nitlotten i kvartsfinalen då klassens etta, Timurziev stod för motståndet. Den oerfarne Hunter gjorde en mycket bra match men förlorade knappt och jag tror säkert att Hunter hade kvalificerat sig redan där om motståndet hade varit ett annat (möjligen hade Cammarelle också varit för tuff). I VM 2007 bojkottade Kuba, som var rädda för avhopp. Det fick till följd att kubanen Robert Alfonso, som anses vara ett mycket starkare kort än företrädarna Michel Lopez och Alexis Rubalcaba, fick ställa upp i de första amerikanska uttagningarna, till Hunters stora förtret. Supertungvikten var den enda klass där enbart en kvalificerade sig. Hunter föll åter igen på målsnöret när han förlorade finalen mot kubanen. I de andra amerikanska uttagningarna delades det däremot ut två biljetter till supertungviktarna, men då var Hunter magsjuk och kunde inte göra sig själv rättvisa. Trots detta föll han åter igen på sista hindret. Efter att en stukad Hunter hade besegrat tuffe kanadensaren Didier Bence i kvarten orkade han inte längre i semin där duktige Jose Payares blev för svår. Till saken hör att den andra biljetten gick till colombianen Oscar Rivas. Rivas hade i de första uttagningarna blivit utklassad av Hunter... så kan det gå. Hunter är en ovanligt snabb tungviktare som är kvick både i nävar och fötter. Dessutom besitter han goda reflexer vilket gör honom mycket svårträffad. Att sätta Hunter som nummer två är naturligtvis en risktagning eftersom han är en ganska oerfaren boxare som dessutom saknar lite bett i slagen, han lever mer på snabbhet än råstyrka. Men bara det faktum att han förmodligen är den största amerikanska tungviktstalangen sedan Riddick Bowe gör naturligtvis "Son of the bounty Hunter" glödhet.

(3) Roberto Cammarelle
Meritmässigt är Cammarelle överlägsen Hunter och även boxningsmässigt är nog italienaren ett nummer större än den unge amerikanen i dagsläget. I ringen är han snabb, explosiv och rörlig och har tillhört amatöreliten i många år ... kanske för många år. Hade han verkligen varit sugen på en professionell titel kanske han borde blivit proffs som 24-åring efter OS i Aten. Nu är han fyra år äldre, men knappast fyra år bättre. Cammarelle såg nog sin chans att bli amatörvärldens nummer ett när Povetkin blev proffs, men Povetkin byttes ut mot Timurziev och Cammarelle får fortfarande finna sig i att spela andrafiolen. Lyckas han mobilisera den rätta motivationen för ett liv som proffs kan han dock ändå gå långt.

(4) Robert Alfonso
Alfonso är likt många andra i dagens kubanska landslag lite av en doldis, men den defensivt skicklige, 21 år unge kubanen anses allmänt som ett starkare kort än sina företrädare Michel Lopez och Alexis Rubalcaba.

(5) Tyson Fury
Fury är en 19 år ung bjässe från brittiska öarna som utklassade allt motstånd i det senaste ABA-mästerskapens supertungviktsklass. Fury har likt flera andra på listan boxningen med sig från födseln eftersom fadern John Fury var en respekterad journeyman. För att vara en yngling på två meter är han också anmärkningsvärt rörlig, så jag kan tänka mig att brittiska promotorer står på kö den dagen Fury hintar om en karriär i proffsringen

(6) Maxim Babanin
Världens främste junior bland supertungviktarna de senaste året, som förväntas axla den ryska manteln när Timurziev blir proffs.

(7) Vyacheslav Glazkov
Landsman till bröderna Klitschko som tog silver i VM 2007. Boxas på ett traditionellt europeiskt vis, med hög gard och raka slag. Ser snäppet vassare ut än företrädaren Oleg Mazikin.

(8) Tor Hamer
Hamer har på mycket kort tid etablerat sig som den främste tungviktaren efter Hunter i USA. Den 25-årige New York-bon vann nyligen Golden Gloves i stor stil där han visade upp en ovanligt varierad boxning som imponerade. Kan såväl stilboxas som tuffboxas.

(9) Jeremiah Graziano
Den 20 år unge Graziano har både namnet och stilen som doftar historia. Stilmässigt påminner han nämligen inte så lite om en ung Mike Tyson. Med överkroppen ständigt i rörelse skjuter Graziano för att döda med varje slag, på samma skoningslösa sätt som Tyson en gång gjorde, vilket precis som för Tyson inneburit en osedvanligt hög knockoutprocent bland viktoriorna.

(10) Isiah Thomas
Ett underbarn som redan som 15-åring fick Manny Steward att utropa framtidens tungviktsvärldsmästare. Steget från junior till senior har dock inte varit så enkelt. Å andra sidan har kraven varit nästan utomjordiskt höga på honom. Att som 17-åring gå till semi i Golden Gloves och där förlora med minsta möjliga marginal mot USA:s blivande man i Peking är ju inte katastrofalt på något sätt. Senaste livstecknet från Thomas, som fyller 19 i år, var som sparringpartner åt Wladimir Klitschko.

(11) Didier Bence
Har under kvalificerigsåret till OS varit skadad, så den unge tuffe kanadensaren har inte riktigt fått en ärlig chans. Men som skadefri kan han gå mycket långt som professionell. Han är bara 20 år och har en proffsig stil.

(12) Kubrat Pulev
Skicklig bulgar som har varit med ett tag med viss framgång. De största framgångarna har dock skett på hemmaplan...

(13) Zhang Zhilei
En kines på över två meter som överaskande tog brons i VM 2007, kan det vara nåt?

(14) Osmay Acosta
Kubas tungviktshopp i Peking som är bländande i sina bästa stunder men också en aning ojämn.

(15) Keith Tapia
Som nybliven 17-åring drog Tapia fram sitt purtoricanska pass för att få delta i VM 2007. Många anser att denna färgstarka yngling skulle dominera amatörtungvikten 2012 om han behöll tröjan på sig ytterligare några år, men det sägs att både han själv och hans hejaklack förespråkar förr snarare än senare. På minuskontot har han ibland hamnat i dåligt sällskap, vilket i bästa fall innebär ofokuserad boxning, men i värsta fall kan innebära klammeri med rättvisan.

(16) Oscar Rivas
20-årig hårding från Colombia som anses vara den bästa supertungviktaren söder om Kuba.

(17) Roman Romanchuk
Tuff ryss som kan beskrivas som en något kortare men mer hämningslös Wladimir Klitschko. På minuskontot får man dock sätta att han snart fyller 30

(18) David Price
Supertungviktare på över två meter som är Storbritanniens man i Peking. Price tillhör kopplet precis bakom de allra bästa i klassen.

(19) David Arshba
Ryskt "underbarn" som det viskades mycket om för ett par år sedan. Arshba har inte riktigt förvaltat lovorden, men endast 22 år gammal är han fortfarande ung och han hade kvalificerat sig för Peking under Azerbadjansk flagga om det nu inte var så att det nya passet inte riktigt var klart. Men med ett rykte om sig som stentuff kan han säkert bli ett proffsnamn att räkna med.

(20) Deontay Wilder
USA:s hopp i tungvikten i Peking är nästan två meter lång och har bra löd i nävarna. Om han lär sig att använda sin räckvidd bättre kan han bli mycket intressant som proffs.

(21) Rakhim Chakhiyev
Rysslands tungviktshopp i Peking som är en tuff, offensivt lagd herre.

(22) Evgeny Romanov
Hårdslående ryss som blev juniorvärldsmästare i tungvikt 2004 och bjöd amerikanen Deontay Wilder på en riktig pärla i en landskamp 2008.

(23) Kimbo Bethel
24-åring från New York med en ganska lurig stil som jag tror passar bättre när ronderna blir fler. Bethel var förstereserv för Michael Hunter i kvalificeringarna inför OS.

(24) Mike Wilson
Var USA:s nummer ett innan unge Hunter slog igenom. Han är 25 år och har tillhört toppen i USA ganska länge. Självförtroendet kan dock ha fått sig en knäck när Hunter tog hand om Wilsons "givna" plats som USA:s man på väg till OS. Dessutom har han till skillnad från Hunter blivit rejält akterseglad de gånger han mött de absolut främsta i klassen.

(25) Nate James
Lång kraftfull southpaw som vann Golden Gloves 2007 och också anses ha en professionell stil.

(26) Newfel Ouatah
Franskalgerier på 23 år som är nästan två meter lång och Afrikas främsta supertungviktshopp i Peking.

(27) Jose Payares
Venezuelas man bland Pekings supertungviktare.

(28) Warren Baister
22 år gammal tungviktare som från ingenstans, dominerade fullständigt i de engelska ABA-mästerskapen.

(29) Denis Sergeyev
Ryssarnas nummer två inom supertungvikten. Sergeyev är en ganska traditionenligt boxandes östeuropé, som rak i ryggen och med raka slag går på utan krusiduller.

(30) Lenroy Thompson
Född 1988 och med en stil som bygger på ständig rörlighet kan han säkert bli en frustration för många.

(31) Cristian Ciocan
Juniorvärldsmästare 2006 inom supertungvikten som i år missade biljetten till Peking på målsnöret.

(32) Sergey Kalchugin
Juniorvärldsmästare i tungvikt 2006 och klassens dominant i flera år. Har nu tagit steget upp i seniorklassen.

(33) Paul Koon
En av USA:s främsta tungviktare som har gått framåt med stora kliv det senaste året.

(34) Craig Lewis
Amerikansk tungviktare som nyligen vann Golden Gloves.

(35) Erislandy Savon
Kubansk tonåring som boxat jämnt med Osmay Acosta vid några tillfällen. Lägg hans efternamn till det och vi har en mycket intressant nykomling.

(36) Andrey Volkov
En av de bästa ryssarna på juniorsidan inom supertungvikten under de senaste åren.

(37) Clayton Laurent
Född 1990 och med en mycket begränsad erfarenhet har han visat framfötterna i den karibiska tungviktsvärlden

(38) Nicholas Kisner
Född 1991, men redan mogen att ge betydligt erfarnare herrar tufft motstånd. Trots sin ringa ålder är han lurig och svårträffad som få. Målet är i första hand guldmedaljen i OS 2012

(39) Hasim Rahman jr
Född 1991 och son till den gamle världsmästaren. Publiciteten kommer naturligtvis som ett brev på posten, men likt Kisner är Rahman jr väldigt mycket spekulation. Även Hasim säger sig sikta på OS 2012.

(40) Mustafa El-Molla
Trelleborgs egen Tyson är också född 1991 och får avsluta mitt jobb som talangscout. Man ska kanske akta sig för att lägga ett för stort ok på El-Mollas axlar, men helt klart ett namn att lägga på minnet.

Söder om tungvikten

2008-04-20T19:40:00.008+02:00

Ibland händer det att även en "heavyholic" vidgar sina vyer och reser söderut bland viktklasserna i sitt letande efter riktigt bra boxning. Vilka står i farstun och andas kalluft i väntan på att dagens superstjärnor ska lämna över tronen? Vilka kan vara värda att lägga ett litet extra öga på i framtiden och vilka har inga som helst planer på att abdikera? Kort sagt, hur mår boxningen söder om tungvikten anno 2008? Ända sedan Sugar Ray Robinson, boxaren vars överlägsenhet initierade begreppet "pound-for-pound" fram till 00-talets stora stjärna Floyd Mayweather har boxare från USA, med få och kortlivade undantag, prenumererat på titeln som världens bästa boxare, kilo för kilo. Mayweather ser inte ut att kliva av tronen än på ett tag, men bakom honom ser det ganska magert ut på amerikaner med det där lilla extra som gör en boxare historisk. Förutom Mayweather återfinns amerikanerna Bernard Hopkins och Kelly Pavlik på The Rings tio i topp, kilo-för-kilo. Lättungviktaren Hopkins är naturligtvis en legend men som 43-åring är han ingen framtidsman. Framtidsman är inte heller Hopkins baneman Joe Calzaghe, som lämnade supermellanvikten för att bli lätt tungviktskung på B-Hops bekostnad. Walesaren cementerade i och för sig sin position som en av de främsta kilo-för-kilo, men med sina välfyllda 36 år är Calzaghe inte någon som kommer att sitta på tronen för evigt. WBC-mästaren Chad Dawson är en kvick och tekniskt driven, obesegrad amerikan som av många spås bli mannen att besegra inom den lätta tungvikten. Efter en tveksam insats mot veteranen Glen Johnson häromsistens har glorian dock hamnat lite på sned, men klassen har knappast något överflöd av unga talanger så Dawson sitter trots allt rätt säkert i sadeln, även om jag inte tror att han i nuläget räcker till mot Calzaghe. Man får nog gå ner i supermellanvikt för att hitta de riktigt intressanta utmanarna på väg upp. I den här regionen hittar vi flera hungriga amerikaner. OS-mästaren i lätt tungvikt från Aten, Andre Ward är kanske det hetaste namnet, men även defensivboxaren Andre Dirrell gjorde med en bronsmedalj bra i från sig i nämnda OS och spås en lysande framtid utan tröja. En annan supermellanviktare med amerikanskt pass och lysande amatörmeriter är Daniel Jacobs. "Kid Chocolate" är ett smeknamn som förpliktigar och utan sina ovan nämnda landsmäns amatörmeriter har Chicagoboxaren Peter Quillin lastat sina axlar med en hel del tyngd. Hittils har han sett riktigt elak ut, men frågan är om hans skolning räcker när det vankas titelmatcher.

I den här viktklassen hör också Skandinaviens för närvarande främste boxare, dansken Mikkel Kessler hemma och tillsammans med den snabbe och slagkraftige IBF-mästaren, rumänen Lucian Bute är de förmodligen Europas största hopp i skvalpet efter Calzaghe. Southpawn Bute är baserad i Kanada där även de granithårda uppkomlingarna Jean Pascal och Adonis Stevenson hör hemma. Vill man se supermellanviktare i värdsklass är med andra ord Kanada ett hett restips.

26-årige Kelly Pavlik anses efter sina två segrar över Jermain Taylor som mannen att slå inom mellanvikten och åtminstone amerikanarna hoppas att så ska vara fallet under en lång tid framöver. Ett av de intressantaste namnen under Pavlik är hans landsman Joe Greene. Kvicke och explosive Greene har många förespråkare och kommer säkert att fortsätta sin klättring uppåt på rankingen även om jag i nuläget inte ser honom som en framtida superstar. Obesegrad och ytterst kompetent är även mellanviktaren och kazaken Gennady Golovkin. Golovkin tog silver i Aten där han bland andra besegrade ovan nämnde Andre Dirrell i semifinalen. Golovkin är en riktig tuffing men jag har en känsla av att han kan bli frustrerad om motståndet är för halt.

Den lätta mellanvikten är ett riktigt seniorboende med gubbarna Oscar De La Hoya och Vernon Forrest i topp. Inte många under 30 här, men en ungtupp att kolla upp kan James Kirkland vara som öser på friskt med rappa och explosiva nävar.

Weltervikten domineras naturligtvis av Floyd Mayweather jr. Nummer två och den främste utmanaren i klassen är den tuffe purtoricanen Miguel Angel Cotto. Ett möte mellan dessa två herrar är förmodligen boxningsvärldens just nu mest emotsedda drabbning. Den pilsnabbe och extremt svårtfräffade Mayweather visade i sin viktoria över britten Ricky Hatton att obesegrade tuffingar kan se tämligen enkla ut när världens främste boxare kommer på besök. Cotto kombinerar dock Hattons tuffhet med en teknik som Hatton inte besitter. Om eller när Cotto och Mayweather kliver upp i samma ring kan vi nog förvänta oss någonting alldeles speciellt och även om Mayweather i dagsläget får anses som favorit kan nog Cotto erbjuda ett motstånd som den obesegrade "Pretty Boy Floyd" får gräva djupt efter för att bemästra. I skuggan av klassens giganter lurar också den stenhårde uppkomlingen Andre Berto som en bricka inför framtiden. Ett intressant NAMN lite längre bak i klassen är Ray Robinson, jo han är faktiskt döpt till det. Den profesionella karriären för "The new Ray Robinson" är fortfarande på sin startsträcka, men han kommer naturligtvis få svårt att leva upp till sitt namn. Inledningsvis kan det vara positivt med en hel del extra publicitet, men när eller om han närmar sig toppen kommer namnet nog bara vara i vägen. Den unge Robinson, som hellre nämner den andre "Sugar Ray", "Sugar Ray" Leonard, som förebild har klarat alla test så här långt och ska bli intressant att följa i framtiden

Två unga amerikaner att hålla ögonen på strax under weltervikten är Victor Ortiz och Devon Alexander. De kamperar för närvarande i den lätta weltervikten och spås allmänt en lysande framtid. Två intressanta bröder att kolla upp är Lamont och Anthony Peterson. Lamont, som anses vara den bättre skolade men mindre explosive av de två konkurrerar med Ortiz och Alexander i den lätta weltervikten, medan lillebror Anthony för det mesta tävlar i klassen under, lättvikt.

I lättviktsklassen hittar vi också en av de absolut hetaste nykomlingarna de senaste åren, den engelske silvermedaljören från Aten-OS, Amir Khan. Ni kanske minns att Paolo Roberto gick bananer i studion när Khan klev upp i ringen. Den profesionella karriären har gått som på räls hittils, även om det där spektakulära inslaget kanske saknats. När han blev proffs var det många som jämförde honom med en ung Naseem Hamed. Och visst finns talangen där, men Khan är mycket mer tradionell i sitt boxande och har väl inte riktigt visat upp de utomjordiska egenskaper som en ung Naz bjöd på i mitten av 90-talet. För att vara lättviktare är den unge britten väldigt stor så jag skulle tippa att han vandrar uppåt i viktklasserna var det lider.

I närheten av Khan på viktkartan har vi också ett nytt intressant ansikte i form av 17-årige jättetalangen Hylon Williams jr. Williams förlorade med minsta möjliga marginal i de amerikanska OS-uttagningarna och valde en karriär utan tröja istället för att vänta fyra år på nästa tåg. Rätt eller fel beslut kan enbart tiden utvisa.

Mayweather och weltervikten får ursäkta men den absolut hetaste viktklassen har på senare tid superfjädervikten varit. På The Rings lista är filipinen Manny Pacquiao tvåa och mexikanen Juan Manuel Marquez trea. Båda två är superfjäderviktare och har bjudit på två klassiska möten, där Pacquaio har stått för explosiviteten och Marquez för tekniken. "Pacman" har antytt ett klassbyte till lättvikten, där det ryktas om ett möte med ovan nämnde Amir Khan, men även utan Pacman är superfjädervikten en av de vassaste divisionerna. Som nummer tre i klassen hittar vi exempelvis den obesegrade och mycket spektakuläre WBO-mästaren, dominikanen Joan Guzman. Ett möte mellan Guzman och Marquez vore nåt om Pacman beslutar sig för att gå upp i vikt.

Kazaktysken Vitali Tajbert är ett annat spännande namn i klassen. Han är en bländande boxningskonstnär som besitter en fantastisk snabbhet i både huvud, nävar och fötter. Tajbert saknar dock slagstyrka i världsklass, vilket naturligtvis kan ligga honom i fatet när ronderna blir längre och motståndet vägrar sluta pressa. Det absolut största framtidshoppet inom superfjädervikten och kanske även inom boxningen i stort är annars kubanen Yuriorkis Gamboa. Det var länge sedan en nykomling har charmat en så gott som enig boxningsexpertis såsom den närmast komplette kubanen har gjort. Han har all den teknik som Tajbert har, men visar därtill upp en explosivitet och slagstyrka i absoluta världsklass. Det största hotet mot Gamboa är förmodligen han själv. Blir han för kaxig och börjar slarva innanför eller utanför ringen kan han få sig en läxa. Men än så länge syns inga sådana tecken, så har du möjlighet är det är bara att luta sig tillbaka och njuta av en extraordinär talang i arbete.

Några få kilo lättare har vi också WBA-mästaren i fjädervikt indonesen Chris John som mycket väl kan gå upp och röra om i den glödheta superfjädervikten. Annars kan han alltid ta sig an vinnaren i kampen om WBC-bältet i fjädervikt i början av maj. Då tar nämligen titelinnehavaren, den stentuffe och obesegrade Jorge Linares sig an ett annat intressant framtidshopp, australiern och Naseen Hamed-kopian Billy Dib. Få tror att Billy "The Kid" Dib ska ha någon chans mot Linares, men jag tror inte att man skall satsa hela sitt bohag på venezuelaren. Naz stil är naturligtvis i stort sett omöjlig att kopiera, men Dibs självförtroende verkar orubbligt. Även om Linares bör vara favorit har Dib tillräckligt med konstnummer i ryggäcken för att göra det intressant.

Ytterligare söderut hittar vi superbantamvikt som likt superfjädervikten ståtar med två namn på The Rings tio i topp. Dagens stjärnor är mexikanerna Israel Vazquez och Rafael Marquez. I morgon spås en ytterligare mexikan, tuffingen Abner Mares dominera tillsammans den minst lika hårdföre puertoricanen Juan Manuel Lopez. Som kontrast vilar också den kubanske stilboxaren Yan Barthelemy i vassen. Barthelemy lämnade Kuba tillsammans med Gamboa och tungviktaren Odlanier Solis och hittils har väl Bathelemy inte lämnat lika många hängande hakor efter sig som Gamboa gjort, mycket beroende på att han saknar landsmannens slagstyrka. Den kubanske bantamviktaren väntar faktiskt fortfarande på sin första vinst före full tid.

De allra lättaste viktklasserna ignoreras gärna av den stora massan och det är synd för då missar man en massa godis. Exempelvis har vi mexikanaren och superflugviktaren Cristian Mijares som redan är en av världens främsta boxare. Mijares är också en undebar anomali bland mexikanska machomän. Han har mer gemensamt med Pernell Whitaker än Julio Cesar Chavez. Dom av er som var med när engelska ligan i fotboll bestod av leråkrar och tuffa hamnarbetare, kanske minns den argentinske aristokraten Osvaldo Ardiles som var den totala motsatsen mot allt vad engelsk "sparka och spring-fotboll" stod för. På samma sätt är Mijares den hale stilboxaren i ett mexikanskt hav av hårdföra sluggers. För Mijares är det som för alla andra boxare söder om fjädervikten svårt att få uppmärksamhet utanför den innersta kretsen, men för den som har möjlighet är han värd det där lilla extra ögat. I maj skall WBC-mästaren Mijares upp mot WBA-mästaren Alexander Munoz och jag skulle bli förvånad om den svårträffade mexikanen inte går hem med två bälten runt midjan den kvällen. Om Munoz besegras väntar förhoppningsvis ett supermöte med landsmannen och WBO-mästaren Fernando Montiel. Det stora framtidshoppet i klassen anses annars allmänt filipinen AJ Banal vara.

För den som vågar sig ännu längre ner väntar den kanske främste "puristen" inom dagens boxning. Puertoricanen och lätte flugviktaren Ivar Calderon hade förmodligen varit topp tre, kilo-för-kilo om han hade vägt tio kilo mer. Men för den som struntar i vilken division som "självförsvartes ädla konst" utövas, är den kvicke och svårträffade Calderon en ren njutning för ögat.

Så även en som håller tungvikten varmt om hjärtat måste erkänna att det rent talangmässigt ser mycket ljusare ut i de lättare klasserna. En sista liten iaktagelse är att viktgeografin stämmer ganska bra överens med världskartan. Europa och Nordamerika dominerar norr om lättvikten, medan Asien och Centralamerika håller i taktpinnen längre söderut.

Klassens clown

2008-04-16T09:06:00.005+02:00

I den ena ringhörnan, den 25-årige obesegrade och fokuserade cruiserviktaren på väg upp. I hans senaste match fullkomligt blåste han en före detta titelutmanare av banan redan i den första ronden, på ett sätt som fick svältfödda amerikaner att börja viska om en arvtagare till Evander Holyfield. Den unge talangen saknar heller inte amatörmeriter med två Golden Glove-titlar i tungvikt som toppar, så när han nu ska upp mot en tämligen okänd herre som dessutom inte har gått en match på över två och ett halvt år, är det inte många som tror något annat än att det hela ska vara över ganska snabbt. Motståndaren, i dubbel bemärkelse, verkar inte heller speciellt fokuserad på uppgifter. Han visar olika dansrörelser, samtidigt som han glatt småpratar med kreti och pleti på väg upp i ringen. Att han skall möta den kanske mest fruktade cruiserviktaren i världen verkar inte bekomma honom, på ett sätt som får publiken att misstänka en snabb sorti i väntan på checken.

Den unge påläggskalven med de stora förväntningarna på sina axlar går genast till arbete när gonggongen ljuder, medan den sorglöse motståndaren fortsätter att småprata med alla som vill lyssna, samtidigt som han ställer sig vid ringrepen på ett sätt som får en att tro att "The rumble in the jungle" har singlat in i den gladlynte boxarens video, både en och två gånger. Alla de inledande ronderna följer samma mönster. Den hårdföre uppkomlingen levererar slagserie efter slagserie mot den ständigt snackande och leende motståndaren. En del träffar men de flesta slagen missar målet, eftersom målet visar sig vara ovanligt halt och rörligt. Så även om han vinner ronderna är det en mycket frustrerad kommande superstjärna som går och sätter sig i rondpauserna. Det var inte riktigt så här det var tänkt att se ut. Motståndaren får honom att se ganska enkel ut. Ständigt babblande och undanglidande får mannen mittemot "USA:s nästa, stora tungviktshopp" att se mer ut som en ovanligt påflugen festminglare än världens tuffaste boxare. Att mannen mittemot kan sin "rumble in the jungle" visade sig i åttonde ronden när "motståndaren" inte längre nöjde sig med att vara ett svårfångat mål, utan också kunde vara en man med tryck i nävarna. En frustrerad och inte fullt lika oslagbar talang fick då för första gången i sin profesionella gärning syna canvasen. Och i den tionde och sista ronden var matchen över. Den unga stjärnan låg utslagen i ringen, klassens clown hade gjort honom till ett åtlöje.

Eric "Danger" Fields, som den unge cruiserviktaren heter, är inte slut som boxare med detta. Det går fler tåg, men uppenbart är att någon i Fieldslägret inte gjort sin hemläxa ordentligt.

Clownen i den andra rinhörnan, Ola Afolabi må ha varit okänd för den stora publiken men för de som följt hans karriär känner mycket väl till hans konster. Allan Green som tidigare ansågs vara en av de stora hoppen inom lätt tungvikt tjatade länge och väl om vem han ansåg vara hans utan konkurrens tuffaste motstånd i karriären. En ung Londonbo med nigerianska rötter och gummi i lederna kommer ni att få höra mycket av i framtiden sa Green till den som ville lyssna. Men trots hyllningarna från Green hände inte mycket med Afolabis karriär. Han blandade strömatcher med välbetalda sparringuppdrag åt några av de främsta boxarna i viktklassena norr om mellanvikt. Inte ens när han effektivt satte punkt för exmästaren Orlin Norris karriär i november 2005 fick han nåt erkännande, så karriären blev likson vilande tills dess att chansen att möta Fields dök upp. Jag misstänker att Fields såg sig lite blind på det faktum att Afolabi inte hade gått en match sedan 2005 och att engelsmannens meritlista inte såg allt för skräckinjagande ut. Visst hade han slagit ut Orlin Norris, men Norris var väl ändå bara en skugga av sitt forna jag vid det laget. Den då nyss fyllde 40-åringen Norris befann sig naturligtvis inte på sin topp hösten 2005, men han hade ändå i matchen före boxats oavgjort mot den tuffe kazaken Vassilij Jirov. Dessutom borde någon ha ringt upp någon av de sparringpartners som Afolabi jobbat med under sin frånvaro från ringen. Det samtalet hade gett vid handen att Afolabi fullständigt gjort narr av en av cruiserviktens främsta nykomlingar, Matt Godfrey och att kanske USA:s största hopp inom tungvikten Chris Arreola fått sig en rejäl omgång av den gapige och lurige engelsmannen. Dessutom sägs det att självaste James Toney fått sina fiskar varma i sparring mot Afolabi. Naturligtvis är sparring inte samma sak som när det är match på allvar, men uppgifterna om Afolabis sparringar visade i alla fall att "klassens clown" inte kan underskattas.

Afolabis framfart i ringen påminner mycket om en boxare som var som bäst under det tidiga 90-talet. För drygt femton år sedan fick den gamle OS-mästaren Tyrell Biggs bittert lära sig samma läxa som Fields blev varse mot Alofabi - ta aldrig en clown för givet. Biggs var på väg tillbaka mot tungviktstoppen och skulle möta Tony Tubbs i en mindre titelmatch. Tubbs fick med en dag kvar till match lämna återbud och den enda som kunde ställa upp på så kort varsel var den irrationelle clownen Mike "The Bounty" Hunter. I dag är familjen Hunters stolthet det amerikanska hoppet i supertungvikt Michael Hunter jr, men i skarven 80- 90-tal satte Hunter den äldre skräck i många machomän som hellre såg sig golvas av en riktigt pärla än att bli bortlurade av en skitsnackande defensivspecialist. Likt Afolabi hade Hunter ett rykte om sig att vara en gymråtta av rang. Bland annat var han en av Mike Tysons favoriter när riktigt bra sparring skulle anställas. Får man tag på honom, får man tag på vem som helst, lär "Iron Mike" ha sagt. Och när Hunter en gång fick frågan om hur det kändes att bli träffad av Tyson, svarade han frankt - vet inte. Förutom en osedvanligt lurig stil hade Hunter kynnet gemensamt med Afolabi. Jovialisk som få och ständigt med ett garv på lur, drev han motståndare, sparringpartners och promotorer till vansinne emellanåt. Disciplin var aldrig hans starka sida så karriären fick aldrig det lyft hans talang var värd.

Så när den pånyttfödde Biggs accepterade den sent inhoppande Hunter, trodde han nog på en ganska enkel affär. Hunter hade ju trots allt förlorat mot den då ganska missaktade nykomlingen Franz Botha i matchen innan. Dessutom var Biggs känd som en kvick boxare som dittils enbart hade blivit fälld av de explosivaste nävarna i klassen. Visst hade Hunter rykte om sig som en lurig jäkel med segrar över Oliver McCall, Pinklon Thomas och Jimmy Thunder till exempel, men ingen av dessa var någon virvelvind i ringen. Hunter var också en tungviktare med slagstyrka som en fjäderviktare så det var en segerviss Bigggs som klev upp i ringen den kvällen. 12 ronder senare lunkade Biggs tillbaka till sin ringhörna, förnedrad och totalt utboxad av en sen inhoppare som i allmänhetens ögon var mer en gimmickboxare i mask och cowboyhatt, ivrigt påhejad av skådisen James Caan (Sonny Corleone) än en seriös sportsman.

Trots den imponerande segern fick Hunters karriär ingen riktigt skjuts. Hans struliga liv utanför ringen satte till det alltför många käppar i hjulet och det sista vi såg av Mike "The Bounty" Hunter som profesionell boxare var en majkväll i Köpenhamn 1996 då han lallade omkring i fem ronder med dansken Brian Nielsen för att sedan utan förvarning kasta in handskarna ... för gott. Knappt tio år senare sattes också en tragisk punkt på Hunters liv, då han i februari 2006 blev ihjälskjuten av en polis när han viftat med en pistolatrapp framför dennes ansikte.

När Hunter var som bäst var han spellevinken som med oortoxa rörelser fick motståndaren att tugga luft samtidigt som han själv småpratade med publiken och prickskjöt från höften.

Underskatta alltså aldrig en clown ...

Vem älskar en cruiserviktare?

2008-04-16T08:13:00.001+02:00

Amatörboxningen består av 11 hyfsat likvärdiga viktklasser, medan proffsboxningen i mångt och mycket är uppdelad i två ganska väsenskilda discipliner, tungvikt och inte tungvikt. Fysiskt går gränsen vid 90 kilo där du på ena sidan har den obegränsade "egentliga" divisionen och på den andra har du mängder av tydligt begränsade och definierade divisioner. För tungviktsfantasten är den tyngsta viktklassen vad seniorfotboll är för fotbollssupporten. De lägre viktklasserna är tydligt avgränsande på samma sätt som fotboll på pojklagsnivå. I icke tungviktens värld är de fysiska skillnaderna bortraderade. Du möter enbart boxare i din egen storlek, vilket naturligtvis är mer "rättvist", om nu rättvisa har något med sport att göra. Tungviktsboxning eller icke tungviktsboxning kan på ett djupare plan ses som två vitt skilda perspektiv på sport. Ur det ena perspektivet är skapandet av myten det centrala och därför hyllas rekordet, att vara bäst, som sportens viktigaste ingrediens. En bra och spännande tävling är sekundärt. Fysiska skillnader anses möjligen orättvist, men vem har påstått att idrott ska vara rättvist. Det vi vill ha fram är herren på täppan, inte bara här och nu utan universellt. Tungviktsmästaren och rekordhållaren motsvarar myten om den som är absolut bäst på det han gör. Så när man i bland möts av åsikten att tungvikten bör delas upp i flera viktklasser eftersom en 90 kilo tung man inte har samma fysiska förutsättningar som en 140 kilo tung man, känner jag att man inte riktigt har förstått poängen med tungvikt. Tungvikten är den enda viktklassen som inte är rättvis. Poängen med tungvikt är myten om "the baddest man on the planet", och alla som vill eller i alla fall har en rimlig möjlighet bör få chansen att pröva sina vingar.

Ur det andra perspektivet har tävlingen, själva kampen i sig ett egenvärde på ett helt annat sätt. Vi är mer intresserade av spelet framför ögonen på oss än den universella jämförelsen. Känslan av rättvisa blir också viktigare eftersom vi vill se en så jämbördig kamp som möjligt. Att sedan en match mellan två lättare världsboxare oftast är mer händelserik och mer fylld av briljans än en match i tungvikt gör inte saken sämre för den som hyllar de lägre viktklasserna.

I proffsboxningens värld går det alltså en knivskarp gräns, som då inte enbart är fysisk mellan tungvikt och icke tungvikt. Gränsen är så gott som alla nöjda med. Tungviktsfantasterna vårdar ömt sin sport utifrån sitt perspektiv, medan kritikerna söker sig neråt i viktklasserna, allt utifrån sitt perspektiv. Men det finns en viktklass som hamnar i kläm, som är varken tungvikt eller icke tungvikt. En division där identiteten inte är tydlig. Befinner du dig på behörigt avstånd från tungvikten har du ett värde i sig. Men den som boxas i viktklassen strax söder om tungvikten blir alltid bedömd som en potentiell tungviktare. Cruiserviktarens lott är därmed den otacksammaste inom boxningen. Ur det ena perspektivet kommer cruiserviktaren alltid att vara en potentiell tungviktare. Närheten till tungvikt gör att en duktig cruiserviktare ofta får finna sig i att bli granskad som en potentiell tungviktare. På samma sätt som en duktig junior i fotboll blir sedd som en potentiell senior eller en stjärna i superettan bedöms för sina allsvenska kvaliteter. Och om man istället utgår från perspektivet där den "rättvisa" kampen är det centrala, betraktas cruiservikten som en viktklass dränerad på kvalitet, eftersom de främsta talangerna inte kan värja sig för tungviktens dragningskraft. Så hur du än vänder och vrider på det blir cruiservikten en förlorad viktklass.

Att den framgångsrika cruiserviktaren förr eller senare har doppat tårna i den tyngsta klassen har också historiskt sett visat sig vara mer regel än undantag. Antingen som obestridd cruiserviktsmästare eller när karriären börjar dala som ett sätt att tjäna lite mer pengar. En "journeyman" inom tungvikten tjänar mycket mer än inom cruiservikten. Evander Holyfield brukar räknas som tidernas främste cruiserviktare, men jag är ytterst tveksam till om han hade blivit belönad med den utmärkelsen om han inte också hade gått upp och blivit en framgångsrik tungviktsmästare. Landsmannen Al Cole hade en nästan lika framgångsrik karriär som cruiserviktare, men han är idag hågkommen mer som journeyman inom tungvikten och knappt någon skulle nämna honom i samma andetag som Holyfield när cruiserviktare genom tiderna diskuteras. Orlin Norris är en annan cruiserviktsmästare som vi mer kommer i håg som mindre framgångsrik tungviktsboxare. Och vem minns idag Anaclet Wamba och Marcello Dominguez för att nämna två andra framgångsrika cruiserviktsmästare. Cruiserviktare vi minns har så gott som alla gått upp i tungvikt och där fått sitt avgångsbetyg. Punkten på kubanen Juan Carlos Gomez kapitel är inte satt än. Men nånting säger mig att hans exemplariska cruiserviktsmeriter kommer bli färgade av om han till slut får till det i den tyngsta klassen. Det senaste hoppet upp till tungvikt stod David Haye för och vill han ha en framskjuten plats i historieböckerna bör han nog lyckas även som tungviktare.

Så när jag betraktar cruiserviktare som potentiella tungviktare, är det för att de historiskt sett varit just potentiella tungviktare. Att bli cruiserviktsmästare är inte fy skam men för att bli hågkommen av fler än de närmast sörjande bör man nog se vad man duger till bland de tyngsta pojkarna. Naturligtvis orättvist, men det ända som kan få cruiserviktaren att bli bedömd enbart som cruiserviktare är att skapa en ny viktklass mellan cruiservikten och tungvikten. Som man en gång skapade cruiservikten för att lättungviktarna skulle få ett egenvärde. Klassen just under tungvikten kommer alltid att bli en boxningens superetta.

Så vad erbjuds för närvarande i proffsboxningens division 1, cruiservikten, efter David Haye. Finns det flera kanditater som kan lyfta sig ut ur de hemlösas division? Jag tror inte att någon på topp tio besitter potentialen att gå upp i tungvikt och lyckas. Lite längre bak i ledet har nyligen två hyperintressanta unga talanger under loppet av ett par veckor gått rejält på pumpen. Både kubanen Yoan Pablo Hernandez och amerikanen Eric Fields har tidigare sett otroligt vassa ut på ett sätt som har fått folk att inte bara prata om cruiserviktstitlar, utan även om tungviktsframgångar i vardande. Att man inte ska sälja skinnet förrän björnen är skjuten påminde först exmästaren Wayne Braitwaite och sedan den defensivt skicklige clownen Ola Afolabi om. Nyttiga väckarklockor eller bevis på att någonting saknades får framtiden utvisa, men glorian halkade i alla fall lite snett. Kvar på scenen för cruiserviktare med högre ambitioner har vi framförallt två intressanta namn. Ryssen och amatörvärlsmästaren Alexander Alekseev är lite grann av cruiserviktens Povetkin. Han är likt sin tyngre landsman enormt allroundkunnig. Han kombinerar explosivitet med stilboxning på ett sätt som kommer att göra honom mycket svårslagen som cruiserviktare. En amerikan som kombinerar slagkraft med teknik på ett sätt som imponerar är Aaron Williams Williams rör sig som en smidig welterviktare i ringen och ses av många som en stilistisk arvtagare till James Toney. Möjligen kan det bli så att Alekseev och Williams illusterar det orättvisa i att vara cruiserviktare. Alekseev har i mina ögon alla förutsättningar att bli en dominerande cruiserviktsmästare men som tungviktare kan han visa sig numret för litet. Williams är inte fysikt större än ryssen men han har spetskvaliteter som kan bli en faktor inom tungvikten. Den stilistiska föregångaren James Toney är förmodligen den mest framgångsrika viktresenären vi sett de senaste 20 åren. Toney tillhörde eliten i alla viktklasser från lätt mellanvikt till tungvikt och en av hans främsta egenskaper var en föredömlig defensiv. Med en extraordinär känsla för boxning och med små rörelser fick han motståndaren att missa för att sedan kontraslå, snabbt och explosivt. Den lediga och luriga stil som Toney och även Williams representerar kan jobba inom ett större viktspektra än många andra. Alekseevs närmast kompletta stil är komplett enbart i sin egen viktklass. Lurighet och defensiv är lättare att ta med sig upp än slagstyrka exempelvis. Och det som är komplett i en viktklass kan visa sig vara allround utan spets i nästa. Självklart kan det visa sig att Williams säckar ihop vid första bästa tungviktsträff och det som hittils har varit effektiva kontringar blir dammvippor när motståndet blir tyngre. Resonemanget är naturligtvis ren spekulation och bygger mer på en känsla än kalla fakta. Men om jag skulle ha rätt i att Williams har fler plus än Alekssev som potentiell tungviktare trots att styrkeförhållanderna då skulle vara de omvända som cruiserviktare, tror jag tyvärr att Williams kommer att gå till historien som den mycket bättre boxaren.

Rent boxningsmässigt skulle cruiservikten kunna vara mycket mer än vad den är idag. Många "lätta" tungviktare skulle kunna med lätthet kunna gå ner i cruiservikten för att öka konkurensen och då skulle vi ha en division där tungviktens fördelar kombineras med mellanviktens fördelar. Nu är inte sanningen så enkel. Åskådaren vill inte bara se bra boxning utan vill också ha en mätsticka för vem som är bäst ... egentligen. Även en låst och händelsefattig VM-final i fotboll är mer "underhållande" än en sprudlande korpmatch. Det är naturligtvis en hårt dragen retorisk jämförelse, men tungviktens höga status beror inte på "underhållningsvärdet" i själva matcherna, utan på att de helt enkelt är de "bästa" boxarna som tävlar där. Bästa för att de är tyngst naturligtvis, men likt förbannat bäst - och vill nån ifrågasätta det är det bara att gå upp i tungvikten och se efter. För de lättare boxarna är de inga problem att skapa sig en egen hierarki, men för en cruiserviktare finns alltid tungvikten bakom hörnet som en påminnelse om sin egen framtid - gå upp eller fall i glömska.

Attila Levin

2008-03-31T10:51:00.003+02:00

I fredags gjorde Attila Levin comeback efter mer än tre års frånvaro från ringen. Motståndaren Willie Perryman erbjöd inte mycket till test, men Attila gjorde det förväntade med en knockoutvinst i första ronden. Vi trodde nog lite till mans att svensken gjort sitt i ringen när han fick ge sig i tredje ronden mot den väldige Nikolaj Valuev i februari 2005. Men man ska inte glömma att Levin åren 2001 till 2004 tillhörde toppskiktet av unga tungviktare på väg upp på världsrankingen. När han i juli 2001 knockade Ray Austin blev han ett Namn att räkna med inom tungviktsboxningen. Attila var både kvick och hårdslående vilket imponerade på många experter och i april 2004 stod enbart den ojämne Jeremy Williams ivägen mellan "The Hun" och en riktigt stor match. Tyvärr visade sig Williams från sin bästa sida medan Levin inte riktigt gick att känna igen. Matchen stoppades i den åttonde ronden och svensken började ganska omgående tala om att lägga handskarna på hyllan. När han tio månader senare gick upp mot Valuev verkade det inte heller som att gnistan riktigt infann sig och även om Attila boxades väl i två ronder kändes utgången ganska förutbestämd.

31 år är ingen ålder för en tungviktare så om Attila känner att han har det rätta självförtroendet är det bara att önska honom lycka till. Kan han få tillbaka rytmen han hade innan debaclet mot Williams har Attila Levin mycket kvar att ge. Om det främsta skälet till comebacken är obetalda räkningar är jag däremot rädd att återstoden av hans boxningskarriär kommer att vara som ett "namn" på meritförteckningen för dagens unga tungviktare på väg upp.

YouTube

2008-03-31T10:27:00.005+02:00

Fram till och med 90-talets mitt var det nästan en omöjlighet att hålla sig ajour med det senaste inom proffsboxningen. Till skillnad från exempelvis fotboll där resultat och kommentarer från världens alla hörn presenterades dagligen i dagspresen fick vi med ett intresse för boxning hålla till godo med "The Ring" eller "Boxing Illustrated". Förvisso välmatade magasin, men med en månatlig utgivning och ytterligare en månad innan vi i Sverige fick lägga vantarna på det "nya" numret, kan man inte säga att man var uppdaterad direkt.

Den första revolutionen kom med internets genombrott. Helt plötsligt var det bara att sätta sig framför datorn, där resultat och kommentarer av de mest obskyra matcher damp ner "as we speak". Lägg till detta en ständigt växande flora av diskussionsforum så befann man sig helt plötsligt i händelsernas centrum.

Den andra revolutionen kom med YouTube. Att följa boxning via svensk tv har de senaste åren inte varit en uppmuntrande resa. Men med youtubes spridning kunde alla med en internetuppkoppling både få tillgång till klassiska matcher med Willie Pep och Jack Jonsson, som den gångna nattens gala i Atlantic City. Bildkvalitén är naturligtvis inte den bästa, men för den som i många år fått nöja sig med tyska efterhandssändningar är det naturligtvis av sekundär betydelse.

Att ta del av boxning är idag en helt annan sak än för femton år sedan. Från att vänta i flera månader på relevanta resultatredovisningar till att i dag kunna se så gott som vilka matcher du vill, när du vill. På ett allmännare plan kan man naturligtvis alltid diskutera huruvida ständig tillgång till så gott som all information enbart är av godo. Man blir lätt offer för "överflödets förbannelse" och beroendet av att vara ständigt uppdaterad. Dessutom kan jag ibland sakna känslan av att slå mig ner i läderlappsfåtöljen med senaste "Boxing illustrated" framför mig och faktiskt få mig lite nyheter till livs - låt vara två månader för sent men ändå.

Å andra sidan är nyfunna rikedomar i den fattiges ögon inte så dumt, trots allt. Så för den som ännu inte botaniserat i YouTubes trädgård har jag lite tips i marginalen till höger.

Tungviktens Hamed

2008-03-27T09:12:00.006+01:00

Under den andra halvan av 90-talet hette den stora fixstjärnan och vattendelaren inom proffsboxningen Naseem Hamed. Ena halvan av befolkningen avskydde hans arroganta sätt och totala avsaknad av "normalt" boxningskunnande, medan den andra halvan villigt lät sig förföras. Hameds stil saknade nämligen hela registret av boxningens ABC, däremot var han en naturbegåving utan motstycke. Istället för normal gard litade han fullt ut på sina snabba reflexer. Nävarna fladdrade omkring lite här och var. Och likt en kobra på ecstacy kunde han när som helst, utan förvarning hugga till. Stilen var i mångt och mycket tränaren Brendan Ingles baby. Alla hans boxare fick lära sig den något oortodoxa (o)-stilen. Och även om det var mellanviktaren Herol Graham som blev den förste att anamma stilen med framgång var det Naz som brukade tekniken till sin fulländning. Enda felet med Naz var att han inte var tungviktare. För hur stor den unge yemenbritten än var, var det ingenting mot hur stor han kunde ha blivit som tungviktare. Så när en stor, atletisk och explosiv kickboxare från Birmingham med ett förnamn som antydde en fotbollsälskande fader, steg ner i gymet för att lära sig lite traditionell boxning plockade Ingle snabbt fram mejseln.

Kickboxaren lärde sig fort hur man slog hårt från alla tänkbara vinklar samtidigt som man med en rörlig överkropp blev ett svårtfräffat mål för motståndaren. Efter tiotalet matcher som proffsboxare hade han redan skaffat sig ett rykte om att vara tungviktens svar på Prince Naseem Hamed. Höjdpunkten kom när han i juni 1998 totalt körde över den obesegrade Wayne Llewellyn. Sommaren 1998 var den unge tungviktaren glödhet och det verkade inte finnas några gränser för vad han i fortsättningen skulle åstadkomma. Men redan i september samma år började de första varningsklockorna ringa. Efter att ha dominerat kongolesen Biko Botowamungu i nästan tre ronder blev den forne kickboxaren ordentligt träffad och faktiskt räddad av gonggongen. Den otränade Botowamungu gav efter detta upp med ursäkten att han hade slagit sig utmattad och Ingles unge adept gick därmed segrande ur ringen ytterligare en gång, men nu var expertisen inte lika övertygad. Hans reflexer var inte av den lättare stallkamratens kaliber och hans käke verkade inte heller vara av något vidare virke ansågs det. Ingle viftade bort kritiken och menade att en nedslagning enbart gör hans oortodoxe kämpe starkare. Men när den muskulösa "bombaren från Birmingham" i matchen efter mot landsmannen Julius Francis inledde på samma sätt, med nävarna fladdrande vid sidan, utan en tanke på att skydda sig var det många som anade oråd. Och när Francis inte gick i däck vid den inledande anstormingen kom mycket riktigt den ordentliga dikeskörningen för Ingles tungviktare. I den tredje ronden blev han hårt träffad och det som antyddes i den föregående matchen blev här i fet stil uppenbart för alla som såg på. Den forne kickboxaren hade inte en susning om vad han skulle göra när han blev hårt träffad och slutet var oundvikligt. Brendan Ingle slängde efter nederlaget sitt stora tungviktshopp åt vargarna när den forne cruiserviktsvärldsmästaren Orlin Norris med en förstarondsknockout för alltid? släckte alla förhoppningar om en tungviktens Hamed. Boxningskarriären vacklade sedan skadeskjutet på i ett par års tid innan Pele Reid, som han heter, bestämde sig för att söka lyckan inom K1. Framgångarna uteblev även där vilket innebär att Reid sedan drygt ett år tillbaka är tillbaka i boxningsringen. Men nu som en helt vanlig boxare och den 18 april skall han upp i ringen igen mot en annan tungviktare vars karriär inte heller blivit som det var tänkt, John McDermott.

Tempen på tungvikten

2008-03-09T11:37:00.016+01:00

Det är idag den 9 mars och gårdagens internationella kvinnodag fick med en ny WBC-världsmästare och ett löfte om förstärkning från cruiservikten sätta punkt för ytterligare ett kapitel i tungviktsboxningens ständigt pågående berättelse. Sedan årsskiftet har de fyra stora bälterna satts på spel, den stora prospectfinalen gått av stapeln och den odiskutabla cruiserviktsmästaren gick sin sista match i den lättare klassen. Det är alltså dags för lite eftertanke.

Ett mantra som boxningsjournalister, och då framförallt äldre amerikanska journalister hävdar med emfas är att tungviktsboxningen befinner sig i den största svackan någonsin. Att den mediala uppmärksamheten aldrig varit sämre är nog sant, men är även kvalitén på boxarna sämre än någonsin? För att ta reda på det hoppar vi ner i tungviktsbassängen för att analysera titelhållarna, utmanarna och påläggskalvarna i klassen.

Herre på täppan för närvarande är IBF- och WBO-mästaren Wladimir Klitschko men många trodde säkert att hans saga som tungviktsstjärna var över när Lamon Brewster stoppade honom i femte ronden en aprilnatt 2004. Pratet om glaskäke fick ny fart, samtidigt som brodern Vitali gick från klarhet till klarhet. Vändningen kom ungefär samtidigt som Vitalis skadeproblem började göra sig påminda. Lillebrodern verkade växa när storebrodern la handskarna (tillfälligt?) på hyllan. Vändningen illustreras kanske bäst i hans segermatch mot Samuel Peter i september 2005. Klitschko blev nedslagen tre gånger, men reste sig, skakade av sig dammet och vann en klar poängseger mot den tuffe nigerianen. Efter det har Klitschko varit ganska ohotad och få om ens någon har någon annan än den nästan två meter långe ukrainaren som nummer ett i världen.

Som det ser ut i dag är WBO:s försteutmanare amerikanen Tony Thompson näste man till rakning. Thompson är även han en gänglig karl, men ingen tror på allvar att han ska rå på den yngre Klitschko, då han även om han förtjänat sin plats i rampljuset helt saknar Wladimirs offensiva arsenal. Thompsons styrka är snarare en svårgenomtränglig defensiv. Han är inte speciellt bra på något specifikt, men han har en förmåga att neutralisera motståndarens styrka.

Om Klitschko försvarar sin WBO-titel står IBF:s förste utmanare Alexander Povetkin på tur. Om Klitschko hade varit engelsman och Povetkin amerikan skulle denna match vara på allas läppar vid det här laget. För rent boxningsmässigt har matchen alla de rätta förutsättningarna. I den ena ringhörnan har vi den så gott som odiskutabla mästaren och i den andra ringhörnan hittar vi den obesegrade utmanaren och hetaste uppkomlingen på mycket länge. Ett klassiskt möte alltså, mellan den sittande kungen och den unge hungrige pretendenten. Det enda felet i sammanhanget är att vi har att göra med två boxare utan utstrålning. Till råga på allt är den ena ukrainare och den andra ryss. Det finns inte ens några geografiska eller etniska trådar att dra i. Men om man för en stund fokuserar på det som sker innaför ringen är Povetkin förmodligen den mest kompletta tungviktsboxaren av idag. En tekniskt skicklig attackboxare som sällan släpper taget när motståndet är fastklistrad i ringhörnan. Han lämnar dessutom inte många luckor i defensiven, vilket gör honom tämligen svårträffad och därmed svårbesegrad. Povetkin är kanske också den mest meriterade supertungviktaren någonsin inom amatörboxningen, med OS-guld, VM-guld och EM-guld på sitt CV. Nu dateras den viktklassen endast tillbaka till 80-talet, men ändå. Den 28-årige ryssen är inte bara obesegrad som proffs, utan han radade även upp idel segrar som amatör de sista åren. Så när Povetkin kliver upp i ringen är det en boxare sprängfylld av självförtroende som möter den äldre och större ukrainaren.

WBA-bältet innehas för närvarande av uzbeken Ruslan Chagaev som han erövrade i en titelmatch mot den väldige ryssen Nikolay Valuev i april 2007. Chagaev är en relativt kort tungviktare som gillar att sätta press på sina motståndare. Men trots att han är en offensivt lagd boxare och har en hel del knockoutsegrar på sitt samvete har han inget renodlat knockoutslag. De har handlat mer om nedbrytning av motståndet än enstaka bomber. Näste utmanare om WBA-bältet är faktiskt mannen han tog det av, Nikolay Valuev som nu har arbetat sig fram till en returmatch. Den jättelike Valuev får andra mer normala tungviktare att se ut som lättviktare i jämförelse och han är en inte helt oäven boxare. Ryssen imponerade på många när han i februari enkelt besgrade vitryssen och förre WBO-mästaren Sergej Lyakvovich.

Den nye WBC-mästaren är Samuel Peter som tog titeln av Oleg Maskaev. Peter är annars den endimensionelle kraftkarlen från Nigeria som överaskade en hel boxningsvärld när han faktiskt boxade ut den tekniskt överlägsne veteranen James Toney i januari 2007. Peter bjöd till och med på några "Ali-shuffles" mot den forne mellanviktsmästaren. Efter viktorian mot Maskaev ryktas det nu att Vitali Klitschko är redo att utmana Peter om sin gamla WBC-titel igen, men f-n trot.

I en utmnanarmatch beordrad av WBC skall i höst Vladimir Virchis och Juan Carlos Gomez göra upp. Vinnaren skall då förhoppningsvis få gå en match om WBC-titeln. Ukrainaren Virchis är ganska långsam men extremt slagkraftig och ganska avig med sin skogshuggarstil. Får han fäste är det inte många som reser sig upp.

Gomez är i mångt och mycket motsatsen som boxare. Han besitter en bländade teknik som är få förunnade bland de tyngsta boxarna. Exilkubanen arbetade sig under slutet av 90-talet och med Tyskland som bas upp som den ledande cruiserviktaren i världen. När han i oktober 2003 lekte med turken Sinan Samil Sam i sitt första eldprov som tungviktare var vi många som trodde att Gomez skulle bli minst lika lyckosam som Holyfield drygt tio år tidigare hade blivit i sitt byte från cruiservikt till tungvikt. Men det odisciplinerade livet utanför ringen hann till slut ikapp Gomez som efter en avstickare till Miami blev knockad av den mycket begränsade landsmannen Yanqui Diaz. Nu säger den skicklige stilboxaren att han är hel och ren och motiverad som aldrig förr, vilket nog är säkrast eftersom jag tror att den granithårde Virchis kan vara rätt man att ta reda på om Gomez har gjort sin läxa ordentligt. Vinnaren av Virchis och Gomez ska om allt går enligt tidtabllen upp mot segraren av Peter och Klitschko (även om jag ställer mig skeptisk till att vi kommer att få se Vitali i ringen igen)

Sammanfattningsvis kan med med fog fastslå att bälterna för en gång skull sitter på de bästa boxarna. Dessutom tycker jag inte heller att man kan klaga på utmanarna, de är där för att de har förtjänat det. Det är inte ofta en top10-ranking rimmar så bra med titelhållare och officiella utmanare.

Som vi ser är det också en kraftfull dominans från det gamla Sovjetunionen och den enda amerikanen på spelschemat får nog anses vara det svagaste kortet i sällskapet. Att Ryssland och deras grannar när muren föll skulle få ett genombrott inom proffsboxningen är ingen sensation, men att man på tungviktsboxningen skulle lägga sig som en tjock, grå filt var det knappast någon som förutspådde. På gott och ont tillhör de gamla sovjetiska boxarna en helt annan skola, och då menar jag inte bara boxningsmässigt utan också attitydmässigt. Klitschko och Povetkin är artiga idrottsmän som uttrycker sig mer i stil med svenska fotbollspelare än som Ali, Tyson eller James Toney. De går inte ens att placera in i det iskalla Ivan Drago-facket. Många av boxarna från öst är istället goda hantverkare och som goda hantverkare låter de arbetet tala för sig själv. De är duktiga idrottmän helt enkelt, varken mer eller mindre. När dessutom hemmastjärnorna lyser med sin frånvaro är det kanske inte så konstigt att intresset från "väst" svalnar.

Hur ser då återväxten ut? Vilka är framtidens titelutmanare, och finns det bland dom några kommande hjältar att engagera sig i? Kommer det forna Sovjetunionen fortsätta att dominera tungviktsboixningen, och finns det något amerikanskt framtidshopp som kan få buttra journalister med huvudet fyllt av Joe Louis att le en smula? Få saker inom boxningen har samma magi som tungviktens unga män på väg upp. Det är alltid lite extra spännande att följa med på det oprövade kortets resa. De flesta når inte ens de femtio bästa i världen, medan andra, betydligt färre, närmast är predestinerde för världstoppen.

Jag inledde med ett mantra och här kommer ett till. En framgångsrik amatörkarriär är ingen garanti för en framgångsrik proffskarriär. Det är naturligtvis sant, men det är också sant att utan en gedigen amatörbakgrund har du väldigt svårt att nå den absoluta toppen. Det är bara att titta på tungviktsmästarna de senaste 50 åren för att få den tesen bekräftat. Det kan vara värt att ha i bakhuvudet när vi nu går igenom tungviktens framtid.

Utanför den direkta titelkarusellen är engelsmannen, den obestridde cruiserviktsmästaren David Hayes entré det hetaste i tungviktsvärlden. Efter engelsmannens värdiga sorti ur cruiservikten med en imponerande knockoutseger över walesaren Enzo Macciranelli sägs nu Haye vara redo att ta steget upp. Den kaxige Haye kommer bli en välgörande vitamininjektion för en något grå, men kompetent division. Det är inte alls säkert att han kopierar Evander Holyfields bravad, att som cruiserviktsmästre gå upp i tungvikt och bli mästare även där, men han har i alla fall en bra grund att stå på. Mentalt verkar Haye ha mognat på sistone. Likt sin landsman Lennox Lewis ser han ut att växa med uppgiften. När pressen är som störst presterar han som bäst. Annat var det för ett par år sedan. Rent fysiskt är engelsmannen redan en naturlig tungviktare både längd- och viktmässigt. Han slår både snabbt och hårt och rör sig smidigt som en katt i ringen. Det enda stora frågetecknet är hans haka, som inte verkar vara gjord av hårdaste material.

Närmast en titelmatch bland påläggskalvarna är annars förmodligen just en östboxare, Alexander Dimitrenko . Den två meter långe ukrainaren är högt rankad av alla organisationer och kommer säkert bli officiell utmanare snart. Jag kan mycket väl tänka mig att WBO-bältet är vikt för honom om Wladimir Klitschko väljer att ge i från sig den. Om valet står mellan IBF och WBO tror jag Klitschko väljer att behålla IBF-bältet. Det är det han haft längst. Dessutom har WBO-titeln lägst rang bland de fyra stora organisationerna. Dimitrenko blev proffs i Tyskland 2001 efter att året innan ha blivit juniorvärldsmästare i supertungvikt för amatörer. Jämförelserna med Klitschkobröderna var oundvikliga, speciellt det faktum att Alexander hade en yngre bror, Anton, hemma i Ukraina som tydligen också var framgångsrik. Broderns boxningskunskaper var nog mest skrönor och boxningsmässigt saknar Dimitrenko lite av Klitchkobrödernas styrka. Han är inte lika skräckinjagande i ringen som sina mer kända landsmän. Däremot är Dimitrenko ganska smidig och rörlig för sin längd och hans slagkraft ska heller inte underskattas.

En av mina personliga favoriter från öst är Dimitrenkos landsman Taras Bidenko. Bidenko är en av de mest välboxande tungviktarna i världen, men tyvärr saknar han lite explosivitet i nävarna. Han ser också ut att ha blivit lite skotträdd sedan han åkte på en pärla av Vladimir Virchis i mars 2005. Bidenko hade då boxat ut Virchis under 11 ronder när han i den sista ronden slappnde av för en sekund och blev brutalt nedslagen. Bidenko är obesegrad sedan dess, men en del av hans självförtroende dog nog den kvällen.

När ryssen Denis Boytsov som artonåring i december 2004 gjorde sin profesionella debut var vi många som drog paralleller till en ung Mike Tyson. Boytsov hade nämligen några månader tidigare knockat alla sina motståndare när han enkelt blev juniorvärldsmästare för amatörer i supertungvikt. Den första tiden som proffs var han också skoningslös i ringen och visade upp en härlig snabbhet och explosivitet. Men nu mer än tre år senare har han ännu inte mött något motstånd av klass. Till ryssens försvar skall säjas att han varit skadad till och från, men man undrar ändå om folket runt Boytsov vet nåt som vi andra inte vet.

Två år yngre är Boytsovs landsman Vladimir Tereshkin som är ytterligare en i raden av ryska tungviktare som söker lyckan i Tyskland. Boxningsmässigt är han inte av samma explosiva kaliber som Boytsov, utan anammar en mer traditionell europeisk stil.

En vitryss som bröderna Klitschko har tagit under sina vingar är den före detta kickboxaren Alexander Ustinov. Ustinov är en väldigt stor herre som slår både hårt och vilt omkring sig. Det ser lite odisciplinerat ut där han far fram, men nåde den inte flyttar på sig.

De flesta från det forna imperiet söker lyckan utomlands och det är naturligtvis de vi främst hör talas om, men fem som fortfarande boxas på hemmaplan är ryssarna Artur Marabyan, Rudolf Abramyan, Andrej Fedosov och ukrainarnara Andrey Rudenko och Maksym Pedyura.

Dominansen från det forna Sovjetunionen i allmänhet och Ryssland i synnerhet blir inte mindre av nästa dominant inom cruiservikten tippas bli Alexander Alexeev och att den för närvarande bästa supertungviktaren inom amatörboxningen är den 25-årige ryssen Islam Timurziev. Alexeev var ju framgångsrik tungviktare som amatör och han kommer säkert vilja pröva lyckan hos de tyngsta pojkarna var det lider och jag skulle bli mycket förvånad om inte Timurziev tar steget över efter OS i Peking.

Hur var det nu med amerikanska tungviktare? Generellt kan nog sägas att det känns lite jämntjockt. Ingen sticker riktigt ut. Längst fram i ledet om man får tro rankinglistorna står i alla fall Chris Arreola. Den Kalifornien-baserade mexikan/amerikanen Arreola är exempelvis rankad sexa av WBC och sluggern bland de annars så försiktigt boxandes amerikanerna på listan. Han kommer förmodligen bli den stora publikfavoriten bland herrarna vid ringside eftersom "alla" älskar en fighter, men frågan är om han kommer att räcka till när mannen i den motsatta ringhörnan inte nöjer sig med att växla slag, utan erbjuder ett mer svårfångat mål. Arreola har redan haft problem med rörliga motståndare som Damian Norris och Domonic Jenkins och ingen av dessa är någon världsboxare. Å andra sidan så gäller det för motståndaren att hålla stilen tiden ut, vilket inte är det lättaste när Chris Arreola inte ger dig en lugn stund. En tungviktens Arturo Gatti i vardande kanske. Ryktet säger att David Tua kan var nästa motståndare för Arreola. Ett riktigt "toughman"-möte där det inte lär bli mycket stilboxning.

Obesegrad och högt rankad är också J D Chapman. Chapman är en vit amerikan från mellanvästern som inte varit i närheten av någon bland världens hundra bästa tungviktare. Trots detta är han högt rankad ... Chapmans plan är förmodligen att försöka få till en titelmatch, dra iväg till banken och lägga handskarna på hyllan. Jag kan mycket väl tänka mig att WBO, som har Chapman som nummer sex för närvarande, låter honom möta Dimitrenko om den vakanta titeln, när Klitschko bestämmer sig för att lämna från sig bältet

Ett mer genuint alternativ på den amerikanska prospecthimlen är Kevin Johnson. Johnson är en välboxande, försiktig herre som gärna styr sina matcher med jabben. Själv ser han sig gärna som en arvtagare till Muhammed Ali, vilket kanske inte riktigt rimmar så väl med verkligheten. Den mer välvilligt inställda pressen jämför honom i bästa fall med Larry Holmes, även om mer än en välsmakande jabb krävs för att Kevin Johnson skall nå fram till målet. Skulle gärna vilja se honom mot en boxare av typ Chris Arreola, så att vi får se hur "Kingpin" klarar en rejäl press. Har en känsla av att Johnson är en boxare som kan växa med uppgiften.

Malik Scott är en annan amerikan som knappast kan anklagas för att vilja dra från höften. Försiktighet präglar hans boxning och påståendet att Scott skyndat långsamt är knappast någon överdrift. Han tillhör OS 2000-generationen och medan de övriga från den generationen börjar närma sig slutstationerna på sin resa, håller Scott fortfarande till på startsträckan. En tekniskt skicklig boxare är han, men i den här takten kommer han fortfarnde vara obesegrad om fem år utan att vara i närheten av någon titelmatch.

Från OS-generationen efter hämtar vi Jason Estrada som med sitt framträdande i Aten 2004 inte gjorde många glada. Estrada var före turneringen en av de stora medaljfavoriterna i den tyngsta klassen, men blev i kvartsfinalen ganska enkelt utboxad av kubanen Michel Lopez. När Estrada i en intervju efteråt deklarerade att det inte var hela världen, gick många amerikaner i taket och tog sin hand ifrån den snabbe men något överviktige landsmannen. En konsekvens av detta är att Jason Estrada har kunnat träda in i proffsvärlden, utan den hype som ofta följer med de amerikanska olympierna. Estrada är både snabb och rörlig, men för att vara tungviktare är han ganska kort och eftersom han också saknar riktig slagstyrka är det inte många som tror att han kommer att nå de ädlaste trofeerna. När han dessutom i sin hittils viktigaste match, mot Travis Walker hösten 2006, dök upp kraftigt överviktig och följaktligen förlorade mot en större men mycket mer tekniskt begränsad motståndare var det en hel del som räknade bort honom som tungviktshopp. Förlusten verkar dock ha varit en väckarklocka för Estrada, eftersom han sedan dess har gått ner en hel del i vikt.

Om Jason Estradas förlust mot Travis Walker var en väckarklocka för Estrada, kan det samma sägas om Walkers förlust mot TJ Wilson. I deras första möte bröt domaren matchen till Wilsons favör redan efter 15 sekunder. När de möttes igen på skottdagen var det en mycket mer skärpt Travis Walker som tackade för senast med att stoppa Wilson i den andra ronden. Möjligen var det vad som behövdes för den i vanliga fall ganska intetsägande Walker, vars stil i många matcher varit den passive sluggerns. Nu kanske vi får se en mycket mer aggresiv boxare i framtiden, vilket nog är ett måste för Travis Walker om han ska nå så mycket längre.

Fram till förlusten mot Povetkin var Eddie Chambers det största amerikanska hoppet bland den nya generationens tungviktare. Jag tror inte att förlusten var så bedövande för den klurige defensivboxaren Chambers som mycket väl kan ha en framtid som den nya generationens Chris Byrd eller Jimmy Young, för att nämna två andra defensivspecialister som gjorde livet surt för större och tuffare grabbar.

Den gamle mästaren Tim Witherspoons kusin Chazz Witherspoon är en annan amerikan med högt ställda målsättningar. Han har både det rätta släktskapet och en amatörbakgrund av hög klass. Jag är dock tveksam till att Chazz når sin äldre kusins framgångar. Han är en habil hantverkare som kan grunderna bra men saknar spetskvaliteter som sticker ut. Det mesta Chazz Witherspoon gör i ringen är kompetent utfört men eftersom han varken dansar som en fjäril eller sticker som ett bi tror jag att inte på något mästarbälte för honom i framtiden.

Dansar som en fjäril gör knappast heller det över två meter långa "vita hoppet" Tye Fields. Fields är en ganska svårbedömd boxare. Trots sin storlek och en stil som påminner om en flyttgubbe i färd med att välta ett kylskåp är han förvånansvärt aktiv i ringen, vilket naturligtvis gör honom svårboxad. Resultaten på sistone har också imponerat, även om en del av motståndarna inte riktigt levt upp till förväntningarna. Domonic Jenkins som har en del imponerande skrällsegrar på sin meritlista, verkade exempelvis inte alls intresserad av att ge Fields något motstånd i deras match i augusti 2007. Det samma kan sägas om Maurice Harris, som när de möttes i juli 2006 enbart verkade vara intresserad av lite lättförtjänta pengar. Det kan naturligtvis vara så att Fields gör motståndet dåligt, men vissa av hans segrar har trots allt något dunkelt över sig.

En riktig doldis är amerikanen Devin Vargas som tävlade i tungvikt i Aten 2004. Trots sina amatörmeriter är det få som nämner Vargas som en kommande framgångssaga. Generellt anses han vara lite för vek för att nå allra högst upp, men han har bra teknik och gör det mesta rätt i ringen. Sämre boxare har kramats ihjäl.

Ytterligare en amerikan som smyger lite bakom Arreola och kompani är Johnnie White. White var av många tippad som en av de främsta kandidaterna för en OS-biljett till Peking när han istället valde den profesionella stigen. Hittils har han gått fram som en slåttermaskin bland sina motståndare. Problemet är att motståndet har varit på en sådan nivå att allt annat skulle varit förvånande.

Motståndet har heller inte tagit sig över vattenytan för den offensivt lagda Eugene Hill. Hill tillhörde toppskiktet bland USA:s amatörer men ansågs ha en stil som var bättre lämpad för den profesionella ringen. En och annan har jämfört hans stil med Mike Tyson och visst finns det likheter även om Hill saknar furiositeten och snabbheten hos en ung Tyson.

En vanlig förklaring i USA till deras kräftgång inom tungviktsboxningen är att de bästa stora atleterna väljer andra sporter istället. En stor atlet som innan han satsade helhjärtat på boxningen både varit framgångsrik friidrottare och basketspelare är Kelvin Price Trots att Price redan är 32 år gammal har han många som tror på honom som en framtida stjärna inom sporten. Anledningen heter Roy Jones sr som utbildade Price i boxningens ABC, dagligen under fem års tid innan det var dags för proffsdebut. Och frågar du läraren, är han övertygat om att hans adept är en tungviktsvärldsmästare i vardande. Den gamle basketspelaren som är över två meter lång kombinerar enligt Jones sr storlek, räckvidd och slagstyrka med snabbhet och smidighet på ett sätt som kommer att göra honom mycket svårslagen i framtiden. Pappa Jones är naturligtvis part i målet och få har lyckats göra ett framgångsrikt byte till "självförsvarets ädla konst" men få har också gått lika grundligt till väga som Kelvin Price. Det ska i alla fall bli spännande att följa hans resa eftersom det lite grann ger svar på frågan om huruvida vilken atlet som helst med de rätta fysiska förutsättningarna kan bli en framgångsrik boxare bara han får den rätta träningen.

Sverigebekantingen Joey Abell är en annan uppåtgående boxare som har bytt sport. Abell är en allroundkunnig kämpe som tidigare var lovande i amerikansk fotboll.

Andra amerikanska påläggskalvar som på grund av sina amatörmeriter kan vara värda att nämna är Jonte Willis, som under en period var rankad etta bland USA:s amatörer, Kasim Howard, Justin Jones och Darrel Madison.

Möjligen kan även någon av Joe Hanks, Mitch Williams eller Seth Mitchell göra lite väsen av sig i framtiden. Även om deras profesionella karriärer knappt har startat har de alla tre sin beskärda del av förespråkare.

Många amerikaner har också ställt sitt hopp till två av de snabbast klättrande boxarna på cruiserviktsrankingen, Eric Fields och Aaron Williams. Både den snabbe och explosive, dubble Golden Gloves-mästaren i tungvikt Fields och den tekniskt lysande Williams som brukar liknas vid en större version av James Toney förmodas ta steget upp till den profesionella tungvikten om allt går enligt tidtabellen.

De amerikaner jag hittils nämnt är alla kompetenta och det finns säkert en och annan med potential att nå de tio främsta i världen, men jag ser ingen med den där speciella auran omkring sig.

Förmodligen är det största amerikanska tungviktshoppet fortfarande amatör. USA har inte haft någon riktig framgång inom tungvikten eller supertungvikten sedan Ray Mercer och Riddick Bowes medaljer i Söul 1988. Nu är det många som hoppas att den golgatavandringen är över i och med den nittonårige Michael Hunters framfart i ringen. Hunter har den rätta bakgrundshistorien, en stil som imponerar och en utvecklingskurva som går spikrakt uppåt. Han är snabb och smidig som ett lättviktare i ringen och med lite mer tyngd i slagen kan Hunter vara svaret på letandet efter nästa amerikanska tungviktsstjärna.

USA är inte det enda landet med boxaranor på den amerikanska dubbelkontinenten. Världens bästa amatörnation har i många år varit den svårtämjda grannen Kuba, och nu har fler och fler kubaner lämnat landet för att söka lyckan som yrkesboxare. Det kan också mycket väl vara så att nästa stora tungviktsstjärna kommer därifrån. Den största talangen av alla tungviktare av i dag är nog Odlanier Solis. Solis har en naturlig snabbhet, smidighet och precision som få kan matcha. Nu vet vi alla att bra råvaror är bara en bra början för en lyckad måltid. Den måste tillagas också, och det är där fallgroparna finns för Solis.

Han slog som amatör igenom i slutet av 90-talet när han som tonåring gjorde livet surt för legenden Felix Savon. Många ansåg också att Savons biljett till Sydney-OS egentligen skulle tilldelats Solis. När Savon till slut la handskarna på hyllan fick i alla fall arvtagaren Solis sin chans, vilket ledde till tre VM-guld och ett OS-guld innan han för ungefär ett år sedan hoppade av den kubanska amatörboxningen för ett lukrativt proffskontrakt i Tyskland. Som amatör var Solis en fantastisk boxare som med kvicka händer och snabba fötter fick sina motståndare att se väldigt tröga och långsamma ut. Trots sin relativa korthet hade han heller inga problem att framgångsrikt gå upp från tungvikt till supertungvikt. Sin profesionella debut gjorde han 2007 och det är länge sedan en tungviktare har haft en sådan tuff matchning i inledningen av sin karriär. Trots denna framgångssaga finns det moln på himlen. Likt många andra exilkubaner har Solis en fallenhet för det glada livet, vilket bland annat visat sig i en trivselvikt långt över den perfekta. Jag är heller inte helt säker på att hans promoter Ahmet Öner vet vilken boxartyp han har att göra med. Öner missar inte en chans att presentera Solis som en kubansk Tyson och även om det ser ut som Solis har blivit mer slagkraftig på senare tid är han allt annat än en endimensionell knockoutboxare. För att lyckas bör nog Solis börja dansa mer så att hans kvicka händer, precision och snabba reflexer får mer utrymme. En överviktig Odlanier Solis som fokuserar allt för mycket på snabba knockoutvinster kommer förmodligen inte att vinna några stora titlar i framtiden.

En annan kuban att hålla utkik efter är Mike Perez. Han var tungviktare som amatör, och som sådan knapp tvåa i Kuba efter Osmay Acosta. Som proffs landade han på Irland i januari, där han under loppet av en vecka inledde sin karriär med två snabba knockoutvinster. Stilmässigt är Mike Perez en både slagkraftig och rörlig southpawboxare, så även om det är väldigt tidigt kan han vara värd att lägga på minnet.

I Kubas närhet, närmare bestämt från Nicaragua kommer Evans Quinn som kan vara en dark horse. Han rör sig smidigt på lätta fötter, samtidigt som hans nävar är både snabba och explosiva. Nicaragua som boxningsnation är annars begåvat med framgångar i de lättare klasserna, så en framgångsrik tungviktare från dessa breddgrader är lite udda. 24-årige Quinn är annars tämligen okänd och har även två tidiga förluster på sitt samvete. Två förluster som han i och för sig senare har han fått revansch för. Men de kommer alltid ligga där som ett klibbigt frågetecken. Karriären har sedan han lämnade Nicaragua för först Costa Rica och sedan USA och Kalifornien, fått luft under vingarna. Och det var speciellt hans seger mot JJ McAllister sommaren 2007 som fick många att öppna ögonen. Där visade han nämligen upp en boxning som fick branchfolk att stilla undra om inte en viss Muhammad Ali hade vägarna förbi Nicaragua hösten 1982. Tyvärr verkar det som Quinn nyligen har syltat in sig med den colombianska knarkmaffian. Ett långt fängelsestraff skulle förmodligen innebära slutet på boxningskarriären för den spektakuläre nicaraguanen. Vi vet ännu inte om Evans Quinn är skyldig till något brott, men om han hamnar i fängelse är han långt i från den första boxaren som kastar bort sin talang på det sättet.

Det har tidigare ryktats om en match mellan Quinn och den obesgrade costaricanen Carl Davis Drumond. En centralamerikansk grannfejd alltså, där Drumond är den mer traditionellt boxande pugilisten. Han är en habil, allroundboxare, men har i mina ögon inte riktigt samma potential som Quinn.

Lite längre söderut, från Venezuela kommer den muskulöse Wilmer Vazquez. Vazquez tävlade i Aten-OS där han blev utslagen av Odlanier Solis. Sedan dess har Vazquez lagt på sig många kilo och skall man jämföra honom stilmässigt med någon är det George Foreman.

Från Dominikanska republiken kommer New York-bon och dubble New York Golden Gloves-vinnaren Nagy Aguilera. Den gamle tungviktsboxaren Lou Savarese har tagit sig an Aguilera och säger att han sällan sett en tungviktare som kombinerar snabbhet, tuffhet och lugn på ett så imponerande sätt. "Dominican Dynamites" har ännu inte blivit riktigt testad men så här långt ser allt bra ut.

En annan öboxare med förhoppningar är Trinidad&Tobago-boxaren Kertson Manswell. Manswell var en duktig amatör, men har haft lite för långa avbrott som proffsboxare för att man riktigt vill tro på honom.

Kanadensaren Bermane Stiverne ansågs vara den bästa supertungviktaren som inte kom med på planet till OS i Aten 2004. Hans kombination av lugn och explosivitet är förmodligen också bättre anpassad för proffsringen, där du har mer tid på dig. Kanadensarens proffskarriär gick under Don Kings vingar på räls med idel knockoutsegrar tills han i juli 2007 stötte på den oberäknelige Demetrice King. King gick nästan direkt i golvet, men kämpade sig sedan tillbaka till Stivernes fasa, som inte hade räknat med detta och därmed saknade en plan B. Istället stoppade domaren matchen i fjärde ronden när en frustrerad Stiverne tog emot slag efter slag från den pånyttfödde King. Förhoppningsvis var matchen en väckarklocka för Stiverne som för att lyckas på en högre nivå måste kunna anpassa sin boxning bättre.

"Down under", i Australien med omnejd drömmer man om en värdig arvtagare till David Tua och två aspiranter är Bowie Tupou
och Solomon Haumono. Likt Tua är det två hårdslående herrar, där Tupou är den sju år yngre. Han har dessutom tagit steget över till Kalifornien som numera utgör bas för hans verksamhet. Om den gamle rugbyspelaren Haumono skall hålla jämna steg med Tupou bör han nog också lämna Australien.

En riktig globetrotter i tiden är 25-årige israelen Roman Greenberg. Han föddes i Ryssland, växte upp i Israel och har sin profesionella bas i England. När Greenberg gjode sin profesionella debut i november 2001 var det ivrigt påhejad av sajten Secondsout som framställde honom som den mest talangfulle tungviktaren sedan Ali. När Greenberg inte riktigt levde upp till hyllningarna, blev han snabbt en hackkyckling utan motsvarighet på diskussionsforumen på internet. Sant är att Greenberg, nu mer än sex år senare, fortfarande inte lämnat tungviktens "journeymen" bakom sig när motståndare plockas fram, men det är också sant att Greenberg har en naturlig talang för boxning som de flesta andra i sällskapet inte är i närheten av. Han rör sig mjukt och smidigt i ringen och kan dela ut träffar i snabb takt från alla tänkbara vinklar. Tyvärr ser det ut som Greenberg kan bli ännu en i raden av talanger som aldrig fick till det. Utvecklingskurvan har knappast gått uppåt de senaste åren och han ger ett mer och mer oinspirerat intryck i ringen. Låt oss hoppas att den negativa trenden vänder, för talanger som Greenberg är tungviktsklassen inte bortskämda med.

Tungvikt i Afrika har traditionellt sett, varit något som främst vita sydafrikaner och nu på senare tid även nigerianer har skött med viss framgång. Från Sydafrika har vi sett tungviktare som Gerrie Coetzee, Kallie Knoetze och på senare år Franz Botha och Corrie Sanders hålla till på tio i topp. Nigerianer vi minns är naturligtvis den mytomspunne Ike Ibeabuchi, som i takt med att åren gått sedan han hamnade i fängelset fått en närmast oslagbar aura omkring sig. Idag är naturligtvis Samuel Peter den store hjälten.

Möjligen såg vi ett trendbrott i Sydafrika när gårdagens stjärna, den vite Corrie Sanders blev fälld av landsmannen, den svarte Osborne Machimana. Det är tveksamt hur mycket man skall lägga just i den segern, då Sanders vek ner sig ganska enkelt, men Machimana kanske ändå är någon att lägga i hatten. Hans karriär har inte riktigt blivit det han hoppades på när han i sin proffsdebut 2000 skrevs upp som det svarta Sydafrikas stora tungviktshopp. Istället har karriären fyllts av dålig träningsdisciplin följt av loja framträdanden i ringen. Men det sägs att Machimana har gått igenom ett kraftigt stålbad efter sin förlust mot nya zeeländske hoppet Shane Cameron i december 2006. Den i Sydafrika legendariske tränaren Nick Durandt tog då hand om Machimana och satte honom direkt i hård träning, vilket ganska snabbt visade sig i en lättare och mycket mer vältränad Machimana. Resultaten i ringen lät inte heller vänta på sig då han under andra halvan av 2007 utklassade landsmännen Jake Els och Pieter Cronje, inga boxare i värdsklass, men enligt rapporterna var det ändå en helt ny Machimana som visade upp sig och kanske en fingervisning om att segern över Sanders inte var en slump. "Pånyttfödda" boxare brukar lova runt och hålla tunt, men Machimana kan i alla fall vara värt att kasta ett getöga på.

Kamerun har den senaste tiden vaskat fram en hel del hyfsade tungviktare och förmodligen passerat Nigeria som tungviktsnation nummer ett i Afrika. Den mest lovande är Carlos Takam som till vardags håller till i Frankrike. Takam är en talangfull och tekniskt skicklig allroundboxare som blev bortdömd i Aten-OS mot en egyptier. Frankrike har tyvärr inget bra facit vad gäller hanterandet av tungviktare. De som dykt upp har oftast fått agera förmatcher mot samma truckförare som de besegrade sex månader tidigare. Talande för den märkliga matchningen av Takam är att hans mest meriterade seger kom i debuten mot den kompetente landsmannen Zinedine Benharkouf. Så han bör nog vidga sina vyer om han inte skall tappa gnistan.

Den tidigare tungviktsdominanten i Afrika, Nigeria tappar alltså mark till lillebror i sydost. En av de få lovande nigerianerna är den i Tyskland stationerade Gbenga Oloukun. Oloukun slår hårt, men är inte lika tekniskt slipad som exempelvis Takam.

Tyska tungviktare har inte rosat marknaden på senare år. De har visat sig för endimensionella, när klättringen börjat närma sig toppen. Två som skall försöka vända den trenden är Steffen Kretschmann och Sebastian Kober. De är två ganska jämngoda boxare som hunnit ungefär lika långt utan tröja och som dessutom har liknande amatörmeriter. Att de sedan också stilmässigt påminner om varandra gör inte saken sämre. De är båda goda tekniker med frågetecken kring hårdeheten på hakan. Kober tillhör Universumstallet, medan Kretschmann håller till hos det konkurerande, Kubadominerade Arenastallet. En av Kretchmanns stallkamrater är kazaktysken Konstantin Airich. Airich är allroundkunnig, men får nog räknas som nummer tre bland tyskar på väg upp.

Polen har de senaste decennierna vaskat fram en del bra tungviktare. Den vi minns bäst är den något ojämne Andre Golota, vars psyke inte riktigt levde upp till den talang han bar på. En arvatagare till Golota att hålla ett öga på kan vara Albert Sosnowski som sommaren 2007 gjorde comeback på prospectradarn, när han i rond 9 stoppade skicklige fransmannen Steeve Herelius. Han ansågs väldigt lovande i slutet av 90-talet, tills han stötte på patrull i form av kanadensaren Arthur Cook. Efter den snytingen ville det inte riktigt lyfta för Sosnowski som i och för sig vann sina matcher, men utan att imponera, förrän nu, i somras, då han såg riktigt vass ut igen.

Tvåmetersmannen Mariusz Wach och den unge Andrzej Wawrzyk kan också vara polacker värda ett extra öga.

Med David Hayes entré bland tungviktarna kanske britterna får en chans att glömma fadäsen med Audley Harrison. Bakom Haye ser det dock ganska magert ut. Två som vill bevisa motsatsen är den kvicke engelsmannen Chris Burton och skotten Ian Millarvie

Det är naturligtvis omöjligt att sia om hur många av påläggskalvarna ovan som kommer att lyckas. De enda vi vet med säkerhet att de flestas resa kommer hamna i diket långt innan slutstationen. Och även för de som "borde" lyckas kan mycket hända på vägen. En onödig knockoutförlust kan sätta sig på psyket, konstig matchning kan släcka inspirationen och fel sällskap utanför ringen kan innebära ofrivillig frånvaro från boxningen under ett par års tid.

Att tungviktsklassen ur ett amerikanskt perspektiv befinner sig så nära botten man kan komma för närvarande är närmast ett understatement, men annars tycker jag att tungvikten mår ganska bra. Det finns ingen Ali eller Tyson naturligtvis, men Klitschko håller fanan lika högt som Lennox Lewis gjorde vid millennieskiftet eller som Larry Holmes gjorde i början av 80-talet. Vi har dessutom en hyperintressant utmanare i Alexander Povetkin, en kaxig cruiseviktsmästare utöver det vanliga i David Haye och en av de största talangerna på mycket länge i Odlanier Solis. Och om unge Hunter fortsätter att utvecklas i samma takt som hittils kanske även de kräsmagade journalisterna "där över" får nåt att dra på smilbanden åt om ett par år. Så även om tungviktsklassen av idag saknar magin den en gång utstrålade är ryktet om dess död kraftigt överdrivet.

Kommande kamper

2008-01-22T10:24:00.000+01:00

Amerikanen Jason Estrada gjorde med sitt framträdande i Aten-OS 2004 inte många glada. Många i hemlandet kände sig till och med personligt förolämpade av att han efter förlusten mot kubanen Michael Lopez inte visade sig "tillräckligt" besviken. Estrada var före turneringen en av de stora medaljfavoriterna i den tyngsta klassen, men blev i kvartsfinalen ganska enkelt utboxad av Lopez. När Estrada i en intervju efteråt deklarerade att det inte var hela världen, gick många amerikaner i taket och tog sin hand ifrån den snabbe men något överviktige landsmannen. En konsekvens av detta är att Jason Estrada har kunnat träda in i proffsvärlden, utan den hype som ofta följer med de amerikanska olympierna. Estrada är både snabb och rörlig, men för att vara tungviktare är han ganska kort och eftersom han också saknar riktig slagstyrka är det inte många som tror att han kommer att nå de ädlaste trofeerna. När han dessutom i sin hittils viktigaste match, mot Travis Walker hösten 2006, dök upp kraftigt överviktig och följaktligen förlorade mot en större men mycket mer tekniskt begränsad motståndare var det en hel del som räknade bort honom som tungviktshopp. Förlusten verkar dock ha varit en väckarklocka för Estrada, eftersom han sedan dess har gått ner en hel del i vikt. Tror dock inte att fredagens (25/1) möte med forne titelutmanaren Charles Shufford kommer att vara ett riktigt test för Estrada. Det är nästan sju år sedan Shufford utmande Wladimir Klitschko om WBO-titeln och han har de senaste åren boxats ytterst sporadiskt. I dag är Charles Shufford en välavlönad livvakt åt stjärnor som Britney Spears och Michael Jackson och har som boxare reducerats till en språngbräda för yngre män på väg upp. Allt annat än en klar seger, förmodligen på poäng, för Estrada skulle vara en stor skräll.

Då är lördagens (26/1) drabbning i Berlin mellan ryssen Alexander Povetkin och amerikanen Eddie Chambers betydligt intressantare. Den odiskutabla prospecttiteln står på spel och det är ett riktigt kalla kriget-möte mellan öst och väst. Två obesegrade pugilister på väg upp i en avgörande match om titeln "världens ledande prospect". Segraren förväntas på allvar ta upp kampen om tungviktstronen. Officiellt blir också vinnaren försteutmanare till Wladimir Klitschkos IBF-titel. Men att det står 2008 istället för 1984 i almanackan blir vi påminda om när boxarna läggs på dissektionsbordet. Povetkin är minst av allt någon Ivan Drago. Istället har vi att göra med den förmodligen mest kompletta tungviktsboxaren av idag. En tekniskt skicklig attackboxare som sällan släpper taget när motståndet är fastklistrad i ringhörnan. Han lämnar dessutom inte många luckor i defensiven, vilket gör honom tämligen svårträffad och därmed svårbesegrad. Povetkin är kanske också den mest meriterade supertungviktaren någonsin inom amatörboxningen, med OS-guld, VM-guld och EM-guld på sitt CV. Nu dateras den viktklassen endast tillbaka till 80-talet, men ändå.

Eddie Chambers saknar till skillnad från Povetkin några större amatörmeriter även om han stilmässigt påminner en aning om ovan nämnde Jason Estrada. Hans styrkor är alltså mer snabbhet och rörlighet än råstyrka. Chambers är också mer av en kontringsboxare än Estrada. Han försöker få motsåndaren att missa målet samtidigt som han kontraslår in snabba slagserier. Det är dock få som tror att Chambers kommer att besegra Povetkin. Povetkin har visat förut att han kan hantarera svårboxade defensivspecialister. Enkelt utmanövrerade han defensivboxarna Larry Donald och Chris Byrd under 2007. 2007 års version av Chris Byrd, som när han var som bäst var nästan omöjlig att träffa, befinner sig i och för sig på karriärens höstkant, men även som 37-åring kan han bjuda på en och annan åktur för den som är ofokuserad. Povetkin visade dessutom som amatör i åtskilliga möten med snabbe och hårdslående kontringsboxaren Roberto Camarelle få tecken på frustration när målet var ovanligt rörligt.

Man ska aldrig underskatta en obesegrad boxare, men jag tror inte att Chambers kommer att visa upp något som Povetkin inte tidigare har sett och klarat av. Förmodligen kommer Chambers luriga still göra det till en tämligen jämn historia under den första halvan av matchen, men ju längre tiden går, ju mer lätträffad kommer också Chambers att bli, vilket i slutändan kommer leda till en ganska klar poängseger, alternativt sen knockoutvinst för Povetkin.

Samma kväll i annan del av Europa, närmare bestämt Irland gör kubanen Mike Perez en emotsedd debut utan tröja. Den 22-årige southpawboxaren kan bli en attraktion för irländarna och jag kommer med stort intresse följa hans utveckling som profesionell tungviktsboxare.

Den 2 februari dyker en gammal bekanting upp i ringen. Då ska den 42-årige sydafrikanen Corrie Sanders boxas om den sydafrikanska titeln mot den tämligen okände Osborne Machimana. På pappret ska det här vara en enkel match för Sanders. Han är trots sin ålder en av de mest fruktade tungviktarna i världen eftersom han besitter en ovanlig kombination av snabbhet och slagstyrka, något som exempelvis Wladimir Klitschko fick erfara då han i mars 2003 blev tillintetgjord av den sydafrikanske southpawboxaren. Machimanas karriär har inte riktigt blivit det han hoppades på när han i sin proffsdebut 2000 skrevs upp som det svarta Sydafrikas stora tungviktshopp. Istället har karriären fyllts av dålig träningsdisciplin följt av loja framträdanden i ringen. Men det finns trots allt några tecken som gör den här på förhand "givna" utgången lite mer osäker. Machimana sägs ha gått igenom ett kraftigt stålbad efter sin förlust mot nya zeeländske hoppet Shane Cameron i december 2006. Den i Sydafrika legendariske tränaren Nick Durandt tog då hand om Machimana och satte honom direkt i hård träning, vilket ganska snabbt visade sig i en lättare och mycket mer vältränad Machimana. Resultaten i ringen lät inte heller vänta på sig då han under andra halvan av 2007 utklassade landsmännen Jake Els och Pieter Cronje, inga boxare i värdsklass, men enligt rapporterna var det ändå en helt ny Machimana som visade upp sig. Om vi till Machimanas nyvunna självförtroende lägger en Sanders som numera verkar mer intresserad av golf än boxning kanske utgången trots allt inte är så given ändå.

Den 16 februari går den väldige Nikolay Valuev upp mot vitryssen Sergei Lyakhovich i något som lanseras som en VM-kvalmatch. En match som ser ut att kunna bli ganska jämn och förmodligen kommer förloraren att degraderas till en "gatekeeper" i divisionen.

I en av förmatcherna går två unga prospects upp mot varandra. Italienaren Francesco Pianeta går upp mot amerikanen Michael Marrone. Två obesegrade boxare som bägge har blivit ganska lätt matchade hittils, så det är ytterst svårt att här sia om utgången. Varken Pianeta eller Marrone lär spränga några ljudvallar i framtiden, men det är alltid kul att se obesegrade boxare göra upp.

Den 19 februari möter en 42-årig Henry Akinwande den elva år yngre Steve Herelius i en match som gäller den vakanta EBU/EU-titeln!. Hade dom boxats för ett år sedan hade jag nog satsat en slant på Herelius som dittils hade visat upp sig som en prospect med spetskvaliteter. Men efter att i juni 2007 ha blivit stoppad av Albert Sosnowski i nionde ronden, verkar hans självförtroende ha dalat. Akinwande som med sina två meter, fortfarande är en ganska svårboxad herre skall därför inte ha några större problem med den betydligt kortare fransmannen.

Så den 23 februari ska då WBO-bältet och IBF-bältet bli ett, när Sultan Ibragimov och Wladimir Klitschko ska mötas i New York. De flesta experter tror här på en ganska enkel seger för IBF-mästaren Klitschko, och även om jag lutar åt ett tips i Klitschkos favör, är jag inte lika säker. WBO-mästaren Ibragimov har kvaliteter att rubba den väldige ukrainaren, problemet är bara att taktiken måste klaffa till fullo. Ibragimov kommer inte ha någon chans om han säkerhetsboxas som han gjorde mot Shannon Briggs och Evander Holyfield. Till det är Klitschko alldeles för tekniskt skicklig. Ryssen kommer också förmodligen bli hårt träffad och utslagen om han drar från höften och attackboxas utan tanke på försvar som han gjort i vissa matcher. Däremot tror jag han har en chans om han får möjlighet att kombinera sin defensivboxning med välplanerade attacker. Att kontringsboxas och attackera skoningslöst när han väl får möjligheten är alltså den riskfyllda taktiken att sätta sin tro på. Det är naturligtvis många bitar som skall falla på plats för att Ibragimov ska vinna, så Klitschko får trots allt stå som favorit, men jag tror trots allt att Ibragimovs kombination av snabbhet och styrka gör honom farlig för Klitschko.

Den 29 februari går returmatchen mellan uppkomlingarna Travis Walker och TJ Wilson av stapeln. För er som inte vet bröts den första matchen i oktober 2007 efter 15 sekunder då Wilson satte allt på ett kort och öste slag över Walker. Walker tyckte inte att han blivit hårt träffad och protesterade naturligtvis vilt, så voila här har vi returmötet. En intressant match även om jag inte tror att någon av herrarna kommer att vinna de stora titlarna i framtiden.

På den internationella kvinnodagen, den 8 mars, kommer sedan boxaren med nio liv, Oleg Maskaev och nigerianen Samuel Peter göra upp om WBC-bältet. Spontant känns Peter som en given favorit, men Maskaev ska som bekant aldrig räknas bort. Dessutom nås vi av rykten som säger att Peters privatliv varit en aning turbulent på sistone ...

Samma kväll skall ukrainaren Vladimir Virchis upp mot Juan Carlos Gomez i en match där det är tänkt att segraren skall få den stora äran att utmana den som vinner mellan Maskaev och Peter. Virchis mot Gomez är på pappret ett klassikt möte mellan råstyrka och stil. Ukrainaren är ganska långsam med sin skogshuggarstil men får han fäste är det inte många som reser sig upp. Gomez är i mycket Virchis motsats och besitter en bländade teknik som är få förunnade bland de tyngsta boxarna. Om Gomez är fokuserad och lyckas hålla sig undan för Virchis skruvade råsopar bör han vinna klart. Men Virchis har kraft i nävarna till det bittra slutet, vilket exempelvis Taras Bidenko fick erfara i mars 2005. Bidenko är likt Gomez en fin teknisk boxare och han boxade ut sin landsman i 11 ronder, innan Virchis bomb träffade den försvarslöse Bidenko i den sista ronden. Ett annat tecken i Virchis favör är att Gomez liv utanför ringen återigen verkar vara lite turbulent.

Den 13 mars går den väldige amerikanen Tye Fields upp mot pånyttfödde fransmannen Josue Blocus i vad som kan vara ett riktigt bra test på Fields färdigheter. Blocus åkte i sin senaste match över till Kanada och boxade ut hemmahoppet David Cadieux. Så om Blocus är motiverad kan Fields få det hett om öronen. Tye Fields är annars en ganska svårbedömd boxare. Resultaten på sistone har imponerat, men vid närmare granskning har en del av motståndarna inte riktigt levt upp till förväntningarna. Domonic Jenkins som har en del imponerande skrällsegrar på sin meritlista, verkade exempelvis inte alls intresserad av att ge Fields något motstånd i deras match i augusti. Det samma kan sägas om Maurice Harris, som när de möttes i juli 2006 enbart verkade vara intresserad av lite lättförtjänta pengar. Det kan naturligtvis vara så att Fields gör motståndet dåligt, men vissa av hans segrar har trots allt något dunkelt över sig, så hoppas att vi får se en toppad Josue Blocus i mars.

GRATTIS!

2008-01-17T14:25:00.000+01:00

I dag lyfter vi på hatten för den störste, som föddes den 17 januari 1942 i Louisville, Kentucky, USA under namnet Cassius Marcellus Clay Jr.

Basketboll bytes mot boxboll

2008-01-13T12:56:00.000+01:00

I fredags kväll fick Sundsvall Dragons besök av en medelålders gentleman på genomresa. Hela basketsverige gick i spinn av att Scottie Pippen, en före detta superstjärna, fyra år efter avslutat värv gjorde en tillfällig comeback med EN match i basketens elitserie. I Las Vegas, några timmar senare, gjorde en annan före detta basketspelare profesionell boxningsdebut. Kaspars Kambala - före detta lettisk landslagsman i basket och en kämpe på en bra bit över två meter klev med buller och bång in i ringen för att göra sin debut. Richard Steele, en legendarisk domare som numera sadlat om och blivit tränare har tagit den väldige letten under sina vingar. Det Steele i det här fallet gör i handling är en tanke som kittlat många boxningsdiskussioner under åren, nämligen hur lång tid det skulle ta att bygga upp en tungviktsboxare från grunden om han har alla de rätta fysiska företräderna.

Om man bortser från övriga kampsporter kommer de flesta sportbytarna till boxningen från den amerikanska fotbollen, men även en del basketspelare har sökt lyckan inom boxningen. Det mest kända exemplet de senare åren är kanske Mike Grant som under slutet av 90-talet målades upp som det stora amerikanska tungviktshoppet som skulle plocka ner Lennox Lewis från tronen. När det väl kom till kritan såg Grant ut som en komplett nybörjare i jämförelse med den erfarne Lewis, som sänkte Grant i den andra ronden en aprilnatt år 2000. Grant hade alla de rätta atletiska förutsättningarna, men blev trots detta ganska enkelt utmanövrerad i slutändan.

Att Kaspars Kambala, trots den rätta fysiken, har en del kvar att lära blev vi varse i fredags, när hypen kom av sig redan innan den hade börjat. Alvaro Morales, en rejält överviktig yngling hade nämligen inte läst manuset ordentligt utan avslöjade i en oavgjord fyrarondare, med ganska enkla medel, Kambala som den boxningsnybörjare han faktiskt är. Kamabalas boxningskarriär är inte slut med detta, men han har en lång väg att vandra om karriären är tänkt att nå utanför Las Vegas bakgator.

En annan och kanske än mer intressant före detta basketspelare är Kelvin Price som till dags dato gått tre proffsmatcher som alla vunnits enkelt på knockout. Motståndet har naturligtvis varit på en ganska låg nivå, men det är många som tror på den 32-årige Price som en framtida stjärna inom sporten. Price var en mycket framgångsrik basketspelare på universitetsnivå, när han stötte ihop med Roy Jones som tog med honom till sin pappa och tränare Roy Jones sr. Price ägnade sedan nästan fem år, under Jones den äldres ledning, åt att lära sig boxningens ABC innan han i somras gjorde sin professionella debut. Det som skiljer Price från många andra är att han gjort sin hemläxa ordentligt, och frågar du läraren, är han övertygat om att hans adept är en tungviktsvärldsmästare i vardande. Den gamle basketspelaren som är över två meter lång kombinerar enligt Jones sr storlek, räckvidd och slagstyrka med snabbhet och smidighet på ett sätt som kommer att göra honom mycket svårslagen i framtiden. Pappa Jones är naturligtvis part i målet och få har lyckats göra ett framgångsrikt byte till "självförsvarets ädla konst" men få har också gått lika grundligt till väga som Kelvin Price.

Kubaner i exil

2008-01-13T12:55:00.000+01:00

Få saker är så fyllda med mytologi som boxning på Kuba. När Teofilo Stevenson var som bäst på 70-talet skrevs det spaltmeter om vad som skulle ha hänt om han fått möta Muhammad Ali i en professionell ring. När kubanen och Stevensons efterträdare på den kubanska supertungviktstronen Jorge Luis Gonzalez hoppade av och blev proffs 1991, vattnades det i mångas munnar. Nu skulle vi äntligen få se hur den kubanska boxningsstilen stod sig som proffsboxning. Fyra år senare blev den väldige Gonzalez enkelt nedplockad av Riddick Bowe, en boxare som Gonzalez i sin tur ganska enkelt hade besegrat som amatör. Gonzalez magplask tog många som ett bevis på att skillnaden mellan kubansk amatörboxning och proffsboxning är milsvid. Det man glömde var framförallt två saker. Gonzalez hade vid tiden för sitt avhopp under ett par års tid inte boxats många matcher. Den då några år yngre och den numera tragiskt bortgångne stilboxaren Roberto Balado hade redan två år tidigare passerat Gonzalez som Kubas nummer ett inom supertungvikten. Den Gonzalez som äntrade proffsringen var alltså en skugga av sitt forna boxningsjag redan 1991. Att Gonzalez sedan under sin professionella period inte tog sin träning på allvar, utan föredrog Miamis vilda uteliv i stället gjorde inte saken bättre när han ställdes mot sin gamla rival.

Vilt uteliv har annars varit exilkubanska boxare ständiga följeslagare, och då inte bara i Miamis jetset-kvarter. Juan Carlos Gomez som under slutet av 90-talet och med Tyskland som plattform arbetade sig upp som den ledande cruiserviktaren i världen, hade vid sidan av ringen stora svårigheter att förlika sig med den tyska disciplinen. istället fylldes tysk press av Gomez ständiga partajande i Hamburgs nattliv. Gomez har i dag gått upp i tungvikt och säger sig ha de glada partydagrna bakom sig, men övergången från att vara den dominernde cruiserviktaren till att bli en tungviktare att räkna med är annars snårigare än vad Gomez från början trott. När han i oktober 2003 lekte med turken Sinan Samil Sam trodde många att Gomez skulle bli minst lika lyckosam som Holyfield drygt tio år tidigare hade blivit i sitt byte från cruiservikt till tungvikt. Men Gomez tungviktbana visade sig både vara vinglig och krokig. Gomez lockades över till Miami där han efter diverse dispyter utanför ringen blev knockad av landsmannen Yanki Diaz (Yamplier Azcuy som amatör). Den skicklige stilboxaren återkom sedan till Tyskland där han i oktober 2005 boxade ut tuffingen Oliver McCall, en seger som visade sig kortvarig då spår av kokain hade hittats i Gomez kropp. På det följde avstängning, löften om ett drogfritt liv, och nu senast ytterligare en match och vinst mot McCall. Inom kort ska Gomez gå en utmanarmatch mot den långsamme men extremt hårdslående ukrainaren Vladimir Virchis.

Nybliven stallkamrat med Gomez i tyska Arena är den kubanske superstjärnan Odlanier Solis. Solis slog som amatör igenom i slutet av 90-talet när han som tonåring gjorde livet surt för legenden Felix Savon. Många ansåg också att Savons biljett till Sydney-OS egentligen skulle tilldelats Solis. När Savon till slut la handskarna på hyllan fick i alla fall arvtagaren Solis sin chans, vilket ledde till tre VM-guld och ett OS-guld innan han för ungefär ett år sedan hoppade av den kubanska amatörboxningen för ett lukrativt proffskontrakt i Tyskland. Som amatör var Solis en fantastisk boxare som med kvicka händer och snabba fötter fick sina motståndare att se väldigt tröga och långsamma ut. Trots sin relativa korthet hade han heller inga problem att framgångsrikt gå upp från tungvikt till supertungvikt. Sin profesionella debut gjorde han i april 2007 där han bombade ut den rutinerade Andreas Sidon. Solis hann sedan med ytterligare fem matcher under året och ingen kan klaga på motståndet. Det var länge sedan en tungviktare hade en sådan tuff matchning i inledningen av sin karriär. Och den enda som (möjligen) har vunnit en rond mot Solis hittlis är faktiskt svensken Aldo Colliander som i juli 2007 förlorade en fyrarondare mot kubanen. Trots denna framgångssaga finns det moln på himlen. Likt Gonzalez och Gomez har Solis en fallenhet för det glada livet, vilket bland annat visat sig i en trivselvikt långt över den perfekta. Jag är heller inte helt säker på att hans promoter Ahmet Öner vet vilken boxartyp han har att göra med. Öner missar inte en chans att presentera Solis som en kubansk Tyson och även om det ser ut som Solis har blivit mer slagkraftig på senare tid är han allt annat än en endimensionell knockoutboxare. Odlanier Solis är vid sidan av ryssen Alexander Povetkin det mest intressanta nytillskottet på tungviktshimlen men om han vill bli ett allvarligt hot till den absoluta toppen måste han börja utnyttja sin naturbegåvning på ett bättre sätt. Solis bör i de kommande matcherna dansa mer så att hans kvicka händer, precision och snabba reflexer får mer utrymme. En överviktig Odlanier Solis som fokuserar allt för mycket på snabba knockoutvinster kommer inte att vinna några stora titlar i framtiden.

Vid sidan av Solis och Gomez har även den enorme Pedro Carrion gjort sig en liten karriär i Tyskland. Alexander Povetkin har sagt att den knappa segern mot Carrion i VM-finalen 2003 är en av de tuffaste i Povetkins karriär. Är det dock någon av de nya kubanernas proffsäventyr som kan jämföras med Jorge Luis Gonzalez är det Carrion. Likt Gonzalez var Carrion så gott som pensionerad när han i början av 2006 inledde sin professionella bana. Det verkar heller inte riktigt som Carrion vet om han ska ta sin proffsboxning på allvar eller inte. Redan i sin tredje match blev han inkallad som "motsåndare" för det obesegrade hemmahoppet Manuel Charr. Carrion "förlorade" men blev enligt de flesta vid ringside "bestulen" på segern. Det cirkulerar också olika uppgifter om hans ålder, allt från 32 till 37 har nämnts. Senaste gången Carrion sågs i ringen var i april 2007, så vi får väl se om det finns något mer i påsen för Pedro Carrion.

En annan tyskkuban men boxandes för det till Arena konkurrerande Sauerlandstallet är cruiserviktaren Yoan Pablo Hernandez. Han har till skillnad från många andra kubaner visat en positiv utvecklingskurva som profesionell. Hernandez i dag och för ett år sedan är två helt skilda boxare. Han är mycket mer fokuserad och skärpt i dag och kommer med säkerhet vinna en av cruiserviktens väldsmästarbälten. Eftersom Hernandez är längre än de flesta andra cruiserviktare så kommer han i händelse av idel framgångar förmodligen att doppa tårna i tungviktsklassen i framtiden.

Ett intressant nytillskott på den exilkubanska kartan är nyss fyllda 22-åringen Ismaikel Perez som precis landat i Irland, där han under namnet Mike Perez tänker boxa sig uppåt på rankinglistorna. Han var tungviktare som amatör, och som sådan knapp tvåa i Kuba efter Osmay Acosta. Stilmässigt sägs Mike Perez vara en slagkraftig och rörlig southpawboxare, så han kan vara värd att hålla utkik efter.

Född motståndare

2008-01-13T12:54:00.000+01:00

Det finns ingen sport som är så fixerade vid dåtid som boxning. I vilken annan sport grävs fem år gamla resultat upp i ljuset för att användas som ett bevis för bristande kapacitet. Det finns därför ingen annan sport där din meritförteckning är så viktig som i boxning, och det är här den profesionella "motståndaren" gör entré. Som motståndare förväntas du bjuda på bra motstånd, men ändå förlora. Hur bra motsånd du förväntas göra beror på din plats i motståndarhierarkien. Längst ner står de som enbart är där för att ge hemmaboxaren ett plus i vinst- och gärna också knockoutprotokollet. På engelska kallas de för "recordpadders". En siffra i protokollet och ihågkomna av inga. Längst upp i hierearkien står grindvakterna. De som testar om hemmaboxaren är redo för nästa steg. Om hemmaboxaren är någonting att ha, förväntas naturligtvis även grindvakten förlora. Men hans status är ändå att vara ett något så när tufft motstånd och därmed ett pålitligt test för den som vill uppåt på rankingen. Är de några som är vår tids gladiatorer är de dessa betalda motståndare. De som utan tanke på sina "egna" karriärer reser land och rike runt för att på kort varsel kunna hoppa in lite här och var. Ofta talangfulla, men utan några stora finansiärer eller nån känd promoter bakom sig "tvingas" de mer eller mindre boxas för brödfödan. Men då och då händer det att även "motståndare" gör sig ett namn som någonting mer än enbart förutsägbara stationer på resan till titelmatchen.

För drygt tio år sedan ställde Maurice Harris många högflygande drömmar på ända. Under sin "storhetstid" som tungviktsboxningens "spoiler" var han Lennox Lewis favoritsparring samtidigt som han blandade matcher på absoluta toppnivå med riktiga bottennapp. Harris inledde som sextonårig smågangster sin boxningskarriär, utan tanke på något annat än snabba pengar. Att Harris var en osedvanligt lovande talang märktes snabbt och ryktet gick bland gymen i New Jersey om den gänglige ynglingen som hade boxningen i kroppen men inte brydde sig om något annat än sitt gage. Flera gånger kunde han fullständigt boxa ut sin motståndare i två ronder för att sedan i rond tre helt ogenerat falla som en fura för en träff han inte ens blinkat åt tidigare i matchen. Nyckfullhet var bara förnamnet på Harris agerande i ringen. Första gången han på allvar lät tala om sig, var när den obesegrade silvermedaljören från Barcelona, David Izon i mars 1996 blev utboxad av den då okände Maurice Harris. För Harris del var det inget märkvärdigt, så han gick i kommande matcher tillbaka till sin gamla losermentalitet. Drygt ett år senare dök Harris namn upp igen när den hårdslående Jimmy Thunder ville ha en slagpåse att öva svingar på. Den gänglige ynglingen från New Jersey valde återigen att inte lyssna med det örat, utan istället fick han Thunder att slå stora hål i luften samtidigt som han själv övade dubbel- och trippeljabbar på den förvånade och frustrerade kraftkarlen från "down under". Harris började då för ett tag ta sitt boxande på allvar och många var de som led med den då 21-årige Harris, när han i matchen efteråt gav legenden Larry Holmes en boxningslektion, enbart för att se sig bortdömd i en mycket tveksam poängseger för den gamle värlsmästaren.

Maurice Harris la då ner verksamheten i ett års tid, men kom sedan tillbaka ivrigt påhejad av Lennox Lewis tränare Manny Steward som redan då var övertygad om att Harris var världens näst bäste tungviktare, och när Harris i juni 1999 på kort varsel hoppade in som ersättare till Hasim Rahman i en match mot en annan av Lewis sparringpartners Jeremy Williams, blev Lewis mycket förvånad. Williams kan väl inte vara så korkad att han går upp mot Harris tyckte Lewis. Men det gjorde Jeremy Williams som nog såg sig blind på Harris usla CV och tänkte att det inte skulle vara några problem. Men problem blev det. Trots en bruten hand i början av matchen, boxade en så gott som enarmad Harris ut Williams. Under hösten samma år blev Harris sedan brutalt utslagen av Derrick Jefferson i vad som anses vara en av de grymmaste knockoutslagen de senaste tio åren. Men Harris, boxaren med nio liv, fortsatte att kryssa mellan utmanare och unga hopp i viktklassen. Efter förluster mot Chris Byrd och Henry Akinwande trodde nog de flesta att Harris inte var ett hot längre. Den obesegrade vitryssen och sedemera världsmästaren Sergej Liakhovich var en av dom som lät luras, då han i juni 2002 accepterade matchen mot Harris. Ytterligare en gång visade Harris upp sig från sin bästa sida och slog ut vitryssen i den nionde ronden. 2003 blev Harris själv utslagen i en utmanarmatch mot puertoricanen Fres Oquendo. Eftersom det ryktades om hjärnskador för Harris trodde de flesta att karriären här var över, men tre år senare och 20 kilo tyngre dök Harris upp igen. Den här gången för att bli kanonföda åt den väldige Tye Fields. En ointresserad Harris lufsade omkring i ett par ronder för att sedan ge upp ... för alltid trodde vi nu alla ... men det sista kapitlet är inte skrivet då Harris nu under hösten gick upp och vann i ringen ytterligare en gång. Nånting säger mig att det finns rum för ytterligare en skrällseger från Harris sida ... eller inte.

Dagens motsvarighet till Maurice Harris är Demetrice King. Likt Harris har King allt för många oinspirerade matcher där han underpresterat på sitt samvete. Stilmässigt är/var Harris mycket mer av en stilboxare än King, men King är ingen oäven boxare, och likt Harris inledde han också sin karriär tidigt. King blev snart uppringd av betydligt erfarnare herrar som ville ha någon som bet ifrån så där lagom mycket. Femton förluster har det sedan blivit genom åren för King, men få är de gånger han inte boxat jämnt med den tänkte vinnaren och under 2007 har även segrarna kommit. Bland annat utsatte han den dittils obesegrade knockoutkungen, kanadensaren Bermane Stiverne för dennes första nederlag. King blev som så gott som alla av Stivernes motståndare nedslagen i den första ronden, men till skllnad från de andra reste sig King och kom tillbaka på ett heroiskt sätt då han i fjärde ronden själv stog som segrare på teknisk knockout. Raymond Olubowale är en annan hemmaboxare som blivit fälld av King. Och på samma sätt som Maurice Harris gjorde så många gånger, lovar nu Demetrice King hundraprocentig satsning i fortsättningen. Bägge boxarna säger sig ha förlorat många matcher som borde, alternativt kunde vunnits.

När det snackades som mest om Maurice Harris urusla meritlista och sparringframgångar, spekulerades det ofta i hur bra Harris kunde bli med optimala förberedelser, men saken med Harris var att han var som bäst när förberedelserna var så gott som minimala. När han i några få matcher fick den där efterfrågade möjligheten till så gott som hundraprocentig satsning, uteblev resultaten. Maurice Harris var alltid som bäst som inhoppare på kort varsel, när han utan någon press på sig kunde boxas avslappnat. Ett välavlönat sparringpass för Harris och en förväntad seger för motståndare, fick honom att leva ut för fullt. När däremot skriverierena kring hans usla "record" var som störst och han nästan målades upp som favorit mot på pappret bättre motståndare, var han som sämst.

Vi får väl se hur det blir med Demetrice Kings löften om satsning, han kanske trots allt har de mentala förutsättningar som Harris uppenbarligen saknade. Men det kommer i dagens "record"-fixerade boxning att vara svårt för honom att få den respekt han förtjänar. Hans meritlista kommer att vid en ytlig betraktelse se dålig ut, även om han från och med nu vinner femton raka segrar. Förmodligen kommer Kings roll även i framtiden vara "motståndarens" och jag tror kanske inte att den snart 23-årige sensationsmannen kommer att nå lika långt som den nyckfulle men extremt begåvade Maurice Harris. Men Demetrice King är i alla fall ett ypperligt exempel på att en boxare med femton förluster inte nödvändigtvis är en slagpåse.

Uppgång och fall

2008-01-09T10:26:00.000+01:00

När Audley Harrison utklassade allt motstånd i de olympiska spelen i Sydney 2000, var jag övertygad om att han vid det här laget, sju år senare, skulle ha ha varit den profesionella tungviktens dominant i ett par års tid. Det jag då såg var en boxare i bröderna Klitschkos storlek, med smidighet och snabbhet som en mellanviktare, och eftersom han dessutom verkade ha löd i nävarna var allt upplagt för ett ur brittiskt perspektiv perfekt tronskifte.

Den gamle, Lennox Lewis började närma sig slutet på en framgångsrik karriär och den "unge" Harrison hade precis påbörjat den resa som Joe Frazier, George Foreman, Lennox Lewis och Vladimir Klitschko gjort före honom, nämligen den resa som börjar med olympiskt guld i tungvikt/supertungvikt och sedan når sitt mål när det ur högtalarna ekar "and the new heavyweight champion of the world ...".

Den olympiska guldmedaljen i den tyngsta klassen har de senaste 40 åren så gott som alltid inneburit ära och berömmelse i den profesionella ringen. Det enda lilla undantaget var 1984 års guldmedaljör Tyrell Biggs, men Biggs vann ett år då varken kubaner eller öststatare var med. Dessutom hade den amerikanske stilboxaren, om han nått toppen tio, femton eller tjugo år senare, förmodligen tagit ett av de stora bälterna. 1987 innehade nämligen en Mike Tyson, på toppen av sin storhetsperiod, alla tre mästarbälterna. Tyrell Biggs enda väg till ett bälte gick alltså genom denne oslagbare knockoutmaskin, som Tyson faktiskt var under 80-talets senare del. Ingen kan heller säga att Biggs inte gjorde ett ärligt försök. Under de första ronderna dansade Biggs omkring som sin stora förebild från Louisville. Tyson lät sig dock inte frustreras av den firade amatören med det rappa fotarbetet, och efter ett par ronder, när Biggs inte längre dansade som en fjäril var det bara en tidsfråga innan Tyson hade trängt in Biggs i ett hörn för att utdela nådastöten. Tyrell Biggs blev aldrig den samme efter detta, men han nådde i alla fall så långt han kunde. I en annan tid när en oslagbar Tyson inte satt som ensam herre på täppan hade det förmodligen räckt ännu längre.

Men när Audley Harrison i maj 2001 inledde sin karriär med bar överkropp fanns ingen Tyson. Lennox Lewis var på väg att abdikera och ingen gjorde direkt anspråk på att axla manteln. Röda mattan var utrullad och det var bara för Harrison att luta sig tillbaka och njuta av resan. Sju år senare är Audley Harrison ett skämt, en driftkucku utan motsvarighet i boxningskretsar.

Så vad gick egentligen snett? Personligen tror jag att Audley Harrison vid det här laget hade varit nummer ett, OM boxningen följt samma regler som andra sporter. Men problemet, eller om man så vill tjusningen, med boxning är att det inte kan reduceras till ett spel. Så gott som alla andra sporter är också spel, men det går inte att med bästa vilja i världen kalla boxning för ett spel. Man kan spela fotboll eller ishockey, men du kan inte spela boxning. En boxare försvarar inte något för spelet uppfunnet, utan han försvarar sin egen högst påtagliga kropp och förväntas därmed utsätta sig för något som 99% av mänskligheten finner mycket obehagligt, nämligen fysiskt våld. De flesta av oss vill inte att någon annan skall puckla på oss, och jag tror helt enkelt att Audley Harrison likt 99% av befolkningen inte gillar att bli påpucklad. Hans "brist" är alltså en mycket mänsklig brist i den meningen och det är enbart i boxningsringen som "bristen" blir en brist.

Harrison älskar rampljuset och har dessutom all den talang som behövs för att lyckas innanför ringen, men den talangen har väldigt få gånger fått fritt spelrum. När Danny Williams i december 2006 blev överkörd under tre enkelriktade ronder trodde många att Harrison äntligen hittat fram till den punkt där talang och utförande möts, men i själva verket var det nog så att den matchen var undantaget som bekräftar regeln. Efter två otroligt bleka framträdanden, dels mot Williams ett år tidigare, dels mot Dominic Guinn i april 2006, fanns det helt enkelt inga genvägar kvar för Audley. När han nästan på dagen ett år efter debaclet mot Danny Williams gick upp i samma ring igen, boxades den olympiska guldmedaljören för första och enda gången som professionell utan handbroms och hängslen. Den allmänna känslan när Harrison boxades, även före förlusterna mot Williams och Guinn, var alltid att han enbart fläckvis visade oss sin talang. Ett sådant tillfälle var OS-turneringen i Sydney och ett annat var när han med ryggen mot väggen ställdes mot Danny Williams. Det är mycket möjligt att det i Audley Harrisons värld räckte, ungefär som det för oss andra räcker att hoppa fallskärm en gång, för att visa att vi kunde. Det innebär inte att vi blir professionella fallskärmshoppare. När Audley Harrison i februari 2007 återkommer till ringen för ett rutinartat möte med landsmannen Michael Sprott är det återigen handbromsen i. I nästan tre ronder lullar Harrison omkring, när han för en sekund tappar fokus och blir träffad och uträknad.

Frågan är om han därmed lämnade ringen för alltid eller om sista kapitlet i sagan om Audley Harrison ännu inte är skrivet.

David Haye

2008-01-08T08:25:00.000+01:00

Jag tillhör den lilla minoritet som faktiskt blev lite besviken när det blev klart att David Haye skulle gå en "sista" match som cruiserviktare mot walesaren Enzo Maccarinelli.

Egentligen finns det ingenting att klaga på. Det är förmodligen den mest emotsedda drabbningen mellan två britter sedan Lennox Lewis slog ut Frank Bruno i den sjunde ronden 1993. Matchen har alla ingredienser som kännetecknar en kittlande supermatch. De två främsta i sin viktklass gör upp om den odiskutabla mästartiteln. Att de dessutom kommer från samma del av världen och på många sätt kan ses som varandras motsatser gör inte saken sämre. "Utmanaren" Maccarinelli är hårdingen från Swansea i Wales, medan mästaren Haye är den glassige och kaxige storstadsgrabben från London.

Varför blev jag då besviken?
Mitt problem är att jag är en "heavyholic". Jag ser tungviktsklassen som den ultimata viktklassen, klassen där de bästa boxarna man-mot-man håller till. En stor tung man slår nästan alltid en liten lätt man på samma sätt som långa basketspelare alltid har en naturlig fördel framför korta basketspelare. I min värld blir därför de främsta cruiserviktarna först och främst potentiella tungviktare, ungefär som de bästa lagen i Superettan granskas som potentiella lag i Allsvenskan.

David Haye hade i princip redan gått upp i tungvikt när matchen mot Maccarinelli skrevs in i kalendern och Haye skulle absolut bli en välbehövlig vitamininjektion för tungvikten. Han har alla förutsättningar att lyckas. Engelsmannen slår både snabbt och hårt. Att han dessutom rör sig smidigt som en katt och visar en välbehövlig kaxighet i ringen gör inte saken sämre. Det enda frågetecknet är hans haka, som inte verkar vara gjord av hårdaste material.

Naturligtvis skulle en imponerande seger mot Maccarinelli vara den stora pricken över i:et innan han byter viktklass, men jag är rädd att han riskerar lite för mycket här. I både kropp och själ är Haye redan en tungviktare. Han har de senaste åren fått kämpa enormt med vikten för att klara cruiserviktsgränsen, vilket tär på kroppen i längden. Att han nu dessutom i tanken redan befinner sig i samma viktklass som Klitschko och de andra stora grabbarna gör att den här sista lilla kraftansträngningen i den lättare viktklassen kan bli förödande. David Haye har egentligen de mesta att förlora, medan Enzo Maccarinelli har allt att vinna. Även vid förlust skulle Maccarinelli fortfarande tillhöra de viktiga aktörerna inom cruiservikten, medan en förlust för Haye skulle stjälpa hela hans tungviktskarriär. Vän av ordning kanske här tycker att en förlust för Haye bara skulle vara ett bevis på att han inte hör hemma inom tungvikten. Men om förlusten beror på att han fokuserat för mycket på att klara vikten, samtidigt som han i tankarna redan är någon annanstans tror jag att slutsatsen inte är fullt så enkel.

Matchen ska gå av stapeln i London den 8 mars.

Evans Quinn

2008-01-07T12:10:00.000+01:00

Jag måste erkänna att min faiblesse för Ali-kopior gör att jag ofta hamnar i galen tunna när jag uttalar mig om framtidens tungviktsmästare. Jag har alltid föredragit lekfullheten och kvickheten hos en Ali framför blodtörstigheten och brutaliteten hos en Tyson och då räcker det med några smidiga danssteg, snabba kombinationer och händerna nere vid midjan för att jag ska börja drömma. Min nyfikenhet väcktes därför av ett youtube-klipp på nicaraguanen Evans Quinn från i somras. Quinn har två förluster på sin meritlista, men bägge har han fått sin revansch för.

Nedanstående klipp är från hans segrar över JJ McAllister och Victor Barragan.

Slas

2008-01-07T10:34:00.000+01:00

I fredags gick författaren och boxningsvännen Stig Claesson bort. "Slas" var en skriftkonstens defensivboxare. Med små och enkla medel fick han skönlitteraturens sladdertackor att slå stora hål i luften.
So long Slas, hoppas att de säljer The Ring i himlen!

Son of the Bounty Hunter

2008-01-06T17:09:00.000+01:00

När Riddick Bowe i september 1988 fick se sig finalbesegrad av Lennox Lewis i de Olympiska spelen i Söul var Michael Hunter jr endast en månad gammal. Bowes silvermedalj är den senaste olympiska medalj som delats ut till en amerikansk supertungviktare och om vi tittar på den professionella tungviktsboxningen i USA under samma period ser bilden nästan lika mörk ut. De senaste riktigt "stora" tungviktarna från USA är alla barn av åttiotalet. Ingen amerikan har på allvar kunna axla manteln från Mike Tyson, Riddick Bowe och Evander Holyfield, så påståendet att amerikansk tungviksboxning befinner sig i en liten svacka är ett kraftigt understatement. Michael Hunter jr har alltså växt upp under den amerikanska tungviktsboxningen kraftigaste nedgångsperiod någonsin.

Hunters pappa var Mike "Bounty" Hunter - en jovialisk defensivboxare vars stil kan beskrivas som "Chris Byrd på LSD". En gummiman som med händerna nere vid knäna och med ett leende på läpparna fick knockoutkungar att missa grovt. Tyvärr var Mike sr inte den mest disciplinerade idrottsmannen vilket gjorde att hans karriär aldrig nådde de höjder som hans talang erbjöd. Mike "Bounty" Hunters liv fick också ett tragiskt slut i februari 2006 då han efter att viftat med en pistolatrapp framför en polisman blev ihjälskjuten.

Faderns död kan också sägas vara startpunkten för sonens boxningskarriär eftersom han först då började tävlingsboxas. Att Michael jr hade ärvt faderns talang gick inte att ta miste på då han två månader och fem matcher senare gick till final i amerikanska Golden Gloves-mästerskapen. Folket vid ringside nickade igenkännande åt den då 17-årige nybörjarens snabbhet, rörlighet och smidighet och genast började ryktet gå om "Bounty Hunters" son som hade ärvts faderns naturbegåvning för boxning, men utan dennes fallenhet för överdrivet clowneri. Under 2006 fortsatte sedan Hunter att gå från klarhet till klarhet, men det var under sommaren 2007 han fick sitt stora genombrott med segrar i amerikanska mästerskapen och de amerikanska OS-uttagningarna. Det var framförallt sättet han utklassade sina konkurrenter på i OS-uttagningarna som imponerade på många experter. Hunter blev därmed USA:s man i amatör-VM hösten 2007, där han inledde flott men tyvärr fick ge sig i kvartsfinalen mot den ryske världsettan Islam Timurziev. I och med att enbart de fyra främsta i VM fick sin OS-biljett bokad får Hunter försöka kvalificera sig i någon av vårens OS-kval. Men med tanke på den unge och extremt talangfulle Hunters utvecklingskurva tror jag inte att det skall vara några problem. Klippet nedan är från hans förlustmatch mot den ryske stålmannen Timurziev.

Chazz Witherspoon

2008-01-06T13:27:00.000+01:00

Först ut bland tungviktens uppkomlingar att visa framfötterna 2008 var Chazz Witherspoon som i helgen vann en knapp poängseger över den inte alltför skräckinjagande boxningsresenären Kendrick Releford. Segern var den tjugosexårige och fortfarande obesegrade Witherspoons tjugoförsta som professionell och som kusin till gamle mästaren Tim Witherspoon har Chazz i alla fall att brås på. Om du till det lägger en imponerande amatörbakgrund med segern i amerikanska Golden Gloves 2004 som höjdpunkt, borde framtiden se ljus ut för honom. Jag är dock mycket tveksam till att Chazz når Tims framgångar. Han är en habil hantverkare som kan grunderna bra men saknar spetskvaliteter som sticker ut. Det mesta Chazz Witherspoon gör i ringen är kompetent utfört men eftersom han varken dansar som en fjäril eller sticker som ett bi tror jag att inte på något mästarbälte för honom i framtiden. För närvarande innehar Chazz plats 14 på prospectrankingen.

TOP 100 HEAVYWEIGHT PROSPECTS AND AMATEUR DRAFT

2008-01-02T00:22:00.243+01:00

(Updated in January 2012)

The search for the next great heavyweight continues.

To qualify for the list you must be considered a prospect in some way and a prospect is in my book someone with qualities that haven’t been pushed to the limit, an unknown commodity. A prospect is not necessarily undefeated even if an undefeated fighter is almost per definition a prospect. If you haven’t smelled defeat your still on your way up. But if your loss has been dubious in some way or if you have showed improvement since your loss, you might be a prospect too. The things that counts are what you can do in the future. So a prospect in my book could be anyone from the contenders to the debutants...

The ranking is based on (1) Level of competition (2) How you perform against the level you reached (3) Amateur credentials (4) Age.

( ) = Ranking in March 2009

1 (14) Mike Perez (!)
YOB: 1985
Country: Cuba
H-W: 6.0-230
Record: 18-0 (12)
Prodebut: 2008
Latest: Outpointed Friday Ahunanya the 30th of December.
Best win: Friday Ahunanya.
Rounds: 10
Comments: Perez is a fasthanded southpaw who became the junior world champ as a light heavyweight in 2004 and was ranked number two among the Cuban heavyweights when he turned pro in Ireland. Outclassed all of his opponents in the Prizefighter-tournament 2011. Perez might be a little bit too small at the end of the day, but the heavyweight version of countryman Gamboa is definitely a guy to follow.

2 (17) Tyson Fury
YOB: 1988
Country: UK
H-W: 6.9-255
Record: 17-0 (12)
Prodebut: 2008
Latest: Stopped Neven Pajkic in round 3 the 12th of November.
Best win : Dereck Chisora
Rounds: 12
Comments: Fury is a young big man who outclassed all opposition in the 2008:s ABA championships. He’s rather quick for such a big man and doesn’t seem to lack power either. His reputation got hurt a bit with a controversial victory over McDermott in 2009, but stopped him more convincingly in 2010.

3 (-) Kubrat Pulev
YOB: 1981
H-W: 6.4-250
Country: Bulgaria
Record: 15-0 (7)
Latest: "Stopped" Michael Sprott in round 10 the 14th of January.
Best win: Dominick Guinn
Rounds: 12
Comments: Skilled bulgar who was a top10-amateur during the last five years and now has entered the proscene in an impressive way. Good allroundboxer.

4 (38) Seth Mitchell
YOB: 1983
Country: USA (Maryland)
H-W: 6.2-240
Record: 25-0-1 (18)
Prodebut: 2008
Latest: Stopped Timur Ibraghimov in round 2 the 10th of December.
Draw: With Alvaro Morales in March 2008
Best win: Timur Ibraghimov
Rounds: 8
Comments: A succesful footballplayer in highschool who started his boxingcareer just a couple of years ago. Developed into a good amateur before he turned pro. Mitchell can be described as a fasthanded and powerful pressure fighter.

5 (60) Robert Helenius
YOB: 1984
Country: Finland
H-W: 6.6-230
Record: 17-0 (11)
Prodebut: 2008
Latest: "Won" against Dereck Chisora the 3rd of December.
Best win: Samuel Peter
Comments: A good, tall allroundboxer who was a good amateur on European level, with a silvermedal in EC 2006 as the peak. Impressive stoppagewins over Taras Bidenko, Lamon Brewster and Gregory Tony so far as a pro. Helenius is probably the closest you can come to a Klitschko-brother on the list. Was outboxed but got an early christmas gift against Chisora in December.

6 (44) David Price
YOB: 1983
Country: UK
H-W: 6.8-250
Record: 12-0 (9)
Latest: Stopped John McDermott in round 1 the 21st of January.
Comments: A top amateur with the the bronzemedal in Beijing where he stopped Timurziev on the way as his peak. Price is a big powerful man with a good jab. Might have a questionable chin though.

7 (7) Denis Boytsov
YOB: 1986
Country: Russia
H-W: 6.1-215
Record: 230-0 (25)
Prodebut: 2004
Latest: Stopped Darnell Wilson in round 4 the 28th of January.
Best win: Taras Bidenko
Other wins: Robert Hawkins, Ondrej Pala
Rounds: 10
Comments: An offensive minded and powerful boxer with good allroundskills. He became junior world amateurchamp with only KO-wins in 2004 and he certainly looks a little bit like a young Tyson in style. He can look a little listless if his opponent doesn’t fall down from his brutal shots, but he’s got good basic skills. Which he showed when he stepped up in class and stopped the normally slippery Taras Bidenko in June 2009. So even if Boytsov hasn’t lived up to our huge expectations yet, he’s absolutely one with potential for stardom.

8 (-) Luis Ortiz (!)
YOB: 1979
Country: Cuba
H-W: 6.4-220
Record: 14-0 (12)
Rounds: 8
Latest: Stopped Frank Mola in round 2 the 25th of November.
Best win: Zack Page
Comments: A skilful Cuban southpaw who was the number 2 (behind Solis, Acosta and Alfonso) in Cuba for almost a decade, before he decided to turn pro. Has began his procareer in an unusual tough way with wins over former contenders and decent journeymen.

9 (-) Amir Mansour (!)
YOB: 1972
Country: USA
H-W: 6.0-230
Record: 17-0 (13)
Latest: Stopped Epifanio Mendoza in round 6 the 2nd of December.
Best win: Dominick Guinn
Comments: A fast and powerful southpaw who's been doing great so far in his comeback after eight years in prison. Absolutely one to keep an eye on. A cinderella man in the making.

10 (-) Vyacheslav Glazkov
YOB: 1984
H-W: 6.3-220
Country: Ukraine
Record. 10-0 (7)
Latest: Stopped Daniel Peret in round 5 the 4th of November.
Rounds: 8
Comments: The silvermedalist from WC 2007 and bronze medalist from Beijing is a good, technical sound allroundboxer who might be more successful as a pro than his predecessor Mazikin.

11 (30) Mariusz Wach
YOB: 1979
Country: Poland
H-W: 6.7-260
Record: 25-0 (12)
Prodebut: 2005
Latest: Stopped Jason Gavern in round 6 the 5th of November.
Best win: Stopped Christian Hammer in July 2010
Rounds: 9
Comments: A big man with decent skills and a lot of good amateurwins on his record. Impressive KO-win over young prospect Christian Hammer when he returned after a long break.

12 (73) Andy Ruiz (!)
YOB: 1989
Country: Mexico
H-W: 6.2-260
Record: 14-0 (9)
Latest: Outpointed Theron Johnson the 17th of December.
Comments: A rather short and heavy youngster who competed in WC 2007. He combines power with quick hands and good skills and has dropped more than 50 pounds since he turned pro in 2009.

13 (58) Magomed Abdusalamov
YOB: 1981
H-W: 6.4-230
Country: Russia
Record: 12-0 (12)
Prodebut: 2008
Latest: Stopped Rich Power in round 3 the 19th of November.
Comments: Won the Russian championship in 2005 and 2006, but competed for Belarus most of the time as an amateur. Abdusalamov is a real puncher and got a lot of ko:s also on his amateurrecord.

14 (20) Bermane Stiverne
YOB: 1978
Country: Canada
H-W: 6.2-235
Record: 21-1-1 (18)
Prodebut: 2005
Latest: Stopped Ray Austin in round 10 the 25th of June
Best win: Kertson Manswell
Loss: Stopped by Demetrice King in July 2007
Rounds: 8
Comments: A rather successful amateur who just missed the plane to Athens 2004. Stivernes relaxed and powerful style is IMO better suited for the proring, even if the loss to Demetrice King indicated that he seems to lack a plan B if the opponent doesn’t fall down. It seems that he underrates his own skills, cause I think he got more skills than just brutal power. He knows how to box and IF he learns to cool it down and not only searching for the big knockout, he might be the dark horse of the division.

15 (-) Artur Szpilka (!)
YOB: 1989
Country: Poland
H-W: 6.3-235
Record: 8-0 (6)
Prodebut: 2008
Latest: Stopped David Saulsberry in round 2 the 5th of November.
Comments: A very hyped cruiserweight who went to jail and moved up to heavyweight during the time. Fast, powerful and praised by Lennox Lewis. Looks a little bit like a brawler version of David Haye in style.

16 (12) Alexander Ustinov
YOB: 1976
Country: Belarus
H-W: 6.8-300
Record: 23-0 (17)
Prodebut: 2005
Latest: Outpointed Denis Bakhtov the 22nd of October.
Best win: Monte Barrett
Rounds: 12
Comments: A huge powerpuncher who arrived from the K1-scene and looks a little like a rawer and clumsier version of Vitali Klitschko.

17 (-) Jonathon Banks
YOB: 1982
H-W: 6.3-225
Record: 27-1-1 (18)
Latest: Stopped Ivica Bacurin in round 6 the 10th of September
Best win: Travis Walker
Loss: To Tomasz Adamek as a cruiserweight in 2009
Comments: A good boxer with fine skills and decent power, who seems to have made the transition to the heavyweight division well. He has been on the floor a couple of times as a cruiser, so his chin is probably the big questionmark for how far he can go as a heavy.

18 (99) Edmund Gerber
YOB: 1988
Country: Germany
H-W: 6.3-240
Record: 18-0 (12)
Prodebut: 2007
Latest: Stopped Marcus McGee in round 1 the 3rd of December.
Best win: Stopped Rene Dettweiler in 2010
Comments: A powerful kid with decent skills who was a successful amateur on junior level.

19 (74) Kelvin Price
YOB: 1975
Country: USA (Florida)
H-W: 6.7-235
Record: 12-0 (6)
Prodebut: 2007
Latest: Outpointed Stacy Frazier the 14th of October.
Best win: Tor Hamer
Rounds: 6
Comments: Even if Price is a former basketballplayer there’s a couple things that separates him from the usual big tough athlete who tries to make an impact in boxing. The first thing is that he’s actually been training boxing almost every day for five years. He wanted to learn the basics from the ground. The other thing is that his teacher during the years has been Roy Jones sr who’s very impressed by the progress of his his adept. He believes that Prices combination of size, power, speed and agility will make him a future heavyweight champ. Has been a little inactive since the early praise by Jones sr, but came back with a bang in May 2010 when he upsetted the much more hyped prospect Tor Hamer on his hometurf...

20 (16) Darrel Madison
YOB: 1977
Country: USA (New York)
H-W: 6.2-250
Record: 16-1 (4)
Prodebut: 2006
Latest: Outpointed Mike Marrone the 17th of December 2010.
Loss: On dsq (not a dsq that hurt a young prospects career)
Best win: Nagy Aguilera in July 2009
Rounds: 10
Comments: Madison is a stocky heavyweight who became top5 in USA and a New York Golden Gloves-winner as an amateur. Not the slimmest guy on the list and not the most powerful either, but he’s slick and fasthanded. His only loss was a questionable disqualification in a fight he was winning and he stepped up alot in competition when he beat the tricky veteran Zuri Lawrence. Looks a little bit like James Toney in style.

21 (-) Oscar Rivas (!)
YOB: 1987
Country: Colombia
H-W: 6.1-235
Record: 8-0 (5)
Latest: Stopped Matthew Greer in round 3 the 10th of December.
Comments: A tough youngster who lost to Cammarelle in Beijing. He got a rather professional style, so absolutely one to follow a little closer as a pro. Rivas might be the most promising heavyweight south of Cuba.

22 (36) Deontay Wilder
YOB: 1985
Country: USA
H-W: 6.7-220
Record: 19-0 (19)
Prodebut: 2008
Latest: Stopped David Long in round 1 the 26th of November.
Comments: USA:s only (boxing)medalist in Beijing. He’s still quite raw, but has made the transition to the prolife quite well. Trained by Mark Breland who seems to have teached Wilder how to combine size and speed in a proper way. Was heavily dropped in his win over Sconiers, so he might have a little question mark about his chin. That might also be the reason that he's overprotected so far as a pro.

23 (-) Bryant Jennings
YOB: 1984
Country: USA
H-W: 6.2-220
Record: 12-0 (5)
Latest: Outpointed Maurice Byarm the 21st of January.
Best win : Maurice Byarm
Rounds: 10
Comments: A new american, who after only a year as an amateur, where he both went to the finals in Golden Gloves and the PAL-championships, turned pro in 2010.

24 (-) Vincent Thompson
YOB: 1983
Country: USA
H-W: 6.2-225
Record: 10-0 (2)
Latest: Outpointed Jonte Willis the 5th of November.
Best win: Jonte Willis
Comments: A latestarter with fast hands and good skills who improves alot with every fight.

25 (-) Erkan Teper
YOB: 1982
Country: Germany
H-W: 6.5-245
Record: 7-0 (5)
Latest: Stopped Cisse Salif in round 2 the 26th of November.
Comments: A big man who combines power with speed and good allroundskills. He was also a top-10 amateur in Europe during the last couple of years.

26 (68) Joe Hanks
YOB: 1983
Country: USA (New Jersey)
H-W: 6.4-240
Record: 18-0 (12)
Prodebut: 2007
Latest: Stopped Franklin Edmundson in round 2 the 3rd of December.
Best win: Ashanti Jordan in August 2009
Rounds: 10
Comments: Hanks nickname is “The future” and with a decent amateur career behind him, he might be just that. With dreadlocks, good skills and power he reminds a little bit of Lennox Lewis actually.

27 (24) Andrzej Wawrzyk
YOB: 1987
Country: Poland
H-W: 6.5-225
Record: 24-0 (13)
Prodebut: 2006
Latest: Stopped Nelson Dominguez in round 2 the 12th of November.
Rounds: 10
Comments: A young pole that got the size and the amateurcred. Wawrzyk was one of the best juniors among the amateur super heavies when he turned pro

28 (69) Manuel Charr
Country: Germany (Lebanon)
YOB: 1984
W: 6.4-250
Record: 19-0 (11)
Prodebut: 2005
Latest: Stopped Marcelo Luiz Nascimento in round 8 the 18th of November.
Best win: Gbenga Oloukun
Rounds: 10
Comments: A toughman who had some legal problems after his win over amateur star Pedro Carrion in 2006, but seems to be back on track, especially with a good win over fellow prospect Oloukun in his pocket.

29 (18) Ondrej Pala
YOB: 1984
Country: Czech
H-W: 6.3-235
Record: 30-2 (21)
Prodebut: 2005
Latest: Outpointed Darnell Wilson the 26th of November.
Best win: Henry Akinwande
Other wins: Arthur Cook
Losses: Rene Dettweiler (very controversial) and Denis Boytsov on cuts in 2006
Rounds: 10
Comments: Pala is a decent allroundboxer who both can box and slug. Gave Boytsov his toughest fight so far until the fight was stopped on cuts and he has been doing some fine results since then with the decision over “Huggin’ Henry” as the peak. Pala might be a “sleeper” on the European scene.

30 (-) Joey Dawejko (!)
YOB: 1990
Country: USA
H-W: 5.11-230
Record: 5-0
Latest: Outpointed Cory Wingfield the 13th of January.
Comments: He was a top 3-amateur in USA with the gold in The U19 World Championship in 2008 as a peak. Dawejko is a bit chubby but surprisingly fast. A little bit of a white version of James Toney.

31 (23) Tor Hamer
YOB: 1983
Country: USA (New York)
H-W: 6.2–220
Record: 13-1 (9)
Prodebut: 2008
Latest: Outpointed Demetrice King the 1st of December 2010.
Best win: Demetrice King
Loss: To Kelvin Price in May 2010
Rounds: 8
Comments: Hamer established himself as one of the best american amateurs in a very short time with the victory in the Golden Gloves 2008 as the peak. Lost a close decision to Kelvin Price in May 2010, but has rebounded after that. Can stylewise be described as a powerful and mobile bodypuncher.

32 (-) Richard Towers
YOB: 1979
Country: UK
H-W: 6.8-235
Record: 12-0 (9)
Latest: Stopped Yuri Bihoutseu in round 3 the 23rd odf September.
Comments: A big, mobile fighter who was seen as a fantastic talent as a teenager. Disappeared and went to jail for a long time but is now back with Brendan Ingle in his corner who (of course) sees him as a future champ.

33 (62) Bogdan Dinu
YOB: 1986
Country: Romania
H-W: 6.4-230
Record: 6-0 (4)
Prodebut: 2008
Latest: Stopped Awadh Tamim in round 2 the 9th of July.
Comments: Dinu was a good amateur on european level and brings good handspeed and power to the table.¨

34 (-) Didier Bence (!)
YOB: 1987
Country: Canada
H-W: 6.1-230
Record: 4-0
Latest: Outpointed Sandy Pembroke the 10th of December.
Comments: The number one superheavyweight in Canada for the last couple of years. Someone even called him the best canadaian superheavy since Lennox Lewis so absolutely one to keep an eye on.

35 (25) Francesco Pianeta
YOB: 1984
Country: Italy
H-W: 6.5- 245
Record: 24-0-1 (14)
Prodebut: 2005
Latest: Outpointed Zack Page the 7th of January.
Best win: Matt Skelton
Rounds: 12
Comments: An Italian heavyweight who fights for Sauerland in Germany. Pianeta is a big southpaw with decent allroundskills.

36 (-) Alexander Flores (!)
YOB: 1990
Country: USA
W: 6.5-220
Record: 7-0 (5)
Latest: Stopped Kelsey Arnold in round 1 the 1st of December.
Comments: A decent amateur from California, who has started his procareer in a good way.

37 (-) Newfel Ouatah
YOB: 1985
Country: Algeria
H-W: 6.7- 230
Record: 8-0 (5)
Latest: Outpointed Cyril Leonet the 17th of December.
Rounds: 10
Comments: A tall, mobile french/algerien who went to the quarterfinal in Beijing and might be an interesting prospect for the proscene.

38 (49) David Rodriguez
YOB: 1977
Country: USA (Texas)
W: 6.5-245
Record: 36-0 (34)
Prodebut: 1998
Latest fight: Stopped Byron Polley in round 2 the 3rd of December.
Rounds: 8
Comments: Has some kind of following in New Mexico, but is rather overprotected. Even if he has stepped up a little lately he hasn’t fought a top-100 heavyweight yet. Rodriguez is a good exemple when a “good” record turns into bad record when you looks closer at it.

39 (-) Yasnay Consuegra
YOB: 1984
Country: Cuba
H-W: 6.2-225
Record: 5-0 (3)
Latest: Stopped Ronny Hale in round 3 the 4th of June.
Comments: An offensive minded fighter with good skills who was a top5 amateur in Cuba.

40 (-) Olanrewaju Durodola
YOB: 1980
H-W: 6.4-210
Country: Nigeria
Record: 3-0 (3)
Latest: Stopped Jason Massie in round 1 the 26th of November.
Comments: Nigerias heavyweight-man in the Olympic games 2008, who seems to be a heavy hitter.

41 (-) Glendy Hernandez
YOB: 1980
Country: Cuba
H-W: 6.4-240
Record: 7-0 (3)
Latest: Outpointed Ken Frank the 29th of April.
Comments: A top-10 amateur in Cuba during the last decade, who seems to be a good allroundboxer.

42 (22) Bowie Tupou
YOB: 1982
Country: Tonga
H-W: 6.3-245
Record: 22-1 (16)
Prodebut: 2006
Latest: Outpointed Donnell Holmes the 17th of December.
Best win: Manuel Quezada
Loss: Stopped by Demetrice King in 2009.
Rounds: 7
Comments: A good allroundboxer with powerful fists. Was very hyped a couple of years ago, but prospectkiller Demetrice King put an (temporary?) end to that. Tupou has came back fine with a couple of decent wins since then.

43 (-) Natu Visinia (!)
YOB: 1985
Country: Samoa/USA
H-W: 6.2-260
Record: 8-0 (7)
Latest: Stopped Kourtney Boden in round 4 the 24th of May.
Comments: A real powerman with a background in MMA.

44 (-) Michael Wallisch
YOB: 1985
Country: Germany
H-W: 6.5-220
Record: 7-0 (4)
Latest: Stopped Dariusz Balla in round 1 the 18th of November.
Comments: A rather typical stand-up german fighter with good basics and a decent amateur background.

45 (-) Matteo Modugno
YOB: 1987
Country: Italy
H-W: 6.7-265
Record: 9-0 (4)
Latest: Outpointed Paolo Vidoz the 16th of December.
Comments: A huge, fasthanded and mobile Italian who was the 2nd best amateur in Italy (behind Cammarelle) before he turned pro in 2010.

46 (-) Dillian Whyte
YOB: 1985
Country: UK
H-W: 6.4-230
record: 4-0
Latest: Outpointed Hastings Rasani the 21st of January.
Comments: A former succesful kickboxer who became a succesful amateurboxer and then turned pro.

47 (72) Alexis Santos (!)
YOB: 1990
Country: USA
W: 6.1-210
Record: 5-0 (4)
Latest: Stopped Jason Harbin in round 1 the 13th of January.
Comments: The young Santos was a decent amateur and he’s mobile, fast and powerful so he might be worth to keep an eye on.

48 (52) Victor Bisbal
YOB: 1980
Country: Puerto Rico
H-W: 6.4- 230
Record: 19-1 (14)
Prodebut: 2005
Latest: Outpointed Willie Herring the 16th of April.
Loss: Stopped by spoiler Domonic Jenkins in April 2006
Comments: Bisbal was a successful amateur who competed in the Olympic games 2004 and was after that followed by a lot of hype in his first fights in the proring, when he two years ago all of a sudden was stopped by the prospectspoiler Domonic Jenkins. He’s now with a couple of lowprofile wins back on track again.

49 (-) Aaron Green
YOB: 1982
H-W: 6.4-265
Country: USA
Record: 3-0
Latest: Stopped Zak Jensen in round 1 the 27th of May.
Comments: A top-10 amateur during the last couple of years.

50 (-) Lionel Davis
YOB: 1983
Country: USA
H-W: 6.7-250
Record: 9-0 (7)
Latest: Stopped Raymundo Lopez in round 4 the 21st of April
Comments: A former basketball player who might be someone to look out for. He has shown a good jab and powerful fists so far.

51 (-) Juan Goode
YOB: 1983
Country: USA
H-W: 6.0-240
Record: 3-0
Latest: Stopped Keon Graham in round 1 the 6th of December.
Comments. Not the tallest heavyweight around, but skillfull and powerful. He took the bronze in the US Nationals 2010 as an amateur.

52 (-) Krzysztof Zimnoch
YOB: 1983
Country: Poland
H-W: 6.2-225
Record: 8-0-1
Latest: Outpointed Gabor Farkas the 3rd of December.
Draw: Against Joey Montoya
Comments: A good amateur with a couple of decent wins in international tournaments during the years.

53 (-) Gary Cornish
YOB: 1987
Country: (UK)Scotland
H-W: 6.7- 230
Record: 5-0
Latest: Outpointed Remigijus Ziausys the 21st of January.
Comments: A rather hyped heavyweight who was unbeaten (9-0?) as an amateur and became the Scotish champ in 2010.

54 (-) James Shorter
YOB: 1983
H-W: 6.2-205
Country: USA
Record: 1-0
Latest: Stopped Yauheni Shishporenak in round 2 the 16th of September.
Comments: A top5 amateur in USA, during the last couple of years.

55 (-) Pedro Rodriguez
YOB: 1980
Country: Cuba
H-W: 6.1-240
Record: 8-0 (6)
Latest: Outpointed Chris Barnett the 11th of November.
Comments: A former top amateur in Cuba, who moved up up from cruiserweight recently.

56 (-) Sylvera Louis
YOB: 1982
Country: Canada
H-W: 6.2-225
Record: 4-1
Latest: Outpointed Eric Martel the 17th of December
Loss: To Andriy Ivanov in 2010
Comments: A former amateur standout who competed in WC 2009 for exemple. Was stopped by Andriy Ivanon in 2010 but has rebounded well after that. Especially the win over countryman and fellow prospect Eric Mantel impresses.

57 (-) Trevor Bryan
YOB: 1989
H-W: 6.5-230
Country: USA
Record: 1-0
Latest: Stopped Demarcus Young in round 3 the 5th of November.
Comments: One of the brightest super heavyweight talents among the amateurs in USA during the last couple of years.

58 (-) Fred Allen
YOB: 1987
Country: USA
H-W: 6.2-220
Record: 11-0-1 (6)
Latest: Drewed with Domonic Jenkins the 3rd of November.
Comments: Was a decent amateur on the Texas scene and he combines fine skills with power.

59 (-) Mike Wilson
YOB: 1983
Country: USA
H-W: 6.3-210
Record: 5-0 (2)
Latest: Outpointed Jae Bryce the 17th of November 2010.
Comments: Wilson is a wellschooled allroundboxer who was the number one among super heavies in USA before the young Mike Hunter entered the scene.

60 (-) Irineu Beato Costa
YOB: 1980
Country: Brazil
H-W: 6.4-250
Record: 9-0 (8)
Latest: Stopped Matias Vidondo in round 8 the 12th of November.
Comments: A top amateur in Brazil.

61 (-) Kyle McNutt (!)
YOB: 1989
Country: USA (Michigan)
H-W: 6.4-210
Record: 1-0
Latest: Stopped John Smith in round 2 the 24th of September 2010
Comments: A rather fluid big man who was a top-10 amateur in USA.

62 (-) Razvan Cojanu
YOB: 1987
H- W: 6.6-260
Country: Romania
Record: 2-1
Latest: Outpointed Rodney Herandez the 20h of January.
Comments: A good body puncher who competed in WC 2009 where he lost a close fight to finalist Roman Kapitonenko. Cojanu lost his prodebut to spoiler Alvaro Morales, but came back good with a fine win over respected Kourtney Boden after that.

63 (-) Darlington Agha
YOB: 1983
Country: USA
H-W: 6.0-240
Record: 6-0 (5)
Latest: Outpointed Ray Flores the 9th of July.
Comments: A tough pressurefighter with good skills who was a top-5 amateur in USA before he turned pro.

64 (-) Jarrell Miller
YOB: 1989
Country: Belieze
W: 6.3-250
Record: 2-0
Latest: Stopped Isaac Villanueva in round 4 the 19th of May
Comments: A powerful man from New York with some reputation around him.

65 (-) Jose Luis Roque
YOB: 1987
H-W: 6.4-260
Country: Nicaragua
Record: 4-0 (3)
Latest. Outpointed Taffo Asongwed the 29th of July
Comments: A heavy handed fighter with some believers behind him.

66 (-) Kash Ali
YOB: 1992
Country: UK
H-W: 6.4-230
Record: 1-0
Latest: Outboxed James Oliphant the 26th of November
Comments: A young fluid heavyweight from the Brendan Ingle-stable...

67 (-) Arnold Gjergjaj
YOB: 1984
Country: Switzerland/Albania
H-W: 6.3-240
Record: 14-0 (9)
Latest: Stopped prince Anthony Ikeji in round 2 the 17th of December.
Comments: A decent allroundboxer with a decent amateurbackground.

68 (-) Dorsett Barnwell
YOB: 1987
Country: USA
H-W: 6.3-240
Record: 5-0
Latest: Outpointed Deandre McCole the 20th of August..
Comments: Took the bronze in the Junior WC 2006 and was seen as a huge talent and a man for Beijing 2008, but disappeared? from the scene. Is now back with proambitions.

69 (-) Curtis Harper
YOB: 1988
Country: USA
H-W: 6.5-270
Record: 3-1
Latest: Stopped Nathan James in round 1 the 9th of December
Comments: Has rebounded well after a knockout loss in his debut against Consuegra. Especially his 1st round knockout over former amateur star Nate James impresses.

70 (-) Excell Holmes
YOB: 1980
H-W: 6.2-230
Country: USA
Record: 2-0-1
Latest: Outpointed Taffo Asongwed the 22nd of April
Comments: A top ten amateur among the super heavies in USA during the last couple of years.

71 (-) Garret Simon
YOB: 1991
Country: USA
H-W: 6.5-205
Record: 5-0-1 (4)
Latest: Drewed against David Johnson the 15th of April
Comments: Simon, who was a successful amateur on junior level, is a tall and lanky boxer with fast hands who reminds a little bit of fellow prospect Deontay Wilder.

72 (-) Scott Alexander
YOB: 1989
Country: USA
H-W: 6.3-230
Record: 6-0-1 (4)
Latest: Stopped Charles Tucker in round 1 the 5th of August 2010.
Rounds: 4
Comments: Called the “next great heavyweight” by those who seen him in the gym and he looks quick, mobile and powerful, so absolutely one to follow a little closer in the future.

73 (82) Andreas Gustafsson
YOB: 1981
Country: Sweden
H-W: 6.2-240
Record: 6-0 (3)
Latest: Outpointed Jacov Gospic the 24th of September 2010
Comments: Retired from boxing when he felt he was robbed of a place in Athens 2004. But the Swede has now made a comeback as a pro and he got good allroundskills, so why not.

74 (-) Lee McGinnis
YOB: 1977
Country: USA
H-W: 6.2-260
Record: 6-0
Latest: Outpointed Mike Miller the 1st of October.
Comments: A former american toughman-champ who recently made the transition to proboxing.

75 (-) Thomas Hardwick
YOB: 1984
Country: Ireland
H-W: 6.2-215
Record: 4-0
Latest: Outpointed Richard Mason the 21st of January.
Comments. A powerful irishman in New York with a decent amateurcareer behind him.

76 (-) Constantin Bejenaru
YOB: 1984
Country: Romania
H-W: 5.11-210
Record: 6-0
Latest: Outpointed Ivica Bacurin the 16th of December in the final of the BB King-tournament
Comments: A good amateur on euoropean level, who's rather small but quick and wellschooled.

77 (-) Adam Kownacki
YOB: 1989
Country: USA/Poland
H-W: 6.3-230
Record: 4-0
Latest: Stopped Damon Clement in round 2 the 16th of July 2010.
Comments: An offensive minded powerman with a good amateurbackground.

78 (90) Andrey Rudenko
YOB: 1983
Country: Ukraine
H-W: 6.2-240
Record: 20-0 (12)
Prodebut: 2006
Latest: Outpointed Isroil Kurbanov the 4th of December 2010.
Rounds: 8
Comments: Rudenko has represented the Ukrainian national team a couple of times and boxes a little bit like a shorter version of Vitali Klitschko…

79 (-) David Latoria
YOB: 1982
Country: USA
W: 6.3-220
Record: 9-0 (5)
Latest: Stopped Philip Jewell in round 5 the 18th of May.
Comments: A decent amateur on US level who won the Chicago Golden Gloves a couple of times.

80 (-) Arsen Goulamirian
YOB: 1986
Country: France/Armenia
H-W:
Record: 1-0
Latest: Stopped Adrian Belzinski in round 1 the 27th of May
Comments: One of the best big boys in France as an amateur.

81 (-) Raphael Tronché
YOB: 1989
Country: France
H-W: 6.2-215
Record: 3-0
Latest: Outpointed Remigijus Ziausys the 10th of June
Comments: A fast and mobile heavyweight with some power.

82 (-) Joshua Landers
YOB: 1984?
Country: USA
H-W: 6.3-230
Record: 2-0
Latest. Outpointed Ethan Cox the 30th of September.
Comments: A decent amateur on the New York-scene

83 (-) Dorian Darch
YOB: 1984
Country: Wales
H-W: 240
Record: 3-0
Latest: Outpointed Rolandas Cesna the 19th of November.
Commments: The 2011 Super Heavyweight champ in Wales.

84 (-) Joey Montoya
YOB: 1991
Country: USA
H-W: 6.3-220
Record: 4-0-3 (2)
Latest: Drewed against Kenny Lemos the 20th of January.
Comments: One of the best juniors in USA when he went pro only a couple of weeks after his 18th birthday.

85 (-) Wilfred Fuselier
YOB: 1984
Country: USA
Record: 1-0
Latest: Outpointed Jamel Williams the 1st of April
Comments: A decent amateur from Louisiana.

86 (-) Noureddine Meddoune
YOB: 1983
Country: Morocco
H-W: 6.2-255
Record: 4-1 (4)
Latest: Stopped Fola Okesola in round 1 the 7th of October.
Lost: A close decission to Adil Atmari in his debut
Comments: A rather succesful amateur with powerful hands who's now based in UK.

87 (-) Lonnie Redmond (Zaid)
YOB: 1978
W: 6.4-230
Record: 5-0
Prodebut: 2006
Latest: Stopped Ricky Welch in round 1 the 28th of October
Rounds: 4
Comments: An american heavyweight who won the national golden gloves in 2001 and was one of the boxers just behind the one who got the ticket to Athen 2004. Described as a boxer more than a brawler

88 (-) Tom Little
YOB: 1987
Country: UK
H-W: 6.6-250
Record: 3-0
Latest: Outpointed Igoris Borucha the 21st of January.
Comments: A big man with some hype surrounding him.

89 (-) Petero Qica
YOB: 1989
Country: Fiji
Record: 4-0
Rounds: 12
Latest: Stopped Moses Kavika in round 11 for the Fiji-title the 16th of July.
Comments: Says to be the most promising heavyweight ever… from Fiji

90 (-) Damian Campbell
YOB:
Country: UK
H-W: 6.4-250
Record: 1-0-1
Latest: Drewed against Colin Kenna in October 2010.
Comments: A good amateur on the UK scene.

91 (-) John L Smith
Country: USA
H-W: 6.5-280
record: 8-0
Latest: Outpointed James Porter the 2nd of December.
Comments: A decent amateur who competed in a couple of national championships during the last couple of years. Got Buster Douglas in his corner as a pro.

92 (-) David Martin
YOB: 1984
Country: USA
H-W: 6.1-220
Record: 4-0 (4)
Latest: Outpointed Dione Craig the 17th of December 2010.
Comments: Rather unknown unbeaten heavy who made some noise with a 1st round KO over the more hyped Paul Zalus.

93 (-) Nate Heaven
YOB: 1985
H-W: 6.7-230
Record: 1-0
Latest: Outpointed Mike Lane the 4th of June
Comments: A former basketballplayer with some hype surrounds him.

94 (-) Dennis Benson
YOB: 1983
H-W: 6.3-245
Country: USA
Record: 1-0
Latest: Stopped Abodurin Akinyanju in round 3 the 19th of November.
COmments: A hard hitting american with a decent amateurbackground.

95 (-) Terrence Perro
YOB: 1984
H-W: 6.5-210
Country: USA
Record: 1-0
Latest: Stopped Tay Bledsoe in round 2 the 10th of November 2010.
Comments: A quick and mobile latebloomer with Ron Lyle in his corner and
some amateurcredentials on national level.

96 (-) Ben Edwards
YOB: 1984
Country: Australia
H-W: 6.2-260
Record: 3-0-1 (3)
Latest: Drewed with Michael Kirby the 13th of May
Comments: An Australian banger who knocked out John Hopotate in his debut 2007. Combines a career in boxing with one at kickboxing at the moment.

97 (-) Onoriode Ehwarieme
YOB: 1987
Country: Nigeria
Record: 1-0
Latest: Outpointed Junior Valentino Lakopo the 5th of December 2010.
Comments: Nigerias number one among the super heavies the last couple of years.

98 (-) Marcin Siwy
YOB: 1990
Country: Poland
H-W: 6.2-235
Record: 1-0
Latest: Stopped Aliaksandr Makaranka in round 1 the 26th of November.
Comments: Another promising heavyweight from Poland.

99 (-) Sonny Bill Williams
YOB: 1985
Country: New Zeeland
H-W: 6.4-235
Record: 4-0
Latest: Outpointed Alipate Liava'a the 5th of June.
Comments: A top rugby player who's planning to combines that career with a pro boxing dito. He's a mobile athlete who knows his way around the ring, so...

100 (-) Danny Price
YOB: 1988
Country: UK
H-W: 6.3-205
Record: 3-0
Latest: Outpointed Tayar Mehmed the 21st of January.
Comments: A top amateur on the UK heavyweight scene during the last couple of years.

AMATEURSCOUTING

And who are the most interesting amateur heavyweights? The list below is not an objective ranking about who’s the best amateur right now and so on, it’s a highly subjective ranking about potential to be a succesful professional heavyweight. Read it as some kind of amateurdraft if you like, where nr 1 is the one I would choose first (as a promoter) and so on…

(1) Oleksandr Usyk (!)
YOB: 1987
H-W: 6.3-H
Country: Ukraine
Usyk has transformed from a good middleweight to a brilliant heavyweight. A technical southpawboxer who relies a lot on speed and reflexes. Almost outclassed all his opponents in WC 2011.

(2) Magomedrasul Medzhidov (!)
YOB: 1986
H-W: 6.2-SH
Country: Azerbadjan
A brutal brawler with a very proish style who followed up his surprising performance in the World Series of Boxing with a goldmedal in WC 2011.

(3) Ivan Dychko (!)
YOB: 1990
W: 6.7-SH
Country: Kazakhstan
A tall, fast and mobile big man who took a bronze medal in WC 2011.

(4) Anthony Joshua (!)
YOB: 1989
H-W: 6.5-SH
Country: UK
A fast and heavyhanded newcomer who surprisingly took the silver in WC 2011.

(5) Filip Hrgovic (!)
YOB: 1992
W: 6.5-SH
Country: Croatia
The Junior World Champ in the superheavyweight division in 2010 looks fasthanded. mobile and rather powerful so absolutely one to follow a little closer in the future. Competed in WC 2011 where he lost to Dychko in the quarterfinal.

(6) Teymur Mammadov (!)
YOB: 1993
H-W: 6.4-H
Country: Azerbadjan
He won the EC-gold and WC-silver in 2011 and is definitely a young talent to keep an eye on.

(7) Erislandy Savon (!)
YOB: 1990
H-W: 6.4-SH
Country: Cuba
Cuban youngster who’s a fast, powerful boxer with fine skills. Became the Youth World Champ in 2008 and lost to Ukrainian Kapitonenko in WC 2009 and to Medzhidov in WC 2011.

(8) Roberto Cammarelle
YOB: 1980
H-W: 6.3-SH
Country: Italy
He took the goldmedal in Beijing and won the WC in both 2007 and 2009, so his merits speaks for itself. Cammarelle is a fantastic boxer who's fast, hits hard and show up good reflexes. But I heard that he’s quite happy with his amateurlife and not so enthusiastic about turning pro, but with the two golds in the pocket, he surely is a hot name for the proscene and people have changed their mind before… Let’s hope that Cammarelle turns pro, cause I’m rather sure that he will be a succesful and an exciting one. Has been sliding a bit, with losses to Kuzmin, Omarov and Joshua lately.

(9) Sergey Kuzmin
YOB: 1987
H-W: 6.4-SH
Country: Russia
A skillful pressure fighter from Russia. who won the European Championships in 2010, where he beat Cammarelle on his way.

(10) Leinier Perot (!)
YOB: 1992
H: 6.1-H
Country: Cuba
A young, fasthanded heavyweight from Cuba who became the junior world champ and the youth olympic champ in 2010. He also won the Cuban Olympiad 2010, beating Savon and Acosta during the way.

(11) Magomed Omarov
YOB: 1989
H-W: SH
Country: Russia
A young fighter who won the EC in 2011 where he beat Roberto Cammarelle in the final. He also got a win over Sergey Kuzmin earlier in 2011.

(12) Gasan Gimbatov (!)
YOB: 1993
H-W: 6.1-SH
Country: Russia
A fasthanded and powerful young man from Russia. Became the European junior champ in 2011 for exemple.

(13) Tony Yoka (!)
YOB: 1992
H-W: 6.6-SH
Country: France
A big and mobile frenchman who became the superheavy silvermedalist in 2010:s Junior World Championship and the goldmedalist at the youth olympics 2010. Competed in WC 2011 where he lost to Savon.

(14) Joseph Parker (!)
YOB: 1992
W: 6.6-SH
Country: New Zealand
Seen as the most promising heavyweight/superheavyweight from down under since David Tua. Took a bronze at the Junior WC in 2010, where he beat the Cuban Castro on his way. Competed in WC 2011 where he lost to Dychko.

(15) Erik Pfeifer
YOB: 1987
W: 6.4-SH
Country: Germany
A good straight up boxer who took a bronzemedal in WC 2011.

(16) Zhang Zhilei
YOB: 1983
H-W: 6.8-SH
Country: China
A huge chinese who’s rather mobile and smooth for someone at his size. Took the silver in Beijing, where he lost to Cammarelle in the final and lost in the semifinal against Kapitonenko in WC 2009. Lost to Dychko in WC 2011.

(17) Roman Kapitonenko
YOB: 1981
W: 6.3-SH
Country: Ukraine
A well schooled Ukrainian with an economic style, who behind a tight guard was some kind of surprise in WC 2009, where he took the silver and beat Zhilei and Savon among others on his way. He also competed in WC 2011.

(18) Vitali Kudukhov
YOB: 1991
H-W: 6.2-SH
Country: Russia
One of the best heavies/supeheavies in Russia who's more of a brawler than a "boxer".

(19) Michael Hunter (!)
YOB: 1988
H-W: 6.2-H
Country: USA
Although Hunter did not even got to the Olympics 2008 and lost to Cammarelle in the 1st round of WC 2009 I rate him as one of the most interesting names for the proscene. Hunter is an unusually fast heavyweight. He is both fast in hands, feet and mind. In addition, he has good reflexes which makes him very hard to hit. He might lack a little in the power department though.

(20) Jose Larduet
YOB: 1990
H-W: 6.2-H
Country: Cuba
A fast and powerful Cuban who won bronze at light heavy in 2009. Has now with some success moved up to the heavyweight and even super heavyweight at times. Lost to Mammadov in the quarterfinal in WC 2011.

(21) Artur Beterbiev
YOB: 1985
H-W: 6.0-H
Country: Cuba
Russias number one heavyweight, who moved up from the light heavies. Lost to Usyk in WC 2011.

(22) Mihai Nistor
YOB: 1990
H-W: 6.0-SH
Country: Romania
A heavy hitter who took the bronze in EC 2011 and lost to Hrgovic in WC 2011.

(23) Yousef Abed Elghani
YOB: 1988
W: 6.5- SH
Country: Israel
A fast and mobile southpaw who competed in WC 2009 where he lost a rather close fight to Bulgarian Pulev. He also took a bronze medal in EC 2010, where he lost on injury to the eventual winner Kuzmin.

(24) Sergey Korneyev
YOB: 1988
H-W: 6.2-H
Country: Belarous
Went up succesfully from light heavy in 2011 and took a bronzemedal in WC 2011 for exemple.

(25) Niyaz Fayzullin
YOB: 1984
H-W: 6.2-SH
Country: Russia
A Russian southpaw who has done some success at the international level, in the shadow of Timurziev. He beat the american Hunter in December 2008 and also became the Russian champ in 2009 for exemple.

(26) Viktar Zuyev
YOB: 1983
H-W: 6.1-SH
Country: Belarus
The fast and powerful southpaw who won the silver as a heavy in Athen 2004 and lost in the semifinal against Cammarelle as a super heavy in WC 2009 might be a crowdfavorite as a pro, but a questionable chin might be his downfall at the end.

(27) Sandor Abdullayev
YOB: 1988
H-W: 6.5-SH
Country: Uzbekhistan
The silvermedalist from jr WC 2006 is a big man with good skills and has been doing the transiton to the senior level better than most of his “classmates” on the list. He competed in the WC 2009, where he lost to Zhang Zhilei, and in WC 2011, where he lost to Medzhidov.

(28) Clemente Russo
YOB: 1982
H-W: 5.11-H
Country: Italy
A short “boxer” who’s “slap and dance”-style is tailormmade for the amateurgame. He won the WC in 2007 and took the silver in Beijing. He could probably make life difficult for any of the much bigger Europeans, but realistically is the cruiserweight his division.

(29) Robert Alfonso
YOB: 1986
H-W: 6.5-SH
Country: Cuba
Alfonso is a tall boxer with good skills. Might be a little to defensive minded though. He’s also been stopped twice (against Cammarelle and Ouatah) in 2009, which is not a good sign.

(30) Osmay Acosta
YOB: 1985
H-W: 6.2-H
Country: Cuba
A mobile and technical boxer” who took a bronze in Beijing and a silver in WC 2009, but Acosta is not in his predecessor Odlanier Solis class.

(31) Maxim Babanin
YOB: 1988
H-W: SH
Country: Russia
The best junior super heavy in the world for a couple of years. Was expected to take over the Russian mantle after Timurziev but seems to have stagnated a little lately.

(32) Dino Mansour
YOB: 1990
H-W: SH
Country: Croatia
One of the best “juniors” in the super heavyweight division. He won the U-19 European Championships in 2009 for exemple.

(33) Dosjan Ospanov
YOB: 1986
H-W: 6.4-SH
Country: Kazakstan
Went pro a couple of years ago, but returned to the amateur. Became the Asian champ in 2011, where he beat the chinese Zhilei for exemple.

(34) Vasilij Levit
YOB: 1988
H-W: 6.1-H
Country: Kazakstan
A fast powerhitter with a good amateur CV. Competed in WC 2009 (where he lost a close fight to home fighter Russo) and WC 2011.

(35) Lenroy Thompson
YOB: 1988
H-W: 6.2-SH
Country: USA
He became the US future star champ in 2008 and won the Golden Gloves in 2009 with a style that is based on constant movement.

(36) Yunier Castro
YOB: 1992
W: SH
Country: Cuba
Only a junior but already top3 in Cuba.

(37) Steve Geffrard
YOB: 1991
H-W: 6.2-H
Country: USA
A newcomer to the US heavyweight scene who is fast in hands and feet who won both the National Golden Gloves and the US Nationals in 2010, beating Joshua Temple and Jordan Shimmell both times for exemple.

(38) Egor Plevako
YOB: 1990
H-W: SH
Country: Ukraine
A bronze medalist in the U-19 WC 2008, who traveled to New York and won the NY Golden Gloves in 2011.

(39) Denis Poyatsika
YOB: 1985
H-W: 6.0-H
Country: Ukraine
A short slugger who won the European title 2006, where he for exemple stopped Roman Romanchuk in the final.

(40) Danny Kelly
YOB: 1991
H-W: 6.3-SH
Country: US
A fast and tricky superheavy who took the silver in the US Nationals 2010.

(41) David Imoeseri
YOB: 1988
H-W: 6.2-SH
Country: USA
One the best american heavies/superheavies at the moment. He's also one of the highest ranked in the World Series of Boxing.

(42) Jordan Shimmell
YOB: 1988
H-W: 6.3-H
Country: USA
USA:s top man in the heavyweight division at the moment. Competed in WC 2009 but lost to Frenchman Mbumba in the 1st round.

(43) Evgeny Romanov
YOB: 1985
H-W: 6.2-H
Country: Russia
Hard hitting Russian who became jr world champ among heavyweights in 2004 and knocked out the American Deontay Wilder in a duel in 2008.

(44) Ruslan Myrsatayev
YOB: 1985
H-W: 6.1-SH
Country: Kazakhstan
A stocky fighter with an aggressive style, who went to the quarterfinal in Beijing.

(45) Denis Sergeyev
YOB: 1982
H-W: 6.4-SH
Country: Russia
Russias man in the super heavyweight, before Kuzmin and Oramov showed up. Sergeev is a fairly traditional standup, european boxer who might be a little to “amateurish” at the end.

(46) LaRon Mitchell
YOB: 1980
H-W: 6.3-SH
A novice who became the US Champ (beating Lenroy Thompson for exemple) in 2011.

(47) Joseph Williams
YOB: 1988
H-W: 5.11-H
A James Toney-type of fighter who's one of the best US heavies at the moment. Competed in WC 2011.

(48) Andrew Tabiti
YOB: 1990
H-W: 6.3-H
Country: USA
A talented newcomer to the US amateur scene, with a fluid style, who went to the semifinal in the National Golden Gloves 2010, only losing a close fight to the eventual winner Steve Geffrard.

(49) Jose Payares
YOB: 1986
H-W: 6.5-SH
Country: Venezuela
He beat( a sick) Michael Hunter and went to Beijing, where he lost to Ouatah in the first round. Competeted in WC 2011 where he lost to Cammarelle.

(50) Simon Vallily
YOB: 1986
H-W: H
Country: UK
Became the ABA champ among the super heavies in 2009. A heavy hitter it says.

(51) Mohammad Ghosson
YOB: 1989
W: H
Country: Syria
A technical sound boxer who compteted in WC 2009

(52) Roberto Morban
YOB: 1985
H-W: 6.3-SH
Country: USA
The National Golden Gloves-champ in 2010, where he beat the awkward Lenroy Thompson in the final.

(53) Erik Brechlin
YOB: 1990
W: SH
Country: Germany
Took the silver in the Youth World Champ 2008.

(54) Ivan Veryasov
YOB: 1993
H-W: H
Country: Russia
Russias best junior among the heavies. He won the junior EC in 2011 for exemple.

(55) Istvan Bernath
YOB: 1989
W: 6.3-SH
Country: Hungary
A skilful but rather defensiveminded boxer who lost in the first round to Russias Sergejev in WC 2009.

(56) Con Sheehan
YOB: 1988
H-W: 6.4-H
Country: Ireland
A heavy just below the top of the world, who got alot of Irish believers behind him. Lost to Cammarelle in WC 2011.

(57) Mario Heredia
YOB: 1992
H-W: 6.2-SH
Country: Mexico
A young promising heavyweight from Mexico who has competed in the World Series of Boxing.

(58) Omar Ibanez
YOB: 1990
H-W: 6.0-SH
Country: Cuba
A young Cuban super heavy in the same style as Odlanier Solis and Roberto Balado (short and fast). Won the bronze in junior WC 2008.

(59) Arbi Madayev
YOB: 1990
W: SH
Country: Russia
One of the best young super heavies in Russia

(60) Zhan Kosobutskiy
W: H
Country: Kazahkstan
He outclassed countryman Vasiliy Levit in the final of Kazakh Nationals 2010...

(61) Mohammed Arjaoui
YOB: 1987
H-W: SH
Country: Morrocco
Competed in WSOB and WC 2011 where he beat Sergey Kuzmin.

(62) David Arshba
YOB: 1986
H-W: SH
Country: Russia
Russian wonder child as it whispered a lot about a couple of years ago. Arshba has not quite managed the praise, but is still young. He qualified for Beijing under the Azerbaijan flag, but the new passport was not quite clear so … no China for him. But with a reputation as a tough cookie, he can surely become a pro to be reckoned with.

(63) Sergey Kalchugin
YOB: 1987
H-W: H
Country: Russia
Junior world champ in 2006 and the heavyweight dominator class for several years. Has now taken the step up among the seniors.

(64) Joshua Temple
YOB: 1992
H-W: 6.3-H
Country: USA
Number one among the American heavyweights under 19 and already top5 among the seniors.

(65) Javonta Charles
YOB: 1984
H-W: 6.5-H
Country: USA
One of the best heavies in USA. Charles is a tall powerful southpaw who won the Ringside World Championships and made it to the semi in Golden Gloves and US Championship in 2009.

(66) Andrey Volkov
YOB: 1987
H-W: SH
Country: Russia
The best junior in Russin a couple of years ago.

(67) Javier Torres
YOB: 1988
H-W: 6.4-SH
Contry: Mexico/USA
A good allroundboxer who have competed for the Mexican national team and went to the final in the US! national championships in 2009.

(68) Xuanxuan Wang
YOB: 1990
H-W: 6.3-H
Country: China
A rather tricky heavyweight who took bronze in WC 2011.

(69) Frazer Clarke
YOB: 1992
H-W: 6.8-SH
Country: UK
A young fighter who alot of "experts" sees as the hope for UK in 2012.

(70) Michal Olas
YOB: 1989
H-W: 6.3-SH
Country: Poland
Competed in WC 2011 and is now in the WSOB.

(71) Benjey Zimmermann
YOB: 1985
W: 6.5-SH
Country: Netherlands Antilles
Not the most technical super heavy in the world, but he sure got power. He competed in the WC 2009, where he did quite well, with only four weeks of “real” boxing training behind him. I got a feelin that he might be an attraction as a pro.

(72) Yasmani Perez
W: SH
Country: Cuba
One of the best super heavies in Cuba right now.

(73) Italo Perea
YOB: 1993
H-W: 6.2-SH
Country: Equador
Maybe the best junior south of Cuba.

(74) Paul Koon
YOB: 1986
H-W: 6.3-H
Country: USA
Has been one of the best American heavyweights for the last couple of years and lost a very close bout to Craig Lewis in the GG-final 2008.

(75) Ivan Bezverkhiy
YOB: 1988?
W: SH
Country: Ukraine
One of the top juniors in the superheavyweight division.

(76) Clayton Laurent
YOB: 1990
H-W: SH
Country: Virgin Islands
For being such an inexperienced boxer, he was very impressive in the 1st American qualification for the Olympics 2008.

(77) Orlando Rabi
YOB: 1990
H-W: SH
Country: Cuba
An up and comming Super heavy from Cuba.

(78) Modo Sallah
YOB: 1983
H-W: 6.4-SH
Country: Sweden
A good technical Swede in the same style as Attila Levin. Has been suspended for a while, but is now back in the mix and might be someone for the proscene IF he can be disciplined enough.

(79) Julio Castillo
YOB: 1988
H-W: 6.3-H
Country: Equador
Took the bronze in the lightheavy division in WC 2007 and he also got a win over Erislandy Savon as a heavy.

(80) Dominic Breazeale
YOB: 1985
H-W: 6.6-SH
Country: USA
A former american footballplayer who turned to boxing and is now a top5 amateur in USA.

(81) Jonathan Hamm
YOB: 1983
H-W: 6.7- SH
Country: USA
Another former american footballplayer who turned to amateur boxing recently and won the US Nationals for Super heavies in 2011 for exemple.

(82) Rostislav Arkhipenko
YOB: 1991
H-W: SH
Country: Ukraine
A top youth boxer.

(83) Arslanbek Mahmudov
YOB: 1989
H-W: SH
Country: Russia
The World University Champion who also got some other decent tournament-wins on his resume.

(84) Mirzokhid Abdullayev
YOB: 1991
H-W: H
Country: Uzbekistan
One of the best heavyweights in Asia.

(85) Abdulkhamid Nurmagomedov
YOB: 1987
H-W: H
Country: Russia
Russias man in EC 2011.

(86) Tervel Pulev
YOB: 1983
H-W: 6.2-H
Country: Bulgaria
Kubrats littlebrother who's a Top10 heavyweight in Europe.

(87) Isaias Mena
YOB: 1987
H-W: SH
Country: Colombia
One of the best superheavies in South America and a competetitor in WC 2011, where he lost to Medzhidov.

(88) Blaise Yepmou Medouo
YOB: 1992
H-W: SH
Country: Cameroon
The African champ in the superheavy division.

(89) Echlin Alizade
YOB: 1986
W: 6.2-H
Country: Azerbadjan
A good allroundboxer with alot of amateur credentials behind him.

(90) Fayz Abbas
H-W: SH
Country: UK
The silvermedalist in Englands national championship 2011.

(91) Oleksiy Sivko
YOB: 1984
H-W: SH
Country: Ukraine
Ukraines number two, who competed succesfully in WSOB 2011.

(92) Yaidel Verde
YOB: 1994
H-W: H
Country: Cuba
The top junior in Cuba

(93) Craig Lewis
YOB: 1985
H-W: 6.4-H
Country: USA
Golden Gloves winner of 2008 who’s a good allroundboxer...

(94) Sergey Kharitonov
YOB: 1980
H-W: SH
Country: Russia
A MMA-fighter who competed in WSOB 2011.

(95) Trent Rawlins
YOB: 1985
H-W: SH
Country: Australia
Competed in WSOB 2011.

(96) Juan Hiracheta
YOB: 1989
H-W: SH
Country: Mexico
Competed rather succesfully in WSOB 2011.

(97) Cristain Cabrera
H-W: SH
Country: Dominican republic
One of the best superheavies in South America.

(98) Yoandri Maceo
H-W: SH
Country: Cuba
A top5 Superheavy in Cuba.

(99) Abdulkadir Abdullayev
YOB: 1988
H-W: SH
Country: Azerbadjan
Competed in WSOB 2011

(100) Demek Edmonds
YOB: 1995
H-W: 6.2-SH
Country: The best junior in USA

Do you miss someone or do you have any other comments about my ranking?
Feel free to contact me at:
Karlof68@hotmail.com

Top 100 Heavyweight Prospects and Amateur Draft

2008-01-01T03:36:00.034+01:00

(Updated in November 2008)

(For the latest ranking click here)

When the 18 year old Mike Tyson brutally demolished opponents in the mid 80-s, everybody “in the know” “knew” that they witnessed the new heavyweight superstar. The young Tyson is what you can call an archetype for the young heavyweight on the rise. The boxer with that special aura and the style of a future champ written all over him. But for every young Tyson or young Cassius Clay there’s hundreds of Courage Tshabalalas and Pele Reids. Hyped prospects who don’t deliver. Most of the prospects never succeed at all.

To illustrate that, I checked my top100-list from five years ago and found at that:
About 15 % are still considered prospects. Some of them still pad their records while a few others have came back after losses or inactivity. 5 % became beltholders and about 10% became gatekeepers or fringe contenders. The rest (70%) never reached anything close to the top. So that’s the bitter context for the young ones mentioned below I guess.

So what is a prospect? In my book, a prospect is someone with qualities that haven’t been pushed to the limit, an unknown commodity. A prospect is not necessarily undefeated even if an undefeated fighter is almost per definition a prospect. If you haven’t smelled defeat your still on your way up. But if your loss has been dubious in some way or if you have showed improvement since your loss, you might be a prospect too. The things that counts are what you can do in the future. And for that reason is not the “big” beltholders or official contenders considered prospects either.

The ranking is based on (1) Level of competition (2) How you perform against the level you reached (3) Amateur credentials (4) Age.

1 (1) Alexander Povetkin
YOB: 1979
Country: Russia
H-W: 6.2-225
Record: 16-0 (12)
Prodebut: 2005
Latest: Stopped Taurus Sykes in round 5 the 19th of July
Best win: Eddie Chambers in January
Other victims: Chris Byrd, Larry Donald, David Bostice, Friday Ahunanya, Ed Mahone and Richard Bango.
Rounds: 11
Comments: As one of the most successful superheavyweights ever in the amateur ring Povetkin is the closest thing to a predestined champ in the heavyweight division since… maybe Tyson. He’s at least the undisputed number one among the new generation of heavyweights. The stocky Russian is a pressurefighter who combines power with fast hands and good defence, so it requires something extraordinary to beat him. An impressive workmanlike decision over the former number two on this list, the slick Eddie Chambers in January 2008 consolidates his position as the best prospect in the world .

2 (3) David Haye
YOB: 1980
Country: UK
H-W: 6.3-215
Records: 22-1 (21)
Latest: Stopped Monte Barrett in round 5 the 15th of November
Best win (as a heavy) Monte Barrett
Loss: Stopped by Carl Thompson in 2004
Rounds: 12
Comments: Haye is definitely an exciting newcomer to the heavyscene and he certainly got the power and speed to make it interesting. At 6.3 he also got the right size for the big boys. His weak spot and the biggest reason that he should be counted as a rather unknown commodity as a heavyweight is probably his chin. Monte Barrett didn’t test Hayes chin, but all’n all a good win for Haye in his heavyweight “debut”..

3 (4) Juan Carlos Gomez
YOB: 1973
Country: Cuba
H-W: 6.4- 230
Record: 44-1 (35)
Prodebut: 1995
Latest fight: Outboxed Wladimir Virchis the 27th of September
Best win (as a heavy): Wladimir Virchis
Loss: Stopped in round 1 by Yanqui Diaz in August 2004
Other notable victims (as a heavy): Oliver McCall, David Defiagbon, Sinan Samil Sam, Al Cole
Rounds: 12
Comments: Don’t know what is going on with Juan Carlos Gomez. His career as a heavy has been very up and down so far. He showed his class as a heavy when he outclassed Sinan Samil Sam. Inactivity followed the win and when he returned countryman Yanqui Diaz shockingly stopped him and when we all thought that he finally was on the right track with wins over David Defiagbon and Oliver McCall he became suspended when cocaine was found in his body after the win over McCall. He came back with “another” win over McCall in 2007 and outboxed the Ukrainian dangerman Virchis in September 2008 in the most important fight of Gomez’ heavyweight career so far. The erratic Cuban got all the right tools to become a successful heavyweight. He’s one of the best cruisers ever and with great handspeed, mobility good defence and decent power he has the potential to do what Holyfield did (move up from cruiser to become a heavyweightchamp). His biggest enemy is his not so disciplined behaviour outside the ring as I see it. Let’s see if he finally (as a heavy) can live up to his talent.

4 (6) Alexander Dimitrenko
YOB: 1982
Country: Ukraine
H-W: 6.7-250
Record: 29-0 (19)
Prodebut: 2001
Latest fight: Stopped Luan Krasniqi in round 3 the 15th of November
Best win: Stoppagewin over Luan Krasniqi in November 2008
Other wins: Timo Hoffmann, Malcolm Tann, Vaughn Bean, Fernely Feliz, Ross Puritty,Julius Francis, Kendrick Releford
Rounds: 12
Comments: A former junior super heavy champ who looks like a basketball-player and moves very well for a man at his size. Dimitrenko can look a little weak or thin from time to time but his combination of size, mobility and decent power is hard to match.

5 (8) Chris Arreola
YOB: 1981
Country: USA (California)
H-W: 6.3-240
Record: 25-0 (23)
Prodebut: 2003
Latest: Stopped Israel Garcia the 25th of September
Best win: Chazz Witherspoon.
Other wins: Stoppagewins over Malcolm Tann, Damian Willis, Sedreck Fields, Domonic Jenkins and Damian Norris
Rounds: 8
Comments: Chris Arreola is a classical brawler who always comes forward with fast and powerful shots. He was a successful amateur in the light heavy division, but has as a pro moved up to the heaviest division and you can see that it’s not only muscles that brought him up in weight. Impressive win over previously unbeaten Chazz Witherspoon in June.

6 (2) Eddie Chambers
YOB: 1982
Country: USA (Pittsburgh)
H-W: 6.1-220
Record: 31-1 (17)
Prodebut: 2000
Latest fight: Stopped Raphael Butler in round 6 the 20th of June
Best win: Calvin Brock in November 2007
Other notable victims: Dominic Guinn, Derrick Rossy, Domonic Jenkins, Ed Mahone, Robert Hawkins, Ross Puritty,
Loss: On points to Alexander Povetkin in January
Rounds: 12
Comments: Eddie Chambers is a rather mobile and fast American heavyweight who lacks explosional power and also might be a little bit too small at the end. But he knows his way round the ring and with his relaxed and rather elusive style, might be a nightmare for a couple of the bigger and more powerful prospects and contenders out there. He showed that he could box on even terms with Povetkin when he was “on” and the KO-win over Raphael Butler showed that the slick Eddie Chambers still wants to be in the mix.

7 (9) Odlanier Solis
YOB: 1980
Country: Cuba
H-W: 6.1-255
Record: 12-0 (8)
Prodebut: 2007
Latest: Stopped Chauncy Welliver in round 9 the 11th of October
Best win: Stopped Alex Mazikin in round 1 in June 2007
Other wins: Cisse Salif, Jeremy Bates, Aldo Colliander, Marcus McGee, Andreas Sidon
Rounds: 9
Comments: Solis is probably the most talented heavyweight in the world but he might also be the biggest waste of talent on the list. He’s absolutely the most exciting heavyweight who have turned pro from Castro’s Cuba and his first five or six opponents as a pro were the most impressive start for a newcomer since... The level of opponents has not continue to impress during his second year as a pro though.

Initially we got a lightning fast, mobile and hard to hit heavyweight with decent power. Now we got a heavy who have balooned up from 200 lbs four years ago to over 250 lbs today, with improved power but declined speed and mobilty. To me it seems that the big problem for Solis is the people around him. Solis is rumoured to be a partyanimal outside the ring and his disciplin has been questionized more than once, but his promoter doesn’t seem to care. He just keep screaming about his “Cuban Tyson” who’s going to knock everybody out, and that’s a pity cause Solis is not just another “toughman” with power, he has the potential to be an all time great IF he remember what his real skills are (speed, mobilty and defense). A 250 lbs Solis who doesn’t dance and only searching the knockout will not be a champ.

8 (10) Kevin Johnson
YOB: 1979
Country: USA (New Jersey)
H-W: 6.3- 240
Record: 21-0-1 (8)
Prodebut: 2003
Latest: Stopped Matthew greer in round 3 the 7th of November
Best win: Bruce Seldon
Other wins: Terry Smith, Damian Willis, Robert Hawkins, Robert Wiggins
Draw: Timur Ibraghimov
Rounds: 10
Comments: Johnson might have the best jab on the list and he’s also a rather fast boxer with good allroundskills. But he seems to be a fighter who do just enough to win and he looks a little lacklustre and lazy at times which cost him the victory against Timur Ibraghimov for example. Johnsons opponents was unusual tough at the early stages of his career, but it seems that his matchmaking (like his style) has been more careful now. It seems that he doesn’t wants to mix it up if he’s not forced to, so it would make sense to put him against a good pressurefighter next.

9 (18) Denis Boytsov
YOB: 1986
Country: Russia
H-W: 6.1-220
Record: 23-0 (18)
Prodebut: 2004
Latest: Outboxed Vinny Maddalone the 15th of November
Best win: Robert Hawkins
Other wins: Ondrej Pala in 2006
Rounds: 10
Comments: An offensiveminded and powerful boxer with good allroundskills. He became junior world amateurchamp with only KO-wins in 2004 and he certainly looks a little bit like a young Tyson in style. He can look a little listless if his opponent doesn’t fall down from his brutal shots, but he’s got good basic skills. I hope he can refine those skills so he doesn’t become a onedimensinal knockoutboxer. He finally stepped up a little in class when he beat tough journeyman Robert Hawkins in April. Even if Boytsov hasn’t lived up to our huge expectations yet, he still got time on his side and is absolutely someone to keep an eye on.

10 (12) Malik Scott
YOB: 1980
Country: USA (Philadelphia)
H-W: 6.4-250
Record: 31-0 (11)
Prodebut: 2000
Latest fight: Stopped Arthur Cook in round 7 the 18th of July
Best win: Charles Shufford in May 2007
Other notable victims: Kendrick Releford, Damian Norris
Rounds: 10
Comments: Scott was an amateurstandout and got a good jab and fine movements. He’s what you call a safety-first fighter. He likes to outbox his opponents rather than mix it up and after seven years as a pro he hasn’t really stepped it up so it’s not only his style that is “safety-first”.

11 (-) Cedric Boswell
YOB: 1969
Country: USA
H-W: 6.3-225
Record: 28-0 (22)
Prodebut: 1994
Latest fight: Stopped Roman Greenberg in round 2 the 29th of August
Best win: Roman Greenberg
Rounds: 10
Comments: Boswell was mentioned as one of the brightest prospects on the horizon in the late 90:s and at the early 2000. In 2003 he was stopped by Jameel McCline in the 10th and final round in a fight that Boswell was winning handily until then. He has been rather inactive since, but showed when he “exposed” Roman Greenberg that he, despite his age, might be someone to keep in mind.

12 (21) Travis Walker
YOB: 1979
Country: USA (Houston)
H-W: 6.4-240
Record: 28-1-1 (22)
Prodebut: 2004
Latest: Stopped Wallace McDaniels in round 1 the 4th of September
Best win: Stopped T J Wilson in February
Other wins: Jason Estrada
Drew: Against fellow prospect Jason Gavern in September 2005
Loss: TJ Wilson in 2007
Rounds: 10
Comments: Walker a former topamateur with a win at the national Golden Gloves 2003 as the peak is a big guy with a big punch and decent skills. He surprised a lot of us when he won on points against the usually very fast and mobile Jason Estrada. The loss to TJ Wilson was of course a setback but it was a rather premature stoppage and in the rematch a much sharper Walker showed that the first fight was some kind of fluke.

13 (20) Jason Estrada
YOB: 1980
Country: USA (Rhode Island)
H-W: 6.1-240
Record: 14-1 (3)
Prodebut: 2004
Latest fight: Outpointed Domonic Jenkins the 29th of August
Best win: Lance Whitaker in April
Other wins: Charles Shufford in 2007
Loss: A close decision to Travis Walker in 2006
Rounds: 10
Comments: Estrada was heavily criticized for his lame performance in Athens 2004, but don’t forget that Estrada is probably the most successful American heavyweight since Riddick Bowe. He has also been matched rather tough so far too silence his critics, which also resulted in a close loss to fellow prospect Travis Walker. But he seems to have lost some weight since then and is faster in both hands and feet than most other heavyweights, so if you add his lack of power he might try to follow the footsteps of Chris Byrd. Frustrate your opponents with elusiveness and counterpunch them with fast and accurate punches. I doubt that Estrada can really match Byrds reflexes and upperbody movement, so Estradas key is to use his feet to become a elusive target.

14 (-) Ondrej Pala
YOB: 1984
Country: Czech
H-W: 6.3-235
Record: 20-2 (16)
Prodebut: 2005
Latest: Outpointed Henry Akinwande the 4th of July
Best win: Henry Akinwande
Other wins: Arthur Cook
Losses: Rene Dettweiler (very controversial) and Denis Boytsov on cuts in 2006
Rounds: 8
Comments: Pala is a decent allroundboxer who both can box and slug. Gave Boytsov his toughest fight so far until the fight was stopped on cuts and he has been doing some fine results since then with the decission over “Huggin’ Henry” as the peak. Pala might be a “sleeper” on the european scene.

15 (40) Darrel Madison
YOB: 1977
Country: USA (New York)
H-W: 6.2-245
Record: 11-1 (3)
Prodebut: 2006
Latest: Outpointed Elfair McKnight the 26th of September
Loss: On dsq (not a dsq that hurt a young prospects career)
Best win: Outpointed Zuri Lawrence in May.
Rounds: 8
Comments: Madison is a stocky heavyweight who became top5 in USA and a New York Golden Gloves-winner as an amateur. He’s a southpaw who has moved down in weight and has become both sharper and slicker the last year. His only loss was a questionable disqualification in a fight he was winning and he stepped up alot in competition when he beat the tricky veteran Zuri Lawrence.

16 (28) Steffen Kretschmann
YOB: 1980
Country: Germany
H-W: 6.5-235
Record: 12-0 (11)
Prodebut: 2006
Latest: Stopped Otis Tisdale in round 5 the 12th of September
Best win: Outpointed Corey Sanders in October 2007
Rounds: 8
Comments: Kretschman was a good amateur with a WC-bronze 2003 on his record for example. He’s a good technical boxer with decent power.

17 (93) Alexander Ustinov
YOB: 1976
Country: Ukraine
H-W: 6.8-300
Record: 13-0 (11)
Prodebut: 2005
Latest: Stopped Julius Long in round 1 the 11th of October
Best win: Outpointed Rudolf Abramyan in May
Rounds: 8
Comments: A huge powerpuncher who arrived from the K1-scene and looks a little like a rawer and wilder version of Vitali Klitschko.

18 (16) Oleg Platov
YOB: 1983
Country: Ukraine
W: 220
Record: 26-1 (22)
Prodebut: 2001
Latest: A NC against Danny Williams the 8th of December
Best win: Henry Akinwande
Loss: Ludomir Mace in 2002 (which he avenged)
Rounds: 12
Comments: Platov is more unknown than a couple of his friends from the east, but he’s been began to make some noise lately even if not much is written about him. He’s more of a puncher than a boxer and someone called him an Ukrainian Samuel Peter. His victory (even if it was close) over Akinwande can’t be denied and he also stopped Canadian Stephane Tessier, one of the few who have last the distance against Povetkin. Platovs 2007 hasn’t been so successful as 2006 and the NC against Danny Williams was a rather flattering result for Platov, cause he was in big trouble when the doctor stopped it.

19 (34) Carlos Takam
YOB: 1980
Country: Cameroon
H-W: 6.2-235
Record: 17-0 (13)
Prodebut: 2005
Latest: Stopped Humberto Evora in round 2 the 18th of December
Best Win: Stopped Daniel Bispo in June
Rounds: 6
Comments: Takam represented Cameroon in Athens 2004 where he lost to finalist Mohamed Aly. He also became the African amateurchamp in 2003 and 2004. Also impressive to beat the previously unbeaten Zinidine Benmakhouf in his debut in December 2005. Takam is a technical sound heavyweight with good allroundskills who needs to step up the competition a little. It seems that all heavyweight boxers in France suffers from lack of decent competition.

20 (23) Sebastian Kober
YOB: 1979
Country: Germany
H-W: 6.3-235
Record: 16-0 (11)
Prodebut: 2006
Latest: Outpointed Viktor Szalai the 27th of September
Rounds: 8
Comments: Kober is a good allroundboxer who was among the best amateurs in the world for a couple of years until he turned pro. His chin might be his weak spot as he showed some times at the amateurs.

21 (24) Evans Quinn
YOB: 1983
Country: Nicaragua
W: 215
Record: 16-2 (14)
Prodebut: 2004
Latest: Outpointed Andrew Greeley the 21st of June
Best wins: Stopped JJ Macallister in round 1 in July 2007
Rounds: 10
Losses: Two early losses
Comments: Fought his first 10 fights home in Nicaragua and his record after that (8-2) was not especially impressive for someone with ambitions, but after he left home he got 7 straight KO-wins with 6 in the 1st round and after his impressive US-debut this summer his name began to mentions with respect. Quinn is a very mobile boxer who combines speed and power in a way that is very unusual for a heavyweight. The question is how far he has developed since his early days in Nicaragua.

22 (31) Bowie Tupou
YOB: 1982
Country: Tonga
H-W: 6.3-260
Record: 15-0 (11)
Prodebut: 2006
Latest: Stopped Otis Tisdale in round 2 the 7th of June
Best win: Stopped normally tough Jason Bergman in November 2007
Rounds: 6
Comments: Probably the biggest hope from “down under”. Tupou is at the moment situated in USA and is described as a bigger version of David Tua. The thing is that one of Tuas biggest assets is his chin or ability to take a good shot and move on and only time will tell if Tupou can live up to that, but he sure got power in his fists.

23 (25) Bermane Stiverne
YOB: 1977
Country: Canada
H-W: 6.2- 240
Record: 15-1 (15)
Prodebut: 2005
Latest: Stopped Brad Gregory in round 1 the 11th of July
Best win: Knockoutwin over Harold Sconiers in 2007
Loss: Stopped by Demetrice King in July
Rounds: 4
Comments: A rather successful amateur who just missed the plane to Athens 2004. Stivernes relaxed and powerful style might be better suited for the proring, even if the loss to Demetrice King indicated that he seems to lack a plan B if the opponent doesn’t fall down. It seems that he underrates his own skills, cause I think he got more skills than just brutal power. He knows how to box. The thing is that he must learn when its time to use his boxingskills instead of searching for the knockout .

24 (48) Nagy Aguilera
YOB: 1986
Country: Dominican republic
H-W: 6.3- 230
Record: 10-0 (6)
Prodebut: 2007
Latest: Outpointed Douglas Robertson the 11th of October
Rounds: 8
Comments: A good amateur who’s situated in New York and been praised a lot by sparringpartner Lou Savarese who thinks that Aguilera’s combination of craftiness, speed and toughness will bring him to the top.

25 (30) Kertson Manswell
YOB: 1976
Country: Trinidad&Tobago
H-W: 6.4-240
Record: 16-0 (13)
Prodebut: 2004
Latest: Outpointed Earl Ladson the 2nd of August
Best win: Won on points over Corey Sanders in October 2006
Rounds: 10
Comments: One of Americas (beside Cuba and USA) best amateurs a couple of years ago. Stepped up a little in class when he in 06 defeated journeymen Monaco and Sanders, but became rather inactive after that. He’s not the youngest on the list, so he can’t take it to slow.

26 (32) Johnnie White
YOB: 1984
Country: USA (Louisiana)
H-W: 6.4-230
Record: 20-0 (17)
Prodebut: 2005
Latest: stopped Timothy Burden in round 1 the 10th of October
Rounds: 8
Comments: White might be a dark horse. His name doesn’t pop up so often when new blood among new heavies are discussed. But on the amateurscene (where he was known as Alfred White) he was seen as one of those with potential to reach the Olympic games 2008, when he suddenly turned pro. He’s described as a fast and powerful young man, so put him in your hat and wait.

27 (29) Mariusz Wach
YOB: 1979
Country: Poland
H-W: 6.7- 260
Record: 18-0 (8)
Prodebut: 2005
Latest: Outpointed Daniel Peret the 7th of August
Best win: Stopped Arthur Cook in June 2006
Rounds: 9
Comments: A big man with a lot of good amateurwins on his record. Was mentioned as one the best heavyweights who didn’t make it to Athens 2004.

28 (74) Derek Chisora
YOB: 1983
Country: UK
H-W: 6.2-250
Record: 7-0 (4)
Prodebut: 2007
Latest: Stopped Lee Swaby in round 3 the 26th of September
Best win: Stopped fellow prospect Sam Sexton in June
Rounds: 6
Comments: Chisora was a good amateur on UK level and has been rather succesful so far as a pro. Especialy the win over fellow prospect Sexton impresses.

29 (26) Carl Davis Drumond
YOB: 1975
Country: Costa Rica
W: 225
Record: 26-0 (20)
Prodebut: 2005
Latest: Stopped Alejandro Agustin Alvarez the 30th of June
Best win: Kelvin Davis
Other wins: Ramon Hayes, Sedreck Fields
Rounds: 10
Comments: Has stepped up in class lately with decent wins over journeymen like Ramon Hayes and Sedreck Fields and the former cruiser contender Kelvin Davis. Its been talk about a central American clash between him and Evans Quinn, which would be interesting.

30 (38) Gbenga Oloukun
YOB: 1983
Country: Nigeria
H-W: 6.1-220
Record 16-0 (10)
Prodebut: 2005
Latest: Stopped Petr Sedlak in round 2 the 10th of May
Rounds: 8
Comments: Nigerias man in the superheavydivision in Athens where he almost stopped (was outboxed until then) highly touted Roberto Cammarelle. He’s strong and tough but not the most technical out there.

31 (36) Solomon Haumono
YOB: 1975
Country: Australia
H-W: 6.2-235
Record: 15-0 (14)
Prodebut: 2000
Latest fight: Outpointed Cliff Couser the 27th of August
Rounds: 8
Comments: A former rugbyplayer in the footsteps of Anthony Mundine who after a couple of years in the ring went back to the rugbyfield, but now has made the decision to give boxing another try. Haumono is a real powerman who got some natural talent for boxing. The questionmark according to those who know is if he got the right dedication, but it is said that he’s on his way to USA for some training under the guidance of Roy Jones sr so maybe that’s an incentive.

32 (59) Jonte Willis
YOB: 1983
Country: USA (Washington)
H-W: 5.11-215
Record: 4-0 (2)
Prodebut: 2007
Rounds: 4
Latest: Outboxed Clarence Tillman the 20th of June
Comments: Willis is a small but fast heavyweight with good allroundskills and one of the best American amateurs post 2004. His opponents has also been rather tough so far for someone who just started his procareer.

33 (64) Francesco Pianeta
YOB: 1984
Country: Italy
H-W: 6.5- 245
Record: 17-0 (10)
Prodebut: 2005
Latest: Stopped Scott Gammer (injury) in round 8 the 29th of August
Best win: Michael Marrone in May
Rounds: 8
Comments: An Italian heavyweight who fights for Sauerland in Germany. Impressed in his win over previously unbeaten Michael Marrone.

34 (70) Kasim Howard
YOB: 1982
Country: USA (Florida)
W: 6.3-215
Record: 7-0 (4)
Prodebut: 2007
Latest: Outboxed Harvey Jolly the 11th of April
Comments: Howard, a fasthanded heavyweight, was a decent amateur who became nr 1 in Florida and reached the top10 in USA. He’s now praised by a lot of observers as one of the best heavyweight prospects from USA

35 (-) Mike Perez
YOB: 1985
Country: Cuba
W: 6.1-225
Record: 6-0 (5)
Latest: Stopped Luis Oscar Ricail in round 1 the 26th of October
Rounds: 6
Comments: Perez is a fasthanded southpaw who became the junior world champ as a light heavyweight in 2004 and was ranked number two among the Cuban heavyweights when he turned pro in Ireland earlier this year. He also seems to have the right backup as a pro, with cuban trainer Nicholas Cruz in his corner.

36 (35) Devin Vargas
YOB: 1981
Country: USA (Ohio)
H-W: 6.2-215
Record: 15-0 (7)
Prodebut: 2004
Latest: Stopped Dave Brunelli the 9th of May
Rounds: 8
Comments: USA:s heavyweight in Athens where he lost to Viktar Zuev. Likes to see himself as a boxer-kind of brawler and has been rather un-hyped as a pro so far.

37 (-) Manuel Quezada
YOB: 1977
Country: USA
H-W: 6.2-225
Record: 24-4 (15)
Prodebut: 2001
Latest: Outpointed Andrew Greeley the 21st of August
Losses: Last loss in 2005
Rounds: 10
Comments: Kind of a “latebloomer” who has improved a lot the last couple of years. A good bodypuncher, who knows his way around the ring. Hasn’t lost since 2005 and has beaten much better fighters during the time, than the boxers he lost to in his early days.

38 (49) Andrzej Wawrzyk
YOB: 1987
Country: Poland
H-W: 6.5-225
Record: 12-0 (8)
Prodebut: 2006
Latest: Stopped Harry Duiven jr in round 8 the 18th of October.
Rounds: 8
Comments: A young pole that got the size and the amateurcred. Wawrzyk was one of the best juniors among the amateur super heavies when he turned pro.

39 (46) Travis Kauffman
YOB: 1985
Country: USA (Pennsylvania)
H-W: 6.3-240
Record: 13-0 (7)
Prodebut: 2006
Latest: Stopped Josh Gutcher in round 1 the 13th of September
Rounds: 8
Comments: An amateur star with a lot of praisers behind him. He’s got quick and powerful hands. Has been inactive for more than a year because of some issues outside the ring, but is now back on track.

40 (72) Ashanti Jordan
YOB: 1977
Country: USA (Louisiana)
H-W: 6.3-230
Record: 6-0 (5)
Prodebut: 2007
Latest: Outpointed John Clark the 26th of september
Rounds: 6
Comments: Jordan was a top5-amateur in USA when he turned pro and might be some kind of sleeper among the “young” americans.

41 (55) Eugene Hill
YOB: 1978
Country: USA (Texas)
H-W: 5.11-250
Record: 14-0 (12)
Prodebut: 2006
Latest: Stopped Joe Fuller in round 2 the 11th of October
Rounds: 8
Comments: Like many others on the list was Hill a top10-amateur in USA when he turned pro, but unlike many of the others is Hills style much more proish than amateurish. He’s a stocky pressure-fighter with lots of power in his fists.

42 (61) Wilmer Vasquez
YOB: 1981
Country: Venezuela
H-W: 6.4-275
Record: 7-0 (4)
Prodebut: 2006
Latest: Outpointed Charles Davis the 11th of October
Rounds: 6
Comments: A muscled boxer with power who competed in the Olympic games 2004, but has like his nemesis from Athens, Solis gained a lot of weight since.

43 (43) Donnell Holmes
YOB: 1973
Country: USA (North Carolina)
W: 220
Record: 29-0-2 (25)
Prodebut: 2003
Latest: Stopped Benito Fernandez in round 2 the 27th of June
Best win: Stopped Stacy Frazier in 2005
Draw: Against Mark Doku and Earl Ladson
Rounds: 8
Comments: Has been mentioned as someone to look out for. But he definitely needs to step up in competition. Still fighting “recordpadders” is not a good sign.

44 (77) Keith Spencer
H-W: 6.6-260
Country: USA (California)
Record: 5-0 (4)
Prodebut: 2006
Latest: Stopped Hermann Binek in round 1 the 25th of July
Best win: Stopped fellow prospect Theron Johnson in June
Rounds: 4
Comments: Spencer is a big man who also was a good (but not great) amateur. Among the best, but not top3 in USA. A man at Spencer size might be better suited for a pro-ring, so might be worth the check.

45 (-) Tor Hamer
YOB: 1983
Country: USA (New York)
H-W: 6.2–225
Record: 1-0
Latest: Stopped Joseph Rabotte in round 2 the 22nd of October
Comments: Hamer established himself as one of the best american amateurs in a very short time with the victory in the Golden Gloves as the peak. His style can be described as a powerful and mobile bodypuncher.

46 (73) Andrey Fedosov
YOB: 1986
Country: Russia
H-W: 6.1-215
Record: 18-1 (14)
Prodebut: 2003
Latest: Stopped Harold Sconiers in round 4 the 29th of August
Loss: To Alexander Mileiko in 2004
Comments: Fedosov is a young fighter who’s described as more powerful than skilful.

47 (50) J D Chapman
YOB: 1983
Country: USA (Arkansas)
H-W: 6.6-245
Record: 29-0 (26)
Prodebut: 2002
Latest: Stopped Rick Boruff in round 2 the 8th of February
Rounds: 10
Comments: He has been given a lot of attention at least in Boxrecs forum where he’s discussed as much as the top stars in the sport. Aside of that he seems to be just a little overprotected.

48 (45) David Rodriguez
YOB: 1977
Country: USA (Texas)
W: 6.5-245
Record: 28-0 (26)
Prodebut: 1998
Latest fight: Stopped Andy Sample in round 1 the 27th of September
Rounds: 8
Comments: Has some kind of following in New Mexico, but seems to be very overprotected. Needs to fight someone half decent before we can judge him. One of his latest victim Brian Robinson was (0-6) when Rodriguez (17-0) fought him for example. And when he was (19-0) he fought (0-1) Brandon Quigley . Quigleys only fight prior to Rodriguez was a 1st round KO-loss to Travis Fulton who… etc… Rodriguez is a good exemple when a “good” record turns into bad record when you looks closer at it.

49 (-) Victor Bisbal
YOB: 1980
Country: Puerto Rico
H-W: 6.4- 240
Record: 13-1 (11)
Prodebut: 2005
Latest: Stopped Ronald Bellamy in round 4 the 1st of November
Loss: Stopped by spoiler Domonic Jenkins in april 2006
Comments: Bisbal was a successful amateur who competed in the Olympic games 2004 and was after that followed by a lot of hype in his first fights in the proring, when he two years ago all of a sudden was stopped by the prospectspoiler Domonic Jenkins. He’s now with a couple of lowprofile wins back on track again.

50 (-) Grzegorz Kielsa
YOB: 1979
Country: Poland
H-W: 6.4-230
Record: 7-0 (3)
Prodebut: 2006
Latest: Outpointed Jerry Butler the 29th of August
Rounds: 8
Comments: This pole was a good amateur who’s going on with his procareer in Canada at the moment. He was inactive for awhile, but is now back on track.

51 (-) Nate James
YOB: 1981
Country: USA
H-W: 6.5-260
Record: 1-0
Latest: Outpointed Timo Schwarm the 12th of July
Comments: A long powerful southpaw who was one of the best amateurs in USA for the last couple of years. He won the Golden Gloves in 2007 for exemple.

52 (92) Gregory Tony
YOB: 1978
Country: France
H-W: 6.5- 240
Record: 8-0 (8)
Prodebut: 2007
Latest: Stopped Daniel Peret in round 4 the 5th of June
Comments: A former K1-fighter who had started his boxingcareer with only ko-wins. And the things that I’ve seen of him as a kickboxer is that he’s more of a “boxer” than a “kicker”, so why not ...

53 (53) Ian Millarvie
YOB: 1980
Country: Scotland
H-W: 6.6-240
Record: 7-0 (5)
Prodebut: 2005
Latest: Stopped Jevgenis Stamburskis in round 2 the 5th of November
Rounds: 6
Comments: A successful amateur who was a rather talked about newcomer on the UK heavyweight scene when he turned pro. Rather inactive at the moment.

54 (42) Faruq Saleem
YOB: 1973
Country: USA (New Jersey)
H-W: 6.7-250
Record: 37-0 (32)
Prodebut: 1998
Latest fight: Outpointed Willie Perryman the 14th of November
Rounds: 10
Comments: Saleem is a big, powerful guy who has been matched very careful. The fact that a close 6-rounds win over Sedreck Fields counts as his best win after ten years as a pro. probably says it all.

55 (60) Martin Rogan
YOB: 1971
Country: Northern Ireland
W: 6.3- 225
Record: 10-0 (5)
Prodebut: 2004
Latest fight: Won the “Prizefighter tournament” the 11th of April (Won over David Dolan in the final)
Best win: Won the “Prizefighter tournament” the 11th of April
Rounds: 6
Comments: A toughman who started to box just a couple of years ago and developed into a top amateur before he turned pro.

56 (-) Manuel Charr
Country: Germany (Lebanon)
YOB: 1984
W: 6.4- 250
Record: 9-0 (4)
Prodebut: 2005
Latest: Outpointed Adnan Serin the 31st of May
Best win: Pedro Carrion in 2006
Rounds: 8
Comments: After beating the amateur star Carrion in 2006, he had some legal problems, but it seems that he’s back now.

57 (68) Maksym Pedyura
Country: Ukraine
H: 6.5- 235
Record: 11-0 (10)
Prodebut: 2006
Latest: Stopped Ergin Solmaz in round 2 the 12th of September
Rounds: 6
Comments: Read that he’s mentioned as a prospect and a heavyhitter but that’s all I found about him.

58 (-) Murad Khalidov
YOB: 1988
Country: Russia
Record: 3-0 (1)
Latest: Stopped Vadim Zangiev the 21st of June
H-W: 6.3-220
Comments: In 2007 he became the junior heavyweight champ as an amateur in Russia, so he must have something in his pocket.

59 (-) Robert Helenius
YOB: 1984
Country: Finland
H-W: 6.6-230
Record: 4-0 (1)
Latest: Outpointed Nikola Vujasinovic the 8th of November
Comments: A decent amateur on european level, with a silvermedal in EC 2006 as a peak so far

60 (56) Vladimir Tereshkin
YOB: 1988
Country: Russia
H-W: 6.5-235
Record: 9-0-1 (5)
Prodebut: 2007
Latest: Outpointed Daniel Peret the 1st of November
Rounds: 8
Comments: He was a good Russian amateur and with the right size and only 20 years old one to keep in mind for the future.

61 (-) Yakup Saglam
YOB: 1977
Country: Turkey
H-W: 6.4- 225
Record: 16-0 (15)
Prodebut: 2006
Latest: Stopped Attila Mameth in round 1 the 23rd of August
Comments: A rather unknown turkish boxer who has arrived in the shadows of his more known cuban stablemates (Solis …)

62 (-) Bogdan Dinu
YOB: 1986
Country: Romania
H-W: 230
Record: 2-0
Latest: Outpointed Sean McClain the 1st of August
Comments: Dinu was a good amateur on european level and fighting tough Stepahne Tessier in a debut is a rather unusual tough start for a beginner.

63 (62) Sam Sexton
YOB: 1984
Country: UK
H-W: 6.4-240
Record: 10-1 (3)
Prodebut: 2005
Latest: Stopped Chris Burton in the Prizefighter-final the 12th of September.
Loss: To Derek Chisora in June 2008
Rounds: 6
Comments: Sexton is a good allroundboxer with a decent amateurbackground. He came back fine after the loss to fellow prospect Chisora, with an impressive victory in the Prizefighter-tournament.

64 (-) Volodia Lazebnik
YOB: 1980
Country: Ukraine
H-W: 6.2-235
Record: 14-0 (8)
Prodebut: 2004
Latest: Outpointed Vladimer Chanturia the 15th of November
Rounds: 8
Comments: Was the top amateur in Ukraine the years just after the Klitschkos turned pro. Another Ukrainian hopeful for the future?

65 (-) Neven Pajkic
YOB: 1977
Country: Canada/Serbia
W: 6.3-230
Record: 8-0 (4)
Prodebut: 2005
Latest: Outpointed Shane Andreesen the 27th of September
Rounds: 8
Comments: A Serb/Canadian who is a decent allroundboxer and has began to make some noise on the Canadian scene lately.

66 (-) Magomed Abdusalamov
YOB: 1981
H-W: 6.4 -260
Country: Russia
Record: 1-0
Latest: Stopped Epiphanie Pipi in round 1 the 6th of September
Comments: Won the Russian championship in 2005 and 2006, but competed for Belarus most of the time as an amateur. Abdusalamov is a real puncher and got a lot of ko:s on his amateurrecord.

67 (66) Kelvin Price
YOB: 1975
Country: USA (Florida)
H-W: 6.8- 250
Record: 4-0 (4)
Prodebut: 2007
Latest: Stopped Melvin Lumzy in round 1 the 15th of March
Comments: Even if Price is a former basketballplayer there’s a couple things that separates him from the usual big tough athlete who tries to make an impact in boxing. The first thing is that he’s actually been training boxing almost every day for five years. He wanted to learn the basics from the ground. The other thing is that his teacher during the years has been Roy Jones sr who’s very impressed by the progress of his his adept. He believes that Prices combination of size, power, speed and agility will make him a future heavyweight champ. So I’m a little curious about his future.

68 (-) Seth Mitchell
YOB: 1983
H-W: 6.2- 240
Country: USA (Maryland)
Record: 8-0-1 (4)
Latest: Stopped Dan Whetzel in round 1 the 7th of November
Draw: With Alvaro Morales(!) in March
Rounds: 6
Comments: A latestarter who started to box as an amateur not long ago and has devoloped a lot since the start. Both fast and powerful

69 (65) Lenroy Thomas
YOB: 1985
Country: Jamaica
W: 6.4 -230
Record: 10-1 (7)
Prodebut: 2006
Latest: Outpointed Andrew Greeley the 7th of November
Rounds: 4
Comments: Thomas competed successfully in USA as an amateur and he was ranked among the best when he turned pro. He lost his debut to Ruben Rivera but has came back good after that.

70 (-) Kevin Burnett
YOB: 1982
Country: USA (Georgia)
H-W: 6.7-265
Record: 13-1-1 (8)
Latest: Outpointed Horace Ray Grant the 20th of June
Loss: Stopped by Willie Walker in 2006
Rounds: 8
Comments: Burnett was trained by Don Turner before, but I don’t know how it is right now. Described as fasthanded and powerful though. Was in deep trouble in the last round against Horace Ray Grant in a fight he won quite easy until then.

71 (95) Johann Duhaupas
YOB: 1981
Country: France
H-W: 6.5-235
Record: 17-0 (10)
Prodebut: 2004
Latest: Stopped Radoslav Milutinovic in round 1 the 20th of June
Rounds: 6
Comments: One of the best amateur heavies in France when he turned pro, but he hasn’t really stepped up in class yet.

72 (-) Deontay Wilder
YOB: 1985
Country: USA
H-W: 6.7-210
Record: 1-0
Latest: Stopped Ethan Cox in round 2 the 15th of November
Comments: USA:s only (boxing)medalist in Beijing. He’s still quite raw, but can be a force when he starts to use his size.

73 (-) Tom Dallas
YOB: 1985
Country: UK
H-W: 6.6-230
Record: 2-0
Latest: Stopped Howard Daley in round 2 the 15th of November
Comments: A top3 ranked super heavyweight in UK as an amateur.

74 (-) Rashad Minor
YOB: 1977
Country: USA
H-W: 6.3-290
Record: 1-0
Latest: Stopped Joel Colon in round 1 the 6th of September
Comments: Became the National Junior Olympic heavyweight champion in the mid-90:s and was seen as one of the brightest talents of young heavyweights in USA. But he disappeared and turned into basketball instead. He’s now after a couple of years in prison back in the ring, and he got his share of believers behind him. A little overweight but fast and powerful.

75 (-) Jeremiah Graziano
YOB: 1987
Country: USA
H-W: 6.1-200
Record: 1-0
Latest: Stopped Roger Ingram in round 1 the 29th of October
Comments: The young Graziano has with impressive victorys in a couple of national tournaments taken the amateur scene in USA by storm. He also got the name and style that smells of history. A stylish reminder of a young Mike Tyson, Graziano got an unusual high percent of KO:s on his record, so I got a feeling that we will hear a lot more about this young kid when he now walks into the proring. The big question is if he’s going to compete in the heavyweight or cruiserweight division.

76 (54) Chris Burton
YOB: 1981
Country: UK
H-W: 6.5-230
Record: 12-1 (6)
Prodebut: 2005
Latest: Lost the final to Sam Sexton in the Prizefighter-tournament the 12th of September
Best win: Stopped Matthew Ellis in February
Other wins: Franklin Egobe
Rounds: 8
Comments: Burton was a decent amateur on UK-level and is calm and fasthanded. Stepped up in class when he easily dominated Matthew Ellis. Lost to Sam Sexton in the Prizefighter-final, but not a “normal” loss, so he’s still on the list.

77 (-) Eric Martel
YOB: 1981
Country: Canada
H-W: 6.3-240
Record: 1-0
Latest: Outpointed Stephane Tessier the 24th of October
Comments: A rather fast heavyweight who was among the best amateurs in Canada.

78 (82) Andrey Rudenko
YOB: 1983
Country: Ukraine
W: 240
Record: 11-0 (4)
Prodebut: 2006
Latest: Outpointed Ivor Marinchev the 14th of June
Rounds: 6
Comments: Rudenko has represented the Ukrainian national team a couple of times.

79 (81) Joe Hanks
YOB: 1983
Country: USA (New Jersey)
H-W: 240
Record: 3-0 (2)
Prodebut: 2007
Latest: Stopped Ali Malik in round 2 the 17th of May
Comments: Hanks nickname is “The future” and with a decent amateur career behind him, he might be just that. He reached the semifinal in this years Golden Gloves and he has also been a popular sparringpartner for boxers like Wladimir Klitschko and Chris Byrd.

80 (-) Beka Lobzhanidze
YOB: 1981
Country: Georgia
H-W: 6.4- 230
Record: 1-0
Latest: Stopped Vaclav Cihlar in round 2 the 31st of May
Comments: Ranked among the 10-15 best amateurs in Europe when he turned pro

81 (-) Guru Singh
YOB: 1977
Country: India
W: 6.3-220
Record: 19-0 (11)
Prodebut: 2001
Latest fight: Stopped Colin Kenna in round 4 the 27th of September
Rounds: 10
Comments: Singh competed as a light heavy for India in the Olympics but has now moved up a little in weight. Took a couple of years off but is now back in the saddle.

82 (85) Henry Fuentes
YOB: 1976
Country: Cuba
H-W: 6.2-240
Record: 7-0 (4)
Prodebut: 2007
Latest: Outponted Willie Perryman the 26th of September
Comments: Fuentes is a former wrestler who took up boxing when he came to USA a year ago. Reports says that he has improved a lot so …

83 (-) Larry Olubamiwo
YOB: 1978
Country: UK
H-W: 6.4-260
Record: 2-0
Latest: Stopped David Ingleby in round 2 the 15th of November
Comments: Described as a huge heavyhitter who’s remarkable agile for someone at his size.

84 (-) Andres Taylor
YOB: 1979
Country: USA (Pennsylvania)
W: 205
Record: 2-0-1 (0)
Latest: Drewed with Jason Freeman the 21st of September
Comments: Was a top5 heavyweight among american amateurs when he turned pro.

85 (-) Alexis Mejias
YOB: 1978
Country: Puerto Rico
H-W: 6.4-230
Record: 8-1 (3)
Prodebut: 2000
Latest fight: Stopped Bernard Brown in round 2 the 7th of November.
Lost: To Patrick Nwanu in 2004.
Rounds: 4
Comments: Mejias was mentioned as someone to follow in the early 2000, but after a surprising loss to tricky Nwanu he suddenly disappeared. After four inactive years is Mejias now back in the saddle.

86 (91) Skyler Anderson
YOB: 1986
Country: USA (Washington)
H-W: 6.7- 240
Record: 10-1-1 (5)
Prodebut: 2005
Latest: Outboxed Joe Stofle the 4th of July
Rounds: 8
Comments: A young guy with some raw talent who improves in every fight according to those in the know.

87 (-) Yuri Budanov
YOB: 1986
Country: Russia
W: 220
Record: 8-0 (8)
Latest: Stopped Vladimir Danilovich the 22nd of October
Comments: Sounds like another young russian heavyhitter.

88 (99) Justin Jones
YOB: 1982
Country: USA (Houston)
W: 235
Record: 3-0-1 (2)
Prodebut: 2007
Latest: Drewed with Homero Fonseca the 18th of July
Comments: Jones was a decent amateur and won the Western Trials and became the Texas Golden Gloves champ for super heavies in 2007 for exemple.

89 (89) Dieter Roth
YOB: 1983
Country: Germany
H-W: 6.3-220
Record: 19-0 (12)
Prodebut: 2005
Latest: Outpointed Edgar Kalnas the 13th of September
Rounds: 8
Comments: The little brother of retired? Egon Roth. Dieter is a better “boxer” than his brother, but who on the list isn’t.

90 (-) Dwayne McRae
YOB: 1980
Country: USA
W: 245
Record: 1-0
Latest: Stopped Hannibal Otey in round 4 the 5th of September
Comments: A Lennox Lewis-lookalike with a decent variety of punches in his arsenal.

91 (-) Elijah McCall
YOB: 1988
Country: USA
H-W: 6.2-220
Record: 1-0 (1)
Latest: Stopped Darrion Moss in round 1 the 21st of June
Comments: The son of “Ironman” Oliver McCall at least makes an interesting story.

92 (-) Jesse Peterson
YOB: 1988
Country: USA (Tennessee)
W: 250
Record: 2-0 (1)
Latest: Stopped Ricardo Clayton in round 2 the 27th of September
Comments: A good amateur on US level

93 (-) Jens Krull
YOB: 1989
Country: Germany
W: 6.9- 285
Record: 3-0 (3)
Latest: Stopped Peter Simko in round 2 the 10th of October.
Comments: A huge young german with ambitions

94 (80) Alexey Soloviev
YOB: 1973
Country: Russia
H-W: 6.3-220
Record: 15-0 (10)
Prodebut: 2004
Latest: Stopped Raymond Ochieng in round 3 the 10th of May
Rounds: 11
Comments: Nothing much is known about this Russian boxer, but he continues to climbs up the ranking.

95 (-) Kaspars Kambala
YOB: 1979
Country: Latvia (Nevada)
H-W: 6.9-270
Record: 3-0-1 (2)
Latest: Stopped Ronnie Weaver the 8th of July
Draw: Against Alvaro Morales in January
Comments: A former basketballpalyer who has turned pro under the wings of Richard Steele. Hasn’t really impressed so far.

96 (88) Tyler Hinkey
YOB: 1982
Country: USA (Nevada)
H-W: 6.1-245
Record: 4-0-1 (3)
Prodebut: 2007
Latest: Stopped Mike Finney in round 1 the 13th of June
Draw: Against Alvaro Morales in October 2007
Comments: He was a decent amateur and he’s described as powerful.

97 (-) Tim Skolnik
YOB: 1981
Country: USA
W: 6.1-215
Record: 1-0
Latest: Stopped Sean McLain in round 4 the 6th of March
Comments: He was the alternate for Jason Estrada in the olympic games in Athen 2004.

98 (86) Richard Carmack
YOB: 1988
Country: USA (Kansas City)
W: 270
Record: 5-0 (5)
Prodebut: 2006
Latest: Stopped Nick Tindle in round 1 the 1st of December
Rounds: 2
Comments: Carmack was a good amateur at jr level and is also one of the youngest on the list, so he at least got a lot of time on his side.

99 (96) Edmund Gerber
YOB: 1988
Country: Germany
H-W: 6.3- 220
Record: 5-0 (1)
Latest: Outpointed Stanislav Lukyanchikov the 7th of June
Comments: A German kid who was a successful amateur on junior level

100 (-) Skuli Armannsson
YOB: 1983
Country: Iceland
H-W: 6.4-250
Record: 1-0 (1)
Latest: Stopped Caleb Nelson in round 2 the 7th of June
Comments: Boxers from Iceland are rarities so why not take the the chance to follow this heavyweight who was a decent amateur on european level.

AMATEURSCOUTING

And who are the most interesting amateur heavyweights? The list below is not an objective ranking about who’s the best amateur right now and so on, it’s a highly subjective ranking about potential to be a succesful professional heavyweight.

(1) Roberto Cammarelle
YOB: 1980
H-W: 6.3-SH
Country: Italy
He took the goldmedal in Beijing and won the WC in 2007, so his merits speaks for itself. Cammarelle is a fantastic boxer who's fast, hits hard and show up good reflexes. But I heard that he’s quite happy with his amateurlife and not so enthusiastic about turning pro, but with the two golds in the pocket, he surely is a hot name for the proscene and people have changed their mind before… Let’s hope that Cammarelle turns pro, cause I’m rather sure that he will be a succesful and an exciting one.

(2) Oleksandr Usyk
YOB: 1987
H-W: 6.3-H
Country: Ukraine
Usyk has the last year transformed from a good middleweight to a very good heavyweight. A technical southpawboxer who relies a lot on speed and reflexes. Lost to Clemente Russo in the qurterfinal in Beijing, but that was amateurboxing. Im rather sure that Usyk will get his revenge if they meet again in a proring. He moved down to light heavy in EC 2008 so I guess it’s rather unlikely that he will turn pro as a heavyweight.

3) Islam Timurziev
YOB: 1983
H-W: 6.2-SH
Country: Russia
Timurziev surprisingly lost to UK David Price in Beijing, but to me it looked like a very premature stoppage so I still rate him as one of the hottest amateurs in the world. And like his predecessor, Alexander Povetkin, the 25-year-old Russian Timurziev got a style that really should be better suited for the proscene. He moves economically, without being flatfooted. Add to this an impressive knockoutpower and you have a rather complete proboxer. The big questionmark is his health. He seems to be rather injury proned. Rumours about retirement are floating around at the moment.

(4) Michael Hunter
YOB: 1988
H-W: 6.2-SH
Country: USA
Although Hunter did not even got to the Olympics I rate him as one of the most interesting names for the proscene. The young American missed the ticket with the narrowest of margins three times in a row. Hunter is an unusually fast heavyweight. He is both fast in hands, feet and mind. In addition, he has good reflexes which makes him very hard to hit. He might lack a little in the power department though and I also think that his lack of experience showed in the Olympic qualifier against Robert Alfonso. But Hunter might be the biggest american talent in the heavyweight division since Riddick Bowe.

(5) Tyson Fury
YOB: 1988
H-W: 6.7-SH
Country: UK
Fury is a young big man who outclassed all opposition in the last ABA championships. Fury got the personality and is very mobile for such a big man, so I can imagine that British promoters are on a waiting list the day Fury hints about a career as a pro. He was scheduled to turn pro in September, but he cancelled that and it seems that he continues as an amateur a little longer instead.

(6) Vyacheslav Glazkov
YOB: 1984
H-W: 6.2-SH
Country: Ukraine
The silvermedalist from WC 2007 took a bronzemedal in Beijing. Glazkov is a good allroundboxer who might be more succesful as a pro than his predecessor Mazikin.

(7) Rakhim Chakhiyev
YOB: 1983
H-W: 6.0-H
Country: Russia
He won the heavyweight gold in Beijing and he’s more of a puncher than a “boxer”.

(8) Maxim Babanin
YOB: 1987?
H-W: SH
Country: Russia
The best junior super heavy in the world during 2007, is expected to take over the Russian mantle after Timurziev.

(9) Zhang Zhilei
YOB: 1983
H-W: 6.8-SH
Country: China
A huge chinese who’s rather mobile and smooth for someone at his size. Took the silver in Beijing, but was outclassed by Cammarelle in the final.

(10) Oscar Rivas
YOB: 1987
H-W: 6.1-SH
Country: Colombia
A tough youngster who lost to Cammarelle in Beijing. He got a rather professional style and might be the best super heavyweight south of Cuba.

(11) Robert Alfonso
YOB: 1986
H-W: 6.4-SH
Country: Cuba
The young Alfonso was mentioned as the best olympic super heavy from Cuba since the late Roberto Balado, but he didn’t show anything of that in Beijing…

(12) David Price
YOB: 1983
H-W: 6.8-SH
Country: UK
Took the bronzemedal in Beijing where he “stopped” Timurziev on the way. But it was a premature stoppage and he was rather brutalized by Cammarelle in the semi. Price is a big man with a good jab and power, but he’s also rather stiff.

(13) Didier Bence
YOB: 1987
H-W: 6.1-SH
Country: Canada
Has been wounded during the last year, which hurted his chances to qualify for Beijing. But he’s got a powerful style who might be well suited for the proring.

(14) Kubrat Pulev
YOB: 1981
H-W: 6.4-SH
Country: Bulgaria
Skilled bulgar who have been around for a while, with a lot of success.

(15) Osmay Acosta
YOB: 1985
H-W: 6.2-H
Country: Cuba
A good “boxer” who took a bronze in Beijing, but Acosta is not in his predecessor Odlanier Solis class.

(16) David Arshba
YOB: 1986
H-W: SH
Country: Russia
Russian wonder child as it whispered a lot about a couple of years ago. Arshba has not quite managed the praise, but is still young. He qualified for Beijing under the Azerbaijan flag, but the new passport was not quite clear so … no China for him. But with a reputation as a tough cookie, he can surely become a pro to be reckoned with.

(17) Denis Poyatsika
YOB: 1985
H-W: 6.0-H
Country: Ukraine
A short slugger who won the European title 2006, where he for exemple stopped Roman Romanchuk in the final.

(18) Joey Dawejko
YOB: 1990
H-W: 5.11-SH
Country: USA
The Youth World Champion in 2008. Dawejko is a bit chubby but surprisingly fast. Someone called him a white James Toney.

(19) Denis Sergeev
YOB: 1982
H-W: 6.4-SH
Country: Russia
Russians number two in the super heavyweight. Sergeev is a fairly traditional standup, european boxer who might be a little to “amateurish” at the end.

(20) Clemente Russo
YOB: 1982
H-W: 5.11-H
Country: Italy
A short “boxer” who’s “slap and dance”-style is tailormmade for the amateurgame. He won the WC in 2007 and took the silver in Beijing. He could probably make life difficult for any of the much bigger europeans, but realisticly is the cruiserweight his division.

(21) Erislandy Savon
YOB: 1990
H-W: H
Country: Cuba
Cuban teenager who’s described as a tall boxer with excellent skills. Became the Youth World Champ in November and has boxed on even terms with Osmay Acosta back home in Cuba a couple of times. And the fact that he’s the nephew of the great Felix Savon doesn’t make him less interesting.

(22) Egor Mekhontsev
YOB: 1984
W: H
Country: Russia
He just won the european championship

(23) Evgeny Romanov
YOB: 1984
H-W: 6.2-H
Country: Russia
Hard hitting Russian who became jr world champ among heavyweights in 2004 and knocked out the American Deontay Wilder in a duel in 2008.

(24) Keith Tapia
YOB: 1990
H-W: 6.1-H
Country: Purto Rico
Just turned 17, Tapia participated in the World Cup 2007 for Purto Rico. Many believe that he would dominate the amateur scene 2012 if he stayed as an amateur, but both himself and his people around him wants to go pro sooner rather than later. I think it would be better for him to continue to develop his skills as an amateur a couple of years than to rush into the proscene.

(25) Mike Wilson
YOB: 1983
H-W: 6.2-SH
Country: USA
Was the U.S. number one before the young Hunter came around. His selfconfidence might have been hurt a bit when Hunter took Wilsons' given 'place as the United States man in the Olympic qualification. Time will tell, but I have my doubts, even if the skills are there.

(26) Sardor Abdullayev
YOB: 1988?
H-W: SH
Country: Uzbekhistan
The silvermedalist from jr WC 2006 has also been doing fine as a senior

(27) Kimbo Bethel
YOB: 1984
H-W: 6.2-SH
Country: USA
Bethel was the olympic alternate for Michael Hunter and can be a rather tricky boxer when he wants to.

(28) Andrey Volkov
YOB: 1987
H-W: SH
Country: Russia
One of the best juniors in Russia the last couple of years.

(29) Ivan Dychko
YOB: 1990
W: H
Country: Kazakhstan
A Klitschko-lookalike who went to the final in the Youth world championships this year.

(30) Newfel Ouatah
YOB: 1985
H-W: 6.7-SH
Country: Algeria
A tall french/algerien who went to the quarterfinal in Beijing and might be an interesting name for the proscene.

(31) Jose Payares
YOB: 1986
H-W: 6.5-SH
Country: Venezuela
He beat( a sick) Michael Hunter and went to Beijing,where he lost to Ouatah in the first round.

(32) Sergey Kalchugin
YOB: 1987
H-W: H
Country: Russia
Junior world champ in 2006 and the heavyweight dominator class for several years. Has now taken the step up among the seniors.

(33) Ruslan Myrsatayev
YOB: 1985
H-W: 6.1-SH
Country: Kazakhstan
A stocky fighter with an aggressive style, who went to the quarterfinal in Beijing.

(34) Nicholas Kisner
YOB: 1991
H-W: 6.0-H
Country: USA
‘Slick Nick’ Kisner is already given the top seniors in USA a tough time. He beat Lenroy Thompson in the PAL-final 2008 for exemple. Despite his young age he fights like a tricky old veteran. The goal is primarily the gold medal in the Olympic Games 2012.

(35) Erik Brechlin
YOB: 1990
W: SH
Country: Germany
Took the silver in the Youth World Champ this year.

(36) Sergey Kuzmin
YOB: 1988?
H-W: SH
Country: Russia
Another succesful young man from Russia. He beat Maxim Babanin in June.

(37) Lenroy Thompson
YOB: 1988
H-W: 6.2-SH
Country: USA
He became the US future star champ with a style that is based on constant movement.

(38) Trevor Bryan
YOB: 1989?
H-W: 6.6-SH
Country: USA
One of the brightest super heavyweight talents in USA and picked by many as a possible Olympian in 2012.

(39) Niyaz Fayzullin
YOB: ?
H-W: SH
Country: Russia
Another Russian who has done some success at the international level this year, in the shadow of Timurziev.

(40) Warren Baister
YOB: 1986
H-W: H
Country: UK
22-year-old heavyweight who came from nowhere and dominated completely in the English ABA championships.

(41) Craig Lewis
YOB: 1985
H-W: 6.4-H
Country: USA
Golden Gloves winner of 2008 who’s a good allroundboxer.

(42) Hasim Rahman jr
YOB: 1991
H-W: 6.3-SH
Country: USA
The son of the old world champ got a lot of hype for free, but like Kisner is, of course, Rahman jr very much speculation. Like Kisner is the primary goal for ‘Lil Hasim’ the Olympics 2012.

(43) Viktar Zuyev
YOB: 1983
H-W: 6.0-H
Country: Belarus
The silvermedalist from Athen might be a crowdfavorite as a pro, but lack of size and chin? might be his downfall at the end.

(44) Paul Koon
YOB: 1986
H-W: 6.3-H
Country: USA
Has been one of the best American heavyweights for the last couple of years and lost a very close bout to Craig Lewis in the GG-final 2008.

(45) Adam Willett
YOB: 1982
H-W: 6.2-H
Country: USA
The number one heavyweight in USA 2005-2007

(46) Andres Ruiz
YOB: 1989?
H-W: 5.11-SH
Country: Mexico
A rather short and heavy youngster who combines power with some skills. Stay tuned!

(47) Ivan Bezverkhiy
YOB: 1988?
W: SH
Country: Ukraine
One of the top juniors in the superheavyweight division

(48) Garret Simon
YOB: 1991
H-W: 6.5-H
Country: USA
Simon won the National Junior Olympic Championship this year and is seen as real powerhouse. He also says that he’s going pro when he turns 18.

(49) Danny Price
YOB: 1985
H-W: 6.5-H
Country: UK
One of those who missed the plain to China with a slim marigin. Besides that has Price improved a lot duríng the last years.

(50) Modo Sallah
YOB: 1983
H-W: 6.4-SH
Country: Sweden
A good technical Swede in the same style as Attila Levin. Is suspended right now, but might be someone for the proscene IF he can be disciplined enough.

Do you miss someone or do you have any other comments? Feel free to contact me at Karlof68@hotmail.com